Lugnet före stormen...

Det känns som om vi skulle kunna benämna våra barn precis så. Lugnet före stormen. H var lugnet, nu kommer stormen... O är väldigt lik H till utseendet, lite mer maskulin förstås och framförallt mycket större, men till sättet är de mycket olika. H satt tidigt, vid ca 5 månaders ålder, och sen satt hon på en filt i några månader och lekte med diverse leksaker. När hon så småningom började krypa utgick hon från sittande och kröp därför i en något sittande stil, inte på alla fyra. Ligga på mage tvärvägrade hon alltid och om hon låg på rygg låg hon där utan att försöka vända sig eller ta sig upp. Det är lite mer fart på O...

Han har länge betraktat världen liggandes på mage. Lägger man ner honom tar det inte många sekunder förrän han ligger på mage. Han kan sitta men eftersom han sällan är stilla tappar han balansen direkt. Han har gjort små förflyttningar framåt o bakåt på mage men idag har han för första gången förflyttat sig längre sträckor hasandes framåt med ett bestämt mål i sikte. Hur nöjd som helst, ska tilläggas! Han gillar även att stå och gör små antydningar till att vilja resa sig mot saker. Det blir nog full rulle i sommar... Idag var han vaken hela vägen till dagis, på vägen till lekplatsen och hela tiden på lekplatsen. Han verkade gilla att betrakta omgivningen från vagnen och självklart fick han också komma av och gunga.

H träffade sin lilla kompis M på lekplatsen. De har träffats en handfull gånger eftersom vi mammor är i samma mammagrupp med lillebröderna. De är jämngamla och verkar gilla samma saker och samma tempo i leken. H var på ett strålande humör när vi hämtade henne och skuttade och pratade hela vägen till lekplatsen (tar ca 10-15 min att gå). Humöret steg nog ytterligare när hon fick syn på M på lekplatsen och de såg ut att ha hur kul som helst. H pratade och tog initiativ till olika lekar. Det är så kul att se henne glad och lekandes igen! Pratet har fortsatt flutit lite lättare och hon pratar åtminstone med fler ord. Idag frågade hon mig hur det gick hos tandläkaren med en hel mening när vi åt middag. Förutom att hon sa en hel mening tog hon också själv initiativet till samtal. Imorgon är det dags för logopedbesök igen och H ser fram emot detta. Imorgon är det även dags för den första inskolningen på H:s nya dagisavdelning - stora tjejen!

Logopedbesök mm

Lugnet har återvänt - J är hemma igen och allt är som vanligt. Eller i alla fall nästan. H:s stamning har blivit ganska mycket värre under de senaste veckorna, kanske hänger det samman med att J inte har varit hemma och att jag inte har haft lika mycket tid för henne som vi brukar. Hon hakar upp sig på stavelser, pratar bara med enstaka ord t ex "blå", "han" (syftar på O), "vatten" (menar hon att hon vill ha vatten eller att hon vill ge O vatten?) istället för att säga hela meningar. Ofta försöker hon säga något ord men det tar lång tid för henne att få fram det, det låser sig ofta helt och hon får anstränga sig och göra många försök. Detta har resulterat i att hon pratar mycket mindre än tidigare, hon leker inte som innan utan vill allra helst att vi ska läsa för henne eller så står hon vid soffbordet och lägger pussel - tyst. Hon svarar på tilltal men då endast med så få ord som möjligt. Stackars liten deppig H som nog har massor inom sig och ett stort ordförråd som bara vill ut men en mun som bråkar...

I tisdags var vi hos logopeden med H. För en månad sedan kändes det nästan som om vi skulle kunna avboka besöket för då flöt talet så mycket enklare (efter påsklovet). H o logopeden som hette L, som H:s moster också gör (underlättade tror jag) kom väl överens från början och H var inte så särskilt blyg utan med på noterna direkt, vilket är ovanligt. De spelade spel, la pussel och ritade samtidigt som de hela tiden pratade runt bilder mm. H visade alla sina olika former av upphakningar så det kändes bra. H o J gick sedan ut i väntrummet o lekte medan jag pratade med L. Hon tyckte att vi ska fortsätta att komma dit ett par gånger per vecka under två veckor för att se om de kan hjälpa H lite på traven. H blev glad över fler utlovade besök och jag tror att hon tycker att det är skönt att vi gör något för att hjälpa henne. Kvällen innan besöket när vi pratade om var vi skulle och att logopeden är en person som kanske kan göra det lättare att prata, sa H "då ska jag ge henne en kram" - kändes som om hon verkligen vill ha hjälp!

De två dagar som gått sedan logopedbesöket har vi upplevt att H har varit lite gladare och pratat lite mer. Det är fortfarande mkt jobbigt men hon kämpar på utan att ge upp och bara tystna. Vi har försökt begränsa bokläsandet och istället leka mer med henne på olika sätt och hon är åtminstone inte negativ till lek även om hon nog hellre vill bli läst för.

O är djupt frustrerad över livets orättvisor - han skulle hemskt gärna vilja kunna krypa, stå och gå men det går ju inte hur han än försöker... Han trivs med att ligga på mage på parkett- eller klinkergolvet och tar sig hasande antingen framåt eller bakåt. Ibland försöker han även resa sig upp på alla fyra men det orkar han inte ännu. För ett par dagar sedan ökade han plötsligt matintaget från en halv burk per mål till en hel, bara sådär. Dyr i drift! ;-) Igår hade han besök av sin två månader äldre kompis G och de hade verkligen glädje av varandra. Vi har haft några veckors paus när det gäller mammagruppsträffar men i nästa vecka ska vi träffa båda mammagrupperna - ska bli kul att se om de små kommunicerar lite mer med varandra nu.

En mamma som inte räcker till...

Ibland hade det varit bra att kunna klona sig själv som mamma. Hur ska man annars kunna räcka till för en treåring och en halvårsbebis samtidigt? När J var i Australien åtta dygn var H en pärla och vi klarade dagarna hur bra som helst även om O var gnällig emellanåt och jag var tvungen att ägna mer tid åt honom än henne. J har inte haft någon tjänsteresa sedan i september förra året och olyckligtvis klumpade det nu ihop sig så att han var tvungen att ge sig iväg igen efter mindre än två dygn hemma. De två kvällar han var hemma var heller inte idealiska eftersom han stupade i soffan söndag kväll när han varit vaken i närmare två dygn och var själv med barnen måndag kväll när jag jobbade. H (o O naturligtvis men jag tror inte att han bryr sig lika mkt) har således inte haft båda sina föräldrar hemma någon kväll på över 10 dagar och nu börjar det nog ta ut sin rätt. Bara det faktum att J kom hem och sedan åkte igen fick nog henne ur balans mer än vi hade tänkt oss. Både igår och idag har hon varit så långt ifrån sitt vanliga harmoniska jag och det går inte att skylla på vanlig treårstrots. Stackars, stackars H - jag gör verkligen allt jag kan för att ägna så mkt tid som möjligt åt henne och O får mest hänga med (stackars honom också) men ibland måste jag ju göra saker med O, som att mata, bada, byta på honom, åtminstone leka lite etc. Jag försöker att engagera H i det som jag gör med O och det fungerar oftast men inte alls de två senaste dagarna. Idag var H:s förkylning nästan borta och hon var fysiskt precis som vanligt så hennes beteende går inte att skylla på att hon var sjuk.

Idag lämnade jag dem ensamma på O:s lekfilt efter att vi hade lekt en stund tillsammans. Jag fixade småsaker i köket och kollade till dem med ca 1 minuts mellanrum. När jag gick ut i köket för att göra gröt (hällde upp vattnet o värmde 30 sek så jag var nog borta max 45 sek) började O gallskrika precis när jag tog ut skålen med vatten. Sprang dit och frågade H vad som hade hänt. "Inte nåt" blev svaret med ganska skyldig min. O var röd i ansiktet och hade stora näsborrar med snorkråka utanför som han frustat ut. H låg på en tjock dunkudde från vår soffa. "Har du lagt kudden över O:s huvud" frågade jag - ja, blev svaret. Antar att den senaste veckans påfrestning och särskilt då de senaste dagarna, gjorde att jag reagerade som jag gjorde. Jag blev rädd, arg och ledsen. Rädd för vad som kunde ha hänt för både O och H, arg för att jag lämnade dem själva och trodde att jag kunde lita på H och ledsen över hela situationen. H har inte sett mig gråta många gånger men jag tänkte att det inte gjorde något om hon förstod att jag grät för att det hon hade gjort var så farligt. När jag hade lugnat mig pratade vi om vad som hade hänt och jag tror och hoppas att hon förstod allvaret i händelsen.

Eftermiddagen gick bra, vi åkte iväg till Ikea för att leka och äta middag och allt var frid och fröjd. När vi kom hem var jag tvungen att ge O mat och då blev H svartsjuk och stökig igen. Badade henne utan problem, tittade på lite barnprogram och skulle sen lägga O. Jag sa åt henne att som vanligt vara kvar i vardagsrummet om jag inte var tillbaka när programmet var slut (10 min brukar räcka för att natta O). O somnade ganska snabbt men vaknade till av telefonen. Lyckades få honom att somna om så att han nästan sov men detta drog ju ut ngn minut på tiden o när H:s barnprogram var slut kom hon till sovrummet och sa högt att hon ville ha pyjamas NU. Försökte få iväg henne men då gallskrek hon och då hängde O på... H blev sen vansinnig när hon förstod att O nu inte kunde sova och därmed kunde inte jag läsa så mkt böcker för henne. Otillräcklig är bara förnamnet!! Fick till slut lägga ner O på mattan m en leksak (inte så nöjd med det eftersom han var trött) och sitta och krama H tills hon blev lugn. Försökte prata m henne och förklara några av dagens händelser och konsekvenser men det kändes allt annat än bra. Båda somnade sedan vid halv 9 och jag kunde ringa J och ventilera dagen. Kanske inte den mest fantastiska dagen i vårt vardagliga, fantastiska liv...

Home alone - again

J var hemma om och vände söndag och måndag. Stackaren, lätt "jetlaggad" kom han hem i söndags morse efter ett dygn på resande fot och hann med promenad till ridskolan, klippa gräset, städa, vara på marknaden i byn och åka karusell m H samt grilla korv innan han däckade i soffan. Något mer i fas under gårdagen då han hade hand om barnen i princip hela dagen och kvällen eftersom jag jobbade. De tog bussen till Lund där jag mötte dem i Stadsparken för lekplatsbesök o fika - vardagslyx! Imorse åkte han hemifrån strax innan halv sex för nästa utlandsvistelse så nu är vi själv hemma igen men bara fyra dagar denna gång.

H är förkyld och fick vara hemma från dagis. Hon har inte haft en av sina bättre dagar... Verkar pigg emellanåt men mår förmodligen sådär eftersom humöret har varit allt annat än på topp. Vi åkte en kort sväng till ett köpcentrum för att komma ut lite men det var många sammanbrott och en del bus, inte alls likt henne att vara så när man är iväg. O tyckte att det var kul att komma ut och se sig omkring iaf! Hade en mkt gnällig dag igår men idag har det varit lite bättre och han har skrattat och varit relativt nöjd förutom när han ska sova. Tror att jag anar en tand i överkäken som håller på att bryta igenom och kanske är det därför som han varit missnöjd? Han sprattlar och försöker röra sig när han ligger på mage samt kravlar för att försöka ta sig uppåt (stöder omväxlande på händerna eller armbågarna nu) - tror inte att det kommer att dröja lika länge som det gjorde för H innan han kryper. Hon gjorde ju det ur ett sittande utgångsläge med en egen stil eftersom hon aldrig låg på mage medan han förmodligen kommer att krypa på alla fyra. Han är verkligen inte stilla många sekunder av sin vakna tid, blir nog ett litet krutpaket att hålla reda på. H kanske har varit lugnet och nu kommer stormen. Bara att hänga med som förälder helt enkelt!

Måste bara nämna en lite rolig sak med H: hon är försiktig i det mesta hon tar sig för och oftast blyg i nya situationer med nya människor men att åka karuseller är inga som helst problem. Inga tankar på att hon inte ska prova de som vi föreslår, åker gärna själv och lämnar själv biljetten till den som sköter karusellen. Hon verkar fullständigt trygg på detta område och då har hon ändå inte åkt karuseller mer än vid ca 5-6 tillfällen - roligt!

Kom på mig själv idag att tänka att "så skönt det kommer att vara om vid denna tiden nästa år när O är 1½ år och vi är förbi bebisstadiet" - blev sedan arg på mig själv för jag vill och ska inte tänka så. Carpe diem! Tänker på en cancersjuk tjej vars sista vår passerar, hon är nog glad och tacksam för varje dag hon får med sina tre barn. Bra att påminnas om livet ibland och verkligen uppskatta varje dag man får vara frisk tillsammans med sina friska barn och sin friska man. Avslutar därför dagen med att lova mig själv att uppskatta O:s gnäll och H:s sammanbrott mer... ;-)

Utvecklingssamtal, tandläkare mm

Igår var det dags för utvecklingssamtal för H på förskolan. Vi pratade om byte av avdelning till hösten, hennes tal, hur hon fungerar i gruppen, med personalen etc. För att citera hennes fröken Jenny: "H är ett fantastiskt barn" - ja, det tycker ju självklart vi föräldrar men det är kul att höra det från någon annan! En annan av hennes fröknar brukar säga att om de bara hade sådana barn som H, så skulle det räcka med 1 personal till 20 barn. Jag tror att vår H är en liten person som är lätt att tycka om. Vi pratade även om hennes integritet och att hon är ganska avvaktande mot nya personer samt även alltid ganska tystlåten om man inte ställer direkta frågor till just henne och försöker få med henne i samtalet. Vi märker ju att talet blir bättre när hon bara är hemma, förmodligen för att hon helt enkelt pratar mer, men samtidigt är det nog väldigt bra för försiktiga H att vara på dagis för att utveckla andra sidor. Hon är ju mycket lugn och ingen som hoppar, springer eller klättrar så värst ofta. Därför är det bra om de andra barnen drar med henne i lekar som hon annars inte själv leker. Får H välja så läser vi helst böcker eller så lägger hon pussel samt spelar spel. Hon är nog ett väldigt lugnt barn men så länge hon trivs och mår bra så får hon vara precis som hon vill - det är ju det som gör henne så fantastisk!

Igår var det också dags för det första riktiga tandläkarbesöket. Farmor och farfar passade O så att jag skulle kunna fokusera helt på H. Vi har pratat ganska mycket om hur det går till, läst den lilla bok som Folktandvården skickade med och läst "Emma går till tandläkaren" massor av gånger (men den är egentligen lite för mycket eftersom Emma lagar hål). H var förväntansfull men också lite nervös. Hon lät sig lyftas upp i stolen, tittade på spegeln och lampan och lät tandläkaren räkna hennes fingrar med pinnen. Hon gapade snällt men när tandläkaren skulle sticka in pinnen i munnen och räkna tänderna blev det tvärstopp och storgråt! Den dumma mamman föreslog att hon kunde sitta i mitt knä i stolen men tydligen är hela meningen med detta första besök att de ska sitta själva i stolen... Till slut gick hon med på att gapa så att tandläkaren skulle få räkna tänderna med spegeln i munnen men titta på bettet fick hon bara göra efter mycket lock och pock. H var mycket nöjd när hon fick hoppa ner och välja en sak ur en grön låda!

Måste ju skriva några rader om O också förstås! Han är just nu högst missnöjd med livet och gnäller för det mesta. Jag tror att han vill så mycket mer än han kan. Inget passar i några längre stunder, tålamodet är inte precis på topp... För ett par dagar sedan ändrade jag lite på hans matvanor eftersom han nästan gnällde konstant 4-5 dagar, spelade ingen roll vad jag gjorde eller var vi var. Provade även att ge en Ipren men det hjälpte inte så ont har han förmodligen inte. Nu får han gröt på morgonen, en halv burk mat + frukt på lunch och kväll samt gröt med frukt på eftermiddagen. Innan han ska lägga sig erbjuds välling+ersättning men det går sådär. Han har sovit lite bättre sedan jag gjorde denna ändring - framför allt har han vaknat vid 06.00 istället för 05.15! Han äter på natten men inte alls lika mycket som innan. Han är fortfarande inte helt nöjd dagtid men det är inte alls samma frekvens på gnölandet. Han har börjat göra mer ljud och säger ganska långa "nej, nej, nej, nej" - helnöjd när han hör sig själv! Han ligger på magen och reser bröstet ganska högt från golvet samt snurrar runt på golvet om han ligger på parketten eller klinkern. Igår gjorde han också sin dagisdebut när han vaknade under utvecklingssamtalet utan att jag hörde det i babywatchern - Annika, H:s fröken, hade tagit upp honom utomhus och han var med när barnen lekte - hur gullig som helst och alla barnen vill klappa och titta på honom!

Om att känna sig halv...

När min äkta hälft befinner sig på andra sidan jordklotet, ett dygns flygresa bort, kan jag bara konstatera det jag redan visste - utan honom är jag inte hel. Hela livet är halvt. Det är svårt att förstå hur någon kan betyda så mycket i ens liv. Det är också lätt att glömma det mitt bland treårstrots, bebisskrik, nätter med för lite sömn, mattider som ska passas, hus som ska fixas etc etc. Det skrämmer mig nästan lite att jag som alltid har varit synnerligen självständig och trivts med det, nu är så beroende av en annan person. Inte beroende på så vis att jag inte klarar att sköta hem och barn utan honom (ok, det är ganska mycket jobbigare men det går) men det känns inte bra. Jag mår inte lika bra. Det är nog det som är en del av kärleken.

Från den dag som vi träffades första gången så har det känts så rätt, så naturligt, som om det alltid har varit meningen att det skulle vara vi. Efter någon månad kändes det som om vi alltid hade känt varandra. Så underligt egentligen men samtidigt så enkelt. Jag kan helt enkelt inte tänka mig ett liv utan J (och våra barn) nu. Någon gång tänker jag tanken "tänk om det händer någon av mina fina tre något" men den tanken är helt outhärdlig och jag tvingar mig själv att inte fullfölja den. Detta är också en del av kärleken.

Finaste, bästa J - jag säger inte det så ofta som jag borde men det finns ingen som du. Dagarna utan dig rullar på och jag tvingar mig själv att ta en dag i taget och fokusera på våra älsklingar. När tystnaden har lagt sig på kvällen kommer tankarna och jag kan släppa efter för saknaden. Jag gråter kanske en skvätt för att lätta på trycket och på så sätt orkar jag med ännu en dag med våra fantastiska barn (som tidvis kan vara ganska krävande...). Kanske är det bra att sakna och vara ifrån varandra för att ännu mer uppskatta att vara tillsammans. J, jag älskar dig!