Summering av 2016

Jag brukar ju sammanfatta varje år så här mot slutet så det försöker jag mig på även idag. Eftersom vi ska bort har vi gott om tid att fixa med annat idag, skönt! Vi ska fira nyår hos O:s gudföräldrar tillsammans med en annan familj så det blir en lugn och trevlig tillställning med god mat. Kvällen/natten blir inte heller alltför sen eftersom vi ska åka iväg på en liten semester på måndag och måste packa och förbereda imorgon samt gå upp tidigt på måndag morgon.

2016 har varit ett hemskt år på många vis, kanske ett av de värsta på länge sett ur ett globalt perspektiv. Storbritannien valde att lämna EU, Donald Trump blev vald till USA:s president, kriget i Syrien har nått nya hemska rekord, terrorattentaten i islams namn har ökat i Europa, massor av människor är på flykt, många har inte nått hela vägen fram utan drunknat på Medelhavet etc. Många stora artister, som Prince, David Bowie, George Michael och Leonard Cohen har gått ur tiden och här hemma i Sverige har sjukvården, polisen, socialtjänsten och skolan inte tillräckligt med resurser för att utföra sina uppdrag på ett tillfredsställande sätt. Låt oss hoppas att det blir ett något ljusare år 2017 i Sverige och i vår omvärld - även om man kan känna vissa tvivel eftersom två av världens största länder styrs av män som minst sagt känns instabila och oberäkneliga... Som tur är har det ju även hänt en hel del bra och trevliga saker i samhället och i världen 2016. Sverige fick under våren två nya små prinsar när prins Oscar föddes i början av mars och prins Alexander i mitten av april. Vi gick framåt i årets PISA-mätning så skolan är kanske inte helt på väg åt fel håll i alla fall. Det gick bra för Sverige i sommarens OS i Rio och det gladde säkert många!

För oss i familjen har 2016 varit ett bra år, intensivt men bra! Alla år sedan jag träffade J 2007 har ju varit fantastiska egentligen. Det kanske är svårt att känna så när vardagen rullar på och man ska få ihop livspusslet men så här när jag blickar tillbaka är det ändå många otroligt fantastiska saker som har hänt varje år. Det gäller att ta tillvara det lilla i vardagen och njuta av att alla i familjen får vara friska och utvecklas, var och en på sitt sätt.

2016 har inte varit lika händelserikt som 2015 då både J och jag bytte jobb, H började förskoleklass på skolan och O bytte till stor dagisavdelning. Det har heller inte hänt några jätteframsteg som att något barn har lärt sig läsa, cykla, simma, slutat med blöja mm. Vi har försökt prioritera tid för varandra och att komma iväg på längre och kortare resor, vilket är något som alla i familjen uppskattar. I januari var vi på en badsemester i Tyskland och kom hem till ett Sverige som hade infört passkontroll vid alla gränser för första gången på väldigt länge. Det kändes lite konstigt att visa våra pass för polisen men samtidigt är jag av åsikten att det är det enda rätta att göra så länge flyktingströmmarna är så stora som de är nu.

Våren försvann sedan i en rasande fart eftersom min jobbsituation var intensiv och tidvis kaotisk. Vi försökte stoppa in lite vilopauser då och då - som SPA i Ronneby med H och hennes gudmor samt min guddotter, hotellövernattning i Malmö på påsklovet och ett par dagar i Helsingborg vid Kristi Himmelfärd. När jag redan tyckte att arbetslivet var tillräckligt ansträngande och påfrestande valde rektor att säga upp sig och eftersom han var mer eller mindre utbränd stannade han hemma stor del av sin uppsägningstid och jag blev tillförordnad rektor... Det var ju inte alls vad jag hade planerat och inte alls vad jag ville, även om jag visste att jag skulle kunna klara av det på ett eller annat sätt. Jag jobbade mycket mer än jag hade tänkt, mycket mer än heltid (som jag egentligen tycker är för mycket). Jag kunde inte riktigt varva ner när det var dags att ha semester och trots sex lediga veckor var jag inte alls utvilad när det var dags att börja jobba i augusti igen. Det kom en ny rektor som jag inte kommer så bra överens med och någonstans i september klappade jag ihop och borde kanske ha varit sjukskriven ett tag. Det valde jag att inte vara men var noga med att begränsa min arbetstid och ta ut lite av den komptid som jag hade samlat på mig, så att jag kunde arbeta lite mindre. Jag påbörjade även rektorsutbildningen och den var en positiv överraskning, vilket gör att jag kämpar på på min arbetsplats ett tag till. Vid denna tid nästa år har jag kanske bytt jobb, vem vet...

H hade det jobbigt med sin stamning under hela våren och det blev många logopedbesök för att försöka hjälpa henne. Efter sommaren har stamningen knappt varit märkbar, kanske beroende på att H ägnade hela sommaren åt att läsa och nu läser med hög hastighet och bra flyt. Kanske är det detta som har gett henne ett annat flyt i talet också? H började äntligen den "riktiga" skolan och ligger hästlängder före i det mesta, vilket gör att lärarna måste hitta på svårare utmaningar till henne och några andra barn. Det känns skönt eftersom jag av erfarenhet vet hur jobbigt det kan vara för de barn som inte hänger med. Under större delen av året har hennes humör varit väldigt växlande, en minitonåring har flyttat in... På andra plan ser vi också att H har utvecklats - hon tar för sig mer i olika situationer och har vågat börja umgås med andra klasskompisar än T, som hon varit mycket bunden till tidigare. T är mycket dominant även om hon också är en fin kompis många gånger, så det är bra om H även får andra vänner. Hon började rida i augusti och efter en tveksam start tycker hon nu att det är jätteroligt och har blivit riktigt duktig på kort tid. Hennes efterlängtade hål i öronen fick hon i oktober och igår åkte de ut pga inflammation. Idag firar hon nyår med ett pyntat bandage runt huvudet men det blir nog ändå bra!

O har fortfarande svårt med talet och trots logopedkontakt under våren och intensiva besök hos logopeden under hösten vill det sig inte riktigt... Nu har han lärt sig att säga V och K så det blir rätt för det mesta, G funkar för det mesta, S blir rätt ibland med mycket koncentration, F kan han få till om han tänker på vad han säger och R blir fortfarande J (men det är ju ganska normalt att barn har svårt med R). Det går fortfarande inte alltid att förstå vad han säger även om det har blivit lite lättare. Han låter fortfarande ungefär som en treåring och det barnsliga talet gör att vissa tror att han är yngre än han är. Vi hoppas att han ska utvecklas ytterligare innan han börjar förskoleklass till hösten, det är ju ett tag tills dess. Under de senaste månaderna har han visat intresse för bokstäver och siffror från att tidigare ha varit helt ointresserad. Nu kan han de flesta bokstäver, skriver dem fint och är duktig på att räkna. Hans utbrott finns kvar men kommer inte varje dag och håller oftast heller inte i sig lika länge som tidigare. Om O hade fått välja hade han tillbringat livet hemma i pyjamas och helst inte gått ut utan bara lekt och fixat på egen hand eller tillsammans med någon i familjen. Han är omtyckt på dagis, trivs när han väl är där och har många kompisar - snällare kille får man leta efter!

Vi har hunnit med en skön semester till Österrike och Tyskland, vi besökte Kolmården under några dagar i augusti och vi var på Mallorca i september. På novemberlovet kom vi iväg på en liten minisemester i nordvästra Skåne men annars har senare delen av hösten mest präglats av olika sjukdomar som gått runt på alla i familjen. Vi håller tummarna för ett friskare år 2017!

På det personliga planet har det hänt en del positivt under året. Jag har haft många dagar då jag har saknat min pappa men har också klarat att delvis uppfylla den önskan jag skrev förra nyårsafton - att ha mer kontakt med min faster. Vi har haft lite mer kontakt per telefon men den kan så klart bli ännu bättre och framförallt så träffades vi hemma hos dem tillsammans med mina tre kusiner och deras familjer i somras. Det var nog årets bästa dag! Jag har drömt och fantiserat om att denna dag skulle kunna komma och så blev den av och det var så trevligt. En skön, varm känsla som jag kommer att bära med mig länge! För några veckor sedan gifte sig min syster och svåger och även om detta var väntat var det väldigt efterlängtat och roligt. Vi saknade vår pappa och min svågers båda föräldrar denna stora dag men jag är säker på att de fanns med oss på något sätt - om inte annat så i hjärtat...

2017 står för dörren - ett år då jag hoppas att både J och jag byter jobb (främst J, jag kan nog vara kvar ett läsår till även om jag gärna ser att det dyker upp en annan möjlighet för min del), ett år då O kommer att sluta dagis och börja förskoleklass (hur det nu gick till, att vår minsta blir så stor...), ett år då jag och J kan fira tio år tillsammans, ett år då vi förhoppningsvis kan resa på en eller flera resor i Europa, ett år då vi ska fira min mammas sjuttioårsdag mm. Jag ser fram emot det nya året och hoppas att alla får vara friska - det är egentligen det enda som betyder något.

Gott slut och gott nytt år!

Ibland blir det inte som man har tänkt sig...

H har ju varit så stolt över sina hål i öronen sedan hon gjorde dem i slutet av oktober. Vi har tvättat och låtit bli att snurra och röra dem precis som de sa i affären där vi gjorde dem. Damen hade gjort hål i öronen i över 40 år och vi diskuterade det här med att snurra eller inte för när hon gjorde mina hål för drygt 20 år sedan var råden att snurra varje dag. Nu avrådde man från det eftersom bakterier på fingrarna är en större risk än att låta dem vara i fred. De kan inte växa fast, sa hon, så det var ingen fara.

När vi skulle ta loss de örhängen som har suttit i i över åtta veckor (rekommenderades minst sex) och sätta i nya som H fick i julklapp, började det ena örat blöda ganska mycket och H skrek mer än hon gjorde på det andra, som vi hade börjat med. Hon har ganska låg smärttröskel och skriker i högan sky men detta gjorde nog verkligen ont. Vi satte i de nya örhängena och har sedan tvättat varje dag och i onsdags bytte vi även tillbaka till de ursprungliga örhängena för säkerhetsskull. Jag tvättade igår och kollade noga men då syntes inte den lilla svullnad kring örsnibben som syntes i tisdags så jag tänkte att det hade ordnat till sig. I morse berättade dock H att håret hade fastnat i örhänget så jag kollade... Nja, det var ju inte några hårstrå som hade fastnat utan var som hade gjort att håret klibbade fast. Det var också var på nattlinnet och på kudden. Örat var rött och lila och öronsnibben var så svullen att den hade vänt sig så att man såg baksidan framifrån. På baksidan var det en stor svullnad och H klagade över att hon hade ont. Jag lossade örhänget och tvättade med alsollösning men det kom inte ut var. Rådgjorde med min svägerska som är sjuksköterska och hon höll med om att vi borde söka läkarhjälp. Jag var inte alltför optimistisk över att få en tid på vår vårdcentral så jag ringde under tiden som jag och H åkte iväg på lite ärenden. När vi var i första affären kom jag fram och döm om min förvåning när de frågade om vi kunde komma om tjugo minuter. Bara att avsluta ärendena och skjuta upp resten till en annan dag och åka hem igen.

Läkaren blev ganska bekymrad och menade att om det hade varit en vuxen hade han lagt en bedövning och ett snitt för att se vad som finns i bölden men det ville han inte göra på ett barn. Han remitterade oss till barnsjukhuset istället så efter en snabb lunch hemma och packning av matsäck för att kunna stanna länge på akuten, åkte jag och H till Lund. På vägen dit ringde barnakuten och sa att vi skulle åka till Öron/näsa/hals istället, vilket kändes mycket bättre eftersom vi då slapp att blanda oss med alla som söker till barnakuten av olika anledningar... Vi kom till snabbt och H fick emlasalva runt hela örat i väntan på undersökning. Vi gick över till blocket eftersom vi skulle vänta en och en halv timme, köpte lite godis och tittade på folk. När vi kom tillbaka till kliniken meddelade en sköterska att läkaren hade varit tvungen att åka till akuten och ta hand om en bilolycka så det kunde dröja flera timmar tills han kom tillbaka. Nu tog det dock knappt en timme innan vi blev inkallade så det var skönt. Läkaren bedömde att H inte var ett barn man skar i i första taget så han ville att vi skulle prova med penicillin först och återkomma på söndag om det inte har blivit bättre. Det känns skönt att inte behöva bedöva och skära i onödan men samtidigt är det enormt svullet så jag hoppas verkligen att penicillinet biter. Nu ska vi bara ha i henne medicinen också... Håller alla tummar för att det ordnar sig så att hon kan bada nästa vecka! Några nya hål får hon inte göra på några år så det är bara att ta ut även det andra så småningom men eftersom det är risk för infektion även där tyckte läkaren att vi skulle ta ett i taget och låta detta vara någon vecka innan vi tar ut det.

Alltid är det något - nu har vi en H med stort alsolbandage runt huvudet och detta ska hon ha några dagar, vilket inte är så kul med tanke på att hon ska vara finklädd imorgon. Jaja, nyårsafton 2016 kommer vi nog alltid att minnas!

Lugna lovdagar och lite sjukstuga - igen...

I måndags kom vi trots stormen Urd iväg till min syster och svåger för julfirande med dem. Barnen fick öppna sina julklappar innan middagen så att de inte behövde gå och vänta och sedan hade de fullt upp med att leka med alla nya saker. Vi åt en god middag som inte var det minsta julaktig - skönt efter två dagar med julmat! Det var ingen fara att köra hem trots starka vindbyar men vi hade laddat med extra kläder och filtar om något oförutsett skulle inträffa.

I tisdags tog vi det mest lugnt under förmiddagen. Jag har försökt gå en långpromenad varje dag och laddade äntligen ner Spotify i mobilen, vilket gör det mycket lättare att gå. Det blåste fortfarande en del men L var pigg och galen hela rundan trots att vi var ute mer än fyrtiofem minuter. Vissa dagar ligger hon ju bara i soffan och vägrar röra sig och vägrar även gå när vi går ut. Hon kissar och bajsar inom loppet av tjugo meter (max!) och sedan visar hon tydligt att hon vill gå in. Vi kan inte släpa med en hund som snart är elva år utan tänker att hon får bestämma själv. Andra dagar, som i tisdags, har hon hur mycket energi och bus som helst i kroppen. Nu börjar hennes värsta tid på året även om det har varit ganska lugnt på raketfronten ännu så länge. Idag vid lunchtid fick hon sin första medicindos för att hon ska vara lite påverkad av den redan innan det smäller och nu ska hon fortsätta med medicin tills på söndag eller måndag.

I tisdags hann vi även med att gå på bio och se "Bamse och häxans dotter" med våra vänner, familjen S. Barnen fick köpa godis i den stora godisaffären som ligger en bit ifrån bion och tyckte att det var väldigt spännande att äta godis en tisdag... På julafton åt de nästan inget godis eftersom det mest var saker som de inte tyckte om och när O då blev ledsen för att det var lördag och han inte fick sitt vanliga godis så lovade jag att vi kunde ta det tillsammans med bion istället. Alla barnen gillade filmen och jag gillade att den var i ett harmoniskt tempo och precis lagom lång (tyckte dock att "Bamse och tjuvstaden" var roligare). Efteråt gick vi till en relativt nyöppnad hamburgerrestaurang, Tugg, och åt riktigt goda hamburgare!

J klagade över ont i halsen under hela tisdagen och igår morse vaknade han med ännu mer ont i halsen och feber. Han fick ladda med dubbla doser Ipren för att kunna åka på anställningsintervju efter lunch. H blev väldigt ledsen och besviken eftersom hennes faster och kusiner skulle ha kommit på brunch men självklart inte ville komma när de riskerade att bli smittade. Vi lagade en brunch till oss själva istället men det blir ju inte riktigt samma sak. J:s intervju gick ok men han fick ingen bra känsla och är inte alltför optimistisk om en anställning. På eftermiddagen gick jag och barnen till stallet en stund och medan jag lagade mat åkte J in till kvällsmottagningen och fick sin halsfluss konstaterad och sin tredje penicillinkur på mindre än två månader - SUCK! Nu håller vi tummarna för att ingen mer blir smittad och att vi kommer iväg till Tyskland på måndag som planerat. Eventuellt måste hela familjen gå till vårdcentralen och ta halsprov igen eftersom J har varit sjuk så många gånger - ser inte fram emot att utsätta H för detta igen...

H fick nya örhängen i julklapp och på juldagen skulle vi ta ur de som har suttit i sedan hon gjorde hålen och sätta i nya. Det första gick ok men det andra satt fast hårt och blödde en hel del. Hon skrek som en galning och skrek ännu mer när hon såg blodet. Det gör ju ont men hon skriker verkligen helt hysteriskt! Alla dagar sedan i söndags har jag ju varit tvungen att tvätta hålen och ta loss örhängena men det är verkligen en kamp. Igår kväll var hon helt galen, mitt tålamod var slut och det blev inte alls bra. Då bestämde J och jag att hon får fundera tills ikväll - antingen står hon stilla och låter mig tvätta (och skriker om hon vill men hon måste stå stilla!) eller så tar vi bort dem och låter hålen växa igen. Igår hade dock kompisen E också fått ta hål i öronen så nu blev H totalt ambivalent - hon vill nog ta ut dem för att slippa allt stök men samtidigt vill hon gärna ha kvar dem... Återstår att se hur det går ikväll. Planen är att inte göra det för sent på kvällen när både hon och jag är trötta så får vi se om det går bättre.

Idag har H och jag haft en mysig förmiddag tillsammans med halva familjen S, när G och L bjöd med oss till sitt stall för att rida. O vägrade att följa med och fick till slut stanna hemma. H var jätteduktig när hon red och tyckte nog att det var skönt med en utflykt på egen hand. De fick även prova på att mocka och att åka traktor så hon var mer än nöjd. Resten av dagen får det bli hemmamys och imorgon får vi nog ge oss ut en liten runda på mellandagsrean även om det tar emot...

Jullov!

Julafton är över, de förväntansfulla barnen har slappnat av och lugnet har infunnit sig - nu är det jullov på riktigt! Julafton blev lugn och mysig och bättre än vad jag hade förväntat mig. Varför ska jag alltid tänka det värsta och vara pessimistisk i onödan? Min svägerska hade viskat en stor överraskning i mitt öra som jag inte fick berätta för någon - inte ens för J eftersom hon inte litar på att han kan hålla hemligheter utan att råka försäga sig. Anledningen till att jag fick veta var att det skulle komma en person till på julafton som vi behövde ordna en julklapp till.

H och O var lite före mig och J till ytterdörren och knackade på. Dörren öppnades av - barnens äldsta kusin som är au pair i USA detta läsår! Det var först meningen att övriga familjen skulle åka över till henne och hälsa på men det blev för dyrt och kusinen var först inte helt pigg på att komma hem. Den officiella versionen var att hon bestämde sig för att följa med sin värdfamilj på semester och det var detta som hennes mor- och farföräldrar och J och barnen trodde. Till slut bestämde hon sig dock för att komma hem en vecka och alla blev naturligtvis så glada! H kastade sig i famnen på henne och kramades länge, länge och sedan vek hon inte många millimeter från kusinens sida under resten av dagen... Hon sa direkt att detta var den allra bästa julklappen och att hon inte behövde fler. O tog det hela med lite mer ro men J blev rejält överraskad, liksom barnens farmor och farfar när de kom och kusinen öppnade dörren för dem. Kvällen innan hade hon och familjen firat jul med deras farmor och farfar och där hade det också blivit många glädjetårar. Det var verkligen roligt att höra hur hon har det hos sin familj och många minnen från min egen au pair-tid återupplivades. Jag tror att det är nyttigt för både henne och hennes mamma att hon är borta och att det verkligen är en chans att bli vuxen och självständig.

Efter en fika med massor av goda kakor från kusinernas farmor under tiden som vi tittade på Kalle Anka, var det dags för min svåger att gå ut med hunden och då knackade det så småningom på dörren. H förstod direkt vem som agerade tomte men O blev så uppspelt av att se tomten i trädgården att han helt missade att hans farbror inte var på plats. Tomten hann inte stanna utan satte bara en säck med klappar utanför dörren. Vi delade ut klapparna i säcken och alla som fanns under julgranen och barnen var duktiga och gick med på att öppna en klapp i taget i tur och ordning mellan kusinerna så att själva öppnandet tog längre tid och att alla hann se vad de fick. Alla blev mycket nöjda med sina klappar och även om O inte fick allt ur legokatalogen som han hade önskat sig så blev han glad för de som han fick och ville genast börja bygga tillsammans med yngsta kusinen (elva år) som gärna hjälper till. Även mellankusinen som är femton tar gärna tillfället i akt och bygger lite lego så han hjälpte H. Det är roligt att de tre stora kusinerna tycker att det är så roligt med de yngre kusinerna och att de har ett utbyte av varandra.

Efter all julklappsöppning började vi förbereda julbordet och det blev ungefär så som jag hade tänkt mig. Det är inte helt lyckat med julafton när man går på Viktväktarna... Hade det bara varit den dagen men det är det ju inte. Hela veckan innan har varit ganska onyttig och även alla jullovsdagar lär bli en utmaning. Igår år vi rester från julbordet och en hel del godis och idag ska vi till min syster och svåger på middag och julfirande så då blir det också en hel del onyttigheter. Jag ska verkligen försöka att röra på mig varje dag så att jag i alla fall gör av med en del på det sättet. Målet är att ta mig till gymmet ett par dagar och inte bara ta mina vanliga promenader och joggingturer.

Gottebordet är ju inte heller så lätt att motstå, i alla fall inte om man har min karaktär och särskilt inte när det finns hemlagad knäck... Det får helt enkelt vara så nu ett par veckor och så får jag ta nya tag när jag börjar jobba igen. Igår var det en lugn och skön dag - undrar om inte juldagen är en av årets bästa dagar? Vi skrotade runt i pyjamas hela dagen eftersom det ändå var regn och rusk utomhus, byggde lego, spelade spel och åt gott. Vi var inte hemma förrän vid midnatt så barnen sov faktiskt ända till åtta och ville sedan inte sova middag, vilket gjorde att det blev en tidig sänggång för dem och en ganska lång kväll med egentid för mig och J. Eftersom vi aldrig har sett den omtalade serien "Bron" har vi bestämt att vi ska ta oss igenom den nu under lovet. Kanske inte hela men vi ska börja på den i alla fall.

Utanför börjar det blåsa upp allt mer och snart kommer väl den utlovade stormen att vara här. Vi hoppas ändå på att kunna åka till Skanör för lite julfirande. Mormor och min moster och morbror kommer också och barnen har ännu fler julklappar att se fram emot. Jag tror att min moster och morbror uppskattar att de får komma eftersom de inte har några egna barnbarn och julen är ändå barnens högtid. Dessutom är det roligt att träffas då och då. De närmar sig åttio båda två så det känns som att vi bör ta vara på tiden. De är pigga och vitala på alla sätt men det är ändå viktigt att uppskatta den tid vi har tillsammans eftersom den trots allt börjar bli lite begränsad.

I veckan ska vi försöka hinna med att vara lite sociala med vänner och släkt innan det är dags för nyårsfirande. Om en vecka är vi vid denna tiden förhoppningsvis på plats i Tyskland och då får det gärna inte blåsa storm... Ser verkligen fram emot några lediga dagar hemifrån. Att komma iväg så gör att ledigheten på något sätt känns längre. När januari rullar på brukar vi börja planera vår sommarsemester på Europas vägar och det kommer vi säkert att göra i år också. Vi fick en rejäl julklapp av J:s föräldrar och den sätts rakt in på semesterkontot. Alla har inte förmånen att se sig om utanför eller inom Sveriges gränser och vi försöker verkligen betona för barnen att detta inte är en självklarhet utan något som vi ska vara väldigt tacksamma för att vi kan göra. Just nu är jag så otroligt tacksam över allt jag har i mitt liv - främst den enorma rikedomen som i morse låg på var sin arm i sängen under täcket och bara ville kramas. Det blir inte större eller bättre än så, kärleken till och från barnen är verkligen något helt fantastiskt. Jag tänker på de som vill men inte får chansen att bli föräldrar, på de som har förlorat ett barn eller på de som blir sjuka eller på annat sätt dör ifrån sina barn. Även om jag ibland är ledsen för att jag har mist min pappa och att han inte finns i våra liv, har jag så ofantligt mycket att vara tacksam över - det ska jag försöka påminna mig oftare om!

Försöker komma i julstämning

Julafton 2016. Den där julkänslan vill inte riktigt infinna sig. Kanske är det på grund av att vi inte ska vara hemma, kanske är det för att en liten del av julen fortfarande är jobbig eftersom det saknas en person. Kanske är det för att jag inte har hunnit (eller orkat) julpynta som jag brukar här hemma. Solen strålar, det är nästan vårvarmt i luften och detta skapar kanske inte heller den rätta stämningen även om det är fantastiskt att se solen!

Jag firar helst julafton här hemma hos oss. Då kan jag påverka och bestämma "körschemat", jag vet att all den mat som jag tycker hör julen till serveras, kakorna vid fikat är juliga, gottebordet är som det ska vara. Det blir ju bra även när vi inte är hemma men jag föredrar ändå att själv fixa och göra juligt. I år vet jag inte om det kommer en tomte, jag vet inte om det finns en julgran, jag vet inte särskilt mycket om julbordet men det blir säkert bra. Vi ska till J:s syster och hos dem har vi inte firat jul sedan 2008 och det var min och J:s första gemensamma julafton (året innan valde vi att fira på varsitt håll). Därför har vi inga traditioner med oss och barnen har ju aldrig varit där på julafton. De har uttryckt önskemål om att de hellre hade velat vara hemma men eftersom min svägerska har fler djur att ta hänsyn till så är det lättast att vi är där eftersom vi kan ta med L. På annandagen ska vi till min syster och svåger så då är vi heller inte hemma och på nyårsafton ska vi också bort. Dessa dagar är det bara skönt att slippa fixa men idag hade jag gärna haft julen i vårt hus. En av fördelarna med att ha julen hemma är att vi på juldagen brukar ta fram alla rester så att middagen är fixad och för övrigt bara mysa hela dagen. Nu har jag köpt lite julmat som vi ska ha imorgon så att det blir så i alla fall och eftersom det ska vara regn och rusk ser jag fram emot en riktigt innesittardag med legobyggnad, spel, böcker mm.

Förra lördagens bröllop känns redan avlägset men blev precis så som min syster och svåger ville. Avslappnat, enkelt och snabbt! Själva vigseln var fort överstånden och sedan åt vi en femrätters middag på Hotell Gässlingen. Barnen var med under bubbel och snittar men åkte sedan hem med storkusinerna som tog hand om dem hela kvällen. O var inte helt bekväm i detta och sa att "det kändes som att han skulle kräkas eftersom han var så blyg". Vi hade pratat om denna kväll länge och H var eld och lågor och O hade inte sagt något alls om att det inte kändes bra. Vi var på toaletten ett flertal gånger men det kom inget. Han ville inte äta men jag tror helt enkelt att han bara var nervös och hade fjärilar i magen. När de väl kom iväg och hem till kusinerna gick allt hur bra som helst. Vi hade en lugn och trevlig kväll med god mat och tillhörande viner men eftersom jag var i allt annat än toppform så drack jag inte mer än väldigt lite av varje glas. Vi var hemma och löste av barnvakterna vid halv ett och då var H vaken och påstod att hon inte hade sovit alls på hela kvällen (vilket jag har svårt att tro men hon somnade direkt när vi kom hem) och E satt upp i spjälsängen och var klarvaken. Hon accepterade dock att det var vi som kom och jag la henne ner igen och klappade henne lite på ryggen tills hon somnade. På morgonen var det full rulle från halv sju så det blev inte så många timmars sömn...

Jobbveckan har varit så där som en avslutningsvecka ska vara, lite spontan, lite annorlunda och med lite juliga inslag. I tisdags var vi på julfest med personalen och i onsdags var det elevernas terminsavslutning. Även våra barn slutade i onsdags och fick vara med mig på jobbet under eftermiddagen eftersom det inte var så många som skulle vara på fritids. Så långt det är möjligt ska våra barn få ha lov när det är lov och inte vara på fritids. Jag tror att det är viktigt för dem att känna att de är lediga och nu får de vara lediga i nästan tre veckor eftersom skolan inte börjar förrän den 11 januari. Jag jobbade i torsdags och J var hemma på förmiddagen och farfar kom en stund på eftermiddagen när han hade ett möte. Han har äntligen fått vidare besked angående det jobb som han sökte för en månad sedan och ska på en ytterligare intervju i mellandagarna. Håller alla tummar för att det blir ett nytt jobb, det han har nu är verkligen inte bra för hans hälsa!

Jag ringde till min faster i onsdags och som vanligt har jag skjutit upp det alldeles för länge och som vanligt var det väldigt trevligt att prata med henne. Min farbror hade ramlat och brutit benet i september men det var opererat och under kontroll. Det blir dock en påminnelse om att både min faster och hennes man är 80+ även om de är precis lika vitala som vem som helst när man pratar med dem. Vi pratade om att de hade träffat min farbrors fru i mataffären i somras, dagen innan vi skulle till min farbror på släktträff och bara några dagar efter vi var hos min faster på kusinträff. Under hösten har de sedan sprungit på varandra vid tre tillfällen men min faster trodde att det bara var hon som sett min farbror och inte tvärtom och hon hade inte sökt kontakt eftersom min farbror har varit tydlig med att han inte vill det. Som jag sa till min faster, undrar om det är någon där uppe som vill ha ett finger med i spelet och ser till att detta händer... ;-) Jag bjöd in dem till en julfika under trettonhelgen men de var upptagna så vi får försöka hitta en annan dag.

Kanske gjorde vårt samtal att pappa blev mer närvarande och kanske är det därför som min saknad nu känns så påtaglig. Det känns som en tyngd i bröstet och jag är nedstämd på ett sätt som jag inte brukar vara. Åh, ibland saknar jag honom fortfarande så ofantligt mycket! Jag hade så innerligt gärna köpt en annan julklapp till honom än den som jag satte vid graven idag. Han fick ett hjärta med mossa och blommor och en ny gravlykta och det känns fortfarande så otroligt overkligt och fel. Han som var något av det mest livsglada och sunda som jag har träffat, han som skulle finnas i mitt liv länge, han som skulle komma med kloka råd och störiga kommentarer, han som skulle älska sina barnbarn över allt annat och ge dem så mycket klokskap, värme och kärlek - han finns inte. Efter tretton och ett halvt år förstår jag det fortfarande inte, jag har möjligen bara hittat ett sätt att leva mitt liv ändå. På den nya gravlyktan som jag satte hos honom idag fanns en vers skriven. Jag såg inte det när jag köpte den eftersom den stod med "verssidan" inåt och tyckte först att det såg lite konstigt ut när jag kom hem men efter att ha läst dikten så tyckte jag ändå att den var fin.

Nu är du havet en varm och solig sommardag

Du är vinden som blåser i vårt hår

Du är kärleken som värmer våra hjärtan

när vår saknad blir för svår

Nu skapar vi traditioner och minnen för våra barn, liksom mina föräldrar gjorde för mig. Varje julaftonsmorgon tände mamma massor av levande ljus, vi spelade vår speciella julskiva med olika julsånger och under granen hade tomten lagt vars ett paket till mig och min syster. Alltid från "tomten" även när vi var vuxna och inte hade flyttat hemifrån ännu. Under vår gran ligger också ett paket från tomten på morgonen och i barnen ser jag samma förväntan som jag själv minns från när jag var liten. H sa igår att "det bästa med julen är inte alla julklappar, det bästa är att familjen får vara tillsammans många dagar". Jag hann för någon sekund blir lite rörd och kände mig som en bra mamma med en klok dotter som uttryckte så fina värderingar. O grusade denna sinnesstämning ganska snabbt när han fyllde i "nä, det viktigaste med julen är att jag får 110 julklappar, annars börjar jag böla"... Vi får hoppas att han är en helt normal femåring och att han om ca två och ett halvt år är lika klok som sin storasyster!

GOD JUL!

Bröllop!

Då var den stora dagen här, den som H har väntat på i flera år! Min syster ska gifta sig och H har länge pratat om vad hon ska ha på sig denna dag och sett fram emot att få vara brudnäbb sedan hon var ungefär tre år... Nu blev det ju inte ett sådant bröllop som hon hade tänkt sig men hon är förväntansfull i alla fall! Jag har inte känt mig helt hundra de senaste dagarna och i morse vaknade jag med feber och ont i kroppen och huvudet känns inlindat i bomull med en öppen kran i mitten. Perfekt en dag som denna - not. Jag låg kvar i sängen ett par extra timmar och vilade eftersom jag inte kan vila mer under dagen, då håret är vidgjort. J och jag åkte och köpte gran och tog första bästa som försäljaren visade oss eftersom den var helt ok. Duschade och åkte sedan till frisören som gjorde en enkel uppsättning. J sa att den såg ut som något som jag hade klarat av på egen hand men det hade jag verkligen inte. Dessutom är det lite lyx att få det gjort hos frisören... Nu ska vi packa ner allt som krävs för att kunna sova en natt borta alla fem och sedan är det dags att klä på alla och sminka mig själv (behövs verkligen idag...). Pratade med min syster och allt verkade vara under kontroll. Present fixade jag i veckan - återstår att se om de blir nöjda med ett par flaskor champagne, en kokbok och ett restaurangbesök (inkl barnvakt samma kväll samt natten efter så att de kan välja om de vill bo på hotell).

Veckan har flutit på som vanligt. I måndags var H hemma eftersom hon var förkyld och trött, i tisdags var vi på luciafirande på O:s dagis kvart över sju på morgonen och i onsdags var vi på konsert med H:s klass och hennes parallellklass, där hon spelade kornett. Andra barn spelade barytontuba och de som inte spelade sjöng - jätteduktiga! O var mycket stolt över sitt luciafirande och alla barnen var duktiga även där. Det är dock intressant att studera tjugo femåringar som är uppradade bredvid varandra. Minst tre kommer förmodligen inom några år att ha diagnosen ADHD, andra har föräldrar som hade behövt lära sina femåringar ett och annat för att underlätta för dem senare i livet och de flesta kommer nog att klara sig utan alltför stora problem...

På jobbet har jag upplevt min första lugna vecka någonsin - jag hade till och med tid att surfa lite privata saker i tio minuter en dag samt prata med L:s veterinär inför nyår. Egentligen helt normala saker att göra då och då under arbetstid men det har jag verkligen inte haft möjlighet till det senaste året. Rektor har varit borta i princip hela veckan så det har varit lugnt även på den fronten även om hon lyckades maila mig och reta upp mig med tonen i sitt mail. Den morgonen sprang jag i alla fall min snabbaste runda så inget ont som inte har något gott med sig!

J har fortfarande inte hört något mer om det jobb som han sökte och vill ha så förmodligen blir det inget. Jag träffade mina gymnasiekompisar i måndags på en tjejmiddag och min ena väninna jobbar på det företag där J har sökt jobb men hon vill och ska naturligtvis inte bli inblandad på något sätt. Nu är det bara tre jobbdagar kvar för oss båda och sedan är det jullov i nästan tre veckor. Jag tänker inte göra ett dugg som är jobbrelaterat dessa veckor - ev måste jag läsa lite litteratur till rektorsprogrammet men det gör jag främst för att det är intressant.

Nu ska jag ta min ömma och förkylda kropp och försöka förvandla den till bröllopsskick på något mirakulöst sätt - återstår att se om jag lyckas!

Händelserika veckor och sjukstuga 4.0

Långt mellan uppdateringarna, jag ska försöka tänka igenom vad som har hänt sedan sist... Den första helgen i advent tog vi det mest lugnt för att återhämta oss och vila. L fick sig en välbehövlig storstädning, som hon som vanligt inte uppskattade, och huset adventpyntades.

Måndagen den 28 november hade vi en mysig dag i Köpenhamn. Vi gick en liten runda upp på Ströget och tittade i leksaksaffärer och åt lunch innan vi gick in på Tivoli och ägnade resten av dagen åt att åka karuseller. Solen sken från en klar vinterhimmel och det var ett par minusgrader så vi hade massor av kläder på oss. Det var inte köer så barnen kunde åka hur mycket de ville. Vi hade en fantastiskt mysig dag och jag kunde lägga alla tankar på jobbet åt sidan.

På natten efter att vi kom hem väckte H mig och sa att hon inte mådde bra. Hon hade ganska hög feber och fick Ipren. Eftersom jag skulle på rektorsutbildning i Båstad fick J snällt vabba i tre dagar... Det gjorde inte så mycket eftersom han själv också blev sjuk i halsfluss - igen! Jag hade tre roliga och inspirerande dagar i Båstad även om koncentrationen grumlades av mailkorrespondens med min rektor som bitvis var ganska tråkig i tonen. Jag bad om ett möte mellan mig och henne på fredagen när jag skulle vara tillbaka - det blir så tydligt när jag pratar med andra rektorer att vårt samarbete verkligen inte är som det borde vara.

Nu kunde jag inte jobba den fredagen eftersom O väckte mig vid tre-tiden och sa att han inte mådde bra och behövde kräkas... Vi hann in på toaletten och han kunde kräkas i handfatet. Amazing med stora barn - inga lakan att tvätta, ingen pyjamas att tvätta, inga mattor att bära ut, ingen soffa att sanera, inget golv att skura, inget barn att duscha! O kräktes åtta gånger men hann till toaletten alla gånger. H hade fortfarande feber och jag fick vabba eftersom J var för sjuk för att ta hand om barnen. Mötet fick skjutas fram och vi hade det i måndags istället. J och jag pratade om att han kanske skulle låta halsflussen läka ut av sig själv denna gången för att få bättre immunförsvar - det rådet fick ju jag när jag var sjuk och det fungerade. På lördagsmorgonen var han dock nästan helt igensvullen i halsen och kunde inte få ner de smärtstillande tabletterna så då fick han åka in och få ny antibiotika. Vi hade ytterligare en lugn helg med mycket vila och som tur var var det bara O som blev sjuk. På söndagen kändes det tillräckligt säkert att ingen mer skulle bli magsjuk, för att vi skulle våga baka lussekatter, H orkade även gå på sin ridning.

I måndags hade jag så ett möte med rektor och vi sa båda två några väl valda ord om vad vi inte tycker fungerar. Det blev ett konstruktivt och sansat möte med bra feedback och under resten av veckan har det känts bra. Igår eftermiddag konstaterade vi båda att det kanske ändå finns hopp för vårt samarbete. J och jag har lyckats jobba en hel vecka utan att någon i familjen har varit sjuk - det har inte hänt sedan i mitten av oktober! Nu håller vi tummarna för att vi har haft vår del av sjukdomar för ett tag och att vi får vara friska tills jullovet har passerat. Bara två veckor till julafton idag - tiden går galet fort när man är vuxen i december men för barnen är den som vanligt oändligt lång.

Idag är H på kalas hos en klasskompis och imorgon ska hon på ytterligare ett kalas hos klasskamrater som är tvillingar. O ska också på kalas och är mycket förväntansfull. Han räknar även ner dagarna till tisdag, då de ska gå luciatåg på dagis. Han övar flitigt på alla sånger när han tror att ingen hör och ser mycket fram emot att vara tomte. Det blir till att gå upp tidigt eftersom vi ska vara på dagis kvart över sju. På måndag kväll ska jag och tre vänner återuppliva traditionen lussevaka. Vi gick gymnasiet tillsammans och i början av nittiotalet var det väldigt stort med lussevaka dagen innan Lucia. Man var ju inte alltför pigg den 13 december, om jag minns rätt och vissa var säkert inte helt nyktra. Nu blir det dock en väldigt lugn middag för oss 40+-are men det är alltid roligt att ses.

J går och väntar på svar angående ett nytt jobb. Han har varit på intervju och fick i början av veckan veta att han är en av två kandidater som de har valt att gå vidare med men sedan dess har han inte hört något och börjar misströsta. Han hade verkligen velat ha detta jobbet - dels för att det verkade intressant och dels eftersom han vantrivs allt mer på sitt nuvarande jobb. Jag hoppas verkligen att han får det!

Idag står pepparkaksbak på agendan och imorgon blir det lite julklappsshopping även om det mesta redan är inhandlat och klart - älskar nätshopping! Nästa lördag är det dags för vigsel mellan min syster och svåger och jag hade behövt hitta något att ha på mig... Jag har en klänning men jag är inte helt nöjd med den så förhoppningsvis kan jag hitta något annat imorgon. Ska bli spännande att gå på en borgerlig vigsel, det är första gången för min del! Efteråt blir det middag medan barnen passas av småkusinernas stora kusiner, något som särskilt H ser fram emot.

Återbesök av en mycket oönskad inkräktare

I tisdags hade jag ont i nedre delen av ryggen när jag kom hem från jobbet. Jag tänkte att jag hade gjort något fel, suttit konstigt, börjat jogga igen efter det ofrivilliga uppehållet. Det var dock en molande, ihållande smärta som var svår att ignorera. Smärtan fanns kvar igår morse och tilltog under dagen. Vid lunchtid hade smärtan spridit sig uppåt mot revbenshöjd i ryggen och det gjorde även lite ont i magtrakten. Jag ringde vårdcentralen för att fråga om jag kunde lämna ett urinprov som idag men de tyckte att jag skulle åka in till kvällsmottagningen igår kväll.

Mina hälsoproblem hamnade under eftermiddagen i skymundan eftersom det utbröt ett stort slagsmål på skolan med flera inblandade. Självklart händer detta en dag då jag är ansvarig och rektor är på utbildning så det var bara att styra upp själva situationen och allt efterföljande arbete. Jag hann precis till mötet inför valet till förskoleklass - så här i efterhand borde jag kanske ha hoppat över detta möte, även om det var trevligt. Vid detta laget hade jag så pass ont att jag hade svårt att sitta stilla en längre stund. Jag åkte hem och sa hej till barnen och hade även tänkt äta innan jag åkte till kvällsmottagningen men hade ingen aptit. Strax innan klockan sju var jag på plats och efter en timme fick jag anmäla mig i kassan. Därefter dröjde det ytterligare en och en halv timme innan jag kom in till läkare och en bra stund innan jag sedan hamnade på provtagning. Proverna visade på lite blod i urinen men ingen infektion. Läkaren trodde på njursten, eftersom jag berättade att jag hade det 2001. De smärtorna jag hade då var verkligen tio på en tiogradig skala, jämförbart med att värksmärtor när man föder barn. Nu har jag i och för sig ont men bara sex-sju-åtta på samma skala och mer av en molande smärta än den akuta som jag minns från 2001.

Väl hemma tog jag smärtstillande - så skönt när smärtan försvann! Idag kändes det ok på förmiddagen men sedan kom smärtan krypande under eftermiddagen och nu ikväll tog jag på nytt en värktablett. Arbetsdagen har präglats av gårdagens stora incident och det är inte mycket annat som har blivit gjort. Nu väntar det spännande tiden "när kommer nästa anfall, i vilken styrka kommer det och var befinner jag mig när jag får det?"... Det var verkligen allt annat än roligt då för femton år sedan och det jag fasar mest för är att det ska behövas en operation för det var nästan det jobbigaste som jag har varit med om. Inte själva operationen men veckorna efter den (och de sju anfallen som jag hade innan operationen). Måste dricka mycket och se om den kommer ut av sig själv! Om sex veckor ska jag röntgas för att se var den sitter och hur stor den är. Spänning i vardagen!

Lite omväxling i sjukstugan

I fredags var O på dagis, H i skolan och J och jag var på jobbet - fantastiskt! I helgen tog vi det mest lugnt och vilade oss lite extra, vilket verkligen behövdes. Båda barnen är fortfarande trötta och varken J eller jag är helt i toppform. Dessutom började L nysa ganska mycket i fredags kväll och under helgen utvecklade hon en riktig förkylning och var väldigt eländig. Hon hade förmodligen feber och nös så att snoret stänkte så fort hon rörde sig. Hon ville inte gå ut, skällde inte när det knackade på dörren, var inte i köket när vi åt utan låg bara i soffan. Om det är synd om en man som är förkyld är det definitivt ännu mer synd om en liten hund, tyckte nog L. Det blir väl antagligen väldigt förvirrat när nosen inte fungerar för en hund och kanske är det därför som hon var så ynklig. Nu har det gått snart en vecka och hon har nog ingen feber längre men nyser fortfarande och är inte riktigt sig själv.

Igår natt väckte J mig eftersom han hade bölder som kliade över hela kroppen. Jag var inte mitt mest empatiska jag så där mitt i natten utan bad honom googla nässelfeber eftersom jag tyckte att det borde kunna vara det nu när han precis har avslutat en penicillinkur. Symptomen stämde in och han mådde bättre efter att ha tagit en antihistamintablett under förmiddagen. Känns som att det är helt tillräckligt med sjukdomar hos oss nu för ett bra tag framöver!

I måndags var vi på nytt hos logopeden med O och tränade vidare på bokstaven S och det gick lite bättre även om det är svårt. Vi måste bli ännu bättre på att öva hemma! På eftermiddagen var han på femårskontroll och allt var bra. Han vägde 18 kg, var 115 cm lång och klarade alla saker han skulle göra utan problem. Sprutan gick också bra, han sa inte ett pip. Däremot råkade jag ta honom i den arm han fick sprutan när jag skulle lyfta ut honom från köket efter att både han och H var galna när jag försökte laga mat. "Jag tycker inte att du är en bra mamma till dina barn", sa O då och det fick jag ju hålla med om när jag hade lugnat mig lite. Det är inte så ofta som jag blir arg men när O hade skrikit i över en halvtimme om samma sak och H sedan skrek ett par gånger på O att han skulle vara tyst, så blev det lite för mycket... Vi pratade om det efteråt och jag tänker att det är viktigt att de förstår att även föräldrar kan bli arga och att det finns en gräns för hur långt tålamodet räcker. Det är inte ofta som jag tappar tålamodet så när det väl händer så blir de lite förvånade. Jag bad i alla fall om ursäkt efteråt eftersom jag tycker att det är viktigt att erkänna för sina barn när man har gjort fel. Föräldrar är inte ofelbara på något sätt och gör också många misstag!

Idag är det informationsmöte inför förskoleklass och val av skola för O. Vi har redan gjort valet men jag vill gå på mötet i alla fall - främst för att det ska vara lika och för att vi ska visa samma intresse för O:s skolgång som för H:s så klart. När vi skulle välja till H fixade vi barnvakt och gick båda två men nu känns det som att det räcker att jag går eftersom vi inte ska välja skola på samma sätt. Vi vill ju att han ska gå på samma som H - återstår att se om vi har sådan tur att det blir så... Vi tillhör inte den skolans upptagningsområde så det kan bli tufft men vi håller alla tummar vi har för syskonförtur och lite annat! Det känns helt galet att vår lilla kille är så stor så att vi ska tänka på skolval!

Rapport från sjukstuga 3.0...

Vi  har slagit nytt rekord - vi har vabbat i fyra veckor men undantag för två halva dagar för några veckor sedan... O var ju på väg att gå till dagis igen, han hade bara sin hosta kvar och barn kan ju hosta länge men eftersom J inte mådde bra på tisdagen kunde O lika bra vara hemma en dag till, tänkte vi. Natten till onsdagen kom H och sa att hon inte mådde bra - feber! Eftersom både J och H skulle vara hemma kunde O fortsätta att vara hemma och kurera sin hosta. J åkte in till kvällsmottagningen på onsdagskvällen och fick penicillin mot halsfluss och på torsdagen fick vi en läkartid till båda barnen för kontroll, främst av H. Doktorn ville ta halsprov på alla utom J och började med O som gapade snällt trots att han visste vad som skulle hända. Jag gapade också snällt för att visa H att det inte var någon fara (även om jag tycker att det är ganska obehagligt) men hon var ändå helt hysterisk när det var hennes tur. Hon knep ihop munnen och totalvägrade, slog mot doktorns arm och skrek hela tiden "jag kan inte, jag kan inte". Doktorn ville inte tvinga henne utan valde att skicka båda barnen på blodprov för att se om det gick att utläsa en infektion genom det. Det var inga större problem för någon av dem men sköterskan reagerade på att H inte hade tagit halsprov och sa att det måste hon väl göra? Jo, det tyckte ju J och jag också så vi gjorde ett nytt försök med ungefär samma resultat som tidigare men nu fungerar H så att det bara blir värre om man inte får henne att göra det som hon inte vill. Det finns olika metoder och jag förespråkar verkligen inte den hårda vägen men nu hade vi inget val. Med det välkända greppet en hand om pannan och en hand om armarna, höll jag fast och tvingade henne att ta provet - som gick bra tack vare en erfaren sköterska. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna för det är verkligen inte kul att utsätta sitt barn för detta men efteråt erkände hon att det inte var så farligt och att hon inte hade kräkts - vilket egentligen är det som hon är rädd för.

Samtliga prov visade negativt men H:s sänka var 106 och det var inte så bra eftersom den ska vara under 10 om man är frisk. Läkaren ville därför sätta in penicillin så att det inte skulle bli lunginflammation och även mot halsontet kändes det som en bra idé. I efterhand önskar jag i och för sig att vi hade låtit bli eftersom H efter två omgångar var i stort sett frisk... När O tog penicillin tog det två dagar innan han blev märkbart bättre och det är väl egentligen mer normalt. H hade förmodligen inte behövt penicillin men nu har hon, drygt sju och ett halvt år, ätit sin första kur. Hon har ju haft stora problem med flytande medicin tidigare och vi såg inte direkt fram emot att kämpa för att få i henne kåvepenin trettio gånger... Första sprutan gick sådär - hon fick in en milliliter i munnen och den kom ut igen på hennes kläder eftersom hon helt enkelt spottade ut den. Då blev jag ganska irriterad, sa till henne på skarpen att det inte kommer att funka tre gånger i tio dagar om hon ska göra så och fyllde på sprutan med ny medicin. Efter det har det inte varit några problem, hon har verkligen varit superduktig!

Eftersom J ändå var dålig var han hemma med H så jag kunde jobba. Det var gymnasiemässa och det var liksom inte läge att vara hemma då... På fredagseftermiddagen försökte jag ignorera att jag kände mig lite trött och konstig och började få ont i halsen - jag skulle ju jobba på mässan hela lördagen också! Jag fick klart mina inlämningsuppgifter till rektorsutbildningen men efter det tog jag en Ipren och gick och lade mig. Sov oroligt hela natten och var inte så kaxig när jag vaknade. Jag hade inte så ont i halsen men hög feber och det är inte ofta som jag har det. Tur att det var lördag och att J mådde bättre för jag kunde verkligen vara sjuk - det kan jag inte minnas att jag har varit sedan jag var höggravid med H för snart åtta år sedan! Jag sov, vilade, tittade på TV mm och behövde inte bry mig om någon annan än mig själv. På söndagen hade jag fortfarande feber och rejält ont i halsen. I måndags ringde jag för att försöka få en läkartid men vår hårt belastade vårdcentral ville inte ta emot mig (när J ringde i onsdags kl 8.00 kom han fram och var samtal nummer nio och när det var hans tur kl. 8.14 så var tiderna slut...). Enligt sköterskan behöver inte vuxna penicillin mot halsfluss - den kan läka ut av sig själv men det tar ett par dagar längre. Jag tål inte penicillin så egentligen tycker jag att det kändes bra att slippa men jag hade verkligen väldigt ont i halsen och kunde inte äta... Bara att ta en Ipren och lasta in båda barnen och åka till logopeden med O. Denna gång övade han på S och det var mycket svårare än K men gick ändå ok.

Jag har verkligen övat mig på att vara sjuk/vabba och inte jobbat mer än svarat på de viktigaste mailen. Det känns bra! Eller kändes bra i alla fall, det kändes inte lika bra igår och idag när jag har jobbat halva dagar och insett hur mycket jag har på min att göra-lista... Jag kunde åtminstone koppla av när jag var hemma och vila och bara vara med barnen och det är ett framsteg. I onsdags eftermiddag åkte vi till Vellingeblomman och julhandlade lite och igår var O en halv dag på dagis medan H var med mig på jobbet ett par timmar. O:s kompisar var så glada att se honom och flera kramade honom och sa att de hade saknat honom. "Alla har saknat mig, det är nog för att jag är så snäll", konstaterade O med gott självförtroende men det är nog helt sant. Snällare kille får man leta efter!

Idag var H i skolan för första gången på en dryg vecka. Jag hämtade lite uppgifter till henne i onsdags så hon inte ska missa för mycket. Fick även en liten pratstund med hennes båda lärare och de är verkligen hur bra som helst - jag tror att vi har haft tur! Hon tog med sig en del skolarbete igår till mitt jobb och gjorde det under tystnad medan vi hade möte. Min chef blev förtjust i H men H är lite avvaktande mot personer som är lite för mycket "på". Hon fick i alla fall fläta H:s hår och hon är verkligen jätteduktig på att göra fina frisyrer. Hon uttryckte att hon gärna hade haft en egen dotter så då är förmodligen inte hennes barnlöshet frivillig. Det gör mig ont om det är så eftersom hon troligen är för gammal för att bli gravid nu och inte heller har någon partner. Jag är så tacksam för att jag fick bli mamma!

Helgen består bara av återhämtning och lugna aktiviteter här hemma. Nästa helg är det redan dags att göra fint inför advent - härligt!

Höstlovet är slut men vi vabbar fortfarande...

O var mycket trött i torsdags kväll och ville inte att vi skulle åka någonstans i fredags. Vi ställde in oss på att inte komma iväg men när han hade varit vaken en timme i fredags sa han att han ändå ville åka och bo på hotell. Vi packade lite snabbt och gav oss iväg - L hade vi lämnat till farmor och farfar i torsdags kväll utifall O skulle ändra sig. Vi åkte mot Ängelholm och båda barnen somnade innan vi hade hunnit ut ur vår by, det vill säga inom tre minuter... Vi körde sakta så att de fick vila lite och stannade på Mc Donalds för lunch innan vi fortsatte vidare till stadens Järnvägsmuseum. I all sin enkelhet var det ett fint museum även om O var lite för trött för att orka någon längre stund. Vi fortsatte vidare mot Viken eftersom vi hade läst att det på Vikens bibliotek finns en våning med bara Bamse - Rune Andreasson var ju från Viken. Det tog ett tag att hitta det lilla huset som även är ett bibliotek men vi lyckades till slut. Barnen tyckte att det var jätteroligt att rita, läsa gamla tidningar och böcker och spela spel. Enkla, billiga (läs gratis) nöjen är ofta de bästa!

När biblioteket stängde klockan fyra körde vi strandvägen till Helsingborg. Vi stannade på Lakritsboden i stan för att köpa en present och lite smått och gott till oss - fantastisk affär! Sen körde vi ut till Scandic och installerade oss i vårt rum. Väl där kom vi på att vi hade lovat oss själva att aldrig bo på detta hotell med barnen igen men det hade vi uppenbarligen förträngt - det var ju ett helt år sedan sist... Deras familjerum har två sängar som man fäller ner från väggen men eftersom båda barnen vägrar att sova i den översta sängen (blir som en våningssäng) så blir det J som får göra det och den är nog inte tänkt för vuxna. Den är åtminstone inte skön och varje gång han vänder sig vaknar jag eftersom den knirrar och knarrar. De har en bra restaurang och hotellet i övrigt är barnvänligt, nyrenoverat och fräscht så det är egentligen inget fel på själva hotellet - det passar bara inte vår familj just nu.

I lördags åt vi en god frukost men O var fortfarande blek och trött och ville inte äta som vanligt. Vi var en kort runda på Väla för att uträtta en del ärenden men orkade ingen längre stund. O blev sugen på hamburgare så vi beställde en sådan till honom på Mc Donalds - en restaurang som har bytt till det nya och helt värdelösa systemet att de lagar på beställning, i turordning. Det innebär att om man som vi bara vill ha ett Happy Meal med en enkel hamburgare utan några specialorder så får man snällt vänta på sin tur framför alla andra som har beställt före. Personalen har noll koll och ingen rutin på detta nya och den ena visste inte vad den andra gjorde. Efter 25 minuter fick vi det vi hade beställt till O men då var hamburgaren nästan kall eftersom den legat på vänt så länge. Gör om, gör rätt - alla som väntade var mycket upprörda!

Vi körde en omväg på vägen hem så att barnen skulle kunna sova och sedan hann de leka en stund innan det var dags att åka till O:s gudfamilj på lite Halloween-mys. Det ösregnade så vi stannade bara till på kyrkogården så att jag kunde springa in och tända ett par ljus hos pappa. Synd, eftersom det kan vara så mysigt och fint att gå och titta på kyrkogården när alla ljus brinner i mörkret och alla gravar är fint smyckade. Vi hade en mysig kväll med god mat och godisspökjakt för barnen i regnet. Vi fick åka tidigare än vi brukar eftersom O inte var i toppform.

Igår tog vi det bara lugnt hemma. Jag var ute och gick med en väninna och skrev lite på min inlämningsuppgift till fredag men annars gjorde vi inte så mycket förutom att H och jag var på hennes ridning. Idag var jag hemma med O eftersom han fortfarande känns för trött och hostig för att vara på förskolan. Vi var hos logopeden och han fick öva på "K" - det gick riktigt bra! Jag kunde jobba lite medan han lekte på egen hand och sedan kom farmor och farfar och passade honom medan jag åkte till företagshälsovården på samtal. Det känns bra att ventilera tankar och funderingar angående jobbet med en klok person och hon tycker att det verkar som att jag har ganska bra koll på egen hand. Vi bokade dock in en ny tid om en månad för uppföljning. Jag hann med några ärenden innan jag hämtade H som ville baka kladdkaka dagen till ära - det är ju kladdkakans dag! Hon bakade nästan helt på egen hand, jag hjälpte bara till med smöret och ett ägg.

J åkte iväg tidigt i morse men hann ändå inte hem till middagen. Han jobbar mer än han borde just nu och har gjort det det senaste halvåret och nu börjar det verkligen bli på gränsen till vad han klarar. Han har pratat med sin chef om detta men chefen är helt oförstående och verkligen ingen bra chef. Han förstörde hela vår sommarsemester med att jaga J med telefon och sms och var jättesur för att J inte hade datorn med sig på semestern - helt emot alla arbetsrättsliga lagar! Förra veckan suckade han över att J skulle vabba och yttrade "att du har ju inte haft många cleana veckor sedan semestern". J söker nya jobb för fullt - hoppas att han hittar något snart!

Höstlovet är slut, andra delen av höstterminen inleds och den är ju kortade än tiden mellan sommar- och höstlov. Jullovet är sex-sju veckor bort och dessa veckor brukar ju ha en tendens att gå fortare än andra, åtminstone veckorna i december. Jag ska på rektorsutbildning tre dagar i Båstad och vi ska även försöka komma iväg på julmarknad på Tivoli - sådana avbrott gör att det känns som att jag kommer att överleva fram till jullovet. Då ska jag och J vara helt lediga i två veckor och det kommer att vara totalförbjudet att nämna eller tänka på jobbet! Vi har bokat några dagar i Tyskland efter nyår för att få lite miljöombyte också. Därefter är det dags att börja fundera på sommarsemestern - känns som att vi måste ha roliga saker att se fram emot just nu för att klara jobblivet. Samtidigt försöker jag påminna mig om att varje dag - vardag som helg, jobbdag som ledig dag - är lika värdefull och måste uppskattas. Vi är friska, det är egentligen det enda som räknas!

Sjukstuga 2.0

Höstlov! Vi har delat dagarna så att J var hemma måndag och tisdag och jag igår och idag. Imorgon är vi båda lediga. I måndags var H med mormor på Malmö Opera som erbjöd en höstlovsaktivitet. De promenerade också i kvarteren runt teatern där mormor är uppväxt. H tyckte att det var kul med en utflykt på egen hand med mormor - det händer ju inte så ofta! J var hemma med O och efter lunch hämtade de bästa kompisen V på fritids så att killarna kunde leka hela em, vilket som vanligt gick jättebra.

Natten till i tisdags vaknade O vid kvart i fyra och kom ut till oss. Han klättrade upp i min säng och hade feber - igen... Han kom aldrig till ro utan höll oss båda vakna tills det var dags att gå upp. Jag gjorde mig i ordning som vanligt för att åka till jobbet och precis innan jag skulle köra hostade O till och sedan kräktes han ner halva soffan - mysigt... Jag sanerade O och J försökte sig på att sanera soffan, men hur vi än har kämpat med den på olika sätt sedan dess, luktar det fortfarande illa. Bara att byta ut den! Jag är ganska känslig för kräk och lukten av kräk och om det var detta som gjorde det eller om även jag hade fått mig en lightvariant av samma sjuka vet jag inte, men jag mådde illa och frös hela förmiddagen. Det kan ju också bero på att jag hade sovit för få timmar. Hur som helst så gick jag hem vid lunch eftersom jag inte ville vara på jobbet och riskera att kräkas där. Jag sov en stund och mådde sedan lite bättre men hade ingen aptit. O hade försökt kräkas en gång till men då kom det inget. Han sov ganska mycket under tisdagen och ville inte äta.

Igår hade O fortfarande feber så det fick bli ytterligare en hemmadag. Jag skulle ha varit på ridskolan och dömt några ekipage men det fick jag ställa in eftersom ingen vill vara barnvakt till ett kräksjukt barn... H blev besviken eftersom hon hade sett fram emot att vara i stallet under tiden. Jag försökte jobba lite men det blev inte så mycket gjort som planerat eftersom O mest ville sitta och hänga hos mig och det måste såklart prioriteras. När J kom hem på kvällen åkte H och jag till närmaste köpcentrum eftersom jag hade lovat henne att ta hål i öronen. Lite tidigt egentligen tycker jag, men hon har tjatat länge och på något sätt bestämt sig för att det skulle hända på höstlovet. Jag fick inte ta hål i öronen när jag var liten eftersom min mamma inte gillade detta så kanske är det därför som jag gav efter ganska lätt. Jag var över tjugo när jag gjorde mina och minns att det gjorde ganska ont så det förvarnade jag H om. Hon, som annars har ganska låg smärttröskel, sa inte ett pip. Hon hade nog bestämt sig för att inte börja gråta och lyckades klara det. Hon var mycket stolt och nöjd! Det var en erfaren kvinna som gjorde det och hon gjorde båda öronen samtidigt, vilket var en stor fördel. Nu ska de första örhängena sitta i i sex veckor och sedan måste hon ha örhängen i dygnet runt under ett år.

Idag har vi haft en mysig hemmadag och bakat, målat och sett på "Karlsson på taket". Vi har tagit två korta promenader, en till Netto och en med L, och O verkar lite piggare även om han fortfarande låter tjock i halsen. Han har i alla fall ingen feber så kanske kan vi åka iväg på vår planerade övernattning imorgon. På lördag är vi bortbjudna till O:s gudföräldrar och det ska nog också fungera, hoppas vi. På lördag måste vi även hinna med ett besök hos morfar och sätta en blomma och tända ett ljus. Resten av helgen kommer främst att gå åt till att göra en uppgift till Rektorsprogrammet som ska vara inne nästa fredag...

Födelsedagsfirande!

I tisdags fyllde O fem år. Fem år! Det var ju en hel evighet sedan han kom till oss och ändå går det inte att förstå att vårt yngsta barn är fem år - var tar tiden vägen? Vi uppvaktade med sång, presenter och frukostbricka och som vanligt gömde han sig under täcket är vi sjöng men när jag frågade kvällen innan så var han ändå helt övertygad om att vi skulle sjunga för honom. Han blev glad för sina presenter - ett flygplan från Mästerflygarna, en fängelseö i Lego, Bamsefugurer, ett Labyrint-spel och ett flygplan ur filmen med samma namn. Dessutom var han mycket nöjd med att tillbringa dagen hemma eftersom han fortfarande inte kändes helt pigg. J och O tog en morgonpromenad i vagnen med L men annars var han inne större delen av dagen, iklädd pyjamas - bättre blir det inte! Farmor passade honom en stund runt lunch när J var tvungen att åka till jobbet och på eftermiddagen avlöste mormor så han blev verkligen uppvaktad hela dagen. Han önskade sig köttbullar, prinskorv och pasta till middag så det fick det bli... Kladdkaka till efterrätt är en tradition som vi bibehöll även i år.

I onsdags delade jag och J på vabbandet och i torsdags kunde O åter vara på dagis. Farmor och farfar hämtade vid 13-tiden för att han behövde komma hem och få sin penicillin. I fredags hämtade jag tidigare av samma anledning och imorgon bitti tar han sin sista dos i kuren. Skönt!

Igår hade vi stort släktkalas dit även H:s och O:s gudföräldrar var inbjudna. Kalas i oktober är inte helt lyckat eftersom det alltid är någon som blir sjuk. Igår var det de två yngsta gästerna som inte var friska - minsta kusinen E som snart fyller tre år och minsta barnet i O:s gudfamilj, som är två år. De fick stanna hemma med sin pappa respektive mamma och det blev några färre gäster men det räckte till med de övriga som fyllde huset... Just nu är det lite för mycket för min energi att ordna en tillställning som denna men vi gjorde det enkelt med mat som gick att förbereda och färdigköpta tårtor. O hade beställt kött, potatis och brun sås så det fick det bli - kalkon i sous viden, klyftpotatis i ugnen och sås på spisen. Till detta ättiksgurka, gelé, äppelmos, brysselkål och sallad - enkelt och smidigt! O fick många fina presenter men uttryckte idag att kalaset bara var lite roligt eftersom det var så mycket ljud. Det är kanske bättre att dela upp gästerna vid fler tillfällen så att de hinner leka på ett annat sätt. Det verkade dock som att han hade roligt igår!

Fina O, som har lärt mig så mycket! Han prövar vårt tålamod varje dag men är en fantastisk individ, full av känslor. Han skrattar hjärtligt och smittande när han är glad, strålar av glädje och lycka när han är tillfreds, bölar i evigheter när han är arg eller ledsen, har ett stort hjärta med mycket omsorg om andra, har ett härligt självförtroende och en bra självkänsla. "Alla på dagis vill leka med mig, det är nog för att jag alltid är snäll", sa han i torsdags när många kompisar hade uttryckt att de hade saknat honom under den vecka han har varit borta. Just nu leker han mest med två av tjejerna men flera små killkompisar lyste också upp när han kom till frukosten i torsdags. Han behöver bli lite tuffare i sociala sammanhang och ta för sig mer istället för att vara blyg och tillbakadragen men förhoppningsvis är detta en mognadssak som kommer när han blir äldre. J och jag har alltid varit förvånade över att H är relativt framåt i många situationer där vi alltid har varit blyga men O är mer lik oss båda när vi var små.

I fredags råkade O ramla när han skulle gå ur bilen på dagis. Han skrek och grät som han brukar de dryga tjugo meterna från bilen in till dörren till avdelningen. Där blev han tyst och behärskade sig, något han aldrig gör hemma. Jag upptäckte att byxorna var blöta och ville köra hem och hämta ett nytt par eftersom reservbyxorna inte var i bästa passform men det vägrade han. Han vägrade först också att ta på sig reservbyxorna och hela han skakade när han klamrade sig fast vid mig och kramades. Han skakade bestämt på huvudet åt mina olika förslag men grät inte. Dock kände jag alla inneboende känslor som fanns i honom men som han vägrade släppa ut. Jag sa till honom att det var okej att gråta även på dagis men det ville han uppenbarligen inte. När vi pratade om det på eftermiddagen sa han att det hade varit jobbigt och att det var så mycket inne i honom som ville ut men att han inte ville släppa ut det på dagis. Det känns skönt att han kan sätta ord på det som händer i honom och vi får nog stå ut med hans utbrott ett tag till - hellre att alla känslor kommer ut än att han trycker tillbaka dem!

H har varit lite mer i balans den senaste veckan och det är spännande att höra om allt som hon tar till sig i skolan. En morgon denna veckan låg vi i sängen på morgonen och pratade om FN, Ban Ki Moon, Malala, om att många barn i andra länder har flera timmars gångväg till skolan mm. Det är häftigt att lyssna på alla hennes kloka tankar! På kvällen läste vi ur boken "Jag är Malala" och även om jag fick förenkla språket ibland och förklara en del ord ville hon att vi skulle fortsätta. Jag kan inte minnas att jag hade sådan koll på saker som hände i samhället redan när jag gick i ettan... I fredags överraskade hon oss med att ha skrivit en egen saga, nästan utan ett enda stavfel. Det var bara "ck" som hon hade lite svårt med i t ex vacker, som blev "vaker" men annars har hon väldigt bra koll på hur många svåra ord stavas. Det är verkligen skönt att hon har så lätt med språket - det underlättar ju all inlärning och mycket av skolarbetet! Hon läser utan problem i ordbilder och det är bara enstaka ord som hon behöver stava sig igenom, t ex svåra ord som hon aldrig har hört innan, som "talibanerna". O är fortsatt måttligt intresserad av bokstäver men däremot desto mer nyfiken på siffror och att räkna plus och minus. Dessutom är han duktig på det och kan redan många tal utantill utan att ta hjälp av fingrarna. Att hjälpa barnen med bokstäver, siffror och skolarbete är hur kul som helst - det är i denna roll som jag känner att jag har mina styrkor och kan vara pedagogisk. Jag känner mig betydligt mer nyttig som mamma i sådana situationer än när de vill leka rollekar tillsammans med mig - den typen av mamma är jag inte så bra på...

Kalas, penicillin och vab

Ännu en vecka att lägga till handlingarna, en ganska bra vecka faktiskt. Jag övar vidare på att ta det lugnare, att lyssna på min kropp och att inte jobba mer än 40 timmar per vecka. Det går helt ok - sedan mitt sammanbrott har jag inte jobbat 40 timmar någon vecka utan tagit av min kompbank och jobbat mindre. Igår övade jag på att vabba och inte "vobba". Det kändes annorlunda eftersom jag inte tror att jag tog ut en enda vab-dag under förra läsåret. O och jag tog en promenad i vagnen med L, jag planterade lite ljung i höstsolen, jag bakade inför O:s födelsedag idag och lagade även köttbullar som han ville ha idag. Båda barnen var hos frisören - en dag i full rulle men inte särskilt mycket tankar på jobbet!

I onsdags kväll ville O inte äta och klagade på ont i halsen. Natten mot torsdag var han ledsen och hade jätteont i halsen och när han vaknade en gång till hade han även feber och fick Ipren. Han var hemma under torsdagen med farmor på förmiddagen och J på eftermiddagen. Han ville bara äta glass och hade ganska hög feber. Det blir ytterligare en orolig natt mot fredagen och på fredag förmiddag ringde de från dagis och berättade att det gick både halsfluss och svinkoppor där. Fastän klockan var kvart i elva då och fastän vår vårdcentral har varit mycket omskriven i media för att det är kaos och svårt att få tid, chansade jag och ringde dit. Kom fram efter en kvart och fick en tid en halvtimme senare! Jag fick ta en snabbdusch och O fick väckas från en liten slummer på soffan. Han blev smått hysterisk när han förstod att vi skulle till doktorn och var allt annat än lätt att klä på ytterkläder men väl hos läkaren var han jätteduktig och gick med på allt, tom halsprov utan problem. Halsprovet visade positivt och vi fortsatte vidare till apoteket för att hämta ut O:s första penicillinkur i hans snart femåriga liv. Det känns som klart godkänt och en pik till de olyckskorpar som kraxade när jag slutade amma efter fem veckor. Min svägerska som är barnsjuksköterska är den som ständigt påpekar hur viktigt det är att amma och hur dåligt det är för barnet att äta ersättning och hur mycket sämre immunförsvar barnet får och... Hon har ammat sina två yngsta barn tills de var fyra år men ändå har de varit sjuka väldigt mycket så jag undrar ibland hur mycket sanning det ligger i det där med att amma för friskare barn. Självklart är det bättre för barn i länder där det inte finns rent vatten att amma och självklart är det bra om bebisen får i sig den första mjölken och kan amma lite grann i början åtminstone men båda våra barn har ammat i fem veckor och slutat helt när de var åtta veckor samt sedan dag ett fått komplettering av ersättning och de har absolut inte varit sjukare än andra barn, snarare tvärtom. H har fortfarande inte ätit en penicillinkur, bara antibiotika en gång mot urinvägsinfektion. Fasar fortfarande lite för att hon ska drabbas av något som kräver flytande penicillin - hon har stor ångest över medicin och stretar emot allt vad hon kan när hon har behövt hostmedicin och då smakar den inte ens särskilt illa. Kåvepenin däremot är ju känt för att smaka väldigt illa och det konstaterade även O efter första dosen: "den var äcklig" men han sväljer snällt utan protester och dricker vatten efteråt.

Helgen blev lugn - perfekt att O lyckades pricka in halsfluss denna helg om han nu var tvungen att bli sjuk. Förra helgen hade vi ju barnkalas och kommande helg har vi släktkalas. Dessutom är det ju roligt att han är nästan frisk idag när han fyller år (mer om födelsedagen i ett eget inlägg!). Barnkalaset avlöpte väl - det var lite mycket att ansvara för tretton barn utöver våra egna men det gick ok.Vi blev fattiga på kuppen men det var det nästan värt för att se O:s glädje och energi tillsammans med sina kompisar. En av hans bästa kompisar hade tagit fel på dag och både mamman och sonen var helt förtvivlade... Hela familjen kom hem till oss på eftermiddagen istället så O fick sin present, kompisen sin godispåse och de lekte en dryg timme tillsammans.

Födelsedag, förväntan och fasa

Mitt i allt kaos på jobbet blir det så mycket tydligare - det enda som betyder något är min familj och självklart framförallt mina barn. Sedan det utbrott jag beskrev i förra inlägget har jag varit trött och ur balans och det märker självklart även barnen. Jag har försökt att vara som vanligt men jag antar att det ändå lyser igenom. Hemmet är rörigare än vanligt eftersom jag inte har orkat ta tag i alla sommarkläder som behöver tvättas och läggas undan, inte orkat sortera ut de kläder som är för små, inte haft ork att ta beslut om var vi ska sätta krokarna i grovköket så att vi kan hänga upp barnens kläder på ett bättre sätt, inte orkat klippa färdigt den sista sidan av häcken etc. Detta är ju heller inte livsviktigt. Jag måste hushålla med min energi helt enkelt. J har lite svårt att förstå detta och blir stressad när det är rörigt men så får det ändå vara just nu.

I förra veckan var jag ledig på onsdagen och jag, H och min syster var i Ullared. På fredagen var jag heller inte på jobbet eftersom jag skulle träffa min rektorsgrupp och dessutom var O sjuk med först inflammation i snoppen och sedan lite feber och en lättare förkylning så jag fick vara hemma ett par halvdagar på grund av det. Detta gav mig lite tid till återhämtning och i helgen hade jag plötsligt lite energi att angripa alla kläder och vi tog även ett gemensamt beslut om hur vi skulle ha det i grovköket. J åkte och handlade sakerna och satte upp allt samma dag.

Vi har även förberett O:s barnkalas. Han ville så gärna ha det på ett lekland där hans bästa kompis hade kalas för en månad sedan och till slut gav vi med oss. Detta blir hans första och sista dagiskalas så det får helt enkelt kosta lite. Vi slipper ha 15 barn hemma - det hade aldrig gått! Inte för att vi inte har plats men för att vi inte orkar eller vill. Vi hade tänkt oss att han fick bjuda åtta gäster men när vi gick igenom listan så landade det på fjorton... Vi gav med oss även här, just eftersom han inte har haft något kalas tidigare. Vi delade ut inbjudningskorten sent till en hel del och tänkte att många nog drar sig för att köra flera mil till detta lekland men nejdå, alla utom en kommer. Kul i och för sig men lite fler än vad vi hade tänkt oss! Just nu fasar jag för imorgon och för hur J och jag ska hålla reda på tretton barn som inte är våra. Hade alla varit som våra två hade det möjligen varit lugnt men det är en del som är ganska vilda. Det är ändå obetalbart att se O:s glädje och förväntan så det är bara att göra ännu en sak som "jag aldrig skulle göra" - låta barnen ha kalas på ett lekland...

O och J var hos logopeden i måndags så nu har vi fått tider för hela hösten, varje eller varannan vecka. Känns bra att de tar hans svårigheter på allvar nu! Han har haft ganska många utbrott över små och stora saker på sistone och det går verkligen inte att nå honom. Utbrotten mattar ut hela familjen på olika sätt och vi har nu fått nummer till en barnpsykolog för att få tips på hur vi kan möta O när han blir ledsen och arg. Det börjar liksom kännas som att det ligger utanför ramen för vad som är normalt för en femåring...

H är inte heller helt harmonisk men det kan nog dels bero på att hon märker att jag har kortare stubin, att O skriker mycket och att hon utvecklas helt enkelt. Hon fixar allt galant i skolan - ligger långt före i läsning, tycker att matte är jättekul och gör gärna läxan direkt när hon får den. På eget initiativ läser hon läxor och extra uppgifter på helgen - man kan ju hoppas att denna iver håller i sig i tolv år till!

Två veckor till höstlovet och vi har ännu inte några planer men kommer att åka iväg på en övernattning någonstans. Vi har även börjat titta på vad vi ska göra på jullovet så att vi har saker att se fram emot. Samtidigt är jag lite rädd att vi känner att vi måste åka iväg för att kunna koppla av - det borde vi ju kunna göra hemma också... Samtidigt tycker vi att det är både roligt och avkopplande att vara borta och verkligen fokusera på familjen. Vi tänker också att vi ska göra det för att vi kan. Rätt som det är kanske vi inte kan av någon anledning. Livet kan ändra sig snabbt. Jag tänker på min kollega som har bröstcancer och har fått ett nytt liv, helt ofrivilligt. I morse när jag skulle gå ut med L mötte jag en man med sin hund. Mannen bor i ett hyreshus ett kvarter ifrån oss och vi pratade ganska mycket med honom i somras när hans sambo var svårt sjuk i cancer och så småningom dog. Det var ett tag sedan jag såg honom så fastän jag egentligen inte hade tid, var jag så klart tvungen att stanna och fråga honom hur han mådde. Jag tänkte ju på sorgen och ensamheten men då berättade han att han var nyss hemkommen efter en vecka på sjukhus - opererad för hjärntumör... Hur är det möjligt att en person drabbas så hårt under så kort tid? Tumören är obotlig, han har cirka ett år kvar att leva och han känner redan flera symptom som en avdomnad vänster hand och en snedhet i munnen på vänster sida som ger honom sluddrigt tal. Jag tycker så synd om honom och också synd om den lilla hunden som först förlorade sin matte och sedan dess inte lämnat sin husses sida. De har inga gemensamma barn eftersom de träffades i mogen ålder och han känns ganska ensam även om han har barn som han har kontakt med. Möten och samtal som detta manar till eftertanke och tacksamhet. Carpe diem!

Nere på botten men sakta på väg upp

Jag läser mitt förra inlägg för att se var jag befann mig då, det är ju ett tag sedan. Jag skrev så fint om hur jag tänkte där och då, söndagen den 25 september. Jag hade verkligen lovat mig själv att begränsa min arbetstid till fyrtio timmar per vecka, jag skulle ta ut alla komptimmar och bara spara lagom många timmar till lovdagar och jag skulle inte jobba så mycket så att jag mådde dåligt. Jag skulle ha en dag hemma i veckan för min rektorsutbildning och få en lugnare höst. Det gick väl sådär, kan jag konstatera nu, drygt två veckor senare...

Jag har under de senaste åren haft en tendens att bli lite nere och deppig efter ledigheter. Jag hade till och med skojat och varnat mina kollegor för detta och jag nämnde det under första måndagen efter min semester när jag kände mig lite negativ. Dessutom fick jag en massiv arbetsuppgift direkt på måndagsmorgonen och det där med att jobba åtta timmar om dagen sprack direkt när jag fick jobba hela måndagskvällen... Tisdagsmorgonen inleddes med möte i vår ledningsgrupp och jag var trött och ur humör så jag var mest tyst. Rektorn höll igång som vanligt, hon är ganska bra på att ta över möten och göra sin egen röst hörd. Vi pratade om några problem som vi hade identifierat och hon skällde och var allmänt otrevlig över den situation som skolan befinner sig i. Ganska arrogant ställde hon frågan om varför vi som var i ledningsgruppen inte gjorde något åt skolans läge under förra läsåret. Jag försökte argumentera sakligt och säga att jag inte tycker att utbrott som hennes leder vårt arbete framåt men sen valde jag att vara tyst då jag kände att gråten var nära. Mötet avslutades kort därefter och jag och kuratorn som satt längst in i rummet blev kvar till sist. Hon känner mig ganska väl och frågade helt stilla "det håller på att brista för dig, va?" och då började jag gråta och sedan grät jag hela dagen. Hela dagen. Kunde inte sluta.

Vi hade mötet i ett rum som gränsar till rasthallen och som dessutom har ett fönster i dörren. Jag försökte vända mig från dörren så att inte alla skulle se men en kollega kom in och andra tittade in för att leta efter rektor så några såg i vilket tillstånd jag befann mig. Efter en dryg halvtimme kunde jag behärska mig så pass så att jag kunde ta mig genom rasthallen till ett avskilt rum som inte används så ofta. Där satt jag med tårarna rinnande och fortsatte med det arbete som jag inte blev klar med på måndagskvällen. Det var administrativt jobb med studieplaner som jag kunde göra eftersom det var ganska mekaniskt. Kuratorn mer eller mindre tvingade mig att informera min chef som var nere från Göteborg just denna dag och hon kom in efter någon timme. Vi hade ett långt samtal som började med att jag meddelade att jag inte kunde vara kvar på skolan, inte samarbeta med nuvarande rektor och att jag bara ville sova, vila och vara med mina barn. Efter en dryg timme hade vi kommit fram till att jag inte var i skick att fatta ett beslut där och då, att jag skulle försöka jobba som vanligt i två veckor och sedan känna efter hur jag ville göra. Efter lite diskussion var vi även överens om att vi behövde ha ett möte mellan mig och rektor men det klarade jag inte på egen hand så därför fick vi ha det samma kväll medan min chef fortfarande var kvar och kunde vara en tredje part. Samtalet gick ok även om jag inte kunde sluta gråta, och jag fick sagt vad jag tyckte och tänkte på ett behärskat sätt men med tydlig skärpa. Vi skildes i samförstånd och de två veckor som har gått har fungerat något bättre, även om jag nog aldrig kommer att tycka att vårt samarbete är optimalt. Jag försöker vara professionell och göra mitt jobb men känner att jag inte har samma engagemang som jag borde ha. När en person dominerar för mycket tar jag gärna ett steg tillbaka och just nu orkar jag verkligen inte ta några större strider och anser inte att jag ska behöva göra det heller.

Min chef tyckte att jag skulle vara sjukskriven och erbjöd väldigt förmånliga villkor med sjukskrivning på deltid så att jag ändå kunde ha en dag per vecka till min rektorsutbildning men jag är ju inte typen som är sjukskriven. Jag berättade kort om min privata historia för henne för att betona att om jag inte var sjukskriven mellan 2003-2006 så kommer jag nog aldrig att behöva vara det. Samtidigt kändes det väldigt lockande - en del av mig hade kunnat gå hem direkt men då hade jag nog aldrig kommit tillbaka till den arbetsplatsen igen. Jag vill inte ge upp, jag vill inte lämna över mitt ansvar, jag vill få det att fungera och lämna under ordnade former när jag har hittat ett annat jobb så småningom. Just nu har jag ingen ork att söka en ny tjänst och kan nog inte göra mig själv rättvisa på en anställningsintervju. Jag gick dock med på att gå i samtal hos företagshälsovården och där har jag varit nu vid två tillfällen inom loppet av en vecka. Det kändes skönt att gå till en psykolog som är betald av min arbetsplats för då är det naturligt att fokusera på jobbet och det som jag måste ändra hos mig själv för att det ska kunna fungera bättre där. Min privata historia sammanfattade jag på ett par minuter och betonade att det inte är den som är det främsta problemet.

Dagen efter mitt utbrott var jag totalt slut både psykiskt och fysiskt och tog det lugnt hemma. Jag skulle ju vara hemma för att plugga men det orkade jag inte. Jag åkte istället och åt lunch med min kollega och vän som behandlas för bröstcancer och vi hade ett fint samtal under flera timmar. Mina egna problem kom i skymundan och det var skönt att träffas och prata om allt möjligt och bara vara. Tillsammans med psykologen kom jag fram till att våren, och egentligen hela förra läsåret, var otroligt mycket mer påfrestande än vad jag någonsin hade tänkt mig när jag började. Mitt självförtroende är i botten, jag är mentalt slut och har ingen energi. Mitt humör går ut över barnen, jag orkar inte städa, jag orkar inte fatta några beslut hemma, jag är helt enkelt inte i fas.

Jag är ingen person som bara låter saker hända med mig, inte i längden i alla fall. Jag tar ansvar för mitt mående och för att må bra - jag har bara inte haft tid att göra det den senaste tiden. Det behöver oftast gå lite för långt för att jag ska inse allvaret och verkligen ta tag i mina problem. Jag blev rädd för mig själv när jag grät mig igenom en hel dag och verkligen inte kunde sluta, det har inte hänt många gånger i mitt liv, inte ens en handfull, och det var väldigt länge sedan sist. Nu har jag dock tagit en del beslut som jag definitivt ämnar att hålla.

• Jag ska inte jobba mer än 40 timmar per vecka och om jag gör det ska det finnas en plan för när jag kan ta ut extratimmarna inom en snar framtid.
• Jag ska gå på regelbundna samtal för att inte hamna i detta läge igen.
• Jag ska vara tydlig med vilka arbetsuppgifter jag ämnar utföra och vilka som får vänta eller utföras av någon annan.
• Jag har laddat ner en app för att hålla koll på min mens och dagarna innan mensen kommer. Sammanbrottet sammanföll med att jag skulle ha mens och jag ska även diskutera detta med min barnmorska imorgon när jag ska ta cellprov.
• Jag har anmält mig till Viktväktarna för att gå ner i vikt och för att ha bättre koll på vad jag äter.
• Jag ska vara hemma varje onsdag för att läsa till min utbildning utan dåligt samvete.
• Vi ska kontakta en barnpsykolog för att få hjälp med hur vi ska hantera O:s utbrott. 

Detta inlägg har handlat i stort sett bara om mig, imorgon blir det ett annat som handlar om familjen... Jag behövde komma ner på botten och vända för att nu sakta kravla mig uppåt.

Septembersol på mer än ett sätt

Nu har det gått så där långt mellan uppdateringarna igen - suck! Jag vill skriva oftare men det glöms bara bort mitt i allting som pockar på uppmärksamhet. Rektorsutbildningen på Hotell Skansen i Båstad den första veckan i september, var fantastisk! Intressant, roligt och givande rent kunskapsmässigt, tre dagar med kollegor som jag kunde dela vardagsproblem från arbetslivet med, god mat, fantastisk miljö och strålande sommarväder. Kändes som rena semestern jämfört med att vara på jobbet - ser redan fram emot sista veckan i november då det är nästa träff!

Första helgen i september var så stressig att jag helst glömmer bort den... O var på leklandskalas på lördagen och jag passade på att shoppa under tiden - perfekt eftersom leklandet låg mitt i ett köpcentrum! Därefter direkt iväg till min guddotters storasyster för att fira hennes femtonårsdag. På söndagen var vi först i skogen ett par timmar med O:s föräldragrupp, lämnade därefter H direkt på barnkalas och sedan var jag på ridskolan och fixade klart hästen medan J hämtade H lite tidigare från kalaset så att hon han rida sin lektion. Puh! H fixade nog inte detta så bra eftersom hon däckade på måndagseftermiddagen och inte alls mådde bra.

Full rulle var det också de sista dagarna innan vår semestervecka. Hur mycket som helst att fixa för att kunna vara borta en veckan utan att kolla mail, svara i telefon mm. Ändå blev inte allt klart utan jag var tvungen att åka tillbaka vid 21-tiden på torsdagskvällen för att skicka ett mail som jag inte kunde skicka hemifrån. Ändå fick jag ett sms från min chef på fredagsförmiddagen om att de saknade mitt mail - suck! Fick ägna ett par timmar på Mallorca för att fixa detta men sedan gömde jag appen så att jag inte skulle råka klicka på mailen av misstag.

Mallorca-veckan var fantastisk (jag inser att jag upprepar mig men det finns inga bättre ord)! Flyget gick kl. 7.00 så det var en tidig morgon (efter en sen kväll eftersom jag började packa allt omkring kl. 21.30 - hade inte hunnit tidigare...) men barnen var tappra och förväntansfulla. Vi landade tre timmar senare och var framme på hotellet strax innan lunch. Smidigt och väldigt bra att få mer än en halvdag redan den första dagen! Vi bodde in oss på anläggningen i en fin lägenhet och provbadade poolerna som var iskalla! Vi bekantade oss med Lollo och Bernie och så småningom med den stora bufférestaurangen och chockades återigen av all inclusives nackdelar... På lördagen var det inte så varmt så vi tog det mest lugnt och strosade vid stranden. På söndagen var det inte heller varmt så då hyrde vi bil och åkte till Palma på eftermiddagen. Barnen var måttligt roade men blev glada när vi hittade en stor lekplats (med lekredskap från Hags så det såg ut ungefär som hemma) och sedan ett varuhus med leksaker. O hittade ett flygplan ur Mästerflygarna - vilken lycka! Vi har letat i Tyskland och Österrike, J har letat i Kina, USA och Canada men inte hittat de små flygplanen någonstans. Han släppte inte sin "Jocke" många stunder under semestern och sov med honom inom armlängds avstånd. Han fick även en liten kompis i samma ålder eftersom denna kille även var fascinerad av samma TV-serie och bad att få titta på O:s flygplan. De lekte sedan på lekplatsen vid frukosten och det är ganska ovanligt för att vara O.

Måndagen, onsdagen och torsdagen bjöd på underbart soligt sommarväder och vi kunde sola och bada i både havet, som var varmt och skönt, och i poolerna. Vi hade en egen mindre pool till våra 18 lägenheter så det var lugnt och skönt. På tisdagen var det mindre bra väder så då tog vi bussen till Alcudias gamla stad, som var väl värt ett besök. Vi åt en god middag och på vägen hem hoppade vi av i Port Alcudia för att titta lite i affärerna där. H gjorde en fläta i håret som hon var mycket nöjd med. På torsdagen kom farmor och farfar som bodde en bit bort, på besök och då var det också dags för H att vara med i "Ministars". Hon mimade och dansade till Dolly Styles "Hello Hi" tillsammans med två andra jämnåriga tjejer och var så duktig! O vägrade att dansa på minidiskot även i år men vill ändå gärna vara på plats och betrakta. I lägenheten och här hemma har han sedan sjungit och dansat många av danserna så han tar in allt men vill inte göra det i grupp. Rolig filur, den där!

Fredag förmiddag var superfin men vid lunch kom det in moln och regn så vi blev lite snuvade på vår sista eftermiddag, som vi hade tänkt tillbringa i solstolarna och vid poolen. Vi fick vara i Miniland istället där barnen kunde pyssla, rita och titta på film så de var nöjda. Vi lämnade hotellet vid 18.30 och hemresan flöt på bra. Vi var hemma i huset vid kl. 01.00.

Igår var vi på kalas hos mormor och hämtade samtidigt L, som, som vanligt, blev galet glad. Trevligt att träffa min farbror och moster med respektive och barnen hade kul med sina kusiner. Vi hann även med att köpa en ny häcksax eftersom den gamla sa upp sig så nu har jag träningsvärk efter två dagars häckklippning - och ändå är det hälften kvar... Vilket enastående septemberväder vi har haft! Det har ju varit sommar nästan varje dag! Detta gjorde ju tyvärr att temperaturerna på Mallorca inte kändes så varma som de brukar men det var ändå skönt att komma bort och släppa jobbet en hel vecka. Nu är det nedräkning till höstlovet om fem veckor - det bästa med att jobba i skolans värld är loven! Jag har lovat mig själv att begränsa min arbetstid till fyrtio timmar per vecka. Jag måste ta ut alla komptimmar på något vis och därefter inte jobba så mycket så att jag mår dåligt. Jag tänker inte gå in i någon vägg! Jag ska även lägga in en "jobba hemma"-dag varje veckan eftersom rektorsutbildningen är på 20% och Umeå universitet var tydliga med att man har rätt till detta från sin arbetsgivare. Ser fram emot en lite lugnare höst helt enkelt!

Nio arbetsdagar kvar...

...till det är semester - igen! Den bästa idé våra vänner kom med 2013 var nog att fråga oss om vi ville följa med till Grekland på en klassisk all inclusive-resa. De har inte valt att åka på en liknande resa igen men vi var fast och nu är det fjärde året i rad som vi ska iväg en vecka i september. Bästa vaccinationen mot höstdepression! Det är verkligen så lyxigt att kunna ge sig iväg på ännu en semesterresa, det är verkligen inget som vi tar för givet. Vi tjänar högst medelmåttigt båda två, sett till utbildningsnivå och ålder men det går att spara undan under året om vi prioriterar. Vi vill prioritera resor med barnen och känner att det inte bara är en kostnad utan även en investering. Det är en investering i att barnen får vattenvana under intensiva former, att de får uppleva ett annat land, att de får vara glada tillsammans med två avslappnade föräldrar, att vi slipper tänka på mat, tvätt, hus, jobb etc. Vi får extra ljus och förhoppningsvis sol och värme och kan ladda batterierna inför det kommande läsåret, novembermörker, snö, en lång januari mm. Vi gör detta så länge vi har möjlighet och så länge som barnen tycker att det är roligt att hälsa på Lollo och Bernie. Inom några år kan vi förhoppningsvis välja andra resmål och andra anläggningar och inte enbart gå efter att dessa båda lurviga figurer måste finnas på plats...

Veckan har rullat på i ett galet tempo! H har varit nöjd med att kunna gå i skolan och det verkar fungera bra. I onsdags var det föräldramöte och jag fick ett bra intryck av lärarna och deras upplägg av undervisningen. Föräldrarna i klassen känns helt ok, ingen som sticker ut åt något håll. Är föräldrarna ok brukar även barnen bli det och många gånger kan barnen lyckas bli mer än ok även om föräldrarna inte är det...

H är inne i en ganska störig period där hon bara vill vara med mig och helst klänga på mig hela tiden. Hon blir nog avundsjuk när jag ägnar tid åt O (försöker att fördela tiden så lika jag kan mellan dem) för då beter hon sig alltid mindre trevligt. Hon retas, bråkar, skriker och är allmänt otrevlig. Otaliga samtal verkar inte har särskilt bra effekt. Vi har ändå försökt att hon och jag ska ha mer egen tid tillsammans men då blir det bättre de stunderna och nästan värre efteråt. I fredags hade vi en mysig kväll, bara jag och barnen, när J var och hämtade en ny bil i Göteborg. Det finns inga stunder då jag känner mig rikare än när jag sitter i soffan (eller ligger i sängen) med ett barn tätt intill på varje sida. Då kan jag fortfarande förundras över det fantastiska i att just jag fick bli mamma till två så fina barn! Att jag fick bli mamma överhuvudtaget.

Efter den inte så lyckade starten på ridningen, har vi nu varit två gånger på ridskolan och haft mysiga stunder tillsammans. Idag var H mycket mindre tveksam och vid ridningen gick det hur bra som helst. Hon till och med travade utan problem. Den ensamma tiden vi har haft med O den senaste tiden, fylls med "Den försvunna diamanten" - vi har nog spelat hundratals gånger under de senaste månaderna och han tröttnar aldrig. Något som han inte är lika intresserad av är bokstäver men kanske börjar det komma så smått nu om vi har tur. Häromdagen frågade han hur man skrev bajskorv - han ville nog bara kolla min reaktion men när jag bara tog ett papper och skrev ordet med stora bokstäver och bad honom skriva efter, blev han ganska förvånad men skrattade hysteriskt. Vi fortsatte på hans begäran med kiss, prutt och fis och fick på det sättet övat på många av bokstäverna. Det börjar även komma lite frågor om vad olika siffror blir tillsammans så ännu finns det hopp!

Denna vecka ska jag vara på jobbet måndag och fredag, övriga dagar ska jag vara på rektorsutbildning. Det blir spännande! Det blir säkert ganska intensiva dagar men det ska framförallt bli kul att se hur utbildningen är upplagd, vem som går samma utbildning samt att bo på hotell två nätter. Lyx bara det för en småbarnsmamma! Vid havet dessutom och stället är även känt för bra mat och fin miljö. Nästa helg försvinner snabbt med barnkalas för både O och H, kalas för H:s "gudsyster" och femårsåterträff med mammagruppen i skogen. Efter den helgen räknar vi verkligen ner för Mallorca!

Försöker att inte vara bitter...

Idag ringde jag till min mamma eftersom hon inte har hört av sig sedan vi sågs på kalas hos oss förra lördagen (elva dagar sedan). Jag har inte heller hört av mig, främst eftersom jag har haft mycket annat att tänka på men också för att jag inte har prioriterat det på min lediga tid. När vi kom hem idag och jag ändå skulle gå ut med L, passade jag på att ringa henne. Hon hörde att jag lät förkyld så jag berättade kort om att vi hade varit sjuka förra veckan. Jag skickade en bild från H:s ridning i söndags och då svarade hon med ett sms med en kort kommentar angående fotot och en längre sammanfattning av vad hon hade gjort den senaste veckan. Idag frågade hon inget om ridningen och efter att jag hade berättat kort om vår förkylning handlade resterande del av samtalet enbart om henne. Om hennes köksplaner, om vad hon hade gjort i veckan, om vad hon hade gjort idag, om hennes engagemang i bostadsrättsföreningen, om att hon hade varit i vår by på dammiddag och passat på att få hjälp med foton (inte passat på att hälsa på sina barnbarn) och om att hon ska på massage i grannbyn till vår på fredag men tyvärr har bokat annat på eftermiddagen så hon kan inte hämta barnen och umgås med dem. Sen var hon tvungen att sluta eftersom hon skulle passa min systerdotter en stund.

Jag försöker att inte vara bitter, jag försöker att tänka att det är hennes förlust men dagar som denna är det inte helt lätt. Jag har sörjt den mamma som jag aldrig får, jag har gått i många terapisamtal som har handlat om hennes och min relation - eller snarare ickerelation - och jag vet att det inte kommer att bli bättre. Det som gör mest ont är att hon ratar sina barnbarn. Om hon inte vill umgås med mig, spelar det ingen större roll för min del men att hon inte vill umgås med sina barnbarn känns hårdare. Hon har två lugna barnbarn som är hur lätta som helst att ta hand om och som uppskattar det mesta, inte stimmar runt, inte busar, inte ställer några som helst krav utan är nöjda med det mesta när det gäller samvaro. Hon har något lite bättre relation med H och lilla kusinen E men med killarna har hon nästan ingen relation, framför allt inte till kusin A som hon nog upplever som väl livlig. Ändå är det tydligt att hon i alla lägen prioriterar sig själv före alla andra och det är ett ganska ocharmigt personlighetsdrag. Hon bjuder in bridgevänner relativt ofta men aldrig sina barn med familjer. Hon hittar på mycket med sina bridgevänner även utanför bridgen men sällan något med oss. Jag vet att jag ska vara tacksam för att hon har ett eget liv så att vi inte behöver "ta hand om henne" men hon kunde väl någon gång ibland vilja umgås med sin familj... Den hon uppskattar mest i sina båda döttrars familjer är vår hund - är det normalt?

Bitterheten kommer när jag tänker på min pappa. Jag har skrivit det många gånger förr men det är helt galet att barnen inte fick lära känna sin morfar, som hade velat spendera varje vaken sekund med sina barnbarn om han hade fått. Det är en enorm förlust för mig att inte ha min pappa i livet men det är en ofantlig förlust för mina barn att inte ha sin morfar. Särskilt när de heller nästan inte har någon mormor. Jag tillåter mig att vara lite bitter idag - ska försöka tänka mer positivt imorgon!