Semester!

Det blev inte riktigt så som jag hade tänkt med en extra ledig dag denna vecka - det hann jag helt enkelt inte... Det blev bra ändå men aningen stressigt. Nu är det hur som helst semester och imorgon vid denna tiden seglar vi in i Rostocks hamn om allt går som planerat.

Det har varit en händelserik vecka. I lördags var vi som jag skrev senast på Barnens dag i Helsingborg. H blev jätteglad när hon insåg att hon skulle få se sina stora idoler och O tyckte också att det verkade ok med alla kringaktiviteter. Båda barnen började med ponnyridning (O efter viss tvekan men sen tyckte han att det var roligt) och åkte sedan ett par mindre karuseller. I god tid placerade jag och H oss vid scenen tillsammans med x antal småtjejer i rosa, lila och turkosa outfits och peruker... O ville prova på kampsport i ett tält så det gjorde han och J i väntan på Dolly Style. Så småningom kom de så ut på scenen och spelade tre låtar. Därefter var det signering och det var bara att ställa sig i den väldigt långa kön som bildades och vänta på sin tur - drygt en och en halv timme senare. Det var liksom inget alternativ att inte göra det... Till slut kom vi fram så att H kunde krama de tre idolerna och få sin plansch signerad. Under tiden jag stod i kö såg hon också en av de tjejer som hon följer på YouTube och sprang bort och kramade henne. Att få träffa Dolly Style slog med lätthet mötet med kungen, tyckte H! Innan vi åkte hem stannade vi på en restaurang i Råå och åt middag - en mysig dag i all enkelhet.

I söndags var min syster med familj hos oss och grillade. Det var ett tag sedan barnen träffades (jämfört med hur ofta vi brukar ses) så de hade jätteroligt. Barnen fick varsin fidget spinner av sin moster - stor lycka även om jag inte alls förstår storheten med dessa manicker.

I måndags fick jag under förmiddagen ett mail om att vi under dagen skulle gå reda på resultatet av vår juridiktenta. Spänd väntan och uppdatering av kurssidan så där en gång var femte minut men det dröjde ända fram till kl sju på kvällen innan mitt resultat kom. Då var jag hos en rektorskursare i Malmö på middag tillsammans med övriga i vår grupp. Två kunde tyvärr inte komma men vi andra sex hade en trevlig kväll och firade att alla klarade tentan!! Stor lättnad eftersom jag inte alls hade haft tid och lust att skriva omtenta i slutet av augusti.

I tisdags var H på en heldagsutflykt med mormor, J var i Skottland och farmor och farfar fick hämta O eftersom jag jobbade länge. I onsdags hann jag inte alls allt jag hade planerat men fixade åtminstone presenter till O:s dagispersonal. I torsdags var det så dags för den sista dagisdagen någonsin för O - en period om sju år är slut och det kommer nog att kännas lite konstigt till hösten. O:s pedagoger har varit helt ok på alla sätt men har inte haft det där lilla extra som gör att det känns jobbigt eller sorgligt att ta farväl. Det var väldigt mycket jobbigare för två år sedan när O skulle sluta på småbarnsavdelningen och vi skulle säga hejdå till fröken J. Vi firade att det är semester med fika på byns konditori och klippning av båda barnen så att de blev sommarfina.

Jag blev klar med det jag var tvungen att få färdigt på jobbet och resten lämnade jag över till andra. Jag har nu tagit bort appen på min telefon och lagt in autosvar på mailen om att jag är åter i mitten av augusti. Förra året var jag ju rektor och ansvarig när jag gick på semester och även om vår verksamhetschef ställde upp och skötte en del när jag var borta så hade jag svårt att koppla av alla tankar på jobbet. I år tror och hoppas jag att det ska bli helt annorlunda. Eftersom jag bara ska vara på plats en dag i veckan till hösten behöver jag inte känna något ansvar för allt det kaos som råder. Vi behöver rekrytera minst fem personer innan skolstart och det känns som ett omöjligt uppdrag men jag hoppas givetvis att det lyckas för elevernas skull - och för de kollegor som är kvar. Själv ser jag nu fram emot drygt sex veckors total avkoppling och det behövs nog för att ladda batterierna.

Vi får friskvårdbidrag varje år som de flesta andra anställda. Jag köpte ett träningskort på gym förra året och har inte använt det en enda gång eftersom jag inte gillar att gå på gym. Jag har det mest om det skulle vara en kall och lång vinter så att det blir många dagar då det inte går att springa utomhus. Vi får nya pengar varje år den 1 juli så nu var det hög tid att sätta sprätt på pengarna. Jag trodde att vi hade 2000 kronor även i år men när jag loggade in på sidan hade de höjt beloppet till 3000 kr! Kortet kostade 2000 kr att förnya så jag hade 1000 kr kvar som jag absolut inte ville låta brinna inne. Jag kom på att jag hade gjort en massage när jag var på rektorsutbildning så jag kontaktade hotellet i onsdags kväll och bad dem om att skicka kvittot eftersom jag inte hade kvar det. Det kom under torsdagsförmiddagen och i onsdags kväll passade jag även på att kolla om det fanns några lediga massagetider i byn under torsdagen - dels pga pengarna och dels pga att jag hade ont i rygg och nacke efter mycket skrivbordsarbete de senaste veckorna. Det fanns en sen kvällstid hos en massör som jag aldrig hade hört talas om men när jag väl var där märkte jag snart att det var en av de bästa massörer som jag har träffat på! Att jag sedan har ont på en massa ställen idag och även igår, betyder förhoppningsvis bara att det har gjort nytta. Jag ska absolut fortsätta gå dit! Hon låg ganska lågt i pris och masserade dessutom en kvart extra helt gratis och det hör verkligen inte till vanligheterna. Det kändes fantastiskt att avsluta min sista jobbdag med en välbehövlig massage och när jag kom hem vid halv elva firade J och jag semester och min tenta med ett glas bubbel fastän det var sen kväll...

Igår var jag på kyrkogården och satte en midsommarblomma hos pappa. Det brukar ju oftast gå bra att vara där men igår kom sorgen och saknaden över mig när jag fixade vid graven. Tårarna började rinna och jag fick sedan sitta i bilen en stund och gråta klart innan jag körde hem. På tisdag är det fjorton år sedan han dog. Igår på morgonen skickade min faster ett sms och önskade glad midsommar och kanske var det tankarna på henne och på pappa som gjorde att det rann över. Åh, vad jag saknar honom! Jag hade gett vad som helst för att få vara en timme med honom igen - eller bara fem minuter - eller en. Aldrig, aldrig, aldrig är så svårt att förhålla sig till även om jag nu har tränat på detta tillstånd i snart fjorton år. Pappas arbetskamrat, som han jobbade med i många år, och hans fru har fortfarande kontakt med mamma och de hörs några gånger om året och ses ibland. De har en son, som är jämngammal med mig, som var sjuk i cancer för sju år sedan och nu har fått ett återfall. Det ser inte alls bra ut tyvärr... Han och hans fru har två barn som är ca nio och elva och det är så orättvist att de ska få växa upp utan sin pappa. Fuck cancer!

Vi firade midsommar med J:s vänner som vi oftast brukar göra. Vi var hos den av hans vänner som skilde sig för några år sedan och nu har han träffat en ny tjej som han är särbo med. Han har två barn och hon har tre och dessutom bor de på olika orter så det blir svårt att ha något annat liv. J har träffat den nya tjejen ett par gånger tidigare men för oss andra var det premiär. Vi var nio vuxna och tretton barn så det blev full fart. Vädret gjorde ju att vi fick tillbringa den mesta tiden inomhus men det gick ändå över förväntan. M, som vi var hos, hade även bjudit in den gemensamma kompisen G med familj. De var tidigare fyra och ibland fem killar som har umgåtts sedan skoltiden men under de senare åren har vi av olika anledningar valt att inte bjuda G och hans familj. Deras två äldsta barn har autism och ADHD som yttrar sig på två helt olika sätt. Den äldsta är artig, trevlig, lite lillgammal och pratar i princip konstant om vissa begränsade områden som hen gärna fastnar i. Hen har ett fantastiskt minne och visste precis vem vi var även om vi inte har setts på ganska länge. Hen är lite i sin egen värld och var igår gärna utomhus. Hen har ständigt något i handen och viftar med, kanske som ett sätt att koppla av. Den yngre är mer utåtagerande och svår att få kontakt med. Jag lyckades vid ett par korta tillfällen men J upplevde att hen var helt i sin egen värld. Hen slår sitt yngre syskon, har svårt för ljud, hatar att åka bil och var därför hysterisk när de kom. Familjens yngsta barn förefaller vara inom ramen för det "normala" men är självklart präglad av en uppväxt i en familj där pappan uppenbarligen hade fått en diagnos om han hade utrett sig och mamman har vissa drag av NPF, även om hon upplever sig själv som "normal". Vem är egentligen normal i och för sig? Det korrekta ordet är neurotypisk men innebörden är detsamma. Det yngsta barnet är förmodligen neurotypiskt men hen är väldigt blyg, vilket man kan förstå eftersom familjen sällan umgås med andra. Efter några timmar gick det dock bra och hen var med de andra och lekte.

Någon dans hann vi inte med. Vi gick ner i byn där vi var och bredde ut filtar för att börja med en fika men när vi var klara med det och förberedde oss för att dansa började det regna så då kändes det lika bra att gå hemåt igen. Vi hade erbjudit oss att ta med mat för lite knytkalas med värdparet ville fixa allt. O:s gudmor och jag var överens om att det saknades en del men vi blev mätta i alla fall. Vi begav oss hemåt vid tio-tiden och var tvungna att stanna uppe en stund och ventilera alla tankar och intryck. Vi är väldigt tacksamma för vår egen familj och det blir extra tydligt när man möter familjer där allt inte fungerar helt smidigt. Samtidigt hade man bara velat hjälpa till med lite råd och tips för att underlätta deras vardag men det går ju inte att diskutera barnuppfostran med andra föräldrar - inte när det gäller deras egna barn i alla fall...

Nu är huset fullt av tvätt på tork, J är och hämtar takboxen hos min syster och svåger och lämnar L hos mormor på vägen. Stackars L, hon hade ett jobbigt dygn... I torsdags kväll blev hon friserad, (vilket hon hatar), natten mot igår åskade det (vilket hon hatar) och när vi var borta igår blev hon attackerad av husets katt, som hade varit ute och kom in precis när J skulle ta ut L från det rum hon var instängd i (det rum där katten har mat och kattlåda...). Katten flög på L i full attack och J fick sära på dem för att rädda stackars L som aldrig någonsin skulle göra något mot en katt. Hon fick ett sår på örat som blödde ganska mycket med det såg fint ut idag som tur var.

Långt inlägg - måste bli bättre på att skriva kortare och oftare! Två veckors roadtrip i Europa väntar, återstår att se om jag hinner skriva ner något under dessa dagar...

Livslång sorg

Med lite tur så har jag tre arbetsdagar kvar att jobba och om en vecka är det full fokus på att packa inför våra två veckor på resande fot. Det är alltid ett stort projekt att packa för två veckor i Tyskland och Österrike - det kan ju vara sol och trettio grader i två veckor men det kan också vara regn och ca fem-tio grader varmt många dagar så det gäller att vara beredd för att kunna klä sig efter väder... Arbetsveckan har sprungit iväg som vanligt med vissa avbrott. I tisdags ringde de från skolan och bad mig hämta H som inte mådde bra. Det visade sig att hon förmodligen bara var trött som tur var. I torsdags var jag ledig på förmiddagen för att vara med på skolavslutningen. Strålande sol och lagom varmt, det hör ju inte till vanligheterna när det är avslutning precis... Jag har försökt jobba undan lite och suttit längre i torsdags kväll och igår eftersom mitt mål är att vara ledig en extra dag nästa vecka. Jag har fortfarande inte haft ett samtal med min chef om min situation till hösten, om vad jag ska göra och om vilken dag jag ska vara på plats. Vi hade ett inbokat möte i måndags men det ställde hon in och sedan dess har hon inte bokat ett nytt. Igår fick jag sköta både avtackning av elever och personal eftersom hon var hemma med en vrickad fot. Hade jag varit i hennes kläder hade jag släpat mig dit ändå. Nu var det upprorsstämning bland flera i personalen eftersom hon hade utlovat samtal, nya kontrakt, tjänstgöringsintyg mm. Hon kunde ju åtminstone ha mailat eller ringt dem men valde istället att bara informera vår administratör om läget. Det hade kanske varit lämpligt att hon hörde av sig till mig eftersom jag ändå är biträdande men nejdå... I veckan har jag blivit uppsökt av flera kollegor som vittnar om att de mår dåligt och har berättat flera exempel på hur olämpligt hon har betett sig som chef. Det är tråkigt att höra och jag kan ju inte göra så mycket med informationen, annat än att råda dem att prata med vår verksamhetschef eller med facket. Jag hoppas verkligen att de gör det så att kritiken kommer vidare. För min egen del kommer jag att prata med facket men bedömer att det inte är lönt att gå vidare till verksamhetschefen eftersom hon inte har visat intresse för mitt och rektors samarbete under året.

Igår såg jag ett avsnitt av Skavlan som var ett hopklipp av det bästa från denna säsongen. Jag ser sällan programmet men tänkte att det kunde vara kul att se höjdpunkterna. Bland annat var det en kort glimt av en intervju med Camilla Läckberg som berättade om sorgen efter hennes pappa som dog i cancer när hon var 19 år. Camilla är jämngammal med mig så det är ju drygt tjugo år sedan det hände men hon vittnade om just det som jag känner och som så många inte förstår. En sorg kan vara livslång och är det säkert för alla som har drabbats av en svår förlust. Ändå finns det en uppfattning i samhället att sorg är något som går över, gärna efter ett år då man har genomlevt alla högtider, födelsedagar och andra viktiga dagar. Man ska gå vidare och förväntas leva som vanligt fastän man inom sig bär på en enorm förlust , sorg och saknad. För mig är det självklart att denna ökar med åren eftersom det bara blir fler och fler dagar, månader och år sedan man såg och pratade med den man sörjer senast. Hur kan man tro att sorgen och saknaden blir mindre? Ja, man lär sig leva med detta nya tillstånd och man anpassar sig och lär sig leva i sitt nya liv och det kan visst bli ett bra liv men sorgen och saknaden följer ju med som en skugga i allt man gör. Camilla Läckberg berättade om sorgen över att hennes pappa aldrig fått uppleva hennes framgångar, läsa hennes böcker, träffa hennes barn - hennes tårar rann och det gjorde även mina. Jag känner exakt likadant! Det är så mycket liv som slösas bort, så många möten som inte fick bli, så mycket erfarenhet och kärlek som går förlorad.

Under den senaste veckan har jag haft ont i njurtrakten igen. Jag vet att min njursten sitter i höger njure men det gör mycket mer ont på vänster sida. Det gör även ont upp i ryggen på vänster sida, ner i vänster skinka och i vänstra delen av huvudet. Jag känner mig som en hypokondriker och tänker genast katastrof och cancer. Det bästa hade varit att söka läkarhjälp för att få konstaterat vad det är som gör ont men samtidigt som jag inget hellre vill än att få svar på varför jag har så ont, känner jag mig dum som tar upp en läkartid eftersom det kanske inte är något allvarligt. Om det ändå skulle vara något allvarligt vill jag leva i ovisshet i ett par veckor till - är det inte bättre när vi kommer hem så söker jag läkarhjälp, tänker jag. Jag borde ju också söka hjälp för mina katastroftankar och få lite tips på hur jag ska hantera dessa men jag har ju faktiskt försökt men det var ingen som hade tid att ta emot mig..

Idag ska vi åka till Helsingborg eftersom det arrangeras något som heter "Barnens dag". Här ska Dolly Style uppträda och H kommer att bli överlycklig när hon förstår var vi är. Barnen tror att vi ska åka och titta på trädgårdsmöbler... Imorgon kommer min syster med familj en stund men annars händer det inte så mycket denna helgen, vilket känns jätteskönt. På måndag åker J till Skottland och mormor får komma på kvällen eftersom jag ska träffa min rektorsgrupp och äta middag med dem - det vill jag verkligen inte missa! På onsdag kväll tror jag att vi får öppna en flaska bubbel och fira att jag har överlevt de senaste två läsåren och skåla för ett bättre kommande läsår - värre kan det inte bli...

Inte många dagar kvar...

Nu är det nedräkning på riktigt! Åtta arbetsdagar kvar i den tjänst som jag har nu och sedan är det många lediga veckor till början av augusti då mitt arbetsliv kommer att se annorlunda ut. Det är en lättnad att inte behöva inneha den tjänst jag har nu till hösten. Helst av allt hade jag förstås fortsatt eftersom jag trivs med mitt jobb och absolut hade kunnat stanna ett par år till. Hade det bara varit en annan rektor hade jag gärna varit kvar - och då tror jag att jag hade fått lov att vara kvar också. Men nu är det ändå en lättnad att det kommer att ordna sig på ett annat sätt och att jag inte behöver vara ansvarig för en verksamhet som jag inte tror fullt ut på. Personal söker sig till nya tjänster, vi förlorar ett tiotal elever (nästan tio procent) som väljer att byta skola eller utbildning och missnöjet pyr bland de kollegor som planerar att stanna kvar. Det är bara ett fåtal kollegor som verkar tycka att allt är bra och det är de som tydligt favoriseras i den nya organisationen, som vi ännu så länge bara kan gissa oss till genom lösa rykten. Jag har aldrig stött på en sämre chef men antar att många har otur att göra det någon gång i sitt arbetsliv. Det är bara att vända det till ytterligare en erfarenhet och se till att inte hamna i denna sits igen.

Förra veckan bjöd på många fina möten och ögonblick. I onsdags träffade jag min företrädare och vi pratade om allt möjligt i drygt två timmar medan O var hos farmor. Hon verkar ha gjort ett bra jobb och intygade min första bild av skolan - en lugn och trevlig skola med väluppfostrade elever utan större problem. Hon jobbar även på en skola i Malmö och bekräftade att det känns som två helt olika världar. Det känns bra att jag kommer att ha en fot kvar på en skola som anses ha lite "tuffare" elever. Jag lär mig så mycket mer på en skola som min nuvarande - den jag ska börja på känns som en väldigt bekant miljö, ungefär så som jag själv har växt upp.

I onsdags var mitt kusinbarn på ridskolan tillsammans med sin pappa (min kusin) och sin farfar (min farbror) och farmor. Min mamma kom också förbi för att titta när lille A, som snart fyller sju år och inte är så liten längre, red. Han har ridit två terminer på en ridskola via rehabiliteringen och blivit tydligt starkare i sin hållning och i ryggmuskulaturen. Det gick jättebra trots att han inte ridit i en vanlig sadel tidigare. Jag var djupt imponerad över den kommunikation man kunde ha med honom! Han förstod det mesta av vad vi sa och kunde alla bokstäver på teckenspråk. Dessutom kunde han säga ord som började på den bokstav som vi red förbi, t ex "M" som i mus (det fanns en mus bredvid bokstaven) men även "M" som i mamma, när min kusin frågade vilka fler ord som börjar på "M". Det kan ju inte O, som snart fyller sex, och det kan säkert inte alla normalutvecklade sjuåringar. Helt fantastiskt att se och uppleva eftersom det är lätt att tro att A har en väldigt begränsad kognitiv förmåga. Efter att ha skrittat cirka en kvart gungade A i sadeln och gjorde ett ljud. "Nej, vi vet ju inte om denna hästen kan springa", sa min farbror. Jag hade ju ingen aning om att A även hade travat men det hade han gjort flera gånger och när vi väl började göra det skrattade han så härligt och ville bara göra det igen och igen! Älskar att se hur snällt vissa hästar bär runt på barn med funktionshinder, de är så kloka och verkar förstå precis. Vår första häst var rädd för allt och alla men när en liten kille i rullstol kom varje helg och ville klappa stod han som ett ljus och rörde inte en min medan han var livrädd för en vanlig barnvagn...

J var i Holland onsdag eftermiddag till torsdag kväll men det är inga större problem nu när barnen är så stora. Farmor och farfar som brukar hämta varje torsdag var bortresta så för första gången fick O vara på dagis så länge att han fick gå över till en annan avdelning och slås samman med de barn som är kvar. Jag hämtade vid tjugo i fem och då var det en dryg handfull barn kvar. O erkände att det inte hade varit så kul men nu har han i alla fall fått prova efter att ha tjatat flera gånger. H tjatade också om att vara kvar till sammanslagningen av fritids för någon månad sedan och fick då vara det en dag och sedan dess har hon inte sagt ett pip... Hon var inte alls glad för att behöva vara kvar så länge på fritids och båda barnen var klart tröttare när vi kom hem. Jag kan inte låta bli att tänka på alla barn som har långa dagar på dagis och fritids - kalla mig gammalmodig men jag tror att det hade varit bättre för de allra flesta barn att inte ha alltför långa dagar i barnomsorg. Åtta timmar borde vara ett absolut max!

I fredags var det dags för våra treor att ta studenten! Det är en lika härlig känsla varje gång det är studenttider och det är särskilt roligt när ens "egna" elever går ut. Alla killarna var så fina och stiliga i kostym - även tjejerna var så klart fina men det blir ju ännu mer högtidligt när killar som annars klär sig med varierande stil är så uppklädda. Allt avlöpte väl förutom att någon släppte en mindre bomb några meter ifrån mig - jag hade ont i örat och halva huvudet i två dygn... Annars är det ett fantastiskt exempel på integration att se alla stolta föräldrar oavsett kulturell bakgrund. Undrar hur många nationaliteter som fanns på plats...?

Helgen var lugn med lite dömande, som gick riktigt bra trots att vi var tre domare och jag var huvuddomare, och lek hemma. Kommande helg har vi inget planerat utan ska bara ta den som den kommer, vilket ska bli väldigt skönt! Helgen därefter bär det iväg ut på Europas vägar...

Lata lediga dagar

De senaste veckorna har verkligen varit sköna. Tre dagars jobb, en ledig dag, en halv jobbdag och sedan helg följt av en hel jobbvecka då jag bara var på jobbet en dag eftersom jag hade tenta och därefter fyra lediga dagar. Nu är det tre jobbdagarna innan det är dags för helg igen - nice! Imorgon är dessutom dagis stängt och J ska åka till Holland så jag får vara hemma med O. Jag ska jobba lite tidigt på morgonen på skolan, åka hem och hämta barnen, lämna H på skolan och fortsätta med O till farmor och farfar som råkar bo i samma by som jag ska jobba. Under förmiddagen ska jag träffa den vars jobb jag ska ta över och när vi är klara åker O och jag hem igen. På eftermiddagen kommer mitt kusinbarn och rider på ridskolan och någon gång under dagen och kvällen måste jag också hinna jobba lite till men det löser sig nog...

Förra tisdagen träffades vi i min rektorsgrupp och jobbade oss igenom fallen som vi hade fått inför tentan. Det sista fallet var ytterst rörigt och oklart och efter att flera grupper förmodligen hade skickat in funderingar och klagomål, beslöt den som var ansvarig för tentan att frågan skulle strykas. Tur var väl det eftersom det var tillräckligt klurigt att hinna med de övriga tre fallen under den tid som var avsatt på torsdagen. I onsdags läste jag på egen hand hemma samt tog hand om H som plötsligt mådde illa när vi skulle äta middag i måndags och sedan kräktes precis innan läggdags. Efter att hon hade sovit en dryg timme vaknade hon och kräktes en gång till men sedan sov hon hela natten och vaknade och var vrålhungrig på morgonen efter... J fick vara hemma med båda barnen eftersom jag var tvungen att träffa min rektorsgrupp och sedan var H hemma med mig på onsdagen. Hon fick även följa med och skriva avtal på mitt nya jobb. Konstigt att hon bara kräks sådär ibland, det hände även förra våren vid denna tiden utan att någon i omgivningen är/var sjuk och det verkar heller inte vara något smittsamt. Något olämpligt kan hon ju så klart ha fått i sig men vi kunde inte komma fram till vad. Kanske händer det bara ibland när hon är väldigt trött...? O fick gå på onsdagen eftersom han skulle på utflykt med sin dagisavdelning och såg mycket fram emot detta.

I torsdags satte jag igång med tentan direkt när vi fick frågorna klockan nio. Jag tänkte mig att det skulle ta ca fem-sex timmar men det visade sig ta mycket längre tid än så - för alla... Jag tog kortast möjliga lunchpaus men fick ändå stressa för att hinna vara på O:s dagisavslutning klockan halv sex. Tio över fem skickade jag in tentan, hoppade in i duschen och hann precis i tid. J fick handla fika, hämta barn, gå ut med hunden, värma mat och packa fikakorgen samt gå i förväg med barnen. Senaste tid för inlämning var kl. 19.00 så det var liksom inte ett alternativ att inte hinna klart innan avslutningen. Det var kul att träffa alla barn och föräldrar och även roligt att träffa H:s och O:s gamla fröknar som vi tyckte mycket om. Sista dagisavslutningen - efter snart sju år är det dags att sätta punkt för det kapitlet i barnens liv...

I helgen hann vi med kalas för barnens stora kusiner och H hann även med ett kalas hos en klasskompis. I söndags tog vi det lugnt med en kort tur till vårt närmaste köpcenter för att köpa byxor till H och snabbt titta på utemöbler i en närliggande affär. H red näst sista gången för denna termin och tog mycket stolt sitt första ryttarmärke. Igår hade vi en lugn förmiddag hemma och efter lunch kom en mäklare för att värdera vårt hus. Han trodde att vi skulle kunna sälja det för två miljoner mer än vad vi gav för snart nio år sedan och även om vi inte går i säljtankar så känns det bra att ha lån på under hälften mot vad huset är värt. Jag var inte med under hela hans besök eftersom H och jag skulle till logopeden. Vi pratade om hennes stamning som har varit jobbigare nu än innan under läsåret och fick lite tips på hur vi ska hjälpa henne att hantera den. Vi kommer att fortsätta hålla kontakt och boka in nytt besök till hösten. Vi avslutade gårdagen med att åka till stan och äta asiatisk buffé.

Idag åt vi frukost på Scandic med familjen S. Det kändes skönt att ses efter det klavertramp som jag gjorde för några veckor sedan... Vi åt en lång frukost och fortsatte sedan till en lekplats i närheten där barnen hade jätteroligt tillsammmans. G, som är jämngammal med O, brukar mest vill leka med H annars men idag lekte han och O och O uppskattade verkligen det. Samtidigt tog H hand om M som snart fyller tre år och de hade också roligt tillsammans. Efter ett stopp på Sibylla för lite korv fortsatte vi sedan till den stora lekplatsen i Stadsparken när familjen S åkte hemåt. Skönt med en dag utan planer som vi bara kunde fylla med innehåll allt eftersom det passade! Barnen har lyssnat på "Trazan och Banane" många gånger i bilen och nu under eftermiddagen letade vi upp programmet i SVT:s öppna arkiv så att de även fick se figurerna till rösterna. Det tyckte båda var roligt! Även deras föräldrar... Man slås av hur fantastiskt långsamt barnprogrammen gick förr - eller så går de bara för fort nu för tiden?

Jag har hunnit med ett par långpromenader under de här dagarna och passat på att lyssna på podden "Cancersnack". Jag behöver få vara i cancer och tråkigheter när jag mår som jag gör nu och få bekräftelse på att det är normalt och att det finns andra som har gått och går igenom det som drabbade pappa och därmed hela vår familj. Jag har hittills lyssnat på fyra avsnitt men tror nog att jag kommer att fortsätta. Igår gick jag även inom kyrkogården på min runda och där är jag ju verkligen inte ofta. Det ger mig inte så mycket att gå dit, han finns ju ändå inte där men han är istället med mig i tankarna var jag än är och det är viktigare.

Den där tiden på året...

Det närmar sig den 27 juni igen och hittills har våren gått helt ok men nu börjar det kännas... Det är något med denna tiden på året som alltid väcker minnen. Det är egentligen den finaste tiden när allt är grönt, allt blommar, det är ljust, det luktar gott, det ligger förväntan och förhoppning i luften, det är skolavslutning, student, tankar på framtiden, på semester, på glädje, på lata sköna sommardagar. Och då, för fjorton år sedan, var denna tiden den värsta i mitt liv. Då var det trots allt fint runtomkring inget hopp, en examen där en av de viktigaste personerna i mitt liv inte kunde delta, tankar på en framtid som jag inte ville tänka, ingen glädje - bara sjukdom som förvärrades och döden som väntade runt hörnet...

Nu på morgonen tittade jag på ett barnprogram med barnen, Elena från Avalor från Disney, som handlade om en prinsessa och hennes lillasyster som hade förlorat sina föräldrar. Just detta avsnitt handlade om firandet av helgonens dag och uppmärksammande av de döda som fanns med runt omkring som andar. Jag höll på att börja gråta. Av ett barnprogram. Inte helt normalt.

Men jag saknar honom. Jag saknar honom så att det skär i bröstet. I snart fjorton år har jag varit utan min pappa. Det blir så tydligt under tillfällen som igår när vi var på barnens kusiners födelsedagskalas. Farmor och farfar är där (74 och 72 år), kusinernas farmor och farfar är där (79 och 84 år), J:s faster och farbror är där (79 och 72 år) - alla par i den äldre generationen är intakta och vitala, vid god hälsa och får njuta av sina barn och barnbarn. Fantastiskt och väldigt roligt! Når vi har kalas saknas det alltid en person och om min systers familj har kalas saknas det tre. Saknaden är inte alltid lika närvarande - eller jo, den är ju där men den gör inte alltid ont. Den bara är. Idag är det en sådan dag då saknaden gör ont. Den känns i hela kroppen. Jag tror inte att någon som inte själv har upplevt djup sorg och saknad förstår den fysiska smärtan som känns i magen (den där olustkänslan), i hjärtat som värker av saknad, i ögonen som kämpar med att hålla tillbaka tårarna, i huvudet som spränger av alla tankar, i armarna som inte längre kan krama, i händerna som inte längre kan stryka en kind eller krama en hand som inte finns längre, i öronen som inte längre kan höra den röst som har tystnat. Hela kroppen saknar och kanske är det också så att kroppen minns hur det kändes då, för nu snart fjorton år sedan.

Fjorton år. Jag tycker synd om mitt nästan 29-åriga jag som var så förtvivlad, så rädd, så arg och så otroligt ledsen. Hur skulle en framtid utan min bästa pappa vara möjlig? Vem skulle finnas där för mig? Vem skulle jag fråga om råd? Vem skulle ta hand om mig (även om jag visste att jag kunde ta ganska bra hand om mig själv)? Hur skulle vår familj fungera? Mitt nästan 43-åriga jag vet att det blev bra. Det blev inte så som det kunde ha blivit. På vissa sätt blev det kanske så väldigt mycket bättre och på vissa sätt kan det ändå aldrig bli helt bra. På det stora hela blev det ändå fantastiskt. Det saknas bara en enda liten detalj, en person - och den saknaden är ofantligt enormt stor.