Mors dags-presenter och tentaresultat

I lördags tog vi det mest lugnt. H red och det gick bra även om hon är lite försiktig fortfarande sedan hon ramlade av senast. Barnen ville inte sova middag så efter lunch åkte vi till Lund för att äta glass och köpa lördagsgodis i Skånes bästa godisaffär. Det var ganska blåsigt och kyligt när vi väl hade köpt glass och eftersom glassen var stor frös vi snart allihop... Vi hade planerat att även hinna med ett lekplatsbesök men det kändes som att regnet hängde i luften så vi åkte istället inom Biltema i jakt på fotbollsmål och koner. O vill ha målen och båda barnen vill ha koner - O för att kunna göra olika övningar med bollen och H för att göra olika banor när hon leker häst. Fotbollsmålen var slut och de mindre konerna som vi hade tänkt oss var slut. Vi fick istället köpa en lite rejälare och ganska mycket dyrare variant och hittade även två mindre häckhinder som kan fungera för H:s styrövningar med käpphästen.

I söndags var jag bokad för att döma två klasser på en tävling i närheten. Ett par minuter innan jag skulle köra kom H på att hon skulle följa med så då fick hon sätta fart! Det var inte så många starter så jag tänkte att det kunde fungera att hon följde med och hon skötte det hur bra som helst. När jag var klar strax efter lunch visade det säg att nästa domare satt fast i bilkö och inte skulle hinna i tid. Jag fick då skynda mig hem för att lämna H som inte orkade vara kvar ännu längre och sedan åka tillbaka till tävlingen och döma en klass till. Det var en klass som är bra för mig att döma med tanke på min vidare domarutbildning så det var bara roligt även om det blev lite stressigt eftersom vi skulle vara hos min syster i Skanör på eftermiddagen och fira Mors dag.

På morgonen fick jag en teckning av en Star Wars-figur som O hade gjort och dessutom skrivit och ritat hjärtan runt. Av H fick jag en drömfångare och en fin fotobok som hon hade gjort. Förra året fick jag ett kort från varje barn med en gemensam aktivitet som vi skulle göra, bara jag och ett av barnen åt gången. I år spann de spontant vidare på detta tema. O kom på att hans present var att han och jag skulle åka till ett närliggande köpcentrum och titta på Lego Star Wars som han ville köpa ("jag ska ta med kronor så att jag kan köpa det fina legot som jag har sett"). Vi skulle också äta pizza och jag skulle få prova kläder i en affär utan att han skulle klaga. Av H fick jag ett biobesök med middag på restaurang före eller efter filmen. Mysigt! När jag kom hem från tävlingen möttes jag av O som stolt deklarerade att han var så nöjd med sin present till mig och sen dess har han pratat mycket om när vi ska göra denna. Att det är en present mer till honom själv än till mig har han inte alls reflekterat över... ;-) Den senaste dagarna har han helt släppt Ninjago och pratar nu istället bara om Star Wars... "Det är väl skönt att jag har bytt nu, mamma!" sa han en dag med glimten i ögat. Ja, det kunde man ju tro men jag ser faktiskt hellre att han leker med Ninjago än Star Wars...

Vi bidrog med kött och jordgubbar, mamma fixade förrätt och min syster och svåger stod för resten när vi traditionsenligt firade Mors dag tillsammans. Enkelt och gott och så mycket bättre för barnen än att gå på restaurang! Kanske blev det en väl intensiv helg för H och kanske blev det efterdyningar efter Kalvin-knatet som kom i fatt - hur som helst så vaknade hon igår och mådde illa. Hon sov på förmiddagen och mådde sen lite bättre. På kvällen var hon pigg och åt nästan som vanligt men i morse var hon på nytt inte på topp och fick stanna hemma även idag. Efter mer sömn i förmiddags har hon dock återhämtat sig och ätit och lekt som vanligt. O fick också vara hemma idag - det gäller ju att passa på innan skolan blir obligatorisk...

På lördag skulle vi till stora kusinerna på kalas men mittenkusinen ligger sedan i söndags kväll på sjukhus med hjärnhinneinflammation så det får vi tyvärr skjuta på framtiden. Allt verkar som tur är gå åt rätt håll men det är ju viktigt att ta det lugnt ett bra tag efteråt. Otäckt med allvarliga sjukdomar som kommer så fort! Otäckt även att två kollegor var inblandade i bilolyckor i förra veckan! Tre kollegor i olyckor med bil inom loppet av tre veckor -  helt galet... En medarbetare blev trängd och påkörd av en lastbil i onsdags men bilen var ändå ok att köra från platsen även om hon naturligtvis var väldigt chockad. I torsdags kväll hade en annan kollega blivit påkörd inne i en tätort - hon höll ca 40-45 km/h och blev påkörd av en galning som körde i ca 120 km/h. Bilen var bara skrot men hon klarade sig som tur var med skador som kommer att läka. Läkaren hade dock betonat att det kunde ha gått mycket, mycket illa... Usch och fy! Vad är oddsen att det händer så många olyckor för medarbetare på samma arbetsplats inom loppet av några veckor?!

Idag rapporterar media att det är den varmaste maj-månaden sedan man började mäta 1945. Helt galet varmt och skönt! Bättre väder här hemma än för de som precis har varit på Mallorca, berättade J:s arbetskamrat. Jag hade aldrig prioriterat att lägga pengar på en resa i maj - jag vill verkligen vara hemma då och inte riskera att missa fina vårdagar. Då åker jag väldigt mycket hellre på hösten! Min syster med familj ska åka till Mallorca på lördag men det fina vädret ser ju ut att fortsätta här hemma... Det är ju i och för sig alltid skönt att komma iväg på semester och avkoppling. Risken är väl att det inte blir mer sommar och att vi får ösregn när vi ska på semester...

Igår fick vi resultatet för den tenta som vi lämnade in på den andra delkursen av tre på Rektorsprogrammet - godkänd! Väldigt skönt att vara i fas med hela utbildningen och känna att vi har lite sommarlov tills det är dags att lämna in saker igen i augusti. Jag ska jobba v 31 så då tänker jag att jag även ska läsa en del och göra vissa uppgifter.

Samtal om skolans lotteri

Ända sedan H gick i F-klass har vi varit väldigt nöjda med hennes skolgång. I F-klass hade hon två pedagoger och en resurs som ansvarade för klassen och samtliga var bra. Det var också en bra barngrupp även om det så klart fanns några elever med behov av särskilt stöd men de fick detta stöd. När hon började ettan fick hon två lärare som hade jobbat ihop under tre år tidigare och därför kände varandra väl. Hon fick även två rutinerade fritidspedagoger och samma resursperson som följt en av hennes kompisar sedan förskoletiden. För de barn som är födda ett år innan och ett år efter H har det varit kaos med många lärarbyten och många elever med särskilda behov. Vi har känt oss lyckligt lottade och på det stora hela varit mycket nöjda med undervisningen, planeringen och de mer utmanande uppgifter som H har fått eftersom hon ligger långt före målen i årskurs två. Det är bra stämning i klassen och H har många fina kompisar.

Vi hade positiva förväntningar även när O skulle börja F-klass i höstas men det kändes ärligt talat sådär redan från första uppropsdagen... Gruppen bredvid hade dragit vinstlotten kändes det som när de fyra pedagogerna presenterade sig - den gruppen fick två medelålders pedagoger som verkade supertrevliga och hade helt rätt bemötande mot barnen. O:s grupp fick två yngre tjejer som redan från början kändes både oerfarna och oengagerade. Under läsåret hade det blivit tydligt att de kanske inte ska jobba i skolans värld. Den ena slutade vid jul för att gå tillbaka till sin gamla bransch och ersattes av en pedagog som säkert är snäll men dels väldigt svår att förstå och dels väldigt försiktig. Den andra har bara blivit otrevligare och otrevligare i sin ton allteftersom tiden har gått. Jag klandrar henne inte - det är en grupp med stora utmaningar och säkert väldigt tålamodsprövande. Man måste dock fundera över om man verkligen ska arbeta i skolan om man inte är beredd på utmaningar som dessa. Fritidspedagogen är dessutom ungefär likadan och stämningen i klassen är allt annat än bra. O har verkligen inte utvecklats alls under läsåret om man ser till det han har lärt sig eller borde ha lärt sig i skolan. Det mesta av utvecklingen har skett hemma. Han lärde sig i och för sig bokstäverna och han snappade snabbt upp hur han skulle knäcka läskoden men efter det har det inte hänt något alls. Bokstäverna hade de pratat om redan i förskolan och man förväntar sig ju att barnen ska kunna dessa när de börjar ettan så det bara förutsatte vi att han skulle lära sig. Han har dock inte fått en enda utmaning och lärarna har ingen koll på vad han kan. De hinner helt enkelt inte med barn som O eftersom det finns så många andra barn som tar all uppmärksamhet.

Idag hade vi så ett möte med rektor, initierat av J efter de besök som han gjorde i O:s och H:s klasser i april. Jag höll mig i bakgrunden och lät J sköta det mesta av samtalet men kunde så klart inte låta bli att komma med vissa kommentarer. O:s bästa kompis mamma var med i skolan under hela måndagen och hade också viss input som vi förde vidare. Rektor var inte förvånad över det vi berättade och det kändes bra att det inte var nyheter för honom. De hade jobbat mycket med O:s klass under vårterminen och det hade varit en del extra personal engagerad både för att stärka pedagogerna och för att hjälpa de barn som har behov av särskilt stöd. Det hade ju känts bra att skolan informerade om detta under arbetets gång... Varje gång vid hämtning säger pedagogerna att allt har varit bra. Ja, det tvivlar jag inte på när det gäller hur O har uppfört sig men har han haft en bra dag? Högst troligt inte. Han har oftast ont i huvudet när han kommer hem och vill helst slippa att vara på fritids. Vi har pusslat och fixat för att försöka hämta tidigare flera gånger varje vecka och sedan i mars har det gått bra eftersom J har haft uppsägningstid och kompat ut en massa tid. Till hösten kanske barnen kan gå hem själv någon dag i veckan om de inte vill vara på fritids och vi får så klart turas om att hämta så tidigt vi kan. O:s bästa kompis blir hellre hämtad tidigt när pappan jobbar hemifrån, även om pappan måste sitta i telefonkonferens, än att vara kvar på fritids och det säger en del. Rektor lovade att det skulle vara fortsatta insatser under kommande läsår och att klasserna hade fått de bästa pedagogerna och att det fanns en tanke bakom varje pedagog. Vi kan bara hålla tummarna och hoppas på tur i det lotteri som skolan är. Allt, eller i alla fall nästan allt, hänger på den som är ledare i klassrummet och jag hoppas verkligen att O har bättre tur i årskurs ett än han har haft nu. Jag kommer att ge dem lite tid men i oktober ska jag boka in en dag och vara med under en hel skoldag för att bilda mig en uppfattning om hur O har det. Elevernas arbetsmiljö är ju minst lika viktig som personalens!

Imponerad av barnen!

I veckan har båda barnen sprungit Kalvin-knatet - det har nästan blivit en tradition sedan minst fyra år tillbaka. Från början springer barnen 300 m tillsammans med en förälder och år för år blir det längre och utan föräldrars medverkan. Redan i fjol var jag imponerad av H som då sprang 1300 m och efter att hon i år sprang 1400 m med andra i sin åldersgrupp är jag väldigt stolt och imponerad! Hon sprang hela vägen utan att gå en meter och hon kom i mål i den första tredjedelen av startfältet, långt före den sista tredjedelen. Helt ärligt så trodde jag verkligen inte det! Hon har kanske inte den bästa tekniken eller stilen men framåt kommer hon och kämpar gör hon framför allt. Annars har hon lätt för att ge upp när det gäller fysiska utmaningar men nu bara matar hon på utan att klaga. Hon var så klart trött när hon kom i mål men väldigt nöjd! O sprang för första gången 800 m istället för 300 m och så långt har han aldrig sprungit. Han orkade inte springa hela vägen utan gick lite emellanåt. Han hängde inte med bästa kompisen men brydde sig heller inte om att han var i den näst sista klungan i mål. En stund efter målgång mådde han illa och hade ont i halsen men det ordnade till sig efter en stund. Han var dock övertygad om att han inte skulle springa nästa år...

Nu låter kanske detta inte som en särskilt anmärkningsvärd prestation för de allra flesta barn men man måste ha med i beräkningen att våra barn inte är som alla andra... De rör sig väldigt lite jämfört med kompisarna och har alltid gjort. När H var tre år berättade en förskolelärare att H faktiskt kunde springa, det var första gången de hade sett henne göra det. När O var drygt tre år berättade en av hans pedagoger samma sak. Jaja, alla kan inte gilla fysiska aktiviteter. Får våra barn bestämma sitter de stilla och läser eller leker med lego. När de var mindre ägnade de sig också åt olika former av mer eller mindre lugna aktiviteter och de har inte den rörlighet och grundkondition som många andra barn har. När andra barn har ramlat och slagit sig, klättrat, sprungit, hoppat, varit fulla med plåster, sår och blåmärken, har våra barns ben varit hela och rena och de har mer betraktat alla kompisar eller deltagit på sin nivå, alltid med stor försiktighet. De klättrar i och för sig mycket mer än vad både jag och J någonsin har gjort och vi båda var inte heller särskilt rörliga som barn så jag antar att de har att brås på. Det är därför jag är så förvånad, särskilt över H:s prestation!

Veckan har rullat på. Igår tog jag bort ett födelsemärke på höger sida av ryggen och är nu lite justerad. Det gör inte jätteont men jag får inte ligga på sidan och därför är det lite svårt att sova. I natt sov jag efter några timmar på magen, något som jag aldrig någonsin gör annars. Igår morse hann jag även med ett besök hos tandläkaren, därefter ett snabbt möte på jobbet, hem igen för att äta lunch och hinna med en massage innan det var dags för operation. Jag insåg nämligen att det inte skulle bli massage förrän tidigast i mitten av juli annars och därför beslöt jag mig för att unna mig detta. Jag har gått relativt regelbundet under våren och det har verkligen gett resultat. Att ta bort födelsemärket blev på något vis väldigt enkelt efter att en kollega berättat om sin öronoperation som han ska göra i nästa vecka - den lät nämligen inte alls trevlig...

Värmen och det soliga vädret håller i sig - det är verkligen helt fantastiskt! Måste vara den bästa maj på väldigt många år. Någon sa att detta blir den enda sommar vi får men det får vi verkligen inte hoppas på. Nu kan vi även börja nedräkning inför semestern - imorgon är det fyra veckor kvar att jobba!

Det blir kanske ett tungt år i år

Jag har under åren lärt mig att jag aldrig vet det i förväg. Om det blir ett jobbigt eller mindre jobbigt år. Om veckorna innan pappas dödsdag tickar på utan allt för mycket tankar och reflektioner eller om jag hamnar i ett nedstämt läge med mycket funderingar. I år är det tydligen det senare. Jag känner att jag lever nära gråten och att jag inte är riktigt närvarande och engagerad i allt det vardagliga runt omkring mig, både på jobbet och hemma. Det finns inget mönster och ingen förklaring till hur det blir år för år. Det enda jag vet är att jag alltid mår bättre efter den 27 juni men vägen fram dit är alltid en överraskning... Just nu vill jag mest bara vara ledig och göra ingenting men det går så klart inte. Om fem veckor har jag semester i fem veckor så det är bara att härda ut. När jag hamnar i detta tillstånd blir allting jobbigt och alla mina problem som jag har kämpat med kommer tillbaka i lightvariant. Vi hade O:s gudföräldrar med familj på middag i lördags och det var en kraftansträngning - ångest för att jag inte ville umgås med någon, ångest för vilken mat vi skulle bjuda på, ångest för hur maten blev, för att jag inte orkade vara käck och trevlig osv. På jobbet mår jag sådär och känner mig ganska värdelös och oduglig. Jag blir tystare än vanligt och vågar/orkar inte ta plats eller engagera mig och då känner jag mig ännu konstigare. Hemma orkar jag inte ta beslut om någonting och känner att jag bara blir sur när J vill prata om att flytta om sängar, köpa nya soffor, tapetsera mm. Jag har ingen energi till sådana projekt.

Det är lite dumt att min låga period alltid krockar med den mest intensiva perioden i skolans värld. I år känns det ändå som att det borde vara lugnt eftersom jag har ett bättre jobb nu som jag trivs med men det verkar inte ha något samband. Jag vet inte om jag ska berätta min historia i korta drag för min chef eller om jag ska låta bli. Det kan ju vara bra att hon vet men samtidigt vill jag inte bli annorlunda behandlad eller att någon ska tycka synd om mig - vilket brukar hända när folk får höra vad jag har varit med om. Just nu krockar mitt låga humör dessutom med tankarna på mina födelsemärken som jag ska ta bort. I mitt huvud har jag redan tänkt allt tankar jag kan och tänkt igenom det värsta som kan hända. Jag vet att man inte ska oroa sig för det som inte går att påverka och jag vet att jag inte ska oroa mig innan jag har fått besked om det är något elakartat med mina födelsemärken. Kanske är det inte alls något farligt och då har jag lagt en massa energi på att oroa mig helt i onödan. Rent intellektuellt vet jag detta men det hjälper inte när mina känslor tar över och tankarna skenar...

Barnens liv rullar i alla fall på och de känns glada och tillfreds. O spelade sin första fotbollscup i lördags och hade haft en rolig förmiddag. H var stolt och glad för att hon hade vågat galoppera så helgen var mysig och lyckad. I lördags lekte de med sina "gudsyskon" som de kallar dem och igår tillbringade vi eftermiddagen och kvällen hos min syster med familj och barnen hade som vanligt jätteroligt. Nu laddar de för Kalvin-knatet som ska springas i veckan och ikväll var de ute och övade. H ska springa ganska långt och har en något udda joggingstil så hon hade nog egentligen behövt träna lite till. O har en bättre teknik men springer som de flesta barn för fort i början och orkar sedan inte hela vägen. De räknar ner till sommarlovet och nu känns det verkligen som att det går fort. På onsdag och torsdag ska O på inskolning i sitt nya klassrum och träffa sina nya lärare - spännande! Han ska ta över H:s nuvarande klassrum och hon ska flytta upp en våning. I förra veckan fick vi reda på att en av de lärare som nu är i hans parallellklass ska följa med barnen upp till lågstadiet. Det känns bra eftersom hon helt klart verkar vara den bästa av de pedagoger som är i F-klassen. Den andra läraren har jag en vag uppfattning om och det verkar i alla fall inte vara katastrofalt. Klasserna däremot är nog en utmaning - idag hade O:s bästa kompis mamma varit med i skolan under hela dagen och det hade varit otroligt stökigt och högljutt. Detta tar vi med oss när vi träffar rektor på fredag, ska bli spännande (och förhoppningsvis givande...).

Nu ska jag fortsätta att titta på ännu ett sorgligt avsnitt av "Sofias änglar", ikväll om en pappa som är döende i cancer och kommer att lämna två små barn och en fru alldeles för tidigt. J är i Estland idag och imorgon så farmor och farfar fick göra en liten insats idag trots att de även jobbade hårt förra veckan när J var i Tyskland. Mormor var här en dag men annars tog farmor och farfar alla dagar så att barnen inte behövde ha långa dagar på fritids. Förstår inte hur alla ensamstående får ihop sina liv - full av beundran!

Tysta dagar och den här tiden på året...

I början av förra veckan var jag förkyld och under onsdagen kände jag att min röst höll på att ge upp allt eftersom dagen gick. Jag hade en del möten som jag behövde medverka vid så jag pratade på så länge det gick men till slut gick det inte längre... Under torsdagen fick jag inte fram många ljud på morgonen och var tyst under hela dagen i hopp om att kunna prata på kvällen då vi skulle på middag hos våra grannar. Det lyckades inte så jag fick nöja mig med att lyssna på de andra hela kvällen... En liten tur till Skanör för att köpa glass och känna på sanden hann vi med under eftermiddagen.

Jag fortsatte att vara tyst hela fredagen - vi åkte in till Malmö för att äta lunch och fixa några ärenden innan det var dags för O att vara hos frisören på eftermiddagen. I lördags försökte jag prata lite på förmiddagen när H var på sin ridning men fick ge upp och vara tyst igen eftersom jag fick ont i halsen och kände att rösten inte höll alls. Jag var tyst resten av dagen och ägnade främst tiden åt att skriva på min tenta som skulle vara inlämnad idag. Jag fick en del extra tid torsdag och fredag som jag också ägnade åt tentan och tro det eller ej men jag lämnade in tentan i söndags förmiddag - mer än två dygn innan deadline och det har nog aldrig hänt tidigare! Inget ont som inte har något gott med sig... I söndags pratade jag lite sparsamt och vi fortsatte att njuta av det fina vädret med en tur till glasskiosken och stranden i grannkommunen. Lite sliten var jag allt under söndagen - dels av förkylningen, dels av att jag inte hade fått ha helg som alla andra och dels på grund av Eurovision-finalen som jag var tvungen att se till slut. Benjamin Ingrosso låg tvåa efter juryns omröstning men gick inte hem hos folket och slutade som sjua.

Idag jobbade jag en lite kortare dag och åkte till stan vid lunch för att träffa en rektor på en skola som jag jobbade på som konsult. Hon var ett stort stöd när jag hade det turbulent på mitt gamla jobb och hon var även referens när jag fick min nuvarande tjänst så jag ville bjuda henne på lunch innan hon slutar sin tjänst i Malmö och börjar jobba närmare där hon bor. Jag fortsatte sedan direkt till Lund för kontroll av mina födelsemärke. Det visade sig att jag har två märken som inte såg bra ut så nu är operation inbokad på tisdag och även på tisdag om tre veckor. Inte alls kul och inte alls bra för mina cancertankar...

Det är den där tiden på året igen... Den vackraste tiden och den värsta - det kommer alltid att gå hand i hand. För femton år sedan var det början av den värsta tiden i mitt liv. Ute var det vackert, allt var blommande och ljusgrönt och hopp om sommar och fint väder låg i luften. Jag älskar våren och särskilt maj eftersom Sverige är som vackrast nu. Hela sommaren ligger framför oss och allt känns så mycket lättare. Sedan 2003 känns det dock ändå svårt. Det är något med luften, lukten, synintrycken, fågelkvittret som berör något djupt inne i mig. Jag blir ledsen och nedstämd fastän allt är vackert runt omkring mig. Kanske minns min kropp hur det var för femton år sedan. Kanske minns den att jag inte upplevde någon vår under 2004 och 2005. Ja, jag levde och tog mig igenom våren båda dessa år på något vis men jag minns tydligt att jag våren 2006 plötsligt reagerade på hur vackert allt var omkring mig. Jag minns känslan och att jag tänkte att detta kanske betydde att jag hade kommit ut på andra sidan min depression. Jag väntade på att lilla L skulle bli åtta veckor och flytta hem till mig och jag hade fått något (eller någon) att leva för. Och ändå, varje år vid denna tiden, är det något som gnager och skaver, något som inte är bra mitt i allt det fina. Maj 2003 var början på slutet, början på aldrigheten och början på ett nytt liv för mig i samband med att min pappas liv släcktes några veckor senare. Fuck cancer!

Ikväll har jag och mina kollegor sprungit eller gått Blodomloppet och haft en trevlig kväll. Jag hade gärna gett blod men får inte - jag vill dock uppmana alla som kan och får att göra detta! Män gör det fyra gånger om året, kvinnor tre. Det tar cirka femton minuter varje gång. Inte lång tid och ingen stor insats för att hjälpa till att rädda liv! Pappa fick blod ett par gånger mot slutet och det var så häftigt att se hur färgen steg i hans ansikte för varje droppe som kom in i hand ådror. Innan en blodpåse var slut förändrades hans utseende märkbart och han såg inte lika blek, genomskinlig och sjuk ut för några timmar. Bli blodgivare nu om du har möjlighet!

Jobbiga samtal

Jag rycker fortfarande in som studievägledare på två små skolor nu när det är omvalsperiod. I tisdags var jag en kort sväng på en av dem och träffade en elev som jag har pratat med tidigare. Hen var då ledsen för att pappan tyckte att hen skulle gå Natur men själv ville hen absolut inte det utan ville läsa Samhällsprogrammet. När hen väl gjorde sin ansökan hade hen ändå valt Natur... Jag frågade mentorn om hon kunde prata med eleven men då hade hen hävdat att hen hade ångrat sig och att det val hen hade gjort var det rätta. Innan sista valdagen hade vi även försökt få till ett möte med pappan men han avbokade med kort varsel.

I förra veckan tog mentorn kontakt med mig igen eftersom eleven gärna ville prata med mig inför den omvalsperiod som pågår nu. Hen ville rätta till sitt val men var rädd för hur pappan skulle reagera. Eleven berättade saker om sin pappa och sin hemsituation som gjorde att jag kände att jag var tvungen att göra en orosanmälan till socialtjänsten. Det är min skyldighet och jag hade begått tjänstefel om jag inte hade gjort det. Igår pratade jag med socialförvaltningen som tog min anmälan på stort allvar och skulle agera i ärendet. Jag hoppas verkligen att familjen får hjälp! Det är en väldigt klok och mogen elev och i relation till sina föräldrar känns hen som den vuxna. Enligt Gymnasieförordningen får inte en vårdnadshavare lägga sig i det val som eleven ska göra så föräldern bryter mot lagen och utsätter dessutom sitt barn för en situation som inte alls är hälsosam.

Igår sökte en elev på min ordinarie skola upp mig. Jag pratade med eleven för någon veckan sedan i samband med att hen hade fått sitt studiestöd indraget. Hen var arg men vi hade ändå ett bra samtal. Idag ville hen prata om sin frånvaro igen och var först arg och tyckte att vi hade "fuckat upp hens liv" men lugnade sig efter hand och började så småningom berätta om sin tillvaro och om hur hen mådde. Om jag hade kunnat hade jag mest velat erbjuda hen en plats i vårt hem, erbjuda ramar och kramar, ett sammanhang, en extrafamilj - vad som helst som skulle kunna få hen att må bättre. Hen har inte sett sin familj på snart tre år och det är en lång tid när man är sjutton år. Hen har viss kontakt genom sms eller telefonsamtal men eftersom situationen är som den är i Syrien är denna kontakt inte stabil. Familjen har satt allt sitt hopp till sitt äldsta barn men det är svårt... Eleven har fått uppehållstillstånd men har ingen möjlighet att ta hit sin familj. Åka tillbaka är inget alternativ, det hade varit en skam för hela familjen. Eleven berättade att hen inte vill vara ledsen inför sina föräldrar och att hen tycker att det är jobbigt när föräldrarna är ledsna. Jag frågade om hen kunde gråta någonstans ibland och det kunde hen eftersom hen har eget rum på det boende hen bor på.

Att bunta ihop en massa ungdomar med olika nationaliteter under samma tak, mer eller mindre traumatiserade och ensamma - det kan inte vara bra. Visst har de gode män men många av dessa är inte alls engagerade och syns inte till så ofta och visst finns det personal på boendena men dessa växlar och byts ut ofta så de är kanske inga personer som ungdomarna vill eller vågar anförtro sig till eftersom de inte vet när personen i fråga kommer att försvinna. Eleven som jag pratade med var uppenbart berörd och svalde flera gånger för att inte börja gråta. Hen sa ett par gånger att hen inte visste varför hen berättade allt för mig, det brukade inte hen göra. "Du är inte som alla andra, du har ett vitt hjärta och vill mig väl", sa hen, vilket kändes som en fin komplimang. Jag frågade om hen hade någon som gav hen en kram ibland eller någon som hen kände närhet med men det hade hen inte. Eleven saknade sina föräldrar och saknade även deras kramar och den värme som fanns i familjen. Jag kramar väldigt, väldigt sällan elever men hen var så liten och ledsen under sin tuffa yta så innan hen skulle gå frågade jag om hen behövde en kram. Det sa hen att hen nog behövde så vi kramades och jag tackade hen för förtroendet och hen tackade mig för samtalet. Hen gillar varken sin mentor eller kuratorn på skolan (som båda är fantastiska personer) och kanske kommer hen inte att gilla mig heller i längden så det gäller att ta tillvara resten av terminen för att fortsätta bygga på vår relation. Stunder som denna gör mitt jobb så värdefullt och gör att jag är helt övertygad om att jag är på rätt plats!

Tänk om alla svenskar kunde göra bara lite till... Inte alla, det hade ju verkligen inte behövts, men några till. Tänk om alla ensamkommande hade haft en stödfamilj som de kunde umgås med på helger, lov och kvällar. Någon som kunde visa dem det svenska, prata svenska med dem, ge dem extra uppmärksamhet och kärlek, vara en kontakt som de alltid kände att de kunde ringa om det knep, ta med dem på utflykter, gå på bio, hänga i TV-soffan med fredagsmys osv. Något behöver samhället och vi medmänniskor definitivt göra om de här ungdomarna ska ha en chans. Min åsikt är att gränserna aldrig skulle ha öppnats i början av 2010-talet men när man nu valde att låta alla komma och många stanna måste vi göra mer och det måste göras på individnivå! Många ungdomar hamnar i limbo - de har ett tillfälligt uppehållstillstånd eller är i den segdragna asylprocessen med ett, två eller tre avslag. De har förväntningar på sig att ordna så att familjen kan komma till Sverige men detta är omöjligt. De mår inte bra eftersom de är små, ensamma och vilsna i ett nytt land och de mår inte bra för att de flesta saknar sin familj. Hur ska de kunna fungera i samhället? Hur ska alla ensamma unga män hitta tjejer att gifta sig med? Hur kommer de att fungera i en relation? Hur kommer de att bli som föräldrar? Är det en del del av dessa ensamma män som kommer att öka statistiken för våldsbrott mot kvinnor? Dessutom finns det massor av andra ungdomar i samhället som visserligen lever med sin familj och visserligen har varit många år i Sverige men ändå inte känner en tillhörighet i det svenska samhället och kanske heller inte mår bra i sin familj. De behöver också stöd och hjälp. Jag måste nog ta reda på om jag eller vi kan göra mer... Det är en sak att läsa om invandring och migration i tidningar eller se reportage på TV - det är en helt annan sak att sitta med en person framför sig som uppenbarligen inte mår bra och uppenbarligen behöver hjälp.

Finaste H har fyllt nio år!

Min plan var att skriva ett eget inlägg om H i samband med hennes födelsedag men jag ligger ju som bekant ohjälpligt efter. Idag är det tre veckor sedan hon fyllde år men jag tänker bättre sent än aldrig...

J var som jag har nämnt innan tvungen att åka till Holland och deltog i födelsedagsfirandet via Facetime. Vi började dock firandet med restaurangbesök på söndagskvällen eftersom detta nästan har blivit en tradition. Samma restaurang, samma beställning, samma tomtebloss i glassen och samma flagga på bordet. På tisdagskvällen klagade H på att hon inte mådde bra och hon hade då lite feber och en begynnande förkylning. Det glömdes snabbt bort på födelsedagsmorgonen när O och jag uppvaktade med presenter och frukost på sängen. O bar även min telefon så att J kunde se och höra allt och vi kunde höra honom. H fick fem presenter som hon hade önskat sig - en klänning, en käpphäst, ett ridspö, en film och en Dolly Style-ryggsäck. Hon var nöjd och glad men O avslöjade att det fanns fler presenter i vardagsrummet. Där stod en ny (begagnad) cykel eftersom hon har vuxit ur sin gamla och på pakethållaren satt ytterligare en present. Hon öppnade och kunde nog inte riktigt tro sina ögon när hon insåg att det var en telefon! Vi har hela tiden sagt att hon kommer att få en telefon när hon fyller tio år så hon hade nog ingen som helst aning om detta och blev väldigt överraskad och otroligt glad. Tidigare var vi verkligen inne på att tio år var en lagom ålder att få en telefon men sedan insåg vi att om O ska vänta tills han är tio år hinner han gå en halv termin i årskurs 4 och då kändes det inte okej eftersom han i den åldern kommer att gå hem själv från skolan. Vem vet - han kanske får sin redan när han fyller åtta år? Det känns som att det går neråt i åldrarna hela tiden... H är dock mycket noga med att allt ska vara rättvist så vi får väl se hur det blir.

"Är den min!?" sa H när hon öppnade asken och såg att det verkligen var en telefon i och inte något annat. Ren och skär glädje! Jag var hemma med henne under förmiddagen och sedan kom farmor och farfar och avlöste så att jag kunde åka och jobba lite. Det blev en lugn och skön dag för H även om hon var lite ledsen över att inte bli firad i skolan. På kvällen lagade jag på hennes begäran Korv Stroganoff och till efterrätt blev det kladdkaka, precis som vanligt. Hon var hemma resterande dagar av veckan och på lördagen var det dags för släktkalas. Mormor, farmor, farfar, faster med familj och självklart även H:s gudföräldrar och deras barn kom och firade H med italiensk buffé och prinsesstårta med Dolly Style-motiv. H fick en massa fina presenter, bl a en del Schleich-hästar med tillbehör som hon hade önskat sig och en egen ryktlåda med olika borstar. Min syster med familj hade inte möjlighet att komma på lördagen så de fick komma på söndagen istället - på det viset blev H firad fyra dagar på en vecka, inte dåligt!

Fina H - min bästa present någonsin! Min belöning för allt jag hade gått igenom för att nå målet att bli mamma och jag fick ju dessutom äran att bli mamma åt den finaste flickan av alla. Min stora kloka, smarta, snälla, känsliga dotter som berikar våra liv varje dag och ibland går oss helt på nerverna med sina känsloutbrott och raseriutbrott. Då är hon plötsligt liten och det som hjälper bäst är att bara ta henne i famn och kramas. Hon retas med sin lillebror men hittar även på massor av roliga lekar som inkluderar hans medverkan och när det bara är de två en längre tid som ett lov eller under en semesterresa har de så roligt tillsammans. H har nog aldrig riktigt kommit över att hon fick en lillebror som konkurrerade om uppmärksamheten och behöver fortfarande egentid med antingen mig eller J. O har inte det behovet överhuvudtaget utan frågar alltid efter H om man är iväg själv med honom och saknar verkligen sin storasyster. H däremot pratar relativt ofta om att jag och J först var bara hennes föräldrar. Hon är en snäll och omtänksam kompis som har många olika vänner att leka med. Hittills har hon aldrig blivit osams med någon, kanske för att hon är så lätt att tycka om. Hon är ibland nästan för snäll och ger med sig för lätt i kompisrelationer så här gäller det att peppa och stötta henne ibland. Hon ligger långt, långt före sin årskurs i skolan och det är en lättnad även om vi får se upp så att hon får de utmaningar som hon behöver för att hålla lusten att lära vid liv. Hon är redan väldigt allmänbildad och mycket intresserad av språk och SO medan matte och NO inte är lika roligt även om hon klarar det hur bra som helst. Det ska bli spännande att få följa hennes utveckling - det känns helt galet att hon fyller tio nästa gång... När hon har levt lika länge till som hon redan har levt är hon myndig - det känns precis lika overkligt och galet!

Älskade, finaste, bästa H - det finns ingen som du och vi älskar dig mer än du någonsin kommer att förstå! Tänk att just du kom till oss - du gör oss till bättre människor och uppfyllde en önskan som både jag och din pappa länge hade haft. Hela du är ett stort underverk!

Händelserika veckor och ny träff med kungen

Nu har det gått ytterligare två veckor sedan jag skrev senast. Jag prioriterar inte att sätta mig vid datorn hemma när jag inte måste och därför blir det heller inte uppdateringar så ofta som jag egentligen hade velat. Jag skriver ju bara för min egen och för barnens skull men inser att jag missar ganska mycket när jag inte skriver så ofta.

Jag tar helt enkelt vid där jag slutade... Måndagen den 23 april hade vi studiedag på skolan - en dag som handlade helt om digitalisering på olika sätt. Vi hade även ett möte i vår krisgrupp för att uppdatera vår krisplan. På tisdagen åkte jag till Ystad Saltsjöbad för tre dagar med Rektorsprogrammet. Denna gång var det verkligen tre mycket bra och givande dagar vilket kändes skönt. Detta läsåret har inte träffarna hållit samma klass som förra året och det är lite tråkigt eftersom alla vill så mycket och avsätter så mycket tid de bara hinner och orkar. Spa:et på Ystad Saltsjöbad har öppet till midnatt och det är väldigt mysigt att gå dit efter middagen. I Båstad där vi annars har varit har badet inte öppet mer än till kl. 19 men å andra sidan är det spa:et inte alls lika bra. Det finns dock en hel del andra saker som är mycket bättre i Båstad - känns konstigt att vi bara ska vara på dessa båda ställen en gång till. Det blir ju lite vardagslyx att komma iväg på hotell tre dagar och inte behöva tänka på mat, tvätt, hämtningar, lämningar och annat. J har jobbat på sparlåga de senaste veckorna och mest gjort det hemifrån och det är bra både för honom och för familjen. Tänk om man hade kunnat ha en hemmaman alltid!

Förra fredagen var J i Stockholm över dagen och i lördags morse åkte hela familjen till Stockholm för fyra dagars avkoppling. Vi tog ett flyg som gick redan 7.30 och var på så vis på Skansen en liten stund efter att de hade öppnat klockan tio. Vi hann inom hotellet för att lämna väskorna - väldigt smidigt att bo bara några hundra meter från Arlanda Express-stationen! Hotellet är fint men vi fick inte alls lika bra rum som förra året när vi också bodde där och frukosten håller inte den klass man kan förvänta sig på ett fyrstjärnigt hotell men det är å andra sidan ett ilandsproblem.

Det var väldigt länge sedan jag var på Skansen senast. Jag vet att jag var där sommaren 1978, jag kanske var där 1986 men det är jag inte säker på och kanske var jag där 1995 tillsammans med min väninna T när vi var på några dagars sightseeing i huvudstaden men det är jag heller inte säker på. Med barnen har vi varit i Stockholm både 2012 och förra året men ändå inte hunnit med Skansen så nu stod det högt på listan. Det var soligt men bara runt tio grader och ganska kyligt om man jämför med att det rådde den dubbla temperaturen hemma i Skåne. Vi tittade på djuren, lekte på lekplats, tittade på de gamla husen och åt lunch. Barnen satt på de stora dalahästarna som även jag satt på 1978 och båda red även ponnyridning varsin runda. O tyckte att det var riktigt roligt och för H var det bra att rida en liten runda eftersom hon ramlade av lördagen innan. (Hennes ridlektion hade gått jättebra och hon sken som en sol efter att ha lyckats fatta galopp, galoppera mot ett hinder och hoppa över i galopp för första gången och efter mycket kämpande med den något motvilliga hästen. Strax innan lektionen skulle avslutas fick hästen i hagen bredvid ridbanan glädjefnatt och skrämde upp H:s häst och en annan så att H och den andra eleven ramlade av. H blev rädd och ville inte sitta upp men när hon väl gjorde det kunde hon i alla fall skritta ett par varv.)

Efter Skansen-besöket tog vi spårvagn och tunnelbana tillbaka till hotellet och hann även med att fotografera de vackra rosablommande träden i Kungsträdgården. Vi slappade en stund i vårt minimala rum och åt sedan middag på Jensens Böfhus. Vi gick även ner en runda på stan för att köpa lördagsgodis. På söndagen hade vi lovat barnen att gå på Gröna Lund eftersom det var denna dag då det hade utlovats bäst väder. När söndagen väl kom regnade det dock hela förmiddagen så då stannade vi på hotellet efter frukost. Enligt alla väderprognoser skulle det vara uppehåll efter lunch så vi bestämde oss för att ändå åka ut till Grönan men meteorologerna var inte överens med vädergudarna. Det regnade mer eller mindre hela vårt besök men barnen var utrustade med regnkläder och brydde sig inte nämnvärt. Vi hade en rolig eftermiddag trots allt (jag överlevde en läskig attraktion som H tvingade upp mig i) och åt middag i Gamla stan innan vi åkte tillbaka till hotellet. Jag fick ta en liten omväg och åka tillbaka till Gröna Lund eftersom vi hade glömt de kassar som vi hade låst in i ett förvaringsskåp...

På Valborgsmässoafton jobbade jag lite på morgonen innan jag och H begav oss till slottet för att göra en repris av förra årets födelsedagsfirande. Det blev på nytt några kyliga timmar på inre borggården innan kungen till slut kom ut och tog emot folkets jubel. Efter ytterligare fyrtiofem minuter fick barnen så till slut lämna över sina blommor och H var först ut av alla! Det var dock inte alls lika bra uppstyrt som förra året så jag fick inte gå med fram och kunde därför inte ta några bra bilder. Som H sa: "det är väldigt länge att vänta och frysa för att det sedan är över på tio sekunder" och det kan jag bara hålla med om. Nu gör vi nog inte det fler gånger! Efteråt gick vi och fikade på ett café i Gamla stan - eller mer korrekt H fikade och jag tittade på... Två färdigköpta bleka pannkakor, en mycket ihålig kula glass, en klick konstgjord sprutgrädde och lite utspädd och mycket ljus jordgubbssylt: 90 kronor... Om jag hade velat ha en Delicatobulle eller en bake off-kanelbulle hade jag fått betala 40 respektive 45 kronor - skulle inte tro det! Ren ocker - galet att det ens är lagligt! I vanliga fall hade jag inte köpt så dyr fika till H heller men nu var hon kall, frusen och hungrig och det var fullt på alla café så när vi väl hittade ett ledigt bord hade vi inget val. Under tiden som vi var vid slottet var J och O på Tekniska museet och hittade på en massa roliga saker där. På kvällen gjorde vi misstaget att besöka TGI Fridays för första gången - galen ljudvolym på musiken, mycket folk, i det närmaste kall mat och dålig service. Hit behöver vi inte gå igen! Vi valde att mysa på hotellet framför att leta upp ett majbål eftersom det var en kylig och blåsig kväll.

På tisdagen tog vi det lugnt på hotellet, packade och när affärerna öppnade klockan elva fick vi med barnen på en shoppingtur som varade i tre timmar - O fick köpa en legosats kvällen innan och var mutad med denna för att följa med i alla tråkiga affärer... Så småningom tog vi oss ut till Arlanda med två trötta barn som hann somna på den korta tågresan. Vi tittade på flygplan som startade och landade innan det var dags att gå igenom säkerhetskontrollen och påbörja resan hemåt. Båda barnen somnade nästan direkt efter att vi hade lyft och var väldigt förvånade när de vaknade och vi hade landat. Det var en skakig inflygning eftersom det var halv storm i Skåne och vanligtvis tycker jag att det är väldigt obehagligt men nu hade kaptenen förvarnat och då blev jag lugn i förvissningen om att det var normalt och att hon hade koll. Så borde alla kaptener eller styrmän göra! Fyra mysiga dagar var till ända - det är verkligen värt mycket att kunna komma iväg på små minisemestrar då och då (även om det kostar en hel del - vi kan vara iväg två veckor i Österrike och Tyskland för dubbla summan som dessa fyra dagar kostade).

I onsdags var det så dags att ta sig till jobbet igen och det blev en dag som jag verkligen helst av allt hade sluppit uppleva. Strax efter lunch ringde min chef och berättade att en kollega hade omkommit i en bilolycka på väg till jobbet samma morgon... Helt fruktansvärt och overkligt! Vi ställde in alla lektioner med omedelbar verkan och skickade hem eleverna för att kunna ta oss till skolan i grannbyn där alla kollegor hade samlats utan att veta varför men de förstod ju så klart att det hade hänt något allvarligt. Rektor berättade lugnt och samlat vad som hade hänt och reaktionerna blev naturligtvis starka. Medarbetaren hade jobbat på skolan i drygt tjugo år och var en varm och mycket trevlig person som alla tyckte om, både elever och personal. Efter den gemensamma informationen gav vi medarbetarna en stund att smälta beskedet medan vi i krisgruppen sammanträdde och diskuterade hur vi skulle gå vidare. Helt galet att vi för tio dagar sedan hade samlats för att diskutera krisplanen och så sent som på Valborgsmässoafton hade jag och rektor en kommunikation om en del ändringar. Då sa vi att krislådorna på båda skolorna behövde uppdateras och att detta skulle ske innan sommarlovet eftersom det inte var någon panik... Det var ändå skönt att ha krisplanen i ryggen och känna att den fungerade till punkt och pricka. Rektor drog ett stort lass och var fantastisk, vilket är viktigt i en situation som denna. När något sådant här händer går jag in i min professionella roll och blir rationell och pragmatisk, vilket är en styrka. Jag är egentligen en emotionell person med nära till mina känslor men ingen tjänar på att ledaren bryter ihop. Någon eller några måste hålla fokus och denna gång blev det vi skolledare. Vi fördelade de uppgifter som behövde göras och på min lott föll att åka till närmaste köpcentrum med en helt bisarr inköpslista: duk till kondoleansbord, ram till foto, vas, kondoleansbok, en fin penna, ljusstake och en blombukett. Usch och fy! Det blev dock ett väldigt fint kondoleansbord som vi ställde i ordning för elever och personal och när jag på torsdagseftermiddagen kom till skolan och läste i kondoleansboken kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Så många fina ord om en väldigt fin person på alla möjliga språk och vissa på mycket stapplande svenska. Så fint att många som för någon månad sedan var analfabeter nu hade kämpat ner en eller flera meningar i denna bok! Den ska överlämnas till medarbetarens anhöriga om några veckor. Igår fick vi reda på att vår kollega hade dött omedelbart och inte hade några yttre skador och det kändes ändå som en tröst mitt i allt det hemska. De närmaste veckorna kommer självklart att färgas av denna tragiska händelse men det är skönt att vara på en arbetsplats med väldigt välfungerande kollegor som stöttar varandra till hundra procent.

Den något turbulenta veckan avslutades med ett utvecklingssamtal med O igår. Det började sådär när läraren kom tio minuter för sent utan att be om ursäkt och sedan ödslade jag en halvtimme av mitt liv som jag aldrig mer får tillbaka. Jag vet mer om min son och hans utveckling än denna fritidspedagog vet - det var helt uppenbart. "Han kan ljuda alla bokstäver" - nej, han kan läsa. "Han gillar matte" - ja, och tycker att det är tråkigt i skolan eftersom alla tal är för lätta och ingen ger honom anpassat material. Jag fick själv fråga efter det jag ville veta eftersom hon inte hade något att informera om som jag inte redan visste. Annars lät jag O prata på och tänkte att det inte var min uppgift att styra samtalet. Det resulterade i att O pratade om Ninjago, Stockholmsresan och lite annat i stort sett hela samtalet. J skrev till rektorn i början av veckan och bad om ett möte om situationen i O:s klass men har ännu inte fått svar så han får påminna på måndag igen.

Igår kväll hade H sitt barnkalas och det var verkligen ett smart drag att ha det en fredagskväll. Vi bjöd på tacos, tjejerna dansade till Just dance, lekte på egen hand, hade presentöppning och åt kladdkaka till efterrätt. De var inte för stora för skattjakt så det avslutade vi med. De kunde vara både utomhus och inomhus så det kändes väldigt smärtfritt och de två timmarna gick snabbt. Idag har vi haft en lugn hemmadag i härligt väder - det kändes som om hela familjen behövde det efter intensiva dagar förra helgen och en påfrestande vecka för min del. J vaknade med migrän och har känt av efterdyningarna hela dagen. H var och red och var definitivt lite mer försiktig än innan hon ramlade av men det gick ändå bra. Hon red en liten extra stund i onsdags kväll, ensam med en ridlärare, och då gick det jättebra. O fick blodad tand av ponnyridningen och ville följa med till stallet. Stolt som en tupp fick han skritta några varv på den ponny som H skulle rida och båda barnen har någon medfödd talang för ridning, det syns! Det var skönt att komma till stallet efter den hemska arbetsdagen och bara vara med barnen och hästarna. Ridläraren hade också haft en skitdag på jobbet eftersom en häst var sjuk, en hade varit busig och kastat av och katten hade blivit påkörd och dött... Vi fick förenas i en tröstande kram över livets tråkigheter.

Idag har jag läst lite litteratur till min tentainlämning som egentligen skulle vara på måndag men nu är framskjuten till nästa tisdag som tur är med tanke på det som hände. Imorgon får jag fortsätta att läsa och även hinna med att döma en tävling på förmiddagen. Eventuellt kommer min syster med familj på grillning men annars ska vi bara ta det lugnt. Tre arbetsdagar den kommande veckan - varför är inte alla veckor så...?