Vi måste våga prata om döden!

Första semesterveckan har redan passerat men det känns ändå som att vi har hunnit med en hel del. Jag kommer att skriva om det som har hänt i ett kommande inlägg men nu behöver jag få ner lite andra tankar. De senaste dagarna har det varit en del i media kring aktiv dödshjälp efter att en pensionerad läkare och professor emeritus har skrivit ut en dödlig dos sömnmedel till en svårt sjuk man, som denne sedan intog i ett glas smoothie på egen hand. Jag lyssnade också på Björns Lindeblads sommarprat och instämmer helt med honom - vi måste våga prata om döden!

Jag är helt med på att det inte är svart eller vitt, det här med aktiv dödshjälp men det kan väl ändå inte vara rätt att många djur ska få dö en kontrollerad och smärtfri död medan få människor får den möjligheten. Det kan inte vara rätt att jag som individ inte ska få bestämma över mitt eget slut - det om något borde jag väl verkligen få lov att påverka i den mån och de fall det går. Jag är inte rädd för döden men jag är rädd för att den ska komma för tidigt och jag är rädd för själva dödsförloppet. Jag hade varit så mycket lugnare och tryggare om jag hade fått påverka förloppet själv. Jag hade velat skriva ett intyg när jag är vid mina sinnes fulla bruk och lista olika scenario och hur jag vill att mina anhöriga agerar beroende på vad som drabbar mig. Om jag drabbas av demens vill jag inte gradvis brytas ner och sitta på ett äldreboende där jag inte blir väl omhändertagen och där mina anhöriga måste hälsa på mig av plikt trots att jag inte kommer att känna igen dem. Jag vill avsluta mitt liv på ett kontrollerat och sjukvårdsassisterat sätt innan jag går in i dimman. Detsamma gäller om jag får någon annan obotlig sjukdom som påverkar kroppens olika funktioner, t ex ALS. Jag vill självklart leva så länge jag kan ha ett någorlunda fungerande liv men när jag inte längre kan det fysiskt eller psykiskt vill jag själv vara med och på ett kontrollerat sätt avsluta mitt liv tillsammans med mina anhöriga. Björn Lindeblad pratade om sin pappa och hur denna valde att avsluta sitt liv på en klinik i Basel i Schweiz eftersom han hade drabbats av KOL och inte ville leva så länge att han kvävdes till döds. Björn beskrev på ett rättframt och samtidigt  känslosamt sätt hur familjen hade planerat faderns död och hur de hade tagit avsked av honom. Jag hade hundra gånger hellre velat ha ett sådant förfarande än att tvingas genomlida den utdragna resan mot döden som många människor måste göra.

Jag har sett de två som gav mig livet kämpa mot döden. Jag har suttit i två olika rum som har det gemensamt att de har fyllts med rosslande, kämpande andetag som har varit så påfrestande för kropparna. Jag har baddat pappas panna, jag har fuktat hans läppar, jag har bett sköterskor om mer morfin när jag såg att han hade ont, jag har bönat honom att släppa taget, jag har sett honom ligga som en utmärglad skugga av sig själv. I drygt två och ett halvt dygn levde vi med döden väldigt nära, det kunde enligt läkarna hända när som helst. När det till slut hände var det slutet på ett långt lidande för min starka, friska pappa som hade brutits ner bit för bit när tumörerna invaderade hans kropp. Han var relativt klar i huvudet fram till tio dagar innan sin död och under dessa tio dagar hade han klara stunder även om han var väldigt trött. De utsatte honom för undersökningar och behandlingar som han till slut själv satte stopp för. Han orkade inte prata men han höll upp sin hand som ett stopptecken när läkarna föreslog ytterligare någon behandling. Då var han på hospis - hade det inte varit så mycket bättre att han slapp allt det lidande han genomgick de sista två veckorna av sitt liv? Kanske kunde han även ha fått slippa de sista månaderna som var så ansträngande för honom? Jag har sett min mamma förnedras under flera veckor i en sjukvård som inte trodde på henne och inte tog hennes symptom på allvar. Hon var tydlig med att hon inte ville leva längre när hon kände att det höll på att hända väldigt konstiga saker i kroppen. Eftersom läkarna inte hittade rätt diagnos förrän dagen innan hon dog hade det inte varit lika lätt i hennes fall när det kom till att avsluta livet. Hennes sista dygn i livet var dock väldigt onödigt och väldigt ovärdigt. Istället för att behandlas illa av en sjukvård som uppenbarligen inte hade varken tid eller plats för henne hade hon väl kunnat få somna in lugnt och stilla direkt när respiratorn stängdes av? Det hade sparat pengar och resurser i vården, det hade sparat onödigt lidande för oss anhöriga och det hade framförallt varit en mer värdig död för vår mamma. Kan någon förklara för mig varför vi pumpar människan full med morfin eller andra smärtstillande preparat, ger dem lugnande och ångestdämpande och sedan lämnar dem åt en kamp mot döden som de aldrig kan gå vinnande ur? Jag vet att alla inte dör på samma sätt som mina föräldrar gjorde men det är ändå väldigt vanligt att döden inte kommer så där stilla och fint som på film.

Det enda vi med säkerhet vet är att vi alla ska dö. Ändå är döden något som är obekvämt och jobbigt för de flesta att prata om. Människor går över på andra sidan gatan istället för att möta en medmänniska i sorg, viker undan i en gång i mataffären för att inte behöva prata med någon som nyligen har mist en nära anhörig. Om vi hade vågat prata mer om döden, om dödsförlopp, om hur vi vill ha vår död om vi drabbas av obotlig sjukdom mm så kanske det hade öppnats upp för en bredare debatt om aktiv dödshjälp. Jag hoppas att jag kommer att leva minst fyrtio-femtio år till och att det under denna tid kommer att ske lagändringar i Sverige som gör att jag får rätt att bestämma över min egen död - liksom jag har många möjligheter att bestämma över mitt eget liv. Om inte hoppas jag att jag kommer att vara så pass klar att jag kan boka plats på en klinik i Schweiz och att jag orkar genomföra resan dit. Jag kan tänka mig mycket värre sätt att dö på än lugnt och stilla på en klinik i ett land som omringas av de berg som jag älskar och där de talar ett språk som jag förstår. Mina anhöriga kommer ju att vara ledsna och sörja mig oavsett när jag dör men jag vill tro att det är bättre med ett kontrollerat förlopp även för deras del. Att få ta farväl på det sätt som Björn Lindeblad beskrev att hans familj hade gjort av sin make och pappa, måste vara mindre obehagligt och traumatiskt jämfört med en sjukhussal på ett underbemannat svenskt sjukhus.

Rensat lite till...

I helgen har vädret inte varit på topp och då passade det bra att göra lite inomhusarbete medan J kämpade på med anläggningsarbete kring poolen i det blöta vädret... Jag sorterade och rensade på kontoret där jag har ställt in alla saker som jag tog hem från mammas lägenhet. Vissa saker tog jag nya beslut kring och slängde under gårdagen fastän jag hade tänkt behålla dem och vissa saker hade jag bara tagit hem utan att egentligen veta vad jag skulle göra med dem så där behöll jag en del och slängde annat. Jag gjorde en speciell kartong med saker som jag ska ta med till min faster nästa gång jag träffar henne. Mycket av det som kom från min farmor och farfar (hennes föräldrar) hamnade tydligen i mitt föräldrahem och jag tänker att hon kanske vill se det även om jag sedan gärna sparar det. Mina kusiner kanske också vill ta del av vissa saker men då får de säga till. Planen någon gång i framtiden är att jag ska göra varsin bok till barnen om deras släkt - en på pappas sida och en på mammas. Jag har massor med dokumentation från mammas sida men inte alls lika mycket på pappas men det går nog att göra något av det i alla fall. Det känns bättre att göra en digital variant än att ha allt i papper även om det är roligt att spara en del original också. Jag måste sitta med min moster och min faster och gå igenom vem som är vem innan det är för sent... En massa gamla foton som man inte vet vem det föreställer är ju inte lönt att spara. Regniga höst- och vinterdagar framöver kommer jag i alla fall inte att ha några sysselsättningsproblem! Jag har ju även ett antal fotoböcker till barnen som ska fixas... Det började så bra med en årsbok varje år fram till deras femte födelsedag men sedan har det stannat av. Nu har vi i alla fall köpt en ny och snabbare dator så nu finns det egentligen inget mer än tiden som hindrar mig.

Jag hittade också ett par dvd:er där mamma hade fått lagt över smalfilm på. Jag har nog fått en likadan kopia men när jag nu hittade dessa passade jag på att titta på den ena. Det var blandade filmer från mammas och pappas bröllop, deras bröllopsresa, från när jag var liten och från när min syster var liten. Det är roligt att se filmerna men man önskar så klart att det även hade funnits ljud till! Jag hittade även ett kassettband som jag spelade in när jag fick min bandspelare när jag fyllde åtta år. Min syster som då var knappt fyra medverkar också - måste spela upp det för barnen! Jag ska självklart även visa dem filmerna men jag tror inte att de orkar se alla som finns på dvd:n eftersom det var över en timmes material.

Annars hände det inte så mycket i helgen. I fredags var vi med lilla B på ridskolans bana och H vågade för första gången på över ett år hoppa flera hinder i galopp. Låga visserligen men det spelar ju inte så stor roll. Hon hoppade en bana med tio språng och var nöjd och glad. Mot slutet började det regna och därför blev det ingen ridning på ridskoleponnyn som vi hade planerat. Hon fick istället rida honom på lördagsförmiddagen och då gick det jättebra! Perfekt att rida en lite större ponny som passar H precis i storlek och temperament. Resten av dagen lekte H med granntjejerna och hon sov sedan även över där och kom inte hem förrän på eftermiddagen igår. O njöt av en inomhusdag i lördags och gick i pyjamas hela dagen. Vi såg knappt till honom eftersom han hade olika lego-projekt på sitt rum och dessutom ritade en del olika Harry Potter-detaljer som han skulle sätta upp på sitt rum. Eftersom det var dåligt väder såg han den sista delen av Harry Potter-filmerna på kvällen och tyckte att det hade varit en toppendag!

I onsdags kväll kollade jag platsannonser precis som jag brukar göra dagligen och såg då att barnens skola sökte en vikarie för höstterminen i årskurs tre... Jag fick genast en dålig magkänsla och var tvungen att ringa rektorn och kolla vem som skulle vara borta. Mycket riktigt - O:s lärare, som var nyutexaminerad förra våren och bara har jobbat i klassen ett läsår, har sagt upp sig... SUCK! Skälet var att hon hade flyttat men hon bor en halvtimme bort så hade hon velat borde hon ha kunnat stå ut med ett läsårs pendling och sedan byt jobb nästa läsår. Så lojala var lärare förr känns det som - om de slutade (vilket de sällan gjorde...) så gjorde de det i samband med att de ändå lämnade en klass. Nu ska O:s klass, som är en av de stökigaste på skolan, ha en vikarie under hösten och i januari ska den lärare som de hade i årskurs ett komma tillbaka från sin mammaledighet. Det är ju i och för sig bra men med ett litet barn som börjar förskola så lär det ju bli ganska mycket vab och egen sjukdom den terminen... Och hur lätt är det att hitta en vikarie som är bra och bara vill jobba under en hösttermin...? Detta var verkligen inte vad klassen behöver! Rektorn menade att alla andra i arbetslaget ju är kvar men det spelar tyvärr inte så stor roll eftersom ingen av fritidspedagogerna är några stjärnor. Den andra läraren som har O:s parallellklass är superbra och den klassen har fått ha henne hela F-klass och lågstadiet - inte rättvist någonstans! Förra rektorn införde ett tvålärarsystem i alla årskurser just för att minska de negativa effekterna när en lärare slutar. Slutar en finns det då alltid en annan lärare som känner barnen lika bra och det blir inte lika sårbart. Det finns säkert även nackdelar med ett sådant system men jag tror ändå att fördelarna överväger nackdelarna. Nu har en klass haft en väldigt bra lågstadietid och fått en stabil grund medan den andra klassen hade tre olika lärare i f-klass (samtliga var mer eller mindre olämpliga i sin yrkesroll), en ny lärare i åk ett, en annan i årskurs två och nu blir det minst två nya lärare i årskurs tre. Underbart - not! Vi ska ha ett möte i början av läsåret och prata om hur vi bäst ordnar det för O, som verkligen inte mår bra av allt stök. Rektorns spontana lösning var att han kan sitta utanför klassrummet och det kan väl vara en idé men då ska de ändå säkerställa att han får utmaningar och undervisning på rätt nivå.

Fyra dagar kvar att jobba innan semestern - känns ändå helt ok med tanke på att vädret ska vara dåligt hela denna veckan!

Mammatankar igen

Snart är det åtta månader sedan min mamma dog och hur hemskt det än låter så har jag inte saknat henne mer än vid ett enda tillfälle under denna tid. Det var när H vann ett vandringspris i mars - då kände jag att det hade varit roligt om mamma hade varit där och fått ta del av detta, eftersom hon under lång tid var engagerad i föreningens vandringspris och dessutom skänkte hon och pappa ett vandringspris i dressyr till klubben.

I måndags när jag träffade mina gamla gymnasiekompisar för första gången på ett år, blev det tydligt att detta inte är helt normalt. Det normala är självklart att sörja och sakna en mamma som har gått bort! Jag har ju i och för sig sörjt och saknat en mamma i många år men jag gjorde det medan hon levde och det är väl det som är det onormala. Två av mina tre väninnor som jag träffade har jag inte pratat med sedan mammas död. En av dem uppmärksammade ett inlägg som jag skrev på Facebook kring jul och messade då och beklagade så hon visste lite men den andra hade helt missat detta och var ovetandes. På något sätt kom vi in på att mamma var död och hon reagerade så där som man gör när någon berättar att ens mamma har dött. Jag fick förklara att jag inte var särskilt ledsen och att jag kunde prata om allt kring hennes död utan problem. Jag berättade hennes sjukdomsförlopp i korta drag, berättade kort om rensningen av hennes lägenhet och det som uppdagades efter hennes bortgång och varje gång jag berättar om det känns det helt galet. Samtidigt känns det lite skönt att det jag har tyckt under så många år nu kan luftas offentligt och att min mamma, genom sina handlingar medan hon var i livet, kan bekräfta att allt inte stod helt rätt till.

Igår var min syster och hennes barn hos oss under eftermiddagen och kvällen. Barnen lekte en stund först och sedan åkte vi till graven eftersom vi skulle titta på den och komma överens om hur vi ska göra om kring stenen. Vi gick först in i kyrkan och tände ljus och sedan fäste H ett brev, som hon hade skrivit till mormor och morfar, vid gravlyktan. Vi plastade in det i en plastficka så kanske håller det någon vecka. Det känns bra att hon ville skriva något. På midsommarafton hade hon sms:at mormors telefonnummer och undrat hur hon hade det i himlen samt berättat lite annat. Det är bra att hon skriver - kanske har hon mer tankar än hon uttrycker och kanske saknar hon ändå mormor lite grann. Hade jag varit mer öppet ledsen hade kanske barnen också gråtit men eftersom jag inte har gråtit mer än kvällen då mamma dog och på begravningen, så kanske inte barnen heller gråter. Jag kan ju heller inte gråta när jag inte är ledsen...

Jag önskar självklart att det hade varit annorlunda. Att jag hade sörjt och saknat en älskad förälder precis som jag gjorde (och fortfarande gör) när pappa dog. Även om det var de absolut jobbigaste åren i mitt liv så betyder ju stor sorg och saknad också att man har varit älskad av och älskat en fin person. Jag och min syster pratade om den ickesorg vi känner igår och det är skönt att vi delar samma känsla. Annars hade det nog varit jobbigt. Alla som blir gravida och föder barn är inte per automatik ett bra mammaämne tyvärr. Särskilt kanske inte de som inte vill ha barn men ändå skaffar dem. Vi var överens om att mamma säkert inte var en jättedålig mamma när vi var små men som tonårsmamma var hon en katastrof och som mamma till vuxna barn var hon bara konstig. Det är ändå galet att ha två döttrar och aldrig prata om mens, fråga hur döttrarna mår när åtminstone en av dem (jag) låg i kramper en dag varje period, köpa mensskydd som förvaras synligt etc. Jag fick ta av egna pengar för att köpa mensskydd, se till att följa med mamma till affären och då kasta ner mensskydd i vagnen - eller be pappa... Min syster berättade igår att hon hade lagt lappar under mammas täcke när hon behövde mensskydd så att hon hittade den när hon skulle gå och lägga sig. Sjukt att det ska behövas!

Nä, jag har det bättre utan min mamma och jag ska göra allt jag kan för att mina barn inte ska känna likadant när jag inte finns mer! Igår hade H och jag en mysig kvällspromenad med L och pratade då om att människor är introverta eller extroverta samt vad det innebär och att båda är normalt - bara olika. Vi kom in på vad jag trivs med och vad H trivs med och hon jämförde med sina kompisar. Efteråt berättade hon för J att vi hade haft en mysig och bra promenad och pratat om bra saker. Måste få till flera sådana tillfällen!