I tisdags fyllde O fem år. Fem år! Det var ju en hel evighet sedan han kom till oss och ändå går det inte att förstå att vårt yngsta barn är fem år - var tar tiden vägen? Vi uppvaktade med sång, presenter och frukostbricka och som vanligt gömde han sig under täcket är vi sjöng men när jag frågade kvällen innan så var han ändå helt övertygad om att vi skulle sjunga för honom. Han blev glad för sina presenter - ett flygplan från Mästerflygarna, en fängelseö i Lego, Bamsefugurer, ett Labyrint-spel och ett flygplan ur filmen med samma namn. Dessutom var han mycket nöjd med att tillbringa dagen hemma eftersom han fortfarande inte kändes helt pigg. J och O tog en morgonpromenad i vagnen med L men annars var han inne större delen av dagen, iklädd pyjamas - bättre blir det inte! Farmor passade honom en stund runt lunch när J var tvungen att åka till jobbet och på eftermiddagen avlöste mormor så han blev verkligen uppvaktad hela dagen. Han önskade sig köttbullar, prinskorv och pasta till middag så det fick det bli... Kladdkaka till efterrätt är en tradition som vi bibehöll även i år.
I onsdags delade jag och J på vabbandet och i torsdags kunde O åter vara på dagis. Farmor och farfar hämtade vid 13-tiden för att han behövde komma hem och få sin penicillin. I fredags hämtade jag tidigare av samma anledning och imorgon bitti tar han sin sista dos i kuren. Skönt!
Igår hade vi stort släktkalas dit även H:s och O:s gudföräldrar var inbjudna. Kalas i oktober är inte helt lyckat eftersom det alltid är någon som blir sjuk. Igår var det de två yngsta gästerna som inte var friska - minsta kusinen E som snart fyller tre år och minsta barnet i O:s gudfamilj, som är två år. De fick stanna hemma med sin pappa respektive mamma och det blev några färre gäster men det räckte till med de övriga som fyllde huset... Just nu är det lite för mycket för min energi att ordna en tillställning som denna men vi gjorde det enkelt med mat som gick att förbereda och färdigköpta tårtor. O hade beställt kött, potatis och brun sås så det fick det bli - kalkon i sous viden, klyftpotatis i ugnen och sås på spisen. Till detta ättiksgurka, gelé, äppelmos, brysselkål och sallad - enkelt och smidigt! O fick många fina presenter men uttryckte idag att kalaset bara var lite roligt eftersom det var så mycket ljud. Det är kanske bättre att dela upp gästerna vid fler tillfällen så att de hinner leka på ett annat sätt. Det verkade dock som att han hade roligt igår!
Fina O, som har lärt mig så mycket! Han prövar vårt tålamod varje dag men är en fantastisk individ, full av känslor. Han skrattar hjärtligt och smittande när han är glad, strålar av glädje och lycka när han är tillfreds, bölar i evigheter när han är arg eller ledsen, har ett stort hjärta med mycket omsorg om andra, har ett härligt självförtroende och en bra självkänsla. "Alla på dagis vill leka med mig, det är nog för att jag alltid är snäll", sa han i torsdags när många kompisar hade uttryckt att de hade saknat honom under den vecka han har varit borta. Just nu leker han mest med två av tjejerna men flera små killkompisar lyste också upp när han kom till frukosten i torsdags. Han behöver bli lite tuffare i sociala sammanhang och ta för sig mer istället för att vara blyg och tillbakadragen men förhoppningsvis är detta en mognadssak som kommer när han blir äldre. J och jag har alltid varit förvånade över att H är relativt framåt i många situationer där vi alltid har varit blyga men O är mer lik oss båda när vi var små.
I fredags råkade O ramla när han skulle gå ur bilen på dagis. Han skrek och grät som han brukar de dryga tjugo meterna från bilen in till dörren till avdelningen. Där blev han tyst och behärskade sig, något han aldrig gör hemma. Jag upptäckte att byxorna var blöta och ville köra hem och hämta ett nytt par eftersom reservbyxorna inte var i bästa passform men det vägrade han. Han vägrade först också att ta på sig reservbyxorna och hela han skakade när han klamrade sig fast vid mig och kramades. Han skakade bestämt på huvudet åt mina olika förslag men grät inte. Dock kände jag alla inneboende känslor som fanns i honom men som han vägrade släppa ut. Jag sa till honom att det var okej att gråta även på dagis men det ville han uppenbarligen inte. När vi pratade om det på eftermiddagen sa han att det hade varit jobbigt och att det var så mycket inne i honom som ville ut men att han inte ville släppa ut det på dagis. Det känns skönt att han kan sätta ord på det som händer i honom och vi får nog stå ut med hans utbrott ett tag till - hellre att alla känslor kommer ut än att han trycker tillbaka dem!
H har varit lite mer i balans den senaste veckan och det är spännande att höra om allt som hon tar till sig i skolan. En morgon denna veckan låg vi i sängen på morgonen och pratade om FN, Ban Ki Moon, Malala, om att många barn i andra länder har flera timmars gångväg till skolan mm. Det är häftigt att lyssna på alla hennes kloka tankar! På kvällen läste vi ur boken "Jag är Malala" och även om jag fick förenkla språket ibland och förklara en del ord ville hon att vi skulle fortsätta. Jag kan inte minnas att jag hade sådan koll på saker som hände i samhället redan när jag gick i ettan... I fredags överraskade hon oss med att ha skrivit en egen saga, nästan utan ett enda stavfel. Det var bara "ck" som hon hade lite svårt med i t ex vacker, som blev "vaker" men annars har hon väldigt bra koll på hur många svåra ord stavas. Det är verkligen skönt att hon har så lätt med språket - det underlättar ju all inlärning och mycket av skolarbetet! Hon läser utan problem i ordbilder och det är bara enstaka ord som hon behöver stava sig igenom, t ex svåra ord som hon aldrig har hört innan, som "talibanerna". O är fortsatt måttligt intresserad av bokstäver men däremot desto mer nyfiken på siffror och att räkna plus och minus. Dessutom är han duktig på det och kan redan många tal utantill utan att ta hjälp av fingrarna. Att hjälpa barnen med bokstäver, siffror och skolarbete är hur kul som helst - det är i denna roll som jag känner att jag har mina styrkor och kan vara pedagogisk. Jag känner mig betydligt mer nyttig som mamma i sådana situationer än när de vill leka rollekar tillsammans med mig - den typen av mamma är jag inte så bra på...
söndag 30 oktober 2016
tisdag 25 oktober 2016
Kalas, penicillin och vab
Ännu en vecka att lägga till handlingarna, en ganska bra vecka faktiskt. Jag övar vidare på att ta det lugnare, att lyssna på min kropp och att inte jobba mer än 40 timmar per vecka. Det går helt ok - sedan mitt sammanbrott har jag inte jobbat 40 timmar någon vecka utan tagit av min kompbank och jobbat mindre. Igår övade jag på att vabba och inte "vobba". Det kändes annorlunda eftersom jag inte tror att jag tog ut en enda vab-dag under förra läsåret. O och jag tog en promenad i vagnen med L, jag planterade lite ljung i höstsolen, jag bakade inför O:s födelsedag idag och lagade även köttbullar som han ville ha idag. Båda barnen var hos frisören - en dag i full rulle men inte särskilt mycket tankar på jobbet!
I onsdags kväll ville O inte äta och klagade på ont i halsen. Natten mot torsdag var han ledsen och hade jätteont i halsen och när han vaknade en gång till hade han även feber och fick Ipren. Han var hemma under torsdagen med farmor på förmiddagen och J på eftermiddagen. Han ville bara äta glass och hade ganska hög feber. Det blir ytterligare en orolig natt mot fredagen och på fredag förmiddag ringde de från dagis och berättade att det gick både halsfluss och svinkoppor där. Fastän klockan var kvart i elva då och fastän vår vårdcentral har varit mycket omskriven i media för att det är kaos och svårt att få tid, chansade jag och ringde dit. Kom fram efter en kvart och fick en tid en halvtimme senare! Jag fick ta en snabbdusch och O fick väckas från en liten slummer på soffan. Han blev smått hysterisk när han förstod att vi skulle till doktorn och var allt annat än lätt att klä på ytterkläder men väl hos läkaren var han jätteduktig och gick med på allt, tom halsprov utan problem. Halsprovet visade positivt och vi fortsatte vidare till apoteket för att hämta ut O:s första penicillinkur i hans snart femåriga liv. Det känns som klart godkänt och en pik till de olyckskorpar som kraxade när jag slutade amma efter fem veckor. Min svägerska som är barnsjuksköterska är den som ständigt påpekar hur viktigt det är att amma och hur dåligt det är för barnet att äta ersättning och hur mycket sämre immunförsvar barnet får och... Hon har ammat sina två yngsta barn tills de var fyra år men ändå har de varit sjuka väldigt mycket så jag undrar ibland hur mycket sanning det ligger i det där med att amma för friskare barn. Självklart är det bättre för barn i länder där det inte finns rent vatten att amma och självklart är det bra om bebisen får i sig den första mjölken och kan amma lite grann i början åtminstone men båda våra barn har ammat i fem veckor och slutat helt när de var åtta veckor samt sedan dag ett fått komplettering av ersättning och de har absolut inte varit sjukare än andra barn, snarare tvärtom. H har fortfarande inte ätit en penicillinkur, bara antibiotika en gång mot urinvägsinfektion. Fasar fortfarande lite för att hon ska drabbas av något som kräver flytande penicillin - hon har stor ångest över medicin och stretar emot allt vad hon kan när hon har behövt hostmedicin och då smakar den inte ens särskilt illa. Kåvepenin däremot är ju känt för att smaka väldigt illa och det konstaterade även O efter första dosen: "den var äcklig" men han sväljer snällt utan protester och dricker vatten efteråt.
Helgen blev lugn - perfekt att O lyckades pricka in halsfluss denna helg om han nu var tvungen att bli sjuk. Förra helgen hade vi ju barnkalas och kommande helg har vi släktkalas. Dessutom är det ju roligt att han är nästan frisk idag när han fyller år (mer om födelsedagen i ett eget inlägg!). Barnkalaset avlöpte väl - det var lite mycket att ansvara för tretton barn utöver våra egna men det gick ok.Vi blev fattiga på kuppen men det var det nästan värt för att se O:s glädje och energi tillsammans med sina kompisar. En av hans bästa kompisar hade tagit fel på dag och både mamman och sonen var helt förtvivlade... Hela familjen kom hem till oss på eftermiddagen istället så O fick sin present, kompisen sin godispåse och de lekte en dryg timme tillsammans.
I onsdags kväll ville O inte äta och klagade på ont i halsen. Natten mot torsdag var han ledsen och hade jätteont i halsen och när han vaknade en gång till hade han även feber och fick Ipren. Han var hemma under torsdagen med farmor på förmiddagen och J på eftermiddagen. Han ville bara äta glass och hade ganska hög feber. Det blir ytterligare en orolig natt mot fredagen och på fredag förmiddag ringde de från dagis och berättade att det gick både halsfluss och svinkoppor där. Fastän klockan var kvart i elva då och fastän vår vårdcentral har varit mycket omskriven i media för att det är kaos och svårt att få tid, chansade jag och ringde dit. Kom fram efter en kvart och fick en tid en halvtimme senare! Jag fick ta en snabbdusch och O fick väckas från en liten slummer på soffan. Han blev smått hysterisk när han förstod att vi skulle till doktorn och var allt annat än lätt att klä på ytterkläder men väl hos läkaren var han jätteduktig och gick med på allt, tom halsprov utan problem. Halsprovet visade positivt och vi fortsatte vidare till apoteket för att hämta ut O:s första penicillinkur i hans snart femåriga liv. Det känns som klart godkänt och en pik till de olyckskorpar som kraxade när jag slutade amma efter fem veckor. Min svägerska som är barnsjuksköterska är den som ständigt påpekar hur viktigt det är att amma och hur dåligt det är för barnet att äta ersättning och hur mycket sämre immunförsvar barnet får och... Hon har ammat sina två yngsta barn tills de var fyra år men ändå har de varit sjuka väldigt mycket så jag undrar ibland hur mycket sanning det ligger i det där med att amma för friskare barn. Självklart är det bättre för barn i länder där det inte finns rent vatten att amma och självklart är det bra om bebisen får i sig den första mjölken och kan amma lite grann i början åtminstone men båda våra barn har ammat i fem veckor och slutat helt när de var åtta veckor samt sedan dag ett fått komplettering av ersättning och de har absolut inte varit sjukare än andra barn, snarare tvärtom. H har fortfarande inte ätit en penicillinkur, bara antibiotika en gång mot urinvägsinfektion. Fasar fortfarande lite för att hon ska drabbas av något som kräver flytande penicillin - hon har stor ångest över medicin och stretar emot allt vad hon kan när hon har behövt hostmedicin och då smakar den inte ens särskilt illa. Kåvepenin däremot är ju känt för att smaka väldigt illa och det konstaterade även O efter första dosen: "den var äcklig" men han sväljer snällt utan protester och dricker vatten efteråt.
Helgen blev lugn - perfekt att O lyckades pricka in halsfluss denna helg om han nu var tvungen att bli sjuk. Förra helgen hade vi ju barnkalas och kommande helg har vi släktkalas. Dessutom är det ju roligt att han är nästan frisk idag när han fyller år (mer om födelsedagen i ett eget inlägg!). Barnkalaset avlöpte väl - det var lite mycket att ansvara för tretton barn utöver våra egna men det gick ok.Vi blev fattiga på kuppen men det var det nästan värt för att se O:s glädje och energi tillsammans med sina kompisar. En av hans bästa kompisar hade tagit fel på dag och både mamman och sonen var helt förtvivlade... Hela familjen kom hem till oss på eftermiddagen istället så O fick sin present, kompisen sin godispåse och de lekte en dryg timme tillsammans.
fredag 14 oktober 2016
Födelsedag, förväntan och fasa
Mitt i allt kaos på jobbet blir det så mycket tydligare - det enda som betyder något är min familj och självklart framförallt mina barn. Sedan det utbrott jag beskrev i förra inlägget har jag varit trött och ur balans och det märker självklart även barnen. Jag har försökt att vara som vanligt men jag antar att det ändå lyser igenom. Hemmet är rörigare än vanligt eftersom jag inte har orkat ta tag i alla sommarkläder som behöver tvättas och läggas undan, inte orkat sortera ut de kläder som är för små, inte haft ork att ta beslut om var vi ska sätta krokarna i grovköket så att vi kan hänga upp barnens kläder på ett bättre sätt, inte orkat klippa färdigt den sista sidan av häcken etc. Detta är ju heller inte livsviktigt. Jag måste hushålla med min energi helt enkelt. J har lite svårt att förstå detta och blir stressad när det är rörigt men så får det ändå vara just nu.
I förra veckan var jag ledig på onsdagen och jag, H och min syster var i Ullared. På fredagen var jag heller inte på jobbet eftersom jag skulle träffa min rektorsgrupp och dessutom var O sjuk med först inflammation i snoppen och sedan lite feber och en lättare förkylning så jag fick vara hemma ett par halvdagar på grund av det. Detta gav mig lite tid till återhämtning och i helgen hade jag plötsligt lite energi att angripa alla kläder och vi tog även ett gemensamt beslut om hur vi skulle ha det i grovköket. J åkte och handlade sakerna och satte upp allt samma dag.
Vi har även förberett O:s barnkalas. Han ville så gärna ha det på ett lekland där hans bästa kompis hade kalas för en månad sedan och till slut gav vi med oss. Detta blir hans första och sista dagiskalas så det får helt enkelt kosta lite. Vi slipper ha 15 barn hemma - det hade aldrig gått! Inte för att vi inte har plats men för att vi inte orkar eller vill. Vi hade tänkt oss att han fick bjuda åtta gäster men när vi gick igenom listan så landade det på fjorton... Vi gav med oss även här, just eftersom han inte har haft något kalas tidigare. Vi delade ut inbjudningskorten sent till en hel del och tänkte att många nog drar sig för att köra flera mil till detta lekland men nejdå, alla utom en kommer. Kul i och för sig men lite fler än vad vi hade tänkt oss! Just nu fasar jag för imorgon och för hur J och jag ska hålla reda på tretton barn som inte är våra. Hade alla varit som våra två hade det möjligen varit lugnt men det är en del som är ganska vilda. Det är ändå obetalbart att se O:s glädje och förväntan så det är bara att göra ännu en sak som "jag aldrig skulle göra" - låta barnen ha kalas på ett lekland...
O och J var hos logopeden i måndags så nu har vi fått tider för hela hösten, varje eller varannan vecka. Känns bra att de tar hans svårigheter på allvar nu! Han har haft ganska många utbrott över små och stora saker på sistone och det går verkligen inte att nå honom. Utbrotten mattar ut hela familjen på olika sätt och vi har nu fått nummer till en barnpsykolog för att få tips på hur vi kan möta O när han blir ledsen och arg. Det börjar liksom kännas som att det ligger utanför ramen för vad som är normalt för en femåring...
H är inte heller helt harmonisk men det kan nog dels bero på att hon märker att jag har kortare stubin, att O skriker mycket och att hon utvecklas helt enkelt. Hon fixar allt galant i skolan - ligger långt före i läsning, tycker att matte är jättekul och gör gärna läxan direkt när hon får den. På eget initiativ läser hon läxor och extra uppgifter på helgen - man kan ju hoppas att denna iver håller i sig i tolv år till!
Två veckor till höstlovet och vi har ännu inte några planer men kommer att åka iväg på en övernattning någonstans. Vi har även börjat titta på vad vi ska göra på jullovet så att vi har saker att se fram emot. Samtidigt är jag lite rädd att vi känner att vi måste åka iväg för att kunna koppla av - det borde vi ju kunna göra hemma också... Samtidigt tycker vi att det är både roligt och avkopplande att vara borta och verkligen fokusera på familjen. Vi tänker också att vi ska göra det för att vi kan. Rätt som det är kanske vi inte kan av någon anledning. Livet kan ändra sig snabbt. Jag tänker på min kollega som har bröstcancer och har fått ett nytt liv, helt ofrivilligt. I morse när jag skulle gå ut med L mötte jag en man med sin hund. Mannen bor i ett hyreshus ett kvarter ifrån oss och vi pratade ganska mycket med honom i somras när hans sambo var svårt sjuk i cancer och så småningom dog. Det var ett tag sedan jag såg honom så fastän jag egentligen inte hade tid, var jag så klart tvungen att stanna och fråga honom hur han mådde. Jag tänkte ju på sorgen och ensamheten men då berättade han att han var nyss hemkommen efter en vecka på sjukhus - opererad för hjärntumör... Hur är det möjligt att en person drabbas så hårt under så kort tid? Tumören är obotlig, han har cirka ett år kvar att leva och han känner redan flera symptom som en avdomnad vänster hand och en snedhet i munnen på vänster sida som ger honom sluddrigt tal. Jag tycker så synd om honom och också synd om den lilla hunden som först förlorade sin matte och sedan dess inte lämnat sin husses sida. De har inga gemensamma barn eftersom de träffades i mogen ålder och han känns ganska ensam även om han har barn som han har kontakt med. Möten och samtal som detta manar till eftertanke och tacksamhet. Carpe diem!
I förra veckan var jag ledig på onsdagen och jag, H och min syster var i Ullared. På fredagen var jag heller inte på jobbet eftersom jag skulle träffa min rektorsgrupp och dessutom var O sjuk med först inflammation i snoppen och sedan lite feber och en lättare förkylning så jag fick vara hemma ett par halvdagar på grund av det. Detta gav mig lite tid till återhämtning och i helgen hade jag plötsligt lite energi att angripa alla kläder och vi tog även ett gemensamt beslut om hur vi skulle ha det i grovköket. J åkte och handlade sakerna och satte upp allt samma dag.
Vi har även förberett O:s barnkalas. Han ville så gärna ha det på ett lekland där hans bästa kompis hade kalas för en månad sedan och till slut gav vi med oss. Detta blir hans första och sista dagiskalas så det får helt enkelt kosta lite. Vi slipper ha 15 barn hemma - det hade aldrig gått! Inte för att vi inte har plats men för att vi inte orkar eller vill. Vi hade tänkt oss att han fick bjuda åtta gäster men när vi gick igenom listan så landade det på fjorton... Vi gav med oss även här, just eftersom han inte har haft något kalas tidigare. Vi delade ut inbjudningskorten sent till en hel del och tänkte att många nog drar sig för att köra flera mil till detta lekland men nejdå, alla utom en kommer. Kul i och för sig men lite fler än vad vi hade tänkt oss! Just nu fasar jag för imorgon och för hur J och jag ska hålla reda på tretton barn som inte är våra. Hade alla varit som våra två hade det möjligen varit lugnt men det är en del som är ganska vilda. Det är ändå obetalbart att se O:s glädje och förväntan så det är bara att göra ännu en sak som "jag aldrig skulle göra" - låta barnen ha kalas på ett lekland...
O och J var hos logopeden i måndags så nu har vi fått tider för hela hösten, varje eller varannan vecka. Känns bra att de tar hans svårigheter på allvar nu! Han har haft ganska många utbrott över små och stora saker på sistone och det går verkligen inte att nå honom. Utbrotten mattar ut hela familjen på olika sätt och vi har nu fått nummer till en barnpsykolog för att få tips på hur vi kan möta O när han blir ledsen och arg. Det börjar liksom kännas som att det ligger utanför ramen för vad som är normalt för en femåring...
H är inte heller helt harmonisk men det kan nog dels bero på att hon märker att jag har kortare stubin, att O skriker mycket och att hon utvecklas helt enkelt. Hon fixar allt galant i skolan - ligger långt före i läsning, tycker att matte är jättekul och gör gärna läxan direkt när hon får den. På eget initiativ läser hon läxor och extra uppgifter på helgen - man kan ju hoppas att denna iver håller i sig i tolv år till!
Två veckor till höstlovet och vi har ännu inte några planer men kommer att åka iväg på en övernattning någonstans. Vi har även börjat titta på vad vi ska göra på jullovet så att vi har saker att se fram emot. Samtidigt är jag lite rädd att vi känner att vi måste åka iväg för att kunna koppla av - det borde vi ju kunna göra hemma också... Samtidigt tycker vi att det är både roligt och avkopplande att vara borta och verkligen fokusera på familjen. Vi tänker också att vi ska göra det för att vi kan. Rätt som det är kanske vi inte kan av någon anledning. Livet kan ändra sig snabbt. Jag tänker på min kollega som har bröstcancer och har fått ett nytt liv, helt ofrivilligt. I morse när jag skulle gå ut med L mötte jag en man med sin hund. Mannen bor i ett hyreshus ett kvarter ifrån oss och vi pratade ganska mycket med honom i somras när hans sambo var svårt sjuk i cancer och så småningom dog. Det var ett tag sedan jag såg honom så fastän jag egentligen inte hade tid, var jag så klart tvungen att stanna och fråga honom hur han mådde. Jag tänkte ju på sorgen och ensamheten men då berättade han att han var nyss hemkommen efter en vecka på sjukhus - opererad för hjärntumör... Hur är det möjligt att en person drabbas så hårt under så kort tid? Tumören är obotlig, han har cirka ett år kvar att leva och han känner redan flera symptom som en avdomnad vänster hand och en snedhet i munnen på vänster sida som ger honom sluddrigt tal. Jag tycker så synd om honom och också synd om den lilla hunden som först förlorade sin matte och sedan dess inte lämnat sin husses sida. De har inga gemensamma barn eftersom de träffades i mogen ålder och han känns ganska ensam även om han har barn som han har kontakt med. Möten och samtal som detta manar till eftertanke och tacksamhet. Carpe diem!
torsdag 13 oktober 2016
Nere på botten men sakta på väg upp
Jag läser mitt förra inlägg för att se var jag befann mig då, det är ju ett tag sedan. Jag skrev så fint om hur jag tänkte där och då, söndagen den 25 september. Jag hade verkligen lovat mig själv att begränsa min arbetstid till fyrtio timmar per vecka, jag skulle ta ut alla komptimmar och bara spara lagom många timmar till lovdagar och jag skulle inte jobba så mycket så att jag mådde dåligt. Jag skulle ha en dag hemma i veckan för min rektorsutbildning och få en lugnare höst. Det gick väl sådär, kan jag konstatera nu, drygt två veckor senare...
Jag har under de senaste åren haft en tendens att bli lite nere och deppig efter ledigheter. Jag hade till och med skojat och varnat mina kollegor för detta och jag nämnde det under första måndagen efter min semester när jag kände mig lite negativ. Dessutom fick jag en massiv arbetsuppgift direkt på måndagsmorgonen och det där med att jobba åtta timmar om dagen sprack direkt när jag fick jobba hela måndagskvällen... Tisdagsmorgonen inleddes med möte i vår ledningsgrupp och jag var trött och ur humör så jag var mest tyst. Rektorn höll igång som vanligt, hon är ganska bra på att ta över möten och göra sin egen röst hörd. Vi pratade om några problem som vi hade identifierat och hon skällde och var allmänt otrevlig över den situation som skolan befinner sig i. Ganska arrogant ställde hon frågan om varför vi som var i ledningsgruppen inte gjorde något åt skolans läge under förra läsåret. Jag försökte argumentera sakligt och säga att jag inte tycker att utbrott som hennes leder vårt arbete framåt men sen valde jag att vara tyst då jag kände att gråten var nära. Mötet avslutades kort därefter och jag och kuratorn som satt längst in i rummet blev kvar till sist. Hon känner mig ganska väl och frågade helt stilla "det håller på att brista för dig, va?" och då började jag gråta och sedan grät jag hela dagen. Hela dagen. Kunde inte sluta.
Vi hade mötet i ett rum som gränsar till rasthallen och som dessutom har ett fönster i dörren. Jag försökte vända mig från dörren så att inte alla skulle se men en kollega kom in och andra tittade in för att leta efter rektor så några såg i vilket tillstånd jag befann mig. Efter en dryg halvtimme kunde jag behärska mig så pass så att jag kunde ta mig genom rasthallen till ett avskilt rum som inte används så ofta. Där satt jag med tårarna rinnande och fortsatte med det arbete som jag inte blev klar med på måndagskvällen. Det var administrativt jobb med studieplaner som jag kunde göra eftersom det var ganska mekaniskt. Kuratorn mer eller mindre tvingade mig att informera min chef som var nere från Göteborg just denna dag och hon kom in efter någon timme. Vi hade ett långt samtal som började med att jag meddelade att jag inte kunde vara kvar på skolan, inte samarbeta med nuvarande rektor och att jag bara ville sova, vila och vara med mina barn. Efter en dryg timme hade vi kommit fram till att jag inte var i skick att fatta ett beslut där och då, att jag skulle försöka jobba som vanligt i två veckor och sedan känna efter hur jag ville göra. Efter lite diskussion var vi även överens om att vi behövde ha ett möte mellan mig och rektor men det klarade jag inte på egen hand så därför fick vi ha det samma kväll medan min chef fortfarande var kvar och kunde vara en tredje part. Samtalet gick ok även om jag inte kunde sluta gråta, och jag fick sagt vad jag tyckte och tänkte på ett behärskat sätt men med tydlig skärpa. Vi skildes i samförstånd och de två veckor som har gått har fungerat något bättre, även om jag nog aldrig kommer att tycka att vårt samarbete är optimalt. Jag försöker vara professionell och göra mitt jobb men känner att jag inte har samma engagemang som jag borde ha. När en person dominerar för mycket tar jag gärna ett steg tillbaka och just nu orkar jag verkligen inte ta några större strider och anser inte att jag ska behöva göra det heller.
Min chef tyckte att jag skulle vara sjukskriven och erbjöd väldigt förmånliga villkor med sjukskrivning på deltid så att jag ändå kunde ha en dag per vecka till min rektorsutbildning men jag är ju inte typen som är sjukskriven. Jag berättade kort om min privata historia för henne för att betona att om jag inte var sjukskriven mellan 2003-2006 så kommer jag nog aldrig att behöva vara det. Samtidigt kändes det väldigt lockande - en del av mig hade kunnat gå hem direkt men då hade jag nog aldrig kommit tillbaka till den arbetsplatsen igen. Jag vill inte ge upp, jag vill inte lämna över mitt ansvar, jag vill få det att fungera och lämna under ordnade former när jag har hittat ett annat jobb så småningom. Just nu har jag ingen ork att söka en ny tjänst och kan nog inte göra mig själv rättvisa på en anställningsintervju. Jag gick dock med på att gå i samtal hos företagshälsovården och där har jag varit nu vid två tillfällen inom loppet av en vecka. Det kändes skönt att gå till en psykolog som är betald av min arbetsplats för då är det naturligt att fokusera på jobbet och det som jag måste ändra hos mig själv för att det ska kunna fungera bättre där. Min privata historia sammanfattade jag på ett par minuter och betonade att det inte är den som är det främsta problemet.
Dagen efter mitt utbrott var jag totalt slut både psykiskt och fysiskt och tog det lugnt hemma. Jag skulle ju vara hemma för att plugga men det orkade jag inte. Jag åkte istället och åt lunch med min kollega och vän som behandlas för bröstcancer och vi hade ett fint samtal under flera timmar. Mina egna problem kom i skymundan och det var skönt att träffas och prata om allt möjligt och bara vara. Tillsammans med psykologen kom jag fram till att våren, och egentligen hela förra läsåret, var otroligt mycket mer påfrestande än vad jag någonsin hade tänkt mig när jag började. Mitt självförtroende är i botten, jag är mentalt slut och har ingen energi. Mitt humör går ut över barnen, jag orkar inte städa, jag orkar inte fatta några beslut hemma, jag är helt enkelt inte i fas.
Jag är ingen person som bara låter saker hända med mig, inte i längden i alla fall. Jag tar ansvar för mitt mående och för att må bra - jag har bara inte haft tid att göra det den senaste tiden. Det behöver oftast gå lite för långt för att jag ska inse allvaret och verkligen ta tag i mina problem. Jag blev rädd för mig själv när jag grät mig igenom en hel dag och verkligen inte kunde sluta, det har inte hänt många gånger i mitt liv, inte ens en handfull, och det var väldigt länge sedan sist. Nu har jag dock tagit en del beslut som jag definitivt ämnar att hålla.
Jag har under de senaste åren haft en tendens att bli lite nere och deppig efter ledigheter. Jag hade till och med skojat och varnat mina kollegor för detta och jag nämnde det under första måndagen efter min semester när jag kände mig lite negativ. Dessutom fick jag en massiv arbetsuppgift direkt på måndagsmorgonen och det där med att jobba åtta timmar om dagen sprack direkt när jag fick jobba hela måndagskvällen... Tisdagsmorgonen inleddes med möte i vår ledningsgrupp och jag var trött och ur humör så jag var mest tyst. Rektorn höll igång som vanligt, hon är ganska bra på att ta över möten och göra sin egen röst hörd. Vi pratade om några problem som vi hade identifierat och hon skällde och var allmänt otrevlig över den situation som skolan befinner sig i. Ganska arrogant ställde hon frågan om varför vi som var i ledningsgruppen inte gjorde något åt skolans läge under förra läsåret. Jag försökte argumentera sakligt och säga att jag inte tycker att utbrott som hennes leder vårt arbete framåt men sen valde jag att vara tyst då jag kände att gråten var nära. Mötet avslutades kort därefter och jag och kuratorn som satt längst in i rummet blev kvar till sist. Hon känner mig ganska väl och frågade helt stilla "det håller på att brista för dig, va?" och då började jag gråta och sedan grät jag hela dagen. Hela dagen. Kunde inte sluta.
Vi hade mötet i ett rum som gränsar till rasthallen och som dessutom har ett fönster i dörren. Jag försökte vända mig från dörren så att inte alla skulle se men en kollega kom in och andra tittade in för att leta efter rektor så några såg i vilket tillstånd jag befann mig. Efter en dryg halvtimme kunde jag behärska mig så pass så att jag kunde ta mig genom rasthallen till ett avskilt rum som inte används så ofta. Där satt jag med tårarna rinnande och fortsatte med det arbete som jag inte blev klar med på måndagskvällen. Det var administrativt jobb med studieplaner som jag kunde göra eftersom det var ganska mekaniskt. Kuratorn mer eller mindre tvingade mig att informera min chef som var nere från Göteborg just denna dag och hon kom in efter någon timme. Vi hade ett långt samtal som började med att jag meddelade att jag inte kunde vara kvar på skolan, inte samarbeta med nuvarande rektor och att jag bara ville sova, vila och vara med mina barn. Efter en dryg timme hade vi kommit fram till att jag inte var i skick att fatta ett beslut där och då, att jag skulle försöka jobba som vanligt i två veckor och sedan känna efter hur jag ville göra. Efter lite diskussion var vi även överens om att vi behövde ha ett möte mellan mig och rektor men det klarade jag inte på egen hand så därför fick vi ha det samma kväll medan min chef fortfarande var kvar och kunde vara en tredje part. Samtalet gick ok även om jag inte kunde sluta gråta, och jag fick sagt vad jag tyckte och tänkte på ett behärskat sätt men med tydlig skärpa. Vi skildes i samförstånd och de två veckor som har gått har fungerat något bättre, även om jag nog aldrig kommer att tycka att vårt samarbete är optimalt. Jag försöker vara professionell och göra mitt jobb men känner att jag inte har samma engagemang som jag borde ha. När en person dominerar för mycket tar jag gärna ett steg tillbaka och just nu orkar jag verkligen inte ta några större strider och anser inte att jag ska behöva göra det heller.
Min chef tyckte att jag skulle vara sjukskriven och erbjöd väldigt förmånliga villkor med sjukskrivning på deltid så att jag ändå kunde ha en dag per vecka till min rektorsutbildning men jag är ju inte typen som är sjukskriven. Jag berättade kort om min privata historia för henne för att betona att om jag inte var sjukskriven mellan 2003-2006 så kommer jag nog aldrig att behöva vara det. Samtidigt kändes det väldigt lockande - en del av mig hade kunnat gå hem direkt men då hade jag nog aldrig kommit tillbaka till den arbetsplatsen igen. Jag vill inte ge upp, jag vill inte lämna över mitt ansvar, jag vill få det att fungera och lämna under ordnade former när jag har hittat ett annat jobb så småningom. Just nu har jag ingen ork att söka en ny tjänst och kan nog inte göra mig själv rättvisa på en anställningsintervju. Jag gick dock med på att gå i samtal hos företagshälsovården och där har jag varit nu vid två tillfällen inom loppet av en vecka. Det kändes skönt att gå till en psykolog som är betald av min arbetsplats för då är det naturligt att fokusera på jobbet och det som jag måste ändra hos mig själv för att det ska kunna fungera bättre där. Min privata historia sammanfattade jag på ett par minuter och betonade att det inte är den som är det främsta problemet.
Dagen efter mitt utbrott var jag totalt slut både psykiskt och fysiskt och tog det lugnt hemma. Jag skulle ju vara hemma för att plugga men det orkade jag inte. Jag åkte istället och åt lunch med min kollega och vän som behandlas för bröstcancer och vi hade ett fint samtal under flera timmar. Mina egna problem kom i skymundan och det var skönt att träffas och prata om allt möjligt och bara vara. Tillsammans med psykologen kom jag fram till att våren, och egentligen hela förra läsåret, var otroligt mycket mer påfrestande än vad jag någonsin hade tänkt mig när jag började. Mitt självförtroende är i botten, jag är mentalt slut och har ingen energi. Mitt humör går ut över barnen, jag orkar inte städa, jag orkar inte fatta några beslut hemma, jag är helt enkelt inte i fas.
Jag är ingen person som bara låter saker hända med mig, inte i längden i alla fall. Jag tar ansvar för mitt mående och för att må bra - jag har bara inte haft tid att göra det den senaste tiden. Det behöver oftast gå lite för långt för att jag ska inse allvaret och verkligen ta tag i mina problem. Jag blev rädd för mig själv när jag grät mig igenom en hel dag och verkligen inte kunde sluta, det har inte hänt många gånger i mitt liv, inte ens en handfull, och det var väldigt länge sedan sist. Nu har jag dock tagit en del beslut som jag definitivt ämnar att hålla.
- Jag ska inte jobba mer än 40 timmar per vecka och om jag gör det ska det finnas en plan för när jag kan ta ut extratimmarna inom en snar framtid.
- Jag ska gå på regelbundna samtal för att inte hamna i detta läge igen.
- Jag ska vara tydlig med vilka arbetsuppgifter jag ämnar utföra och vilka som får vänta eller utföras av någon annan.
- Jag har laddat ner en app för att hålla koll på min mens och dagarna innan mensen kommer. Sammanbrottet sammanföll med att jag skulle ha mens och jag ska även diskutera detta med min barnmorska imorgon när jag ska ta cellprov.
- Jag har anmält mig till Viktväktarna för att gå ner i vikt och för att ha bättre koll på vad jag äter.
- Jag ska vara hemma varje onsdag för att läsa till min utbildning utan dåligt samvete.
- Vi ska kontakta en barnpsykolog för att få hjälp med hur vi ska hantera O:s utbrott.
Detta inlägg har handlat i stort sett bara om mig, imorgon blir det ett annat som handlar om familjen... Jag behövde komma ner på botten och vända för att nu sakta kravla mig uppåt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)