Möten

Igår tog jag och barnen först bussen in till Malmö C, därifrån tåget en station till Triangeln för att titta på leksaker och äta lunch och sedan tåget igen vidare mot Kastrup. Tåget var verkligen helt fullt och många kom inte med men jag lyckades pressa ombord syskonvagnen eftersom folk var snälla och gjorde plats. Båda barnen somnade innan vi hade lämnat Sverige...

Vi kom till flygplatsen redan 12.15 och J skulle inte landa förrän en timme senare så det passade bra att barnen sov. Det visade sig dessutom att planet var 40 minuter försenat så jag fick en massa tid att bara sitta och titta på alla människor som var på resande fot. H vaknade efter en dryg timme och O efter ytterligare en halvtimme, ganska precis när J:s plan landade. På tavlan kunde vi dock läsa att bagaget skulle ta 30 min så vi fick fördriva lite tid på att titta på bussar och taxibilar. När vi sedan kom in i ankomsthallen igen stod det att bagaget var på väg så då sa jag till barnen att nu kommer pappa när som helst. Jag visste ju inte då att det skulle ta en dryg halvtimme till... Lång väntan för otåliga små barn som längtade efter sin pappa! Till slut kom han dock, en timme efter landning. Vi fikade på flygplatsen med utlovad glass och tog sedan tåget till Hyllie där J hade parkerat bilen. Skönt att hela familjen är samlad igen!

Ett annat möte, som indirekt ledde till att vi möttes igår, var ett möte denna dag för sju år sedan. Jag hade internetdejtat ett tag men inte träffat någon av intresse och hade bestämt mig för att ta en paus i mitt abonnemang på match.com from den 1 augusti. Jag skulle bara träffa en kille till eftersom vi redan hade chattat lite och bestämt oss för att ses på kvällen den 31 juli 2007. Denna kille visade sig vara J och resten är historia. Tänk hur livet kan ändra sig på så kort tid. Ett år senare, den 31 juli 2008, skedde en annan form av möte - möte med ett nytt liv. Inte i fysisk bemärkelse men det var denna dag som jag gjorde ett positivt graviditetstest och i april året därpå föddes H.

Hemmahäng

Idag har vi haft en lugn och mysig dag tillsammans med en av mina närmaste vänner, som också är min chef, och hennes barn. Vi började med att gå till ridskolan, dels för att jag skulle rida lite på en häst som hade känts konstig och dels för att barnen skulle få rida. När vi kom hem igen tog vi en vätske- och fruktpaus och tappade sedan vatten i den lilla plastpoolen så att barnen kunde plaska och leka lite. Vi fick tid att bara prata och umgås medan barnen lekte. Hennes lilla son fyllde en månad idag och sov eller åt mest hela tiden, väldigt nöjd med livet verkade det som.

Korv och bröd till lunch på terassen, mer orkade vi inte i den tropiska hettan... O somnade sedan medan H och G lekte vidare. När O hade vaknat gick vi och köpte glass och stannade till på den lilla lekplatsen som ligger på väg tillbaka. Därefter åkte de hem och barnen och jag satte igång med storstädning av leksaker, dels eftersom det alltid blir stökigt när barnen har haft kompisar och dels eftersom J kommer hem imorgon... När vi var klara åkte vi till XXXLutz och åt middag, lite lyx får man unna sig i värmen.

Barnen somnade strax efter halv nio och jag har nu fått många timmar för mig själv. Har fixat lite ärenden på datorn som har halkat efter och försökte betala räkningar men mitt bank-ID behövde en uppdatering och den funkade inte så bra, vilket har gjort att klockan nu närmar sig ett... Lika bra det eftersom både H och särskilt O, som annars alltid sover, har vaknat flera gånger, förmodligen eftersom det var så varmt på ovanvåningen trots försök till tvärdrag. H har nöjt sig med att få vatten två gånger men O är orolig trots vatten och ligger och kliar sig och kastar sig i sängen. Blir nog inte så mycket sömn i natt men känns som det kvittar eftersom vi bara ska på en rolig utflykt imorgon - först buss till Malmö C och sedan tåget till Kastrup för att hämta J, som kommer en dag tidigare än planerat. Regn är utlovat imorgon och det känns helt ok och välbehövligt!

Begravning och bad

Idag var det så dags för min svågers pappas begravning, den som H varit så övertygad om att hon skulle vara med på. Efter att ha läst på om vad som rekommenderas om femåringar och begravning tyckte jag att hon kunde vara med men J var inte av samma uppfattning. De flesta i vår omgivning som jag har pratat med tyckte absolut att hon skulle vara med och jag har hört vänner berätta om hur de tänkte med sina barn. Eftersom H stod fast vid att hon ville och på eget initiativ hade gjort en teckning som hon skulle lägga vid kistan, kändes det omöjligt att neka henne och som ensam förälder hemma tog jag beslutet att hon skulle vara med.

O och kusinen A är för små och de fick vara i församlingslokalen tillsammans med min guddotters morföräldrar som skulle hjälpa till med serveringen. O känner dem ganska väl och jag hade förberett honom de senaste dagarna på vad som skulle hända så det var inga problem att lämna honom där när vi gick iväg till kyrkan - bra! Kanske var det sommarens hittills varmaste dag, åtminstone kändes det så eftersom det inte blåste som det brukar göra i Falsterbo. Vi var alla lite oroliga för hur min svågers mamma skulle orka eftersom hon har blivit sämre i sin egen cancersjukdom de senaste dagarna. Värmen gör inte det hela lättare och hon är mest skinn och ben. Min svåger stöttade henne på vägen in och det visade sig sedan att hon klarade dagen förhållandevis bra. Cirka 90 gäster hade kommit för att ta farväl av en mycket omtyckt person. Det är så hemskt att se hur ledsna de närmaste var. Min svåger och hans bror var ganska behärskade men kusin A:s stora kusiner som är mellan 19 och 28 år var så ledsna. Det mest gripande var när änkan la sig framåt på kistan och stannade kvar så en lång stund i en slags sista omfamning. Jag var också ganska ledsen men det verkade som om H tyckte att det trots allt var ok. Hon blev inte ledsen utan var mer fokuserad på allt som hände. Lite mutor med macka, äpplebitar och vindruvor höll henne sysselsatt under akten som blev ganska lång eftersom många personer skulle ta avsked. Fantastiskt fina flöjtsolon av en mycket duktig flöjtist gjorde stunden ljus och fin.

Minnesstunden efteråt blev också fin. O och A hade fixat det bra under tiden vi var i kyrkan även om O mötte oss med "jättelång tid att vänta". Jag serverade medhavda korvar till de tre barnen och sedan kunde de somna i vagnen så att vi kunde delta under måltiden i lugn och ro. Flera fina och känslosamma tal till denna omtänksamma man med stort hjärta. Jag känner stor beundran när nära kan hålla tal i situationer som denna och min svågers bror höll ett väldigt fint tal till sin pappa. Vi stannade kvar till sist, dels eftersom barnen sov och dels eftersom jag ville hjälpa till att röja undan allt. När vi kände oss klara åkte vi hem till mormor och bytte om och cyklade sen ner till stranden för att bada.

Helt fantastiskt på stranden! Ljummet i vattnet, nästan ingen vind och inte så mycket folk eftersom klockan hade hunnit bli nästan 16.30. Min moster och morbror, som också deltog vid begravningen, kom ner nästan samtidigt och vi fick en mysig stund. H gick ut och badade direkt och låg i vattnet ända tills vi gick hem, till stor del tillsammans med mormor. O vägrade först att göra något annat än att sitta i mitt knä men så småningom kunde jag locka honom till att gräva lite i sanden och sedan började min moster att leka med honom. De konstaterade att det behövdes våtare sand för att bygga olika saker men O vägrade hämta vatten så det fick jag göra. Jag badade lite med H medan O lekte vidare och efter en stund flyttade sig först min moster ner i vattnet och sedan även min morbror. De försökte locka med sig O och det går alltid bättre när någon annan än jag eller J gör det. Till slut tog O stegen ut i vattnet och sedan lekte han där med hink och spade och ville inte gå upp när vi skulle gå hem - så roligt att se och han var så stolt!

På väg hem från stranden cyklade vi via kyrkan och tittade på alla blommor. Vi valde att skänka pengar till Cancerfonden istället eftersom det känns som att det är mer meningsfullt. Vi åt middag hos mormor och körde sedan hemåt vid 21.30-tiden efter en lång, annorlunda men fin dag.

Harmonisk dag!

Idag har det varit en helt underbar dag från början till slut. Inte för att det har hänt något speciellt men jag har verkligen njutit av mina fina barn och vår dag tillsammans. I morse åkte vi till Scandic i Lund för att hälsa på Sigge och äta frukost. O hade pratat mycket om att han skulle krama Sigge och H var ganska säker på att hon skulle fixa det för första gången eftersom hon kramade en Haribo-figur i våras. Vi var lite senare än vanligt och mötte Sigge i foajén när vi kom. Inte bästa upplägget kanske eftersom barnen inte hann vänja sig men H gjorde direkt "high five" med honom och efter någon minuts betänketid fick han också både en och två och tre kramar. O vågade vinka till honom men inte närma sig honom mer än så. Han har sedan pratat om detta hela dagen och grämt sig över att han inte vågade. Nästa gång ska han, säger han, men det brukar han säga...

Efter frukosten gick/cyklade vi en runda med L och barnen turades om med cykeln utan några protester. Sedan cyklade vi på H:s cykel utan stödhjul i gatan och även då turades de om utan bråk. Jag serverade Korv Stroganoff till lunch och eftersom detta är en favorit behövde jag inte tjata om att äta. Farmor och farfar hämtade L så nu är det ett stressmoment mindre och kanske var det därför som jag njöt extra mycket av dagen. Jag är ju inte dummare än att jag inser att barnen förmodligen är mer harmoniska om jag är det...

Efter middagsvilan åkte vi till närmaste köpcentrum eftersom vi helt enkelt inte orkade med värmen och dessutom behövde en del saker. H hittade en efterlängtad bikini - kanske inte i ett mönster som jag hade valt men nu fick hon bestämma och var supernöjd. Vi letade badshorts till O med Blixten eller Dusty och hittade ett par fina badbyxor med Blixten men de fanns bara i stl 110/116 - O har 98/104 och just i kalsonger och badbyxor hade säkert även 92 funkat eftersom han är så smal. Nu var det inget alternativ att inte köpa dessa byxor så de fick följa med hem eftersom det inte gick att förklara det här med rätt storlek för honom och förr eller senare växer han ju ändå i dem. På BR Leksaker hittade vi simglasögon till båda barnen samt vattenflaska och simpuffar med Dusty till O och barnen har sedan vi kom hem lekt "Grekland" hela kvällen. Det är en ren fröjd att höra dem leka tillsammans - H var mamma och O var lillebror och båda levde sig helt in i leken och bråkade inte en enda gång.

Nu sover båda sött - iklädda sina nya badkläder... Fina, bästa barnen - att man kan älska två barn så mycket!

Ytterligare en varm baddag

Idag inledde vi dagen med att sova en timme längre än vanligt för att sedan, efter frukost och lite Bolibompa, ta oss ut på L:s morgonpromenad. Barnen turades om att cykla på "Coco" som den mindre cykeln med stödhjul heter, samt att åka vagn. Första anhalten blev båtlekplatsen, där vi var en bra stund men sedan blev det för varmt. Vi fortsatte då till biblioteket för att lämna tillbaka en del tidningar och därefter vände vi hemåt igen. Fixade ett ärende åt min syster (köpte begagnad stol till lilla kusinen) och lagade lunch. Efter lunch tog vi en välbehövlig siesta alla tre - skönt eftersom jag var uppe fyra gånger i natt samt hade svårt att sova. 

Sömnproblemen berodde främst på någon form av dödsångest eller åtminstone tankar på vad som skulle hända med barnen om jag dog. Som tur är, är det inte ofta som dessa tankar dyker upp i huvudet eftersom de är otroligt jobbiga. Jag antar att det var händelsen med min fd elev, som fick plötsligt hjärtstopp, som utlöste det hela. Det kom upp en massa tankar som inte gick att trycka bort - vad händer om jag dör i sömnen i natt? hur länge dröjer det innan någon saknar mig? när kommer någon och undersöker hur det står till? och självklart den jobbigaste frågan: vad händer med barnen - först i ett akut skede om de hittar mig och sedan i ett längre perspektiv? Det gick inte att bromsa tankar på vad barnen skulle göra om jag inte vaknade på morgonen. Hur fixar en femåring och en snart treåring det? Jag vet, nu när jag skriver det känns det inte helt sunt att ha sådana tankar men som sagt, det gick verkligen inte att bromsa dem. Men egentligen - hur stor är sannolikheten att det skulle hända...? Jaja, man styr inte över sitt psyke - inte helt och fullt i alla fall.

Efter middagsluren packade vi ihop badgrejorna och åkte till en sjö som ligger bara tio minuter från oss. Vi har bara varit där en gång tidigare men det kändes som ett bra ställe att vara själv med båda barnen på. Det är verkligen en helt ok badplats men folket som besöker den är väldigt blandat. Lite skillnad att komma från miljön i Falsterbo och Skanör och hit men ganska intressant att studera olika sociala grupper. Utan att lägga värderingar i detta kan jag bara konstatera att det är stor skillnad i föräldrars syn på barnuppfostran, vad som är ok eller inte, hur man ska tilltala sina barn osv. Det mest beklämmande idag var att det är så många föräldrar som struntar i sina barn och antingen sitter och pratar med vänner/väninnor eller är upptagna med sina telefoner istället för att hålla koll på sina barn eller bada tillsammans med dem. Många barn var också ganska högljudda och betedde sig allmänt störigt mot omgivningen men så blir det kanske när de egentligen bara hade velat ha föräldrarnas uppmärksamhet. H badade i alla fall hela tiden och blir allt modigare (dock fortfarande väldigt försiktig jämfört med många andra barn i hennes ålder). O vägrade göra något annat än att klänga på mig och bölade bara "bäja" så fort jag satte ner honom. Tårna tvingade jag honom åtminstone att doppa eftersom jag inte orkade "bäja" honom hela tiden.

Kvällspromenad med samma upplägg som morgonpromenaden men denna gång var målet ridskolan istället. Imorgon hämtar farmor och farfar L och det ska bli skönt med några dagars avlastning. Två barn är som sagt inga problem att vara ensam med men två barn och en hund är det även om det är väldigt mycket enklare nu när vi är lediga än när vi jobbar. Då är det i det närmaste omöjligt att klara det på egen hand. L trivs inte så värst bra hos J:s föräldrar, varför vet jag egentligen inte eftersom hon blir väl omhändertagen och ompysslad men eftersom mormor precis har haft henne i 11 dagar var hon nog inte så pigg på att ha henne ytterligare.

Imorgon har meteorologerna utlovat regn och jag ser nästan fram emot det. Vi hade behövt åka och shoppa diverse saker men det tar emot att bege sig till ett köpcenter och vara inomhus när det är så fint väder ute. Återstår att se om prognosen håller!

Carpe diem

Idag vaknade barnen strax innan klockan 7 så det var inga större problem att komma iväg till stranden innan halv tio, precis enligt planen. Det är broöppning varje heltimme vid Falsterbokanalen och det är en klar fördel att komma innan den för att slippa köer. Men oj, vad mycket det är som ska packas - ganska nöjd med att jag kom ihåg allt utom kladdkakan som jag tog upp från frysen. Den var ju inte alls särskilt nödvändig och allt av vikt kom alltså med! Vi tillbringade förmiddagen på stranden, åt lunch där (mattermos med hett vatten, korvar i kylväskan och en påse korvbröd och så har man plötsligt en helt ok lunch) och förde samtidigt krig mot en massa getingar som dök upp så fort vi tog fram maten. H var i vattnet nästan hela tiden förutom när vi åt medan O nöjde sig med att gräva i sanden. Jag fick under lite protester doppa hans tår i vattnet men mer än så ville han absolut inte... Han gjorde dock framsteg genom att gå till och från badhytten själv, trots att han fick sand i sina sandaler - tricket var att han fick bära nyckeln till badhytten, en mycket viktig uppgift. Han lekte även med lilla kusinen medan de två äldre kusinerna underhöll varandra i vattnet.

Barnen sov i vagnen innan vi körde hem och detta resulterade i att vi körde vid helt fel tid och självklart hamnade i köer, som gjorde att det tog en timme att komma hem mot den normala halvtimmen.

Idag nåddes vi av den tråkiga nyheten att en av mina gamla elever, har somnat in för alltid, 28 år gammal. Han drabbades av ett hjärtstopp under en joggingrunda i förra veckan, fördes till intensivvårdsavdelning ganska snabbt men vaknade aldrig upp igen. Fruktansvärt tragiskt! Vi känner hans mamma väl och jag har nu ikväll försökt författa ett kondoleansmail till henne. Mitt i deras djupa sorg kan de kanske ändå känna sig glada och stolta över alla varma ord som människor har uttryckt om deras son. Han var en ung men framgångsrik proffstränare inom travet och hela Sveriges travfolk verkar bara ha gott att säga om honom.

Något som kom över mig nu ikväll var att jag faktiskt lämnade barnen ensamma en stund i morse när jag gick ut med hunden. Jag gjorde det under de nio minuter som "Byggare Bob" varar på Bolibompa eftersom jag vet att båda två sitter stilla i soffan och ser detta program. Jag rör mig bara på gångbanan som går utanför vår tomt, lång men spikrak så jag hade sett barnen om de kom ut på den. Jag gjorde detta en gång i våras när J var i USA och självklart känns det inte bra men jag har aldrig tänkt tanken att det skulle kunna hända mig något. Sannolikheten är försvinnande liten men det som hände Joakim ovan kan ju teoretiskt sett hända vem som helst. Det är inte några större problem att vara ensam hemma med två barn men två barn och en hund är betydligt klurigare att få ihop. Jag tror att det nästan hade varit enklare att ta hand om tre barn. På lördag hämtar mina svärföräldrar henne och har henne några dagar - det ska bli en skön avlastning! Då slipper jag dessutom att göra det jag gjorde i morse. Imorgon går vi till en lekplats på morgonen och då får L sin promenad samtidigt.

Efter att ha läst en artikelserie om ofrivillig barnlöshet i Amelia samt ha tagit del av den tragiska nyheten ovan, har jag under dagen tänkt på hur lyckligt lottad jag är - på många olika sätt. Det gäller verkligen att ta till vara varenda dag och detta kan inte betonas nog ofta!

Ensamma mamman...

Oj, vad tiden flyger iväg utan att jag hinner uppdatera här om vad som händer. Det har i och för sig varit alldeles för fina dagar för att ägna för mycket tid åt dator eller iPad men samtidigt är det kul att hinna dokumentera det vi gör. I fredags tillbringade vi dagen på stranden för att försöka vänja den motsträvige O vid sand och vatten. Det var dessutom för varmt för att vara någon annanstans. Min systers familj var också med och efteråt åt vi pizza hemma hos dem. O gjorde vissa framsteg och gick i alla fall i sanden samt lekte lite med hink och spade. Bada fötterna lyckades vi också med när jag höll honom och doppade ner dem.

I lördags sågs vi sedan igen eftersom farmor och farfar hade bjudit in min syster med familj och mormor till sig. Ytterligare en varm och skön dag som vi inledde med cykelträning under förmiddagen. H tränar utan stödhjul och efter ett bakslag i fredags när det inte gick alls bra, gick det lysande under lördagen och hon cyklade för det mesta själv utan att J behövde hjälpa till. O är nästan lika duktig så han kommer helt säkert att lära sig att cykla på egen hand nästa sommar.

I söndags var det dags för kusin A:s barnkalas - det är tur att vi tycker om varandra när vi nu ses så ofta... Efter viss tvekan från O:s sida lämnade vi barnen själva på kalaset och fick på så sätt en dryg timmes ensamtid (med hunden i och för sig men ändå!) som vi spenderade i Skanörs hamn där det var hantverks- och sillamarknad. Vi hann äta både lunch och glass och ta en liten promenad innan vi cyklade hem till min syster och svåger igen. Vi la barnen i vagnen och de somnade sedan under promenaden mot mormor och vidare till stranden. H vaknade när vi kom till stranden men O sov vidare och var väldigt svår att väcka. När vi till slut tog upp honom efter att han hade mornat sig minst en kvart slog det helt slint och allt blev fel - badkläder, blöja, sand, vatten. Han gallskrek och ville ingenting men samtidigt skrek han om att bada. Svårt att förstå när han låser sig i detta läge (känns som att man vill ringa BUP och kolla så att allt står rätt till...) så vi bar ut honom i vattnet och doppade honom men då skrek han om möjligt ännu mer. Han lugnade sig inte förrän vi gick hem. SUCK! Vi har dock vänner med barn i samma ålder som vittnar om samma typ av utbrott så jag antar att det är normalt... Grillning hos min syster tillsammans med mormor fick avrunda kvällen.

I måndags var vi bara hemma och tog det lugnt. Barnen cyklade mycket och jag tvättade massor i det fina torkvädret. På eftermiddagen cyklade barnen till båtlekplatsen som ligger en bit bort. O trampade på utan problem och H cyklade nästan hela vägen utan att J behövde hjälpa till! Kanske var det därför som hon sedan igår blev väldigt besviken eftersom det gick ungefär lika illa som i fredags - det vill säga inte alls... Inte när jag skulle hjälpa henne i alla fall men så fort J kom hem och kunde lösa av mig gick det hur bra som helst. Vid lunch åkte sedan J till Kastrup för vidare färd mot Australien via Dubai. Det går nästan inte att förstå hur långt bort Australien ligger - efter mer än ett dygn på resande fot (6 + 13 timmars flygtid) var han dock väl framme i eftermiddags.

Livet som ensamma mamman kunde ju ha börjat bättre. Jag packade in barn, hund och mig själv och åkte till stranden med assistans av mormor. Vi lämnade in L hos henne och cyklade ner på våra cyklar som vi hade lämnat kvar - mycket spännande att åka cykel med mormor, tyckte barnen som pratat hela förmiddagen om uppdelningen att H skulle åka på mormors cykel till stranden och O skulle göra det på hemvägen. Vi köpte glass på glassbåten som lägger till på olika ställen längs stranden under dagen och när vi hade ätit dessa ville H kissa innan vi badade. Jag gick upp en bit med henne, höll henne som vanligt och båda händerna var därför upptagna när en geting började cirkla omkring henne. Eftersom hon kissade kunde jag inte vifta bort den så bra och plötsligt gallskrek H - den hade stuckit henne i rumpan... Inget bra ställe men tur att det inte blev i slidan i alla fall. Jätteledsen H men efter en stund promenerade hon och mormor en bit längs stranden för att hon skulle röra på sig. O, som hade lovat att inte skrika (skämdes efteråt i söndags - väldigt gullig), lekte först nära filten men sedan nere vid havet. Bada ville han dock inte och jag envisades inte. Efter några timmar var vi nöjda och gick hem till mormor för att äta middag. Då lyckades O slå ansiktet i mormors marmorbord och direkt bröt det fram ett stort blåmärke runt benet under ena ögat. Det gjorde säkert jätteont och han skrek länge. Det börjar bra för den ensamma mamman...

Idag har vi bara varit hemma och tagit det lugnt. Morgonens obligatoriska hundrunda gick till tåglekplatsen, O cyklade dit och H åkte vagn och på hemvägen bytte de. Handla hann vi också med innan lunch och sedan lät jag dem sova middag ganska länge och fick själv chans att vila lite. Eftermiddagen fick bjuda på en liten utflykt men vi orkade inte åka så långt eftersom det nästan var 30 grader varmt. Vi ställde bilen vid kyrkan, vattnade hos morfar och gick sedan vidare till en närliggande park med mycket träd och skugga där vi fikade. På tillbakavägen hittade vi en stängd förskola och barnen lekte sedan längre än planerat på den tillhörande gården eftersom där fanns många ovanliga saker att göra. Dit måste vi återvända! En lagom dag för en ensam förälder - stor beundran för de föräldrar som är ensamstående... Imorgon laddar vi för ett nytt besök på stranden med kusinerna!

Bebisbesök

Idag lyckades vi äntligen hitta en dag då båda familjerna kunde och under eftermiddagen fick vi träffa våra vänners nytillskott som föddes samma dag som vi åkte på semester. En fin liten kille som föddes en dryg vecka för tidigt och därför fortfarande var ganska liten och "ny". Vi hade en mysig eftermiddag med fika på mina nybakade kanelbullar och deras lika nybakade blåbärsmuffins, på en filt i gräset vid lekplatsen som ligger ett stenkast ifrån deras hus. Perfekt eftersom barnen kunde leka medan vi fick lite tid att prata. Eftersom ingen av oss hade planerat någon middag bestämde vi oss för att åka till Pizza Hut, där vi inte har varit sedan de flyttade till nya lokaler. Det visade sig bli en positiv och mycket prisvärd middag - de tog bara betalt för en barnmeny (där glass och dryck ingår) även om O fick en egen dricka och en egen glassbägare. Två glassar till oss vuxna fick vi också på köpet, liksom en Pepsi som min väninna beställde in i efterhand. Dessutom hade servitören missat att bonga J:s pizza så förutom att han uppgraderade den till en större storlek fick vi också den gratis! Han fick MYCKET dricks - trevligt med bra service och goodwill! Lilla bebisen sov sig igenom hela besöket så det blev en lugn och bra middag för alla.

Det behövs umgänge med nytt liv, särskilt eftersom vi har tråkigheter i min svågers familj. Idag fick hans mamma besked på att hennes cancer i bukspottkörteln har spridit sig till levern så nu väntar mer undersökningar och beslut om eventuell behandling. Hon är inte i bra fysiskt skick så frågan är hur mycket behandling de vågar ge henne. Så synd om henne och min svåger som redan har fullt tillräckligt med tråkigheter på grund av makens/pappans bortgång. Carpe diem må vara uttjatat men det är verkligen det man måste tänka på att göra!

Kusinkalas

Idag har vi varit på kalas hos barnens kusin A som fyller tre år. Lite svårt för O att se A öppna alla paket eftersom de innehöll många saker som även han önskar sig och dessutom ville ju A leka med sina nya saker och inte låna ut dem på direkten. Vi hade pratat med O innan om att det skulle vara så här men det hjälpte inte precis...

Kusinernas farfar gick ju bort för snart två veckor sedan och nu träffade vi deras farmor och farbrodern med familj. Skönt att träffa dem innan begravningen som är om ett par veckor, särskilt för J kanske som inte kan vara med eftersom han är i Australien. Det var jobbigt att se min systers svärmor som själv är sjuk i cancer och har tyckt att den sista tiden innan hennes man dog har varit enormt jobbig. Inte bara att se mannen bli sämre utan även att det har varit massor med olika hemtjänstmänniskor i huset mer eller mindre dygnet runt på de mest skiftande tider. Hon var mest skinn och ben och väldigt blek eftersom hennes blodvärde inte är bra och hon ska få nytt blod imorgon. Vi pratade i alla fall en lång stund på tu man hand och det kändes bra. Jag tycker väldigt mycket om min systers svärföräldrar, de är trevliga och varma personer som är lätta att umgås med.

Någon som också tycker om kusinernas farmor och farfar är H och O. Särskilt H som känt dem under längre tid och ofta satt i knäet på farfadern, pratade och skojade med honom. Hon har naturligtvis förstått att han har varit sjuk och på minsta kusinens dop för en dryg månad sedan, när han inte riktigt var sig lik, ville hon inte gå fram till honom och prata. Hon har självklart även förstått att han nu är död och att det ska vara begravning. Den är hon helt övertygad om att hon ska vara med på. Vi var väl från början inte riktigt inne på den linjen men igår sökte jag information om hur man ska tänka när det gäller femåringar och begravning och alla råd säger att de ska få vara med om de har haft en relation till den döde personen och det har ju H haft. Det är viktigt med ett avslut och begravning är ju inte på något sätt otäckt om barnet bara är förberett på vad som ska hända. Det tror jag att H är eftersom vi pratade en del om vad som ska hända under förmiddagen igår. Sen kom hon ner yrvaken efter middagsvilan och ville titta på foton från morfars begravning och fick ett sammanbrott när jag sa att det inte gick just då eftersom de finns i en låda på vinden, precis bredvid där O sover. Jag fick ringa till mormor och be henne ta med bilder till kalaset eftersom jag visste att jag inte skulle ha tid att leta fram korten innan vi skulle åka. Dessutom tittade vi på de bilder på morfar som alltid står framme och H frågade vad det stod i den dikt som också finns i samma ram. Den klarade jag inte att läsa utan att börja gråta men det blev ganska bra eftersom H kommer att se många hon tycker om gråta om hon nu står fast vid att följa med på begravningen. Det gäller också att ta varje tillfälle i akt att prata om morfar så att barnen får en bild av honom även om de aldrig har träffats. På kalaset tittade vi sedan på bilderna som mormor tog med och jag kunde förklara ännu mer för H om hur det kommer att se ut i kyrkan med kista, blommor mm. Det blir nog bra att hon följer med men O får stanna i församlingslokalen tillsammans med de som ska passa A under tiden. Treåringar känns för små för att förstå och har dessutom kanske inte tålamod att sitta stilla hela akten.

Släktträff

Idag har vi varit på släktträff hos min farbror och faster. Vi ses annars inte så ofta men för några år sedan startade de en liten tradition och bjöd hem mina kusiner med familjer samt mamma, min syster och mig med familjer två somrar i rad. Det är alltid jättetrevligt när vi ses men tyvärr blir det som sagt inte så ofta som vi kan samlas. Sommaren är dock ett perfekt tillfälle och eftersom de har ett stort hus med stor trädgård är det inga problem att få plats.

Mina kusiners barn är lite äldre än våra men det gick ändå bra att spela fotboll, rita och titta på tecknad film tillsammmans och däremellan dela upp sig så att de stora pojkarna lekte för sig och våra barn med sina kusiner. Som H sa innan vi åkte när vi pratade om vem som skulle komma: "tur att E (lilla kusinen) blev en flicka för annars hade jag varit helt ensam med alla pojkar". Mina båda kusiner har vars två pojkar och den yngsta är i och för sig född mitt emellan våra två barn men har Downs syndrom och en utvecklingsstörning och kan därför inte leka som de andra eftersom han inte kan förflytta sig själv. Det var dock roligt att se att han har gjort små framsteg sedan senast vi träffade honom och jag blir också djupt tacksam för våra friska barn även om lille A är en fantastisk liten person och hans föräldrar lika fantastiska. Jag vet att man inte har något annat val än att orka men det är roligt att se deras aldrig sinande energi i samspelet med sitt funktionshindrade barn.

Höjdpunkten för O idag var att han fick sitta på min farbrors motorcykel - mkt stolt och glad liten kille! Det är även kul för mig att se att båda barnen har så fin kontakt med min farbror och att han verkar ha ett extra gott öga till dem och nästan betrakta dem som sina egna barnbarn. Det saknas bara en morfar vid dessa tillfällen - mycket!

Lördagen den 12 juli 1968/2003/2014

Idag är det mina föräldrars bröllopsdag. Igår sa min mamma "imorgon har vi bröllopsdag" och visst har de det, även om den ena halvan inte kan vara fysiskt närvarande. Idag är det 46 år sedan de gifte sig och kanske saknar mamma de där blommorna som hon alltid fick eller restaurangbesöken som vi oftast gjorde denna dag. De hann vara gifta i 34 år och 50 veckor och den 12 juli 2003 var därför en extra tung dag för mamma, tror jag.

Denna dag var vi dock på bröllop, eller åtminstone på en vigsel. Min äldsta barndomsväns lillasyster skulle gifta sig och vi hade sedan länge pratat om att gå på hennes vigsel. Två dagar efter pappas begravning, som den blivande bruden, hennes storasyster och föräldrar närvarade vid, var vi på nytt samlade i en kyrka. Inte samma kyrka som tur var. Vigseln var jättefin och tvärtemot vad jag hade trott kändes det inte ett dugg konstigt att närvara vid denna högtidliga stund.

En dag som idag går det inte att låta bli att tänka på att vi nog hade spenderat den med någon form av gemensam familjemiddag om båda mina föräldrar hade levt. Jag kunde ju åtminstone ha varit vid graven och tänt ett ljus men det har jag inte... Att gå till graven är inget naturligt för mig, mer ett nödvändigt måste som jag gärna slipper. Å andra sidan hade jag inte velat ha min pappa i en minneslund heller. På kyrkogården där han ligger finns sedan tio år tillbaka en asklund, där askan placeras någonstans och en plakett med namn och årtal sätts upp. Detta alternativ fanns inte när pappa skulle begravas. Kanske hade vi valt det då. Anhöriga kan plantera blommor och sätta vaser och det blir inte lika anonymt som en minneslund eftersom plaketterna talar om vem som ligger där.

Idag har vi istället tagit det lugnt hemma. H har lekt med en kompis, vi har haft mycket egentid med O, barnen har cyklat mycket - O på tvåhjuling med stödhjul och H på större cykel utan stödhjul med pinne och en springande pappa... Skönt med en hemmadag eftersom vi ska på släktträff hos min farbror och faster imorgon och var i Falsterbo under gårdagen. Det var fint väder på förmiddagen så vi bestämde oss för att åka till stranden när barnen sovit middag. När vi kom dit var det dock ganska kallt och blåsigt och O vägrade dessutom att vara i sanden eftersom den var "blä" under hans fötter... Vi hade lastat cyklarna och efter ombyte i mormors badhytt (guld värd!) cyklade vi vidare till Falsterbo Horse Show. Jag har nog inte missat en sådan tävling sedan vi började åka dit i slutet av 1980-talet, även om jag de senaste åren inte kunnat följa tävlingarna på samma sätt som förr. Det var gratis inträde under de sista två timmarna och det kändes som en bra lösning för att klara av ett besök även i år. Känns inte helt meningsfullt att lösa dyra biljetter för hela familjen när barnen är fullt nöjda efter en timme i pysseltältet som Panduro Hobby har (H) samt traktorprovning (O). Vi såg i alla fall ärevarvet efter nationshoppningen så lite hästar och stämning fick mamman känna på i alla fall.

Den mest oväntade upplevelsen under gårdagen var fem killar i övre tonåren, som den fördomsfulla skulle ha beskrivit som överklasssnobbar om man bara dömde efter utseende, som satt i Ung Cancers tält och trädde "Fuck cancer"-armband. Kändes väldigt fint och bra i hjärtat! Ungdomar i den åldern kan ju ibland annars vara ganska egocentriska och dessutom tro att de är i det närmaste odödliga så det var nog därför det kändes extra förvånande men väldigt bra.

Torsdagen den 10 juli 2003

Begravningsdagen. Jag som bara varit på en begravning tidigare, min 81-åriga, dementa mormors begravning 1984, skulle nu begrava min pappa. Overkligt.

Jag sov oroligt hela natten och gav upp under tidig morgon. Läste ett nytt införande av dödsannonsen i Sydsvenskan och nu var allt rätt. Åkte till mamma och förberedde det sista. Hem och duschade och åkte sen till kyrkan med min farbror och faster. Prästen hade förklarat att närmast anhöriga brukar gå in sist tillsammans med honom men det ville jag absolut inte. Vi var därför vid kyrkan i god tid så att vi istället kunde gå in och sätta oss utan att först hälsa på alla gästerna. Efter hand fylldes sedan kyrkan och jag minns glädjen över att se personer där som vi kanske inte hade förväntat oss. Väldigt rörande i denna viktiga stund. Vi hade skickat ett kort brev till min faster så att hon skulle förstå att hon inte var välkommen. Naturligtvis fick gärna hennes man och mina kusiner komma men det valde de att inte göra. Där och då kändes det helt omöjligt att hon skulle komma på begravningen, nu tycker jag bara att det är sorgligt att det blev som det blev.

Jag minns inte mycket från själva akten. Jag ångrar så att vi inte filmade den. Kanske hade det inte varit en film som jag hade tittat på särskilt ofta men jag hade ändå haft en möjlighet om jag skulle ha velat. Det var ljust och fint med mycket musik tyckte gästerna efteråt. Vi hade valt "Du måste finnas" från Kristina från Duvemåla och "The wonder of you" av Elvis som musik som spelades på orgel. Jag kan fortfarande inte höra dessa båda låtar utan att nästan börja gråta.

Någonstans under akten bröt jag ihop totalt och grät så som jag aldrig hade gråtit innan. Kanske har jag heller inte gråtit just så starkt och mycket efter det heller men jag hade definitivt inte gjort det innan dess. Jag struntade i alla andra, hur det lät, om det påverkade mamma - jag var bara tvungen att få ut allt inom mig. Efteråt kändes det bra och skönt och minnesstunden blev bättre än jag hade föreställt mig. Alla som var där kunde prata om pappa på ett fint sätt och minnas tillsammans och jag blev bara ledsen vid ett tillfälle - när jag satt i soffan och min farbror kom fram, tog min hand och frågade hur det var med mig. En lite oväntad gest från honom, han är inte så fysisk annars. Jag såg på hans hand som är så lik pappas och det kändes både så bra och så enormt ledsamt. Känner att jag blir rörd och ögonen tåras när jag skriver. Min farbror och jag har inte en särskilt nära kontakt idag men under veckorna före och efter pappas död samt under det närmaste året efter var han ett fint stöd, på sitt sätt.

Efter minnesstunden hemma hos mamma åkte vi till kyrkogården för att titta på alla fina blommor och hälsningar. Vi hade undanbett oss blommor och bett de som ville att istället tänka på Cnacerfonden och även om vi fick många bidrag från Cancerfonden var det även många fina blommor med hälsningar som värmde.

Efter några veckor av overklighet skulle nu veckor, månader och år av en enorm tomhet och sorg följa med det visste jag inte denna dag för elva år sedan och lika bra var nog det... Jag väljer nu att avsluta mina tillbakablickar på 2003 dag för dag ett tag men återkommer när det är viktiga dagar som har betytt extra mycket.

Första veckan i juli 2014

Efter förra inlägget vill jag gärna skriva om vår första julivecka detta året eftersom den var så mycket bättre än den för elva år sedan. Det var också en väldigt minnesvärd resa på ett helt annat sätt än vi hade tänkt oss när vi åkte. På väg ner, på båten mot Puttgarden, fick vi sms om att våra vänner hade fått sin andra son och att allt hade gått hur bra som helst denna gång, till skillnad från förra - stor glädje och lättnad. Halvvägs under resan fick vi ett sms om att min systers svärfar hade somnat in och förlorat kampen mot sin hjärntumör, drygt 80 år gammal. En semesterresa som innehöll både ett nyfött liv och ett avslutat. Annorlunda.

Vi tar det från början. Förra söndagen åkte vi mot Holland med en natts övernattning i Bremen för att O inte skulle tycka att det var så jobbigt att åka bil. Förra året körde vi 60 + 60 mil och det var för mycket för honom. Det har aldrig varit några problem med H men O bölade sig igenom hela sista kördagen förra året, förutom de stunder då han sov. Nu körde vi 50 mil första dagen och fick på så sätt lite tid för en stadspromenad och middag i lugn och ro innan det var dags att sova. Vi hade sedan bara 40 mil kvar nästa dag innan vi var framme på den semesteranläggning utanför Haag som vi skulle bo på.

Anläggningen hade en fri nöjespark och ett inomhusbad och kändes perfekt för våra barn som älskar karuseller och behöver träna på att vara i vatten. Lite besvikna blev vi allihop när vi efter att ha kommit fram kl 15 och sedan i lugn och ro bott in oss i den fina stugan som vi hade fått, skulle gå ner vid 17-tiden för att åka karuseller och sedan äta middag. Det visade sig så att nöjesparken stängde klockan 17... Helt galet! Badet var visserligen öppet men reströtta och lite besvikna barn ville vi inte ta med dit. Vi gick runt och kollade vad som fanns och lekte på två stora lekplatser innan vi åt middag på området.

På tisdagen åkte vi karuseller hela dagen som kompensation! Barnen vilade middag ett par timmar men annars var vi i nöjesparken tills de stängde. Då åkte vi till mysiga staden Leiden och åt middag i strålande solsken. På onsdagen inledde vi med bad på förmiddagen och efter viss tvekan gick det sedan över förväntan och båda barnen tyckte att det var riktigt roligt. Eftermiddagsvila och sedan full fart på karusellerna igen innan vi åkte in till Haag för att titta lite på staden och äta middag. Nästa dag upprepade vi samma program men bytte middagsstad till Scheveningen istället. Vi insåg när vi kom hem därifrån att vi inte hade sett den fina delen av staden som man "ska" se så nu har vi en anledning att återvända i framtiden. På fredagen skulle vi vidare mot Amsterdam men åkte ut om Scheveningen igen och insåg då att vi hade missat en superfin sandstrand med pir, brygga och en massa restauranger. Vi åt i hamnen och även om det inte var något fel på det hade det varit mycket mysigare att låta barnen doppa fötterna i Atlanten.

På fredagen besökte vi Amsterdams zoo i ca trettio graders värme. Alltid kul med djurparker men denna bjöd inte på något som vi inte har sett innan. Vi fortsatte till den mindre staden Bussum några mil öster om Amsterdam där vi skulle bo två nätter. Fint hotell och mysig liten stad. På lördagen var det tänkt att vi skulle göra en sightseeing i Amsterdam men det gick sådär... Vi hade planerat att åka tåg in men det visade sig vara omöjligt att lösa biljetter med VISA eller sedlar och det var ingen som ville växla ca 40 € till mynt... När vi till slut, till barnens besvikelse, tvingades köra bil in började det regna och sedan slutade det inte på ett antal timmar. Det är inte jättekul att vara i en storstad i ösregn. Vi har dock fått ytterligare ett resmål att återvända till eftersom Amsterdam säkert är en fantastisk stad om det är uppehåll eller kanske till och med sol. Den utlovade kanalturen fick ställas in så detta var verkligen ingen höjdardag för barnen. Ett besök i en leksaksaffär blev det i alla fall och en semesterpresent som plåster på såren.

I söndags åkte vi vidare mot Hamburg och när vi kom dit möttes vi av tropisk värme. Vi kunde shoppa lite eftersom alla affärerna hade söndagsöppet (kryss i taket!) och avnjöt en middag i folklivet på gågatan. Barnen tyckte att det roligaste var att åka tunnelbana från hotellet och in till city! På måndagen valde vi att åka till en design outlet i Neumünster, ca en timme från Hamburg. Barnen var inte superglada över detta men mutades med lite godis, lekplatsbesök på området och nya klisterböcker. Vi fyndade massor, mest Ralph Lauren men även en hel del annat. På kvällen åkte vi in till Hamburg igen för att titta på leksaker och äta en sista middag. På tisdagen var det dags för hemfärd och lägligt nog vaknade O med feber. Vilken tur att vi fått vara friska så långt! Allt gick bra även om vi fick vänta i en och en halv timme på att komma med en båt till Rødby. Vi fick ingen förklaring till varför och förstod ingenting - det har aldrig hänt att vi har behövt vänta mer än en halvtimme, trots att vi kommit mitt i semesterrusningne. Tur att vi har tålmodiga barn...

Skönt att ha varit iväg men skönt att komma hem efter en lyckad resa, särskilt som vi kom hem till värsta sommarvärmen!

Första veckan i juli 2003

Själaringning inledde juli månad den 1 juli 2003. Hade innan dess ingen aning om att detta gjordes för alla som dör i en församling. Fint, kan jag tycka nu när jag hör det men då, när klockorna ringde för pappa, låg jag i soffan hemma i min lägenhet och hörde klockorna svagt på håll.

Den första veckan präglades av många samtal med fina vänner som fanns där på olika sätt. Ingen av mina vänner vek undan när jag behövde dem som bäst och det är jag så tacksam för. Om du läser detta - hör av dig på något sätt när någon i den närhet drabbas av sorg. Byt inte sida när du ser att du kommer att möta någon som har sorg. Sorg är inte farligt, tårar är inte farligt. Om du inte vet vad du ska säga, så säg just det. Det är helt ok. Jag fick ett mail från en klasskompis som jag fortfarande har kontakt med även om det inte är så ofta. Hon skrev att hon beklagade och inte vågade ringa eftersom hon inte visste vad hon skulle säga men det var självklart helt ok. Det kändes bara bra att hon hörde av sig över huvudtaget.

Den första juliveckan 2003 präglades också av begravningsförberedelser. Prästen kom hem till oss på onsdagen för att prata om pappa och begravningsceremonin. Min farbror var också med. Prästen blev gripen av den historia vi berättade. Om pappa, om hans sjukdom, om hans systers val att inte donera benmärg. Jag minns den skumma och overkliga känslan när vi pratade om alla begravningsdetaljer. På kvällen åt vi middag hos min farbror och faster för att fortsätta planera.

Det hände även helt vanliga saker denna första julivecka. Shoppingbesök på närmaste köpcenter, tvätt i tvättstugan, klippning och slingor, träningar, hästtävlingar, lite jobb. Livet går vidare även om det aldrig mer blir sig riktigt likt.

Mycket rörde naturligtvis också begravningen som var planerad till den 10 juli. Lite väl snabbt men på sommaren är det en del att ta hänsyn till, såsom prästens semester, viktiga gästers semestrar mm. Jag var på stadsbiblioteket och letade efter noter på en Elvis-låt som vi gärna ville skulle spelas. Egentligen ville vi spela den i originalversion på CD men det tillät tyvärr inte prästen. Dock kunde låten spelas på orgel, vilket kändes som det näst bästa alternativet.

Vi var även i blomsteraffören och ordnade med alla blommor samt på en restaurang och beställde mat till minnesstunden som vi skulle ha hemma hos mamma för speciellt inbjudna. I annonsen valde vi att skriva att vi skulle skiljas åt efter akten eftersom det kändes bäst att själv välja vem vi skulle umgås med efteråt.

Dödsannonsen, ja... Den kom in i tidningen på söndagen innan begravningen och var så klart noga genomtänkt. Därför kändes det extra jobbigt när det blev fel! Inga stora fel men tillräckligt för att jag skulle bryta samman totalt när jag läste den. Samma söndag var det tacksägelsegudstjänst - ytterligare en företeelse som jag inte hade en aning om. Jag valde att inte gå på den, så värst kyrklig är jag inte även om jag absolut ville gifta mig i en kyrka och döpa våra barn.

Två dagar innan begravningen valde jag att följa med några vänner till Ullared, precis som vi hade planerat sedan länge. Jag missade då möjligheten att vara med och välja gravplats men litade på mamma och min syster (vilket jag ångrade i efterhand..). När jag kom hem på kvällen var vänner till mina föräldrar hos mamma och klippte häcken och min farbror och faster var där och putsade fönster. I efterhand kan jag tycka att detta var helt onödigt - men väldigt snällt. Jag tror också att det var viktigt för mamma att huset var lika fint som vanlig när det skulle komma gäster. Det var ju en del skötsel som blivit eftersatt sedan pappa blev sjuk. Dagen efter klippte jag gräset och en av häckarna.

Så liten plats en människa tar på jorden

Mindre än ett träd i skogen

Så stort tomrum han lämnar efter sig

En hel värld kan aldrig fylla det