Känner mig som en praoelev...

Denna vecka har jag varit tre dagar på mitt nya jobb och jag känner mig verkligen som en praoelev... Att vara biträdande rektor kan vara ett av de mest förvirrade uppdragen inom skolvärlden - det finns aldrig någon arbetsbeskrivning för vad en biträdande rektor ska göra utan det beror alltid på samarbetet med den som är rektor och vad denna har för behov eller kompetenser. Som studievägledare kan jag gå rakt in på en ny arbetsplats och bara göra mitt jobb eftersom det i stort sett är likadant och jag vet vad som förväntas av mig. Hade jag varit rektor hade jag nog också haft mer ramar för mitt arbete och vetat vilket ansvar som låg på mig men som biträdande rektor är det vanligt att famla i blindo till en början. Jaja, det känns i alla fall bra med den nya rektorn och de nya kollegorna så det kommer att ordna sig - särskilt efter sportlovet då jag kan vara där på heltid!

På min grundskola har jag varit övriga två dagar och det känns som semester i jämförelse, dessutom hemvant och tryggt. Jag har även lyckats hinna med att sköta mina konsultuppdrag som innebär ganska mycket arbete just nu men det är också övergående inom de närmaste tre veckorna. Däremot slapp jag åka till min gamla arbetsplats - chefen i Göteborg hade svarat och det var ok för henne att jag inte kom till skolan under min uppsägningstid. Jag ska bara göra en skriftlig överlämning via mail och åka dit och lämna dator och nycklar och det kommer jag att göra vid ett tillfälle då rektor inte är där. Det ska bli så skönt att lämna den dysfunktionella arbetsplatsen bakom mig! Jag sa vänligt men bestämt nej till den avtackning som chefen i Göteborg föreslog och som rektorn tydligen hade sagt att hon ville ha - efter alla negativa och konstiga saker hon har sagt till mig under den tid vi har arbetat tillsammans hade det känts mycket märkligt om hon skulle ha sedvanlig avtackning inför kollegorna för mig. Det vill jag verkligen inte! Dock kommer jag gärna dit någon dag när rektor inte är på plats och bjuder mina kollegor som jag har jobbat med på fika och säger hejdå till dem.

Annars har det varit en bra vecka med ganska mycket hjälp från farmor och farfar eftersom J var i Tyskland måndag och tisdag, vi båda behövde jobba länge i onsdags och J var på intervju för nytt jobb i torsdags samtidigt som jag behövde jobba länge. En tredje intervju inför en tjänst som han gärna vill ha så nu är det bara att hålla tummarna! H har gympa klockan sex varje måndag och jag slutar fem så när J inte är hemma blir det ganska stressigt... Som tur är tar det mindre än tio minuter för mig att komma hem men att hinna fixa mat och äta innan vi sen ska iväg för att lämna H är ändå lite tight när jag är själv.

I söndags hände något som jag inte var beredd på. H skulle gå till en kompis, jag satt i vardagsrummet och hon kom nerför trappan (som jag inte såg från min plats), gick snabbt genom köket så att jag knappt hann se henne och sa när hon var utom synhåll att hon gick över till grannen. Jag hann dock notera att hon hade en tröja på sig som vi köpte under jullovet och som vi hade kommit överens om att hon skulle kunna ha tidigast till hösten eftersom den var alldeles för stor nu. Hon ville uppenbarligen gärna ha den ändå och visste att jag skulle säga nej om hon frågade, så hon hade tagit den i alla fall och försökte smita ut snabbt i grovköket så att jag inte skulle se det. Hon har verkligen inte gjort något liknande förut så jag blev både förvånad och lite besviken och eftersom jag var trött efter släktkalaset dagen innan då jag i princip stått eller gått från morgon till kväll, överreagerade jag. I efterhand tycker jag att det var ganska bra att hon gjorde något som många barn säkert hade kunnat göra, inklusive jag själv när jag var barn - våra barn är annars så otroligt snälla och hittar verkligen aldrig på något som de inte ska. Ja, självklart gör de små saker som barn gör och som inte alltid är ok men jag litar på dem till hundra procent när det kommer till viktigare och större saker, som när de är själva hemma till exempel eller när de leker med kompisar. Det H gjorde var ju en helt normal sak att göra och egentligen blev jag kanske mest besviken på att hon inte vågade fråga mig så att vi hade kunnat prata om det. Jag hade förmodligen sagt nej ändå eftersom just den tröjan verkligen är alldeles för stor men det kändes inte bra att hon tog den "i smyg". Jag gjorde dock en för stor sak av det hela och berättade hur ledsen och besviken jag var på att hon hade gjort så. Jag betonade i och för sig att jag inte var arg för att hon tog tröjan, jag var arg för att hon försökte smyga ut och för att hon hade en genomtänkt plan för det hela. H var jätteledsen och jag hanterade inte det just då eftersom jag var arg. Jag höjer väldigt sällan rösten mot barnen, nästan aldrig, och det gjorde jag inte nu heller men mina ord var inte så bra och jag kände att jag blev tyst och tjurig efteråt istället för att hantera det vuxet. Ungefär precis som min pappa blev efter ett bråk - han skällde dock mer högljutt och kunde vara väldigt långsint och jag har fungerat så i många konflikter tidigare men vet i alla fall om det och försöker verkligen jobba på det. Just i söndags lyckades det dock inte hela vägen så idag pratade jag med H igen och förklarade på nytt varför jag blev arg samt bad om ursäkt för att jag hade reagerat alldeles för starkt. Att vara förälder kan vara världens roligaste och svåraste jobb men man lär sig förhoppningsvis något hela tiden och blir lite klokare och bättre - tills man ställs inför nästa nya problem eller situation...

En vecka som passerade med rekordfart!

Idag pustar vi ut efter släktkalaset igår för att fira J:s födelsedag. Det har varit en intensiv vecka så idag tänker jag mest sitta i soffan och göra diverse saker som måste göras men det blir ändå någon form av avkoppling.

I måndags meddelade jag mitt gamla jobb att jag inte mådde bra och därför inte kunde komma. Helt uppriktigt och sant - jag mår inte bra av tanken att behöva gå dit. Jag är inte sjuk så det skrev jag inte men jag vägrar att utsätta mig för att gå dit när den enda person, som jag aldrig kommit överens med under mitt yrkesliv, är på plats. Jag skrev ett mail till chefen i Göteborg och förklarade detta samt ville få till en dialog om min uppsägningstid men jag har ännu inte fått svar på detta mail, vilket jag finner lite konstigt. Svara kan man ju i alla fall göra på ett eller annat sätt. Imorgon kommer jag på nytt att meddela att jag inte mår bra och därför inte kommer till skolan - får se om det leder till någon kontakt från deras sida.

Jag har jobbat lite för mitt gamla bemanningsföretag i veckan och träffat många trevliga elever - älskar verkligen att känna att jag gör nytta och möta alla som är glada och tacksamma för att jag kommer! I onsdag var jag på mitt nya jobb för en introduktionsdag, som dock inte blev riktigt som rektor hade tänkt sig eftersom hon med kort varsel fått veta att skolan skulle få besök av ministern för högre utbildning och forskning, Helena Hellmark Knutsson. Hennes namn kunde jag inte men jag hade i alla fall ett ansikte på henne som visade sig stämma. Vi pratade om det på min grundskola i slutet av veckan - hur anonyma sittande regerings ministrar är och har varit under snart fyra år i regeringen. Jag kan inte namnet på alla och kan jag ett namn eller känner igen ett ansikte, så vet jag inte alltid vilket namn som hör ihop med vilken bild och definitivt inte vilket område de ansvarar för. Då tittar jag ändå på Rapport, Aktuellt eller TV4-nyheterna varje dag och läser Sydsvenskan i princip varje dag. Besöket på min nya arbetsplats avlöpte dock väl och det var trevligt och avslappnat. Eleverna som hon skulle träffa var dock nervösa - i deras hemländer händer det inte att en minister åker ut bland folket så som våra gör och de är definitivt inte intresserade av vad ungdomar i deras ålder tycker. Resten av dagen avlöpte väl men jag var väldigt trött i huvudet när jag kom hem.

J var i Norrland under onsdagen och torsdagen så det blev lite extra stressigt hemma på kvällarna. Jag jobbade fulla dagar på min grundskola så farmor och farfar fick rycka in och hjälpa till lite. Kommande vecka ska J till Tyskland måndag och tisdag - måndagar kommer inte att vara en bra resdag för honom under våren eftersom jag kommer att sluta klockan fem och H har gympa klockan sex. Vi får försöka lösa en vecka i taget helt enkelt (och hoppas på att han snart får ett nytt jobb...)!I fredags kväll var jag på After work med den administrativa personalen och personalen i elevhälsan på min grundskola. Vi hade en jättetrevlig kväll och jag kommer verkligen att sakna dem! Flera av dem hade jag kunnat umgås med privat även om vi inte hade varit kollegor och så är det ju inte med alla som man jobbar med. Att J var borta onsdag och torsdag samt att jag var borta i fredags gjorde att jag var hopplöst efter inför gårdagens släktmiddag. Igår fick jag åka och handla på morgonen innan H:s ridning och när vi kom hem från den bakade jag tre olika kakor och ägnade sedan varenda sekund av eftermiddagen åt att förbereda maten. Det kändes verkligen som att jag stod i köket hela dagen! Det blev lyckat och alla tyckte att det var gott men det är ändå en massa meck att fixa en middag till sexton personer. Det tråkiga är även att man inte hinner prata med alla gäster - igår bytte jag bara några ord med var och en, kändes det som.

Under kommande vecka ska jag försöka sätta mig in i mitt nya jobb samtidigt som jag avvecklar alla mina gamla. Fyra veckor till kommer det att vara så här innan jag kan börja på min nya anställning helt och hållet - nedräkning pågår och det ska verkligen bli skönt att så småningom vara på en och samma arbetsplats!

Händelserika dagar

Jaha, då var det ett tag sedan sist igen... Jag som hade en plan på att skriva oftare - det har ju hittills i år gått sådär även om det började bra de första dagarna! Jullovets sista vecka blev lugn och skön - eftersom J jobbade inföll inte den där lediga känslan på samma sätt eftersom han skulle upp och iväg och åtminstone jag blev väckt då. Barnen och jag sorterade lego på båda rummen, vi var på Ikea och köpte nya förvaringsmöbler till allt lego, vi påbörjade omflyttning på H:s rum, H sov över inne hos O, de lekte med kompisar - ja, det var ju inte svårt att få dagarna att gå! Jag gjorde klart en fotobok från H:s femte år och påbörjade sortering av foton inför att göra en likadan till O. H och jag var en vända på Emporia för att försöka hitta födelsedagspresent till J men det gick inte så bra. På lördagen började H:s ridning - hon har bytt tid, grupp och ridlärare och rider nu på lördagsförmiddagarna istället. En bra tid som inte är alltför tidig men som ändå inte tar upp för stor del av dagen. Skönt att slippa ha det söndag eftermiddag! Ridläraren var ok men behöver nog lite stöttning så småningom för att bli ännu bättre.

I söndags var O på fotboll för första gången. Hans kompisar har spelat i fotbollsskolan länge men O har inte velat prova och vi har inte tjatat... Varken J eller jag är några fotbollsfantaster, tvärtom! Efter den första träningen var O eld och lågor och ville väldigt gärna fortsätta så nu får J släpa sig upp på söndagsmorgnarna och vara på plats i idrottshallen halv nio under vintermånaderna. När det blir ljusare och varmare spelar de utomhus en vardagskväll - ännu sämre men vi får väl försöka lösa det på något sätt. O var väldigt gullig på de filmer och bilder J hade tagit och gick verkligen in för det - även om han inte fick röra bollen så ofta... Han var mycket noga med att vi till nästa gång måste köpa benskydd och långa strumpor så det fixade vi igår. Idag har han spelat igen och har varit mycket förväntansfull hela veckan. Han behöver prova på någon aktivitet så det är verkligen ett steg i rätt riktning eftersom han hittills har vägrat allt vi föreslagit.

I söndags hann vi även med att lämna H på kalas och O till en kompis innan familjen S kom hem till oss. Det var jättelänge sedan vi sågs, i slutet av augusti tror jag, så det var verkligen roligt att det blev av! Barnen lekte bra ihop även om de inte hade träffats på länge och vi hade några trevliga timmar tillsammans och lovade varandra att vi måste ses oftare, både med familjerna och bara vi vuxna så att vi hinner prata.

I måndags var fritids stängt så jag var föräldraledig med barnen. På så sätt slapp jag åka till min gamla arbetsplats, vilket var väldigt skönt. Barnen var själv hemma en liten stund medan jag åkte och hälsade på på min nya skola. Det var arbetsplatsträff och en perfekt chans att hälsa på alla. Det verkade vara trevliga kollegor och jag blev väl mottagen. Barnen såg morgon-TV hemma och hade tillgång till J:s mobiltelefon. H skickade väldigt gulliga och förståndiga sms och var mycket nöjd med att kunna kommunicera med en nästan egen telefon... När jag kom hem duschade jag dem, fixade lunch och packade det sista inför J:s och min lilla tripp till Stockholm. Farmor och farfar kom och avlöste mig och jag åkte till Sturup, där jag mötte upp J. Mormor kom sedan på kvällen och passade barnen över natten men eftersom hon först passade kusinerna under dagen fick farmor och farfar rycka in hos oss.

Flygresan gick bra liksom pendeltåget ut till hotellet vid Globen. Vi åt en snabb middag på Mc Donalds eftersom det var det enda vi hittade och gjorde oss sedan i ordning för kvällens gala, "Tillsammans mot cancer". Lite udda känsla att vara VIP-inbjuden till en så stor gala och frottera sig med alla kändisar. Vi fick bra platser när det så småningom var dags att sätta sig och satt nära många kända personer. Statsministern passerade bara ett par meter ifrån oss. Patrik Sjöberg satt snett framför mig, rakt framför mig satt Regina Lund och inom ett par meters avstånd hade vi många andra kända ansikten. Det var intressant att se hur TV-produktionen gick till och många gånger stod programledarna, Bengt Magnusson och Tilde de Paula, bara några decimeter från oss men vi kom som tur var inte med i TV. Det blev dock inte samma känsla på plats som hemma i TV-soffan så jag ska titta på hela galan igen en dag när jag får tid. Efter galans slut däckade vi på hotellet (som förresten inte alls var bra - sällan jag bott så dåligt i Sverige på ett hotell som ändå tillhör Quality-kedjan, även frukosten var riktigt tråkig).

I tisdags var vi båda tidigt uppe eftersom J skulle med flyget redan klockan nio från Bromma och jag skulle vara på plats och jobba i Solna samma tid. Jag hade bara två samtal där eftersom flera hade avbokat så när jag var klar kvart i elva hade jag tio timmar tills flyget gick... Jag kunde hjälpa min vän och chef med lite olika saker och jag kunde jobba med annat som jag behövde göra för det bemanningsföretag där jag har lovat att hjälpa till lite så tiden gick ändå ganska snabbt. Vid femtiden begav vi oss in mot stan eftersom min chef ville bjuda mig på middag. Vi åt på en väldigt god asiatisk restaurang där maten var mer "äkta" asiatisk än den som man vanligen serveras. Vi lämnade restaurangen i god tid och skulle ta oss till tåget mot Arlanda men min väninna fick en idé om att hon bara måste visa mig en affär med fina klänningar. Det slutade med att vi bestämde oss för att ta Arlanda Express så att vi hann prova några klänningar var men det visade sig vara ett lite dumt beslut... Klockan var 19.22 när jag kollade tidtabellen för Arlanda Express, som brukar gå var tjugonde minut. Just då var det halvtimmes trafik och nästa tåg gick 19.35, därefter 20.05 och vårt flyg gick 20.40. Det blev en rask språngmarsch till stationen och vi landade andfådda på sätet en halv minut innan dörrarna stängdes - puh! Jag gillar inte att vara ute i sista sekunden när det gäller flygresor och så här lite tid har jag aldrig haft. Resan tog nästan en halvtimme, säkerhetskontrollen tog lång tid och när vi var igenom den var det "final call " mot Malmö... Jaja, vi kom med i alla fall och det var det viktigaste!

I onsdags började barnen skolan igen och ekorrhjulet snurrade igång. Jag var på plats på min grundskola där rektor berättade att jag hade sagt upp mig. Många av mina kollegor beklagade detta men det kändes samtidigt skönt att kunna meddela att det redan finns en efterträdare som kommer i april - en kollega från en annan högstadieskola som jag känner lite och som är trygg och erfaren. Jag berättade även för alla elever men meddelade samtidigt att jag kommer att vara kvar tills de har gjort sitt gymnasieval.

J har varit på två intervjuer denna vecka - det ena jobbet var inte intressant men det andra håller vi tummarna för att det går vägen! I helgen har vi mest tagit det lugnt - H red igår, vi sov middag hela familjen och var sedan på Emporia för att dels köpa present till J och dels äta middag. Nu laddar vi för en fullmatad vecka då jag ska på bemanningsuppdrag i början av veckan, börja på mitt nya jobb på onsdag och vara på min grundskolan i slutet av veckan. Onsdag och torsdag åker J dessutom till Norrland, på fredag ska jag på after work med min grundskola och fira av ett par andra kollegor som har slutat och på lördag ska vi ha släktkalas för J. Nu ska jag bara överleva att jobba på en massa olika ställen fram till sportlovet - från och med vecka åtta ska jag bara vara på mitt nya jobb och det ska bli så skönt och roligt! Dessutom har vi så smått börjat planera vår sommarsemester och har verkligen mycket att se fram emot.

Katastrof!

Idag kom jag på att jag under 2009 och 2010 skrev i en blogg från när H föddes till hon började på dagis. Efter det vet jag att jag gjorde ett uppehåll tills jag startade denna blogg men nu tänkte jag att jag skulle leta fram den andra bloggen och kopiera ner den i ett word-dokument så att den finns sparad för framtiden. Jag sökte på bloggnamnet men hittade inget när jag googlade. Jag drog mig till minnes att jag använde mig av Metrobloggen och googlade detta istället. Då kom det upp en sida som berättade att Metrobloggen stängdes ner i slutet av 2011 och att det hade varit möjligt att flytta det man hade skrivit fram till december 2016. Nu fanns det dock inga möjligheter att komma åt det som var skrivet...

I denna blogg skrev jag allt om H och hennes utveckling samt om händelser i livet under hennes första 18 månader. Det känns katastrofalt att vi nu går miste om allt det jag skrev ner men det finns inget att göra åt saken. Jag hoppades på att vi redan hade kopierat det jag hade skrivit eftersom jag någonstans i bakhuvudet bestämt har för mig att vi har gjort detta men jag kan inte hitta ett sådant dokument i datorn. Jag hittar den blogg som jag skrev under H:s graviditet men inget annat. Det känns väldigt tomt och tråkigt och som en väldigt stor förlust. Det är mycket som händer under ett barns första år och nu har jag ingen koll på första tanden, första leendet, när hon satt för första gången etc. Förlåt H!

Tillbakablick

Kanske är det för att det är ett nytt år, kanske är det för att jag är ledig och har tid - eller kanske är det för att jag har ett behov av det. Igår och idag har jag läst igenom alla inlägg som jag har märkt med taggen "Pappa och cancer". Jag tror att jag har glömt att märka vissa inlägg men det var ändå ganska många att ta sig igenom. Jag hade någon gång skrivit att jag gärna hade haft två veckor i en alpstuga helt för mig själv och skrivit en bok om mitt liv under de år som jag var mellan 25-35 år - det måste jag få till någon gång när barnen är lite större. Jag måste också författa brev till alla mina nära vänner som de kan få när jag inte finns mer och till mina barn så att de har något till varje födelsedag och till alla stora högtidsdagar.

Jag är stolt över att jag vågade ta kontakt med min faster igen julen 2013 efter drygt åtta år. Vi hade under dessa åtta år bara kontakt vid ett fåtal tillfällen per telefon och även om jag ångrar detta väldigt mycket är jag ändå stolt över att jag till slut skickade ett långt brev. Efter det har det ändå hänt en hel del positivt - min faster och mamma har träffats några gånger, vi har träffats tillsammans med alla kusiner och familjer en gång förra sommaren och vi har kontakt per telefon och sms några gånger om året. Till sommaren är det min plan att bjuda in hela min fasters familj till oss så att det inte dröjer allt för långt mellan träffarna. Risken är att vi så småningom bara ses på begravningar annars och det vill jag inte ens tänka på.

Efter det som min chef har utsatt mig för sedan tidig höst förra året, har mitt självförtroende fått sig en törn och jag har oftast tvivlat på mig själv och min egen förmåga - särskilt i min yrkesroll men det spiller också över på mitt privatliv. När jag tänker på allt som jag har gått igenom sedan 2000 måste jag ändå ge de psykologer rätt, som har sagt att det inte är vanligt med så mycket personlig styrka som jag har visat prov på. Jag vet att jag står pall för mycket och kanske är det det som har gjort att jag ändå har tacklat situationen på mitt jobb på ett relativt bra sätt. Nu ser jag fram emot att få vara på en arbetsplats där jag kanske får en chans att fungera bättre. Jag har delvis läkt på min högstadieskola, där jag har fått uppskattning för det arbete som jag har gjort och hunnit återhämta mig lite men förhoppningsvis kommer det att kännas ännu bättre när jag har kommit in i mitt nya jobb. Det kan ju inte bli sämre än under de två senaste åren så jag ser med tillförsikt fram emot att börja på en ny arbetsplats. 2018 blir förhoppningsvis ett riktigt bra år på många sätt!

Summering av 2017

God fortsättning på det nya året! Jag borde ju ha skrivit den summering av det gångna året som jag brukar göra igår så att det hamnade på rätt datum men nu hann jag inte det så det får bli idag istället... Gårdagskvällen firade vi hos vänner i Dalby. Vi är tre familjer som brukar fira nyår tillsammans och så blev det även i år. L fick samma medicin som förra året och låg lugnt till ro till någon minut innan tolvslaget. Då blev hon lite orolig men en kvart senare låg hon i sin korg igen. Vid halv tre i natt smällde det lite här hemma och då fick hon komma upp i vår säng men på det hela taget blev det en väldigt bra nyårsafton för vår lilla skotträdda hund! Förutom att vi inte alls har samma syn på barnuppfostran som värdfamiljen så hade vi en trevlig kväll med god mat.

Nyårsaftons förmiddag tillbringade jag och H på ridskolan eftersom hon ville vara med på den lilla tävling som anordnades, Nyårshoppet. Hon anmälde sig innan hon ramlade av så jag var inte säker på att hon ville vara med men hon har envist hållit fast vid att hon ska rida även om hon inte har velat rida de extra lektioner som ridläraren erbjöd eftersom hon har varit rädd. Hon gjorde i ordning ponnyn tillsammans med en annan flicka som också skulle rida samma häst och sedan gick vi banan tillsammans som på en riktig tävling. Skum känsla att göra det som jag har gjort många gånger både för egen del och tillsammans med elever - nu tillsammans med min dotter... H gick banan med stor inlevelse - först en gång med mig och sedan sprang eller gick hon den själv tre gånger. När vi hade sadlat och tränsat och var redo för att gå in i ridhuset var H ganska blev och sammanbiten. Jag sa att det var helt ok att ångra sig och stå över men det ville hon efter lite eftertanke inte. Jag visste så klart att det bästa var om hon red som planerat men ville ändå inte pusha på för mycket. När hon väl kom upp i sadeln och in i ridhuset började hon gråta när jag sa att jag inte kunde leda henne över hinderna. H:s ridlärare gick bredvid i början och efter en stund travade hon på egen hand. Hon provhoppade två hinder och det gick lite trevande men bra när hon fick göra ett andra försök. Hon grät lite igen medan hon väntade på sin tur men bet ihop och styrde runt banan som var åtta hinder lång och klarade det hur bra som helst. Efteråt var hon mycket lättad och strålande glad! Så härligt att se! När alla hade ridit klart var det prisutdelning och H fick sin första prisrosett, en plakett och en godispåse. Mäkta stolt och nöjd H, som sedan lekte häst och tävling direkt när hon kom hem.

Jaha, så var det då dags för en summering av 2017. Det har varit ett lite turbulent år privat med tanke på att både J och jag har bytt jobb och inte trivts riktigt med vår jobbsituation. Vi var sjuka väldigt mycket under det första kvartalet, mina njurar strulade till och från och i augusti fick J en pacemaker. Vi hann precis fira att det var tio år sedan vi först träffades och detta gjorde vi på samma restaurang som då. Dagen efter hade J en pacemaker och firandet av vår tioårsdag tillsammans och vår sjuåriga bröllopsdag fick ställas in. Året har även varit turbulent i världen med konflikter i och mellan många länder, bl a Nordkorea, USA och många länder i Mellanöstern och Afrika. Här hemma ser vi fortsatt en invandring av flyktingar som söker sig bort från fattigdom och krig och vi lever fortfarande med konsekvenserna av den massiva invandring som kom under hösten 2015. I september är det val i Sverige och det ska bli spännande att se hur det slutar. Just nu ligger både Kristdemokraterna och Miljöpartiet under riksdagsspärren och det parlamentariska läget är ytterst osäkert. Jag har ingen aning om vilket parti jag ska lägga min röst på och det blir säkert en intressant valrörelse. Väljarna måste ju få svar på frågor som rör skola, vård, omsorg, polis, kriminella, tiggare - det finns inga pengar till något känns det som och det saknas folk som vill jobba inom den offentliga sektorn. 

Under 2017 har flera stora svenska personligheter gått ur tiden; dansbandskungen Sven-Erik Magnusson, vett och etikett-experten Magdalena Ribbing, Hasse Alfredsson, Gösta Ekman, Rikard Wolff, Michael Nyqvist med flera. Under 2017 har Sverige berikats med ännu en liten prins - prins Gabriel föddes i slutet av augusti. Nästa år utökas kungafamiljen med ytterligare en medlem när prinsessan Madeleine föder sitt tredje barn. Även det brittiska kungahuset väntar tillökning och kan även se fram emot ett bröllop när prins Harry ska gifta sig med Meghan Markle. Som rojalist ser jag så klart fram emot dessa händelser! En av de stora händelserna under 2017 var så klart när H och jag var på slottet i samband med kungens födelsedag och H fick överlämna en blomma till kungen och ta honom i hand. Denna händelse överträffades för H:s del några veckor senare när hon fick se Dollystyle och krama dem men för min del håller jag nog ändå kungen högre...

Det som jag vill minnas främst från 2017 är den tid vi har haft tillsammans i familjen. Alla vardagsögonblick som är ovärderliga, all den kärlek vi både får av och ger till våra barn, alla stunder i sängen med ett barn på varje arm, resor som vi gör där det bara är vi fyra med hur mycket tid som helst att umgås. Under det gångna året har vi hunnit med längre resor till Österrike och Tyskland samt till Kanarieöarna och kortare resor till Tyskland i januari och september samt till Stockholm och Göteborg i april och december. Inför sommaren 2018 har barnen önskat att vi ska åka till Legoland i Tyskland igen så det blir förmodligen en ny tur genom Europa i början av sommarlovet. Legoland är kanske inte populärt om några år och eftersom allt i O:s värld just nu kretsar kring Lego tänker vi att det är lika bra att åka dit igen. Mer än så har vi inte planerat men vi försöker säkert att komma iväg på en solsemester någonstans också om ekonomin tillåter. Med mitt nya jobb blir det ju onekligen lite mer pengar över än innan - nu är det bara J som ska hitta ett annat jobb som han kan trivas med och som matchar hans lönevillkor. Innan året är slut hoppas jag verkligen att han är någon annanstans eftersom den chef som han har nu är allt annat än normal.

Normal är heller inte den chef som jag har fått stå ut med under de senaste tre terminerna. Jag är otroligt lättad över att jag äntligen ska kunna komma ifrån denna arbetsplats.Vid denna tid förra året skrev jag att jag kanske skulle ha bytt jobb - och det har jag ju nästan gjort eftersom jag börjar min nya tjänst om ett par veckor. Jag borde göra en anmälan högre upp i organisationen när det gäller min katastrofala chef och jag borde driva en process mot henne med hjälp av facket angående hur hon har behandlat mig men jag orkar inte det just nu. Jag vill vara lämna allt bakom mig och försöka ta nya tag i min nya anställning. Det kommer nog att ta ett bra tag innan jag vågar lita på mig själv i rollen som skolledare igen men det känns som att jag kommer att ha väldigt bra förutsättningar på mitt nya jobb i alla fall. Det ska bli skönt att fortsätta min rektorsutbildning "på riktigt" och det ska bli skönt att ha en anställning istället för tre eller fyra, som jag har haft nu mot slutet. Hösten har varit bitvis intensiv för att få ihop alla jobb och alla resor till Stockholm, bitvis otroligt långsam men trevlig när jag varit på mitt jobb på en grundskola, bitvis frustrerande när jag varit en dag i veckan på min gamla skola och bitvis väldigt rolig på alla mina jobb (utom möjligen det sistnämnda...).

Det har varit ett år med mycket jobbtankar men självklart är det händelserna på det privata planet som är viktigast! I juni slutade O på förskolan och i augusti började han förskoleklass. Under 2018 kommer han att börja skolan "på riktigt" - galet! H har hunnit halvvägs genom tvåan och för båda barnen går det jättebra i skolan. H läser och skriver tillräckligt bra för att uppnå målen i årskurs fyra och för hennes del blir det viktigt att lärarna hittar rätt nivå i svenska och SO. Innan jul vann hon den nutidsorientering som klassen har haft under hösten - kanske till stor del beroende på att hon (av eget intresse) ser på Rapport tillsammans med oss i stort sett varje kväll. I matte och NO ligger hon väl i nivå med målen men tycker inte att dessa ämnen är lika roliga. O, som inte kunde alla bokstäverna när han började F-klass, kan nu läsa enklare ord och skriva genom att ljuda sig fram. Skillnaden mellan honom och H är att han direkt kan läsa både små och stora bokstäver eftersom han har lärt sig dessa parallellt i skolan. H lärde sig att läsa när hon var fem och ett halvt år och läste då många böcker med bara versaler eftersom de bara övade stora bokstäver på dagis. O är långt före de flesta av sina klasskamrater när det gäller att räkna och har verkligen lätt för siffror. Under hösten har H lärt sig simma och det är hon mycket stolt över - med all rätt! Hon har också gjort stora framsteg inom ridningen och man ser att hon har viss talang och fallenhet för denna idrott.

Jag brukar skriva något om barnens språkutveckling och det är ganska roligt att följa det år för år. H stammar ungefär likadant som tidigare - i perioder väldigt mycket, särskilt här hemma, och i perioder inte alls mycket. Vi har varit på ett fåtal logopedbesök och kommer nog att ta kontakt under våren igen för uppföljning men annars verkar det inte finnas så mycket att göra. För ett år sedan kunde O fortfarande inte säga en hel del bokstäver om han inte koncentrerade sig och fick hjälp av oss. För det mesta blev V, K och G rätt men S och F var svårt och R helt omöjligt. Vi gick regelbundet till logopeden under våren och innan han slutade förskolan kunde han alla bokstäver utom R. I höst har vi bara haft ett besök logopedbesök och i mitten av höstterminen lärde han sig plötsligt att säga R (ungefär samtidigt som han lärde sig att läsa). Det blir fortfarande J ibland men mer än hälften av orden med ett R i blir rätt och han låter inte lika barnslig längre.

Båda barnen har självklart utvecklats som personer under året som gått. H har haft en lång period då hon måste ha rätt i allt och blir vansinnig om man försöker berätta att hon t ex inte fyllde år en onsdag, utan en tisdag - att hon faktiskt minns fel. Att hämta en almanacka och visa hjälper inte, hon har rätt... Lite jobbigt ibland! Hon är mycket noga med att allt ska vara rättvist, i alla fall så länge det gäller henne själv. Hon kan vara mycket mogen i vissa situationer och väldigt liten i andra - jag antar att det är precis som det ska vara när man är åtta år. Hon går med glädje till skolan varje dag och är omtyckt av sina kompisar. Hon leker främst med A och I, som är samma typ av personer som H och gillar att gå i skolan. De är en bit före sina klasskamrater och kanske är det också därför som de har funnit en vänskap. H har ingen "bästis" sådär som många tjejer har utan är kompis med alla tjejerna i klassen och även många i parallellklassen, vilket är en styrka. O har vuxit mycket sedan han började förskoleklass och fått några nya kompisar men är även tydlig med vilka han inte vill umgås med - och då gör han inte det heller. Hans bästa dagiskompis E och han hänger fortfarande tätt tillsammans och de har även fått en ny gemensam vän i D, som började i deras klass i höstas. Alla killarna är den lite lugnare typen och verkar vara väldigt bra för varandra. Hemma "bölar" och gråter han minst en gång varje dag men utbrotten är kortare och inte lika frekventa som tidigare. Han vill fortfarande "krama kuddis" när han är ledsen och helst av allt sitta i mitt knä och göra det. Han påbörjar nästan varje mening med "mamma" och har mycket att berätta - 99% av det han pratar om handlar om Lego Ninjago eller något som är relaterat till detta...

På det personliga planet har det varit både toppar och dalar för min del men jag upplever ändå att jag har mått bättre under 2017 än under 2016. Jag har tagit ansvar för mitt mående och inte arbetat i samma tempo som tidigare. Jag saknar fortfarande min pappa - igår var det femton år sedan som vi firade nyår tillsammans för sista gången och i juni är det femton år sedan han dog. Galet längesedan och ändå inte. Jag är glad för att vi har haft fortsatt kontakt med min faster och inför sommaren planerar jag att vi ska bjuda hem mina kusiner och min faster och farbror så att alla kan träffas tillsammans igen. Min enda önskan nu är att även min farbror kunde förlåta min faster så att de kunde försonas innan det är för sent men det är inget som jag kan ta ansvar för.

Det känns som att 2018 har alla förutsättningar att bli ett bra år! Gärna med lite mindre dramatik - ingen pacemaker, ingen ambulansfärd med njurstensanfall och inga andra sjukdomar hoppas jag. Om alla bara får vara friska löser sig allt annat på ett eller annat sätt. Vi kan se tillbaka på en höst då vi har vabbat otroligt få dagar och hoppas att detta håller i sig! Mitt arbetsliv ska förhoppningsvis bli bättre och jag önskar så att även J hittar ett jobb som han trivs med. O ska börja skolan och H ska påbörja sista året på lågstadiet - tiden går verkligen väldigt snabbt!

Gott nytt år!