På flykt från sjukstugan

I natt kom J hem och H blev väldigt glad när hon vaknade i morse. O blev förmodligen också glad men vägrade prata med J och någon kram blev det inte heller... Tog en försiktig powerwalk eller egentligen en promenad i träningskläder och småjoggade ca 100 m åt gången vid fyra tillfällen. Helt slut men känner att jag måste försöka hålla igång mitt motionerande så gott det går. Fortfarande ordentligt förkyld och har en äcklig hosta men jag kände mig ändå lite piggare idag än tidigare i veckan. Jag hade tid för slingor och klippning på förmiddagen och fick på så sätt lite tid för mig själv. Med mycket mörkare hår efter ett drygt år av ljusa, blekta slingor åkte jag sedan vidare på lite shopping eftersom resten av familjen ändå sov middag. Hittade kavaj, nya svarta jeans och fint linne på MQ, fyndade nya walkingskor (inte fullvärdiga ersättare till mina Reebok Easytone men det finns tydligen inte) och köpte stövlar och en klänning till H.

Under eftermiddagen har jag röjt bland mina och barnens kläder, sorterat och lagt undan sommarkläder som ska sparas till nästa år, som ska säljas till våren och som ska skänkas bort. Denna sortering är ju så mycket roligare att göra på våren än på hösten... Nu är det ordning i alla fall! En storhandling hann jag också med men hade självklart mycket hellre tillbringat dagen med att förbereda middag för de tilltänkta gästerna. Eftersom vi snörvlar och hostar och både J och jag känner oss helt slut beslöt vi oss för att även ställa in morgondagens planerade träff med O:s föräldragrupp. Detta datum bestämde vi i juni tror jag så det kändes verkligen tråkigt. Hoppas att vi kan hitta en ny dag när alla kan inom kort. Imorgon blir det ännu en lugn dag på hemmaplan. Målet är att åtminstone åka och köpa ljung och lite annat att sätta i våra krukor!

Socanmälningar - i tanken och i verkligheten

Kan man socanmäla med hänvisning till en bils registreringsnummer..? Just den frågan har jag stor lust att ställa till soc innan jag glömmer bort numret. Eftersom jag var helt slut efter veckan fick det bli Mc Donald's till middag - O blev glad, H surade. Framför oss i kassan var två män och en pojke i lågstadieålder. De var ganska högljudda och störiga och eftersom vi satt i närheten av dem la jag märke till att pojken åt endast en stor pommes till middag och kompletterade denna med en mellancola och en glass med kolasås. Fine - jag struntar egentligen i vad folk ger sina barn att äta och pojken var på inget sätt tjock (även om pappan var det och han säkert kan bli om han växer upp på en sådan diet - men vad vet jag, det kanske var en engångsföreteelse). När de hade ätit färdigt gick de ut på parkeringen och det visade sig då att pappan och pojken klev in i bilen bredvid vår. Jag hade lagt märke till den när jag parkerade eftersom den var både bucklig och rostig (en gammal Skoda Fabia). Dessutom parkerad på en av de två handikapplatserna. Den andra mannen gick till sin bil som var parkerad på den andra handikapplatsen - surprise... Pappan öppnade dörren för sonen som klättrade in och satte sig i passagerarsätet fram. Helt säkert ingen bilkudde eftersom han knappt syntes och inget säkerhetsbälte sattes på. Det hängde bredvid när pappan körde iväg. Innan han startade tände han en cigarett men till hans försvar så hissade han i alla fall ner rutan en liten bit.

Och det är nu jag bara vill ringa till soc och be dem spåra denna sk förälder med hjälp av bilens registreringsnummer så att jag sedan kan göra en anmälan. Det är väl förmodligen inte möjligt och de kanske inte ens bor i kommunen. Behöver jag tillägga att de inte plockade undan efter sig..? Men det är ju i och för sig inte straffbart.

Jag är på inget vis varken främlingsfientlig eller rasist men kan konstatera att det i vår by finns relativt många familjer som tillhör en av de grupper som är erkända som minoriteter i Sverige. De kan inte skylla på bristande försök till integration eftersom de är födda här och deras familjer har förmodligen levt här sedan flera generationer tillbaka. De borde precis som alla andra svenskar veta att barn ska ha cykelhjälm på sig, att det är lag på bälte när man åker bil, att det är olagligt att ha barn lösa i bilen (ofta ser man tre-fem barn i baksätet och/eller ett spädbarn i famnen på en vuxen i passagerarsätet), att man inte får lov att parkera på handikapplats utan tillstånd, ej heller på spärrområden eller precis framför livsmedelsaffärens ingång. Många av dessa familjer utmärker sig dock och gör precis det man inte ska. Det är ju inte så att jag studerar just dessa människor extra noga men naturligtvis hajar man till när de ofta högljutt lastar in sina barn i bilen alternativt drar iväg med full gas på en parkering. Det gör jag oavsett vem som gör sådana saker men jag har verkligen aldrig sett andra föräldrar som inte har sina barn fastspända i bilen. Vi bor grannar med en av dessa familjer och har verkligen inga som helst problem med dem. De pratar och hälsar aldrig så jag har gett upp, de tar inte hand om sitt hus och sin trädgård, det flyger in en del skräp till oss men när J någon gång fått nog och sagt till har de varit trevliga och åtgärdat direkt och de verkar arbeta för de är åtminstone inte hemma dagtid. Visst hörs det när de någon gång har hela släkten på besök men våra barn och gästers barn hörs nog ungefär lika mycket. Som sagt, inget alls emot denna folkgrupp, drar absolut inte alla över en kam men förundras över det beteende som jag har beskrivit ovan. Är de inte rädda om sina barn..?!

På tal om socanmälningar så är det sorgligt hur många föräldrar som sätter barn till världen för att sedan inte ta hand om dem. På en grundskola där jag arbetar en dag i veckan är elevhälsokonferenserna hjärtskärande på många sätt. Här finns allt som man bara läser om i tidningarna annars och det blir så mycket hemskare när man får ett ansikte på ett drabbat barn. Många barn lever i misär - materiell och/eller känslomässig och det är helt fruktansvärt hur många barn växer upp. I dysfunktionella familjer finns det ju dessutom ofta många barn (eller åtminstone mer än två) av någon anledning. Efter mötena med elevhälsan på denna skola åker jag hem till min lilla bubbla och tackar högre makter att jag inte har växt upp under sådan förhållanden och att mina barn därför inte heller kommer att göra det. Jag ska dock försöka betona för dem när de blir äldre att de har det väldigt bra och att det finns de barn som inte äter sig mätta varje dag, inte får nya kläder som passar, inte får kramar, pussar och positiv bekräftelse, inte får äta på restaurang, gå på bio, åka på semester etc. Det finns barn som blir slagna, misshandlade psykiskt och/eller fysiskt, blir utsatta för tvång på olika sätt, aldrig får delta i fritidsaktiviteter, barn som inte kommer långt utanför lägenheten där de bor, barn som lever bland husdjur som ingen städar efter eller går ut med, barn som lever med missbrukande föräldrar, psykiskt sjuka föräldrar, föräldrar som har gett upp, som inte bryr sig, som har kontaktförbud eftersom han har mördat sin nya fru, har en mamma som blev mördad av sin sambo - listan kan göras lång. På en enda skola... Det blir många socanmälningar men ibland undrar man vad de gör? Det finns absolut bra personal men också socpersoner som borde jobba någon annanstans.

Min och övriga familjemedlemmars förkylning ter sig plötsligt så futtig...

Jag borde inte klaga...

... eftersom det bara är en vanlig förkylning vi har drabbats av i familjen men det är tröttsamt att inte ha någon ork och dessutom ingen röst. J vaknade med feber i Italien idag men har väl på något sätt tagit sig igenom dagen och reser hemåt imorgon eftermiddag igen. H har varit väldigt gnällig både i morse och under eftermiddagen och kvällen och frestat på sin mammas tålamod, som är sämre än vanligt eftersom jag mår som jag gör. Hon hittar sätt att reta sin bror hela tiden och säger dessutom taskiga, nedlåtande saker till honom - grr! O har fått några mindre utbrott men inte alls särskilt jobbiga. Jag var mer eller mindre tvungen att jobba idag även om jag inte borde och nu har min röst upphört att existera, trots att jag ställde in kvällens dressyrträningar. Blir spännande att se hur jag klarar morgondagens elevsamtal...

Idag hade några charmiga elever tillverkat någon form av rökbomb så att brandlarmet gick och skolan fick utrymmas. Så klart regnade det småspik just då... Kaos när vi skulle utrymma, ingen koll när vi väl var ute - de måste uppenbarligen se över sina rutiner! Skolan är ett bevis på att det behövs krafttag när det gäller integration - många elever kommer från hem med två föräldrar som varit i Sverige ett kortare eller längre tag, många är födda i Sverige av utländska föräldrar, men känner sig uppenbarligen inte som en del av det svenska samhället. De har oftast strulig skolbakgrund bakom sig och skyller på alla och allt utan att se sitt eget ansvar. Det är svårt att gå samhällsprogrammet som ju är tänkt att leda till vidare studier på högskola och komma därifrån med så låga betyg att chanserna att komma in på högskola är i det närmaste obefintlig. Därför är det fantastiskt kul att träffa elever som den tjej jag träffade idag. Hon hade varit i Sverige i drygt två år, kom hit med sin familj från Slovenien, där hon är född, men föräldrarna är egentligen från Albanien. Hon pratade helt felfri, flytande svenska, visserligen med en brytning men för övrigt precis som vilken infödd svensk som helst. Hon går i åk två och i de kurser hon hade läst under ettan hade hon nästan A i samtliga. Så roligt med målmedvetna ungdomar som visar att allt är möjligt! Mycket beror på den egna inställningen tror jag samt hur familjesituationen runt omkring en ser ut. Många maskrosbarn förändrar ju dock sina liv till det bättre så inställningen och kämparglöden är nog ändå det allra viktigaste!

Nu ska jag gå och lägga mig innan klockan ens visar 21.30 och hoppas att det kurerar min röst och min hosta, som smakar blod. Helgens middag med vänner som vi inte har träffat på flera år lär vi tyvärr få ställa in. Väldigt synd eftersom jag hade sett mycket fram emot att träffa dem... Måste hitta nytt datum på direkten!

Sjukstuga igen och lite reflektioner över livet...

Vi räknade ju ut att det sedan barnen började på förskolan igen efter sommaren, bara har gått en vecka utan att vi har vabbat och det var den veckan vi var i Grekland. Man kan ju undra om våra arbetsgivare börjar tröttna eftersom vi har vabbat alla tre dagarna i denna vecka också... Vi kom iväg på restaurangbesök i fredags trots att O faktiskt hade 39,8 en timme innan vi skulle iväg. Dock var han nästan som vanligt, helt utan medicin i kroppen, och lekte trots den höga febern. Annars brukar han mest sitta som en trasa och mysa i de lägena. Vi gav därför en Ipren en timme innan vi skulle åka och då sjönk tempen och han blev i stort sett som vanligt. Sitta hemma eller sitta på restaurang, det kan ju på ett sätt kvitta och vårt sällskap var medvetna om läget. Buss åkte vi dock inte! O åt som vanligt och var pigg hela kvällen och på lördagsmorgonen var han helt feberfri och har varit frisk sedan dess. H fick däremot lite feber (tror vi i alla fall, vi tog inte tempen men hon var varm) i lördags kväll och vi trodde att hon skulle bli sjuk. I söndagsmorse var hon dock pigg och ville absolut gå på gympan som hon har missat många veckor nu. Där var hon som vanligt, åt massor till lunch men efter middagsvilan vaknade hon lite febrig och snorig. Vi åkte ändå på kalas hos mormor eftersom hon var helt ok och ville själv. Svårt det här när de vill trots att de kanske inte är helt ok, när ska man börja lita på dem...?

Således klarade vi av vår social helg med valpbesök och kusinträff med storkusinerna på lördagen och födelsedagskalas hos mormor med småkusinerna på söndagen. Hos mormor var även min moster och morbror samt min kusin som bor hos dem för tillfället. Min kusin fyller femtio om några år och var fram tills hon var drygt tjugo år precis som vem som helst. J har så svårt att förstå när jag berättar om hennes student, om hennes jobb som au pair i USA, om hennes rundresa i bl a Asien och Australien mm. Jag förstår honom för han har bara träffat henne som sjuk. Psykiskt sjuk efter en hjärninflammation när hon var ca 22 år. Fruktansvärt sorgligt öde. Ingen vet nog riktigt vad som är fel eller så pratar vi åtminstone inte om det. Hon bor och klarar sig egentligen själv men i perioder mår hon ibland sämre och då bor hon hos sina föräldrar tillsammans med sin hund. Det var roligt att träffa henne men samtidigt sorgligt när man tänker på hur livet kunde varit för henne. I söndags sa hon "det måste vara roligt att ha barn, vi har ju inga barn i vår familj". Hon har en yngre syster som har tagit ett stort ansvar för sin storasyster under lång tid och därför kanske delvis försakat sig själv och sina egna behov. Hon har i och för sig träffat en man sedan några år tillbaka men när de träffades var han över fyrtio och hon skulle precis fylla fyrtio så några barn har det inte blivit där heller.

Natten till i måndags var stökig eftersom H var orolig pga feber och förkylning och när vi kom upp var vi inte alltför pigga. Jag var dessutom själv febrig och hade ont i halsen och skulle köra tidigt för en heldag i Kristianstad. När J sa "jag hatar sådana här nätter" kontrade jag med mitt vanliga "men hon har inte cancer!" och då stannade han upp och tänkte på det min kusin hade sagt om att det måste vara roligt att ha barn. Vi ska vara så tacksamma, barn är verkligen inget man ska ta för givet! Inte att man får vara frisk heller för den delen... Det är därför roligt att H och O under denna sommar har skapat en närmare relation med min moster och morbror. Jag hoppas och tror att det betyder mycket för dem eftersom de aldrig får egna barnbarn.

I måndags var J hemma med båda barnen och igår och idag har jag varit hemma med H eftersom jag ändå själv har varit sjuk. Som vanligt sätter det sig på rösten och då kan jag inte jobba. H har varit hostig och snorig och behövt dessa dagarna hemma. O har varit på dagis tre timmar dessa två förmiddagar bara för att det inte ska bli för långt uppehåll för honom. Han har inte varit glad men heller inte superledsen. Däremot fick han ett hysteriskt sammanbrott igår när jag hade tagit fram ett par byxor som inte passade alls tydligen. Helt galen, slet, drog, skrek i panik, slog sig själv - BUP nästa känns det som... När byxorna väl var på kramades vi en stund och sedan var det inga problem. SUCK! Men som sagt, det är roligt att ha barn - trots dessa utbrott!

En vanlig vecka i september

Veckan har tickat på och helgen närmar sig med stormsteg. Vi har en fullspäckad helg framför oss och givetvis en sjuk O... Han fick feber i onsdags kväll, var feberfri under hela dagen igår och pigg som vanligt men fick feber igen vid 17-tiden som sedan steg lite innan han skulle sova. En orolig natt trots Ipren och i morse hade han på nytt 38,8. Ikväll är vi utbjudna av vänner och det första O sa när han vaknade vid halv sex var att han skulle äta på "nestonang". Vi får väl se hur det blir, kanske mår han bättre under dagen så att vi kan genomföra det trots allt. Imorgon ska vi till J:s syster eftersom familjen har utökats med en liten rotweilervalp. Ska bli så spännande att träffa denna lilla varelse! På söndag ska vi till min mamma och fira hennes födelsedag så jag hoppas verkligen att O kryar på sig snabbt... Annars får vi ju dela på oss och åka med H varsin dag men det är ju inte alls lika kul. Sedan barnen började på dagis efter sommaren har de bara varit friska en vecka samtidigt - som tur var vår Greklandsvecka. Det känns sådär på våra respektive jobb just nu - antingen har vi varit borta pga vab eller semester sedan vi började igen efter sommarlovet. Någon hel vecka har ingen av oss jobbat hittills. Hoppet står till att det ska bli så nästa vecka då J dessutom är i Italien och det hade varit fantastiskt om barnen (och vi) kunde vara friska.

I onsdags var det premiär för H på simskolan. Eller kanske inte simskola men i alla fall någon form av vattenaktivitet. Det var J som var med henne och det hade gått hur bra som helst. Hon hade gjort allt som ledarna hade föreslagit förutom att doppa huvudet men det var hon inte ensam om. Vår Greklandsvecka var väl investerade pengar på mer än ett sätt! O var lite ledsen för att han inte fick följa med men det känns inte som att han är riktigt redo ännu. Om ett år kanske...

Det känns som att det kanske har skett en liten förbättring när det gäller O och dagis. Han var inte alls ledsen när J lämnade i måndags - då blev han istället särskilt glad eftersom en av hans kompisar hade likadan tröja som O på sig. I tisdags var vi i Ullared och i onsdags lämnade jag utan protester. Han var i och för sig lite ledsen hemma på morgonen men det gick snabbt över. Igår när han inte kunde gå på förskolan pga febern kvällen innan, började han gråta för det... "O:s kompisar ledsna O inte kommer" sa han då och förstod inte alls varför han inte kunde gå när han då kände sig precis som vanligt. Hoppas på en vändning åt det bättre, gärna en stadigvarande sådan...

I onsdags passade jag också på att berätta för H:s ena nya förskolelärare att vi tycker att det känns så mycket bättre nu än under förra läsåret. Det är ett helt annat engagemang bland personalen och detta visar återigen att det är inte förskolan i sig som är bra eller dålig - det beror tyvärr ofta på den enskilda avdelningen och den personal som arbetar just där. På måndag är det förskoleråd och det ska bli spännande att träffa den nya ledningen, som inte alls har presenterat sig hittills. Underligt egentligen, hur svårt är det att skicka ut ett mail och presentera sig, särskilt när den fd chefen fick gå med kort varsel och alla undrar vad som händer? Hoppas på lite svar på måndag... Först ser jag dock fram emot en skön helg där jag åtminstone ska slippa laga mat tre dagar i rad!

Vab, jobb och ett nytt Sverige imorgon...

Eftersom H behövde vara hemma några dagar turades J och jag om att vabba tills barnen kunde återgå till förskolan i torsdags. O:s panik över dagis fortsätter tyvärr och han har gråtit mycket varje morgon när han insett att han ska dit. Ändå gick vi dit en liten runda i onsdags och hälsade på men det hjälpte tyvärr inte. Han har dock roligt och är glad när han väl är där men det känns ju ändå inte bra att lämna honom. Det som dock kändes bra i torsdags när jag lämnade efter två veckors frånvaro var att båda barnen blev väldigt glatt bemötta på respektive avdelning. Det värmer mammahjärtat och samtidigt tänker jag på de barn som kanske aldrig blir mottagna på ett sådant översvallande sätt. O:s förskolelärare sa i våras att O är så snäll att ingen varken kan eller vill bråka med honom och detsamma gäller ju egentligen för H. Bara de inte är så snälla att de blir överkörda, och det blir de inte ännu i alla fall, så är det ju en underbar egenskap att vara snäll mot andra och därmed omtyckt.

Vab innebär ju alltid diskussioner om vem som ska vara hemma men denna gången löste vi det med att turas om. Mitt späckade terminsschema stressar mig dock redan på just denna punkt. Jag kan ju sällan vara borta utan att det ställer till en massa på den skola som drabbas och framförallt för den skolans elever men samtidigt kan jag ju inte alltid lämna vabben till J. Jag har absolut tagit mest vab hittills så han har egentligen en del att ta igen men vi får helt enkelt lösa det från gång till annan.

Just nu följer jag SVT:s valvaka och inser att vi kommer att vakna upp i ett nytt Sverige imorgon. Det blir lite tomt efter Fredrik Reinfeldt, särskilt eftersom jag har svårt att se Stefan Löfven i rollen som statsminister... Jag kan delvis förstå att det blev ett skifte till de rödgröna men det är väl ingen som kan påstå att Löfven är statsmannamässig på något sätt. Det kändes också tråkigt att Reinfeldt även kommer att sluta som partiledare under våren. Inte för att jag röstade på Moderaterna men Reinfeldt har ändå varit en duktig politiker och statsminister och hade blivit en bra oppositionsledare. Valets vinnare var Sverigedemokraterna och det kan jag också delvis förstå med hänsyn till landets totala brist på en fungerande integrationspolitik. Jag möter dagligen ungdomar, och ibland också deras föräldrar, som vittnar om total brist på integration. Detta utanförskap skapar vi och dom på båda håll och det gynnar ingen. Någon måste ta ansvar och börja diskutera de integrationsproblem som finns, annars finns det nog risk att SD blir ännu större i nästa val. Skolan måste fungera, vården måste fungera, det måste finnas jobb till fler osv - vi ska absolut öppna våra hjärtan men det är ingen mening att göra det om vi inte kan ta hand om alla som kommer och alla som redan finns i vårt land på ett värdigt sätt och under en väldigt lång tid framåt. Vi går nog en spännande, och ganska osäker, tid till mötes...

Onödigt spännande hemresa...

Jag skrev igår att vi var tacksamma över att vi hade fått vara friska under semestern alla fyra men så här i efterhand tänker jag att det är dumt att ropa hej för tidigt...

Vi tyckte när vi bokade vår resa att det kändes som ett halvt äventyr att åka hem kl. 23.15 och landa svensk tid kl. 01.45 med två mindre barn. Spänning i vardagen tänkte vi, att se hur de fixar en sådan resa. Nu blev det ju lite onödigt spännande skulle det visa sig... O bölade i stort sett hela vägen i bussen (som tur var tog den bara 20 min) eftersom han dels ville sitta längre bak och dels ville ha bälte på men det fanns inget fungerande. Båda barnen höll på att somna mot slutet av bussfärden, inte så konstigt eftersom klockan var mycket och det gungade skönt. H var lite blek när vi väntade på säkerhetskontrollen men jag reflekterade mest över att hon nog verkligen behövde sova efter en lång dag utan hotellrum med middagsvila i en solstol. Hon gick själv utan att klaga genom gaten, på bussen och på flygplanet. O fick ett nytt sammanbrott ombord på planet - nu eftersom han INTE ville ha säkerhetsbälte när han skulle ligga ner... Mycket fokus på honom och mindre på H men när vi hade taxat ut och motorerna började varva upp vände jag mig till H för att säga att nu går det snart fort. Hann inte mer än att tänka detta eftersom hon samtidigt hostade till och kräktes en ordentlig kaskad. Minns inte alls att vi lyfte eller att det ens kändes att vi gjorde det men så var det ju uppenbarligen och just därför kunde vi inte få någon hjälp eller assistans. I min ficka fanns ingen kräkpåse, det hade jag redan sett och tydligen inte i J:s heller men han fick en av sin granne så andra delen av första omgången hamnade i alla fall i en påse. Stackars, stackars H (och lite stackars mig...)! Där satt hon med hela pyjamasen full med kräk, kudden och filten från flygbolaget var också kladdiga, liksom sätet, säkerhetsbältet och mattan nedanför. Mysigt... Det var väldigt många långa minuter innan skylten med säkerhetsbältet släcktes och vi kunde röra oss igen. En flygvärdinna kom till vår hjälp och gjorde rent sätet och vi drog av H pyjamasen och torkade och tvättade av henne och mig så gott det gick. Hon fick sedan fortsätta resan inlindad i en flygplansfilt. Hon somnade men vaknade med jämna mellanrum och kräktes fem gånger till. Hon var verkligen duktig och hann säga till innan hon kräktes så att jag kunde fånga det i påsar. Hennes gudmor, som har barn som är åtta och fem år äldre än H, sa en gång att ett av de bästa ögonblicken i en småbarnsförälders liv, är när barnen blir så stora att de kan säga till innan de kräks och det ligger ju onekligen något i detta...

När klockan var strax innan 01.30 och piloten meddelade att vi förberedde för landning vaknade båda barnen till och satte sig snällt upp med bälte på. H kräktes ytterligare en gång medan vi väntade på bagaget och satt sedan matt och blek i sin svarta filt i vår sulky medan J hämtade bilen. Så duktig och tapper och även O var duktig trots att det var mitt i natten. Hade det inte varit för allt kräk hade det inte varit några problem att resa på natten, bra att veta! Det var så smidigt att precis som förra året checka in bagaget direkt på hotellet och sedan lämna hotellet 1,5 timme innan avgång, gå direkt till säkerhetskontrollen, där det var så lång kö att det sedan bara var att gå direkt till gaten, byta om till pyjamas på barnen och hoppa på bussen ut till planet. Om vi ska åka på fler charterresor kommer detta att vara ett krav - åtminstone på Rhodos där det ständigt verkar vara kaos på flygplatsen...

Idag har jag varit hemma med barnen, som vi hade planerat sedan innan. H har inte ätit särskilt mycket men heller inte kräkts mer. O var lite uttråkad av att bara vara inne men nöjd med att få sova middag i tre timmar. H sov i fyra och en halv timme och vaknade med feber. Imorgon får J vara hemma och det lär nog bli VAB även på onsdag eftersom hon inte har ätit och fortfarande har feber - den får vi dela på. På torsdag och fredag kanske de kan gå igen om vi har tur. O har frågat massor av gånger under dagen "dagis idag?", "dagis imorgon", "dagis annan dag" och när jag först svarat nekande på de första två frågorna och sedan jakande på den sista, har han bölat och skrikit "nej, nej, inte dagis". Hoppas att det vänder snabbt så att han vill gå dit...

Tacksamhet

Efter en mysig vecka med bra väder, tillsammans hela familjen dygnet runt, konstaterade vi nyss i våra solstolar att vi har så mycket att vara tacksamma för. Bara det att vi har de ekonomiska möjligheterna att åka hit, att vi gör det med två friska barn (som dessutom har fått vara friska utan feber och förkylningar hela veckan), att vi själva är friska, att se barnen trivas och leka tillsammans mm. På ett stort ställe som detta samlas många olika människor och när man t ex ser barn eller vuxna i rullstol, barn med fysiska fel som hindrar dem från ett aktivt liv, överviktiga familjer som också hindras från viss aktivitet etc kan vi inte låta bli att tänka på hur bra vi har det. Vi återgår dessutom till jobb som vi trivs med och planerar redan för var nästa års semestrar ska spenderas. J pratade visserligen om att köpa ett par trisslotter imorgon eller Lotto, Harry Boy eller dylikt - för att kunna vinna de riktigt stora pengarna, sluta jobba och leva ett liv som man bestämmer över själv ännu mera. Det var dock i denna diskussion som vi kom fram till att vi ska vara tacksamma för det vi redan har och egentligen inte önska ännu mer. Men dagdrömma lite ibland är ju aldrig fel... ;-)

All inclusive - en social stilstudie...

J och jag hade före förra året sagt att vi aldrig skulle åka på All inclusive-semester. När sedan våra vänner ändå lockade med oss på en sådan resa tyckte vi att det var bättre än väntat; på det hotell vi bodde på då var det dukar på borden som harmonierade med dagens tema, man visades till bordet av en kypare, matutbudet var enormt och framförallt fräscht, lunchen kunde intas på någon av poolrestaurangerna och beställdes då á la carte vilket kändes som en bra variation mot bufféerna, frukosten var fantastisk med kock som lagade det man ville ha på beställning etc. Maten var inte alltid tiptop och särskilt barnens buffé var bara halvfabrikat men det överträffade ändå våra förväntningar.

På hotellet där vi befinner oss nu, Vings Sunwing på Rhodos, är All inclusive precis sådär som vi hade tänkt oss att det skulle vara. Vi äter frukost på en restaurang och lunch och middag på en annan men båda har det gemensamt att ljudvolymen är hög och man får känslan av en skolbespisning. Det är absolut inget fel på maten - utbudet är mycket mindre än i fjol men det som finns smakar överlag bättre än förra året. Särskilt barnens meny är bättre och (tyvärr) även desserterna. Frukosten är dock väldigt mycket sämre - förstår inte hur de kan servera mycket av det som erbjuds... H ville ha pannkakor och till slut hittade vi några plastiga tjocka saker som jag aldrig hade tagit för pannkakor om det inte hade stått på skylten. Stekta ägg finns men är också så otroligt plastiga och gummiaktiga att de bara inte går att äta. Allting känns bara som uppvärmda halvfabrikat - blä! All dryck serveras från behållare/automater enligt ta själv-princip och det känns så mycket tråkigare än att bli serverad vid bordet. Jag vet - det är samma sak i glasen men det är ändå känslan av skolmatsal som förstärks. Det som serveras är coca cola, fanta och sprite i både vanlig och lightvariant, öl, vitt och rött vin samt något som de kallar juice som smakar som något aspartansötat skit rent ut sagt. Mineralvatten finns inte, endast en kran för vanligt vatten medan alla andra drycker har två.

Det är här den sociala stilstudien blir intressant... Ett fåtal föräldrar ger sina barn vatten (förra året beställde vi alltid mjölk till våra barn men det finns inte här) men de flesta verkar låta barnen dricka hur mycket läsk de vill. Många bebisar serveras juice eller läsk i nappflaska. Många föräldrar låter även barnen ta mat själva helt utan kontroll på hur de lägger upp den, vad de tar och hur mycket. Igår mötte jag en flicka med en djup skål halvfull med Nutella. Det och ett glas cola var hennes frukost. Igår la en annan tjej i förskoleålder upp en helt överfull tallrik med pasta (totalt omöjligt ens för en storvuxen man att äta upp) och pappan stod bredvid och skrattade. Jag blir beklämd över hur många föräldrar som inte tar ansvar för varken sig själva eller sina barn, på flera olika sätt dessutom.

Många familjer hade behövt en grundläggande kurs i vett och etikett på en restaurang - även om det är All inclusive och skolmatsalskänsla. I min värld kommer man inte till en middag på kvällen i badshorts, flipflops och linne om man är man. Som kvinna äter man inte middag i bikinitrosor och linne. Anläggningen som vi var på förra året hade viss dresscode på kvällarna, shorts var ok för män men tröja eller skjorta var regel liksom riktiga skor. För kvinnor var det kjol, klänning, shorts eller byxor. Så borde det vara överallt eftersom många uppenbarligen inte förstår det själva. Man sitter heller inte med armbågarna på bordet och slevar in maten med gaffeln i höger hand. Det är tydligt att barn ofta gör som sina föräldrar och tyvärr känns det som att det är en väldig överrepresentation av folk som beter sig illa vid matbordet på en anläggning som denna. Det finns självklart även familjer som absolut vet hur man för sig men det är definitivt mer än hälften som inte vet.

Något ännu viktigare som är ett föräldraansvar är att inte låta barnen äta vad som helst när som helst i vilka mängder som helst bara för att det är semester och All inclusive, särskilt inte de barn som redan är mer eller mindre överviktiga. Så många överviktiga barn som jag har sett på en och samma plats denna vecka har jag nog aldrig sett trots att jag dagligen vistas på skolor. Det som är extra tråkigt är att det knappt är några tonåringar här utan samtliga barn som jag tänker på är under tolv år. Äldre barn kan vara svårare att påverka men grunden läggs ju ofta redan när barnen är yngre. Kraftigt överviktiga - feta - föräldrar har kanske ett ännu större ansvar eftersom viss fetma är ärftlig. Jag är på inget sätt trådsmal utan högst normal (väger 110 mindre än min längd i cm) men bredvid många här känner jag mig i det närmaste som en anorektiker. Missförstå mig inte - jag är ingen präktig renlevnadsmänniska som inte äter onyttigheter och inte heller tillåter mina barn att göra det. Våra barn har fått äta glass varje dag, ibland till och med två gånger per dag men inte vid samtliga mål och naturligtvis max en glasspinne per tillfälle. De har fått juice varje morgon men för övrigt vatten (läsk får de inte smaka tills vidare). Vi har köpt en liten påse chips och en påse salta pinnar som hela familjen har delat på och de har nog ätit en pizzaslice var om dagen. Däremellan har vi dock sett till att de har ätit frukt och grönsaker varje mål samt att de har ätit en bra portion av det som serverats. Dessutom är båda barnen väldigt spinkiga och har inga anlag för att någonsin bli särskilt tjocka. Trots detta tycker vi att det är viktigt med bra kostvanor från början samt att träna på ett gott bordsskick för att återgå till det jag skrev tidigare. H och även till viss del O har fått prova att lägga upp själv men givetvis har vi övervakat och hjälpt till när det har behövts. Vi har pratat med dem om respekten för maten - att de inte ska ta mer än de äter upp och att om de vill smaka något nytt så tar vi lite först och mer först när vi vet om de tycker om det. Vanligt sunt förnuft för många föräldrar men tyvärr långt ifrån alla.

J och jag har försökt att motionera dagligen och i alla fall jag har varit i gymmet fem dagar och tagit en power walk de övriga dagarna. Vi reflekterade över att det ändå är ganska många som är ute och springer eller går och en del som är på gymmet. När vi sedan tänkte efter är det säkert inte alls särskilt många om man ser det procentuellt och de som verkligen hade behövt motionen har lyst med sin frånvaro. Återigen är detta ett föräldraansvar. Om barnen ser att föräldrarna tycker att det är viktigt och förhoppningsvis roligt att röra sig tar de oftast efter och vice versa... Idag var H och jag med på familjegympa tillsammans med fyra föräldrar och deras sex barn. Var var alla andra när vi hade hur roligt som helst?

Nu har jag klagat/reflekterat färdigt... Nu ska jag njuta av vårt sista dygn - vid denna tiden imorgon lyfter vi mot Sturup.

Badutveckling!

För våra barn är intensivbadning det som behövs! Vi tänkte nog helt fel när de var små eftersom vi inte gick på babysim eftersom de hatade att bada i badbaljan. Vi skulle ju ha gjort tvärtom - badat mer... H kom över sin försiktighet när vi var på Rhodos förra gången och bara på dessa dagarna har hon utvecklats massor. Hon vill fortfarande inte få vatten i ansiktet och hon vägrar åka den lilla vattenrutschkanan men annars är hon jätteduktig - hoppar sittande och stående från kanten (om vi håller i ena handen), "simmar" eller i alla fall tar sig runt själv flytande med puffar och provar gärna nya lekar som hon eller vi kommer på. O vägrade bada på eftermiddagen i söndags och fick då slippa undan med att bara bada fötterna. I måndags tvingade vi till slut i honom, skrikandes i vild panik (kändes som nära gränsen för barnmisshandel...) och han skrek säkert i fem-tio minuter innan han gav upp och nog förstod att det faktiskt var skönt. Vi var sedan i i ca en halvtimme och innan vi gick upp hade han skrattat mycket och tom vågat hoppa sittandes från kanten många gånger! Nu kan han inte få nog utan vill bara bada mer och mer! Riktigt modig och kanske en naturbegåvning när det gäller simning - kraftiga, starka bensparkar har han i alla fall! Det är väl investerade pengar att se barnen så nöjda och glada!

Halvvägs i semesterfabriken...

Efter förra årets premiär av det som vi aldrig skulle göra (1. åka på all inclusive chartersemester, 2. åka på semester med kompisar) har vi nu avverkat halva tiden av vår andra charter all inclusive... Vi var ju verkligen positivt överraskade och väldigt nöjda efter förra året och eftersom vårt resesällskap nu är på hemmaplan med en ny baby, visste vi att det förmodligen skulle bli lite annorlunda i år. Vi valde även resmål strikt efter 1) Lollo och Bernie, 2) utresedag och 3) flygtider samt transfertid. I söndags när vi kom började vi undra om det verkligen var så klokt att låta två lurviga figurer styra val av resmål... Nuvarande ställe är bara någon mil från föregående års men det är stor skillnad på en del saker. Detta stället är större och kändes åtminstone till en början som en semesterfabrik. Den besannade verkligen alla mina negativa fördomar om charter och all inclusive. Maten i söndags var ingen höjdare, frukosten känns plastig och inte alls som förra året, lägenheten är ok men inte lika bra, familjer med tjocka föräldrar och barn som vräker i sig onyttigheter i stora mängder är fler mm. Poolerna är dock mycket bättre än i fjol, framförallt mer barnvänliga och så mycket varmare. Maten har tagit sig dag för dag och känns absolut mer än ok. Det är ett mer begränsat utbud än förra årets överdåd men det som finns är gott (förutom frukosten). Det är dock mer känsla av skolbespisning än restaurang i matsalen och bara en sådan liten detalj som att dryckerna serverades vid bordet förra året gjorde att det kändes med som en riktig restaurang. Läget är fint, gymmet är bra liksom mellanmålen och barnunderhållningen. Att författa på mobilen är sådär så min plan är att berätta mer om denna i ett inlägg inom de närmaste dagarna...