Grattis finaste O!

Idag är det ett år sedan som vår finaste O kom till världen! Det blir inte så mycket firande just idag eftersom J och jag jobbar om varandra hela dagen och kvällen utan det riktiga firandet får vänta till lördagens släktkalas. Paketer och sång i sängen när han vaknade blev det i alla fall även om han inte var särskilt intresserad av dem utan mer ville lysa med sin ficklampa som han brukar på morgonen. H fick öppna paketen och visade sedan honom vad som var i dem i alla fall. Han har fått en del saker till sitt nya rum men för H:s skull fick vi ju även köpa något roligare så det blev en hund som spelar olika melodier samt en pop up-leksak. O fick sin första kräksjuka i tisdags em och J låg på toaletten hela natten mot tisdag så det känns bra att det är ett par dagar kvar tills kalaset...

O föddes kl. 04.24 på morgonen så vid denna tiden förra året var vi nog precis på väg att lämna förlossningen och ta oss till patienthotellet (klockan är 9 i skrivande stund) efter en omtumlande natt. Jag tänker ofta på mina känslor under graviditeten, på min rädsla inför förlossningen och hur bra allting ändå blev till slut - som tur var. Det går nog inte en enda dag utan att jag känner lite dåligt samvete för att jag inte ville ha O när han låg i min mage. För någon som inte har upplevt denna känsla eller detta tillstånd är det nog svårt att förstå hur hemskt det känns efteråt, att en gång ha känt så här. Jag fick bra hjälp och stöd under graviditeten men jag undrar hur lång tid det dåliga samvetet för hur jag kände ska leva kvar. Fina O - du har en lite knäpp mamma men det är den enda mamma du får och jag älskar dig mest av alla pojkar i världen precis som jag älskar din syster mest av alla flickor i världen (som jag brukar säga till H).

Redan i vecka 18 tog vi reda på att det bodde en liten kille i min mage. Det var jag i och för sig övertygad om sedan länge eftersom jag mådde helt annorlunda denna graviditeten än den med H och den som blev ett missfall i vecka 12. När H föddes visste vi inte att hon var en flicka men denna gången ville vi veta för att kunna göra det lite mer konkret för H och även för att prova hur det var att göra annorlunda än förra gången. I efterhand var det kanske dumt för min del men för H:s skull tycker jag fortfarande att det var bra.

Under slutet av juli och början av augusti började jag känna mig ledsen och nedstämd och en del gamla beteenden och tankar sedan min depression som jag fick i samband med min pappas sjukdom och bortgång, kom plötligt tillbaka och gick inte att hejda. Det var också då jag kom fram till och vågade klämma fram till några få utvalda personer att jag inte ville ha mitt barn i magen. Jag ville inte ha en pojke eftersom jag absolut inte kunde se mig själv som en bra pojkmamma (hur nu en sådan är..?). Jag var rädd för att inte tycka om mitt barn lika mycket som H och därmed särbehandla dem (förmodligen en rädsla för att göra som min mamma gjorde och visa att hon tyckte mer om sitt ena barn än sitt andra). Jag var rädd för förlossningen eftersom mina erfarenheter från när H föddes inte var så positiva. Min förlossningsrädsla hade jag tidigt diskuterat med min barnmorska på MVC så det var ju egentligen inte konstigheter och vi hade redan pratat om den hjälp som fanns att få men när hon hörde mina andra tankar om min ofödda pojke sattes det tunga artilleriet igång... Jag fick tider hos en psykolog på KK och J och jag fick sedan även tid på BUP för att ha ett förberedande samtal och informeras om den hjälp som fanns att få efter förlossningen om det skulle uppstå anknytningsproblem.

De personer jag och vi träffade sa några kloka saker som jag ofta kan tänka på. Psykologen på KK sa att "det är ju bara tankar du har ännu så länge" när jag berättade hur jag tänkte på den bebis som jag inte ville ha. Just då kändes det verkligen inte som "bara" men nu i efterhand är jag så glad att hon hade rätt - det vara bara tankar men otroligt jobbiga sådana. Personerna som vi träffade på BUP sa när jag berättade att jag kände likgiltighet för mitt barn och inte ville ha honom: "men du är ju här idag för att du bryr dig om honom och vill att det ska bli bra när han kommer ut" och då kände jag mig som en lite bättre mamma i alla fall.

Jag var även på två samtal på förlossningen med den barnmorska som förlöste H. Hon ingår i sjukhusets IRIS-team som tar hand om alla som har förlossningsrädsla av något slag. Vi hade först ett enskilt samtal där vi pratade om H:s förlossning och mina tankar inför den kommande förlossningen. Några veckor senare var även J med på ett andra samtal då vi bl a fick gå in i ett förlossningsrum (ångest!), prata om olika hjälpmedel, födelseställningar etc. De frågade om jag inte ville ha kejsarsnitt men det ville jag absolut inte - jag ville bara ha hjälp att få en mer positiv förlossning än min första.

Det gick väl sådär när det väl var dags... Jag hade varit och jobbat med mina dressyrträningar hela måndagskvällen precis som vanligt. Det hade inte varit helt bekvämt och jag hade känt en del sammandragningar då och då men så särskilt ont gjorde det inte. Jag kom hem vid 22, tog det lugnt en stund i soffan som jag brukar för att sedan göra mig i ordning och gå och lägga mig. Under timmen fram till kl 23 fick jag dock lite mer ont och det började göra ont med jämna mellanrum. Väntade uppe lite efter att J hade gått och lagt sig och vid 23.30 väckte jag honom och sa att jag nog borde ringa KK. "Äh, ska du inte bara sova ett tag och se om det går över", sa han men jag hade nog en känsla att det här inte skulle gå över. Jag var nio dagar över tiden men eftersom jag blev igångsatt med H hade jag ingen koll på hur det skulle kännas när en förlossning satte igång "på riktigt". Ringde KK som sa att jag skulle avvakta och räkna tiden mellan värkarna - för det onda som jag kände var antagligen värkar som hade börjat. Jag ringde även mormor för att förbereda henne att det kanske kunde bli aktuellt för henne att ta sig 4,5 mil under natten med kort varsel. Strax innan midnatt hade värkarna tilltagit i intensitet och täthet så det vara bara att ringa KK igen och säga att vi nog skulle behöva komma in och mormor för att be henne köra direkt. Under tiden vi väntade klädde vi på oss, packade toalettsaker, förberedde morgonvälling för H mm. Det tog mormor en dryg halvtimme att packa ihop lite saker och köra och under den stunden började det göra riktigt ont och jag ringde henne för att höra var hon blev av (hon meddelade då att hon körde i 140 på en väg i närheten av oss där hastigheten är 100 - inte helt likt henne...). Vi stod påklädda och klara utomhus när hon kom och körde så fort hon hade stannat bilen!

Väl inne på sjukhuset hade klockan hunnit bli kvart över ett och vi blev vi väl omhändertagna eftersom de hade haft tid att läsa min journal och visste läget. Jag fick en bra barnmorska som jag kände förtroende för direkt och som lovade att vara närvarande på rummet så mycket som möjligt. Jag var öppen fyra cm och det kändes skönt att höra att det hela var igång (att öppna mig motsvarande med H tog mer än ett halvt dygn...). Efter en ganska kort stund räckte det inte att andas vid värkarna och jag började med lustgas som jag sedan i stort sätt aldrig släppte. Jag har väldigt diffusa minnen av det som hände sedan eftersom jag var helt inne i lustgasdimman. Jag vet att jag fick massage, jag vet att jag knappt hann andas ut alls mellan värkarna som var mycket intensiva och att det gjorde sjukt ont! Jag minns att de började prata om olika former av smärtlindring, att de ringde narkosläkaren för att boka epidural och att de avbokade densamma eftersom det var för sent... Då gav jag upp lite och försvann in i dimman igen men minns att jag plötsligt kände att jag ville krysta. Frågade om det var ok och det var det. På första krystningen gick vattnet (blev förvånad och hade helt glömt att det skulle komma ut - med H började värkarna med att vattnet gick), efter ytterligare ett par sa barnmorskan att jag inte skulle krysta, bara flåsandas. Då var jag plötsligt helt vid medvetande och hann tänka att det är detta som händer i alla förlossningsprogram på TV ("andas nu så kommer bebisen på nästa värk", hörde jag själv i huvudet även om inte just min barnmorska sa det) och mycket riktigt så kom bebisen ut på nästa värk.

Jag fick upp honom på magen och kunde konstatera att det var en stor kille med ganska mycket hår, precis som ultraljudet hade förvarnat om. Jag var glad och lättad över att han var ute och att allt verkade bra. Moderkakan kom inte riktigt som den skulle och jag fick lämna honom ifrån mig för att ta mer lustgas när de skulle ta ut den. Efter det måste jag ha fått en snedtändning av lustgasen eller så var jag bara totalt utmattad och halvt i chock över hur fort allting hade gått - jag ville i alla fall bara vara i fred, inte hålla i min bebis, inte lägga honom vid bröstet, ingenting. Jag låg helt likgiltig i sängen och visste inte vad som hade hänt. J hann nog bli ganska rädd när han satt där med O i famnen... Till slut började jag i alla fall gråta och kände att jag behövde hjälp från personalen eftersom något inte stod rätt till. Så här hade jag inte alls känt med H när hon föddes och då var den förlossningen ändå mycket längre, jobbigare och mer dramatisk mot slutet.

Barnmorskan kom, förklarade allt som hade hänt sedan vi kom in, att jag faktiskt hade fått ett barn, att förlossningen hade gått hur bra som helst, att jag hade samarbetet och lyssnat på min kropp, som helt enligt boken fungerade precis som den skulle denna gång. Jag kom på att jag inte riktigt hade sett min bebis innan de tog bort honom när moderkakan skulle ut, jag hade bara sett huvudet, hållt om honom där han låg på magen men inte sett hela bebisen. Nu visade J honom och jag kunde ta honom på nytt och sen var allting plötsligt bra igen och det kändes precis som efter att vi fick H. Helt skumt men så var det!

Fina, fina O - det blev ett långt inlägg för att berätta om din start i livet. Jag önskar så att det hade blivit annorlunda de där första två timmarna av ditt liv och att graviditeten hade varit enklare för mig men om du läser detta någon gång när du är stor nog att förstå så ska du veta att din mamma älskar dig mer än allt annat och för dig spelar ju de där timmarna egentligen ingen roll eftersom du vilade trygg hos din pappa. Grattis på din första födelsedag, älskling!

Spänning i vardagen

Det har verkligen gått över förväntan för H att vara utan nappar! Den första natten somnade hon utan problem och vaknade inte alls på hela natten. Hon fick en Alfons-bok som present för att hon klarat sin första natt utan napp på nästan tre och ett halvt år. Sedan har det bara löpt på och gått hur bra som helst. Hon har sovit med sin kännarnapp och den nya Bolibompa-draken, som också fick följa med till dagis i tisdags, som var första dagen efter helgen. Igår onsdag kom jag på att vi hade glömt draken  hemma när jag var på väg för att hämta henne och undrade för mig själv hur det hade gått när hon skulle sova... Inga problem visade det sig, hon hade varken frågat efter napp eller drake!

Vi bestämde oss för att det var dags att sluta med napp delvis för att H har irriterande utslag runt munnen precis där nappen sluter åt och de har redan blivit bättre. Kanske är det en tillfällighet men talet har flutit lite lättare under veckan. Hon pratar mycket och är just nu inne i en prinsessperiod där hon klär ut sig, vill läsa Askungen och härmar Mimmi och Kajsa när de klär ut sig i "Musses klubbhus". Hon har även sett "Madicken" och har nu flera gånger sagt att hon vill ha en lillasyster. Jag försökte säga att hon ju har en fin lillebror och hon ville ha honom men hon ville ha en lillasyster också... Svår önskan att uppfylla och definitivt inte aktuell!

J åkte till Vitryssland i måndags och det ställde till en del problem eftersom jag sedan länge bokat in mer jobb än vanligt just denna vecka. Den äldre generationen fick rycka in och hjälpa till - tur att de ställer upp! Det funkade hur bra som helst att vara ensam med barnen fram tills igår kväll... H hade inte velat äta så mycket när mormor passade barnen, trots att det var hennes favoriträtt, kyckling med currysås och ris. Jag tänkte att hon lurade mormor men sen ville hon inte äta särskilt mycket välling heller. Hon gnällde och suckade lite men kunde inte säga vad som var fel. Rätt som det var kräktes hon rakt ut över sig själv och stora delar av soffan... Som tur var var mormor kvar så hon kunde ta hand om O som var ledsen och ville gå och lägga sig. Duschade av ledsen H, torkade av soffan så gott det nu gick och gick sedan in för att lägga O när mormor åkte hem. Han tog en stund på sig att somna och precis när han hade somnat och jag skulle smyga ut hörde jag hur H vaknade till och kräktes. Nu var det verkligen över hela henne och hela sängen... Lika bra att allt fick komma där, jag hade inget annat att fånga upp det i. O vaknade så klart och klättrade ur sängen så jag fick hämta hans matstol och placera honom där medan jag på nytt duschade hela H och även tvättade håret denna gång. Bytte sängkläder (O fick fortfarande sitta i stolen, djupt missnöjd) och sedan somnade H direkt igen. O var svår att att få i sömn efter denna konstiga kväll. Han var också orolig i natt och vaknade fler gånger än vanligt. H sov till kl 5 då hon vaknade och var törstig och sen sov hon vidare till 7 - skönt!

Idag har vi bara myst och tagit det lugnt. H har kunnat äta lite och ofta och O verkar klara sig. Jag har inte haft aptit och även haft lite ont i magen men peppar peppar verkar det inte bli mer än så. Stor beundran för alla ensamstående föräldrar, vet inte hur jag skulle ha löst det om jag hade blivit sjuk... Det är ju inte direkt någon kö av folk som vill hjälpa till när man har kräksjuka. Saknade verkligen J mer än vanligt de där timmarna igår kväll - han är bättre på kräk än vad jag är...

Utflykt till nappträdet

I förrgår träffade vi H:s kompis E, som bor ett par hus ifrån vårt, på lekplatsen. Hennes mamma berättade att E sedan en tid inte hade napp och att de hade varit vid ett nappträd och hängt napparna där. Jag berättade det för H när vi kom hem och då sa hon att hon också ville göra som E. "På lördag ska jag göra det", sa hon men sen pratade vi inte mer om det. Vid lunchen idag lördag sa hon plötsligt: "idag ska hela familjen åka till E:s nappträd så att jag kan lämna mina nappar". Bara att styra om dagens hemmafixarplaner och ta tillfället i akt! Vi hade lovat att hon skulle få välja vilken present hon ville i leksaksaffären om hon lämnade sina nappar, så ett besök till den stora leksaksaffären i Lund fick ju också hinnas med under eftermiddagen.

Vi la napparna i en påse som vi knöt fina band runt. En "kännarnapp" som hon har i handen och aldrig suger på fick hon behålla (och jag stoppade två nappar i en byrålåda om det blir kris). Hennes tänder har tagit ganska stor skada av nappanvändandet och hon har ett kraftigt överbett. Dessutom har hon under några månader haft utslag kring munnen precis där nappen sitter. Verkligen dags att göra sig av med dem med andra ord!

Väl framme vid det överfulla nappträdet hittade hon en rosa napp som hon trodde var E:s och valde att hänga sina bredvid den. Naturligtvis förevigade vi ceremonin med flera foton innan vi fortsatte vidare till leksaksaffären. Hon gick ganska direkt fram till dockskåpet som hon alltid tittar på och sa att ett sådant ville hon ha. Det som visas är ju fullt utrustat med diverse dockor, möbler, lampor mm och hade säkert gått lös på några tusen så när hon vände blicken mot en sminkdocka istället blev vi lite lättade men tyckte samtidigt att hon är för liten för en sådan. Hon höll envist fast vid sitt beslut och det var ju hon som skulle välja... Hon fick även lov att välja ett gosedjur som hon kan ha på dagis istället för napparna där, en liten Bolibompadrake blev det.

På väg mot utgången fick hon syn på en del Disneysaker och fastnade för en teservis från Musses klubbhus. Nu ville hon byta ut sminkhuvudet mot den och vi var inte sena att hänga på och sedan gå till kassan... Hon har lekt med servisen sedan vi kom hem så det var helt klart ett bra val. Nu sitter vi här och väntar på att hon ska ge ljud ifrån sig från sängen men hittills har det inte hörts något. Ska bli spännande att se hur natten blir! Vi har lovat henne en överraskningspresent i morgon bitti när hon har klarat sin första natt utan napp.

H har varit mycket svår att förstå de två senaste dagarna och ibland kommer det bara luft utan ljud när hon ska säga något. Måste ringa logopeden på måndag! Bajsandet har gått lite bättre även om hon inte bajsade varken i torsdags eller igår. Idag har hon dock gjort det två gånger helt utan problem.

Tankar

Min blogg heter som den gör eftersom vi verkligen har ett fantastiskt liv. Det har ju egentligen väldigt många men jag tror att långt ifrån alla uppskattar det liv de lever. Jag började skriva här när jag insåg hur fantastiskt bra vi har det efter att ha läst en blogg om en trebarnsmamma som var döende i cancer (joelisacadam.blogspot.se). Nu följer jag en annan blogg om en ung kille, som skriver så enastående vackert och bra om att vara döende i samma sjukdom. J frågar varför jag gör detta och jag har väl egentligen inget bra svar. Den 28-åriga Kristians blogg är det över 1,5 miljoner som följer så jag antar att jag inte är ensam om att trots att det är jobbigt ändå vilja läsa och ta del av en annan människas livsöde (ikroppenmin.blogspot.se).

Igår skrev han ett inlägg till sitt barn som han aldrig kommer att få uppleva. Mycket rörande. Jag ska tänka på detta nästa gång H får ett utbrott som de flesta treåringar får eller när O för femhundradetionde gången gör något som han inte ska, sådär som snart ettåringar gör. Vilken enorm rikedom och lycka att få uppleva två härliga, normala, friska, busiga barn! Samtidigt kommer tankar på vad som skulle hända om samma sjukdom drabbade mig, J eller barnen. Vill inte tänka sådana tankar. Vill inte. Men gör det ändå. Varför?

Många människor uppfattar nog mig som ganska glad, positiv, omtänksam, organiserad och "normal" (vad nu det egentligen innebär). En sida som bara J, min syster och mina närmaste vänner känner är den grubblande, negativa och deppiga som ständigt finns där, ibland starkare, ibland svagare. Jag hade önskat att den inte tog över så ofta som den gör. Jag sörjer och saknar min pappa och barnens morfar varje dag. Flera gånger om dagen ibland. Han har varit död i drygt nio år. J undrar ibland om det är normalt att sörja så länge. Jag vet inte vad som är normalt eller om det är normalt. Men jag vet att det är jag.

Förra veckan såg vi ett program om unga, bortskämda ungdomar i övre tonåren, på väg ut i vuxenlivet. De lever tillsammans i en dokusåpa och en av dem kommenterade att de inte hade träffat sina föräldrar på tre veckor. Så länge hade han aldrig varit utan sina föräldrar förut. "Äh," sa jag till J, "kom igen när man är 19 och har varit utan sina föräldrar i flera månader" och tänkte på när jag som 19-åring var au pair i Österrike. Han kom fram till att han inte varit ifrån sina föräldrar i mer än några veckor. Då är det kanske inte så konstigt att det inte går att förstå hur det känns att vara ifrån en förälder i nio år.

Länge sedan sist...

Ojoj, nu var det flera veckor sedan jag uppdaterade - inte alls bra eftersom det händer så mycket saker som jag egentligen vill skriva ner! Det har varit intensiva veckor med mycket jobb och pusslande med barnvakter. Vi har dessutom försökt få klart lite på ovanvåningen så att vi så småningom ska kunna flytta upp där och försökt att fixa lite i trädgården inför vintern. Vi tog hjälp av en målare i fredags och lördags så nu finns det fina fondväggar i båda barnens rum! Återstår bara att börja inreda - roligt men samtidigt svårt...

Sedan sist har vi bl a hunnit med att fira mormors 65-årsdag hemma hos oss eftersom vi tänkte att den bästa presenten vi kunde ge henne var att hon skulle slippa fixa och ha gäster hemma hos sig. Jag och min svåger lagade maten, J städade och passade barnen och min syster dekorerade bordet mm. Vi bjöd även in min moster med man och farbror med fru som en liten extra överraskning och kvällen blev lyckad. Vi hade först tänkt att bjuda ut mormor på restaurang men insåg att det är skönare, lugnare och blir mer tid över för att umgås om man är hemma istället med tre små barn.

Båda barnen var sjuka förra veckan - förkylda med lite hosta och O hade även lite feber. H var hemma från dagis hela veckan, mysigt! Hon har pratat mycket mer flytande under några dagar och det är så roligt att höra allt som kommer ut. Hon pratar med långa meningar, ganska många svåra ord, oftast grammatiskt rätt med böjningar, ändelser mm så språkligt är det verkligen inga problem. Vi ska dock kontakta logopeden igen eftersom det ibland fortfarande hakar upp sig så att hon blir ledsen.

O fortsätter sina små äventyr och kan nu klättra ner själv från sängar, klättra upp på H:s matstol, på hennes toalettpall och alla andra saker som finns till hands för att klänga på. Han tycker att det är jättekul att klättra i trappan och hann nästan hela vägen upp själv i fredags när målaren inte hade stängt och jag trodde att han var med farmor och farfar och vice versa... Hjärtat i halsgropen får man nästan minst en gång om dagen med denne lille kille! När mormor passade honom mötte han henne i sovrumsdörren efter att ha vilat förmiddag - han hade ljudlöst tagit sig ur sin säng, över till vår, ner från vår höga säng på egen hand utan att slå ihjäl sig, öppnat dörren och var på väg ut i korridoren. Kreativ... Han har under den senaste tiden blivit mycket mer "mysig" och söker själv kontakt för att bara komma upp i famnen och vara. Han lägger gärna sitt huvud vid halsgropen och bara är så långa stunder. Ovant men mycket uppskattat! Han är också glad på ett tydligare sätt när jag eller J kommer hem efter att ha varit borta och har även lärt sig att vinka (i alla fall på sitt eget lilla sätt, genom att hålla upp handen och böja fingrarna inåt). Ännu har han aldrig varit ledsen när någon av oss eller båda har gått hemifrån - väldigt skönt!

H:s bajsföljetong fortsätter. Vissa dagar går det lite lättare, andra dagar är det ganska jobbigt. Hon får laxerande medicin igen som nog hjälper lite. Sedan en dryg vecka tillbaka har hon inte använt pottan utan sitter med en extrasits på toaletten. I fredags köpte vi även en pall så att hon kan klättra upp själv. Om hennes lillebror hade kunnat låta bli toalettpappret hade vi kunnat ha det i den vanliga hållaren och då hade hon även kunnat torka sig själv men det får vänta ett tag... När vi var iväg i fredags gick hon även på två vanliga toaletter och kissade, annars brukar hon hellre vilja ha en blöja på sig för att kissa borta. Bra att ha båda alternativen beroende på var man befinner sig. Vi hann med ett Ullaredsbesök i förra veckan trots att barnen var förkylda och då var det bra att ha med en blöja istället för att leta toalett. Hon kan även kissa i buskarna på lekplatser etc så nu känns det definitivt som om vi har ett problem mindre!

H har även utvecklats på andra områden. Hon har blivit mycket modigare på att klättra på lekplatsen och vågar nu åka den stora rutschkanan själv. I början var det trevande och försiktigt men efter att ha övat sig bit för bit klarar hon nu hela klätterställningen utan problem. Det går även mycket lättare att lämna på dagis nu och veckorna innan hon blev förkyld ville hon själv stanna och äta mellanmål med de andra barnen. Jag tror att det är bra att vi har gett det tid och låtit henne bestämma takten. Hon söker själv kontakt med andra barn på lekplats och öppna förskolan men hämmas i vissa situationer av att hon inte kan få fram vad hon vill ha sagt tillräckligt snabbt.

Igår var vi på Dopnallegudstjänst för att hämta O:s lilla nalle som han fick vid dopet. Trevligt sätt att möta andra familjer och ett bra initiativ av församlingen. Efteråt bjöds det på kaffe och tårta. Jag är kanske fånig men blir nästan alltid rörd till tårar av sådana här tillställningar. Särskilt när prästen talade om kärleken till barnen och när vi sjöng visor och psalmer med fina texter om kärleken till våra barn. Tänk vilken fantastisk lycka och förmån att få känna, ta emot och ge denna kärlek!

Slut på väldigt långt inlägg - ska försöka skärpa mig och skriva kortare och oftare...