Summering av 2014

Förra året skrev jag en summering av året som gått och därför försöker jag mig på det även i år.

2014 blev ett år med både glädje och sorg. Innan årets början hade jag bara varit på två begravningar i mitt liv - min mormors 1984 och min pappas 2003. Vid årets slut kan jag konstatera att jag har varit på tre begravningar bara i år. Glädjen över livet är dock större och ska självklart få ta mest plats och komma först.

Under 2014 har det verkligen känts att båda barnen har blivit större. Det har hänt flera stora framsteg som gör att det känns som om vi har lämnat småbarnsåren bakom oss. I början av året kunde vi sälja spjälsängen eftersom H fick en stor säng och O övertog hennes juniorsäng. Nu är det egentligen bara skötbordet som ska bort och det kommer förmodligen att hända under det nya året eftersom jag antar att O kommer att sluta med blöja åtminstone på dagtid. H slutade att bajsa i blöja efter sin femårsdag i april och slutade helt med blöja på natten under hösten efter att ha varit torr nattetid väldigt länge. Det har inte hänt en enda olycka sedan hon slutade. Jag tror på att låta barnen själva bestämma när de är redo och inte forcera. Därför låter vi även O ha blöja ett tag till eftersom han ännu inte kan säga till när han ska kissa utan gör det först efteråt.

I mars var vi för första gången på ett inomhusbad och båda barnen gallskrek i omklädningsrummet men efter två dagar tyckte de att det var hur kul som helst. Den varma sommaren hjälpte framförallt H att bli mycket mer vattenvan och under vår Greklandssemester i september lossnade det verkligen för båda två. H har gått på simskola under hösten och tog mycket stolt Baddaren innan jul. O åkte vattenrutschkana och badade utan badblöja i december och det hade vi nog inte kunnat tro vid årets början.

April och maj präglades av vattenkoppor och VAB. Det var även vid denna tidpunkt som O började prata efter att på Valborgsmässoafton ha sagt "O" själv för första gången. Sedan lossnade språket under de första sommarmånaderna och nu pratar han som en kvarn, Vi förstår honom inte alltid men han har ett stort ordförråd och pratar med långa meningar. Han kallar fortfarande sig själv för O istället för jag i de flesta meningar men börjar mer och mer säga mig och min så det är nog på gång.

Vi njöt av en lång och härlig sommar med resa till Tyskland och Holland i början av juli och en kortare Tysklandstur i augusti i samband med min 40-årsdag. I september förlängde vi sommaren i Grekland hos Lollo och Bernie på Rhodos och hade en fantastisk vecka tillsammans. Att avsluta året med ytterligare en Tysklandstur i mellandagarna var en perfekt avrundning och avkoppling efter en intensiv höst med mycket småsjukdomar hos barnen. Vi räknade ut att barnen har varit friska fem hela veckor sedan förskolestarten i mitten av augusti (en av dem var vi i Grekland) så det har blivit en del vabbande och trixande för att ändå kunna jobba så mycket som möjligt. Under hösten har jag jobbat ca 90% och det har verkligen känts skillnad mot de 60-70% som jag jobbade i våras. Dessutom har H haft både simning och gymnastik under hösten jämfört med dansen som hon gick på i våras så det har varit ett intensivt schema.

H övade flitigt under sommaren med sin "Vega" och kunde i början av augusti cykla helt på egen hand. O övertog H:s gamla "Lollo" med stödhjul och hade säkert också kunnat lära sig cykla själv men vi ville att H skulle känna sig stor och duktig utan konkurrens från lillebror. I slutet av hösten lärde sig H att läsa och läser nu kortare ord och meningar utan problem. Vi har gjort skolval inför höstens förskolestart och det känns som att vår lilla tjej har blivit stor. Humöret tyder på en viss utveckling - under hösten har vi verkligen fått en minitonåring i huset som ibland vill vara stor och kunna allt själv och ibland liten och bara sitta i knäet. H stammar fortfarande men har i övrigt en god språkutveckling med stort ordförråd. Ingen har kommenterat hur hon pratar ännu och hon verkar inte själv reflektera över det särskilt ofta, bara när det är extremt jobbigt. Hoppas att detta håller i sig när hon börjar skolan tillsammans med andra barn som hon inte känner.

För egen del tog jag vid årets början tag i något som har tyngt mig under lång tid - min brutna kontakt med min faster som under de senaste åren bara har hållits vid liv genom kort till födelsedagar och jular. Jag skrev ett långt brev som jag skickade med förra årets julkort och fick ett svar på detta efter nyårshelgen. I april tog jag mod till mig och ringde upp henne och det blev ett bra samtal. I maj försökte jag få till ett möte men då hittade vi ingen dag men i augusti träffades vi så äntligen allihop efter nästan nio år för min och min systers del och drygt tretton år för min mammas del. Våra män och barn fick också en möjlighet att lära känna denna släkting som de hittills bara hört talas om. Jag hoppas verkligen att vi kommer att fortsätta att hålla kontakten framöver.

Någon 40-årskris har jag verkligen inte känt av - mitt liv är så mycket bättre nu är när jag fyllde jämnt senast. Jag har kommit otroligt långt i min personliga utveckling under dessa tio år och ser fram emot att få utvecklas i förhoppningsvis många år till. Att få vara frisk och att alla mina närmaste får vara friska är min enda önskan inför 2015 - allt annat kan kvitta! Så här vid årets slut tänker jag på två av mina elever som miste sin mamma i cancer i april och på min svåger som inom loppet av en månad miste båda sina föräldrar i olika cancerformer. Tre fina personer har lämnat mig under året och det är svårt att förstå att de verkligen är borta.

I Sverige har vi under året haft byte av regering - vid årets början hette statsministern Fredrik Reinfeldt och företrädde en borgerlig regering, nu heter statsministern Stefan Löfven och vi har en röd regering. Det extraval som skulle ha utlysts den 29 december blåstes av två dagar innan och nu regeras landet av en osäker minoritet som ärligt talat känns sådär... Sverigedemokraterna blev landets tredje största parti men har ändå ingen större makt. Under året har kungafamiljen utökats med prinsessan Madeleines dotter Leonore, som kommer att få ett syskon under 2015 och i sommar får vi även en ny prinsessa eftersom prins Carl Philip förlovade sig med sin Sofia i juni i år. Bensinpriset ligger vid årets sista dag några ören över eller under 12 kronor beroende på var man tankar och en liter mjölk kostar runt 10 kr - lite mer för oss eftersom vi väljer att numera köpa ekologiskt alternativ. Under året har stora personligheter som Brasse Brännström och Alice Babs gått ur tiden.

Ikväll firar vi nyårsafton med J:s barndomskompis med familj (tillika O:s gudföräldrar) hos deras vänner som nu även har blivit våra. Gott nytt år!

Mer julfirande och mellandagar i Tyskland

På Annandagen var vi hos min syster och svåger och firade julafton en gång till. Barnen blev överraskade när tomten dök upp igen. Han hade glömt vissa hus på julafton så därför kom han en runda till. Det var min svågers bror som agerade tomte och eftersom han kom dit och bara gjorde detta kunde han stanna en stund och dela ut alla julklapparna. H och A var helt till sig och kramade tomten direkt när han kom medan O var mer avvaktande och ville bli buren. Till slut vågade han dock ta emot den sista julklappen själv och var mäkta stolt över detta. H tror nog på tomten igen - vi missade bara en detalj som hade övertygat henne än mer - vi kunde ju ha låtit denna tomte låna J:s skor så att hon kunde se att tomten verkligen hade likadana skor som pappa... Min moster och morbror var också med oss denna kväll och de tyckte nog att det var roligt att se barnens glädje och att få ge dem julklappar eftersom de inte har några egna barnbarn och inte heller kommer att få det. Det känns som att O har fått ett speciellt band med dem sedan de hjälpte honom att övervinna skräcken för havet i somras. Han lyser upp när han ser dem och söker själv kontakt med dem och det gör han inte med alla precis.

Det blev inte mycket tid över att leka med julklapparna här hemma eftersom vi packade bilen och åkte till Tyskland i lördags. Vi tog det lite lugnt på morgonen och kom inte iväg förrän närmare halv 11 men det var med mening eftersom vi ville att O skulle sova i bilen. Vi åt en sen lunch på båten och var framme i Weissenhäuser Strand strax efter 14. Vi installerade oss i lägenheten, som hade ett mycket bättre läge än i våras, och gick sedan direkt och badade. Ingen tvekan alls hos något av barnen - så skönt! Vi badade ca två timmar innan vi gick upp och gjorde oss i ordning för middag som våra vänner hade förberett inne hos sig. Deras äldsta dotter kunde tyvärr inte vara med och bada någon av dagarna så därför hade vi värsta markservicen med färdig mat efter vårt badande flera gånger.

På söndagen var vi i badlandet när de öppnade efter att först ha ätit en gemensam frukost. Båda barnen vågade prova diverse vattenrutschkanor och var verkligen riktigt modiga. O ville bara bada med A så fort han fick tillfälle och hon ställde snällt upp på detta och kände sig kanske lite smickrad. Det är verkligen perfekt att åka iväg med vänner som har lite äldre barn eftersom våra barn då vågar lite mer och inte kan/vågar protestera mot nya förslag på samma sätt som om det bara är vi. Efter en lunch i familjen P:s lägenhet gick vi en promenad längs stranden i fantastiskt vinterväder medan barnen sov i vagnen. Så skönt att få njuta av solljus från en klarblå himmel! När barnen vaknade fikade vi och gick sedan till leklandet där vi spenderade ett par timmar innan middagen som vi intog på djungelrestaurangen.

I måndags gick vi upp lite tidigare och åkte till Lübeck direkt efter frukost. Vi shoppade, fikade, åt lunch på julmarknaden och bara hade det så mysigt. Barnen sov i vagnen så vi fick en del tid för oss själva. När vi kom tillbaka badade vi några timmar och J tvingade upp mig i en av de stora vattenrutschbanorna och det var faktiskt riktigt kul! Jag är egentligen inte rädd för vattenrutschbanorna men mest för att klättra upp i dem... Här var det dock ett vanligt stängt trapphus och då gick det bra. Vi delade på oss på kvällen så att H åt korv och pasta med sin gudmor i lägenheten medan vi andra åt pizza och pasta på en av områdets restauranger.

Efter att ha packat ihop alla våra saker igår morse checkade vi ut och var sedan bland de första in i badet. Så skönt när det är lite folk (bara småbarnsfamiljer...)! Jag vågade mig på att åka en fors som var ganska rolig och den mesta av tiden tillbringade vi inne i en grotta där det fanns ett akvarium som O tyckte var roligt. Varmt och skönt i vattnet var det i nästan alla bassänger, vilket verkligen är en förutsättning med mindre barn. Vi badade fram till lunch och åt sedan på Mc Donalds på vägen mot Oldenburg, där vi skulle handla lite av varje. Barnen somnade den lilla stunden det tar att komma till båten och var väldigt svårväckta när vi skulle lyfta dem ut bilen på båten. Båtresan gick dock utan problem och sedan somnade O och sov hela vägen genom Danmark medan H var vaken. Alla var nöjda efter mysiga dagar men barnen var också glada över att komma hem till sina leksaker. En annan som var glad var L när jag hämtade henne hos mormor. Nu ska hon bara överleva kvällen - medicinering med humanstesolid (ångestdämpande) är påbörjad. I fjol hjälpte det inte nämnvärt men i år har vi fått en helt annan dos och håller tummarna för att det ska gå bättre.

Julafton och snö - om än en dag för sent

Så var det då äntligen julafton igår. Dagen inleddes med traditionsenlig julklapp från tomten under granen - och då kom H:s första utbrott för dagen, nästan innan den ens hade börjat. Barnen fick två gemensamma julklappar - big mistake... I ett paket var det filmen Bamse och tjuvstaden och i det andra en ny Sofia den första-film. Jag hade först tänkt Sofia till H och Bamse till O men eftersom båda gillar båda karaktärerna tänkte jag att det var bäst att ge dem filmerna gemensamt. Nu valde H att öppna Bamsepaketet och blev glad men när O direkt inte ville lämna ifrån sig Sofiafilmen blev hon vansinnig och började skrika om att allt var orättvist och att jag hade förstört hela julen redan... Jaja, man gör så gott man kan.

Regn och rusk men vi tog oss ut och iväg för att först handla blommor till morfar och även till K och B som vi skulle hälsa på för traditionellt mingel på deras uteplats. Det blev även ett stopp på Mc Donalds på vägen för en snabb lunch i bilen medan jag sprang inom kyrkogården i ösregnet och satte en julblomma och tände ett ljus. Vidare till K och B där vi träffade familjen P och passade på att planerna mellandagarnas Tysklandsresa. Vi träffade även yngsta dottern med familj som var hemma från Tyskland och mormors väninna med man som det var ett tag sedan vi såg. Trevligt med traditioner (detta är säkert en minst 25-årig tradition) även om vi inte har varit delaktiga alla år.

Hem och stoppade barnen i säng för middagsvila och då passade vi på att fixa det sista. När barnen vaknade bytte de om till finkläder och kort därefter kom farmor och farfar och så småningom även mormor. Vi fikade och kollade på Kalle Anka. H tyckte att det var kul men O var mest otålig och väntade på tomten. J "gick ut med L" och som av en händelse kom tomten precis när han var ute... O var rädd och ville inte hälsa på tomten men H pratade med honom och gav honom en kram. Hon gick nog på J: s skådespel som absolut var bra tills hon såg hans skor när han gick iväg. "Aha, det ser ut som pappas skor!" men kanske trodde hon på oss när vi sa att tomten måste ha köpt likadana skor som pappa för sen släppte hon det direkt. Lite konstigt egentligen att de flesta föräldrar uppmanar sina barn att prata sanning och så ljuger vi en massa om jultomten, tandfén och en del annat.

Båda barnen blev glada för sina julklappar - O kanske gladast för snögubben Olof ur Frost (som mjukisdjur) och för den stoora lyftkranen som han har önskat sig länge. Verktygsbälte och en skruvdragare blev också favoriter. H blev överlycklig över alla Frostgrjer - tre dockor, badlakan och lakan - men också över en sminkdocka och en rosa pulka. Pulkan kom väl till pass idag när vi vaknade upp till ett tunt snötäcke och faktiskt kunde åka lite pulka på förmiddagen. Vi byggde även en minimal snögubbe. Det gäller att ta vara på alla möjligheter när man bor i Skåne!

Juldagen är nästan bättre än julafton. Efter gårdagens julklappsutdelning åt vi traditionell julmat med efterföljande gottebord och idag äter vi alla rester och bara tar det lugnt och myser. Vi har sett film både på morgonen och eftermiddagen och bara tagit dagen som den kommer i myskläder. Hela familjen har också sovit middag... H hade ett massivt utbrott när vi skulle gå ut eftersom hon inte ville ha de vantar som vi hade sagt att hon skulle ha. Det slutade med att hon skrek och grät så att hon var helt genomsvettig så jag klädde av henne alla kläder igen så att hon fick gå in och lugna ner sig. Hon grät så att hon skakade i min famn (det är verkligen oftast det bästa att bara ta henne i knäet och krama), jag lät henne gråta klart under tystnad och grät själv en liten skvätt eftersom hon hade skrikit att vi tycker mer om O än henne. Den känslan är jag uppvuxen med och har bearbetat i terapi under några år eftersom jag alltid har känt att min mamma tycker mer om min syster än om mig. Kanske blev jag därför extra ledsen för det är det sista jag vill att något av mina barn ska känna. Vi pratade en lång stund när hon hade lugnat sig och det har under dagen känts som om hon har varit på bättre humör. Fina H, det är nog inte helt lätt att vara snart sex år och inte riktigt förstå varför hon blir så arg hela tiden.

Trots farhågor om en ganska tråkig julafton eftersom vi inte firade med några andra barn blev det ändå en väldigt lugn och skön kväll. Det var till och med även positivt att inte vara fler barn eftersom våra kunde öppna sina klappar i lugn och ro och leka med dem utan att någon annan skulle ta dem eller att hela vardagsrummet var så fullt med saker att det inte gick att leka. Imorgon ska det dock bli mysigt att träffa småkusinerna och fira julafton en gång till innan det är dags att packa och åka på minisemester.

Tandläkarbesök och julnerver

Igår var jag på middag hos M, som jag har känt sedan femårsåldern och gått i samma förskolegrupp, grundskoleklass och gymnasieklass som. H:s gudmor J, M och jag följdes åt alla skolår och under gymnasiet lärde vi även känna E. Vi brukar försöka att träffas åtminstone en gång per år, bara vi tjejer. Ett tag åkte vi på en spahelg varje vinter men de senare åren har vi övergått till en middag på restaurang istället. Igår sågs vi dock hemma hos M och det var självklart mysigare och lugnare, vilket också gjorde att det blev ganska sent. Lite sliten idag eftersom barnen stökade lite i natt med jämna mellanrum.

Jag var och handlade direkt på morgonen så fort delikatessen öppnade och då var det fortfarande ganska lugnt. Hann koka knäck (hatar det - kladdigt, sjukt varmt, stelnar för snabbt i skålen etc men det är ju så gott...) innan jag fixade mat till barnen som hade ett inbokat dubbelbesök hos tandläkaren efter lunch. När H var på sitt treårsbesök var det en väldigt opedagogisk tandhygienist och jag fick absolut inte lov att ha henne i knäet i stolen utan hon skulle tvunget sitta själv fastän hon var tveksam och rädd. Detta satt i vid förra årets besök även om det var en annan tandhygienist då, som var mycket bättre. H satt i stolen men vägrade gapa... Inför idag hade vi haft en del peptalk, främst eftersom O också skulle vara med och helst inte bli skrämd. H var vid gott mod ända tills hon såg stolen - då ville hon inte alls. Efter lock och pock av en väldigt duktig och vänlig tandhygienist kom hon i alla fall upp i stolen men ville inte ligga bakåt. Efter lite trixande kunde hon kolla med en spegel men peta och räkna tänderna med en pinne gick inte. Ytterligare lock och pock och sen gick det till slut att peta på tänderna. Eftersom H har tandsten på några tänder ville hon att denna skulle tas bort men då tyckte H att det var mer än nog. Jag frågade om hon fick sitta i mitt knä och det gick hur bra som helst. Till slut gapade hon så att det gick att komma åt och skrapa och till slut gick hon även med på att tänderna skulle penslas med banankräm. Mycket stolta föräldrar och vi försökte betona att det är så modigt att göra något som man egentligen är rädd för. Jag hoppas att hon var stolt över sig själv för detta var långt över förväntan, helt fantastiskt.

Därefter var det dags för O att göra debut i stolen och eftersom han nu hade sett H sitta i mitt knä ville han också göra det. Han tyckte att lampan var stark och la därför sitt Bamse-gosedjur över ögonen och spärrade sedan upp munnen på vid gavel utan minsta tvekan. Tandhygienisten fick både räkna med pinne, titta med spegel och pensla med banankräm utan minsta knyst. Ibland blir man glatt överraskad som förälder. Jag hade mer tänkt mig en lite blyg, butter O som vägrade gapa men är just därför desto gladare över hur bra det gick.

Vi hade en lugn eftermiddag med lite fixande inför morgondagen och förutom ett massivt utbrott från H nu ikväll innan läggdags så har hon varit gladare idag. Hon och O lekte och hade så roligt en lång stund efter middagen, härligt att se! Nerverna inför imorgon är nog lite utanpå och det är mycket snack om tomten. Förhoppningsvis kan vi få besök av en tomte så att J slipper. Ser nu fram emot julklappsöppning (barnens alltså, vi vill inte ha några julklappar), julmat och en lugn kväll och sedan även en lugn och mysig juldag. På fredag laddar vi om för nytt firande med min systers familj och det blir nog den bästa dagen för barnen eftersom de då kan leka med sina kusiner och dessutom få ännu mer julklappar. På lördag bär det av till Tyskland!

Min faster ringde förresten tillbaka igår och vi pratade en stund om julen, vad som har hänt sedan sist, hur det är med mina kusiner och kusinbarn osv. Det kändes bra att prata och förhoppningsvis kan vi hålla någon form av kontakt framöver. Nu ska jag slå in de sista julklapparna och sedan krypa till sängs - god jul!

Lättar på trycket...

En av få stunder - jag sitter för mig själv, har säkert en del annat att göra men passar på att ta denna stund för att lätta på trycket. Barnen sover och J är iväg på lite ärenden. Jag har precis ringt till min faster för att önska god jul och höra hur det är med den delen av släkten som ingen annars har någon kontakt med. Hon var inte hemma. Jag vill inte ringa henne på mobilen så här några dagar innan jul när hon kanske har annat att göra för så viktigt är det inte att jag når henne just nu. Som vanligt kräver dessa samtal en kraftansamling innan jag tar mod till mig och ringer, vilket egentligen är helt onödigt eftersom jag vet att hon blir glad och att det blir bra när vi väl pratar med varandra. Det som är jobbigt är nog inte själva samtalet utan tankarna på det som har varit och anledningen till varför det blev som det blev. Jag försöker att hålla de ledsna pappa-tankarna ifrån mig och de kommer självklart inte lika ofta nu som i början. Men när de kommer är de starka och vill ta plats, vilket det inte alltid finns tid till. Nu låter jag dock tårarna rinna fritt medan jag skriver och i soffan bredvid spetsar L sina öron. Hon tycker inte om när jag gråter.

Minnesprogram och artiklar om tioårsdagen sedan tsunamin rör upp känslor. Julen rör upp känslor. Saknaden blir mer påtaglig när alla ska samlas i sina respektive familjer och fira tillsammans. Igår kom grannbarnen över en stund och lekte med H och O och när deras mamma kom och hämtade dem pratade vi om hur vi skulle fira jul. Jag berättade att vi skulle fira med farmor och farfar och mormor. "Ja, för min morfar är död, därför är det bara mormor", förklarade H då för kompisens mamma. Det känns alltid skönt varje gång barnen själva inkluderar morfar på ett eller annat sätt. Det är den enda möjligheten att hålla honom levande för dem. Jag pratar om honom när jag tycker att det passar men det bästa är så klart när det kommer från dem själva. På julafton ska vi åka till graven med en blomma och tända ett ljus, det är det minsta vi kan göra för honom.

Åh, om vi bara hade kunnat få se honom en enda gång. Röra vid honom, kramas, höra hans skratt, se hans glädje över sina fyra fina barnbarn. Det som gör det ännu sorgligare är att barnens mormor inte alls uppskattar umgänget med sina barnbarn på det sätt som han hade gjort. Hon fyller sitt liv med de saker som hon prioriterar och det är tydligt att barn och barnbarn inte kommer i första rummet. Hon ser förmodligen inte det på detta sätt men jag, min syster och våra respektive uppfattar det så. Det är absolut skönt att hon har ett eget liv men jag kan inte låta bli att undra hur man inte vill umgås mer med de personer som man borde tycka bäst om i världen. Om jag får barnbarn kommer jag att göra allt för att få umgås med dem så mycket som deras föräldrar vill och tillåter och jag hoppas verkligen att H och O ska vilja umgås med mig och J när de är utflugna. Jag kommer alltid, alltid att prioritera mina barn före allt annat - det är ett löfte även när de är vuxna. Då får det självklart bli på deras premisser. Jag tänker inte bli en påflugen mamma och svärmor som inte förstår att det finns gränser för umgänge med sina vuxna barn men jag önskar verkligen att vi ska ha byggt relationer som gör att de vill umgås med sina föräldrar så ofta som de känner att de har lust och möjlighet.

Efter denna stund i ensamhet ska jag torka tårarna och ta itu med lite julbestyr innan jag ikväll ska umgås med tre väninnor och bara äta, prata och ha det bra.

Fjärde advent, tankar och funderingar

I onsdags lyckades båda barnen vara på dagis och vara med på julfesten och vi var ganska säkra på att  de nu måste kunna hålla sig friska över lovet eftersom de har varit så mycket sjuka under hösten och självklart nästan aldrig samtidigt heller... Men nej då, i torsdags morse var det dags för feber på nytt hos H. Inte mkt men numera behöver jag inte ta tempen för att känna om barnen har feber eller inte och nu var det ju bara att jämföra med O för att bli helt säker. Hon var pigg som vanligt och feberfri på eftermiddagen men fick ju ändå vara hemma även på fredagen. Nu håller vi tummarna för en friskare vårtermin men å andra sidan försöker jag tänka att de är åtminstone bara förkylda, har feber eller kräks. Så länge det inte är allvarligare än så ska vi egentligen bara vara tacksamma!

Vi delade vabbandet i torsdags eftersom J skulle på anställningsintervju på eftermiddagen. Det gick nog så bra att han skriver papper efter helgerna om de kommer överens om alla detaljer. Det blir en omställning på många sätt för hela familjen men är nog ett måste om inte J ska stanna upp i sin jobbutveckling.

Efter den bråkfria tisdagen har veckan i övrigt kantats av skrik och bråk från H:s sida. Talet hakar upp sig lite mer nu än tidigare och kanske är detta en bidragande orsak till sämre humör men det är väldigt många utbrott och mycket skrik om att vi bestämmer för mycket, att alla är orättvist, att vi inte lyssnar på henne osv. Igår kände jag för första gången ett behov av att googla sexåringars utveckling och se om det fanns en del tips att ta del av. Jag försöker tänka som den kursledare jag hade på valpkursen med L - det är inte hunden det är fel på och det är inte hunden som behöver tränas, det är hundägaren. När det gäller elever och andra barn kan jag ofta tänka att det självklart inte är barnens fel att de beter sig som de gör, det är oftast föräldrarnas (direkt eller indirekt). När det gäller en själv och de egna barnen är det lite jobbigare att tänka så men ack, så viktigt. Jag kan inte ändra på en annan människa - den enda jag kan ändra på är mig själv. Jag vill veta varför H har dessa känslostormar och -utbrott och jag vill veta vad vi som föräldrar kan göra för att hjälpa henne och hur vi kan göra saker annorlunda. Jag hittade en del kloka tips och bl a kom jag fram till att hon måste får vara mer delaktig i saker som hon klarar av i vardagen, att vi ska prata mer om hur det känns för henne när hon blir arg, varför hon blir arg mm. En klok kvinna jämförde det med att gå till läkaren: man går inte direkt på vad man ska göra åt en smärta utan att veta varför patienten har ont. Istället för att hitta lösningar på hur vi ska hantera H:s utbrott måste vi veta varför utbrotten kommer. Kände att jag i alla fall var lite på rätt väg när jag började söka information i stort men naturligtvis måste jag fråga den som är expert på H, nämligen H själv.

Igår fick hon med assistans göra såsen till köttbullarna helt själv och var så stolt över detta. Hon ska även få mindre ansvarsområden som passar henne, mer utmaningar i vardagen, få fatta fler egna beslut (med hjälp och vägledning så klart) etc. Hon ville att vi skulle lägga upp all mat i skålar så att allt är på bordet och detta är något som vi absolut måste införa för bättre matro och trevnad samt möjlighet för barnen att bestämma mer själv över maten. Hittills har vi haft maten på spisen och lagt upp från kastrullerna där, dvs jag har lagt upp åt dem.

Idag var det sol och fint väder på morgonen så efter julkalendern gick vi till en lekplats och bestämde oss sedan för att åka in till stan på kvällen och njuta av alla fina dekorationer samt hälsa på tomten. Middag på restaurang inkluderades i besöket. Grannbarnen kom över och lekte när vi hade kommit hem från lekplatsen, lunchutfodring av fyra barn gick bra, båda somnade gott och vaknade laddade för att åka på utflykt. Vid det här laget hade det börjat regna men vi åkte ändå och höll oss inomhus till en början men gick sedan ut och kollade på en julpyntad stad. De fick åka en karusell och titta på lite leksaker innan vi skyndade till restaurangen. Vi unnade oss ett lite bättre ställe som har fondue eftersom vi tänkte att H nog skulle gilla detta, vilket hon också gjorde. O åt hamburgare och var nöjd med det. Glass efteråt ingick för barnen. Massor med folk och underbemannad personal som var lätt chockade över att det var så fullt en söndag... Detta gjorde att det tog ganska lång tid men barnen var så nöjda och glada hela tiden. Skönt! Måste läsa på lite mer om olika tips om sexåringar - just nu känns det som att vi har fastnat lite i hot och belöningar (eller kalla det konsekvenser om du vill) och det måste vi komma ifrån. Bra att ta till ibland men det blir trist med en massa tjat och negativa konsekvenser, typ "om du inte gör si, så får du inte så", "om du gör så så åker vi inte hit eller dit". På många sätt är vi nog inga dåliga föräldrar men alla kan bli bättre och istället för att tycka att barnen uppför sig illa är det bättre att leta felen hos sig själv!

En bråkfri dag!

Livet med en minitonåring och en gnölig treåring gör att jag uppskattar en dag som igår enormt mycket! Det var meningen att jag skulle jobba och att J skulle vabba men han började kräkas vid 4-tiden på morgonen och fortsatte sedan med det under större delen av dagen. På kvällen kom istället migränen men efter lite medicinering kände han sig bättre och kunde tom äta lite. Idag vaknade han dock med feber efter en orolig natt. Väldigt dålig tajming att bli sjuk just igår eftersom han skulle ha varit på en andra anställningsintervju för ett jobb som han hemskt gärna vill ha. Nu får han förhoppningsvis en ny chans imorgon om han är frisk tills dess.

Hur som helst, jag vabbade och eftersom barnen var pigga och vädret urtråkigt åkte vi till biblioteket och lånade böcker. Vi letade efter böcker som H kan läsa på egen hand och hittade en del som bara var skrivna med versaler - perfekt! Det är verkligen häftigt att höra henne ta sig igenom de olika orden, bilda meningar och förstå vad hon läser. Man får också en förståelse för hur svårt det svenska språket egentligen är och hur vi tar våra uttalsregler för givna. H blev lite ledsen när jag vid något tillfälle hjälpte henne och rättade henne när hon läste "gärna". Hon förstod inte alls varför hon inte hade rätt och varför det skulle uttalas "järna". Varför kan man inte bara skriva som man pratar eller prata som det står, undrade hon och det är ju en helt relevant fråga. Det finns ju hur många klurigheter som helst med olika ljud som känna, kanske, sjuk mm och sedan finns det en massa bokstäver som är knepiga, som t ex att ck uttalas k, att c ibland hörs som k och ibland som s mm.

Efter biblioteket hämtade vi paket på Posten (älskar att handla julklappar på nätet och slippa slåss i affärer - minus är den långa kön till Posten om man hämtar ut paket på eftermiddag/kväll men på en förmiddag är det ju hur smidigt som helst), handlade lunch, lagade lunch och vilade sedan middag. Barnen lekte så fint både innan vi åkte till biblioteket, när vi kom hem och efter middagsvilan. En fröjd att slippa höra bråk och en otrolig glädje att se dem ha så roligt tillsammans.

Vi var tvungna att passa bokning av simtid inför vårterminen (helt galet system men vi fick den tid vi ville denna gång i alla fall) men efter att detta var avklarat åkte jag och barnen till Ikea så att J skulle få lite lugn och ro. Vi tittade på leksaker, åt middag (hysteriskt mycket folk i restaurangen) och köpte med oss lite smått och gott hem, som vanligt. Den mysiga stämningen mellan barnen höll i sig under hela besöket och även när vi kom hem. En helt fantastisk, helt vardaglig dag - oftast kan det vara dessa som är de bästa!

Om en vecka  är det julafton och jag har bara en dag kvar att jobba innan det är dags för lite ledighet. Nu hoppas vi bara att oddsen är på vår sida så att vi får vara friska under julen för att träffa alla släktingar, under mellandagarna för att kunna åka till Tyskland och på nyårsafton, som vi ska fira hos vänner. Det måste ju ha varit en fördel med att vi alla har varit lite sjuka nu innan jul. Håller tummarna hårt!

Ny upplevelse - nedkräkt bil...

O var ju hemma med lite feber i fredags men pigg och helt som vanligt hela dagen. Därför kändes det helt genomförbart att åka och klippa tre fjärdedelar av familjen på lördag förmiddag precis som vi hade bestämt sedan länge. Vi började med H som bara skulle klippa topparna, fortsatte med att sätta färg i mitt hår och medan den satt i klipptes O. Barnen fikade sedan på frukt och pepparkakor medan jag blev tvättad, klippt och klar. Mormor kom förbi för att stötta lite även om det egentligen inte hade behövts. Hon passade dock på att bli klippt samtidigt eftersom vi var så snabba och effektiva.

Vi fortsatte sedan till närmaste köpcentrum där vi hade planerat att äta lunch på en asiatisk restaurang som har en fantastisk buffé. H och jag åt med god aptit medan O bara åt ananas och vägrade äta något annat. Han var trött och ville bara sova i vagnen, vilket han sedan gjorde medan H och jag tittade i leksaksaffärer. Vi gick även en promenad upp i stan för att titta på julskyltningen och hälsa på tomten på ett annat köpcentrum. H somnade på vägen tillbaka och jag gick några mindre ärenden innan O vaknade. Han var hungrig och ville ha hamburgare, så det fixade vi, och precis vid kassan vaknade H och ville också ha trots att hon hade ätit en stor lunch. Det var nog mest för att O fick hamburgare för hon var inte särskilt hungrig visade det sig och åt bara några tuggor på hamburgaren och två pommes - blev ganska irriterad eftersom jag inte gillar att slänga mat... O vägrade dessutom på nytt att äta och kändes lite varm så jag misstänkte att han hade fått tillbaka febern.

Vi satte oss i bilen och började köra hemåt. Efter några minuter, mitt inne i stan, hostade O till och sedan kräktes han ner hela sig, hela bilstolen, halva bilen och vissa delar av mig... Jag förstår inte hur det kan komma överallt på det viset som det gjorde - vi hittade kräk ändå bort på förardörren och -fönstret. H blev lätt hysterisk i baksätet och jag tappade nog fokus på trafiken några sekunder men det gick bra ändå... Svängde in på en mindre gata så fort jag kunde och torkade upp det värsta med våtservetter som var det enda som fanns att tillgå, inte särskilt bra. Väl hemma duschade jag O och satte på honom rena kläder, torkade ur det värsta i bilen, satte igång en tvättmaskin och preparerade soffan och vardagsrumsgolvet eftersom jag antog att det skulle komma mer. Det tog några timmar men sedan kom det lite till. Jag hatar verkligen att torka kräk, det är J som brukar göra det. Som tur var kom han hem, ca 8 timmar försenad men väldigt efterlängtad. Lagom jetlaggad städade han bilen så gott det gick i mörkret efter att ha kramat barnen och gett dem presenter. O var inte särskilt medveten men blev glad när han såg sin pappa i alla fall.

Vi fick ställa in gårdagens middag hos min moster och hennes familj, trist eftersom jag inte träffar mina kusiner särskilt ofta men det är ju inga som vill träffa kräksjuka människor... O blev besviken över att inte träffa M och B men vi får försöka få till på jullovet istället kanske. Idag blir det vab hemma med båda barnen, jag mår heller inte helt hundra så det kändes som den bästa lösningen. Bättre denna veckan än nästa i alla fall! Kanske, kanske kan vi lyckas vara friska hela nästa vecka med lite tur...

Det man bara läser om i tidningar...

Igår jobbade jag på en gymnasieskola och hade ett inbokat samtal med en elev och hennes mentor. Hon har inte varit i skolan särskilt mycket under hösten eftersom hennes pojkvän omkom i somras under oerhört tråkiga omständigheter. Ett sådant dödsfall som inte händer, som man i så fall bara läser om i tidningar och då nästan tror att någon har hittat på.

Jag träffade en flicka helt förstörd av sorg. På mentorns initiativ inledde vi mötet med att se om det skulle vara möjligt för eleven att ta examen men efter en kort stund kändes det helt fel att ens tänka i dessa banor. Den här tjejen är inte kapabel till en normal skolgång just nu, hon borde definitivt vara sjukskriven, åtminstone på halvtid. Det kan finnas poänger med att upprätthålla någon form av normalt liv när man är i sorg men just studier är svårt att fokusera på om tankarna då hela tiden vandrar iväg på annat håll. Hon hade varit sjukskriven två veckor precis när det hände. Två veckor. Det verkar vara någon form av standardtid. Jag blev också sjukskriven två veckor efter att min pappa hade dött. När jag sedan gick till jobbet, jobbade några timmar, kräktes och gick hem, sökte jag läkare igen och fick då motvilligt sjukskrivningen förlängd men bara ytterligare någon vecka. Helt galet att ingen har föreslagit detta för min elev innan. Nu har hon gått med ett dåligt samvete för att hon inte har orkat vara i skolan, för att hon har kommit efter och detta har byggt upp ytterligare stress och press och det behöver hon verkligen inte i hennes situation...

Vi pratade en dryg timme och jag fick dela både fina minnen och tråkiga när hon berättade om hennes och pojkvännens förhållande. Hon skrattade, jag log, hon grät, jag bet ihop och försökte komma med kloka ord, hon bröt ihop, jag bröt ihop - inombords förstås. Som professionell samtalsperson kan jag ju inte börja gråta när den jag pratar med gråter förtvivlat och söker tröst, vägledning, vad som helst som kan lindra smärtan för en stund. Det krävs dock all professionalitet som går att uppbåda att i sådana situationer fokusera på den person som är ledsen och inte själv låta tårarna rinna. Det dränerar totalt på energi och jag har svårt att inte ta det med mig hem. Dessutom är ju inte J hemma så jag kunde inte prata med honom om det heller. Som tur var var eftermiddagen och kvällen intensiva med luciafika på O:s avdelning, hem en liten stund, snabb tur till Mc Donalds (vi har ätit där alldeles för mycket på sistone känner jag) och sedan tillbaka till förskolan igen för H:s luciakabaré. Väldigt duktiga femåringar som sjöng och agerade riktigt bra. H njuter verkligen och tycker bara att det är spännande att uppträda och visa upp sig. Detta krockar till viss del med hennes något försiktiga och blyga personlighet så därför är det extra roligt att se henne in action. Idag hade alla barnen fått åka buss till kommunhuset och lussa för alla anställda där och det hade också gått hur bra som helst. Vi har ett så enkelt och bra liv, det är viktigt att påminna sig om det ibland. 

Imorgon kommer J förhoppningsvis hem om alla flygplan håller tiderna och om stormen bedarrar så de kan landa. Idag har jag vabbat eftersom O vakande med feber i morse. Bara 38,1 så han har varit precis som vanligt hela dagen. Störigt att inte kunna jobba och ha de samtal som jag hade planerat men samtidigt skönt att inte behöva ge sig ut i blåsten. Vi bakade pepparkakor istället! Imorgon hoppas jag att han inte är sämre eftersom både jag och barnen ska till frisören på förmiddagen. På söndag ska vi på middag hos min moster och det vill jag heller inte missa. Det är väldigt sällan som jag träffar mina kusiner och eftersom ingen av dem har barn vet jag att de ser mycket fram emot att träffa mina och min systers barn. Lite luciafirande ska vi också försöka hinna med...

Tankar i ensamhet

Egentligen vet jag inte varför jag inte går och lägger mig. Natten till idag var sådär, barnen vaknade om varandra flera gånger så jag sov bara ett par timmar i streck och har varit ganska trött hela dagen. Dagen idag har ändå varit bättre än gårdagen, H har varit på lite bättre humör medan O i och för sig har varit lite störig men inget som inte gick att hantera. Jag började lite senare så att jag inte behövde lämna dem tidigare än vanligt och slutade också tidigare för att hinna till simningen med H i tid. Hon har inte varit där på två veckor eftersom hon har varit sjuk och det märktes att hon var mer försiktig än tidigare. Hon gjorde dock allt och verkade ha kul även om hon inte gillar när de stänker på henne... Gympan får vi ge upp, det har varit en massa strul med inställda träningstillfällen och det passar inte alls H. Hon måste ha kontinuitet för att utvecklas och våga. I söndags ville hon inte gå dit men jag hoppas att jag kan locka med henne på söndag för att förhoppningsvis avsluta lite positivt så att hon inte är rädd. Nästa termin har vi anmält henne till dans, precis som förra våren. Tiderna är lika dåliga som nu under hösten, vilket var anledningen till att hon provade gympa istället, men det får vi ta eftersom hon så gärna vill.

Följer Nobelfestligheterna på TV, njuter av ensamheten och tystnaden. Det är nog en anledning till att jag stannar uppe fastän jag borde sova. Jag behöver min ensamhet. Jag trivs med att vara ensam. Numera är det dock väldigt sällan som jag har möjlighet att vara ensam men jag har nog egentligen ett stort behov av det. Jag tänker bäst när jag är själv, det är väl egentligen då jag har tid att tänka och fundera. Kanske borde jag försöka få till sådana stunder oftare. Tankarna rör som vanligt livet, hur det blev, hur det kunde ha varit, hur det ska bli.

Dödsångesten lurar runt hörnet då och då. Kanske är det så för många som har barn. Denna ångest är klart starkare när jag är ensam hemma. Jag försöker slå bort ologiska tankar och de bilder som plötsligt kan ta form i mina tankar och oftast lyckas jag ganska bra. Det är helt meningslöst egentligen att vara rädd för saker som jag inte kan påverka. Jag vet ju det men man styr inte över alla tankar som poppar upp.

Innan jul måste jag ringa till min faster. Jag vill försöka upprätthålla någon form av kontakt och inte släppa det som vi ändå har hittat tillbaka till under året. En sporadisk kontakt några gånger om året är bättre en den icke-kontakt som varit under många år. Juletiden känns som ett bra tillfälle att ringa och önska en god jul, istället för att bara skicka julkort. Det krävs dock en kraftansamling för att göra detta men som alltid kommer det att kännas bra när det är gjort. Kontakt med min faster innebär just många tankar på hur det kunde ha varit och hur det nu blev. Det innebär per automatik också tankar på pappa och då blir jag oftast nedstämd. Just nu saknar jag min kloka pappa, som absolut inte var felfri och som absolut hade en del sidor som inte var allt igenom charmiga, men det positiva överväger med råge det negativa. Jag hade gett allt för en timme med honom tillsammans med J, min syster, svåger och våra fyra barn. Allt. Om så bara för en minut. Bara en kram. En sådan där som bara han kunde ge. En pappakram och självklart så väldigt gärna en morfarkram till de fyra barnbarnen. En enorm förlust, det har jag skrivit innan. Enorm.

Ensamma mamman och en minitonåring

Igår åkte J till Kanada och blir borta hela veckan. Dagen avlöpte väl - vi kom i tid till dagis, jobbet flöt på, jag hämtade enligt planen, lagade mat och var nästan klar när H:s gudmors föräldrar kom för att passa barnen så att jag kunde vara med på julavslutningen på mitt jobb. Vi ses bara två gånger om året och det känns viktigt att vara med då och träffa alla kollegor. Vi åt ett mycket bra julbord på Rådhuskällaren i Malmö och hade några trevliga timmar innan jag åkte hem för att hinna lägga O. Allt hade gått hur bra som helst och O:s första fråga var när K och B kunde passa barnen igen... Han var strålande glad och det är ett bra betyg eftersom han ofta kan vara blyg och lite trumpen med nya människor. Jag tror att K och B tyckte att det var roligt men usch, vad jag saknar barnens morfar bör jag ser O:s glädje. Han hade också varit en person som barnen hade kunnat ha roligt med, han hade varit ständigt närvarande och verkligen uppskattat umgänget med sina barnbarn. Barnens farmor och farfar uppskattar också samvaron med våra barn men de är inte alls de där varma, roliga, spontana personerna som barn ofta uppskattar - så som morfar hade varit. Mormors engagemang i barnbarnen är sporadiskt eftersom hon främst fyller sitt liv med andra aktiviteter. Idag saknar jag min pappa enormt mycket!

Idag var H helt ur fas redan från början. Sur och tvär utan större anledning, snäste och fräste om både det ena och det andra, bråkade om småsaker. Hon bölade hela vägen till förskolan och var på lika dåligt humör när vi kom hem som när vi åkte. Vi tog oss igenom eftermiddagen och kvällen på ungefär samma sätt som morgonen - en fantastisk dag... Nya tag imorgon, hoppas på en gladare H då! O har som tur är varit hur snäll som helst. Så är det ofta känns det som - när den ena är sur och arg håller den andra sig lugn och tur är väl det.

L är hos mormor (det ställer hon som tur är gärna upp på och det är i och för sig värt mycket) och det är tyvärr så otroligt skönt. Jag blir så mycket mindre stressad av att inte ha henne hemma. Pressen att alltid hinna med hennes rundor och det dåliga samvetet över att hon inte alls får samma uppmärksamhet som tidigare tär nog mer på min stress och mitt samvete än vad jag tror. Idag hann jag och barnen också med att besöka veterinären som bor några gator bort för att hämta lugnande receptfri medicin till henne inför nyår. Kan bli spännande att prova något nytt, håller tummarna för att det funkar tillsammans med starkare preparat precis innan nyårsafton.

Dags att förbereda morgondagen innan jag kryper till sängs - H ska vara finklädd på dagis eftersom de ska ha Nobelmiddag, efter hämtning är det direkt vidare till simning, duschning av båda barnen ska hinnas med och ja, sen är även onsdagen slut. På torsdag är det först luciafirande på O:s avdelning på eftermiddagen och på kvällen är det luciacabaré på H:s avdelning. Fredagen ska vara lugn hoppas jag och på lördag ska både jag och båda barnen klippas. Luciauppvisning på ridklubben ska vi också hinna med. På söndag är det middag hos min moster, förhoppningsvis med en jetlaggad J - om han hinner hem... Som liten masade sig tiden sakta framåt under hela december - nu skenar den!

Vi var så säkra på en VAB-fri vecka...

Men nej då... VAB även denna vecka - vi trodde att vi skulle klara oss fram till jul eftersom de var sjuka förra veckan men igår vaknade H med feber. Inte mer än 38,0 men det spelar ju egentligen ingen roll. Båda stannade hemma med J på förmiddagen och sedan kom jag hem efter lunch. Vi kör samma upplägg idag och i morgon kommer farmor så att de slipper gå till dagis för bara en dag. Det var det de gjorde förra veckan och det är ju alltid bättre om de kan vara hemma två feberfria dagar istället för en. Vill verkligen inte att de smittas med något nytt inför nästa vecka när J är i Canada och mina svärföräldrar är bortresta...

Vi hann i alla fall vara i Köpenhamn i tisdags och både kolla lite snabbt i alla leksaksaffärer och åka karuseller. Vi körde bil över eftersom det är smidigast när man ska hem, dock ganska mycket dyrare än tåget. Mormor följde med i vår bil och efter lunch mötte vi upp farmor och farfar på Tivoli. Nollgradigt med ganska frisk vind gjorde det hela till en kylig utflykt men barnen hade hur kul som helst med alla karuseller. Inga köer så det var bara att åka - perfekt! Vi avslutade med middag och tomtebesök innan vi begav oss hem.

I måndags åkte jag hemifrån klockan sex och var i Karlskrona hela dagen, eller egentligen bara mellan 9.15-15.15 men resan tar tre timmar enkel väg så det blir en lång dag. Jag hade med ombyte i bilen och fortsatte direkt till ridhuset. Härlig femtontimmars arbetsdag! Som tur var hade den sista hästen tappat en sko och ställde in - kunde inte kommit mer lägligt...

I helgen ska vi förbereda diverse inför julen och även hinna en runda inom till Lund för att titta på de aktiviteter som de har där varje jul sedan några år tillbaka. Fotografering av barnen ska också hinnas med. Mindre än tre veckor kvar...

Första advent

Efter ännu en intensiv vecka med förkylda barn, olika kreativa lösningar av vabbandet mm såg vi fram emot en lugn helg. Det började bra i lördags då vi gick en promenad ner till byn i vackert men kallt förvinterväder för att titta på julskyltningen som de väljer att alltid lägga sista lördagen i november för att inte krocka med julskyltningarna i de större städerna runt omkring. Vi träffade tomten (H ville bli fotograferad med honom men O fick panik och vägrade), åt korv och dansade kring granen. Tyvärr var det för kallt att vänta på ponnyridningen som inte skulle börja förrän på eftermiddagen. Båda barnen somnade i vagnen på vägen hem. På kvällen var det kalas för barnens äldsta kusin som har fyllt 17 år. Barnen tycker alltid att det är kul att träffa sina kusiner och nu var dessutom deras jämnåriga nästkusiner där och då blev det ännu roligare.

Igår var kanske barnen trötta efter en sen kväll i lördags (inte jättesen men senare än vanligt). Oavsett vad så var de i alla fall inte helt att känna igen. Mycket gnäll direkt på morgonen när jag försökte få H att förstå att det inte var den 1 december utan 1:a advent och att det inte var julkalenderdags förrän dagen efter. Jag åkte iväg på en snabb och effektiv julklappsshopping direkt när affärerna öppnade och fick även uträttat en del ärenden åt mig själv. Alla barnens julklappar är redan klara eller på väg med posten, känns fantastiskt och helt olikt mig. Nu är det bara klapparna till kusinerna, mormor, farmor och farfar som ska fixas. Barnen ville sova i vagnen en dag till och jag passade på att adventspynta lite medan de sov. 

Från den stunden de vaknade och fram tills vi skulle äta var det sedan mest bara bråk och gnäll. De fick följa med och handla och då skötte de sig hur bra som helst men när vi kom hem fick H utbrott över att jag inte hade köpt kokt medwurst och skrek och bölade. När jag försökte förklara att man inte bestämmer över vad som finns i affärerna eller inte blev hon bara argare (lite dåligt samvete eftersom det visst fanns korv i affären men jag vill inte att de ska äta sådan...). När jag la till att hon snart är sex år och inte borde skrika som en tok över en sådan sak blev hon ännu argare: "Du vet inte hur det känns inne i mig, du är inte mig". Nej, det vet jag ju inte förstås. Ganska bra beskrivning och när hon får utbrott som dessa hjälper det egentligen mest att krama henne och försöka förstå för jag tror inte själv att hon förstår varför hon blir så arg.

Gnäll och gnöl hela tiden jag lagade mat eftersom båda barnen säkert började bli hungriga. J var upptagen utomhus med att sätta upp julbelysning och kunde inte avleda. De fick heller inte spela iPad eftersom de hade spelat mycket hos kusinerna dagen innan. När maten väl var färdig ville O ha med sin snuttefilt, som han har lagt sig till med den sista veckan, vid matbordet och det fick han inte. Med morot i munnen fick han ett sammanbrott, satte i halsen och hostade. Han gjorde detta ganska ofta som liten och H blir alltid rädd att han ska kräkas så även hon började skrika. Där någonstans var måttet rågat för min del... H gick in i vardagsrummet och fortsatte böla, O fortsatte böla i köket, hostade och kräktes mycket riktigt upp moroten som hade fastnat. SUCK! Han fick sedan gå in i vardagsrummet med order att komma tillbaka när han hade lagt ifrån sig sin snuttefilt och ville äta utan den. H åt sedan under tystnad utan minsta knot, O kom så småningom tillbaka utan sin filt och stoppade i sig lite mat. Frid och fröjd igen och vi kunde prata om allt som hade hänt och varför vi hade bestämt (mitt i ilskan) att barnen inte fick se några barnprogram efter maten. H förstod eftersom det har hänt förut men O frågade ett tiotal gånger under kvällen när vi skulle sätta på TV:n. Vår första advent blev inte så lugn och fridfull precis...

H kan läsa!!

Ikväll satt H och tittade i den almanacka som följde med den senaste Bamse-tidningen, en årsalmanacka med alla månader och namnsdagar. "Där står Doris", sa hon plötsligt. "Ja, har pappa och du pratat om det tidigare", sa jag och tittade på J, som skakade på huvudet. H fortsatte sedan direkt att läsa upp flera av de andra namnen genom att ljuda sig igenom dem - det gick hur bra som helst! Detta måste ju betyda att hon har knäckt koden... Mycket stolt mamma! Hon hade nog kunnat hålla på hela kvällen men eftersom hon var trött efter första dagen på dagis efter förkylningen, bromsade jag efter ett tag för att hon inte skulle misslyckas. Så kul, hon har verkligen längtat efter att klara det och var så glad ikväll!

Idag hann jag med ett läkarbesök efter jobbet innan jag hämtade barnen. Vi pratade om mina hjärtsmärtor, som var påtagliga för ngn vecka sedan men nu har försvunnit. Det behövdes ju egentligen ingen läkare för att förstå att det onda förmodligen är stressrelaterat men det kändes ändå bra att få en undersökning. Väldigt bra läkare som gjorde noggrann intervju, noggrann neurologisk undersökning och EKG. Allt utan anmärkning, vilket alltid känns skönt eftersom jag har en tendens att oroa mig för hjärntumör eller annat otäckt... Hon kände på mina fotleder och när hon gjorde det kändes en viss smärta runt själva leden som man vanligen inte har vid min ålder. Jag ska tillbaka nästa vecka för blodprov för att kolla om det kan vara något reumatologiskt. Fortsättning följer...

Känner mig ganska slut i huvudet efter veckan som gått. Denna vecka bytte jag skolor så att jag jobbade heltid idag - tacksam att jag inte gör det varje vecka utan oftast har kortare fredagar. O tar igen det som han inte har kunnat säga hittills i sitt liv genom att prata nonstop konstant. För ett halvår sedan hade han precis börjat säga lite nya ord efter att ha varit tyst länge men under hösten har han verkligen utvecklats språkligt. Han pratar inte rent och tidvis är det svårt att förstå honom men han har ett bra flyt och ett stort ordförråd. Den senaste veckan har han alltmer ersatt "O" med jag och "O:s" med min, ytterligare ett tecken på utveckling. Han hakar upp sig lite på vissa saker, just nu var motorn sitter på olika fordon och han är även väldigt intresserad av var "döjjardöjjet" sitter. Först trodde vi att han menade förardörren men han säger avgasröret. Solklart, eller hur...? I onsdags ritade han sin första huvudfoting - jag vet inte om det är tidigt men för oss känns det så, eftersom H ritade sin strax före fyraårskontrollen. Hon har dock ritat mycket nu de senaste veckorna och då har O hängt på. Han verkade ganska förvånad själv över sitt konstverk, som hade ögon och mun, tre armar och två ben. H börjar också bli allt duktigare - idag ritade hon Sveriges flagga helt på fri hand, jättefin!

Även om jag blir stolt över saker som de gör och saker som de kan eller lär sig, så blir jag ännu stoltare när jag ser dem leka tillsammans. De har stor fantasi och stundtals leker de helt fantastiskt ihop. Igår lekte de först en lång stund med H:s prinsesslott och alla prinsessor och medan jag gick in i ett annat rum och pratade med min syster i telefon, påbörjade de ett projekt som jag inte fick vara med på. Jag blev i det närmaste inlåst i badrummet och passade på att duscha och när jag kom ut sken båda två som solar och hade en överraskning. De hade helt på eget initiativ städat i vardagsrummet; plockat undan allting från soffbordet, lagt in det som skulle in i lekrummet där det skulle vara (inte vara flyttat röran från ett rum till ett annat som de ofta brukar göra), flyttat tillbaka alla stora leksaker som de tidigare tagit in i vardagsrummet, lagt alla fjärrkontroller mycket prydligt i bokhyllan osv. De var så glada och stolta och jag var nästan mållös! Vi har världens bästa barn och jag älskar dem mer än det är möjligt. Fina, fina H och O!

VAB i fint väder

Äntligen en dag när solen skiner - helt fantastiskt efter alla dessa gråa dagar! Jag är hemma med barnen eftersom O är förkyld och har hosta. Han har ingen feber och är pigg som vanligt men det är lite mot mina principer att barnen ska vara på förskolan när de är "nyförkylda" och smittar som mest. De flesta andra föräldrar hade säkert tyckt att det var löjligt att vara hemma men man gör som man vill och jag tror att man har igen det i längden. Igår hade J och jag viktiga möten på våra respektive jobb så då var han på dagis även om det inte kändes helt bra. Idag kunde jag vara hemma utan att ställa till alltför mycket problem för elever, lärare eller mig själv så då valde jag att vara det. H ville också vara hemma så vi har tagit det lugnt, myst, provat vinterutstyrslar för utomhusbruk och varit på lekplats. Nu sover båda middag och när de har vaknat åker vi nog till närmaste köpcenter för lite komplettering av vinterkläder. Imorgon blir det dagis för båda igen, skulle jag tro.

Igår fick vi vår första matkasse från Citygross, känns väldigt lyxigt att allt bara kommer hem! Slipper handla, slipper komma på vad vi ska äta, slipper tänka... Bara att laga det som står, hur enkelt som helst. Alla rätterna lät inte super men vi får ju ge dem en chans i alla fall.

Mindre än fyra veckor kvar att jobba innan jullovet, mindre än en månad till julafton och imorgon bara fyra veckor dit... Inte en enda julklapp är inhandlad - eller jo, vi har ett lager som vi ska inventera och sedan kolla vad vi behöver komplettera med. Tror att jag kommer att beställa det mesta via nätet precis som i fjol. Jag kommer inte alls att ha tid över för julklappsköp i år, känner jag. Jobba heltid och bara vara hänvisad till helgerna är jag inte van vid sedan vi fick barnen. Jag har under drygt fem år alltid kunnat handla en dag mitt i veckan när det inte är så mycket folk och jag vägrar att slåss med alla andra på lördagar och söndagar.

I helgen är det dags att ta fram adventsstakar och kanske även julgardinerna. Jag gillar inte att göra det i förväg och skulle absolut inte kunna sätta in julgran redan nu till exempel. Den anser jag ska komma på plats ett par dagar innan julafton och sedan stå till tjugonde dag Knut men jag vet andra som tar fram plastgranen eller in en riktig vid första advent för att sedan ta undan den innan nyår. Man gör som man vill! Lussekatter bakar jag alltid helgen före Lucia så det blir nästa helg och pepparkakorna brukar vi göra någon gång mellan Lucia och julafton.

Nu ska jag ta tag i projektet att välja ut foton till almanackorna som ska fixas inför nästa år. Perfekt julklapp!

Något att se fram emot dessa gråa dagar...

I morse hade H ett utbrott över att vi bara ska fira jul med farmor och farfar och eventuellt även mormor. "Det är ju jättetråkigt om det inte är några andra barn" och jag förstår henne även om jag försökte säga att vi gör det mysigt ändå och firar med småkusinerna på Annandagen. "Men det är inte samma sak, kan vi inte fira med G och M i så fall?" - våra vänner och deras barn som hon tycker mycket om - njä, det går ju inte heller även om det säkert hade varit mycket trevligare. Vem har bestämt att man måste fira jul med släkten alltid? Kanske ska vi något år vara lite wild and crazy och t ex åka bort över julen tillsammans med familjen S - en frestande tanke!

Annandagen blir i alla fall rolig och dagen efter åker vi till Tyskland och Weissenäuser Strand i fyra dagar tillsammans med H:s gudföräldrar och deras barn. Det ska bli väldigt skönt att komma iväg några dagar och ha detta att se fram emot. Vi ska en av dagarna även ta en tur till Lübeck och julmarknaden där och för oss är minisemestrar som denna värt mycket. Jag försöker verkligen tänka på att leva i nuet och ta vara på varje dag men det är ändå skönt att ha olika saker att se fram emot. Det ena behöver inte utesluta det andra! Jag ser redan nu fram emot sommarens Österrikeresa som vi planerar samt även att åka på någon solsemester i september. Det blir värt att jobba extra och frysa ett par kvällar i veckan i ett ridhus när jag tänker på vad det genererar. Utan mina timmar där hade vi inte kunnat göra det som vi har gjort under detta året och inte heller kunnat resa på två semestrar nästa år.

Jag ser även fram emot julavslutningen med jobbet som alltid är trevlig. Eftersom jag jobbar i ett bemanningsföretag träffar jag bara mina kollegor i företaget vid julavslutning och våravslutning och dessa två tillfällen är väldigt värdefulla. Just den veckans om avslutningen infaller i år är J i Canada, farmor och farfar på Teneriffa, mormor på konsert och vår barnvakt som vi har använt tidigare var också upptagen. Nu ställer dock H:s gudmors föräldrar upp och passar barnen och det kommer att bli hur bra som helst eftersom barnen verkligen gillar K och B. De får träda in som gudmorföräldrar helt enkelt! Väldigt snällt och jag är helt trygg med att lämna barnen i deras händer.

Mer än halvvägs i november!

November är en av årets mindre roliga månader, tycker jag. Förr var den helt och hållet pest och verkligen jättejobbig men sedan jag träffade J och särskilt sedan vi fick barn så går tiden så fort så även november springer iväg på något sätt. Att jag jobbar i skolan och bryter av hösten med ett lov underlättar nog också. Idag är vi i alla fall mer än halvvägs mot månadsskifte, alltid något att glädjas åt!

Torsdagens information gick bra, det kändes faktiskt helt ok och även om vi ska på ytterligare en information på tisdag så har vi nog redan bestämt oss. Det visade sig att vi har förtur till den nya skolan eftersom vi har valt den tillhörande förskolan. även om vi egentligen tillhör en annan skola som vi också har förtur till genom vår boendeadress. Den skola vi väljer kommer vi att få och det känns bra. Fördelarna med den vi informerades om i torsdags är att den är helt ny - den gamla revs och man har byggt upp en helt ny skola på samma plats medan barnen har gått på en annan skola i byn. Det som talar emot den andra skolan, som vi bor närmast, är att turen nu kommit till den skolan, som också ska rivas och byggas om. Barnen ska flyttas till en annan skola temporärt och den skolan ligger ganska långt ifrån oss och framförallt är det struligt att ta sig dit med bil. Det känns som en bra idé att lämna O på förskolan och H på skolan på samma plats...

I fredags och igår jobbade jag på en gymnasiemässa för en skola som kanske inte har det högsta söktrycket och därför inte heller så många besökare i montern. Det gick dock ganska mycket bättre i år än i fjol så det var inte fullt lika tråkigt som det brukar vara. Det bästa var att jag träffade en gammal hästkompis som jag inte har sett eller hört av på säkert tio år - jättekul! Helt slut i huvudet blev jag dock av alla ljus- och ljusintryck, slut i kroppen blir man också av allt stående. Nu är mässorna över och det är ett helt år till nästa gång! Jag har däckat tidigt båda kvällarna och sovit som klubbad.

Idag var det meningen att H skulle på gympa på morgonen men när hon och J kom dit visade det sig att den var inställd... Otroligt dålig information och dessutom hade de ställt två stackars tonårstjejer som fick informera de irriterade föräldrarna och de ledsna barnen. Till saken hör att av höstens hittills tretton gånger har fem varit inställda av olika anledningar. Dessutom har H varit sjuk en gång och två gånger gick bort när vi var i Grekland. En dyr termin som klubben nu vill kompensera med att ge rabatt nästa termin... Jo, det är ju bra för de som planerar att fortsätta men om man som vi funderar på att hitta gymnastik i en annan förening så känns det inte ok. Och så fick jag bli den där jobbiga mamman igen och skicka lite mail...

Bio med G och hans familj, som O fick av dem i födelsedagspresent, blev det i alla fall. Vi träffades för lunch på Mc Donalds och såg sedan Alfons Åberg - perfekt för två små treåringar, 40 minuter lång kändes precis lagom. H hade nog gärna sett en längre film men jag tror främst att det är själva grejen med att gå på bio som är viktig. H valde popcorn till filmen, O russin (men smakade ganska mycket av H:s popcorn) och jag valde att inte äta lördagsgodis igår utan att istället spara det till idag eftersom biografen ligger ca 100 meter från världens mest välsorterade godisaffär. Jag har inte ätit godis på hela veckan och det har gått ok även om det har varit jobbigt. Imorgon är det en ny vecka utan godis och från och med nästa vecka ska jag även skära ner på kakor. Jag tror dock på att skära ner sockernivån lite i taget för att inte få alltför mycket abstinens och kanske misslyckas.

Ny vecka, nya utmaningar. Imorgon ska jag och barnen försöka hinna till Vellingeblomman och titta på julutställningen efter dagishämtning och innan kvällsjobb i ridhuset. Det ska nog gå på något sätt!

Skolval för H

Ikväll ska vi på vår första information inför H:s skolval. I vår kommun tillhör man i och för sig en skola som man då har förtur till (den som ligger närmast hemmet) men det är även fritt val inom hela kommunen i mån av plats. Vi bor så att vi har lika långt till två skolor även om vi tillhör den ena. När det var dags att välja förskola till H var vi dels på den förskola som vi tillhör, dels på en Montessoriförskola och dels på den som barnen nu går på som ligger på samma avstånd som den vi egentligen tillhör men kändes bättre och dessutom ligger bättre till för oss när det gäller att ta sig dit med bil. I efterhand har vi insett att det fanns en rad olika fördelar med den förskola vi egentligen tillhör och en rad nackdelar med den vi valde men sånt är livet... Ikväll är det hur som helst information på den skola som ligger precis bredvid barnens förskola och som de redan ser som "sin" skola. Vi har hört både positivt och negativt om denna skola medan vi mest har hört positivt om den skola som vi tillhör och som vi ska besöka på tisdag. Nackdelen om vi väljer den skola som vi tillhör är nog inte själva skolan i sig utan att barn från den skolan flyttas vidare till den ena högstadieskolan i byn medan barn från den skola som ligger närmast vår förskola flyttas vidare till den andra högstadieskolan som finns - och den senare har alltid ansetts som bättre och just nu är det riktigt illa på den första högstadieskolan så i nuläget hade jag verkligen inte velat att barnen skulle gå där utan då känns det bättre att tillhöra den "andra sidan". Jag är i och för sig inte övertygad om att någon av högstadieskolorna är särskilt bra och mycket kan naturligtvis hinna ändra sig tills våra barn ska börja sjuan men på något sätt måste vi gå på den information som vi har nu, känns det som. Som tur är bor vi ju nära Lund och kan om det behövs välja någon av friskolorna där om vi inte är nöjda med dem i vår by.

Av mitt arbete är jag kanske lite miljöskadad när det kommer till det här med skola men jag ser ju samtidigt hur otroligt viktigt det är att barnen kommer till en bra skola och får bra lärare. Alla lärare är tyvärr inte bra... Jag vet också av egen erfarenhet hur frustrerande det kan vara att inte nå de betyg och den kunskap man behöver för att komma vidare för att skolan inte är tillräckligt bra. Jag var en av de som hade högst betyg i min högstadieklass och när jag kom till gymnasiet i Lund förstod jag i och för sig från början att det skulle vara högre nivå och trodde att det skulle innebära att alla var ungefär som jag. Jag insåg dock snabbt att jag och mina kompisar från samma skola och även från de andra orterna runt Lund inte alls hade samma förkunskaper som de som hade gått på högstadiet i Lund. Jag hann aldrig riktigt hämta igen det som jag hade missat, vilket gjorde att jag mest fick fyror i betyg förutom i tyska där vi hade haft en riktigt bra lärare även på högstadiet (där fick jag femmor). Jag förstod heller aldrig riktigt hur viktigt gymnasiebetyget var för att komma in på vidare utbildning - hade jag förstått det hade jag varit mindre timmar i stallet och pluggat mer, så att jag sedan när jag väl kom på vad jag ville bli, hade kunnat komma in på detta val. Nu gick inte det och det blev väl egentligen ganska bra ändå men det är ju alltid roligare om man kan förverkliga det man verkligen vill. Mina barn ska ges möjlighet till bästa möjliga skolgång och jag hoppas verkligen att de kommer att ta tillvara alla chanser att få så höga betyg som möjligt. Mina föräldrar var inte alls insatta i den akademiska världen utan var mest nöjda med att jag och min syster gjorde så gott vi kunde - fast det gjorde vi ju å andra sidan inte eftersom vi var så mycket i stallet... Tiden i stallet har i och för sig också varit värdefull och gör att jag idag kan tjäna pengar på min hobby samt att jag har lärt mig massor av andra saker som skolan inte hade kunnat ge mig så det finns positiva och negativa sidor av allt.

Det känns hur som helst stort att vår H är så stor att det är dags att välja skola!

Inte helt i balans...

Nu börjar det kännas mer och mer att jag har jobbat mer än vanligt under denna höst. Jag har aldrig tidigare haft några problem med att jobba mycket. När jag var verksamhetschef på en ridskola jobbade jag ofta mellan 50-60 timmar varje vecka utan problem men då hade jag bara mig själv att ta hänsyn till och kunde stupa i soffan när jag kom hem och sova resten av dygnet om jag ville. Med en familj att ta hänsyn till går ju inte detta. Egentligen jobbar jag inte särskilt mycket om man jämför med många andra, runt 80% blir det nog de flesta veckor, men min tillvaro är ganska kringflackande och jag har väldigt mycket i huvudet hela tiden eftersom jag är på så många olika arbetsplatser. Jag tycker att mitt jobb i roligt och jag trivs med att det är varierat och händer mycket men just nu känns det som lite för mycket. I bakhuvudet maler också den kurs i socialrätt som jag anmälde mig till eftersom jag bara trodde att jag skulle jobba halvtid och som jag inte har lyckats få tid till. Kurslitteraturen för en massa pengar ligger och tittar på mig men jag inser att jag måste hoppa av kursen även om det bär emot - jag hade hemskt gärna velat läsa den...

Just nu är jag på en skola där det oftast är struligt med plats för min del och idag när det inte fanns något rum åt mig kände jag att jag nästan höll på att börja gråta - inte helt stabilt... Jag känner mig sliten efter helgen eftersom jag jobbade på mässa halva lördagen och under gårdagen fixade trerätters middag för min syster med familj. Kommande helg ska jag jobba på ytterligare en mässa på lördagen och söndagen är också bokad så helgen därefter ska vara helt tom - det är i alla fall min plan. Därefter rullar nämligen helgerna på ganska fort fram till jul och jag vet att december kommer att bli hektisk, det blir den ju alltid. I december ska dessutom J åka till Canada under en vecka, självklart den veckan som farmor och farfar är utomlands och självklart den veckan som det är julavslutning med jobbet och en massa luciafirande på dagis. Det känns redan nu som en tuff vecka att genomföra.

Sedan jag träffade J har vi firat jularna vartannat år med hans familj och vartannat år med min familj. Detta stämmer även överens med hur min syster och svåger firar med hans familj så det har varit smidigt. I år är det ett år då vi ska fira med J:s familj - trodde vi. Vi blev inbjudna till min svågers brors familj där min syster och svåger ska vara tillsammans med min mamma men tackade nej eftersom vi trodde att vi skulle fira med J:s sida. Vi planerade därför firande med "min sida" på Annandagen precis som vi brukar. Helt plötsligt meddelade J:s syster att hon ska jobba på julaftons kväll. Hon jobbar på sjukhus så självklart är det så att man då får räkna med att ibland jobba detta pass men eftersom hon gjorde det förra året kan det omöjligt vara hennes tur även i år. Vi gör alla våra egna prioriteringar och det blev i år tydligt att hon inte prioriterar att fira med sina föräldrar och sin bror med familj. Det känns främst tråkigt att hon inte prioriterar en julafton med sina föräldrar som uppskattar att vartannat år få fira jul med barn och barnbarn eftersom de vartannat år firar julafton på egen hand. Det känns även tråkigt att våra barn inte kommer att få fira jul med sina storkusiner i år. Visserligen bjöd hon dit oss på Annandagen men då är vi ju redan upptagna. Först hade jag en tanke på att vi kunde bjuda in oss själva till min svågers bror eftersom vi faktiskt var bjudna dit från början men det känns inte helt ok att göra det i efterhand. Dessutom blir detta en speciell jul för min svåger och hans bror eftersom deras pappa och min svågers mamma inte finns med oss längre. Därför känns det som om vi tränger oss på och det vill vi inte. Vi får fira med J:s föräldrar men det blir ju inte riktigt samma sak. Det blir ju inte alls lika kul för barnen när det inte är andra barn med men kanske bryr vi oss mer än de gör? Fördelen med att fira bara vi kommer att vara att vi kan vara hemma hos oss och att det inte blir så mycket att fixa med - men å andra sidan så har jag egentligen inget emot att fixa när det gäller att skapa en mysig julafton för många personer. Nackdelarna behåller jag för mig själv...

Under tiden jag har skrivit har jag även hunnit prata med vårdcentralen och fått en tid för hälsokontroll. De senaste veckorna har jag känt stickningar i hjärttrakten och en konstig huvudvärk som säkert kan bero på högt blodtryck - jag behöver ingen läkare för att förstå att detta är stressrelaterat och tecken på att jag borde varva ner men jag vill ändå kolla min hälsostatus och samtidigt få remiss vidare för mina stela knä- och fotleder, som gör att jag stapplar ut sängen varje morgon som en mindre pigg 90-åring. Jag fick en tid om drygt två veckor så det får man väl ändå kalla snabbt.

Jag ska försöka ta tag i mitt liv och klura ut hur jag ska kunna stressa mindre. Jag måste också ta tag i min kost och försöka följa Viktväktarna igen eftersom mitt godisätande har eskalerat på sistone. Jag har gått upp sex av de nio kilo som jag gick ner förra hösten - även om en liten del av dessa kilon är muskler eftersom jag tränar mer nu än tidigare så är den största delen absolut ett resultat av fel ätande. Det har varit mycket middagar och kalas under sommaren och hösten och jag har förmodligen tröstätit en del godis eftersom jag har varit stressad. Nu får det bli en ny runda med Viktväktarna innan jag blir alldeles för tjock... Det svåra är som bekant inte att gå ner i vikt utan att hålla den.

Novembertrött

Även om höstarna nu för tiden inte är i närheten av så jobbiga som jag upplevde dem förr så är jag just nu tröttare än trött... Lovet förra veckan blev inte den vila som jag hade tänkt och behövt, dramatiken i helgen med flera nätter utan ordentlig sömn sitter nog i fortfarande och igår jobbade jag dessutom tretton timmar - först på en skola som vanligt, sedan direkt till gymnasiemässan för ett kvällspass och direkt därifrån till ridhuset för träningar. Idag blev det stressigt och fel redan från början - utan att jag riktigt vet hur det gick till kom jag en kvart för sent, blev även sen från jobbet eftersom jag fastnade med rektorn, stressade hem, ut en snabbis med hunden, kom till dagis precis på minuten, åkte på utlovad fredagsfika med barnen, handlade mat, lagade mat, åt, åkte iväg till närmaste köpcenter för att fixa födelsedagspresenter till de kalas H ska på i helgen samt byta en tröja och har nu landat mellan barnen i soffan när de ser på barnprogram. Ikväll blir det tidig sänggång eftersom det är ännu en dag på mässan imorgon.

På söndag ska vi fira Fars dag genom att först äta hotellfrukost med farmor och farfar (J:s familj firar aldrig Mors eller Fars dag men jag tyckte att vi kunde göra ett försök i alla fall). På eftermiddagen kommer min syster med familj hit och vi ska bygga vidare på den tradition vi kanske startade i fjol - äta alternativ gåsmiddag (dvs äppelkaka till efterrätt, kalkon med samma tillbehör som till gås och någon soppa till förrätt men dock inte svartsoppa..). Det blir första Fars dag för min svåger utan en egen pappa att uppmärksamma. För egen del tyckte jag att det var otroligt jobbigt med Fars dag de första åren efter att min pappa hade dött. I år blir det en tur till graven med en blomma och som vanligt hade jag gett ungefär vad som helst för att kunna överräcka en present till en levande pappa eller bara kunna krama honom - hårt och länge.

Ambulansbesök och akuten

Precis som jag skrev igår var inte O i toppform och det som vi trodde bara var lite rosslig andning visade sig under eftermiddagen förvärras en hel del... Efter middagsvilan var han hängig och det lät ganska mycket vid varje andetag. Vi provade att ge lite luftrörsvidgande som vi hade hemma och som han har fått innan men det gav ingen märkbar effekt. När jag och H kom hem från kyrkogården var J orolig eftersom O verkade allt tröttare och lät väldigt ansträngd när han andades. Jag ringde, mitt i de sista kalasförberedelserna, till 1177 som tyckte att vi skulle åka in till akuten direkt. Vi packade ihop lite saker, jag instruerade J hur han skulle göra med maten till gästerna, vi pratade med gästerna om läget men bad dem att komma ändå eftersom vi ändå hade gjort mat och H annars hade blivit väldigt besviken. Även O såg fram emot kalaset och att få lite presenter.

Detta tog ju några minuter och under tiden kändes det som att O blev ännu sämre. Det kändes inte alls tryggt att jag skulle köra in med honom själv till sjukhuset även om det inte är särskilt långt (10-15 minuter). Vi beslöt därför att ringa ambulans eftersom han var så svag och tidvis kippade efter andan. Ambulansen kom efter en stund och kunde direkt konstatera att han inte syresatte sig för fullt. Båda lungorna var påverkade och allmäntillståndet sådär. Tempen visade bara 38,0 men ambulansmännen tyckte att han skulle ha en Alvedon ändå. Han fick även inhalera luftrörsvidgande och bara en liten stund efter att han hade gjort detta blev han märkbart piggare och fick lite färg på kinderna. Efter kontakt med läkare bedömde personalen att han inte behövde åka in till akuten, de misstänkte förkylningsastma och menade att han av dem hade fått samma behandling som han skulle ha fått på sjukhuset. O fick följa med ut och titta på ambulansen och fick en fin nalle av de snälla killarna. Idag har han varit lite störd över att vi glömde att kolla var motorn satt i ambulansen...

Vi kunde genomföra kalaset som planerat och O började leka med G och H nästan direkt. Han ville inte äta mat men åt en stor bit kladdkaka med grädde och var mycket nöjd med ljus i tårtan och att vi sjöng för honom. Vi satte extrasängen på O:s rum bredvid han säng så att jag kunde sova nära honom. Det blev en ganska orolig natt för min del eftersom han lät ganska mycket hela tiden men O var i alla fall inte vaken. Han vaknade strax efter klockan sex och då andades han åter lite jobbigare men inte riktigt som innan ambulansen kom. Vi bestämde ändå att åka in till akuten eftersom läkaren hade rekommenderat detta. Väl där inne blev vi snabbt omhändertagna och efter bara en liten stund fick han inhalera adrenalin eftersom mottagningssköterskan misstänkte krupp. Han syresatte sig bara 90% trots detta. Efter 20 minuter fick han en ny dos och sedan kom en läkare för att undersöka honom. Hon bekräftade att det var krupp och tyckte att det var konstigt att ambulansmännen inte hade medicinerat mot detta. O fick sedan även flytande cortison och en Piggelin eftersom han var så duktig. Han samarbetade snällt med allt utom att öppna munnen när doktorn skulle kolla i halsen... Det krävdes en sköterska som hjälpte mig att hålla för att vi skulle kunna genomföra detta. Cortisonet skulle ta några timmar innan det verkade så vi åkte hem eftersom det ändå bara var att vänta. Han syresatte sig då 98% och innan vi åkte hem gick vi till Pressbyrån och köpte ytterligare en glass eftersom jag hade lovat honom det innan jag visste att han skulle få Piggelin. När vi kom hem började han leka direkt och efter bara en liten stund sprang han i korridoren och puttade på sin sopbil - så härligt att se! Det låter fortfarande när han andas men han har ätit och verkar piggare. Han fick sova utomhus i vagnen för att få frisk luft och sov i drygt tre timmar innan vi väckte honom. Annorlunda helg men så blir det ju ibland när man har barn...

Allhelgonadagen 2014

Idag är det den 1 november och enligt meteorologerna har vi fortfarande sommar i Skåne eftersom dygnsmedeltemperaturen inte har varit under 10 grader fem dagar i streck ännu. Solen börjar komma fram och temperaturer runt 15 grader är utlovade. För en som avskyr vinter och kyla gör detta absolut ingenting!

Idag är det också Alla helgons dag och vi uppmanas att tänka lite extra på de som inte är med oss längre. Känns som en bra mycket viktigare dag att uppmärksamma än Halloween, som jag personligen känner visst motstånd inför. Varför ska vi fira en amerikansk högtid? Det är ju främst för att affärerna ska hitta ännu ett sätt att tjäna pengar. Visst är det kul att det händer något under hösten men det känns samtidigt lite sorgligt att Halloween verkar ha ersatt påskkärringarna. Två helt olika högtider på olika tidpunkter, jag vet, men själva godistiggandet är detsamma. Dock känns påskkärringar som något mer svenskt och dessutom ligger det inget bus bakom dessa. Jag minns hur kul det var när man först tillverkade egna påskkort och sedan gick runt och önskade Glad Påsk. Jag kan absolut förstå att dagens barn känner detsamma om Halloween men det jag motsätter mig är att vi bara tar till oss en amerikansk tradition och gör den till vår trots att förmodligen ingen vet varför.

Allhelgonadagen känns som sagt som så mycket viktigare. Det är så vackert på alla landets kyrkogårdar ikväll när ljusen är tända och de flesta gravar pyntade inför vintern. Om någon hade sagt till mig för en 15-20 år sedan att jag skulle komma att tycka att det var mysigt att gå på kyrkogårdar hade jag nog inte trott denna person. Nu tycker jag det. Det är fridfullt, ljust och fint - och faktiskt riktigt mysigt. Otäckt är det inte på något sätt. Sorgligt däremot.

Idag ska jag gå till pappas grav och lägga en dekoration med en liten text "Saknar dig". Jag ska tända några extra ljus och jag ska även gå in i kyrkan och tända ett ljus för pappa, precis som jag brukar. O är inte helt frisk och smyger runt helt tyst här hemma eftersom han i det närmaste har tappat rösten. Båda barnen har sovit oroligt och det "sandpapper" som de har i halsen gör det förmodligen obehagligt att andas i sömnen. H får följa med till kyrkogården men O får stanna hemma eftersom han även har lite feber. I år ska vi även tända två extra ljus - ett för min systers svärfar och ett för hennes svärmor. Vi ska ha gäster ikväll men min plan är att smita ifrån en stund för att åka till kyrkogården när det har blivit riktigt mörkt. Tyvärr är det för långt för att gå dit på kvällen, annars hade vi alla kunnat ta en gemensam promenad.

Fina pappa - jag och L tänker på dig, pratar om dig och saknar dig så otroligt mycket. Vi hade gett vad som helst för att du skulle kunna vara hos oss, uppleva dina fyra små barnbarn, få se dig och dem tillsammans, se glädjen som ni hade haft av varandra, känna de där kramarna som bara du kunde ge, känna den kärlek och omtanke som du alltid visade oss - om så bara för en enda dag, en timme, en minut... Aldrigheten tär och saknaden blir inte lättare att bära, man bara tvingas vänja sig vid att den finns där. Vi pratar ofta om hur annorlunda mycket hade varit om du hade funnits i våra liv. Positivt annorlunda. Med en mamma/mormor som vi inte ser så mycket av, som alltid väljer att prioritera sitt eget liv och sitt eget umgänge framför sina barn och barnbarn, som är fullt upptagen av sig själv och sina intressen och därför sällan har tid trots att hon bor nära, blir saknaden ännu större och "tänk om"-tankarna fler. Jag är så glad och tacksam för min egen familj, tacksam för att jag har min syster och hennes familj och att vi kan stötta varandra men det finns ett hål i mitt hjärta som aldrig kan lagas och en dag som denna känns hålet större.

Liten minisemester

Efter att J var tur och retur Sundsvall måndag-tisdag för att köpa bil och jag flög till Stockholm över dagen i onsdags, var det igår hela familjens tur att ge sig ut på en liten minisemester. Vi packade ihop lite kläder och annat behövligt och åkte till Halmstad vid 10-tiden. Att det blev just Halmstad berodde på att vi letade Scandichotell inte alltför långt ifrån där vi bor och att det på detta hotell gick att kombinera boende med ett besök på ett äventyrsbad.

Halmstad visade sig vara en fin och mysig stad. Vi kunde checka in direkt när vi kom upp och gick sen ut på stan för att äta lunch. Barnen somnade därefter i vagnen så vi fick lite tid för shopping. Varsitt par jeans blev det till oss (hittade äntligen ett par som passade alla mina krav - måste bara träna magen lite till...) och lite kläder till H. När barnen vaknade gick vi tillbaka till hotellet och myste, de gillar verkligen att bo borta! Vi letade sedan upp en restaurang som vi tittat på under dagen och maten visade sig vara just så som vi hade tänkt oss. Servicen var inte precis på topp och priserna stämde inte med det som utlovades utanför men gott var det i alla fall! Mer mys på hotellet och sedan somnade vi hela familjen innan halv tio... Det bästa med hotell är att man inte kan göra så mycket när barnen väl har somnat och då kan man för en gångs skull komma i säng i tid. Barnen somnade hur snabbt som helst, så gulliga när de sover bredvid varandra.

H vaknade dock ett par gånger och när jag gick bort till henne kände jag att hon hade feber, inte mycket men ändå. Typiskt, insåg ju då att det inte skulle bli något badande... När O vaknade hade han visserligen inte feber men kraxade lite förvånat med sprucken röst och H lät ungefär likadant. De var dock pigga och frukost åt båda med god aptit. Eftersom vi inte kunde bada slappade vi en stund på hotellet, checkade sen ut och gick till det stora stadsbiblioteket som vi passerade igår. Sjukt stort, fint byggt på pålar i ån Nissan. Vi avslutade med lunch på en kinarestaurang innan vi körde hemåt i sakta mak så att barnen skulle få sova.

Semestern blev inte riktigt som vi hade planerat men det var skönt att komma bort ändå! H sa att hennes högsta önskan var att jag alltid ska vara hemma så att hon inte behöver vara på dagis. När jag försökte kontra med att hon då inte hade träffat flera av sina kompisar sa hon att hon ändå helst hade velat vara hemma med mig. Och då undrar jag igen vad vi gör mot våra barn... Lämnar dem till helt okända människor när de är runt året, tvingar dem att tillbringa dagarna med en massa andra barn som de inte heller känner och vissa hade de kanske heller inte velat lära känna. Jag är kanske ovanlig men jag hade som sagt gärna varit hemma med mina barn om samhället bara hade tillåtit det ekonomiskt och om det hade varit fler föräldrar hemma. Nu räknar vi ner veckorna till jullovet - om sju veckor är det lov igen. Det går snabbt, det har jag bara bestämt att det måste göra. Inte för att jag inte gillar att jobba för det gör jag definitivt - jag vill bara ha mer tid med mina barn!

Tillsammans mot cancer!

Idag och i morgon är jag själv hemma med barnen eftersom J har åkt på en liten tur med sin pappa som sällskap, för att köpa ny bil (till sig själv, sportvariant, är helt oense om detta...). Barnen och jag tog det lugnt i morse - O har inte riktigt hängt med i tidsomställningen så han vaknade strax efter 5 för att sedan bara ligga och stöka utan att somna om - suck! Efter duschning av alla åkte vi till stan för att titta på leksaker och äta kinabuffé på det som nästan har kommit att bli ett nytt stamställe för oss. Särskilt H åt hur mycket som helst. Sedan sov barnen i vagnen medan jag fick lite tid för att shoppa. Mest kläder till dem men även ett par toppar till mig. På onsdag ska jag på möte i Stockholm och hoppas då hinna med en och annan affär innan jag åker hem.

Det känns helt oväsentligt att skriva om shoppning när jag samtidigt tittar på en gala på Sjuan, "Tillsammans mot cancer". Fantastiska reportage om fantastiska människor, som alla kämpar, har kämpat, står bredvid någon som kämpar eller har förlorat någon som har kämpat klart. Tilde de Paula och Kristin Kaspersen leder galan på ett otroligt proffsigt sätt med känsla och värme. Ett av reportagen handlade om en pappa, en mamma, en dotter i ålder med H och en son i ålder med O. Mamman finns inte längre. Det går inte att ta in och det går inte att tänka på om det skulle drabba oss. Kanske tänker jag tankar som dessa mer än vad som är sunt och rationellt men jag har också levt med cancer på nära håll.

Idag när vi promenerade med L pratade vi om att H tyckte att det var svårt att rita hjärtan. Jag sa att hon kunde be mormor eller farmor att visa eftersom jag tror att de är ganska duktiga (jag är helt värdelös på att få till ett fint hjärta). Hon undrade om inte farfar kan rita hjärtan och eftersom jag inte visste sa jag att hon får be honom nästa gång de ses. "Kunde morfar rita hjärtan?" Jo, det kunde nog morfar även om jag inte kan komma på att jag har sett det men han var ganska duktig på att rita. Det kändes bra att hon nämnde morfar helt naturligt och som en del i ett sammanhang utan att jag tog upp det. Kan jag hålla hans minne levande och inkludera honom i våra barns liv, som en naturlig del, får jag nog vara ganska nöjd. Ändå gör det så ont varje gång jag påminns om att han inte är här. En enorm förlust för barnbarnen - det har jag skrivit förr men det blev aktuellt igen just idag när jag läste några rader i en minnesannons. Tiden läker inga sår, stod det. Istället växer sig saknaden bara större för varje år. Precis så är det - och hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Ju fler dagar det går sedan man senast såg den person man har förlorat, desto fler dagar av saknad.

H vände huvudet mot himmeln och sa att hon kanske kunde fråga morfar om han kunde rita hjärtan, tänk om han hör oss? Ja, tänk om... Men hur kan alla hålla sig kvar där uppe i himlen, var nästa fundering. Jag försökte mig på en förklaring om att det är personens tankar och känslor som försvinner upp i himlen och att skalet/kroppen blir kvar på jorden - men tänkte samtidigt att det tror jag ju kanske inte ens på själv... Eller så gör jag det, och hoppas.

Idag har jag betalt våra räkningar. Det blev ett bidrag till Cancerfonden och ett till Barncancerfonden. I år har vi skänkt mer pengar till dessa fonder än någonsin tidigare och får jag bestämma ska vi fortsätta med detta. Det är helt omöjligt för mig att slänga de kuvert som kommer med inbetalningskort till dessa båda fonder. De hamnar alltid i räkningslådan. Att det har blivit mer än vanligt i år beror på att jag har varit på tre begravningar och samtliga tre har dött i någon form av cancer.

Jag har precis gett några löften till mig själv - jag ska se till att vara i så god fysisk form som möjligt för att kunna stå emot så gott det går om jag skulle drabbas av cancer. Jag ska smörja in mig med solskyddsfaktor och inte bry mig om om jag blir brun eller inte. Jag ska prioritera det som är viktigt i livet och inte stressa lika mycket som jag gör nu. Jag ska prioritera att umgås med de jag tycker om och inte lägga energi på sådant som jag inte kan påverka eller som ger mig energi tillbaka. Jag ska fortsätta att prioritera att jobba deltid för att få mer tid med mina barn. Jag vill tillsammans med min familj försöka resa och uppleva saker som kan berika mitt liv och ge oss alla roliga minnen. Jag har aldrig någonsin provat att varken röka eller snusa och kommer naturligtvis heller aldrig att göra det. Jag ska fortsätta att dricka ytterst måttliga mängder alkohol.

Nedskrivna löften och samtidigt slår det mig - min pappa levde precis så och det gick ändå som det gick. Kanske var det dock på grund av hans goda fysik och sunda kosthållning som han levde så länge som han ändå gjorde. Läkarna sa att det kunde bli omkring ett år efter fastställd diagnos och det blev drygt 2½ år. Å andra sidan så var den kvinna jag kände, som avled i bröstcancer i våras, kraftigt överviktig både före sin sjukdom och under hela sjukdomsförloppet. Hon rökte inte men motionerade inte heller och åt säkert inte särskilt sunt. Trots detta levde hon alla de tio år som hon fick som någon form av max efter sin diagnos. Kanske spelar det inte så stor roll vad man gör, kanske är det slumpen, gener eller något annat som styr men det kan ju inte skada att leva sunt och röra på sig i alla fall.

Jag kan aldrig veta om just jag får cancer men jag ska försöka att inte oroa mig i onödan för det som jag inte kan påverka. Det som oroar mig allra mest är att mina barn ska drabbas av denna hemska sjukdom. Den oron är svårare att slå ifrån sig men jag ska försöka. Jag ska ta tillvara på dagen och njuta av vardagliga saker - leva så som många som har drabbats av cancer gör och inte vänta tills jag eventuellt själv drabbas. Jag kanske inte ens ska vara irriterad på att J har köpt en helt onödig bil. Det är ju ändå hans pengar från de bilar han har haft sedan tidigare och sålt med vinst som han nu använder. Han vill inte vänta eftersom han tänker att han ska göra saker medan han kan och har möjlighet. Jag kanske också borde tänka så oftare och inte vara så snål mot mig själv eller alltför sparsam med familjens pengar. Detta är ett drag som jag har ärvt av min pappa, som drömde om att köpa en röd Porsche när han gick i pension för att åka Europa runt i den med min mamma på ålderns höst. Han blev aldrig pensionär. Han köpte aldrig sin drömbil. Fuck cancer!

Och mitt i alla dessa tankar får jag inte glömma att nämna att H var superduktig idag när vi var på försenad femårskontroll och hon skulle få en spruta. Lite ledsen innan men bet ihop och satt helt stilla. Efteråt var hon lättad och tyckte inte alls att det var så farligt. Idag fick vi även inbjudan till informationskvällar på de olika skolorna och skolvalet ska vara gjort den sista november - stort för vår lilla tjej (som inte är så liten längre)! Imorgon ska vi bara vara hemma i lugn och ro och ta dagen som den kommer. På onsdag är jag borta hela dagen och på torsdag och fredag åker vi några dagar till Halmstad - bara för att det är relativt nära, bara för att få bo på hotell och äta på restaurang, bara för att få vara tillsammans. För att vi kan!

Jag känner mig som en så mycket bättre mamma när jag är ledig och inte jobbar. Jag har ett helt annat tålamod, är gladare, orkar mer, stressar mindre, har mindre dåligt samvete osv. Jag hade inte haft alls mycket emot att vara hemmamamma om bara fler hade varit det. Det är roligt att jobba och utan barn hade jag absolut haft ambitionerna att göra karriär men nu känns det helt oväsentligt. Jag vill egentligen bara vara med mina barn och ge dem så mycket av min tid som möjligt. Drömmen hade varit att inte jobba alls så länge de inte går i skolan - de hade kanske kunnat vara på någon form av lekskola några timmar några dagar i veckan och om fler föräldrar hade varit hemma hade man kunnat ses och umgås tillsammans. När båda barnen sedan gick i skolan hade jag kunnat jobba cirka halvtid och när de blev äldre hade jag kunnat jobba 75%. Heltid hade jag kunnat tänka mig när de har tagit studenten... Mitt mål ska åtminstone vara att jobba deltid så länge som möjligt, i sisådär 16 år till. Det tror jag att hela familjen mår bäst av!

O fyller tre år!

Vid den här tiden för tre år sedan låg vi på KK med vår fyra timmar gamla son. Kvällen innan hade jag som vanligt jobbat i ridhuset till klockan 22 och kände under promenaden hem att det gjorde lite ont. Jag var nio dagar över tiden men hade gått över 18 dagar med H och blivit igångsatt så jag var lite inställd på att det skulle kunna bli så igen. När jag kom hem fortsatte det att göra ont men J tyckte att vi skulle gå och lägga oss... Jag låg i sängen en stund men insåg att det nog inte skulle bli så mycket sömn den natten. Ringde sjukhuset och mormor som gjorde sig klar för att köra den halvtimmen det tar till oss. Det visade sig bli en lång halvtimme, värkarna tilltog med jämna mellanrum och vi stod redo vid bilen när mamma kom. Då hade vi hunnit förbereda välling till H och ordna med detaljer för att H och mormor skulle ha en bra dag. Jag tror att vi kom in till sjukhuset vid 00.30 och sedan kom O ut 04.24 efter en okomplicerad men intensiv och självklart smärtsam förlossning.

Vad som sedan gick fel vet jag inte - kanske en blandning av utmattning, ny lustgas när moderkakan inte ville komma ut och allmän förvirring eftersom allt hade gått fortare än jag hade tänkt mig. Jag kommer alltid att ha så dåligt samvete för att jag inte ville ha min son under en stund efter förlossningen. Jag har inget klart tidsbegrepp men en timme var det helt säkert. Jag var helt tom, orkade inte bry mig alls, ville inte titta på honom, inte hålla honom. Där satt stackars J med ett litet nytt liv i famnen och undrade vad som var fel. Jag var inte ledsen, inte arg, inte glad - bara helt likgiltig. Jag hade haft en väldigt jobbig förlossning med H - 24 timmar med igångsättning som slutade med ett akut klipp. Trots detta var jag överlycklig när bebisen kom ut, vilket kön det var visste vi inte och det tog någon minut innan jag kom på att fråga. Det spelade ingen roll. När jag väntade O visste vi att det var en pojke och jag fick konstiga känslor under de sista månaderna som jag fick hjälp av psykolog att bearbeta. Jag ville inte ha en pojke och trodde inte att jag skulle klara av att ta hand om en liten kille. Behöver jag skriva att jag har otroligt dåligt samvete över detta..? Kanske inte varje dag men åtminstone flera gånger i månaden.

Fina,bästa O - jag hoppas att du aldrig någonsin tvivlar på din mammas kärlek även om den var komplicerad i början. När du var ett par timmar gammal kom alla moderskänslorna och sedan dess har du haft en lika stor plats i mitt mammahjärta som din storasyster. Idag fyller du tre år och just nu betraktar jag dig när du leker med dina nya presenter. Jag tror inte att det finns många små killar som har ett större hjärta än du. Du är så full av empati, så snäll mot dina små kompisar och din syster, så omtänksam och har hittills aldrig haft minsta tanke på att puttas, slåss eller säga dumma saker till andra barn. Du är omtyckt av många, älskad av din familj och släkt och jag hoppas att du fortsätter att utvecklas på samma fantastiska sätt som hittills. Du har lärt mig så mycket och hjälpt mig att inse viktiga saker. Vad ska jag berätta för dig när du är tillräckligt gammal för att förstå. Tidvis frestar du pappas och mitt tålamod med dina envisa utbrott men det känns som att de inte kommer lika ofta eftersom du blir allt bättre på att uttrycka dig med ord allt eftersom språket utvecklas. Idag ska vi fira dig med hela släkten och dina och H:s gudföräldrar och jag är så tacksam att just du kom till oss den där dagen för tre år sedan. Jag älskar dig mest av alla pojkar i hela världen!

Finbesök på jobbet!

J har varit hemma med H och O måndag och tisdag och det känns som om jag bara har varit hemma och vänt. Jag har knappt sett barnen - jobbade 8-16 i måndags, handlade, lagade mat och jobbade sedan i ridhuset 18.30-21.30. I tisdags jobbade jag 8-15, fortsatte till leksaksaffären och handlade presenter till O, lagade mat, hann umgås lite med barnen innan jag jobbade på stallet igen mellan 19.30-21.00.

Idag hade J en klipptid och ett ärende på kontoret och då passade det bra att han lämnade av H på min skola på vägen dit. O fick vara på dagis några timmar eftersom han inte mår så bra av långa uppehåll. H var mycket förväntansfull och tyckte att det var spännande. Hon var ganska blyg men svarade åtminstone på tilltal efter lite uppmaning... Hon pysslade i en klistermärkesbok och ritade medan jag hade samtal och sedan fick hon även äta lunch - elva (!) köttbullar slank ner innan det var dags för henne att åka hem. Jobbade till 16 och sedan åkte vi och beställde tårta till O:s kalas hela familjen. Nu har jag landat i soffan mittemellan barnen, som tittar på barnprogram. Ikväll ska jag bara vara hemma, väldigt skönt! Nästa vecka är det lov och inga träningar, också väldigt skönt. Funderar alltid på om jag ska fortsätta med träningarna eftersom det tar emot väldigt mycket att ge sig iväg på kvällarna men när jag väl är på plats är det roligt. Dessutom gör dessa kvällar att vi kan åka på en extra semester och då känns det värt det - åtminstone så länge det inte blåser storm, ösregnar eller är för kallt.

Imorse när jag körde till jobbet kom det upp en massa tankar på pappa i huvudet, bilder från när han låg på Hospis näst sista dagen. Undrar varför det kommer sådär utan anledning, det händer inte så ofta numera. Det är ganska jobbigt att inte kunna kontrollera sina tankar - som tur är kan jag nu skjuta undan dem och bestämma mig för att inte börja gråta. Inte precis läge innan jobbet. Sorg är svårt att förstå sig på. Saknaden är däremot inte svår att förstå - bara oändlig, ständigt närvarande och så otroligt sorglig. Det räcker att jag tittar på H och O, som många säger liknar mig och därmed även sin morfar eftersom pappa och jag var väldigt lika. Jag saknar min pappa och jag saknar deras morfar. Det är verkligen en enorm förlust att han inte är med oss, särskilt för hans fyra barnbarn. Just nu är O väldigt intresserad av att spika och hamra - tänk vad kul morfar, som var snickare i botten, och hans dotterson hade kunnat ha tillsammmans och så mycket kunskap som nu går förlorad.