Stora framsteg för O!

Ibland rullar dagarna så fort att man inte riktigt hinner med. Igår när vi var på kontroll med O på BVC slog det mig att det bara var exakt en månad sedan han sa O för första gången. Sedan Valborgsmässoafton har språket verkligen satt fart och nu upprepar han mycket av det vi säger, pratar i meningar som vi oftast förstår men ibland inte och frågar ständigt "det heter?". När vi pratade med grannfrun som har varit bortrest en dryg vecka blev hon förvånad över hur mycket han pratade och både hon och O blev mycket nöjda när han kunde säga "B" som är grannhundens namn. Han leker även mycket rollekar och pratar långa stycken under tiden men då är det svårt att hänga med och förstå... Hans utbrott har minskat avsevärt och han verkar nöjd och glad med att kunna uttrycka sig så mycket lättare nu.

Ett annat stort framsteg är att vi nu sedan en dryg vecka tillbaka inte behöver sitta hos honom när han ska sova. Vi provade en kväll och frågade om han inte ville somna själv som H gör. "O stor kille" sa han då och nickade stolt. Vi bestämde att J eller jag ska ligga i vår säng som står utanför O:s rum, tills han har somnat och detta har gått hur bra som helst. Numera sover han också hela nätter för det mesta även om han någon gång vaknar framåt småtimmarna så att jag får flytta in i extrasängen de sista timmarna. Detta känns dock helt ok och särskilt att slippa sitta bredvid sängen när han ska somna känns som en seger!

Lägg sedan till dagens cykling (se separat inlägg) samt att han kan klättra runt hela klätterställningen på den lekplats vi besöker mest och att allt detta har skett bara de senaste veckorna så kan vi bara se fram emot ett sommarlov där utvecklingen fortsätter. Särskilt språket borde komma ännu mera när vi är hemma eftersom han är ganska blyg på dagis och inte övar sitt tal särskilt mycket där. Inte ännu i alla fall!

Lugna dagar

Innan Mors dag i söndags hade lilla minikusinen haft feber en dag och kanske var det denna sjuka som följde med oss hem eftersom H fick feber i tisdags kväll. Hon var trött och gnällig efter dagis - det är hon relativt ofta men nu var det värre än vanligt. Hon åt dock middag som vanligt men ville gå och lägga sig direkt efter barnprogrammen vid 19-tiden. Då kände vi att hon var varm. Hon fick självklart stanna hemma med J under onsdagen men var pigg och precis som vanligt, utan feber.

I torsdags var vi först i mataffären som hade 40-årsfirande, handlade, åt korv till lunch, mjukglass till efterrätt och avslutade med ponnyridning innan vi åkte hem. På eftermiddagen gick vi till ridskolan för att rida lite till, tillsammans med kompisen G och hans föräldrar. Båda barnen travade men O ville bara en liten bit. Dock var han mycket stolt över att han red själv i skritt. H lös som en sol efter travrundorna och vi provade även om hon kunde rida lätt - gick nästan. Efteråt följde familjen S med oss hem och bjöd på mat här eftersom de gör om sitt kök. Alla barnen lekte som vanligt men när gästerna skulle åka hem kände jag att O hade feber... Han sov hela natten, vaknade med 39,0 men var pigg som vanligt och åt frukost utan problem.

Vi tog oss därför iväg till den bokade 2,5-årskollen på BVC och han klarade alla "test" utan problem. Vägde 14 kg och var 95 cm lång. Fortfarande lika hög feber efter middagsvilan men fortfarande pigg så han fick följa med en liten runda för att välja markistyg. Åt helt ok till middag men var trött efteråt. Sov oroligt men hade inte hög feber på morgonen. Lekte på förmiddagen, åt lunch men sov sedan bara en timme och vaknade med 39,2... Efter Alvedon åt han mellanmål och höll sedan igång hela eftermiddagen och kvällen utan problem - skum bacill!

H och J åkte iväg för att fixa lite ärenden medan O fick ta igen sig. När Alvedonen verkat var han precis som vanligt och vi gick ut för att få lite frisk luft. H och J kom hem och båda barnen ville cykla. Rätt som det var trampade O iväg på sin trehjuling som om han aldrig gjort något annat... Förra helgen kunde han inte när han provade kusin A:s cykel. J fixade med H:s nya (begagnade) cykel men kunde inte montera stödhjulen som han köpte tidigare idag. Vi satte då på en pinne där bak istället och H fick prova att cykla på denna nya större cykel samtidigt som hon också cyklade utan stödhjul för första gången. En viss tvekan anades men med uppmuntran och beröm gick det galant och J kunde släppa korta bitar. Nu kör vi utan stödhjul!

Vi berättade för O att han skulle få H:s gamla cykel istället för trehjulingen och han ville genast prova den också. Han har suttit på den någon gång förut men kunde inte trampa. Nu körde han iväg helt utan problem! En väldigt lyckad cykeldag, trots feber, med andra ord.

Ordningen återställd

I fredags hämtade vi hem L från mormor och i lördags förmiddag kom J hem - ordningen är återställd. Som jag skrev senast sjunker min energinivå när J inte är hemma men det som samtidigt är otroligt skönt är att L inte är hemma... Denna lilla lurviga varelse som var mitt allt i tre år känns numera tyvärr mest som en belastning. För mig är det otroligt avstressande att inte ha henne hemma och helt ärligt så saknar jag inte henne alls. Hon kräver verkligen inte mycket men i det stressiga småbarnslivet med allt som ska gå ihop är hon helt enkelt ett moment för mycket. Ibland känns det som att det hade varit enklare att ha ett tredje barn än en hund. Visst hade ett barn tagit mer tid än hon gör men barnet hade ju även hängt med i allt det vi redan gör i familjen. Även om L kan följa med ganska ofta är hon ändå en individ som kräver särskild omsorg på många vis.

Det är inte tiden hon tar i anspråk som är det värsta för mig tror jag. Det är det dåliga samvetet. När jag bestämde mig för att jag ville ha en valp från samma mamma som min kollegas då treåriga hund, var det ett genomtänkt beslut utifrån den situation jag befann mig i då. Min mamma och min syster var båda ensamma och hade mycket tid att hjälpa mig om det skulle behövas, vi bodde alla i samma by, valpen skulle kunna följa med mig på jobbet på ridskolan varje dag - det kunde bara bli lyckat! Jag träffade L för första gången när hon var tio dagar gammal. Jag ville ha en tik och det fanns två stycken i kullen att välja mellan. Den ena var mer vit än den andra, som var övervägande brun på rygg och huvud med vit mage. Jag föll direkt för den senare och kände också att det namn som uppfödaren gett henne var bättre än Ebba som jag hade tänkt mig. Fram tills hon var åtta veckor och kunde följa med hem, hälsade jag på henne minst en gång per vecka.

L kom till mig i en period då jag började se lite mer ljust på livet igen. Hon var till stor glädje i en period där jag behövde en knuff åt rätt håll. En liten valp eller även en vuxen hund öppnar upp för många samtal och sociala kontakter och är ett fantastiskt sällskap och något att hänga upp sitt liv på. Någon mer att bry sig om och sätta i första rummet, vilket kan ta bort fokus från det egna måendet. Fullständigt lojal och alltid väldigt glatt välkomnande när man inte har setts på en stund.

Jag gick kurser, tränade lydnad på egen hand och L var med mig i stort sett överallt. Till en början var hon nog lite förvånad över att J flyttade in när hon var drygt ett år men hon accepterade honom direkt (fattas bara eftersom han hade med sig en egen burk med kyckling till henne när han hade gjort matsäck vid vår tredje date) och nu tror jag att hon tycker minst lika mycket om honom som om mig. Med husse kom det också många spännande utflykter och promenader på nya ställen, vilket nog kompenserade för att matte bytte jobb och lämnade henne på "dagis" på ridskolan varje dag. Det var först när H föddes som L blev nerprioriterad. Inte mycket men självklart kom H i första hand nu. Ju äldre H blev desto mindre tid fick L av mig och när sedan O föddes kändes det som att tiden inte alls räckte till för henne. Hon har absolut inget dåligt liv men jag tror ändå att hon saknar det gamla livet, innan barnen. Hon gillar ju inte barn i allmänhet även om hon alltid har accepterat våra barn. Hon morrade någon enstaka gång på H men O har hon alltid varit mer tolerant emot. Hon går nästan aldrig fram till H eller bryr sig om henne på annat sätt men O kan hon komma och slicka lite på ibland.

L har nu hunnit bli åtta år och har levt halva sitt hundliv. Självklart vill jag att hon ska vara frisk och leva så länge som möjligt men den dagen då hon inte finns mer kommer vi definitivt inte att skaffa en annan hund. Möjligen om vi blir pensionärer eller när barnen har flyttat hemifrån. Nu har L i alla fall fått ett helt eget inlägg, det är hon inte bortskämd med!

Pappatankar

Som jag skrev tidigare är det alltid mer pappatankar vid den här tiden av året än annars. Ibland när de där tankarna kommer slår jag bort dem för att jag inte orkar tänka dem. Ganska ofta väljer jag att göra så numera. Förra våren kände jag att jag inte redde ut mina tankar på egen hand och sökte hjälp hos kuratorn på Vårdcentralen i byn. Nära och bra eftersom jag inte hade så mycket tid att lägga på mig själv just då. Nu var väl inte denna kurator världens bästa - hon tyckte att jag verkade må bra även om jag inte alls upplevde det så. Hon tyckte också att det var helt normalt att må som jag gjorde när man är småbarnsförälder. Inte särskilt givande eftersom vi inte var på samma våglängd. Jag gick dit ca 1 gång var tredje vecka under senare delen av våren och under hösten men sedan rann det ut i sanden eftersom det inte gav något. Jag hade säkert mått bättre med mer hjälp av någon annan men känner just nu att jag inte har tid över till detta - ja, jag vet, jag borde ta mig tid för att i längden må bättre men just nu vet jag inte när jag ska ta den tiden.

I år ligger dagarna och datumen exakt som de gjorde 2003. Det har hänt en gång innan och det året blev jobbigare än året dessförinnan trots att detta var 2008 och det hade gått ett tag sedan pappa dog. Ännu vet jag inte hur junis sista veckor kommer att kännas i år men min plan är att skriva lite varje dag för att få ner åtminstone några tankar och något av det som hände de sista veckorna, om inte annat för att H och O ska kunna läsa det i framtiden. Någon gång är det tänkt att jag ska skriva en bok om allt jag varit med om och då kommer pappas sjukdom och bortgång att vara en del i denna bok. Kanske ska jag inte skriva denna bok till någon annan än H och O men jag vill att de ska veta sin mammas lite ovanliga historia.

Ungefär vid denna tiden för elva år sedan hade pappa varit på en kontroll på sjukhuset, precis som han hade varit var tredje månad sedan han blev sjuk. Jag var hemma hos honom samma eftermiddag, mamma var förmodligen på jobbet. Han hade fått veta att det hade skett viss tillväxt av tumörerna, precis som det hade gjort sakta men säkert hela tiden sedan hösten 2000. Han satt där i sin fåtölj i vardagsrummet framför Animal Planet, som han brukade eftersom hans andning var påverkad och han inte kunde vara ute. Han hostade mycket och hostan blev värre av att byta till luften utomhus så han var mest inne de sista månaderna. Han var märkt av sjukdomen, mager trots tappra försök att äta utan aptit, trots näringsdrycker. Kläderna hängde på kroppen, kindbenen var tydliga.

Jag satt i soffan och medan han berättade kände jag paniken komma och tänkte att detta kommer inte att gå. Det hade jag ju i och för sig vetat i drygt två år men det är en sak att veta och en annan sak att verkligen förstå. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna, som jag ofta annars försökte för att inte göra honom ledsen. Det var egentligen mödosamt för honom att resa sig ur fåtöljen men nu flyttade han sig snabbt till mig i soffan för att trösta och lugna mig med att "det är ju inte galopperande". Vad spelade det för roll - jag visste ju att han skulle dö även om det inte skulle vara ett snabbt förlopp. Vi kramades länge i soffan men det var inte samma starka, trygga famn som när han var frisk. Att ta i honom påminde hela mig om att han verkligen var så smal och sjuk, att se honom ännu mer. Jag har enormt dåligt samvete för att jag inte var hemma oftare under den tid då han spenderade den mesta tiden inomhus och säkert hade väldigt långtråkigt. För en person med många järn i elden, alltid van att vara igång och som gillade att röra på sig, måste det ha varit ett fängelse att bara sitta inomhus i huset. Han klagade dock aldrig. Jag vet att han inte ville att vi skulle sluta leva våra liv eller försaka något för att vara med honom men i efterhand förstår jag inte varför jag inte tog vara på varenda sekund. Om jag är min egen terapeut kan jag höra mig säga kloka saker som att "du var tvungen att fokusera på din utbildning och din examen", "pappa hade inte velat att du misslyckades med skolan för att han var sjuk", "du drog ett stort lass med din svårt sjuka syster och följde med henne på alla anorexisamtal, umgicks med henne, pratade med henne dagligen", "du skötte ditt jobb på helgerna och behövde rida och vara i stallet för att må bra" etc. Allt det där vet jag men jag känner ändå inte att jag gjorde tillräckligt. Jag ringde flera gånger i veckan eftersom det var lättare att prata i telefon än att hälsa på. Under ett telefonsamtal lät han precis som vanliga pappa och jag slapp se hur sjuk han var. Jag hade gett i stort sett vad som helst för att bara få prata med honom en enda gång till. Förklara hur jag tänkte, be om ursäkt för det jag inte gjorde.

Tårarna rinner, kroppen hamnar direkt i den stora gråten - inte den vanliga ledsna stillsamma gråten utan den gråten som är fysisk och känns i hela kroppen, nästan krampaktigt. Den gråten som var min dagliga följeslagare ett par timmar varje kväll i nästan två år. Den gråten som inte J och barnen får se och ingen annan heller för den delen. Den gråten som måste ut för att jag ska få lätta på trycket och må bättre - för stunden. J sitter på ett plan över Atlanten på väg hem från USA. Imorgon förmiddag återvänder han med min energi. Det är han och vårt liv tillsammans som håller mig uppe. Utan honom är jag så tom på energi att jag verkligen bara klarar det allra mest nödvändiga som att ta hand om barnen, fixa mat till dem, tvätta några maskiner tvätt och vika dem nästa dag. Det är lätt att glömma bort varandra i småbarnslivet och därför är det nog ganska bra att vara ifrån varandra en lite längre tid än en arbetsdag ibland.

Sista VAB-dagen - hoppas jag...

En lugn och mysig helg är över och förhoppningsvis är denna måndag den sista VAB-dagen denna termin... I fredags delade jag och J på vabben så när jag kom hem efter lunch och barnen hade vaknat (H fick vara hemma eftersom hon gärna ville det) åkte vi till Burlöv för att köpa de sista doppresenterna till lilla kusinen. Vår traditionella fredagsfika fick bli glass på vårt stamställe. H åt som vanligt inte så mycket glass utan ville gå och titta i en utställningsmonter för barn en bit bort. Eftersom jag såg henne hela vägen var det inga problem. O ville naturligtvis följa efter men eftersom jag nästan hade tappat rösten kunde jag inte ropa på H att vänta på O. Det behövdes inte heller, visade det sig - O ropade själv "H!" över hela stället, stannade upp, log förvånat och lyckligt åt sin lika förvånade mamma och syster och sprang sen ifatt H som hade stannat. Fina, fina barn - att se dem tillsammans i bästa samförstånd när de håller varandra i handen, värmer mammahjärtat! I torsdags kväll var det avslutningskväll på förskolan och då var O också väldigt mån om att hålla koll på vad H gjorde eller var hon var, även om H kanske inte uppskattade hans sällskap hela tiden då...

I lördags var det dags för senaste kusinens dop. En strålande vacker dag så vi gick till en lekplats efter frukost eftersom barnen vaknade 5.20... O klättrade för första gången på samtliga olika stegar på den lekplats där vi brukar vara och kom för första gången själv runt hela den stora klätterställningen och var mäkta stolt! Tidig lunch så att båda barnen hann sova innan vi behövde ge oss av. L skulle lämnas in hos mormor för att vara där under tiden och sedan dessutom stanna där till fredag eftersom J ska åka till USA en vecka. Vi lyckades komma i god tid innan kl 14 till kyrkan och under själva dopet skötte sig barnen exemplariskt trots att det var en ganska lång akt. E:s och A:s farbror och stora kusiner spelade och sjöng tillsammans i kyrkan - så fint! Efteråt samlades alla gästerna hemma hos min syster och svåger så att alla som inte sett deras relativt nya hus (oktober) fick möjlighet till det. Verkligen tur med vädret - solsken och nästan tjugo grader vilket behövdes eftersom vi skulle sitta ute. Om de hade valt att ha dopet igår söndag istället hade vi fått vara i kyrkans lokal som var reservalternativ men det är ju inte alls lika mysigt. Många barn som lekte fint tillsammans trots att de flesta inte kände varandra sen innan, roligt att se!

Smolket i glädjebägaren var att träffa E:s och A:s farmor och farfar. Deras farfar fick besked att han har en hjärntumör precis efter påsk efter att ha legat på sjukhus några veckor för yrsel och svårt med balansen. Han fick komma hem i början av denna vecka och är numera rullstolsburen och går på cortison för att hålla ner svullnaden i hjärnan. Någon annan behandling kan han inte få eftersom han fyllde 80 i höstas, kroppen orkar inte det. Jag vet inte varför jag hade föreställt mig att han skulle vara som vanligt, bara i rullstol men i övrigt inte påverkad. Därför blev det nästan en chock att se honom som en skugga av sitt forna jag. Han har alltid varit pigg och vital, inte alls känts som 80 år, väldigt allmänbildad, trevlig, pratglad och verkligen med i allt som händer. Så var han även senast vi sågs, i julas, även om han redan då hade svårt med balansen. Nu mötte han min hälsning med tom blick, påtagligt påverkad av situationen och inte alls bekväm med att visa sig i rullstol bland folk. Han kunde med möda äta på egen hand men hade svårt med talet och orkade inte vara med mer än ett par timmar. Han får hemtjänst, färdtjänst och allt man kan önska när det gäller vård men det är ändå inget riktigt värdigt liv när man är van vid att klara sig själv. Kusinernas farmor, som samma dag som farfadern blev inlagd avslutade sin strålbehandling mot cancer i bukspottskörteln, mår inte alls bra över ansvaret för sin man, som nu har lagts på henne till stor del. Hon tycker också att det är väldigt jobbigt att ha en massa folk springande i hemmet titt som tätt. Känns som om det hade varit bättre att hennes man var på vårdhem så att hon själv fick lite vila, det behöver hon. Väldigt smal och tärd, dels av sjukdomen men även av stress förmodligen. Hon som alltid är väldigt gullig, omtänksam och trevlig var i lördags tyst och sammanbiten. H märkte att allt inte var som vanligt och frågade en del igår, särskilt om farfadern. Jag försökte svara så ärligt som möjligt när hon undrade om "B skulle sitta i rullstol hela sitt liv, på julafton också?". Eftersom det troligen inte blir någon mer julafton för honom var den frågan lite svår att svara på men eftersom H tycker om B så tänkte jag att det var ett bra tillfälle att säga att han kanske inte får vara med på julafton. Klurigt hur man ska bemöta frågor som dessa men jag tror på att ärlighet och öppenhet varar längst. Barn är kloka och det går inte att dölja något för dem.

Igår tog vi det bara lugnt med ett lekplatsbesök på förmiddagen så att O fick öva sina nya färdigheter innan ösregnet drog in. Efter lunch sa vi hejdå till J innan vi övriga tre gick för att sova middag medan han begav sig till Kastrup för vidare färd mot Minneapolis via Chicago. Idag vaknade jag för första gången på väldigt länge av mig själv - 7.20, värsta sovmorgonen! H vaknade några minuter senare men O sov till strax efter åtta - rekord! Tur att vi ändå skulle vara hemma och krya på O:s (och min) förkylning. Efter en lugn start tog vi bussen till Lund och hann med en koll på leksaker innan vi åt lunch på Mc Donalds. O somnade i vagnen, H var vaken när jag kollade i lite affärer och skulle INTE somna men efter promenaden upp till sjukhuset, där vi skulle till logopeden, somnade hon på två sekunder när jag sa att det var en timme kvar tills vi skulle vara där. Jag fick lite tid över och köpte en tidning och satte mig i vänthallen på Blocket. När jag sitter där känner jag alltid stor tacksamhet att jag är på sjukhuset med mina friska barn, att jag är frisk och att jag inte är där för att besöka någon när och kär. Jag mötte J:s kusins fru som hade hälsat på sin mamma tillsammans med sina två barn. Mamman har inte lång tid kvar utan väntade på hospisplats eftersom det inte finns mer att göra åt hennes spridda leukemi. Tacksam för livet, tacksam för att få åka hem med mina bästa barn och bara ta vara på eftermiddagen och kvällen. Vad spelar det för roll att jag är dunderförkyld med obefintlig röst och huvudvärk - det är ju övergående och absolut inte farligt!

Behöver nog lite ledigt...

Denna tiden är alltid hektisk när man jobbar i skolans värld och jag tror att alla som gör det känner sig ganska trötta nu och räknar ner till den kommande långa ledigheten för att då kunna ladda batterierna. Det har även blivit lite minus med sömn den senaste tiden pga vattkopporna och nu är jag dessutom förkyld och trött i huvud och kropp pga detta. Jag tror även att det spelar roll att det är maj och snart juni - varje år genomlever jag denna tiden med mycket tankar på min pappa och hans sista tid i livet. Det var i maj 2003 som han ganska snabbt blev sämre och det var först då jag började bli rädd på riktigt. Någonstans där förstod jag nog att det som hände med pappa inte var bra och att det nog inte skulle gå att ordna med behandling och mediciner. Jag vill helst inte tänka på den sista tiden eftersom den ger mig så dåligt samvete men vid denna tidpunkten på året är det svårt att låta bli. Tänk att det i är är elva år sedan han lämnade oss. Ofantligt lång tid och ändå så nära eftersom han trots allt alltid finns i mitt hjärta.

När jag tycker synd om mig själv och mår dåligt över pappa, läser jag oftast cancerbloggar. Detta är omöjligt att förstå för J men fungerar förmodligen som någon form av terapi för mig. Jag läser om andra som är drabbade av cancer, känner igen min pappas sjukdomsförlopp i deras berättelser, förstår att det finns så många andra som drabbas av cancer och minst lika många som lever med cancer hos en nära anhörig. Jag inser att det finns oändligt många människor som, precis som jag, har mist en älskad anhörig i denna hemska sjukdom. Jag känner en otrolig tacksamhet över att jag och mina närmaste är friska. Jag tänker på ett annat sätt kring livets vardagliga ting. Jag inser att jag ska vara glad över att jag kan stiga upp ur min säng, jag kan ta hand om mina barn, jag kan laga mat och äta den utan problem, jag kan resa, jobba, festa, shoppa, slappa, renovera hus, umgås med vänner etc etc. Jag har det så bra och jag tror att jag behöver läsa om andra som inte har det för att påminnas om hur bra mitt liv egentligen är. Det enda som hade kunnat vara bättre är om mina barns morfar hade fått ta del av våra liv, här på jorden tillsammans med oss. Jag väljer att tro att han är med oss och ser allt men det hade varit helt fantastiskt om han hade varit med oss fysiskt...

Vattkoppor 2.0

Då var det dags för nästa omgång vattkoppor och tyvärr inte alls lika lindrigt som den förra. O vaknade med feber i torsdags morse, inte mycket och ännu inga prickar. Självklart var det en sådan där dag då jag skulle på kurs hela dagen och J var tvungen att blir färdig med saker på sitt jobb. Eftersom febern inte var så hög och eftersom farmor och farfar ändå var inbokade för att hämta på dagis denna dag, bad vi dem komma tidigare för att kunna åka iväg båda två. Under förmiddagen steg dock tempen till 39,9 och J fick åka hem om och ge Alvedon. Jag satt på min utbildning och ville bara hem... När jag kom hem anade jag början till prickar och senare på kvällen var det ingen tvekan om att det var vattkoppor, precis enligt planen två veckor efter H.

I fredags var han ganska påverkad men hade inte lika hög feber i alla fall. Farmor och farfar fick göra en ny utryckning ett par timmar eftersom detta råkar vara den mest hektiska perioden för mig med full rulle på alla skolor inför sista omvalsdag till gymnasiet och sista ansökningsdag till Komvux den 15 maj... Hela O var full med prickar, mer än vad H hade och på henne slutade vi räkna vid 300. O:s prickar är mer vätskefyllda än H:s och det kommer nog att bli en del ärr för hans del eftersom han inte förstår att han inte ska pilla och klia på dem. Han har en stor precis under ögat så lördag-måndag såg han ut som om någon slagit honom med värsta blåmärket under ena ögat. H hade bara en stor synlig prick i ansiktet men O har tyvärr många. H kommer förmodligen att få ett litet ärr i pannan av den stora pricken hon hade där men det sitter åtminstone på ett ställe som inte är särskilt iögonfallande.

I söndags kväll fick O plötsligt feber igen men den var borta på måndag morgon. Kanske berodde febern på en förkylning som han nu också drabbats av, vilket har lett till att han har tappat rösten (precis som J gjorde i förra veckan). I tisdags fick han följa med mig på jobbet ett par timmar på förmiddagen och det gick hur bra som helst. Han packade med sig lite saker att pyssla med och tyckte att det var helt ok att vara på mammas "bobb". Efteråt åkte vi till närmaste köpcentrum och åt lunch och sedan sov han middag i vagnen i tre timmar så att jag fick en massa shoppingtid för mig själv - det är man inte bortskämd med!

Igår var han med på en annan skola ett par timmar och det gick också bra även om han var mer otålig denna gång (kanske ett friskhetstecken). Han sa sin längsta mening någonsin när han konstaterade "lång tid att vänta" strax innan vi skulle åka hem.

Idag är han hemma med farmor och farfar på förmiddagen tills jag avlöser dem efter lunch. Ikväll är det familjekväll på dagis och H är mycket spänd på det uppträdande som alla barnen ska göra. Hon har övat flitigt på alla sånger hemma. Just nu är hon inne i en extremt jobbig period när det gäller stamningen och börjar i princip varje mening med "jjjjjjj...eller" och j:na innan hon kommer fram till eller kan vara många, många sekunder ibland. Undra varför hon säger just detta uttryck - det har sällan något sammanhang med den mening som kommer sen. Vi skulle ha varit hos logopeden i måndags men det blev inställt - bra eftersom jag slapp släpa med O men trist eftersom det hade varit perfekt med ett besök just nu. Vi har dock en ny tid på måndag och hoppas att problemet håller i sig tills dess.

På lördag är det dags för dop för senaste lilla kusinen och särskilt H ser mycket fram emot detta och har redan noga provat ut vilken klänning hon ska ha. Väderprognosen lovar fint väder och sommarvärme - hoppas verkligen att det blir så eftersom vi ska sitta i tält i trädgården.

Sköna dagar men mycket tankar

Det känns som ett tag sedan jag jobbade "på riktigt" nu... Påskledighet med komptid, lite jobb innan vab veckan efter påsk, lite jobb, vab och lediga dagar blandat förra veckan - nu kommer dock en vecka med heltidsarbete som följs av ytterligare två sådana innan det är dags för ledighet igen vid Kristi Himmelfärd. Våren är fantastisk! Vi ägnade den extra långa helgen till diverse pyssel i trädgården och i huset, hann vara på lekplatser och shoppade i stan i fredags efter ett frisörbesök med O (som som vanligt gick smärtfritt). Passade på att njuta av en god buffélunch på Noodlemarket på Triangeln - kan rekommenderas! Gillar restauranger som har humana priser när man har barn med sig, 19 kronor per barn betalade vi här... I lördags åt vi frukost på Scandic och här är barnpriserna inte alls lika humana. Det skiljer bara någon tia mellan barn- och vuxenpriset så ibland när barnen bara äter en halv pannkaka eller en gurkskiva och lite russin känns det ju sådär att betala för dem. Scandic vill ju vara ett familjehotell så kanske borde de tänka om i sin prissättning... Det här med hotellfrukost är lite vardagslyx som vi unnar oss då och då, dels för att vi uppskattar det och dels för att barnen tycker att det är kul att träffa igelkotten "Sigge" som brukar komma på besök och dela ut ballonger eller andra små presenter. I lördags hade O bestämt sig för att han skulle ge Sigge en kram - det pratade han om även förra gången men då vågade han inte när han väl hade Sigge framför sig. Denna gång kändes han mer laddad men nu hade Sigge väldigt bråttom så O hann aldrig fram till honom innan han lämnade restaurangen. Han har nämnt detta flera gånger i helgen så nästa gång får vi vara lite snabbare!

Jag vet inte om det är årstiden och att det börjar närma sig slutet av maj och juni eller om det är tankar efter tisdagens begravning eller en kombination av båda... Just nu är det mycket tankar som tar plats i huvudet, tunga sådana och även minnen från pappas sista tid. När jag mår så här läser jag alltid cancerbloggar, varför vet jag inte riktigt men det är nog ett sätt att bearbeta tankar och känslor kring denna hemska sjukdom och alla som drabbas. Just nu har jag läst en blogg där en mamma skriver om om "livet efter Linnea", om hennes tioåriga dotter som inte finns i livet mer efter att ha drabbats av en mycket aggressiv skelettcancer i början av 2012. Efter drygt ett år av tuffa behandlingar gick ändå inte hennes liv att rädda. Jag tänker på mina egna barn och om de skulle drabbas, på hur jag som mamma skulle fixa det, på hur det friska syskonets tillvaro blir och allt annat runt omkring. Egentligen går det inte att tänka dessa tankar för det är bara alltför fasansfullt. Det är bara att hoppas, hoppas, hoppas att våra barn får vara friska och leva livet - och det får ju faktiskt de allra flesta barn.. Att läsa en blogg som denna gör även att jag känner igen mig i sorgen. Denna mamma sörjer i och för sig en dotter och jag sörjer en pappa men sorgens uttryck är ändå mycket detsamma. Det är på något sätt skönt att läsa om andra i samma situation eftersom de som inte har sörjt någon som "dör i förtid" aldrig kan förstå hur det är. Det känns bra att tänka att jag inte var konstig, att min sorg inte var överdriven eller höll i sig för länge - det finns många fler som har det som jag hade det, de där första åren. Livet fortsätter och kan bli bra även utan den person du har förlorat men det tar tid, lång tid ibland. Livet blir heller aldrig detsamma med och varje ögonblick av stor glädje går hand i hand med sorgen och saknaden över att inte få dela dessa ögonblick med den person som inte finns mer.

O kan säga sitt namn!

Igår när vi skulle klä på oss och åka till valborgselden var det som vanligt lite diskussioner om vad barnen skulle ha på sig. Eftersom O har vägrat ha på sig sin nya solhatt och envisats med att ha mössa trots att det är runt tjugo grader varmt, sa jag till J medan jag packade ner lite matsäck: "Gissa vem som hade haft solhatt hela tiden på dagis igen (han hade det i förrgår också)?" Jag hade ryggen emot och hörde bara att någon svarade "O!" Och tog för givet att det var H. "Nu kan O säga O!" sa H och både jag och J tittade förvånat på O. "Var det inte du som sa O?" frågade vi H. Hon hann dock inte svara och behövde inte det heller - en förvånad men mycket stolt lillebror sken som en sol över denna nya upptäckt. Idag har han upprepat det flera gånger men främst använt sitt vanliga "Dadde". Han kallar också H för "Lilly" allt oftare och verkar vara synnerligen nöjd med att ha hittat ett namn för henne. Han är medveten om att han använder ersättningsord men är nog ändå glad att han kan uttrycka sig. Lilla nya kusinen heter "Gugga" eftersom bebisar säger "gagga guggu" enligt O. Han har sagt hennes namn en gång men nu är det Gugga som är befäst.

De senaste dagarna känns det som om vi lever med en liten papegoja eftersom han upprepar väldigt mycket av det vi säger - kanske lossnar det äntligen? Det ska bli så spännande att kommunicera på ett annat sätt med honom och kanske kan utbrotten minska om han kan göra sig mer förstådd? Han har redan känts mer nöjd dessa senaste dagarna och utbrotten har funnits men inte varit lika långa.