Intervju om livet

I måndags träffade jag en journalist som ville intervjua mig om min sena sexuella debut. Den tidning hon arbetar på skrev i förra veckan ett reportage om en tjej i min ålder som var oskuld. Jag skrev ett kort mail som jag bad journalisten som hade skrivit reportaget att vidarebefordra till den medverkande tjejen.Jag tänkte att hon kanske skulle tycka att det var bra att ha kontakt med någon annan som var i samma situation. Redaktören hörde då av sig och ville gärna att även jag skulle berätta min historia i tidningen. Det har jag inget emot eftersom jag tycker att den är viktig att dela med sig av men jag ville absolut vara anonym. Inte för att jag skäms på något sätt men det är inte många som delar med sig av sitt allra mest privata i ett tidningsreportage med bild och fullständigt namn. Dessutom är jag delvis en offentlig person och jag vill inte att mina elever, kollegor och de som jag dömer ska veta intima saker om mig (om de nu skulle råka läsa artikeln).

Det är ganska jobbigt att berätta hela min historia. Vi satt i två timmar och hon var uppriktigt intresserad och vid ett par tillfällen så blev hon så berörd att hon började gråta. Det är inte jobbigt före eller under tiden som jag berättar men det är en mental urladdning efteråt eftersom det rör upp mycket tankar och funderingar som jag inte längre tänker på varje dag eller varje vecka. Det är också väldigt sällan som jag tänker på allt på samma gång. Nu blev det en återblick på hela mitt liv och vi kom även in på min pappas sjukdom och bortgång, min fasters agerande och vår relation, min systers anorexi, mina graviditeter, mina förlossningar etc. Det vi skulle prata om var främst min vaginism och min väg fram till den sexuella debuten men allt hänger på något sätt ihop. Det var nyttigt att få tänka tillbaka på hur det var när jag var mellan 20 och 30 år, på de försök jag gjorde för att få hjälp och på hur jag kämpade under flera år för att komma till rätta med mig själv och de problem jag upplevde. Jag är stolt över att jag hängde i och inte gav upp under hösten 2006 och våren 2007. Jag blev själv rörd när jag berättade om hur jag hade träffat J och vad han betyder för mig. Efter tio och ett halvt år är det så lätt att ta varandra för givet i vardagen så det var nyttigt att tänka tillbaka på vår första tid tillsammans. Det var bara så rätt redan från början! Det är svårt att sätta fingret på vad som var rätt men jag visste inom mig att den dag jag träffar en kille och kan vara mig själv och känna mig trygg - den dagen har jag träffat mannen som jag ska leva tillsammans med. Med J kände jag det väldigt snabbt och sedan rullade det bara på. Fantastiskt egentligen!

Idag mailade journalisten artikeln eftersom jag hade bett att få läsa den och den var ok men jag har skickat tillbaka den med en del ändringsförslag. Jag vill verkligen att det ska kännas rätt och att alla formuleringar känns som mina och att jag kan stå för dem. J har också läst den och höll med om det jag ville ändra. Ska bli spännande att se hur det blir när den kommer i tryck (och om det blir någon som kommenterar den på FB...) - den första artikeln hade fått väldigt många läsare så jag antar att det finns fler oskulder därute och att många är nyfikna på varför man är oskuld. Om det är stigmatiserande för en kvinna måste det vara om möjligt ännu värre för en man. Det hade varit intressant om någon hörde av sig och gav även den synvinkeln!

Ensamstående några dagar och roliga diskussioner

Inser att jag bara får tid över på helgerna för att skriva - min ambition är att egentligen skriva kortare och oftare men det går ju sådär. När man som jag sitter vid en dator till och från hela arbetsdagen så är jag inte jättesugen på att ta fram den även på kvällen och på iPaden är det lite meckigt att skriva längre texter.

Måndagen flög förbi, tisdagen likaså. Jag hade tänkt sluta lite tidigare i tisdags för att hinna med en del hemma men det lyckades inte. Galet mycket att göra helt plötsligt! Jag hann i alla fall laga mat innan det var dags att gå på skolråd på barnens skola. Den nya rektorn presenterade sig och verkade helt ok och personalrepresentanterna som var med kändes nöjda. Jag hade missat att man skulle maila övriga frågor före mötet så det fanns ingen tid för dessa men jag framförde dem i ett mail senare på kvällen och passade då även på att ta upp situationen i O:s klass med den pojke som behöver särskilt stöd - typ en resurs hela tiden. Det är synd om honom, det är synd om övriga barn i klassen och det är synd om personalen som inte kan hantera honom. De skäller bara på honom och det gör ju precis inte saken bättre...Eftersom O är snäll mot alla har de placerat honom bredvid den här pojken både i klassrummet och i matsalen, vilket inte O uppskattar även om han aldrig skulle säga det i skolan. Rektor har lovat att svara på mailet som imorgon så vi får väl se vad han säger.

I onsdags åkte J till Italien och han kommer hem igen sent ikväll om vi har lite tur (just nu är det första planet en timme försenat och det innebär att han missar sitt anslutningsflyg). Jag hade en bra plan för alla eftermiddagar men den sprack samtliga dagar... Jag kom inte iväg hem när jag hade tänkt mig och i torsdags hände en incident med ett par elever på lunchen så den eftermiddag som jag hade planerat för studier hemma gick om intet. I torsdags var det också fotbollsträning för O - lite flyt att det var föräldramöte samtidigt så jag slapp stå utomhus i en timme, även om det var trist att inte kunna titta på när han spelade. Blir trött bara jag tänker på föräldramötet - besannade alla mina fördomar om fotboll och fotbollsföräldrar... Det var omröstning om det räckte med träning en dag per vecka eller om det skulle vara två istället. Med knapp marginal vann det första alternativet - tack och lov! Galet att små barn ska träna två gånger i veckan och spela match varannan helg! Ännu mer galet att de ska spela matcher och cuper i den åldern! Inom ridsporten tränar alla några år och uppnår en viss nivå för att sedan eventuellt starta i tävlingar på klubbnivå innan de så småningom tar sig ut på större tävlingar. Hade det inte varit idé att göra detsamma inom fotbollen? Träna teknik, samarbete, bollkänsla mm innan de ger sig ut och tävlar? Tänker att det borde finnas en åldersgräns på åtminstone åtta eller nio år innan cuper och matcher kommer in i bilden. Jag vet att man inte får lov att tävla inom fotboll i form av utslagsturneringar mm förrän barnen uppnått en viss ålder men även en sexåring förstår att laget har förlorat fem matcher av fem möjliga och att det är bättre att vinna än förlora... Kan de inte bara få vara barn som har roligt med en boll? Måste de tävla?

I fredags var jag på en skola i Malmö och skuggade en av mina kollegor på Rektorsprogrammet. Intressant att se honom in action och alltid kul att komma till en ny skola! Jag åt lunch med min fd kollega som har haft cancer och det är alltid lika roligt att ses. Tiden går väldigt fort när vi börjar prata! Jag är verkligen inte avundsjuk på hennes liv. Hon borde ha lämnat sin sambo för länge sedan men har av olika anledningar valt att stanna kvar. Tacksam för mitt och J:s liv tillsammans! Jag hämtade barnen strax efter kl 15 för att fortsätta till Vellingeblomman. Vi fikade och köpte lite påsksaker. Middagen bestod av rester och sedan däckade vi i soffan och tittade på "Let´s dance".

Igår var jag och snabbhandlade på morgonen, vi åt frukost tillsammans och sedan var O själv hemma en dryg timme på förmiddagen medan jag var med H på stallet. Han hade min jobbtelefon så att han kunde nå mig och efter en timme ringde han och "hade ingenting att göra". Han fick titta på ett Ninjago-avsnitt tills jag var hemma igen. När jag kom hem frågade han vad det var som hade tutat i telefonen. Jag trodde att han menade när han kom åt en knapp under vårt samtal men han förtydligade att han menade innan jag svarade... Insåg att detta var första gången han inledde ett telefonsamtal. Tänker att det var något som man lärde sig tidigare förr eftersom det var spännande att ringa upp någon och höra vem som var i andra änden. Idag finns det så många andra sätt att kommunicera så vi har helt enkelt glömt bort att lära honom det. Han visste heller inte hur man avslutar ett samtal så det får vi också öva på. Vi vilade middag och slappade sedan mest med en liten paus för att åka till Ikea och äta middag. Dum idé att tro att det inte skulle vara så mycket folk på Ikea en lördag kväll... Hysteriskt många skrikande barn i restaurangen - blir galen på vissa föräldrar!

Jag har haft lite svårt att sova i veckan som alltid när jag är stressad och i morse vaknade jag strax efter fem och kunde sedan inte somna om. Det blev ju ändå sex den nya tiden och mindre än en timme senare kom O... Jag åkte iväg och gick en runda med en väninna och var sedan och storhandlade medan barnen skötte sig själv hemma. De ville själv fixa frukost och när jag kom hem hade de även städat i vardagsrummet! Vid 11 kom O:s kompis E och när vi hade ätit lunch kunde vi gå ut en stund allihopa. Det var nästan lite vårkänning i luften även om det var kallt - H och jag pyntade äppelträdet med ägg och fjädrar och killarna spelade fotboll. Granntjejerna kom in och lekte en stund och sedan följde de med H till stallet. Jag fixade våfflor till killarna och gräddade så många så att det även fanns en hel hög till tjejerna när de kom tillbaka igen.

Vi har haft flera djupa diskussioner medan J har varit borta. Igår halkade vi in på skilsmässor mellan föräldrar eftersom H såg ett TV-program om detta. Hon frågade om jag kunde lova att jag och J aldrig ska skiljas. Jag svarade att jag bara kunde lova det för egen del och att man aldrig vet vad som händer i livet men jag kommer aldrig att ta initiativ till en skilsmässa eftersom jag inte tror på det. "Om du och pappa skiljer er blir jag förbannad", sa O och skrattade sedan hysteriskt eftersom han tyckte att det var så roligt att han hade sagt förbannad. "Jag hade blivit ledsen och besviken", sa kloka H. Jag hade aldrig haft samvete att utsätta mina barn för en skilsmässa - jag valde en man som delade dessa värderingar och vi kommer att kämpa för att hålla ihop om det någon gång skulle krisa. Skilsmässa är helt enkelt inte ett alternativ för någon av oss. Tänk att missa hälften av barnens uppväxt, aldrig i livet! Tänk att utsätta barnen för att flytta mellan två hem hela tiden och aldrig bara få vara "hemma" utan alltid "hemma hos". Det hade våra barn definitivt inte mått bra av!

Vi pratade även om att vara tonåring och att frigöra sig. Vi halkade in på detta eftersom H pratade om en klasskompis som har stränga föräldrar och "konstiga regler" enligt H. Jag försökte förklara att de förmodligen inte är konstiga för kompisen och att alla familjer och föräldrar är olika och tycker olika. Vi pratade om att hon kanske kommer att tycka det någon gång under sitt liv eller kanske inte. När vi var inne på ämnet tonåringar pratade vi om hur jag hade varit mot mina föräldrar. H tyckte att det var väldigt roligt när jag berättade att jag hade kallat mormor "jävla kärring" och morfar för "gubbjävel" en gång. Inte vid samma tillfälle och det hände verkligen bara en gång eftersom de inte precis gillade att bli tilltalade så... Hon lovade att hon aldrig någonsin skulle säga något så hemskt till mig (kan man få skriftligt på det, undrar jag..?), man kan ju alltid hoppas! När O kom berättade H direkt var jag hade sagt och hans reaktion var "nämen mamma, vad hemsk du är!" (och då passade jag så klart på att rätta honom och säga att det var hemskt gjort, inte att jag var hemsk och förklara skillnaden). Han tyckte hur som helst att det var helt förfärligt sagt! Skönt att de tycker det nu, hoppas att det håller i sig...

Nu är det påsklov för barnen - J som har jobbat hela helgen och kommer hem sent i natt kommer att vara ledig imorgon och på tisdag. På onsdag kommer han att jobba hemifrån och även jag kommer att vara hemma en del då. På torsdag ska jag vara föräldraledig och fredagen kommer att gå åt till att förbereda påskaftonen. Det var inte precis någon annan som erbjöd sig att ha påsken så det fick bli vi som har den - igen...

Vinterväder - igen...

Utanför fönstret yr snön från och åt alla håll. Det är ju mysigt om det händer i december, sådär strax innan julafton men nu känns det bara onödigt. Tydligen är det Rysslands fel, det är deras kyla som kommer dragande från öst in över oss. Jag hade hellre sett att de där tolv graderna och sol som J hade i Berlin förra veckan hade kunnat få komma söderifrån och sedan kunde vädret fortsätta att påverkas av sydliga strömmar ett drygt halvår framåt... Jag är helt enkelt ingen vintermänniska! Som pensionär tänker jag mig att vi ska bo någonstans i södra Europa under vinterhalvåret - bara att börja spara...

Jag överlevde mitt första tillfälle som fotbollsförälder - det var till och med roligt! Det var kul att se O in action (hans största styrka i livet är kanske inte att spela fotboll men han tycker att det är väldigt roligt även om han inte träffar bollen och inte kan hålla koll på sina armar när han springer...) och hans bästa kompis mamma var också med så vi kunde fördriva tiden tillsammans. Direkt efter träningen åkte vi hem och bytte om och fortsatte till Malmö för att köpa fotbollsskor till O. Vi fick även med oss lite kläder till H hem och åt lunch på vårt asiatiska favoritställe innan J och O körde mig och H till Malmö Arena. Våra grannars yngsta dotter hade blivit sjuk så det blev en biljett över till mig så att även jag kunde se musikalen "Aladdin". Den var rolig även för vuxna - Claes Malmberg spelade fantastiskt bra, även Markolioo var rolig!

Veckan har rullat på och det känns verkligen skillnad nu när det har gått ett par månader på mitt nya jobb och jag är på plats på heltid. Det är lite mer att göra... Dagarna swischar förbi och det känns som att jag inte hinner allt jag borde göra - en välbekant känsla som jag aldrig kände under hösten på den högstadieskola jag jobbade på och som jag har saknat (även om det i perioder kan vara både jobbigt och otillfredsställande att känna så). I tisdags var jag på min förra skola och avslutade det sista. Jag skulle ha gjort det på sportlovet men då blev jag ju sjuk och sedan dess har jag inte hunnit eller haft möjlighet. Nästan fyra timmar tog det i tisdags kväll men nu är allt klart och dator, nycklar och telefon är återlämnade - känns skönt! Jag träffade flera kollegor och hade trevliga samtal med dem. Det var verkligen en bra arbetsplats att hämta nya krafter och läka på!

I måndags hade vi en heldag med ledningsgruppen på ett Scandic-hotell och blev bortskämda med god mat och fika och i torsdags var jag på en EdTech-mässa i Malmö om utbildning och digitalisering. Jag har varit två och en halv dag på min skola och hanterat genomförande av nationella prov, drogpåverkad elev, elev som betedde sig illa under lektionstid och en massa annat. Igår eftermiddag var jag på möten på skolan i grannbyn och hann även sitta ner med rektor och prata igenom en del. Känns fortfarande väldigt bra! Jag kommer att kunna lära mig väldigt mycket av henne när det gäller pedagogik och lärande och även när det gäller att hantera elever och personal och det är precis vad jag behöver för att bli mer trygg i min ledarroll.

Vår osociala vinter fortsätter denna helgen. Vi hade en tanke om att träffa våra vänner som vi var på Gran Canaria med men vid närmare eftertanke så orkade vi inte det... I morse åkte vi och åt frukost på samma Scandic-hotell som jag var på i måndags men annars ska vi bara vara hemma och skrota. Det är teorivecka på ridskolan så det var ingen ridning för H idag, bara teori lite senare på förmiddagen. Hon kom precis hem från den, rödrosig och kall om kinderna. Jag tror att hon gillar att känna sig stor och vara iväg på egen hand och jag tror att hon växer med ansvaret att få lov att sköta sig själv. Under våren kommer hon att få en egen nyckel om hon vill gå hem själv från skolan och innan terminen är slut har jag lovat att hon ska få hämta O så att de går hem själv tillsmamans. Jag litar helt på att det kommer att funka hur bra som helst!

En vecka kvar och sedan är det påsklov - härligt!

Idag om ett år

Tänk så många gånger jag har tänkt ungefär som rubriken för SVT:s nya program, "Idag om ett år". Inte nu men tidigare i mitt liv. Jag tycker att det är en rolig programidé och hittills har det varit flera spännande mål som de medverkande har satt upp.

Varje födelsedag efter gymnasiet tror jag att jag tänkte "om ett år har jag nog träffat en pojkvän". Åtminstone varje födelsedag efter att jag hade fyllt 20 och fram tills det året jag skulle fylla 29. Ett par månader innan min födelsedag dog min pappa och åren som följde därefter blev annorlunda på många olika sätt. För varje år som gick mellan 20 och 30 blev det ett allt större stigma att inte ha en pojkvän. Alla andra runt omkring mig träffade pojk- eller flickvänner, det var bara jag som var den eviga singeln. Var jag så ful att ingen ville ha just mig? Jag kunde betrakta människor på stan som gick tätt omslingrade och konstatera att jag såg bättre ut än vad många av dem gjorde. Jag kunde titta på människor på olika uteställen och konstatera samma sak. Varför var det ingen som ville ha mig?

Nu var det ju kanske inte så det var, kan jag se så här i efterhand. Förmodligen var det någon eller några som kanske visade sitt intresse men jag var inte mottaglig för sådana signaler. Jag var väldigt ambivalent - på ett sätt ville jag inget hellre än att träffa någon att vara tillsammans med. Jag ville bli sambo, jag ville ha barn, jag ville ha tvåsamhet, svärföräldrar, gemensam lägenhet och allt det där. På ett annat sätt var jag ändå nöjd med att vara själv. Jag trivdes med att bo själv, bestämma över mitt liv själv, ägna tiden åt det jag själv ville och valde. Jag kände mig nästan aldrig ensam. I min värld är det stor skillnad mellan att vara ensam och själv. Att vara själv är för mig något positivt, något självvalt eller åtminstone något som man accepterar och oftast trivs med. Den enda gången jag kände mig ensam var i sällskap med andra där det var många par. Då kände jag mig väldigt udda och ensam även om jag hade fantastiska vänner som alltid bjöd med mig på en massa olika saker, även sådana tillställningar där de flesta var par. Jag ville ju också uppleva kärlek - att både få ge och ta emot kärlek och ha någon att dela just stunder som dessa med. I vardagen var jag mer nöjd med att vara själv.

Så här drygt tio år efter att jag träffade J kan jag känna stor beundran för allt det målmedvetna jobb jag ändå gjorde för att förändra min situation. Efter två och ett halvt år i terapi, som från början handlade om min sorg efter min pappa och hela historien kring pappas sjukdom men sedan kom att handla mer om mig och min trettioårskris, hade jag fått två diagnoser som förklarade varför jag inte hade träffat någon pojkvän. Det var skönt att få en förklaring till varför jag nog upplevdes som högst normal av de allra flesta men ändå kände mig annorlunda. Det var också skönt att få en förklaring till varför min privata livssituation såg ut som den gjorde. Kombinationen social fobi med särskild fobi mot män och relationer till män och vaginism (kramp i slidan som i princip omöjliggör penetrering) är inte särskilt lyckad om man vill ha ett förhållande.

I juni 2006 var jag på mitt första besök på Sexologiska mottagningen på UMAS och i augusti samma år påbörjade jag min behandling där för att komma tillrätta med min vaginism. För sista gången tänkte jag då "jag ger det ett år - om ett år ska jag ha träffat någon som vill vara tillsammans med mig". Vid detta laget hade jag medicinerat ett tag mot min depression och min sociala fobi samt fått en rad olika verktyg av min terapeut så jag kände att jag hade mycket mer kontroll på sociala situationer. Ungefär samtidigt som jag påbörjade min vaginismbehandling började jag även nätdejta men träffade ingen som kändes helt rätt. Mitt mål när jag la mig i en gynstol en gång i veckan under nästan ett år och utsatte mig för behandlingar och undersökningar, som var jobbiga i början men bit för bit så småningom gick allt bättre, var ändå tydligt. Jag ville träffa pappan till de barn som jag så gärna ville ha! I augusti 2007, lite mindre än ett år efter att jag påbörjade min behandling, blev jag och J tillsammans och resten är, som man brukar säga, historia. En väldigt bra historia dessutom!

Nu vill jag ha vår!

J var i Berlin i torsdags och fredags och rapporterade om sol och tolv grader... Jag vill också ha vår! Istället skottade jag en decimeter blötsnö i torsdags morse och igår var det slaskigt på dagen och fruset på kvällen - underbart... Not! I veckan som kommer har meteorologerna utlovat flera plusgrader så med lite tur försvinner snön till nästa helg (men meteorologerna har ju haft fel förr tyvärr, om man nu ska vara lite pessimistisk...).

Veckan har rullat på utan några större problem. Jag har jobbat min första hela vecka på det nya jobbet och det känns bra. Min chef kommenterade att det märks en skillnad mellan denna vecka och övriga, att det känns att jag är på plats och har kommit in mer i min roll. Det har varit ganska mycket möten utanför skolan och även en utbildningsdag på kommunen så egentligen har jag inte varit på plats på skolan mer än ungefär halva arbetstiden. Jag känner fortfarande att jag är väldigt osäker i många situationer och det kommer nog att ta ett tag tills jag är mig själv igen. Kanske ska jag berätta för min chef om hur min förra rektor behandlade mig och även berätta att jag kommer behöva tid att läka?

I tisdags vikarierade jag på ridskolan och hade tre lektioner - jätteroligt! Det gick helt ok även om jag är lite ringrostig. Igår hade jag också en lektion som de ordinarie ridlärarna tittade på. Den gick inte superbra eftersom gruppen var väldigt liten men förhoppningsvis fick ridlärarna lite tips med sig. Även idag gjorde jag en liten insats och hjälpte H:s ridlärare. H var nervös eftersom gruppen skulle hoppa men desto gladare efter lektionen eftersom det gick väldigt bra! Efter första språnget snubblade hennes ponny och hon blev lite rädd och osäker, började nästan gråta men bet ihop och resten av sprången gick hur bra som helst. H har varit med mig på ridskolan alla dagar och kommande vecka kommer hon att vara där flera dagar när de har teorivecka och vi ska även försöka hitta något tillfälle då hon kan rida själv och öva på att galoppera.

Imorgon ska jag kolla när O spelar fotboll - något som jag aldrig skulle göra om jag fick barn... J har skött alla tillfällen hittills men nu ville O gärna att jag skulle följa med och då gäller det att passa på imorgon eftersom det är sista tillfället inomhus. Utomhus tänker jag bara följa med på när det är fint väder! Imorgon blir det också en shoppingrunda i Malmö eftersom hela familjen behöver lite olika saker och H ska även följa med grannfamiljen och se ”Aladdin” på Malmö arena. Någon gång under morgondagen ska jag också lyckas få ihop en examinationsuppgifter till Rektorsprogrammet...

Vi har bockat av lite av det jag skrev om i förra inlägget - vi har bokat vår hemresa från semestern och vi har bokat fyra dagar i Stockholm vid Valborg. Vi hittade inget annat resmål som gick att lösa med J:s flygpoäng men det blir bra med Stockholm! Vi ska besöka Skansen och Drottningholm och dessutom har Gröna Lund premiär den helgen så det ska vi också hinna med, tänkte vi. Om vädret är bra blir det förmodligen en repris från förra året när kungen fyller år... Igår föddes ju en ny liten kunglighet och H var mycket nöjd med att det blev en prinsessa! Ytterligare en sak som är klar sedan förra vecka är beställning av J:s tjänstebil. Tyvärr kommer den troligen inte att hinna levereras innan vi åker på semester men med lite tur så går det kanske...

Nu är det dags för Mellomys - må bästa låt vinna... Jag har ingen favorit eftersom jag har lyssnat för dåligt i år men H hejar på Mendez och O på Samir och Victor. Får J bestämma vinner ”Fuldans”!

På benen igen!

Lite matt var jag allt i måndags när jag gav mig iväg till Båstad. Jag hängde med i det vi skulle göra men tillförde nog inte särskilt mycket till övriga i gruppen. Vi hade tre trevliga dagar med god mat och diverse olika föreläsningar. Alla kunde se rapporter hemifrån om snökaos och många fick mail om inställda lektioner och möten men hos oss kom det inte en enda snöflinga. Vi avslutade onsdagen tidigare så att alla skulle kunna komma hem innan det kom ännu mer snö och de flesta var nog lite nervösa för hemfärden. Jag pratade med min syster medan jag körde och var mest förvånad över att jag körde och körde men runt omkring mig var det bara barmark... Jag passerade Helsingborg, Landskrona, Center Syd, Bjärredsavfarten, Lommaavfarten - fortfarande ingen snö. Strax efter Lomma kom den så till slut och när jag svängde av E6:an blev det snabbt ganska mycket snö och framförallt snörök så att det var svårt att se vägen framför sig. Vägen hem mellan motorvägen och vår by var inte alls rolig eftersom det är öppna fält på många ställen och när det blåser blir det stora snödrev på vissa ställen som inte är helt lätta att ta sig igenom. Neråt Ystad och Österlen var det riktigt jobbigt och de som går Rektorsprogrammet en termin efter oss hade sitt internat på Ystad Saltsjöbad dessa dagar och fick snällt stanna en natt extra eftersom de inte kunde ta sig hem....

Barnen har varit glada över den snö som har kommit. De senaste vintrarna har det inte varit så här mycket snö så jag tror knappt att O kommer ihåg hur det var senast som det gick att bygga snökojor och riktiga snögubbar. I onsdags åkte de pulka med J på kvällen och i torsdags hade de studiedag och då var O och farfar ute länge i snön och byggde. H och jag åkte efter viss tvekan till Ullared som planerat. Jag visste ju att det var snöfritt i princip hela vägen om vi bara kom ut på motorvägen och eftersom vi inte körde förrän klockan åtta var det bra undanröjt. Min syster vågade inte ge sig ut från Skanör så det blev bara jag och H. Vi hade en mysig dag och det gick väldigt mycket snabbare än det brukar göra. Vi var hemma igen kvart i sex och då hade vi ändå både handlat skor, ätit två gånger, fikat och tagit oss igenom hela Gekås. Det var lite folk och vi fick till och med parkering väldigt nära varuhuset. När vi skulle betala gick vi bara till en ledig kassa så inte ens här behövde vi köa - väldigt skönt! J åkte till Grekland efter lunch i torsdags så farmor och farfar tog hand om O. Innan J gav sig iväg var han på sitt nya jobb och skrev kontrakt - så kul att det gick i lås! Nu är han i full gång med att välja vilken tjänstebil han ska ha och när detta är klart ska vi göra värsta rockaden med våra bilar. Båda bilarna som vi har nu ska säljas och till mig ska vi köpa en Golf eller något liknande eftersom jag inte kommer att köra några längre sträckor.

När jag kom till jobbet i fredags kändes det verkligen som länge sedan jag var där senast. Det ska bli skönt att vara på plats på heltid där nu så att jag kommer in i jobbet mer. Jag känner mig fortfarande som en praktikant och den känslan är sådär... I veckan ska jag göra inhopp som ridlärare på ridskolan och även nästa vecka blir det kanske en del jobb där för att hjälpa ridlärarna att ha bättre lektioner. Annars händer det inte så mycket i veckan som kommer. Vi ska försöka boka klart vår sommarsemester och även titta på var vi kan åka när det är Valborg eller Kristi Himmelfärd och vi behöver även boka in lite sociala event med olika vänner. Vi har verkligen varit väldigt osociala den senaste tiden så vi har lite att ta igen... Det är inte långt kvar till påsk så inför påsklovet behöver vi också smida en del planer för att få allt att flyta på. Vi har ju fortfarande föräldradagar att bolla med men vad vi gör när O fyller åtta år och dessa tar slut, återstår att se. Då är kanske barnen så stora att de kan vara själva hemma några timmar varje dag när det är lov. De vill verkligen inte vara på fritids, vilket jag kan förstå. Många av deras klasskamrater är hemma alla lov och då blir det inte särskilt roligt att vara på fritids. Det känns mest som förvaring och är dessutom ofta stökigt och det passar inte alls våra barn.

Dags att plocka fram lite eftermiddagsfika - man blir hungrig av att åka pulka och leka i snön! Idag var vi iväg och åkte i samma backar som jag åkte i när jag var liten. Då var de gigantiska - nu är de inte särskilt stora... Barnen tyckte dock att det gick för fort och var för brant så i fortsättningen kan vi lika bra hålla oss till de backar som finns inom gångavstånd från oss. Att åka på skidsemester och tvinga barnen att åka skidor känns just nu väldigt långt borta - de gillar inte fart...