Hjulet snurrar...

Det är konstigt så fort vi alla kommer in i det där hjulet som snurrar... Många, långa veckors ledighet med lata dagar utan stress byts på ett kick till tider som ska passas, lämningar, hämtningar, kvällsjobb, fritidsaktiviteter, tjänsteresor, bråk om vem som kan resa när, VAB, diskussioner om vem som ska vabba osv. Varje hösttermin frågar jag mig som sagt om det är värt det och varför vi håller på som vi gör - och efter bara någon vecka går allt på rutin igen och jag lägger sådana tankar åt sidan. Det har varit extra jobbigt denna terminsstart eftersom O verkligen inte har velat vara på förskolan och vi har pusslat extra mycket för att ge honom kortast möjliga dagar. Uppe med tuppen har jag varit hela veckan för att kunna börja jobba tidigt så att jag vissa dagar kunnat hämta innan middagsvilan. H blev sjuk i måndagskväll och i och med att vi ändå har turats om att vabba med henne kunde O få kortare dagar. Annars brukar båda barnen få vara hemma när ett är sjukt men nu kändes det viktigt att O kom iväg till dagis en liten stund varje dag. Han var inte precis lättövertalad i tisdags när farmor skulle passa H på förmiddagen och han och J skulle åka till dagis... Han blev dock också sjuk med samma låga feber och relativt milda förkylning som H, i onsdags kväll så då blev det ändå inte mer förskola för honom.

I lördags firade vi min födelsedag med släkten, i söndags var det premiär för H med knattegymnastik och direkt efter det hann hon bara hem och byta om innan det var dags för kalas hos kompisen E i gatan bredvid. Gymnastiken tyckte hon var rolig - som tur var eftersom hon verkligen behöver träna på mer smidighet och kroppskontroll. Hon ligger nog en aning efter jämnåriga på t ex att göra kullerbyttor. Hoppas nu att simningen nästa onsdag går lika bra...

Imorgon ringer klockan halv fem och klockan sju lyfter vi mot varmare breddgrader. Barnen är mycket förväntansfulla på att träffa Lollo och Bernie och vi ser nog alla fram emot en varm, skön och helt kravfri vecka. Vi saknar redan vårt resesällskap från förra året men nästa år ska vi åka tillsammmans igen. Dags att packa det sista och sedan sova några timmar...

Sommaren som försvann

Det är visserligen ganska bra att det inte är jättevarmt, stålande sol och badväder när nu de flesta har börjat skola, förskola och jobb igen men det behövde ju inte bli höst innan mitten av augusti... Tur att vi ska till solen om en vecka! Vi ska absolut inte klaga efter denna härliga sommar, den andra fina i rad, men det blev ett så tvärt omslag. Visst kan det komma fler fina dagar i september men riktigt varmt blir det förmodligen inte igen.

Efter en liten mjukstart med drygt tre timmar på dagis i tisdags var barnen på förskolan i drygt sju timmar igår och när jag hämtade strax innan klockan fyra satt O i en soffa med sin nalle och tom blick. På kvällen var han orolig, grät och ville att jag skulle sova inne hos honom. Till slut fick jag lägga mig i extrasängen efter att vi hade gått ner till vardagsrummet igen en stund och kramats. Idag upprepade han hela morgonen "O inte om dagis" och var ganska sammanbiten vid lämningen även om han inte grät. När J kom och hämtade sprang han nästan gråtande emot honom och var inte glad som han brukade. Han hade heller inte ätit så mycket och inte velat leka. Vi tänkte att han kanske hade feber eller är på väg att bli sjuk men hemma har han varit pigg, lekt och ätit som vanligt - men dock fortsatt att upprepa att han inte vill vara på dagis. Usch, ibland undrar jag vad vi gör med våra barn? Alla barn är verkligen inte "dagisbarn" och O tillhör definitivt dem. H var inte heller så lycklig över att vara på dagis när hon var i samma ålder men nu går det ju hur bra som helst så jag antar att även O kommer att vänja sig. Jobbigt fram tills dess känns det hur som helst men att vara hemma med mamma är ju heller inget alternativ...

Full rulle på jobbet direkt... Hela höstterminen är planerad och jag har nästan inga dagar kvar som är fria att boka upp skolbesök på. Jag som skulle ha någon ledig dag då och då för att även hinna plugga - det gick ju sådär... Plugga socialrättskursen både måste och vill jag så det får bli på helger och kvällar. Jag hoppas hinna få lite litteratur till nästa vecka så att någon bok kan följa med på semestern.

Imorgon är det full rulle på eftermiddagen och kvällen för att förbereda inför lördagens födelsedagsfirande. Större delen av lördagen kommer också att gå åt för att laga mat till 17 personer. Buffé är bra på många sätt men tar ganska lång tid att förbereda, åtminstone när vi som denna gången ska ha ganska många olika rätter. En del varmt och en del kallt - får nog göra en logistikplan imorgon innan jag sätter igång. Handlade det mesta gjorde jag i alla fall ikväll.

På söndag är det gymnastikpremiär för H och nästa onsdag börjar simlek för hennes del. Trist att missa två gymnastiktillfällen och ett simtillfälle när vi är iväg men det går ju inte att göra något åt. Dessutom missar hon ett kalas hos en dagiskompis och det var hon ledsen för i nästan en halvtimme igår - "jag vill bååda"... Jag försökte trösta med att vi hade tur eftersom hon ska på ett kalas nu på söndag och vi ska sedan på dop helgen efter vi kommer hem (de kunde ju likaväl ha varit en av de två söndagar som vi inte är hemma) men det hjälpte föga... Inte lätt att vara liten ibland!

Åter till verkligheten - utvilad och lite äldre...

Vi har haft några fina dagar i Tyskland och njutit av att avsluta ett skönt sommarlov med lite lyx och god mat. I lördags åt vi först en fantastisk hotellfrukost - älskar när det finns allting som man kan tänkas behöva! Det är också extra lyxigt när det finns en kock på plats så att det går att beställa omelett, pannkakor, stekta ägg mm. Barnen ville leka en stund på rummet medan vi fick möjlighet att bara koppla av och läsa lite. Därefter gick vi ut på en shoppingrunda i stan, barnen fick lunch och somnade sedan båda två så att vi kunde gå i affärer utan tjat om att det var tråkigt... När de vaknade åt vi glass på ett stort glasscafé och sedan gick vi tillbaka till hotellet för en liten vilopaus/lekstund för barnen. På kvällen trotsade vi blåsten och åkte ut till Warnemünde för att äta middag. En fin kurort som absolut är värd att besöka igen i finare väder. Lång sandstrand och många mysiga restauranger och butiker. Vi åt pasta och pizza på en restaurang med havsutsikt.

I söndags väckte barnen och J mig med skönsång och presenter. De hade fixat några fina överraskningar och H var väldigt duktig som lyckades hålla allt hemligt i flera veckor. O förstod nog inte så mycket, han är mer intresserad av när han fyller år... Ny lyxig frukost och eftersom man bara fyller år en gång om året unnade jag mig lite extra gott. Viktväktarna får en ny medlem om en vecka!

Efter frukost bar det av med spårvagn mot Zoo. Det har nästan blivit något av en tradition att besöka ett zoo när vi är i närheten av ett och fram tills nu har vi varit på följande med H eller båda barnen:

• 2010: Skånes djurpark, Ystad djurpark, Alpenzoo i Innsbruck, Wiens zoo
• 2011: Ystad djurpark, Hamburgs zoo, Zoo i Münster
• 2012: Ystad djurpark, Berlins zoo, Köpenhamns zoo
• 2013: Ystad djurpark, Köpenhamns zoo, Salzburgs zoo
• 2014: Amsterdams zoo, Rostocks zoo - ännu så länge...

Lite miss i planeringen var att spårvagnen inte gick mer än ett par stationer pga underhållsarbete så det blev byte till buss. O tyckte att det absolut bästa med vårt hotellrum var utsikten över spårvagns- och busshållplatsen nedanför. Där spenderade han en del tid. Dessutom kunde han även se en korsning med trafikljus och kolla när bilarna hade rött eller grönt ljus - en höjdare! Inte alla som uppskattar havsutsikt även om vi även hade det... Buss har vi ju hemma så det var lite trist att inte kunna åka spårvagn hela vägen som vi hade tänkt men det löste sig bra ändå. Det var verkligen en väldigt fin djurpark med många djur i bra miljöer. Det bästa för barnen var lejonen och matningen av dessa men de gillade även aporna och en mård som hade värsta klätteruppvisningen. J och jag fick lite egen tid för fika medan de sov i vagnen en stund.

Efter att ha åkt hem för att byta om till finkläder tog vi spårvagnen vidare till den restaurang som vi hade bokat bord på hemifrån. Den låg i hamnen och det hade varit en fantastisk utsikt om vi hade kunnat sitta ute men pga vädret fick vi betrakta utsikten inifrån ett fönsterbord istället. Fin restaurang med väldigt god mat! Dagen till ära unnade vi oss både ett glas mousserande till fördrink och en flaska vin till maten. Dessert blev det självklart också - i alla fall till oss vuxna, barnen ville inte ha och fick lite godis istället. Helgens enda regn föll när vi skulle ta oss tillbaka till hotellet men det var inget ösregn så vi klarade oss utan att bli alltför blöta. Vi hade nät på hotellet så jag kunde ta del av alla gratulationer på Facebook. Tillsammans med personliga meddelanden där, sms, telefonsamtal och kort i brevlådan känner jag så stor tacksamhet för alla fina vänner och släktingar. Särskilt kul är det att få hälsningar från oväntade håll men minst lika välkommet och glädjande!

Igår packade vi ihop våra saker, åt en sista frukost (kan man beställa en sådan hemma varje dag, tack!) och gick sedan ut på stan en stund innan lunchen. Båda barnen somnade i vagnen (tröttande att vara på minisemester även om de har sovit som stockar alla nätterna) så vi kunde fixa lite födelsedagspresenter till O som han hade sett i en affär ("O önskar sååån" säger han om det mesta han ser just nu). Vi åt en snabb korvlunch innan det var dags att bege sig till båten (slipper helst att äta på båtarna - dyrt och dåligt!). Det blev en lång båtresa, även om den egentligen gick lite snabbare än tidtabellen. Det blåste nämligen rejält och ungefär halvvägs började båda barnen må dåligt även om de inte förstod varför. H var vit i ansiktet och mycket sammanbiten men kräktes inte i alla fall. O var piggare men lät plötsligt som om han skulle kräkas men det kom bara lite slem som tur var. J mådde mycket illa men klarade sig också utan att kräka. För egen del går det bra så länge jag sitter ner men kul är det ju inte... Bilresan hem gick smärtfritt och det fick bli ett besök på Mc Donalds eftersom vi varken hann eller orkade handla och laga mat. Hela kvällen ägnade jag åt tvätt, sortering av kläder i garderoberna och förberedelser inför dagisstarten idag. Tillbaka till verkligheten men det känns helt okej efter en sommar som denna!

Begravning och båtresa

Igår blev det ännu en dag med kontraster. Förmiddagen ägnades åt att packa inför vår lilla minisemester och en stund efter klockan tio åkte vi till Falsterbo och mormor, för att dels äta lunch och dels lämna L. Vi passade också på att byta om och körde sedan till Falsterbo kyrka för min svågers mammas begravning. Vi hade planerat att O skulle sova under akten men det vägrade han så det fanns inga andra alternativ än att ta med båda barnen.

Min tredje begravning i år. Tung på ett sätt, eftersom det är otroligt sorgligt att min svåger mist båda sina föräldrar inom loppet av en månad. Dock var det en jobbigare begravning i våras då det var en relativt ung och cancersjuk person som begravdes. Begravningen för drygt två veckor sedan var på ett sätt också jobbigare eftersom änkan, som begravdes idag, då var så tärd och nedbruten att vi alla undrade om hon skulle orka. Nu blev det mest helt surrealistiskt... Fint så klart och det kom många tårar för min systers fina svärmor, som var så lätt att tycka om. Barnen klarade det hela fint även om de nog tyckte att det var jobbigt att sitta stilla.

Direkt efter att vi hade tagit avsked vid kistan var vi tvungna att lämna kyrkan eftersom vi hade en båt till Rostock att passa och de går bara varannan timme. Egentligen hade vi tänkt ge oss av tidigt och ta en förmiddagsbåt för att vara framme strax efter lunch och ha eftermiddagen och kvällen till att strosa i stan och äta middag men det kändes självklart att boka om båtbiljetten när det nu blev begravning denna dag. Det hade känts konstigt att vara på semester och ha det bra medan övriga familjen satt på begravning och dessutom ville vi gärna vara med när det nu var möjligt. Det var dock långa köer runt Köpenhamn och ett tag tvivlade vi på om vi skulle hinna till Gedser i tid - men det gjorde vi med 10 minuters marginal (tur att vi inte stannade tills akten var slut)! Efter två timmars båtresa körde vi ca 10 minuter och var framme vid vårt hotell - smidigt! Såå fint rum, det bästa och största vi har bott på. Panoramafönster hela vägen, havsutsikt, stort som två vanliga hotellrum och all utrustning man kan tänka sig! Vi kommer att trivas här... :-) Sorg och glädje på samma dag, precis som livet kan vara.

Sista lediga veckan...

... på ett litet tag i alla fall. Igår tog barnen det lugnt på förmiddagen och lekte hemma med mormor eftersom J skulle göra i ordning hennes bil. Jag tränade och vi hann precis klart, jag hann inom och köpte fikabröd och sedan öppnade sig himlen när jag var halvvägs hemma. Jag har sällan blivit så våt på så kort tid, inte av regn i alla fall. På kvällen kom gäster från granngatan på middag för första gången och vi hade en trevlig kväll tillsammmans. Kul med nya bekantskaper där man känner att vi har mer gemensamt än att vi bara har barn i samma ålder! Det blev en relativt sen kväll vilket gjorde att vi sov längre än vanligt i morse.

Vi kom därför inte iväg till dagis vid 9 som det var tänkt utan först en dryg halvtimme senare... H skuttade in till sin grupp som hade samling utan problem och blev varmt och glatt emottagen av flera kompisar som bildade kö för att krama henne. Vi fortsatte till O:s avdelning som dock var sammanslagen med den andra småbarnsavdelningen och därför inte var i sina vanliga lokaler. O var först ganska blyg och ville inte äta frukt med de andra barnen men när de sedan började leka hängde han på och sen var det inga problem med honom heller, även om vi valde att stanna kvar hela tiden ändå. Imorgon gör vi om samma sak - jag tror på en försiktig liten inskolning när man har lite försiktiga och blyga barn som våra, som har varit borta från förskolan i åtta veckor. Förhoppningsvis slipper vi alltför mycket tårar på tisdag, när det är dags att lämna på riktigt, på detta sätt. H är ju inga problem men mammiga O är lite värre just vid lämningar. Som tur är är det J som lämnar på tisdag! Lite ny personal på båda avdelningarna och det bästa av allt är att förskolechefen har slutat. Vem som ersätter henne är inte klart men jag är ganska övertygad om att det bara kan bli bättre...

Efter den dryga timmen på dagis (båda barnen cyklade dit!) fick H pannkakor till lunch hemma med J medan O och jag åkte till Mc Donalds och köpte hamburgare till honom. H vill inte äta på Mc Donalds och O vägrar äta pannkakor så det kändes som en bra lösning. Lite vila och sen dök barnens faster och kusiner upp på en spontan fika - alltid trevligt, särskilt eftersom vi inte ses så ofta. Vi hann även med att besöka grannfrun som är sängliggande efter en ögonoperation och behövde lite variation i tillvaron. Det är skönt med dagar som denna, när man bara kan ta dagen som den kommer. Jag pratade länge med en annan hundägare som kom förbi utanför, sånt har jag sällan möjlighet till annars. Vi avslutade kvällen med cykelträning med grannbarnen medan J cyklade till motionsslingan ett par kilometer bort för att springa en runda. Imorgon är det min tur att försöka bita ihop och jogga hela min träningsrunda. Mitt mål har varit att göra det innan min 40-årsdag och eftersom det onekligen börjar dra ihop sig är detta sista chansen.

Idag pratade jag också med min faster, som ringde för att tacka för senast. Hon verkade glad över vår middag förra veckan och tyckte nog att det var särskilt skönt att få träffa mamma igen. Återstår att se hur vi tar oss vidare härifrån men det får tiden utvisa.

Ålder och pris

Förra veckan när vi åt frukost på Scandic och ville hålla priset så lågt som möjligt sa vi att H är fyra år och O två. "Nä, jag är ju fem år", sa H direkt. Lite pinsamt... Vi slätade över och sa något i stil med "ja, just det, du har ju precis fyllt år". Idag skulle vi äta på en bufférestaurang där barnen alltid har kostat 19 kr var men sist när jag var där ensam med barnen fick jag helt plötsligt betala 79 kr för H eftersom servitrisen bedömde henne som över fem år. Denna gräns kände vi inte till men det känns sådär att betala så pass mycket för en liten tjej som bara äter en kycklingbit och lite nudlar eller ris - särskilt som vi vuxna betalar 99 kr.

Idag var det så dags för ett nytt besök på denna trevliga restaurang med utmärkt mat. Vi sa till H igår kväll att "imorgon får du vara fyra år igen eftersom det blir mycket billigare". Det känns ju egentligen inte alls okej att lära sina barn att ljuga - men gör inte alla föräldrar det när det gäller ålder och pengar ibland? Eller längd och karuseller? Idag, innan vi skulle åka, sa H i förbifarten: "om vi hade varit rika och haft mer pengar, då hade vi kunnat säga att jag är fem år". Vi skämdes lite för egentligen är ju 60 kronor inte mycket att bråka om och det är ju inte så att vi står och faller med dessa pengar. Kanske ska vi inte äta på restaurang alls om vi inte kan betala det belopp som restaurangen vill ha? Hur vi gjorde? Sa att hon var fyra år men inte utan att det kändes i samvetet...

Annars har vi idag gjort en del ärenden i stan medan barnen sov och sedan var vi i Folkets park där tyvärr karusellerna är borttagna men ersatta med diverse andra aktiviteter som barnen tyckte var helt okej. Det var bara barnens föräldrar som tyckte att det var alldeles för mycket barn på den stora lekplatsen och alltför många föräldrar som bara släpper sina barn vind för våg och låter dem härja fritt - på bekostnad av både sin egen och andra barns säkerhet. O följde sedan med mig och handlade och skötte sin exemplariskt (det hjälper att prata om vad man förväntar sig av barnen innan t ex ett besök i mataffären - funkar varje gång och det blir dessutom tydligt när vi glömmer att göra detta...) medan H spelade sina bokstavsspel på iPaden med J. Efter middagen cyklade H med sina kompisar på gatan medan O tillbringade minst en halvtimme i vår bil. Han är så nöjd om han får ta av skorna och klättra runt i hela bilen - bra barnvakt om inte annat!

Stora barn och mycket tankar

Vi insåg idag att barnen verkligen har vuxit under sommaren, på mer än ett sätt. Att de har blivit längre och fått större fötter syns på kläder och skor - främst O har tagit ett stort skutt. O har även blivit så mycket större eftersom han nu pratar på ett helt annat sätt än för några månader sedan. Han pratar snabbt och med många ord. Ibland förstår vi inte hälften och för utomstående är han nog inte helt enkel att förstå men det är ändå stora framsteg jämfört med april/maj.

Vi har haft en lugn helg och bara tagit dagarna som de har kommit. Vädret har varit lite växlande och det har varit svårt att planera. Dessutom behövde jag nog lite återhämtning sedan i onsdags. Jag känner mig i alla fall lite piggare nu. Både igår kväll och idag på kvällen innan läggdags har vi tittat på videofilmer från 2009 och framåt. O hade svårt att förstå att det var han som var bebis på många av filmerna och trodde att det var lilla kusinen E. Det är verkligen jätteroligt med filmklipp och nu önskar vi bara att vi hade varit flitigare med kameran/mobilen. När vi såg filmer från förra årets semestrar inser man också hur mycket barnen har vuxit och utvecklats. H har tappat de runda kinderna och blivit smalare i ansiktet och O har absolut gått från bebis till liten kille. Frisyren som klipptes första gången förra hösten gjorde verkligen stor skillnad. Nu väntar vi på att håret ska bli tjockare så att han kan ha en ännu lite mer mogen frisyr.

Motoriskt har det också hänt en hel del. Idag cyklade barnen först till båtlekplatsen helt på egen hand och därefter ville de fortsätta till sitt dagis för att leka på gården där och det var en ganska lång väg att cykla. Båda klarade det dock utan problem och H känns väldigt säker på sin cykel så länge det inte kommer något i vägen i alla fall. Tänk att hon cyklade själv för första gången i tisdags... O trampar på för glatta livet på sin "Coco" och nästa sommar kommer han säkert att kunna cykla utan stödhjul om vi tränar.

Idag skulle barnens morfar ha fyllt 73 år. Jag inser i skrivande stund att jag helt glömde bort att åka till kyrkogården med en blomma... Jag glömmer väldigt ofta bort att åka dit, förmodligen för att jag inte alls tycker om att vara där, även om det går bättre nu än tidigare. Onsdagens möte har rört upp många känslor och tankar och det är just nu inte alls enkelt att koppla bort det faktum att min pappa hade 30% chans att bli helt frisk om han fick nya stamceller. Av sin syster som var den enda som passade som donator. Av en syster som inte ville ge. Av den faster som jag alltid tyckt om men har så svårt att förstå när det kommer till just denna fråga. Jag vet att det inte är lönt att tänka en massa "tänk om det hade varit si eller så istället" men det är svårt att låta bli. Just nu tillåter jag mig själv att vara bitter och arg några dagar till över den morfar som aldrig fick bli. Just nu känns onsdagens möte nästan som ett svek mot pappa men det finns också positiva tankar om detta möte, även om de för närvarande trängs tillbaka mer än jag hade önskat.

Den 8 augusti 2008/2009/2014

"Man ska vara tillsammans i minst ett år innan man förlovar sig", tyckte J när vi pratade om detta ämne någon gång under vårt första år tillsammans. Sagt och gjort - han valde det ovanliga datumet 080808 för frieri - då hade vi varit tillsammans i ett år och en dag... Med en mycket illamående och matt blivande fru blev väl inte frieriet så romantiskt som någon av oss hade tänkt sig men ner på knä gick han i alla fall, bredvid soffan i vardagsrummet där jag låg i myskläder. Tanken var att vara på stranden i solnedgången men jag var som sagt inte i toppform. Skålade i alkoholfri skumpa gjorde vi i alla fall och någon av dagarna efter tog vi oss i väg och kollade på ringar.

Lördagen den 8 augusti 2009 mådde vi betydligt bättre eftersom familjen hade utökats med anledningen till förra årets illamående, fina H. Vi valde att döpa henne denna dag för att ha så få datum som möjligt att hålla reda på. Det var en varm och strålande vacker sommardag och huvudpersonen skötte sig utmärkt hela dagen och var på ett mycket gott humör. Det var väldigt roligt att samla släkt och vänner för denna högtid för vår förstfödda och samtidigt passade vi på att ha mottagningen hemma, så att alla fick se vårt hus.

Idag har den 8 augusti flutit mer obemärkt förbi. Vi har berättat för H att det är hennes dopdag men annars har vi varit sysselsatta med att passa lilla kompisen G hela dagen. Det gick hur bra som helst trots att vi inte kunde gå till lekplats på eftermiddagen som planerat eftersom det ösregnade. Lite ridning hann vi med på förmiddagen i alla fall. Barnen fick rida vars tre rundor medan jag red två av ridskolans ponnyer. Efter maten, när G var hämtad, cyklade vi till en lekplats i andra änden av byn eftersom det nu var uppehåll och sol igen. Planen för helgen var att en av dagarna åka till stranden i Falsterbo men nu har de ändrat väderprognosen och det ser ut att bli regn och inte särskilt varmt i flera dagar framöver... Återstår att se vad vi hittar på! Nästa fredag vid denna tiden befinner vi oss förhoppningvis i Tyskland - ska bli kul med en liten minisemester!

Den 7 augusti 2007/2008/2010/2014

Idag har vi firat att det är sju år sedan vi blev tillsammans och fyra år sedan vi gifte oss! För sju år sedan, när den 7 augusti var en tisdag, hämtade J mig och L när jag hade kommit hem från jobbet. Jag hann med att först gratulera min gudson på halvårsdagen men sedan körde vi mot Skanör där vi hade picknick, som J hade fixat, på stranden - den hundtillåtna delen så klart. Vi hade dels träffats för första gången precis en vecka innan och ätit middag och sedan hade vi även varit på en dagslång dejt på Österlen i en nercabbad gul Saab den 5 augusti. Vår tredje dejt blev en solig, varm och fin kväll i solnedgången på stranden och det är denna dag som vi sedan dess räknar som "vår" dag.

Året därpå, när den 7 augusti precis som i år var en torsdag, befann jag mig i Norrköping sedan några dagar tillbaka. Jag hade fått en rektorstjänst på en gymnasieskola i Malmö med hästinriktning och var på internutbildning inom företaget, som har skolor på många ställen i landet. Eftersom jag skulle komma hem först på kvällen, skickade jag blommor med bud till J:s jobb. Tågresan hem blev en hemsk upplevelse. Efter bara en kort sträcka av den drygt 3,5 timmar långa resan började jag må illa - jag som aldrig har problem med åksjuka över huvudtaget. Jag satt självklart på fönsterplats och fick till slut be den som satt bredvid att resa sig så att jag kunde gå på toaletten. Jag hann knappt in innan jag kräktes. Jag ställde mig sedan i vagnens ena ände för att andas frisk luft men mådde illa direkt igen ändå. Åter ett nytt besök på toaletten efter ett tag. Självklart strulade SJ även denna dag och tåget körde mycket långsammare än normalt och dessutom blev vi stående ett bra tag i Hässleholm. Resan tog därför närmare sex timmar och jag hann besöka toaletten en tredje gång. På perrongen i Lund mötte J och L mig vid 21-tiden, tre timmar senare än beräknat. Jag var inte så kaxig då... Stupade i soffan direkt när jag kom hem och kunde inte ta del av den fina kallskurna middagen som J hade fixat till oss. Den dagen visste jag ju inte att illamåendet inte skulle gå över på ett par månader. Jag visste sedan en vecka tillbaka att jag var gravid men kopplade inte samman illamåendet med detta. Åksjuk har jag dock inte varit efter denna dag så det är lätt att komma ihåg när mitt graviditetsillamående började...

Den 7 augusti 2010 råkade vara en lördag och när vi började planera vårt bröllop och såg detta var det förstås helt självklart att vi skulle gifta oss denna dag. Det var intensivt att planera ett bröllop samtidigt som vi hade en ettårig H att ta hand om och ett hus att helrenovera men det gick och vår bröllopsdag blev en väldigt fin och minnesvärd dag. Det var mäktigt att skrida fram mot altaret och inför alla gäster lova att älska varandra i nöd och lust. Det var också roligt att alla gäster hade kommit bara för vår skull och festen blev väldigt lyckad med många fina tal och roliga minnen. Dagen kändes dock alltför kort och tiden gick så fort - som alltid när man har som roligast. Vi avslutade dagen med att bege oss till Grand Hotell i Lund, där vi tillbringade vår bröllopsnatt.

Dagen idag inledde vi med en frukost på Scandic och barnen åkte denna gång härifrån mycket nöjda - båda två. O vågade för första gången krama Sigge helt själv och H vågade fråga om hon fick en rosa ballong istället för en orange helt på egen hand.

Jag har varit mycket trött hela dagen, förmodligen tog gårdagens händelse mer än jag hade trott. Trots att jag sov middag två timmar med O är jag ikväll redo för sängen fastän klockan inte alls är mycket. Vi lämnade ikväll barnen hos familjen S där de skulle ha myskväll medan vi åt en god middag i Lund i lugn och ro. God mat, god dessert, trevlig miljö och dessutom hann vi med en promenad i Stadsparken - en lugn och mysig kväll!

Pustar ut...

... och känner mig helt tom på ord. Det är svårt att beskriva det som hände idag eftersom det är många känslor på samma gång. Jag har försökt att hålla tankarna i styr de senaste dagarna genom att hålla mig fullt sysselsatt. Den massiva strykhögen som har växt i klädkammaren är nu ett minne blott, det är städat och undanplockat överallt och köttbullsförrådet i frysen är påfyllt. Krukorna utomhus har fått nya blommor och en del inredningsdetaljer inomhus är fixade. Maten tog ju också lite tid att förbereda så det har inte varit många minuter över för eftertanke. Jag sov bra i natt, kan ju annars vakna och då börja grubbla över en massa saker när det ska hända något som är lite jobbigt. Det var först när jag skulle sminka mig, strax innan gästerna skulle komma, som jag kände att jag darrade lite på handen.

Så kom de då till slut, min faster och hennes man. Och allt var precis som vanligt. Och ändå inte. Det är en konstig känsla att träffa personer som jag inte sett på nio år och ändå känns det som om det inte alls var så länge sedan. Det blev lite trevande och konstigt i början men det kändes ändå bra när vi hälsade och kramades. Det kändes särskilt bra att se mamma och min faster i en varm omfamning, båda två mycket nära gråten och det är inte särskilt ofta min mamma visar känslor på det sättet. Barnen lättade upp med sin blotta närvaro och när man som vi inte har träffats på många år finns det ju en del att prata om. Visst blev det lite halvt obekväma pauser i början men under kvällens gång flöt det sedan på precis "som vanligt". De är trevliga och lätta att umgås med och när jag har dem framför mig och nu i efterhand, förstår jag inte varför jag tycker att det är så enormt jobbigt att ta den där kontakten. Varför höll jag inte kvar den kontakt vi etablerade 2004-2005? Varför åkte jag inte bara dit och visade L när hon var valp 2006? Varför åkte jag inte dit 2007 och presenterade J? Varför ringde jag inte när H hade kommit till världen?

Svaret är väl att detta inte är så enkelt och att det kräver mycket energi. Energi som jag inte trodde att jag hade 2006 när jag försökte fokusera på mig själv, mina problem och mitt eget liv. Detta späddes sedan på med ett dåligt samvete under 2007 över att jag inte hade hört av mig på två år. Det dåliga samvetet växte allt mer och mitt i allt kaos med en nyfödd baby som inte ville amma och ett klipp som gjorde ont och inte läkte ordentligt var det ingen energi kvar till att ringa det där samtalet. Jag förklarade delar av detta i ett brev till min faster i julas men kanske måste jag även prata med henne på tu man hand och förklara mer ingående varför det blev som det blev. Jag tror att detta krävs för att jag ska må bättre.

Min moster hade frågat mamma vad vi ville att vårt möte med min faster skulle leda till i ett längre perspektiv. Klok fråga som jag inte har något riktigt bra svar på. Det var dock skönt att få till ett möte där vi alla kunde ses och sedan får framtiden utvisa vad som händer. Det hade varit roligt att träffa mina kusiner men det kanske inte är en ömsesidig känsla, vem vet. Mitt löfte till mig själv är i alla fall att jag inte ska släppa kontakten med min faster igen denna gång.

Förberedelser och cykellycka

H kan cykla! Igår kom hon inspringande och berättade att kompisen E cyklade själv ute på gatan för första gången. Vi gick då ut med båda barnen för att titta och sedan cyklade alla sex grannbarnen efter bästa förmåga. Det kändes som om H fick lite blodad tand och också ville kunna cykla själv precis som E, som också är fem år, och M, som är ett drygt år äldre. Det gick bra och J släppte ganska långa stunder. I morse övade de vidare medan jag var och tränade och nu ikväll cyklade hon flera rundor helt på egen hand med J småjoggandes flera meter ifrån! Full koll på att svänga, trampa sig ur svängen samt att stanna. Nu behöver hon bara bli säkrare och öva på att starta men ett stort steg är taget idag känns det som. Idag har vi dessutom anmält henne till simskola så nu ska det förhoppningsvis gå framåt på även det området.

Idag var jag hos läkaren för att kolla varför det ibland gör så ont när jag går på toaletten. Ingen rolig undersökning men resultatet var positivt i alla fall. Det misstänkte jag i och för sig eftersom jag inte har haft några större problem under sommaren. Jag har försökt röra mig mycket, dricka ordentligt och äta någotsånär nyttigt - kanske har det gett resultat... Fördelen med långa väntetider i vården är att saker och ting ordnar sig själv på vägen ibland.

Imorgon kommer så min faster och hennes man. Min pappa och hans syskon har alltid stått varandra nära och kanske var det därför som chocken och besvikelsen blev så stor när hon passade som benmärgsdonater när pappa blev sjuk men valde att inte ställa upp. Det som krävdes var att äta en medicin under några veckor som höjde hennes röda blodkroppar och sedan skulle hon under en förmiddag lämna blod genom ett ingrepp i ljumsken. Ur detta blod skulle sedan nya stamceller skiljas ut och pappa skulle få en benmärgstransplantation som förhoppningsvis skulle göra honom frisk och om inte det hände åtminstone förlänga hans liv. Det fanns också en 5% risk att han skulle dö av behandlingen eftersom man skulle sätta ut hela hans immunförsvar. Denna risk var han villig att ta eftersom han utan behandling skulle möta döden i vilket fall. Varje gång jag tänker på det som hände då, 2001, blir jag lika arg och förstår fortfarande ingenting. Jag hade kunnat göra detta ingrepp för Pelle, Lisa eller Muhammed - för vem som helst om jag hade kunnat rädda ett liv. Min faster kunde inte göra det för sin egen bror.

När jag och min syster gick i terapi efter pappas död sa båda våra terapeuter oberoende av varandra att vi måste förlåta henne. Det kändes helt omöjligt men vi kom fram till att vi åtminstone behövde träffa henne och höra hennes version. Detta gjorde vi våren 2004 och därefter hade vi ganska regelbunden kontakt ett drygt år eftersom det kändes bra att prata och att ses. Bättre än att inte göra det i alla fall. Hon vet om att vi inte förstår hennes beslut men att vi nu kan respektera det eftersom det ändå inte ändrar något. Pappa kommer inte tillbaka.

Mötena och telefonsamtalen med henne är inte enkla på något vis. Samtidigt mår jag bättre när vi har kontakt än när vi inte har det. Innan 2001 tyckte jag väldigt mycket om min faster och hennes man. De har varit en extra trygghet under min uppväxt och är lätta att tycka om och umgås med. Om inte annat så gör jag detta i helt egoistiskt syfte, för att jag ska må bättre och inte bära omkring på hat som inte leder någonstans. Jag tror även att hon mår bättre och ingen av oss vinner på att må dåligt. Livet är för kort för att gå runt och hata, som jag gjorde innan. Det är bättre att försöka förlåta och det har jag gjort. Förstå kommer jag dock aldrig att göra.

Imorgon ska mamma vara med för första gången. Det blir nog annorlunda eftersom hon inte varit med på de samtal som jag och min syster har haft med min faster. Senaste gången de sågs var när min faster berättade för pappa att hon inte kunde ställa upp som donator. Det blir nog bra även om det känns konstigt att förbereda en middag för personer som vi inte har sett på så länge. Kanske hade det passat bättre med en fika men barnen måste ju ändå ha mat och vi andra med för den delen. Mamma vill se framåt och inte prata om det som har varit, återstår att se hur samtalen kommer att flyta imorgon...

Jag kan nog inte fatta att jag/vi gör det här. Imorgon. J är orolig för att jag ska "balla ur". Det kommer jag inte att göra men jag kommer att vara glad imorgon kväll vid denna tiden för då vet jag hur det gick.

Ett dygn av kontraster

Igår hade vi en fin dag på Bakken tillsammans med mormor, farmor och farfar. Vi kom strax innan de öppnade kl 12 och åt medhavd lunch i parken. Efter att sedan ha införskaffat åkpass till barnen, J, mig och mormor tog vi oss an karusellerna och åkte det som barnen ville. O hade nog kunnat parkera sig i den lilla berg- och dalbanan, "Nyckelpigan" (eller Mariehønen som det heter på danska...) men H ville vidare efter några åk. H åkte allt hon fick men tyckte att det räckte med en gång i Vikingaskeppet - och det tyckte jag och mormor också... Mormor är annars cool och åker det mesta. Hon vågade sig upp i den nya attraktionen för i år men den bangade jag för eftersom jag är höjdrädd. Berg- och dalbanan blev det inte i år, den vågade jag mig upp i förra året. Lite fikapauser i värmen bland alla getingar blev det, en sovpaus för O medan H bara vilade och den äldre generationen hann även med en tur med hästdroska i de vackra omgivningarna. Efter middagen var barnen ganska nöjda så strax innan halv nio gav vi upp och vände hemåt efter en lyckad dag.

Att vi åkte just igår bestämde vi hastigt i torsdags eftersom det sedan blir svårt att hitta en dag som passar oss alla och dessutom skulle vädret vara bra. Tidigare hade vi pratat om att även min syster och hennes familj skulle med men igår kunde de inte eftersom min svågers mamma var mycket dålig och min svåger ville ha ett möte med läkarna under gårdagen. Det hade han haft och detta mötet var inte så förhoppningsfullt. Läkarna hade sagt att det kunde gå hursomhelst närsomhelst men att de skulle prova att sätta in antibiotika för att se om hon blev piggare. Det blev hon inte. Hon dog i natt. Igår kväll var läget oförändrat när min svåger pratade med sjukhuset men vid tvåtiden i natt hade de ringt och sagt att andningsfrekvensen var förändrad. Trots att min svåger var på plats så fort han kunde (inom mindre än en timme) hann han inte fram i tid... Usch, det är så hemskt och så väldigt tråkigt. I måndags begravde de hans pappa och nu är hans mamma också borta. Två fina människor, som nu får återförenas med varandra får vi hoppas. En fin symbolik är att de i alla fall kan gravsättas tillsammans men jag tycker så synd om min svåger som har förlorat båda sina föräldrar inom loppet av mindre än en månad. Helt overkligt... För ett drygt år sedan anande vi ingenting och nu är båda borta.

Det som har hänt gör mig ännu mer övertygad om att vi gör rätt i en helt annan sak, med två helt andra personer. På onsdag ska vi för första gången på nio år träffa min faster och hennes man. För mamma blir det drygt tretton år sedan de sågs senast och för min och min systers familjer blir det självklart första gången de ses. Stora fjärilar i magen som alltid men jag vet att det kommer att bli bra. Varför vi inte har setts har jag nog skrivit om tidigare men kommer att göra en sammanfattning snart igen. Den senaste månadens händelser gör dock att det känns ännu bättre att ses, även om det är komplicerat. Man kan nämligen aldrig veta när livet tar slut och det är bra att påminnas om detta ibland.