Höst, häst, hår och hund

Höstdagjämningen har passerat, det första höstovädret likaså och om tre månader har vi firat julafton. Tiden rusar som vanligt och vi försöker hänga med. Jag har fortfarande massor att göra på jobbet och kommer liksom aldrig ikapp. Jag har planerat in en ledig dag i oktober, tagit semester hela höstlovet och planerat för ytterligare en ledig dag i november för att försöka vila och koppla av lite. I oktober ska jag och H åka till Ullared och troligen sover vi över även denna gång även om H inte fyller år... Denna gången gör vi i så fall det främst för min skull - det var väldigt skönt att slippa köra både upp och ner samma dag och dessutom uppskattar H egen tid med mig väldigt mycket. O vill bara vara hemma så jag behöver inte känna att det blir orättvist att han inte får en hotellnatt. Han har absolut fått erbjudandet men vill inte. På lovet ska barnen och jag bo på hotell en natt men resmålet måste vara Helsingborg om O ska vilja följa med... Så klart måste vi även bo på samma hotell som vi brukar göra, varför prova något nytt..? J ska vara på tur i Europa hela lovet så vi får hitta på saker på egen hand.

Jaha, var har hänt sen sist..? Hela familjen lyckades komma iväg på 20-årskalas eftersom O mådde bättre. Roligt med lite fler människor på kalas och roligt att träffa många som vi inte har sett på länge. O fick vara hemma även dagen efter medan H kämpade på i skolan även om hon var trött på torsdagen. Det blev inte jättesent på kalaskvällen men efter 22 är ändå väldigt mycket senare än barnen brukar lägga sig en skolkväll... På fredagen mådde O bra och kunde gå till skolan igen. Han missade hela utvecklingssamtalsveckan då de slutade kl. 12 varje dag men slapp samtidigt vara i skolan med vikarie, då hans lärare hade varit sjuk hela veckan. Hon var sjuk även denna vecka så utvecklingssamtal för O:s del får vänta några veckor till.

Förra fredagen var vi på Första linjen med H. Det blev ett avslutande samtal eftersom de tyckte att H mådde så bra att det var dags att avsluta kontakten. Vi hade gärna sett att H fortsatte att gå i samtal i förebyggande syfte men så funkar inte deras uppdrag, vilket är synd. Tänk om de hade investerat lite tid när patienterna börjar må bättre för att förebygga att de senare mår sämre igen. Nu fick vi instruktioner att ringa om H mår dåligt igen men då är det ju så dags... J behövde åka till jobbet men H och jag gick och fikade på det konditori som vi brukar gå till innan jag lämnade henne på skolan. Jag fortsatte till Malmö för att göra slingor och klippa mig. Egentligen skulle jag ha gjort det för tre veckor sedan men mitt i all jobbstress missade jag den tiden. Som tur är har jag haft samma frisör i snart tjugo år och aldrig missat en tid hittills men det var ändå väldigt pinsamt. Jag tappar så galet mycket hår just nu! Snart är det inget kvar... Jag har ont i hårbotten ibland och i duschen kan jag stå och dra av massor med hår. Lika mycket följer med när jag sen kammar mig. Två handfullar hår blir det varje gång och nu är mitt hår så tunt att jag måste lägga det rätt för att hårbotten inte ska synas. När jag samlar ihop håret blir det en mycket, mycket tunn hästsvans. Sedan två veckor äter jag tabletter från Apoteket som ska vara bra för hår, naglar och hud. Jag äter även B-vitamin men ännu så länge märker jag ingen skillnad.

I lördags var O på en prova på-tävling i friidrott. J och han åkte in först och H och jag kom efter en dryg timme. O och kompisen I iklädde sig friidrottsföreningens nya tröjor och provade 40 m, längdhopp, stafett, visselspjut och någon form av stavhopp. När man var nöjd var det bara att kliva upp på prispallen och få sin medalj. En trevlig tävlingsform som O uppskattade! Vi åt lunch i Lund och H och jag uträttade lite ärenden. Jag hann med en promenad med min kusin som jag inte har pratat med sen hon började som biträdande rektor på barnens skola - alltid roligt att prata med någon i samma bransch! På kvällen var vi hos L:s storasysters familj. O njöt av deras båda hundar och den yngsta, som precis har fyllt två år, är verkligen världens finaste. Hon påminner om L och I men är lite gladare än I och tryggare än L. O grät så klart på kvällen när han skulle sova och saknade L. Får lilla K valpar är det nog kört med vårt beslut att inte ha en hund till...

Hästar hinner vi med i stort sett varje dag så det är inte så intressant att skriva om - de dagarna ser i stort sett likadana ut... Det är därför lite roligt att variera med friidrott! O sprang ett litet lopp i tisdags kväll - 800 m i bra fart och den andra medaljen på fyra dagar, inte dåligt! I onsdags skulle min mamma ha fyllt år och i tisdags kväll skrev min moster till mig att hon och min morbror tänkte komma ut till graven och lägga en blomma. Eftersom jag inte har varit vid graven sen min pappas födelsedag för sex veckor sedan blev det ett panikbesök i onsdags morse för att plocka undan vissna blommor och massor av löv och annat som fallit ner från det träd som graven är under. Note to self: inte en grav under ett träd... Det är kanske fint men väldigt opraktiskt. Vi tyckte även att det var fint med stenläggning runt gravstenen i somras när vi gjorde den men nu när löv och annat skräp hade letat sig ner kring alla stenar, var det inte lika fint. Jag städade undan det värsta, fixade en liten bukett med blommor från Citygross och tände ett ljus. Jag hann lagom hem till den ledarskapsutbildning som jag skulle påbörja under förmiddagen och i en av kvartspauserna kom min moster och morbror inom och sa hej. De kom 11.01 och fick 11.13 - perfekt!

I helgen har vi för första gången på många veckor inget alls planerat - väldigt skönt! Idag har vi mest slappat och tagit det lugnt, imorgon blir det en runda till stranden i Falsterbo och lunch på gatuköket där. Det gäller att njuta av det fina höstvädret!

Röriga tankar och svåra beslut

Det senaste året har jag inte varit fullt engagerad i mitt jobb. Jag behöver brinna för det jag gör för att det ska bli bra och jag har inte haft ork och energi till det sen förra hösten. Då gick luften ur mig när jag fick en väldigt liten löneförhöjning och det blev definitivt inte bättre i våras när även den löneförhöjningen inte alls var som jag hade tänkt mig. Nu ska jag gå ett ledarskapsutvecklingsprogram som alla chefer i kommunen ska gå under ett år. Förra veckan förberedde jag mina mål tillsammans med min chef och en HR-representant och det blev väldigt tydligt för mig att jag inte har det engagemang och det driv som krävs för att åstadkomma förändring. Jag vet inte ens om jag vill vara chef. Det är inget som jag har strävat efter, det har bara blivit så. Jag vet heller inte om jag vill vara kvar i den tjänst som jag har nu eftersom den kommer att förändras. Min enhet får allt färre elever, vilket är positivt eftersom det betyder att alltfler elever kommer in på andra gymnasieprogram och introduktionsprogrammen inte behövs i samma utsträckning som tidigare. Nu ska dock min tjänst till viss del fyllas med arbetsuppgifter som är kopplade till Komvux och det dränerar mig helt på energi. Jag tycker inte att det är roligt att jobba med vuxna, jag kan inget om vuxenutbildning och jag har ingen lust att sätta mig in i den komplexa värld som vuxenutbildning är.

Detta innebär att jag måste se mig om efter ett annat jobb och det är en sorg. Jag trivs bra på min enhet, med personalen, med eleverna och med mina arbetsuppgifter. Det är en lyx att ha åtta minuter till jobbet och det underlättar vardagspusslet mycket. Jag kan disponera min arbetstid som jag vill, jag har en jättebra chef och kommunen är så liten att samarbete blir enkelt. Jag hade så gärna jobbat kvar men känner inte tillräcklig uppskattning för det jobb jag lägger ner och om jag nu dessutom ska få arbetsuppgifter som jag inte vill ha, är det bäst att söka sig vidare. Det har jag egentligen inget emot men det tar mycket tid och energi att börja en ny anställning och just nu behöver jag all tid och energi till H för att hon ska må bra. Det är ju ändå det allra viktigaste och då underlättar det massor om jag jobbar kvar där jag är nu. Det stora problemet är då att jag inte är så bra om jag inte tycker att det är roligt och då blir det inte roligt att jobba alls. Jag ska ändå söka nya jobb för att se om jag kommer till intervju. Det är säkert lite lättare att få nytt jobb nu eftersom många skolledare är lojala och byter i samband med läsårsskifte. Därför är det inte lika många som söker tjänsterna som är ute nu och då borde jag ta chansen. Söka kan man ju alltid men det lyser säkert igenom om jag inte helhjärtat vill ha jobbet. Jag söker inte vad som helst utan bara sådana jobb som jag verkligen kan tänka mig och just nu är det två sådana ute.

Förra veckan tickade på utan större problem. Jag lyckades vara ledig några timmar i onsdags och hann med Ikea, köpa shortchaps, boka tid hos optikern och försöka boka tid hos vårdcentralen. Det sistnämnda är ju alltid spännande... Vår vårdcentral har bara ett fåtal akuttider per dag och de vill jag inte ta i anspråk eftersom mina besvär inte är akuta. De hade även några tider för bokade besök men dessa tider släpps veckovis varje måndag morgon och då får man ringa igen , vilket jag glömmer och oftast inte har tillfälle till eftersom jag sitter i möte då. Jag missade det så klart igår så nu får jag vänta till måndag. 

I lördags skulle vi ha varit på brunch hos min guddotters storasyster som fyller 20 imorgon. Hon blev förkyld och kalaset ställdes in. Vi får istället fira henne på hennes födelsedag även om det inte är idealiskt mitt i skolveckan. H orkar förhoppningsvis eftersom de bara går i skolan till lunch denna vecka pga utvecklingssamtal. Vi hade hennes samtal idag och allting var hur bra som helst. H vill ha A i alla ämnen och var inte nöjd med att ligga på C i matte men vi försökte säga att det är hur bra som helst. I många av ämnena, bl a Svenska och Engelska, låg hon på A- eller B-nivå. Hon kommer att få ett F i höstterminsbetyget i Idrott eftersom hon inte vågar simma ryggsim och de ska inte ha simundervisning förrän till våren men det är hon förhoppningsvis okej med.

O skulle ha haft sitt samtal igår men läraren blev sjuk så vi gör ett nytt försök på torsdag. I söndags kväll var han otröstligt ledsen över L och grät länge. Igår morse kom han ner strax efter sex, vilket är en timme innan han brukar vakna, och var ledsen eftersom han inte hade sovit bra och hade ont i huvudet. Han brukar aldrig klaga över det men jag tänkte att det hade med tankarna kvällen innan att göra. Det kändes inte som att han var i skick att gå till skolan så när han sa att han inte ville det eftersom han inte mådde bra, tog jag inte någon strid. Inlärningsmöjligheterna hade inte varit på topp eftersom han var så trött och ledsen. J höll inte med och tyckte att han måste gå och prova men då hade jag redan sjukanmält honom och mailat hans lärare så han fick stanna hemma. Vi var dock tydliga med att nästa gång får han gå även om han har lite ont i huvudet och har vaknat tidigt. Han fick heller inte titta på TV eller iPad eftersom han behövde vila huvudet. Det var han helt med på. 

När jag skulle åka ropade jag upp till honom som jag brukar. Inget svar. Försökte igen eftersom han brukar komma ner och kramas men ingen reaktion. Det händer att han inte hör i sitt rum som är välisolerat men när jag gick upp hittade jag honom djupt sovandes i sängen. Jag hade pratat med honom bara tio minuter tidigare så han måste ha slocknat snabbt. Jag var tvungen att åka till jobbet men ringde hem strax efter tio och då hade han precis vaknat. När jag kom hem strax efter lunch såg jag direkt att han verkligen såg sjuk ut och tog tempen mest för att kolla. Han hade 38,6! Inte konstigt att han inte mådde bra... O var ändå nöjd med att vi hade fel (särskilt pappa) och att han faktiskt hade haft rätt känsla på morgonen. Han blev ju sjuk för mindre än två veckor sedan så det var delvis därför vi tänkte att han överdrev. Han hann vara i skolan i fyra dagar innan han nu är sjuk igen. Det blir troligen inget kalas för honom imorgon även om han har mått lite bättre idag och skolan får vänta minst till torsdag. På lördag ska han vara med på en prova på-tävling i friidrott som han har sett fram emot så då hoppas vi att han är frisk!

I söndags var jag och mina två kollegor och red turridning på islandshäst. Det har jag aldrig gjort men det är nog heller inget jag kommer att göra igen. Möjligen tillsammans med H för hennes skull men det var inte den upplevelse som jag hade sett fram emot. Islandshästar har ju en gångart som inte andra hästar har, tölt, och det var den jag hade sett fram emot att prova. Det brukar beskrivas som att denna gångart är skönare än vanliga hästars gångarter och visst var det lite mer stilla när jag väl fick till det men ingen jätteupplevelse. Min chef fick en häst som kunde flygande pass och valde detta när vi andra galopperade och det var tydligen en upplevelse. Om vi gör det igen måste jag prova att rida den hästen! En naturupplevelse i fin skog var det i alla fall, även om det inte är det som jag uppskattar mest med ridning. Två timmar i sadeln gav lite lagom träningsvärk men inte så allvarligt som jag trodde. Det är mycket inbokat på jobbet de närmaste veckorna och då kan jag inte styra mina tider på samma sätt men om jag får lite mindre uppbokat i kalendern ska jag även rida lite hästar på ridskolan någon morgon.

Dags att sova för att ladda för en heldag på en konferensanläggning tillsammans med mina två kollegor i ledningsgruppen!

Lilla M och saknaden efter en mamma

Ibland kan jag inte låta bli att tycka lite synd om lilla M. Den flickan som var jag innan jag blev stor. Jag kan även tycka lite synd om halvstora M. Den tonåring som var jag innan jag blev vuxen. Nu är det ju inte så vidare lönt att tycka synd om eftersom det förflutna inte går att ändra på. Det enda som stora M och mamma M kan göra är att försöka vara en bättre mamma än vad barnens mormor hade förmåga att vara.

När jag kramar H och O, vilket jag göra ofta och många gånger om dagen, kan jag tänka på lilla M som saknade sin mammas närhet och kramar. När jag säger till mina barn att jag älskar dem mest av allt, att de är de finaste som finns i hela världen, att de är fantastiska och sådana saker som man kan säga till det allra finaste man har, kan jag tänka att jag förmodligen säger detta för ofta till barnen. Om man nu kan säga det för ofta, det kanske man inte kan. Lilla M hade ingen mamma som visade fysisk ömhet och kärlek. Inga pussar och kramar. Inga snälla ord. Inga bevis på att hon älskade lilla M. Kanske är det därför som jag nu funderar på om jag säger det så ofta till mina barn att det blir tjatigt. Jag vet inte hur det ska vara eller kan vara. Jag kör bara på känsla och tror på att det är viktigt att uttrycka alla känslor man har, särskilt kärlek.

Lilla M hade som tur var en pappa som var väldigt fysisk och kramades ofta. Han sa nog heller aldrig att han älskade henne, inte med ord, men det behövdes inte. Det visste hon ändå. Han var skön att krama, fanns där när lilla M behövde det och var en trygg person som kunde vara glad, ledsen, arg, irriterad, irriterande, rolig, störig, envis och allt annat som en ganska normal förälder är. Hans ögon kunde lysa av glädje och stolthet, han kunde krama hårt, varmt och länge, han var intresserad av vad både lilla, halvstora och vuxna M tänkte, han var en orolig hönspappa och det var sjukt jobbigt men halvstora och vuxna M visste innerst inne att han var så för att han brydde sig om henne.

Lilla M:s mamma visade alltid omsorg om sina barn. Hon var hemmafru tills lillasystern började skolan, tog hand om sina barn, lagade god mat, fixade presenter vid födelsedagar och namnsdagar, la blommor runt tallriken när det var födelsedag, julpysslade, skjutsade, förhörde läxor och skrev under saker som skulle till skolan. Hon engagerade sig i sina barns fritidsaktiviteter, särskilt i Mulle, Strövarna och Friluftsfrämjandet och självklart i deras ridning. Vuxna M är dock inte säker på om hon gjorde det främst för sina barns skull eller främst för sin egen. Troligen det senare. Sen var det bara bra att hennes största intresse blev hennes barns dito och att det blev ett gemensamt intresse i familjen. Ibland kan vuxna M undra hur tonårstiden annars hade sett ut.

Lilla M:s mamma kunde inte ge det som lilla M behövde och som vuxna M fortfarande kan sakna. Hon kunde inte visa och ge villkorslös kärlek. Många skulle nog säga att lilla M ändå hade en trygg och bra barndom och så var det också. Det var bara det att det var något som fattades och att det som fattades ändå orsakade skada - inte fysiskt men psykiskt. Vuxna M var besviken på sin mamma och sörjde sin mamma långt innan hon gick bort. Vuxna M var arg på sin mamma för det som hon hade sagt och inte sagt, gjort och inte gjort. Vuxna M tog ett aktivt beslut att ändå ha kvar sin mamma i sitt liv och inte bryta kontakten, att ha någon form av relation där samtalsämnena rörde hästar, väder och livets olika problem och orättvisor. Mammans problem och orättvisor alltså. Ofta kände sig vuxna M som en mamma till sin mamma. 

Mamma M har så fruktansvärt svårt att förstå hur det kunde bli så här. Om vuxna M var arg, irriterad, besviken och ledsen på sin mamma så blev nog mamma M mer uppgiven. Hur kunde mamman inte känna de starka moderskänslor som var så naturliga för mamma M? Hur kan man låta bli att visa att man älskar sina barn? Hur kan man låta bli att ta sitt ansvar som mamma och söka hjälp om man känner att man inte har dessa känslor eller om man har dem och inte kan visa dem? Ja, det var en annan tid då och nej, det fanns inte lika mycket hjälp att få men ändå. Hur klarar man av att inte vara nära sina barn? Att inte krama dem? Det är självklart så att man kan visa kärlek på många olika vis men att alltid ha sina barn på replängds avstånd, det är ändå lite udda. För det var ungefär så det kändes. Hit men inte längre. Alla människor har olika zoner omkring sig och sin fysiska person. En främling håller man längst ifrån sig, en arbetskamrat kan komma lite närmare, en väninna ännu närmare och ens familj tätt, tätt inpå. När en mamma håller sina barn på samma avstånd som en arbetskamrat blir det lite konstigt.

Lilla M klarade ju sig ganska bra ändå, främst tack vare en pappa som inte var som mamman. Vuxna M kan dock fortfarande känna en tagg långt inom sig, något som skaver. Om inte ens mamma älskar en, vem ska då kunna göra det? Så tänkte halvstora och vuxna M ganska länge och kanske var det därför som det tog så lång tid för vuxna M att våga lita på sig själv, tycka om sig själv och äntligen våga släppa en man tätt, tätt inpå? Vuxna M kan fortfarande sakna sin mamma. Inte den mamman som var men den mamman som aldrig blev.

Minns i november den ljuva september...

Den strofen kan vara viktig att tänka på - särskilt efter den kallaste augusti på väldigt många år. September har hittills levererat bättre och just nu sitter jag utomhus för att insupa lite sensommarsol och värme. En ledig dag då jag kunde göra ingenting blev det inte i fredags utan istället en hel jobbdag för att få undan en massa så att jag förhoppningsvis kan vara ledig på onsdag istället... Jag är åtminstone mindre stressad denna veckan och har inte jobbat lite mycket övertid även om det som vanligt blev några timmar mer än det skulle. 

O vaknade med ont i halsen i tisdags och fick vara hemma hela veckan. Han hostar fortfarande ganska mycket så han kan inte gå imorgon heller. J och han ska ändå till en hudläkare och kolla ett märke som O har haft i pannan en längre tid så J tar vab hela dagen. Det är ju inte så mycket av den varan nu för tiden så det känns helt ok. Vi har turats om att jobba hemma och inte behövt vabba alls detta och förra året. Är barnen inte alltför sjuka klarar de ju också att vi är borta några timmar och de är ensamma hemma. Skönt med stora barn! Att O blev sjuk gjorde att vi slapp äta middag hos våra grannar som återigen har bjudit in oss och inte verkar förstå att det inte är en bra idé att umgås när man knappt hälsar annars... Ja, alltså jag hälsar varje gång jag ser dem men får inte alltid svar.

H sa att hon hade ont i halsen när hon vaknade i torsdags morse så hon fick vara hemma eftersom vi trodde att hon hade fått samma förkylning som O. Nu var det nog mest ett svepskäl för att slippa gå till skolan men det går ju inte att skicka iväg någon som säger sig ha ont i halsen och det är dessutom svårt att kolla om det stämmer eller inte. Hon fick vara hemma även i fredags eftersom man ska vara symptomfri 48 h men så särskilt sjuk var hon inte. Hon behövde möjligen en paus men glädjande nog har hon inte varit "H-sjuk" med feber sen skolan började. I fredags kväll fick hon följa med till stallet och rida lite eftersom hon skulle tävla med P igår. Hon var förväntansfull och nervös inför sin första start med honom men allt gick hur bra som helst. Han skötte sig fint och var sådär lugn och rutinerad som man vill att en 19-årig ponny ska vara. H red ett bra program med en hel del mindre ryttarmissar men fick ändå ihop drygt 68% och vann sin klass. Glad som en speleman och lättad över att ändå ha kunnat genomföra programmet utan större missar. P är ganska stor, vill inte alltid fatta galopp och kan ibland ta lite för mycket egna initiativ men igår var han hur snäll som helst. Nu måste H bara våga lita lite mer på honom men det blev en väldigt fin start i alla fall!

Idag var vi hos lilla B som i veckan har varit på återbesök hos veterinären och nu är friskförklarad. H red lite lätt i skritt och trav men stannade efter en stund och ville ha hjälp att länga stigläderna. Hon började gråta när jag sa att det ju är bra att hon växer för det höll hon inte alls med om. Hon är ju lätt och smal så på det sättet är det ingen fara att rida lilla B men hon kommer ju att bli längre och större och är redan på gränsen. Hon får rida året ut men efter nyår löser vi inget nytt anläggningskort till henne och då går det inte att rida så mycket eftersom vi under vintern är beroende av ridhus eller en bättre ridbana än den som finns på gården. Det är självklart tråkigt och sorgligt men det är en del av hästlivet som man behöver lära sig även om det är tufft. 

En ny vecka ligger framför oss. Besök på Första linjen med H, digitalt föräldramöte i hennes klass, läkarbesök med O, fira min guddotters storasyster som fyller 20 år och nästa söndag ska jag och mina två skolledarkollegor rida islandshäst. Det ska bli spännande! Spännande blir det också nu när EM-finalen i hoppning ska avgöras och medaljerna fördelas. Peder Fredricson ligger tvåa - heja, heja!