Fantastisk men tung dag

Idag har det nästan varit sommar, över tjugo grader och bara svag vind. Helt fantastiskt och man kunde verkligen känna en försmak av sommaren. Att gå på begravning en dag som denna känns inte bra på något vis men det är ändå bättre när naturen visar sin respekt genom att låta solen lysa från en klarblå himmel än när det regnar.

Idag begravdes mamman till två av mina elever, som har varit sjuk i bröstcancer i ca tio år. Det kändes självklart att gå på begravningen, både av respekt för T, som var en fantastisk person på många sätt, och för hennes sambo och döttrar. Jag fasade lite för hur jag skulle reagera eftersom jag bara har varit på min pappas begravning för snart elva år sedan och min mormors begravning när jag var tio år. Jag känner att jag har laddat mentalt den senaste veckan och jag tog mig igenom akten och kunde fokusera på T och den sorgliga stunden istället för att låta tankarna vandra iväg till pappas begravning. I och för sig brast det direkt när flickorna och deras pappa kom till kyrkan och jag kramade om dem. Stackars tjejer, 20 och 17 år gamla, som hade behövt sin mamma så många år till. Hela familjen var så ledsna men kanske främst den yngsta dottern som grät så att hon skakade. Av erfarenhet vet jag ju också att detta inte är det värsta. Visst är begravningen jobbig på många vis men samtidigt en fin stund med mycket kärlek från många människor runt omkring. Men det är ju sen det blir riktigt jobbigt.

När man inser att den man förlorat aldrig - aldrig - kommer tillbaka. Att man aldrig, aldrig ska få krama hen igen, att man aldrig, aldrig ska se hen igen, att man aldrig, aldrig ska kunna prata med hen igen... Det är också jobbigt när personer i ens närhet tror att man sörjer mindre för det har gått ett halvår, ett år, två år. Alla som har haft en stor sorg efter en person som dog "för tidigt" vet att sorgen inte går över. Den ändrar skepnad med tiden men det är som ett sår som aldrig läker. Det blir kanske en något tjockare sårskorpa efter några år men sen behövs det bara så lite för att den ska spricka upp.

När jag kom hem ville H ha en stor kram och när jag kramade henne kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Det går inte att låta bli att tänka på att de en dag ska genomgå detta när jag eller J har gått bort. Tanken att det skulle vara någon av dem som går bort före oss vägrar jag att tänka klart. När min pappa hade dött tänkte jag att jag aldrig skulle skaffa barn för att inte utsätta dem för en stor sorg men som tur är hittar man en större mening med att få barn och släpper tankar som dessa - för det mesta i alla fall...

Idag har jag bara njutit av mina två fina. J var som sagt borta så vi mös tillsammmans hela eftermiddagen och kvällen. Jag har så mycket bättre tålamod en dag som denna när jag verkligen tänker på hur fantastiskt bra vi har det. Jag ska försöka tänka så varje dag.

Imorgon ska H först följa med mig till läkaren för kontroll av operationen eftersom jag har väldigt ont så fort jag har varit på toaletten. Sen ska vi gå och titta på leksaker och hon ska få välja vad hon vill i hela affären - det lovade vi henne om hon bajsade på toaletten... Förra gången hon fick välja fritt var när hon lämnat sina nappar i nappträdet och då slutade det med en teservis för 99 kronor - hoppas att det landar där omkring imorgon också! Efter leksaksaffären ska vi fika och eventuellt även äta lunch i stan. H ser mycket fram emot detta och har pratat flera dagar om att bara hon och jag ska åka iväg. Det är helt ok att vabba med vattkoppor! Dessutom ska det bli fint väder imorgon igen och jag ska bara njuta och fira in våren.

Vattenkoppor...

I torsdags morse hade H en liten prick vid ena tinningen som såg ut som en finne. När jag hämtade henne på förskolan höll en av förskollärarna på att kolla H:s kompis C eftersom hon misstänkte vattenkoppor. Två andra barn hade blivit sjuka dagen innan och det har varit ett fall av vattenkoppor varannan vecka i minst en månad. Jag bad henne kolla på H:s prick också men hon var osäker. Vi tog som bestämt med oss kompisen T hem men H var inte så pigg på att leka. Hon ville heller inte äta middag och kändes varm. Jag blev ganska övertygad om att det nog var vattenkoppor när jag hittade en röd prick på magen och en på ryggen. Hon sov hela natten men när hon vaknade och vi kollade henne hade hon ca 20 prickar. En dryg timme senare hade hon - många... Fascinerande att se hur de bröt fram i rask takt. Lite feber men ändå ganska pigg så vi gick till dagis och lämnade O. Hade en lugn och mysig dag hemma även om H var jätteledsen över att hon dels inte kunde gå på sitt första leklandskalas och dels inte ha sitt eget kalas. Kändes på ett sätt lika bra att hon blev sjuk och att vi fick ställa in kalaset eftersom flera av gästerna ändå var sjuka. Men som H sa: "Varför kunde inte alla blivit sjuka på måndag?" och det hade hon ju rätt i...

Idag har vi räknat prickar och slutade när vi kom till 300 så mer än så har hon i alla fall. Några är vätskefyllda och ilsket röda men långtifrån alla. De har heller inte varit särskilt besvärliga eller kliat ännu men det kommer kanske. Idag har hon både lekt med kompis och varit på lekplats även om hon är lite matt. Äter som vanligt i alla fall och har inga prickar i munnen eller på känsliga ställen.

Det är mysigt att vara hemma när barnen är hyfsat pigga även om de är sjuka. H har pratat som en kvarn och stammar nästan inte alls, precis som det brukar bara när hon är sjuk. Undrar varför det är så..? Nu väntar vi med spänning på det tredje dygnet som många säger ska bli värst.

Stora H!

Jag glömde ju helt bort det i princip viktigaste som hände på påsklovet... Under ca ett år (efter att H lovade att sluta bajsa i blöja när hon hade fyllt fyra år och sedan ändrade sig till fem år) har vi påmint H om att det efter femårsdagen inte kommer att vara ok att bajsa i blöja längre. Därför fick hon dagen efter sin femårsdag en dos Laktulos för att göra utgifterna lite lösare. Det gick ok den kvällen men på söndagen hade vi värsta kampen. Jag sa då att vi kunde sluta med medicin så fort hon har bajsat på toaletten och om det var detta som motiverade henne eller om hon bara var redo, vet jag inte men på måndagseftermiddagen sa hon att hon var bajsig, hämtade snabbt en bok och satte sig på toaletten som den mest självklara sak i världen. Jag tänkte mig att det skulle ta sin lilla tid och kanske bli protester, såsom det har blivit de andra gångerna hon har provat. Döm om min förvåning när hon efter mindre än en minut ropar att hon är färdig... Trodde nästan inte på henne, måste jag erkänna men jodå, det låg ett resultat i toaletten! H sken som en sol och vi firade det hela med lite efterrätt efter middagen. Stor lättnad även hos hennes föräldrar... Det gick sedan precis lika bra på tisdagen, nästan ännu snabbare. Hon har inte fått mer medicin men jag är övertygad om att problemet är löst eftersom hon funkar så med allt - har hon bara gjort något hon tror är farligt en eller två gånger så går det hur bra som helst sen.

Som avslutning på sin femårsdag fick hon också sin sista kvällsvälling. Vi har under den senaste månaden trappat ner succesivt och ersatt med smörgås på kvällen och från och med i lördags tog vi bort vällingen helt. Inga protester alls och hon får fortfarande en flaska på morgonen. Eftersom hon inte äter så bra känns det ok att hon fortsätter med välling på morgonen men om hon får det på kvällen är det svårt att träna på att bli torr. Det har inte kommit något kiss alls i nattblöjan sedan i lördags. Inte för att det gjorde det så ofta innan heller men ca 1-2 ggr per vecka kunde det hända.

Stora, fina H! Idag ska hon för första gången ta med sig en kompis hem från dagis - ytterligare en milstolpe...

Tillbaka till vardagen igen

Vilket fantastiskt skönt påsklov! Fint väder, ledig i tio dagar, startade inte datorn på hela tiden (kollade iofs mailen på iPaden men det känns inte som samma sak) och fick gjort en massa saker som har legat på vänt. Det viktigaste var nog att vi flyttade upp där uppe och barnen fick nya rum. Jag har nog inte förstått exakt hur jobbigt det verkar ha varit för H att vi andra tre sov i sovrummet medan hon sov i sitt eget rum precis intill. Sedan vi flyttade upp har hon inte vaknat en enda natt och hon har sovit längre på morgnarna och inte kommit in till oss vid 5-tiden som hon gjorde där nere under lång tid. O är också väldigt nöjd med sitt eget rum och flera nätter har han sovit utan att vakna alls.

På onsdagen på lovet hade jag och barnen bestämt att vi skulle åka bussen till Lund och titta på leksaker. Precis när jag skulle klä på dem och vi skulle ge oss iväg ringde min faster, som jag inte har pratat med på drygt fyra år och inte träffat på nästan nio år om man inte räknar ett kort möte på stan när jag var gravid med H. Jag kände att jag bara var tvungen att prata med henne eftersom jag skjutit det framför mig så länge och det gjorde jag medan jag fick på barnen och mig själv ytterkläderna, packade ihop det sista som skulle ner i skötväskan, i snabb takt marscherade till bussen och sprang sista biten för att hinna. Handsfree är en bra uppfinning! Barnen var väldigt duktiga, gick ur vagnen, på bussen själv, hittade ett säte och klättrade upp. Jag lyckades betala trots att jag hade glömt busskortet och sedan kunde jag avsluta samtalet på vägen in till Lund. Nu måste vi bara se till att det blir en fortsatt kontakt och att vi kan träffas inom kort.

På torsdagen var vi mest hemma och förberedde för H:s födelsedag och på kvällen var J och jag på Magnus Uggla på Malmö Arena. Lite för mycket under bältet som inte var roligt men det vägdes upp av sista halvtimmens potpurri av alla fina låtar. Han är verkligen helt otrolig - om jag har hälften av hans energi när jag fyller 60 år kommer jag att vara mer än nöjd. Han avslutade med "Jag och min far" i ett väldigt fint arrangemang och det var knäpptyst i publiken. Mäktigt!

På långfredagen var det fem år sedan fina H kom till världen. Vi lyckades väcka henne med presenter, sång och frukost på sängen. Hon blev nöjd med sina presenter och hon och O sysselsatte sig med dem större delen av dagen så J och jag kunde förbereda släktkalaset utan stress. Under hela lovet har barnen verkligen lekt fint med varandra och haft behållning av varandras sällskap - så roligt att se! O kallar nu H för "Lilly" och är väldigt stolt över att han äntligen har kommit på ett namn på henne. Kalaset klarades av med mormor, farmor, farfar, faster, farbror, moster, morbror, gudföräldrar och alla tillhörande barn utom äldsta kusinen som blir 17 år i år och hade andra planer.

På lördagen hade påskharen lämnat en del paket i trädgården så vi inledde dagen med att gå på jakt efter dessa. Annars tog vi det bara lugnt och njöt av det fina vädret och lekplatsbesök innan en av J:s kompisar som är nyskild kom på besök för att hjälpa oss att äta upp resterna. På påskdagen och annandagen dömde jag från morgonen och var inte hemma förrän efter 15 men vi hann med lite familjemys när jag kom hem ändå.

I måndags kväll startade jag datorn och förberedde veckan lite så nu är allt som vanligt igen - dvs full rulle! Som tur är är det bara fyra arbetsdagar denna vecka och tre nästa... :-)

Påsklov!

Det bästa med att arbeta i skolan är att jag har möjlighet att vara kompledig på loven, åtminstone för det mesta eller i alla fall majoriteten av lovdagarna. I år kändes påsklovet verkligen välkommet efter många hektiska veckor. Denna period är det alltid som mest att göra för en studievägledare och i år har det varit lite extra eftersom jag fick nya uppdrag precis efter sportlovet och som alltid tar det lite tid att komma in i jobbet på en ny skola. Idag är det åtminstone sista ansökningsdag till högskola så nu kan jag inte göra så mycket mer för en del treor medan andra i och för sig kommer att behöva desto mer hjälp med Komvuxansökningar, arbetslöshet mm. Dessutom stundar nu omvalsperioden för niorna men efter den 15 maj ska det nog vara lite lugnare...

I helgen vände vi i stort sett upp och ner på hela huset så nu är det mesta av det som var där uppe på nedanvåningen och vice versa. H och O har äntligen fått varsitt rum där uppe och vi sover i utrymmet som är mellan deras rum. Vi har fixat och donat med alla saker som ska upp på väggarna, flyttas, slängas, sparas men på vinden etc. Idag blir det en tur till Ikea med en väldigt lång inköpslista... I vårt gamla sovrum har barnen nu ett lekrum och det bästa med det är att alla leksaker som vi tidigare hade i vardagsrummet nu får plats där. H:s gamla rum blir kontor och det är jätteskönt att få ett riktigt sådant! H har sovit som en stock på sitt nya rum och inte vaknat alls dessa två nätterna medan O är ganska orolig och har vaknat många gånger. Båda nätterna har jag gett upp och lagt mig i den säng som står kvar på hans rum. Jag behöver inte gå upp till honom utan bekräftar bara att jag finns det med ett "mmm" när han kallar mamma. Tror att det går över ganska snabbt eftersom han sovit så bra tidigare. Han var lite orolig när vi bytte från spjälsäng till större säng också men det löste sig snabbt.

Idag var det påskfest på H:s avdelning och även lediga barn var inbjudna. O och jag passade på att åka till konditoriet och beställa en tårta till H:s kalas på fredag samt handla mat. Han fick ett av sina berömda bryt när vi bara hade hunnit en liten bit in i affären eftersom pengen som man har för att lösa ut vagnen inte gick att ta ur... Detta bölade han för resten av tiden i affären och som vanligt hjälper ingenting... Han blev helt tyst när vi hade betalat och han fick ut sin peng igen - suck...

Som alltid när jag är stressad blir jag också mer känslig. Dessutom har det hänt en del tråkiga saker runt mig på sista tiden vilket också påverkar hur jag mår. En mamma till två av mina elever, som jag har känt i många år, gick bort för snart två veckor sedan efter en tio år lång kamp mot bröstcancer. Hon fick max tio år av läkarna när hon fick sin diagnos och hon levde i tio år så på ett sätt kan man ju säga att hon hade tur men det är ändå ofantligt orättvist att inte få bli mer än 51 år och efterlämna man och två döttrar i tjugoårsåldern. Fasar lite för att gå på begravningen eftersom jag inte varit på någon sedan min pappa gick bort och inte alls vet hur jag kommer att reagera. Men det är bara att bita ihop och göra det... Förutom detta har min systers svärfar drabbats av hjärntumör och sedan i somras behandlas hennes svärmor för cancer i bukspottskörteln så just nu är det lite mycket tråkigheter på samma gång. Detta har dock fått mig att idag ta tag i det som jag inte har gjort på flera år - ringa till min faster. Jag hade laddat ett par dagar och passade på när barnen sov middag men det blev lite antiklimax eftersom hon inte svarade. Kunde dock lämna meddelande så kanske ringer hon upp...

Nä, dags att väcka O och packa iväg oss till Ikea för att spendera lite (eller rätt så mycket) pengar...