Det har varit en spännande vecka på många sätt... Alla nyhetssändningar domineras av rapporteringen om Corona-viruset, eller Covid-19 som man kan använda om man känner sig lite trött på Corona. Detta virus påverkar verkligen hela världen och jag är helt övertygad om att vi i framtiden kommer att prata om ett före och ett efter Corona, ungefär som 11 september 2001.
Just denna vecka påverkade det mig högst personligen eftersom alla gymnasieskolor från och med i tisdags rekommenderas att undervisa eleverna på distans. Vi hade studiedagar måndag och tisdag som var planerade sedan länge och det passade ju väldigt bra! I måndags hade lärarna i uppgift att planera för distansundervisning och tänka till kring hur ett sådant upplägg eventuellt skulle kunna se ut om det skulle bli aktuellt. I tisdags hade vi en gästföreläsare från Stockholm hos oss. Hon körde igång som planerat på morgonen och vid kvart i tio var det dags för fikapaus. I matsalen kallade en i bespisningspersonalen på mig och frågade om jag hade hört att alla gymnasieskolor ska stänga. Det hade regeringen meddelat på en presskonferens precis... Det var bara att ställa om resten av dagen - stryka det som var planerat och använda tiden för att förbereda oss på bästa sätt. Vi insåg snabbt att vi var tvungna att fortsätta någon form av undervisning onsdag-fredag för att förbereda eleverna på deras nya verklighet. Många av våra elever har stora särskilda behov, flera är analfabeter, många är icke-digitala och de allra flesta klarar inte av att planera studierna och genomföra dem på egen hand. Dessutom är skolan det som ger många någon form av struktur i tillvaron, en chans att komma bort från sin familj, från trångboddhet, från problem - och framför allt: en chans att äta både frukost och lunch varje vardag. På måndag kör vi igång distansundervisningen men vi kommer att vara tvungna att kalla eleverna till skolan i mindre grupper för att allt ska fungera någorlunda...
Det är svårt att ta in vilka effekter Corona-viruset får på samhället, inte bara i Sverige utan över hela världen. Redan duggar konkurserna tätt och många människor har blivit eller kommer att bli arbetslösa. Vissa branscher jobbar och sliter mer än någonsin medan andra inte har någonting alls att göra. Kollektivtrafiken har minskat sina avgångar, flygen står i princip stilla. Vi kan fortfarande ta oss ut ur Sverige men eftersom vi inte får ta oss in i grannländerna är vi ändå ganska instängda. Resor bokas av, hotell stänger, affärer ändrar sina öppettider. Vissa vågar inte röra sig ute, andra lever som vanligt. Föräldrar håller friska barn hemma och går själv inte till sitt jobb, vissa jobbar hemma, andra jobbar precis som vanligt. En del barn är i skolan, en del följer undervisningen på distans och en del tar tillfället i akt och gör inget skolarbete alls. Medan vissa kämpar och sliter för att täcka upp för sina sjuka kollegor, stannar andra hemma och nyttjar att det just nu inte finns något karensavdrag och att man inte heller behöver sjukintyg på åttonde dagen. Kriser lyfter fram både det bästa och det sämsta med oss människor. Vi försöker leva som vanligt så länge vi är friska. Jag förstår inte alls de föräldrar som håller friska barn, som inte är i en riskgrupp, hemma om det dessutom inte heller finns någon i familjen som tillhör en riskgrupp. Det bästa måste vara att allt rullar på så normalt det bara går så länge det går. Vi har bokat av vår resa till London första helgen i maj. Vi hade absolut kunnat tänka oss att åka dit men eftersom fler och fler länder stänger sina gränser och vi inte kan flyga ut från Kastrup så går det helt enkelt inte - och London ligger ju kvar.
På barnens skola sköter de situationen exemplariskt och informationen från kommunens skolchef är också väldigt tydlig och bra. O var hemma i onsdags eftersom han hade ont i halsen och då fick han direkt uppgifter via mailen på morgonen. Igår var H:s årskurs med i ett pilotprojekt och började sin undervisning via Google Meet hemma på morgonen för att se hur det fungerade. Det gick hur bra som helst! Efter ett par timmar åkte de sedan till skolan som vanligt.
I onsdags hann jag och min syster vara på två av de banker där mamma hade konton. Vi fick hjälp med vad vi skulle göra med de olika kontona och vilka papper vi skulle skicka in. Jag tog därför på kvällen även tag i det uppdragsbrev som vi måste skicka till den tredje banken där hon hade konton och gjorde allt som skulle skickas in klart. I torsdags skulle vi nämligen träffa min mammas båda väninnor som nu är de enda som är kvar i den syjunta som sex småbarnsmammor startade i början av 1980-talet. Det passade alldeles utmärkt att ta med alla papper som skulle vidimeras så att dessa båda damer kunde skriva på. Vi hade en trevlig kväll med god mat och pratade i drygt fem timmar. De ville försöka förstå dels det som hade hänt med mamma under september, oktober och november och dels den bild av mamma som vi har och som de inte alls delar. Vi berättade öppet om allt och svarade på alla deras frågor. Det blev ett fint samtal och de uttalade flera gånger att de var nästan chockade av den bild av mamma som vi återgav. Så kände de inte henne alls och självklart måste det vara jobbigt att inse att de inte har känt en väninna sedan drygt fyrtio år på riktigt. De har bara känt den bild som hon ville att de skulle känna, åtminstone de sista tio åren. Det var skönt att sitta ner tillsammans med dem - de är ju ändå mammor till mina två bästa barndomskompisar och både jag och min syster har tillbringat mycket tid hos dem. Ungefär i tolvårsåldern växte den enas dotter och jag ifrån varandra och har inte haft kontakt alls sedan vi slutade nian men min syster, som var väldigt bra kompis med hennes lillebror eftersom de har umgåtts sedan de föddes med en veckas mellanrum, har fortfarande kontakt med honom via Facebook.
Jag var hemma ganska sent den kvällen och det tog en stund innan jag somnade eftersom det var mycket tankar som snurrade i mitt huvud. Jag vaknade en gång mitt i natten och hade svårt att somna om och vaknade igen vid kvart över fem och kunde då inte somna om alls. Samtidigt som det är skönt att berätta om mamma väcker det känslor av olika slag - mest av allt är jag nog väldigt besviken på henne. Igår var jag hos min och mammas gemensamma frisör för första gången på drygt fem månader. Mamma var ju på väg till henne den fredagen då min svåger istället fick köra henne till akuten och jag fick ringa och ställa in klipptiden, som jag hade bokat två dagar innan när jag var hos frisören. Tänk vad lite jag visste när jag satt i stolen den gången och ändå är det inte ens ett halvår sedan. Livet kan verkligen förändras snabbt och på de mest outgrundliga sätt...
lördag 21 mars 2020
onsdag 11 mars 2020
Mammakänslor
Det är många tankar som snurrar nu. Det mesta kring mamma har lagt sig, det värsta med begravning, bouppteckning, lägenhetsröjning, lägenhetsförsäljning osv är över. Kvarstår fortfarande en del sortering och tömning av lägenheten liksom att gå till banken och skifta arvet samt urnsättning men det känns ändå hanterbart. Vi har ett foto av mamma framme i vardagsrummet och det slog mig idag att jag kan titta på det utan att känna något. Inte sorg eller saknad i alla fall. Åtminstone inte för henne som person. Mer än undran över vem min mamma egentligen var och hur hon kunde bli som hon blev.
Under hennes korta sjukdomstid och under tiden fram till begravningen var det så många som hörde av sig och jag fick tillfälle att prata mycket, vilket jag tror verkligen hjälpte mig under de svåra månaderna. Våra släktingar, mammas väninnor, mina vänner. Nu är det ingen som hör av sig för att fråga hur det är och det är säkert helt naturligt. Jag utstrålar säkert också en styrka mitt i allt och många tror nog att allt är lugnt. Och det är det ju. Och kanske är det det som känns så konstigt.
Jag läser förtvivlade inlägg från människor runt om i världen som har förlorat sina nära i samma hemska sjukdom som min mamma drabbades av. Fruktansvärda öden som liknar min mammas - ibland är tiden från diagnos eller sjukdomsdebut några veckor, ibland några månader men sällan längre än så. Vården och kunskapen är bättre än den mamma fick ta del av på många håll men sämre på andra. Självklart är jag ledsen för att mamma drabbades av denna hemska sjukdom. Samtidigt är jag ändå lättad och tacksam att allt gick så fort. En långdragen demens hade verkligen inte varit att föredra, varken för henne eller oss. Det känns dock hemskt att inte sakna sin mamma. Det känns som ett stort misslyckande på något sätt, främst hennes misslyckande då. Jag undrar hur hon fungerade innerst inne. Hur var det att vara hon? Vilka tankar tänkte hon? Vilka känslor kände hon? Jag vet inte det. Jag har känt en person i hela mitt liv och ändå känner jag inte henne alls. Det enda som känns bra i denna situation är att min känsla har varit rätt i väldigt många år. Det var något som inte var som det skulle med min mamma. Det var inte mig det var fel på.
Ja, inte så att jag är ofelbar och världens bästa person men jag är ganska väl medveten om mina tillkortakommanden och brister och försöker att ständigt jobba med dem. Jag reflekterar och analyserar och försöker se på mina handlingar och sådant jag säger ur ett utifrån-perspektiv. Ibland lyckas jag, ibland inte. Jag undrar om min mamma reflekterade över och analyserade sin föräldraroll under min uppväxt. Jag tvivlar. Själv tänker jag varje dag på saker som jag kunde ha gjort eller sagt annorlunda till mina barn. Jag ber om ursäkt när det behövs, jag försöker att göra annorlunda nästa gång. Jag berättar varje dag för dem hur fantastiska de är, på olika sätt. Jag peppar, förmanar, uppmuntrar, tjatar, kramar, lyssnar, pratar, svarar, hjälper, stjälper, stöttar. Min mamma gjorde kanske vissa av dessa saker på sitt sätt men inte på det sätt som jag hade behövt och vissa saker gjorde hon inte alls. Hon var ganska liten i sin föräldraroll egentligen. Jag tror att hon fixade det hyfsat bra när vi var små men inte när vi blev lite äldre. Jag inser nu att jag tappade respekten för henne väldigt tidigt, någon gång på mellanstadiet. Kanske när jag insåg att alla mammor inte var som min.
Jag har som sagt lagt många terapitimmar på att reparera de skador som min mamma orsakade. Jag tror inte att det var hennes mening för hon var ingen elak människa men det sätt hon behandlade mig på satte ändå djupa spår. Jag hade helt enkelt behövt en annan mamma. Jag hoppas innerligt att mina barn inte kommer att känna så när de blir stora. Mina barn är väldigt nära mig - vi kramas många gånger om dagen, jag tar på dem ofta, jag tilltalar dem med olika smeknamn som jag bara använder för dem, jag bekräftar upplevelser som de har haft i skolan och på sin fritid, jag pratar mycket med dem om allt mellan himmel och jord. Jag försöker att vara en annan mamma än min egen mamma. Jag tar de delar av en bra förälder som jag hade i min pappa med mig in i mitt eget föräldraskap och de föräldraegenskaper som jag inte uppskattade hos min pappa, försöker jag att minimera eller helt ta bort men ibland är det svårt. Jag försöker tänka på olika föräldraförebilder som jag har och göra mer som dem, olika i olika situationer.
Jag ser mycket av mig själv i H men ändå inte. På många sätt är vi lika och jag hoppas att hennes resa genom de svårigheter som hon tyvärr har ärvt av mig, ska bli enklare än min. Eftersom jag är uppmärksam på hur mina svårigheter har nedärvts till barnen, tror jag att det kommer att göra H:s liv lite lättare än mitt var. Jag ser förstås också att H har fått många positiva egenskaper som förhoppningsvis kommer att kompensera för hennes svårigheter. Hon är så smart! Mycket smartare än J och jag var i hennes ålder. Hon är vetgirig och kan väldigt mycket för att bara vara knappt elva år. Hon är klok, omtänksam, har höga krav på sig själv som vi försöker hålla på en lagom nivå och har väldigt lätt för allt i skolan. Hon är omtyckt av många kompisar och älskar hästar och andra djur. Hennes självkänsla och självförtroende är inte alltid på topp men vi jobbar på det. Ibland krockar H och jag - kanske för att vi är så lika. Ganska ofta säger H att vi tycker mer om O än henne men det gör vi så klart inte. De är bara två helt olika personer, två helt olika personligheter och man kan inte behandla och bemöta två olika individer på exakt samma sätt. Eftersom det är hennes känsla försöker vi dock att tänka på hur vi bemöter båda våra barn. Tyvärr är det inte alltid så lätt att vara äldst - kanske blir det andra krav på henne bara på grund av hennes plats i syskonskaran. Det finns ju samtidigt väldigt många fördelar med att vara äldst!
I O ser jag mycket av min pappa. Jag förundras ofta över O som person. H är mer som jag hade föreställt mig att ett barn som består till hälften av mina gener skulle kunna bli. O är så olik mig och J på många sätt. Han har enligt farmor vissa drag från J när det gäller en del beteenden men hans glada och medryckande skratt och hans positiva personlighet måste han ha ärvt från sin morfar och det är jag så tacksam för. O:s ögon lyser när han pratar om något roligt. Han är oftast väldigt glad och har nära till skratt men om han inte är det är han väldigt sur, väldigt arg, väldigt ledsen och oftast då i kombination med antingen hungrig eller trött. Hans morfar var också en känslomänniska med ett stort register. O är verbal och tycker om att prata, precis som min pappa. O:s samtalsämnen är ännu så länge ganska ensidiga och han pratar helst om det som är hans specialintresse för stunden men jag tänker att han kommer att ha nytta av att kunna prata med många olika personer om ditten och datten i framtiden - lika bra på att konversera människor som sin morfar. Han har kloka funderingar och gillar skolan, där han har lätt för det mesta men är särskilt duktig på matte. Och så är han ju så snäll och godhjärtad! Tjejernas favoritkille och aldrig någonsin i bråk med någon. Ett stort självförtroende och en självkänsla som nog är ovanlig för en så pass liten kille. Ofta tittar jag på honom och förundras över att jag kunde få en så fin son. Som jag säkert har skrivit innan var kärleken till O komplicerad när han låg i magen medan min kärlek till H var fullständigt självklar från allra första början. Jag känner en enorm stolthet över båda mina barn och jag hoppas att de känner min villkorslösa kärlek även om vi ibland inte är helt på samma våglängd - men det ska väl föräldrar och barn inte alltid vara heller...
Under hennes korta sjukdomstid och under tiden fram till begravningen var det så många som hörde av sig och jag fick tillfälle att prata mycket, vilket jag tror verkligen hjälpte mig under de svåra månaderna. Våra släktingar, mammas väninnor, mina vänner. Nu är det ingen som hör av sig för att fråga hur det är och det är säkert helt naturligt. Jag utstrålar säkert också en styrka mitt i allt och många tror nog att allt är lugnt. Och det är det ju. Och kanske är det det som känns så konstigt.
Jag läser förtvivlade inlägg från människor runt om i världen som har förlorat sina nära i samma hemska sjukdom som min mamma drabbades av. Fruktansvärda öden som liknar min mammas - ibland är tiden från diagnos eller sjukdomsdebut några veckor, ibland några månader men sällan längre än så. Vården och kunskapen är bättre än den mamma fick ta del av på många håll men sämre på andra. Självklart är jag ledsen för att mamma drabbades av denna hemska sjukdom. Samtidigt är jag ändå lättad och tacksam att allt gick så fort. En långdragen demens hade verkligen inte varit att föredra, varken för henne eller oss. Det känns dock hemskt att inte sakna sin mamma. Det känns som ett stort misslyckande på något sätt, främst hennes misslyckande då. Jag undrar hur hon fungerade innerst inne. Hur var det att vara hon? Vilka tankar tänkte hon? Vilka känslor kände hon? Jag vet inte det. Jag har känt en person i hela mitt liv och ändå känner jag inte henne alls. Det enda som känns bra i denna situation är att min känsla har varit rätt i väldigt många år. Det var något som inte var som det skulle med min mamma. Det var inte mig det var fel på.
Ja, inte så att jag är ofelbar och världens bästa person men jag är ganska väl medveten om mina tillkortakommanden och brister och försöker att ständigt jobba med dem. Jag reflekterar och analyserar och försöker se på mina handlingar och sådant jag säger ur ett utifrån-perspektiv. Ibland lyckas jag, ibland inte. Jag undrar om min mamma reflekterade över och analyserade sin föräldraroll under min uppväxt. Jag tvivlar. Själv tänker jag varje dag på saker som jag kunde ha gjort eller sagt annorlunda till mina barn. Jag ber om ursäkt när det behövs, jag försöker att göra annorlunda nästa gång. Jag berättar varje dag för dem hur fantastiska de är, på olika sätt. Jag peppar, förmanar, uppmuntrar, tjatar, kramar, lyssnar, pratar, svarar, hjälper, stjälper, stöttar. Min mamma gjorde kanske vissa av dessa saker på sitt sätt men inte på det sätt som jag hade behövt och vissa saker gjorde hon inte alls. Hon var ganska liten i sin föräldraroll egentligen. Jag tror att hon fixade det hyfsat bra när vi var små men inte när vi blev lite äldre. Jag inser nu att jag tappade respekten för henne väldigt tidigt, någon gång på mellanstadiet. Kanske när jag insåg att alla mammor inte var som min.
Jag har som sagt lagt många terapitimmar på att reparera de skador som min mamma orsakade. Jag tror inte att det var hennes mening för hon var ingen elak människa men det sätt hon behandlade mig på satte ändå djupa spår. Jag hade helt enkelt behövt en annan mamma. Jag hoppas innerligt att mina barn inte kommer att känna så när de blir stora. Mina barn är väldigt nära mig - vi kramas många gånger om dagen, jag tar på dem ofta, jag tilltalar dem med olika smeknamn som jag bara använder för dem, jag bekräftar upplevelser som de har haft i skolan och på sin fritid, jag pratar mycket med dem om allt mellan himmel och jord. Jag försöker att vara en annan mamma än min egen mamma. Jag tar de delar av en bra förälder som jag hade i min pappa med mig in i mitt eget föräldraskap och de föräldraegenskaper som jag inte uppskattade hos min pappa, försöker jag att minimera eller helt ta bort men ibland är det svårt. Jag försöker tänka på olika föräldraförebilder som jag har och göra mer som dem, olika i olika situationer.
Jag ser mycket av mig själv i H men ändå inte. På många sätt är vi lika och jag hoppas att hennes resa genom de svårigheter som hon tyvärr har ärvt av mig, ska bli enklare än min. Eftersom jag är uppmärksam på hur mina svårigheter har nedärvts till barnen, tror jag att det kommer att göra H:s liv lite lättare än mitt var. Jag ser förstås också att H har fått många positiva egenskaper som förhoppningsvis kommer att kompensera för hennes svårigheter. Hon är så smart! Mycket smartare än J och jag var i hennes ålder. Hon är vetgirig och kan väldigt mycket för att bara vara knappt elva år. Hon är klok, omtänksam, har höga krav på sig själv som vi försöker hålla på en lagom nivå och har väldigt lätt för allt i skolan. Hon är omtyckt av många kompisar och älskar hästar och andra djur. Hennes självkänsla och självförtroende är inte alltid på topp men vi jobbar på det. Ibland krockar H och jag - kanske för att vi är så lika. Ganska ofta säger H att vi tycker mer om O än henne men det gör vi så klart inte. De är bara två helt olika personer, två helt olika personligheter och man kan inte behandla och bemöta två olika individer på exakt samma sätt. Eftersom det är hennes känsla försöker vi dock att tänka på hur vi bemöter båda våra barn. Tyvärr är det inte alltid så lätt att vara äldst - kanske blir det andra krav på henne bara på grund av hennes plats i syskonskaran. Det finns ju samtidigt väldigt många fördelar med att vara äldst!
I O ser jag mycket av min pappa. Jag förundras ofta över O som person. H är mer som jag hade föreställt mig att ett barn som består till hälften av mina gener skulle kunna bli. O är så olik mig och J på många sätt. Han har enligt farmor vissa drag från J när det gäller en del beteenden men hans glada och medryckande skratt och hans positiva personlighet måste han ha ärvt från sin morfar och det är jag så tacksam för. O:s ögon lyser när han pratar om något roligt. Han är oftast väldigt glad och har nära till skratt men om han inte är det är han väldigt sur, väldigt arg, väldigt ledsen och oftast då i kombination med antingen hungrig eller trött. Hans morfar var också en känslomänniska med ett stort register. O är verbal och tycker om att prata, precis som min pappa. O:s samtalsämnen är ännu så länge ganska ensidiga och han pratar helst om det som är hans specialintresse för stunden men jag tänker att han kommer att ha nytta av att kunna prata med många olika personer om ditten och datten i framtiden - lika bra på att konversera människor som sin morfar. Han har kloka funderingar och gillar skolan, där han har lätt för det mesta men är särskilt duktig på matte. Och så är han ju så snäll och godhjärtad! Tjejernas favoritkille och aldrig någonsin i bråk med någon. Ett stort självförtroende och en självkänsla som nog är ovanlig för en så pass liten kille. Ofta tittar jag på honom och förundras över att jag kunde få en så fin son. Som jag säkert har skrivit innan var kärleken till O komplicerad när han låg i magen medan min kärlek till H var fullständigt självklar från allra första början. Jag känner en enorm stolthet över båda mina barn och jag hoppas att de känner min villkorslösa kärlek även om vi ibland inte är helt på samma våglängd - men det ska väl föräldrar och barn inte alltid vara heller...
söndag 8 mars 2020
Liten uppdatering om barnen
Meningen är ju att jag här ska skriva saker som händer i familjen och som barnen kan ha glädje av när de är större. Det har inte blivit så mycket av den varan sedan i höstas, känner jag... Om tre månader är detta läsår till ända och barnen växer och växer. Tänk att H i juni har gått halva sin grundskoletid och att O ska börja sista året på lågstadiet till hösten. O äter som en häst och har gjort det under en lång period nu. Han växer och kommer nog inom ett år att vara i kapp H. Skorna är för små, jeansen är för korta, tröjorna likaså. Han är samtidigt så smal så att det är svårt att hitta kläder som passar i den storlek som han ska ha. I många byxor går det i två O så han har fortfarande de jeans som vi har köpt på tjejavdelningen - slim fit i stl 128 och de är inte alls särskilt slim på honom. Jag köpte samma modell i stl 134 men de är för stora. H har samma problem - byxor i stl 140 är snart för korta och samma modell i stl 146 är alldeles för stora i midjan och benen även om de är bra i längden.
H brottas med oro och ångest och vi har varit på ett första samtal på "Första linjen". Vi fick en remiss dit när H återigen hade "H-sjukan" i slutet av januari och var hemma ett par dagar. Vårdcentralen sa att vi skulle komma dit en gång när hon hade de symptom som vi har beskrivit för att ta prover då men det vägrade H och läkaren gav henne möjlighet att välja. Eftersom det inte är något fysiskt fel på henne när hon med ca en månads mellanrum får feber, mår lite illa och är helt blek, tänker jag att det är bra att hjälpa henne med det som kanske orsaker dessa symptom. Det borde kunna vara någon form av överbelastning i systemet - ett behov av att vila, ladda batterierna och starta om... Hon har ju varit så mer eller mindre sedan hon var fem år och kanske är det något hon behöver lära sig att leva med? Hon är rädd för en massa olika saker och spänner sig säkert mycket, vilket kanske leder till att hon blir utmattad och trött. I mitten av februari var vi på ett första besök hos en socionom och jag tyckte att denna lite äldre dam verkade kompetent och erfaren men hon var inte H:s "typ". Hon var lite för forcerad och lite för på för att det skulle passa H. J och jag var hos henne dagen efter på ett föräldrasamtal och då tyckte jag att hon var bra men jag förstår hur H resonerar. Hon vägrar att gå dit fler gånger om hon ska träffa denna dam så antagligen blir det så att J och jag tar nästa tid själv. Om vi får vägledning hjälper ju det ändå H och sedan kan hon kanske gå när hon blir lite äldre. Ett alternativ är att prova en annan samtalsperson, vi får se vad de säger nästa gång vi är där.
För O går livet sin gilla gång. Så länge han får vara hemma och bygga lego och lyssna på Harry Potter på Storytel en stund varje dag är han nöjd. Han ser verkligen fram emot att åka till London, så vi hoppas och håller tummarna för att det blir av. Ibland vill han umgås med kompisar och de har alltid roligt men han vill precis lika gärna vara själv. Igår var han på ett badkalas hos en tjej i hans klass - åtta tjejer och O. Det stör honom inte alls, han leker helst med tjejer eller med någon tjej och någon kille samtidigt. I tisdags var det studiedag och då hade jag lovat barnen att åka till en trampolinpark eftersom vi aldrig gör sådant på helger och kvällar när det är fullt med folk. De fick ta med varsin kompis och O valde en tjej i sin klass. Jag tror att han känner sig tryggare i tjejers sällskap eftersom han är van vid H och eftersom det oftast är lugnare lekar. I veckan hade de haft värdegrundstid i skolan och i en grupp med bara killar pratat om vad de tyckte var roligt att göra. O hade sagt att han tyckte att det var roligt i skolan och att matte var extra roligt och då berättade han att de andra killarna hade stönat och menat att det bara var O som tycker att skolan är rolig. Hoppas verkligen att lärarna gjorde något bra av det samtalet så att O kände sig stärkt. Jag tror i och för sig inte att det spelar så stor roll eftersom han är så trygg i sig själv. Han berättade också att de andra killarna mest hade tramsat och flamsat och att alla utom han och läraren hade skrattat åt detta. "Jag tyckte inte alls att det var roligt så jag skrattade inte. Jag hade hellre varit med tjejerna, de tramsar inte", sa O. Jag förstår tanken med tjej- och killgrupper men det gjorde inte O, han tyckte mest att det var jobbigt.
Ikväll har H varit och ridit på ridskolan. Jag fick gehör för min idé att hjälpa H:s instruktör och var där förra söndagen för att prata med henne och lägga upp en plan. Jag hjälpte henne med två lektioner förra söndagen och gjorde likadant idag. Det känns som om hon verkligen vill ha hjälp och tar till sig det jag säger så jag tror nog att det kan bli bra så småningom. H var väldigt orolig eftersom de skulle hoppa men med lite anpassningar av hinderhöjderna gick det hur bra som helst och efteråt var hon glad och lättad - som alltid. Det är svårt att veta vad som är lagom press att sätta på henne men oftast träffar jag nog rätt - tror jag...
H brottas med oro och ångest och vi har varit på ett första samtal på "Första linjen". Vi fick en remiss dit när H återigen hade "H-sjukan" i slutet av januari och var hemma ett par dagar. Vårdcentralen sa att vi skulle komma dit en gång när hon hade de symptom som vi har beskrivit för att ta prover då men det vägrade H och läkaren gav henne möjlighet att välja. Eftersom det inte är något fysiskt fel på henne när hon med ca en månads mellanrum får feber, mår lite illa och är helt blek, tänker jag att det är bra att hjälpa henne med det som kanske orsaker dessa symptom. Det borde kunna vara någon form av överbelastning i systemet - ett behov av att vila, ladda batterierna och starta om... Hon har ju varit så mer eller mindre sedan hon var fem år och kanske är det något hon behöver lära sig att leva med? Hon är rädd för en massa olika saker och spänner sig säkert mycket, vilket kanske leder till att hon blir utmattad och trött. I mitten av februari var vi på ett första besök hos en socionom och jag tyckte att denna lite äldre dam verkade kompetent och erfaren men hon var inte H:s "typ". Hon var lite för forcerad och lite för på för att det skulle passa H. J och jag var hos henne dagen efter på ett föräldrasamtal och då tyckte jag att hon var bra men jag förstår hur H resonerar. Hon vägrar att gå dit fler gånger om hon ska träffa denna dam så antagligen blir det så att J och jag tar nästa tid själv. Om vi får vägledning hjälper ju det ändå H och sedan kan hon kanske gå när hon blir lite äldre. Ett alternativ är att prova en annan samtalsperson, vi får se vad de säger nästa gång vi är där.
För O går livet sin gilla gång. Så länge han får vara hemma och bygga lego och lyssna på Harry Potter på Storytel en stund varje dag är han nöjd. Han ser verkligen fram emot att åka till London, så vi hoppas och håller tummarna för att det blir av. Ibland vill han umgås med kompisar och de har alltid roligt men han vill precis lika gärna vara själv. Igår var han på ett badkalas hos en tjej i hans klass - åtta tjejer och O. Det stör honom inte alls, han leker helst med tjejer eller med någon tjej och någon kille samtidigt. I tisdags var det studiedag och då hade jag lovat barnen att åka till en trampolinpark eftersom vi aldrig gör sådant på helger och kvällar när det är fullt med folk. De fick ta med varsin kompis och O valde en tjej i sin klass. Jag tror att han känner sig tryggare i tjejers sällskap eftersom han är van vid H och eftersom det oftast är lugnare lekar. I veckan hade de haft värdegrundstid i skolan och i en grupp med bara killar pratat om vad de tyckte var roligt att göra. O hade sagt att han tyckte att det var roligt i skolan och att matte var extra roligt och då berättade han att de andra killarna hade stönat och menat att det bara var O som tycker att skolan är rolig. Hoppas verkligen att lärarna gjorde något bra av det samtalet så att O kände sig stärkt. Jag tror i och för sig inte att det spelar så stor roll eftersom han är så trygg i sig själv. Han berättade också att de andra killarna mest hade tramsat och flamsat och att alla utom han och läraren hade skrattat åt detta. "Jag tyckte inte alls att det var roligt så jag skrattade inte. Jag hade hellre varit med tjejerna, de tramsar inte", sa O. Jag förstår tanken med tjej- och killgrupper men det gjorde inte O, han tyckte mest att det var jobbigt.
Ikväll har H varit och ridit på ridskolan. Jag fick gehör för min idé att hjälpa H:s instruktör och var där förra söndagen för att prata med henne och lägga upp en plan. Jag hjälpte henne med två lektioner förra söndagen och gjorde likadant idag. Det känns som om hon verkligen vill ha hjälp och tar till sig det jag säger så jag tror nog att det kan bli bra så småningom. H var väldigt orolig eftersom de skulle hoppa men med lite anpassningar av hinderhöjderna gick det hur bra som helst och efteråt var hon glad och lättad - som alltid. Det är svårt att veta vad som är lagom press att sätta på henne men oftast träffar jag nog rätt - tror jag...
lördag 7 mars 2020
En sak mindre på listan...
Lägenheten är såld! Den första visningen var i tisdags kväll och den andra var planerad till imorgon, söndag. I onsdags morse kom en spekulant som inte kunde komma på tisdagen och hon la direkt utgångspriset. Mäklaren började då ringa runt till övriga som var på visningen för att meddela att någon hade startat budgivningen. Den första han ringde höjde direkt med 400 000 kr på ett bräde och sen var det över... De andra kunde inte matcha det priset och därmed var det klart med förbehållet att tillträdet kunde vara den 1 maj (vilket vi ändå helst av allt ville) samt att vi kunde skriva dagen efter, dvs i torsdags. Passade alldeles utmärkt eftersom jag skulle träffa mina kollegor från rektorsutbildningen i samma regioner som mammas lägenhet så på så vis slapp jag köra en extra gång och vara ledig bara för det! Vi hade planerat middag på kvällen med mina rektorskollegor och jag passade självklart på att avnjuta ett glas bubbel för att fira. Det är ju inte varje dag man får så mycket pengar utan att göra ett enda dugg... Budgivning på hus är egentligen galet! Kommer ihåg när vi bjöd på några hus och höjde 50' eller 100' åt gången - det är ju sjukt mycket pengar men det tänker man på något sätt inte på när det handlar om huspriser. Köparen skulle dessutom betala allt cash - kul för henne... Hon skulle bo i lägenheten när hon inte bodde i sin bostad i Stockholms innerstad eller i sitt hus på franska medelhavskusten... Jaja, världen ser inte lika ut för alla och för vår det känns det bra med någon som uppskattar mammas lägenhet och kommer att ta väl hand om den.
Samtidigt som den korta budgivningen pågick pratade jag med neurologen i Malmö. Jag kontaktade verksamhetschefen där för ganska många veckor sedan och han svarade direkt samt la kopia till en person som skulle ta ärendet vidare. I början av veckan kom jag på att det var långt över en månad sedan jag mailade och därför påminde jag igen. I onsdags ringde den ansvariga sköterskan upp mig och bad mig berätta om mina synpunkter. Jag berättade om hur nonchalant vi hade blivit bemötta av personalen i tre olika skift - nattskiftet som knappt pratade med oss och verkligen inte gav oss något välkomnande till avdelningen, förmiddagsskiftet som inte visade sig mer än när vi ringde på dem och eftermiddagsskiftet som knappt hälsade när de gick på. Kanske hade vi maximal otur och den ansvariga sköterskan var helt förfärad när han hörde det jag berättade. Den största förvåningen hos honom var att ingen hade visat någon form av omsorg eller empati med oss anhöriga på hela tiden. Inte en enda gång frågade någon hur vi mådde eller om de kunde göra något för oss. Bara en enda av alla sköterskor tilltalade mamma medan de skötte om henne - något som de alltid ska göra även om patienten inte är vid medvetande. Han medgav att mamma inte på något sätt var den enda döende patient som de hade haft på avdelningen utan att det var relativt vanligt förekommande.
Jag tipsade om att det kan vara bra att ha någon form av informationsbroschyr om vård i livets slutskede och om hur döden kan gå till, till de anhöriga. Jag påtalade även att den rätta frågan från en sköterska i den allra sista stunden när alla vet att slutet är väldigt nära, måste vara "vill ni att jag går ut så att ni får vara ensamma eller vill ni att jag stannar?". Sköterskan sa att i nio fall av tio vill de anhöriga vara själva med den döende men det har jag svårt att tro. I så fall har de för lite vetskap om hur döden kan gå till. Vet de att det kan komma vätskor ur alla kroppsöppningar? Är de beredda på att torka blodblandat slem ut munnen på den som tar sina sista andetag? Vet de hur man är säker på att en person är död? Jag tror inte att så många som nittio procent vill vara helt ensamma med den som ska dö och om man ändå vill det är det ju bra om det finns personal i bakgrunden i fall något tillstöter. Många tror kanske att den döende ska somna in som på TV och så sker säkert ibland men inte alltid. Det viktigaste är dock att personalen frågar hur de anhöriga vill ha det i varje enskilt fall. Sköterskan var tyst emellanåt under vårt samtal och sa ärligt att han inte visste vad han skulle säga. Han skulle ta det vidare i personalgruppen och de skulle se över sina rutiner. Jag framhöll att vi hade erfarenhet av att vaka sedan tidigare och att vi inte var helt känslomässigt nedbrutna denna gången men om vi hade varit det och det dessutom hade varit det första dödsfallet vi hade varit med om, hade det ju varit helt galet att bli behandlade så som vi blev. Hoppas att vår feedback hjälper andra i alla fall!
Corona-viruset fortsätter att sprida sig till allt fler. Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag tycker om det enorma medierapportering som sker. Det är nog lite överdrivet ändå... Självklart är det jättedumt att åka till områden som norra Italien, Iran och vissa delar av Kina och Sydkorea där spridningen är utom kontroll men hela världen kan ju inte stanna bara för att man riskerar att smittas av ett virus som har lägre dödlighet än den vanliga säsongsinfluensan. Om man tillhör en riskgrupp ska man så klart vara försiktig men så länge smittspridningen är begränsad i Sverige måste man ju kunna leva som vanligt. Nästa vecka ska jag på Nordiska skolledarkonferensen i Göteborg tillsammans med massor av andra skolledare från flera olika länder och den hoppas jag verkligen blir av! Jag har sett fram emot att komma iväg på den sen i somras och ser verkligen ingen anledning att inte åka. Vi håller tummarna för att vår resa till London går att genomföra vid Valborgshelgen.
Samtidigt som den korta budgivningen pågick pratade jag med neurologen i Malmö. Jag kontaktade verksamhetschefen där för ganska många veckor sedan och han svarade direkt samt la kopia till en person som skulle ta ärendet vidare. I början av veckan kom jag på att det var långt över en månad sedan jag mailade och därför påminde jag igen. I onsdags ringde den ansvariga sköterskan upp mig och bad mig berätta om mina synpunkter. Jag berättade om hur nonchalant vi hade blivit bemötta av personalen i tre olika skift - nattskiftet som knappt pratade med oss och verkligen inte gav oss något välkomnande till avdelningen, förmiddagsskiftet som inte visade sig mer än när vi ringde på dem och eftermiddagsskiftet som knappt hälsade när de gick på. Kanske hade vi maximal otur och den ansvariga sköterskan var helt förfärad när han hörde det jag berättade. Den största förvåningen hos honom var att ingen hade visat någon form av omsorg eller empati med oss anhöriga på hela tiden. Inte en enda gång frågade någon hur vi mådde eller om de kunde göra något för oss. Bara en enda av alla sköterskor tilltalade mamma medan de skötte om henne - något som de alltid ska göra även om patienten inte är vid medvetande. Han medgav att mamma inte på något sätt var den enda döende patient som de hade haft på avdelningen utan att det var relativt vanligt förekommande.
Jag tipsade om att det kan vara bra att ha någon form av informationsbroschyr om vård i livets slutskede och om hur döden kan gå till, till de anhöriga. Jag påtalade även att den rätta frågan från en sköterska i den allra sista stunden när alla vet att slutet är väldigt nära, måste vara "vill ni att jag går ut så att ni får vara ensamma eller vill ni att jag stannar?". Sköterskan sa att i nio fall av tio vill de anhöriga vara själva med den döende men det har jag svårt att tro. I så fall har de för lite vetskap om hur döden kan gå till. Vet de att det kan komma vätskor ur alla kroppsöppningar? Är de beredda på att torka blodblandat slem ut munnen på den som tar sina sista andetag? Vet de hur man är säker på att en person är död? Jag tror inte att så många som nittio procent vill vara helt ensamma med den som ska dö och om man ändå vill det är det ju bra om det finns personal i bakgrunden i fall något tillstöter. Många tror kanske att den döende ska somna in som på TV och så sker säkert ibland men inte alltid. Det viktigaste är dock att personalen frågar hur de anhöriga vill ha det i varje enskilt fall. Sköterskan var tyst emellanåt under vårt samtal och sa ärligt att han inte visste vad han skulle säga. Han skulle ta det vidare i personalgruppen och de skulle se över sina rutiner. Jag framhöll att vi hade erfarenhet av att vaka sedan tidigare och att vi inte var helt känslomässigt nedbrutna denna gången men om vi hade varit det och det dessutom hade varit det första dödsfallet vi hade varit med om, hade det ju varit helt galet att bli behandlade så som vi blev. Hoppas att vår feedback hjälper andra i alla fall!
Corona-viruset fortsätter att sprida sig till allt fler. Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag tycker om det enorma medierapportering som sker. Det är nog lite överdrivet ändå... Självklart är det jättedumt att åka till områden som norra Italien, Iran och vissa delar av Kina och Sydkorea där spridningen är utom kontroll men hela världen kan ju inte stanna bara för att man riskerar att smittas av ett virus som har lägre dödlighet än den vanliga säsongsinfluensan. Om man tillhör en riskgrupp ska man så klart vara försiktig men så länge smittspridningen är begränsad i Sverige måste man ju kunna leva som vanligt. Nästa vecka ska jag på Nordiska skolledarkonferensen i Göteborg tillsammans med massor av andra skolledare från flera olika länder och den hoppas jag verkligen blir av! Jag har sett fram emot att komma iväg på den sen i somras och ser verkligen ingen anledning att inte åka. Vi håller tummarna för att vår resa till London går att genomföra vid Valborgshelgen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)