När liten blir stor...

Detta påbörjade jag i oktober men hann inte längre... Sparar det ändå och fyller på längre ner: 

"Förra gången jag skrev var det för att jag oväntat fick tid över och detsamma hände idag. H och jag hade planerat att åka till en ridsportaffär för att köpa saker till W som han behöver men så hörde en kompis av sig till H och frågade om hon och en gemensam kompis till ville följa med på bio. Det är bara två veckor som de senast var på bio och då sa jag med glädje ja men nu blev det klurigare. Två gånger tidigare denna veckan har H offrat W framför kompisarna och det funkar ju inte i längden. En del av att ha en egen häst är att man just måste offra väldigt mycket annat eftersom hästen tar både mycket tid och kostar mycket pengar. Samtidigt är det ju viktigt att vara med kompisar så det är en svår avvägning som förälder att hjälpa barnet att hitta en bra balans. Att H var med kompisar i onsdags efter att ha varit sjuk en vecka, kändes ok och då tog jag hand om W eftersom han ännu mest går i hagen och inte rids. I fredags skulle hon åka med kompisar och köpa Halloween-utrustning och fastän det bara var i byn tog det nästan tre timmar och vi hann inte göra det som vi hade planerat med W. Idag hann vi i och för sig med skötseln av W innan biotanken dök upp men då offrade H att åka och köpa utrustning till honom som han väl behöver samt att plugga på det prov hon har i veckan och den kurs hon ska gå nästa helg för att få lov att tävla. Hon hastade visserligen igenom båda sakerna men inte med någon reda och koncentration.

Efter viss diskussion kom vi överens om att bio och mat i samband med detta var ok förutsatt att hon betalar det med egna pengar eftersom hon gjorde samma aktivitet för två veckor sedan. Vi pratade även om att det är bra att kolla vilken film kompisen har föreslagit innan man fattar ett beslut om att följa med. Är det värt att lägga pengar på en film som man själv inte hade valt bara för att gå på bio med kompisar eller är det bättre att spara pengarna till en annan gång? Maten tänker jag att vi får betala eftersom det är ett bra träningstillfälle för H att beställa själv men det andra får hon stå för. Utrustningen till W får vänta tills höstlovet som är nästa tillfälle då jag har tid att åka med henne och handla. Mina närmaste veckor är helt fullbokade på jobbet så jag kan inte göra det på en lunch eller på hemvägen.

I veckan hade vi också en större diskussion om användandet av glasögon. H har haft glasögon sedan hon var åtta år och alltid varit stolt över dem. Hon ska ha glasögon alltid men klarar sig utan om hon inte läser, skriver eller ser på TV/tittar på sin telefon."

Kan så här på februaris första dag konstatera att vissa saker har förändrats till det bättre. Jag tror att W har förstått att hon måste prioritera sin ponny - eller så är det sjukdomar och en märkare årstid som har gjort att det inte är lika roligt att göra saker just nu. Det kan också vara att vi, och säkert även hennes vänners familjer, har pratat ekonomi och prioriteringar eftersom allt blir dyrare just nu. Hur som helst så är det mer fokus på W nu och hon planerar in honom om hon ska träffa kompisar. Glasögon behöver hon inte ha längre, enligt optikern som vi besökte i början av januari så den striden slipper vi. Nu är det mer en diskussion om att fortsätta att ha cykelhjälm ett drygt år till...

Väldigt länge sedan...

Kanske är uppehållet här på bloggen ett bevis för det jag känner sedan en tid tillbaka. Jag har inte många sekunder över helt enkelt. När man knappt hinner andas finns inte heller tid och ork att skriva. Anledningen till att jag ändå gör det just nu är eftersom jag sitter på kontoret med dörren stängd då jag vill undvika att vara i huset eftersom J har fått en kompis med ytterligare en kompis till kompisen på besök. Jag är inte klädd för att prata med andra och har ingen som helst lust att göra det heller. O är ute och cyklar med en kompis och H är i Lund med kompisar för att äta lunch och gå på bio. Min mobil ligger på laddning i köket så jag har bara datorn att tillgå och då kom jag på att jag kan ta tillfället i akt... Helst av allt hade jag velat vila i sängen i ett tyst hus.

Det har varit galna månader sedan vi skaffade ponny. Till ett redan hektiskt liv adderade jag plötsligt ett halvtidsjobb - minst. Dessutom är detta jobba varje dag, året om. Hade jag fått välja hade vi absolut inte skaffat en egen ponny men det kändes inte möjligt att avstå med tanke på H:s mående och med tanke på att hon vet att jag hade egen häst när jag var i hennes ålder. En ponny ger självklart en massa saker tillbaka men det tar så ofantligt mycket tid, pengar och energi. Kanske borde vi letat lite till och hittat en ponny som H kunde ha klarat själv på ett annat sätt. W är för klurig för att H ska kunna göra något på egen hand och även för svår för att J och H ska klara honom själv. Sedan några veckor är han dessutom halt av en sko som har satt sig på fel sätt i hans hov och det har ställt till det en del. 

Det är dumt att inte skriva så ofta för så klart händer det en massa kul som jag borde skriva om. Jag listar de senaste fyra månaderna i någon form av punkter, både högt och lågt, som ett försök att sammanfatta:

Covid igen... J var på en mässa i Tyskland i början av juni och kände sig inte helt hundra på planet på vägen hem. Han däckade när han kom hem på onsdagseftermiddagen och på fredagsmorgonen vaknade O med feber. Vid halv elva ringde H och sa att hon inte mådde bra och därför gick hem från skolan och vid halv ett gav jag upp på jobbet eftersom jag fick en feber som bara flög på. Galen smittspridning! Den fredagseftermiddagen och hela helgen var det inte mycket med den här familjen... Vi låg i varsin säng och varken J eller jag hade riktig ork att ta hand om barnen och då är det illa! J låg i soffan och jag i sovrummet när H messade och bad om vatten. Jag messade J om han kunde ordna det men fick inget svar. I min säng kunde jag inte förstå hur jag skulle orka ta mig uppför trappan men efter att ha kraftsamlat lyckades jag. På den nivån var det. Att ta hand om en ponny var helt uteslutet så det fick de snälla stallägarna göra. Det är väldigt länge sedan jag har varit så sjuk! Helt galet att lyckas få covid tre gånger på tretton månader trots att både J och jag har tre sprutor sen i januari.

Flytt av W: med krafter som vi egentligen inte hade flyttade vi W till nytt stall en vecka efter vårt covidutbrott. Vi flyttade honom en fredag och på tisdagen efter kom det en annons på Facebook om en ledig plats i den lilla byn där jag letat stallplats länge. Vi var och tittade samma kväll och bestämde oss direkt. Fem minuters cykelavstånd från H:s skola, vilket gör att hon kan sköta stallet själv vissa dagar även om hon inte kan hantera W själv. Det tog emot att i början av augusti lämna det bästa stall jag någonsin stått i men så fick det bli. Nu fick vi dock flytta tillbaka W dit igen under september eftersom han skadade sig och behövde andra faciliteter än stallet han står i kunde erbjuda. På fredag ska vi flytta "hem" honom igen.

Skolavslutning: H slutade sexan och lämnade lärare, klasskamrater och skola med både sorg och förväntan. O var ledsen för att en av hans lärare skulle sluta (vi föräldrar och skolledarna var det inte...).

Midsommarfirande: vi firade midsommar hos oss med en av mina äldsta vänner T med familj och J:s äldsta vän med familj. Familjerna hade träffats vid dop och bröllop men det är ju ett tag sedan. De tre papporna har dock gjort några Tysklands-resor ihop så de känner i alla fall varandra lite bättre. Det mest spännande var tonårsbarnen som inte alls kände varandra... Det behöver ju inte vara helt lyckat att sätta ihop en 18-åring, en 17-åring och två 15-åringar av olika kön som inte känner varandra med det gick bra, mycket tack vara poolen och ett fantastiskt väder.

Semester i Österrike och Tyskland: söndagen efter midsommar styrde vi mot Tyskland och Österrike. Härligt att komma iväg igen efter tre år! Litet missöde första kvällen när H kräktes efter en lång och varm dag i bilen men annars gick resan bra. Passerade södra Tyskland samtidigt som världens sju mäktigaste var där på G7-möte och fick köra på annars avstängda motorvägar eftersom vi var turister som bara skulle passera på väg till Österrike. Härliga dagar i Österrike men eftersom vädret inte var på topp valde vi att åka vidare till Tyskland en dag tidigare än planerat eftersom det var sol och varmt femton mil längre bort. Vi återsåg Bodensee och Ravensburgerland innan vi spenderade två dagar på Legoland i Tyskland. Vi besökte många platser där vi varit tidigare eftersom barnen ville det men till nästa år är vi färdiga med nostalgin och behöver leta nya ställen att upptäcka.

Jobbvecka mitt i sommaren: efter två lediga veckor jobbade både J och jag en vecka och därefter var jag ledig tre och han fyra. Det blev sådär för min del. Nästa år ska jag kräva att vara ledig sex veckor i rad! Jag hade tänkt jobba på förmiddagar och kompa ut på eftermiddagar men det fanns ingen möjlighet till det tyvärr.

Utflykter: den bästa dagen på hela sommaren var enligt barnen när vi cyklade på Ven tillsammans med familjen Si. Andra bra dagar var när vi var på Österlen hos familjen St och på Bakken med min syster och hennes familj. Annars gick mycket tid åt till W och till att försöka göra ingenting...

Skolstart: odramatisk skolstart för O som bara fortsatte där han slutade i våras medan det blev mer spännande för H, som bytte skola, klass och lärare. Att börja högstadiet är stort och för H har det varit en omställning. Vi var på den nya skolan innan skolavslutningen och hälsade på och blev väl mottagna. Lite strul med H:s specialkost i början av terminen men annars har det rullat på ganska bra. Hon är trött och det tar mycket energi med allt som är nytt men hon verkar trivas ännu så länge. 

BUP och ångest: under september går H i en ångestgrupp två gånger per vecka, tre timmar varje tillfälle. Det tar tid och energi från oss alla att öva det som H tycker är jobbigt men det har gått bra och hon har gjort framsteg inom flera områden och verkligen utmanat sig själv. O har haft några kämpiga veckor med läxor som hopat sig och panik över detta. Han blir så ledsen och förtvivlad när det inte går som han vill och har så höga krav på sig själv att det brister för honom när skolan brister i kommunikationen. Många samtal och många åtgärder...

Kaos 1: galen jobbstart för min del och nu är jag slut som artist... Med allt som ska synkas och dessutom en jobbstress på max blir det helt enkelt för mycket. Två barn som har särskilda behov, en skadad häst, en man som reser och en skola som ska ros runt, fungerar inte så bra för mitt huvud. Jag har haft konstant huvudvärk ett par veckor och börjar glömma de konstigaste saker. Min chef har inte jobbat så mycket sedan terminsstart eftersom hon har varit valpledig och dessutom har vi fått 30% fler elever än vad vi hade tänkt så det är lite maxat på jobbet. Jag känner att måttet snart är rågat och min chef rådde mig att ta ledigt men det är svårt för vem ska göra mitt jobb? Om jag är ledig behöver jag ju jobba ännu fortare de andra dagarna för att hinna allt. Förhoppningsvis lugnar det snart ner sig - jag har nedräkning till höstlovet då jag ska vara helt ledig.   

Kaos 2: i omvärlden är det kaos med en galen Putin som just nu genomför folkomröstningar som kommer att leda till att alla som försvarar de östra delarna av Ukraina kommer att ses som angripare av Ryssland och då finns det ett hot som innebär att det blir legitimt för Putin att ta till kärnvapen. Elisabeth den andra har ersatts av Charles den tredje etter 70 år på tronen och här hemma kommer Sveriges första kvinnliga statsminister att ersättas av ytterligare en man under de kommande veckorna, om nu de blågula partierna kan komma överens. Det går nog bra för både Ulf och Charles men jag hoppas innerligt att det inte alls går bra för Vladimir!

Det var väl ungefär det viktigaste. J tycker säkert att jag missar att vi i veckan har fått ett nytt tak och att vi förhoppningsvis snart kan installera solceller, O tycker att jag missar att Fortnite gjorde en ny uppdatering i veckan och H att vi ska åka till Ullared på studiedagen på onsdag men man kan ju inte få med allt. Kanske tar det inte fyra månader tills jag skriver nästa gång. Det är ju bara tre månader till julafton idag och på jullovet kanske jag i alla fall får någon sekund över att sammanfatta det gångna året som om inte förr så skriver jag då...

Moderskap och plikt

För ett par veckor sedan hade Malou von Siwers en kvinna, som ångrade sitt moderskap, som gäst i sitt program "Efter 10". Jag blev väldigt provocerad av intervjun där kvinnan tydligt framhöll att hon hade haft ett bättre liv om hon inte hade blivit mamma. Hennes man hade velat ha barn men hon ville inte. Trots detta hade hon gått med på en graviditet och då fött tvillingar. Mannen hade inte tagit något större ansvar för barnen medan kvinnan hade gjort sin plikt och tagit hand om barnen, som nu var i övre tonåren. Hon beskrev det som att hon troligen hade kunnat bli en väldigt bra skådespelerska om hon hade velat ge sig in i den branschen och att hon hade spelat sin mammaroll väl. Så fruktansvärt! I debatten efteråt var det många som tyckte att detta var en viktig fråga att lyfta och att kvinnan var modig som trädde fram och pratade. I sak kan jag hålla med om att alla frågor är värda att uppmärksamma och lyfta, särskilt sådana som kanske ofta är tabu. Det var dock denna kvinnas okänsliga och själviska sätt att berätta på, som upprörde mig. Var fanns barnens perspektiv? Enligt mamman visste de hur hon kände och hade inga problem med detta. Det har jag mycket svårt att tro. Denna kvinna var välutbildad och hade en ordnad tillvaro när hon blev gravid och som alla andra vuxna människor hade även hon ett ansvar för sin situation och sitt val. Hon menade att ångra sitt moderskap och allt som kommer med det, inte behövde innebära att man inte älskar sina barn. Så är det kanske men för mig låter det som en omöjlig ekvation. Det är ju barnen som har förstört hennes liv - och ändå är det hennes val att skaffa barn. Hur kan man hålla det oskyldiga barnet ansvarigt för att ha förstört ens liv och sitta och prata om hur mycket bättre livet hade kunnat vara om hon inte hade fått barn? Skaffa då inga barn! Och om du ändå blir gravid: gör abort! Och om du inte kan göra abort: adoptera bort barnet till ett föräldrapar som inget annat vill än att bli föräldrar.

Jag tror att intervjun trycker på många knappar i mig. Jag är helt säker på att min mamma också ångrade sitt moderskap. Min pappa har berättat att hon aldrig ville ha barn och att han fick tjata flera år och till slut säga att han inte kunde leva med henne om hon inte ville ha barn. Hon har berättat samma sak för ett par väninnor, har vi fått reda på nu efter hennes bortgång. Kanske kände hon att hon inte var ett mammaämne och det är ju tragiskt att inte våga stå upp för sig själv och välja bort barn om man nu verkligen inte vill ha några. Jo, tiderna var annorlunda i början av 70-talet men ändå. När jag ser tillbaka på min barndom och min mammas liv efter att pappa hade dött, blir det så tydligt att hon alltid var sig själv närmast. Även om vi tycker att de sista tio åren i hennes liv var konstiga och att hon gjorde många galna val, så tror jag tyvärr att det var då hon levde sitt liv som hon ville. En form av frihet som hon inte hade upplevt på länge, kanske aldrig. Hon var 16 år när hon träffade min pappa, 19 när de förlovade sig och knappt 21 när de gifte sig. Hon pratade alltid i negativa ordalag om sina föräldrar och kände sig nog hårt hållen och styrd av dem. Min pappa var säkert inte helt lätt att leva med och ganska bestämd och envis och då klarade hon heller inte att stå upp för sig själv och sina åsikter. Under de år som gick mellan att pappa gick bort och att min syster och jag bildade familj, kände hon nog fortfarande en plikt och ett ansvar för oss till viss del. När vi hade stadgat oss och hade varsin man som nu blev vår närmast anhöriga, kunde hon släppa sin föräldraroll fullt ut och leva sitt liv. Man får ju hoppas att hon var lycklig även om det känns otroligt i den sjuka relation som hon levde i. Hon valde ju ändå detta sätt att leva framför sina barn och barnbarn vid många tillfällen och just ordet plikt är nog en helt rätt beskrivning för vår ömsesidiga relation. 

Mamma gjorde sin plikt som mamma och mormor - tyckte hon nog själv i alla fall. Jag skulle säga att det är tveksamt om hon ens gjorde det. När jag var barn och ända fram till 2007 kan jag se att hon gjorde sin plikt som mamma även om det ofta var jag som fick vara den vuxna och även om hon gjorde det på sitt sätt. Efter att jag träffade J tyckte hon nog att hon var klar. Hon fanns som en figur i våra liv men utan någon värme och utan större engagemang. Visst engagerade hon sig men jag kan undra om det var av fortsatt plikt och för att det skulle se normalt och bra ut utåt eller om det var för att hon verkligen ville? I så fall ville hon inte så ofta. Plikt är helt rätt ord för vår relation, åt båda hållen. När vi var barn tog hon hand om oss av plikt och som vuxna gjorde även jag och min syster vår plikt i relationen med vår mamma. Jag ringde en gång varannan vecka om vi inte hade hörts däremellan och oftast gjorde vi inte det. Min syster ringde med ungefär samma frekvens och ofta stämde jag och min syster av med varandra om någon av oss hade pratat med henne. Mamma ringde absolut ibland men inte så ofta som jag tänker att en mamma kanske gör. Samtalen handlade till stor del om hennes liv och ganska lite om våra.

Med samma pliktkänsla som jag hade sedan pappa gick bort, tog jag hand om mamma när hon blev sjuk. Jag gjorde min plikt som dotter och stod på min mammas sida och stred för att hon skulle få rätt vård. Det var min plikt eftersom hon inte hade någon annan än mig, min syster och till viss del hennes egen syster. Lika mycket var det min plikt som medmänniska när vården misshandlar någon så som man kan säga att de gjorde med henne. Det handlade inte bara om att det var min mamma - det var en person som behövde min hjälp och jag är en empatisk person som gärna hjälper till om jag kan. Vi ordande en fin begravning av plikt - och helt ärligt för att vi ville göra en så bra sammankomst som möjligt för våra gäster. Vi mottog kondoleanser av plikt eftersom vi egentligen inte var särskild ledsna. Kanske spelade även vi vår roll väl? Kanske trodde många att vi ordnade en fin begravning för en älskad mamma? Kanske trodde de att vi grät för att vi sörjde henne? Ja, vi grät så klart inte av plikt men jag gråter alltid när jag ser en begravning på film eller på TV och på mammas begravning var det mer stilla tårar och en sorg över det som inte blev och det hon inte var. Inte av saknad efter en älskad mamma som vi var tvungna att ta farväl av. Tyvärr. 

Idag var jag på sjukhuset i Malmö för att undersöka mina förlossningsskador. Jag parkerade i parkeringshuset där vi oftast stod vid alla våra besök hos mamma och gick samma väg som vi gjorde många gånger då. Kliniken som jag var på ligger granne med kliniken där mamma dog och mittemot ligger psykiatriska kliniken. Jag gillar inte att vara där. Det påminner om helt galna veckor för drygt två och ett halvt år sedan och det påminner om detaljer i alla besök och läkarsamtal som jag helst inte tänker på eftersom jag blir arg och frustrerad. Både över mammas situation och över den usla vården och bemötandet från en del personal. En jobbig morgon med en O i panik, stress på jobbet och obehag inför en utelämnande, obehaglig undersökning blev nog för mycket tillsammans med promenaden i sjukhusområdet. När jag kom in för samtalet som föregick undersökningen kände jag att det nog inte skulle bära och efter några minuter gjorde det inte heller det... Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka och fick förklara att min mamma hade gått bort och att jag tycker att sjukhuset är en jobbig miljö. De trodde att det hade hänt nyligen så jag fick mellan snyftningarna förklara att det är några år sen men orkade inte gå in på detaljer och de frågade inte heller. Läkaren sa att man inte alltid väljer när känslor ska komma till en och det är ju sant. På vägen tillbaka till bilen gick jag in i huvudbyggnaden för att köpa lite lunch och mötte då den neurolog som ansvarade för mamma mot slutet och var den som hade återgivning efter obduktionen. Han kände inte igen mig men det kändes ändå bra att det var honom jag mötte och inte den ansvariga psykiatern... Konstigt ändå att jag mötte just honom. En positiv sak med besöket: jag slipper en större operation där bak men ska fortsätta undersöka om de kan ordna till det lite framtill.   

Sköna maj välkommen!

Tre veckor som hästägare idag! W har landat in i sitt nya stall och verkar trivas. Han var ganska spänd i början och är det tidvis fortfarande men det blir bättre och bättre för varje dag. Han har varit hos säljaren i sex år och de köpte honom direkt från uppfödaren när han var fem år så han är ju inte van vid så många olika människor. Klart att det blir konstigt för honom en bra tid framöver innan han lär känna oss. Vi har ridit på ridklubben ett flertal gånger och det har gått bra även om promenaderna dit har varit lite äventyrliga... W är ganska lättskrämd och då vågar inte H sitta på. Om hon hade vågat det tror jag inte att han hade hoppat till så ofta eftersom hon hade stöttat honom men det är ju ett moment 22 eftersom hon blir räddare ju mer han hoppar till och han troligen hoppar till mer eftersom hon inte är på... Det som är bra är att W hoppar till men sen lugnar sig snabbt, funderar och går vidare. Han är aldrig spänd eller stirrig någon längre stund och det finns alltid en anledning, t ex en cykel (som han aldrig har sett tidigare), en lastbil, en bil med gallersläp, en motorcykel etc. Han tittar inte på många saker som andra hästar hade kunnat vara rädda för och det har jag försökt förklara för H. En häst är ingen maskin och om man vill ha en ponny som man kan tävla dressyr med kan den inte vara för ouppmärksam och likgiltig inför saker i omgivningen även om den så klart ska vara lydig och lita på ryttaren om denna säger "gå". Där vi har honom nu är det mycket trafik men om en månad flyttar vi längre ut på landet och det tror jag att han trivs bättre med. Det är egentligen inte ett stall som vi hade valt men nu finns det inget annat ledigt så vi får ta detta så länge. "Så länge" kan kanske bli ett eller två eller tre år, svårt att veta. Vi står i kö på tre olika ställen men de är populära och har långa köer tyvärr.

Annars rullar livet på i en sedvanlig hektisk fart precis som alltid i april och maj. Det är inte många veckor kvar av terminen nu och om tiden går fort annars så rusar den alltid i slutet av vårterminen. Imorgon är det fem veckor kvar tills eleverna slutar och det är mycket som ska hinnas med innan dess. Våra barn slutar inte förrän den 16 juni, vilket framförallt H tycker är väldigt orättvist. Kompisen i Lund slutar den 10 juni och det är svårt för H att förstå att alla barn går 178 skoldagar varje år men att kommunerna kan planera läsåren olika. Om man dessutom gör som vår hemkommun och lägger ut sju studiedagar istället för de fem som är tillåtna enligt skollagen så blir terminerna längre... Söndagen efter midsommar ska vi ge oss iväg på en efterlängtad bilsemester för första gången på tre år. Det blir inte Italien som vi hade tänkt eftersom det fortfarande finns en hel del covidrestriktioner där men det blir i alla fall Tyskland och Österrike. Vi kan inte vara iväg riktigt lika länge som vi brukar eftersom vi inte kan lämna W alltför länge men nästan två veckor planerar vi att vara ute. Ju mer man fäster sig vid en häst desto svårare blir det att vara borta så jag tänker att det är bäst att passa på detta året... 

J har åkt till Polen idag och stannar hela veckan för att komma hem över helgen och sedan åka iväg ytterligare en vecka... Underbart i detta redan maxade liv. Not. Det blir en hel del färdigmat och det blir en del ensamtid för O, vilket alltid ger dåligt samvete. H är för liten och W för stor för att hon ska kunna klara honom själv så jag måste till stallet varje dag. Det är även långa dagar på jobbet så det gäller att få ihop livet på alla sätt. Som tur är har O fastnat för Fortnite och spelar varje dag, ibland i flera timmar och med många olika kompisar. Han har ju en del speltid att ta igen om man jämför med hans jämnåriga och så länge han kommer när vi ska äta eller när vi ropar på honom av andra anledningar samt går ut varje dag, får han gärna spela. Han interagerar med kompisar hela eftermiddagarna och kvällarna och har återknutit kontakten med flera kompisar i skolan tack vare Fortnite och det känns jättebra! Han reflekterade själv över att det är mycket roligare nu när han kan prata med kompisarna om spelet och förstår vad de andra pratar om. Nu gäller det bara att han inte blir helt beroende och fast i detta - han har ju lätt att snöa in på olika saker i olika perioder. Just nu pratar han inte om så mycket annat än Fortnite och jag hänger inte riktigt med... Huvudsaken är att han har roligt och det har han! Det känns dessutom bra att han umgås med sina kompisar mycket mer - även om det är digitalt.

Igår hade vi en dag då O i alla fall fick lite mer uppmärksamhet. Först hade vi hans 10-årskalas på Laserdome tillsammans med en klasskompis, vilket var mycket lyckat, och sen var vi på O:s första konsert. Han spelar ju gitarr en gång i veckan sedan snart fyra terminer tillbaka men det är ungefär det han gör. Han övar ytterst sällan hemma men vill ändå fortsätta till hösten. Nu hade han skrivit en egen melodi som han framförde. Jättemodig och duktig eftersom han var så nervös innan! Ingen visste ju hur låten skulle gå så ingen kunde heller veta om han spelade rätt eller fel, vilket var en fördel. H var på marknaden som ordnas i byn första helgen i maj varje år och som nu ordnades för första gången på tre år. Hon och flera kompisar gick iväg vid 11-tiden och kom hem vid 17. Vad de gjorde där så länge är svårt att förstå men de hade i alla fall haft roligt! På kvällen premiärbadade J och barnen i poolen - det gäller att passa på och värma upp den nu innan vi får höjt elpris från och med den 1 juli. Vi band elpriset för snart två år sedan och har haft ganska mycket lägre elräkning än många andra det senaste halvåret men nu är det snart slut med det...

Dags att krypa till sängs denna 9 maj som inte blev särskilt historisk, i motsats till vad många experter trodde. Putin förklarade inget krig mot Ukraina och utropade heller ingen seger. Det blir nog ett långt krig så länge denna galna mytoman får styra det stora landet i öster.

Tonårsföräldrar!

Vår allra finaste H fyllde 13 år igår! Vi påbörjade firandet redan i lördags med släktkalas och firade både henne och påsk. Så kan vi göra de år påsken är sen och det är väldigt smidigt. Hela släkten var på plats och det blev en bra kväll med glada och nöjda barn. Som vanligt massor med fix innan men det är ändå ganska lätt när det är påskmat som ska serveras. I söndags hade vi en återhämtningsdag och det behövdes verkligen. J och jag har motat en förkylning med ipren och coldzyme hela påsken eftersom det inte var läge att bli sjuk just nu men det tar på kroppen eftersom den inte är på topp.

Hela veckan har vi kämpat hårt för att ro i land ett ponnyköp och en leverans av densamma på H:s födelsedag. I onsdags var det dags för veterinärbesiktning och jag måste erkänna att jag sov dåligt natten innan. Jag orkade inte tänka på om ponnyn inte skulle gå igenom... Barnen trodde att jag var på jobbet under förmiddagen men det var jag bara under en halvtimme på morgonen och sedan åkte jag till veterinärkliniken. W skötte sig hela tiden och klarade alla test och även röntgen. En stor lättnad och tårar från både säljare och köpare! Vi var överens om pris och leverans så jag åkte direkt från kliniken till en hästaffär för att köpa ströpellets till boxen och saker som ponnyn behöver i hage och stall. J köpte material till staketet och var i stallet i fredags och fixade en ny hage under förevändning att detta var den enda dag som han och stallägaren kunde samtidigt. H fick veta att vi skulle besiktiga den 29 april, eftersom det var den tid som jag först fick när jag kontaktade den klinik jag helst ville anlita. Hon hade en nedräkning till sin födelsedag och en nedräkning till den dagen. Vi berättade bara för ett par enstaka personer för att risken att försäga sig skulle minimeras. I torsdags var jag på en inköpsrunda för att ordna ytterligare saker som behövdes direkt vid W:s ankomst.

Igår var så dagen här! Vi inledde med sedvanlig uppvaktning och frukost på sängen och H blev glad för många hästrelaterade presenter, en ny telefon och en ny kavaj, som hon visste om men som jag hade bytt knappar i så att den blev lite finare. Förmiddagen gick åt till att förbereda brunch för H:s gudföräldrar som kom klockan 12. Vädret var fantastiskt så vi kunde äta ute och inte riskera att de skulle bli smittade av vår förkylning. Barnen lekte på ovanvåningen när vi såg bil och släp rulla in på granngatan, helt enligt planen. Vi kallade på H och sa att det kom mer folk och att hon skulle gå ut. Hon blev så överraskad, nästan chokad, och grät av glädje när hon insåg att det var W som kom! Hon fattade ingenting först men efter att vi hade intygat att han hade kommit för att stanna var hon så glad och lättad. Vi sa hejdå till gästerna, som var glada att de hade fått bevittna händelsen, bytte om och åkte sen ut till stallet. W lastades av, gick en liten runda på ridbanan och sedan släppte vi honom i hagen. Han är inte van att gå på gräs och var väldigt nöjd över en hel hage full med gräs. Vi fick massor av saker som vi lastade av och sedan var det dags för familjen att ta farväl i lugn och ro. De var så klart jätteledsna även om de tyckte att det kändes bra med oss som nya ägare.

Vi åkte hem, bytte om snabbt och fortsatte till den fonduerestaurang som vi brukar äta på när H fyller år. De har haft stängt under pandemin och öppnade för ett par veckor sedan så det blev ett kärt återseende. Efter att ha ätit tårta i flera dagar var vi inte så sugna på efterrätt utan åkte direkt till stallet när vi hade ätit klart. W hade kommit in i sin box och verkade trivas bra trots sin sura lilla granne B. I morse fick vi rapport att han hade tagit en morgongalopp i hagen och när jag kom ut vid lunchen hade han knappt rört morgonhöet utan bara ätit gräs. Han blev mäkta missnöjd när jag stängde av större delen av hagen eftersom det inte är bra med för många timmar på gräs i början men fann sig snällt efter ett tag. H fick vara hemma från skolan idag och smälta allt som hände igår och hon cyklade själv ut i stallet och mockade och gjorde höpåsar. I eftermiddags åkte vi ut tillsammans och pysslade med både W och B. H red B och jag ledde W bredvid - eller egentligen före eftersom han var ganska mycket snabbare. Han var lite nyfiken och spänd men lugnade sig snabbt. I morgon blir det nog en promenad till ridklubben för att kunna rida på en bra bana.

Ett händelserikt lov med en sjuk O som inte gjort så många knop, H som var modig och tog hål i öronen i fredags och jag och min syster som tillsammans med vår moster äntligen har fördelat det silver och guld som vår moster och mamma ärvde 1984 när vår mormor dog och som borde ha varit fördelat för länge sedan. Vår moster fick hem allt till sig för några veckor sedan och hade varit och värderat det. Själva delningen av sakerna är ett kapitel för sig som vi kan ta en annan gång... Egentligen tillföll ju allting mig och min syster eftersom det fanns förvarat hemma hos mamma när hon gick bort men vår moster har vakat över detta och frågat efter det massor av gånger. När vi hade valt det vi ville ha (efter att vår moster och våra kusiner hade tingat det de ville ha) och räknade ihop de sakerna, "övertrasserade" vi vår del med 200 kr (av drygt 27 500 kr) och tänkte att det kanske inte spelade så stor roll men det gjorde det minsann! "Orka", som H hade sagt... Med tanke på att allt egentligen var vårt kunde man tyckt att detta inte spelade så stor roll men det gjorde det. Jag erbjöd mig att swisha men har ännu inte gjort det. Suck! Detta var det sista vi hade kring mammas saker om man inte räknar med det som bara var hennes och som jag och min syster behöver få värderat och dela mellan oss. Det ska dock inte ta 35 år!

Hästtankar

När det händer mycket i livet brukar jag ha svårt att sova hela nätter. Jag somnar nästan alltid utan några problem men vaknar mellan fyra och fem på morgonen och har sedan väldigt svårt att somna om. Hjärnan startar direkt och börjar tänka på det som just då eller nu upptar tankarna även dagtid. Just nu är det den stora förändringen i att köpa och ha en egen ponny som tar stor plats i mitt huvud. Det är roligt men det är klurigt och ett lite skrämmande stort ansvar. Dessutom handlar det om mycket pengar och en massa saker som behöver köpas in. Vi måste ha något bra ställe att ha ponnyn på och det är just detta som för tillfället är en oro. Sedan länge har vi fått besked att vi tillfälligt kan ha ponnyn där lilla B står även om det inte är optimalt. Vi behöver göra en del förändringar och det blir lite stökigt för ägarna men de ställer upp och är supersnälla så det känns bra! Vi har bokat semester vecka 26 och 27 och ska sen jobba vecka 28, då jag trodde att familjen på gården skulle vara på semester. Nu visade det sig att de ska åka den 28 juni, två dagar efter oss, och vara borta en vecka. De hade räknat med att vi är hemma och kunde hjälpa till med hästarna och jag hade räknat med att hjälpa till vecka 28 när jag trodde att de var borta... Ett alternativ är att boka om så att vi åker vecka 29 och 30 istället men då är ju hela Europa på resande fot så det känns inte som ett bra alternativ. Ännu har jag några månader på mig att lösa det hela och förmodligen kommer det att lösa sig men hur vet jag inte ännu och det stressar mig.

Vi har ju inte ens en ponny ännu. I fredags var vi och tittade på den ponny som vi även tittade på förra fredagen och det kändes lika bra som senast. Jag har funderat mycket fram och tillbaka i veckan och kände väl ganska direkt att detta var en ponny för H. I början av veckan bokade vi det andra provridningstillfället och jag förstod på säljaren att även de tyckte att det kändes väldigt bra. Jag kollade därför tider för veterinärbesiktning under onsdagen efter att ha messat med säljaren om hur fort de kunde tänka sig att släppa iväg ponnyn. Jag berättade att H fyller år på annandagen och att det hade varit så roligt att kunna överraska henne med en ponny då. Lite tight eftersom veterinärkliniker oftast har mycket att göra men jag lyckades hitta en tid nu i veckan då både jag och säljaren kunde. Hon är lärare så det passade henne bra att göra det på lovet. Jag försökte pruta lite på priset och få med en jättedyr, specialanpassad sadel men lyckades inte. De har fler spekulanter på kö så det är inte läge att pruta tyvärr. Orkar inte tjafsa om några tusenlappar hit eller dit när det ändå är så mycket pengar som vi ska punga ut med - jag vill bara att det ska bli bra och att han ska komma hem till oss. Han är väldigt gullig!

Det är en massa fix kvar och massor av saker som ska inhandlas. Ridsporten är verkligen inte för alla tyvärr... Det är enorma summor pengar man måste ut med varje månad när man har häst! Jag ringde försäkringsbolaget och kollade och bara försäkringen kommer att kosta 1700 kr per månad. Sen tillkommer stallplats, mat, skor, hovslagare, träningar, tävlingar, inköp av saker till häst och ryttare, inköp av transport och underhåll av den mm. Bara att göra det helt enkelt och tänka att mormor och morfar hade velat detta för H och gärna är med och sponsrar... Den ponny vi har hittat är kusligt lik min systers ponny i huvudet och blicken och även i storleken! Håller nu alla tummar för att den ska vara frisk och gå igenom besiktningen, annars vet jag inte vad jag gör.

Idag hade vi för en gångs skull en hästfri dag och hade bestämt oss för att åka in till Lund för att äta lunch och gå på bio. I natt väckte O mig och hade ont i halsen och han var rejält hängig så han kunde inte följa med. Det var främst för hans skull som vi skulle gå på bio men nu ville han att vi andra skulle gå medan han stannade hemma. Jag sa förstås att jag skulle vara hemma med honom men det ville han inte och jag kände att det inte spelade så stor roll eftersom han ändå bara skulle vila i sängen eller spela. Succén med Fortnite håller i sig och han har haft så roligt med olika kompisar i veckan! Igår hade han en kompis här på eftermiddagen - ingen han har lekt med innan men de leker i skolan och det var kompisens pappa som kontaktade J och frågade om O ville leka. Kryss i taket! Idag var en annan kompis här och ringde på men det gick ju tyvärr inte att leka idag. Igår var J och jag och hämtade nya stolar till vardagsrummet och en soffa till O:s rum. Idag bar vi upp soffdelarna och skruvade ihop den och det blev jättebra i O:s stora rum som hittills mest bestått av säng, bokhyllor och ett golv med massor av lego. Nu blev det ett vardagsrum i rummet och på onsdag beger vi oss till Ikea och kompletterar med lite olika möbler för att det ska bli riktigt bra. H städade hela sitt rum (under stora protester) eftersom hon ska ha fyra kompisar här imorgon när vi jobbar.

Dags för sängen - en fullspäckad vecka väntar! Lov får jag ha någon annan gång... 

Krig... 2022?!

Det här inlägget påbörjade jag för snart en månad sedan men kom inte längre... När jag skrev senast hade kriget i Ukraina pågått i ett par veckor och nu är det över fem veckor sedan Europas säkerhetsläge snabbt förändrades till det sämre. Mycket sämre. Jag följde nyheterna och olika tidningars uppdateringar många gånger per dag. Till slut kände jag att det påverkade mig för mycket och begränsade mig själv så att jag bara läste/tittade morgon, eftermiddag och kväll. Den senaste veckan har det rapporterats klart mindre om kriget än i början. Det är fortfarande precis lika hemskt men kanske har händelserna tappat i nyhetsvärde för tidningar och TV? Att det skulle bli krig i Europa 2022 hade nog inte många sett komma. Det är galet att mänskligheten (eller Putin) inte har kommit längre än så. Krig känns så primitivt och kastar oss tillbaka många årtionden när det gäller demokrati, jämställdhet och utveckling.

Den 24 februari var det sportlov och vi hade för länge sedan bokat en hotellnatt i Helsingborg. Jag behövde jobba på förmiddagen eftersom jag hade en träff i det ledarutvecklingsprogram som alla kommunens chefer går. Vår kursledare, en erfaren psykolog med rötterna i Estland, var professionell när vi inledde med att förfasas över Putins beslut. Hon sa kort att hon helst inte pratade om det som hade hänt utan ville fokusera på vår agenda och det gjorde hon sedan på ett bra sätt. Jag kände däremot att mina tankar var någon helt annanstans och hade svårt att bidra på samma sätt som vanligt. Vi åkte mot Helsingborg vid lunchtid och hade en trevlig eftermiddag och kväll. Barnen hade valt att vi skulle bo på ett hotell som vi hade sett senast vi var i Helsingborg så det gjorde vi. Det hade dock inga familjerum så vi fick ha två rum och de låg tyvärr inte bredvid varandra utan i olika delar på samma våning. H messade mig att jag skulle titta ut genom fönstret när vi slappade lite inför middagen men genom vårt fönster såg vi inte det barnen såg eftersom de hade rum i ett annat väderstreck. På Kärnans trappa hade folk samlats med Ukrainska flaggor och tända ljus. De sjöng sånger, troligen på ukrainska eller ryska, och jag var tvungen att föreviga detta ögonblick. Även utan detta tror jag att jag för alltid kommer att minnas vad vi gjorde den 24 februari 2022 men det kändes viktigt att dokumentera det i bild. Vi åt middag på en fondue-restaurang som vi hade hoppats mycket på efter att Malmös kända fondue-restaurang stängde i samband med pandemin och inte har öppnat igen förrän nu i veckan. Vi blev ganska besvikna över både mat och bemötande och dessutom blev vi fattiga på kuppen. Det var absolut inte värt de pengar vi betalade och till Oasen i Helsingborg återvänder vi inte! På fredagen åkte vi över till Helsingör, bara för att känna att vi kunde göra det utan en massa meck. O var inte överförtjust så vi stannade inte så länge men det var roligt att vara utomlands för en kort stund i alla fall!

Förutom att kriget upptar mycket energi och tankar gör även vårt hästletande det. Det är ju ett lyxproblem i sammanhanget men tar enormt mycket tid. För H är det en ständig kamp mellan hopp och förtvivlan och hon har i princip velat ha alla ponnyer vi har tittat på. Det har dock varit nyttigt att titta på många och kanske, kanske har vi nu hittat rätt... Vågar knappt skriva det och vågar knappt tänka på hålet den kommer att skapa på bankkontot men den var trevlig på alla sätt och då tänker jag att mormor och morfar får sponsra lite. Förhoppningsvis går den att sälja igen när H är för gammal eller för lång eftersom den bara är 11 år och då kanske vi kan få tillbaka lite pengar. Vi köper nog ponny när de är som allra dyrast men det finns inte mycket vi kan göra åt det. Idag var vi och provade ytterligare en ponny som de ville ha nästan lika mycket pengar för som den igår och då blev helt plötsligt den igår ganska billig...

Ponnyn idag stod utanför Höganäs och därför tyckte J och jag att det kunde vara kul om hela familjen åkte iväg på en liten utflykt. H och jag har varit på många turer på egen hand så nu gjorde vi en liten plan som vi tänkte att O kunde gå med på. Mutan var att handla lördagsgodis i favoritaffären på Väla-området i Helsingborg. När vi presenterade idén i onsdags var O med på det men han missade att vi behövde åka klockan 10. På förmiddagarna på helgen vill han vara hemma och leka ostörd på sitt rum i lugn och ro och när han igår kväll insåg att vi behövde åka så pass tidigt bröt han samman totalt och skrek och grät i två timmar. Han prövade sina föräldrars tålamod och kunskaper i lågaffektivt bemötande... I morse var han fortfarande sur men hade kapitulerat och satt påklädd och klar i bilen när det var dags att åka utan att vi behövde tjata. Troligen kommer han aldrig att få en diagnos eftersom han är högfungerande på väldigt många sätt, speciellt i skolan, men han har helt klart starka autistiska drag. Vi måste vara väldigt fyrkantiga i många saker för att hans och våra liv ska fungera hyfsat smidigt. Vi villkorar till exempel alltid hans speltid på helgerna med att han först måste gå ut. Att ha en "utestund" som han själv kallar det, ser han nästan som ett straff. Det är mycket skrik och panik de helger då han inte vet vad han ska göra. Det brukar sluta med att han cyklar eller sparkar sparkcykel en runda men alltid efter vilda protester. Någon enstaka lördag eller söndag har han fått slippa under vintern om det har ösregnat eller blötsnöat men annars måste han ut minst en kvart, gärna längre. För några veckor sedan kom han ner från sitt rum på morgonen när han hade vaknat, klampade genom korridoren och kastade sig i vår säng och grät. Vi hann bli lite oroliga att han hade skadat sig eller något liknande innan han ropade "men det är ju sol ute, då måste jag gå ut idag!". De flesta andra hade nog uppskattat en strålande helgmorgon med klarblå himmel men inte vår O...

Det är väldigt sällan som han har kompisar hemma. Han trivs bra på egen hand och bryr sig inte så mycket om vad andra kompisar gör utan leker gärna själv. När han ibland leker med kompisar har de alltid jätteroligt så han behöver en liten knuff då och då för att göra detta. Det är lite trist att han har ganska speciella kompisar som också är ganska introverta och inte har behov av att umgås. Deras föräldrar tar sällan eller i princip aldrig några initiativ till att barnen ska ses utan de gånger det händer är det vi som ordnar och barnen som kommer hit. Det gör absolut ingenting men det blir lite tjatigt att bara vi frågar. Förra helgen var O ute på sin sparkcykelrunda och då mötte han flera av sina kompisar som också var ute och cyklade. Det visade sig att de hade kommunicerat via Fortnite och bestämt träff genom att prata i spelet. Jag trodde aldrig att jag skulle uppmuntra O till att spela Fortnite men eftersom i princip alla hans kompisar gör det har vi flera gånger frågat om inte O också vill göra det. Han har dock inte varit ett dugg intresserad men efter händelsen förra veckan bestämde vi att J ändå skulle ladda ner det och se om O kanske kunde tycka att det ändå var kul. Igår eftermiddag gjorde de det och självklart tyckte O att det var hur kul som helst och spelade både igår kväll och i morse (spel innan utestund eftersom det var en utflykt som han inte gillade - en eftergift i det annars mycket fyrkantiga upplägget...). Ikväll spelade han med våra vänner familjen S:s äldsta son och kommunicerade via telefonen och jag hörde på de glada utropen att de hade väldigt roligt!

Annars har det inte hänt så mycket utöver det vanliga. Förra lördagen blev i och för sig lite annorlunda. J och barnen skulle åja till farmor och farfar och överraska med brunch tillsammans med J:s syster och hennes familj eftersom farfar hade fyllt år och jag skulle iväg och döma. På morgonen var H lite ledsen över att det tar så lång tid att hitta ponny och då pratade vi om att vi kunde kolla när nästa klubbtävling var på ridskolan. Vi låg i sängen i godan ro och kollade detta när vi insåg att det var då, den dagen, med start kl. 13.00... H blev helt förtvivlad eftersom hon hade sett mycket fram emot att rida en speciell ridskoleponny på tävling under våren. Jag fick dra igång värsta kedjan av fixande för att ordna så hon kunde starta och att det fanns någon som kunde hjälpa henne. Jag kunde ju inte avboka mitt domaruppdrag med så kort varsel så J fick åka direkt från sina föräldrar till stallet och H hann inte följa med och fira farfar utan fick ordna lunch och förberedelser av ponnyn på egen hand. Till slut löste det ändå sig bra, H red och kom tvåa. Jag dömde hela eftermiddagen och kastade mig sen hem för att direkt åka vidare och fira min ena guddotters 18-årsdag. En maxad lördag minst sagt! Helgerna i mars har gått åt till mycket domeri och hästtittande så det har nästan inte känts som om jag har varit ledig. Satsar på lite lediga dagar under påsken istället... 

Efter hand som jag skriver kommer jag på att det ändå har hänt en del utöver den vanliga vardagslunken. Oroligheterna i Europa ger en spänning i vardagen som jag gärna hade varit utan men det vanliga vardagslivet här hemma måste ju ändå rulla på. Våra grannar har en ukrainsk mamma med två barn och deras mormor boende hos sig men på jobbet har vi inte fått några flyktingar ännu. I mars hann jag vara en natt på Ystad Saltsjöbad på ledarutvecklingsutbildning och två nätter i Göteborg i samband med Nordiska Skolledarkongressen. Den inleddes på sämsta tänkbara vis eftersom två lärare på Malmö Latinskola dödades på kvällen precis när vi hade kommit upp. Jag och min chef körde bil men min nya kollega åkte tåg och delade kupé med den ansvariga rektorn från Malmö, som fick vända hemåt direkt när han hade kommit upp. Usch! Det var mäktigt och fint att inleda kongressen med en tyst minut som alla 1500 skolledare deltog i men händelsen la självklart sordi på stämningen. Jag tror att alla tänkte "tänk om det hade varit mina lärare eller min skola (eller jag själv) som drabbades".

Imorgon ska jag inte göra många knop. J ska packa och åka till Spanien för att vara borta hela veckan och jag ska rådda det mesta här hemma på egen hand. Det är inga större problem nu när barnen är stora men lite extra meck blir det vissa dagar. Jämfört med situationen för familjer i Mariupol är det dock mer än hanterbart och jag ska inte klaga en sekund, bara vara tacksam.