Jobb, sportlov, spa, konfirmation och lite till

Veckan som följde på den hysteriska veckan som jag beskrev i förra inlägget var lite mer strukturerad än den som var kaos. Jag och rektor ägnade en hel del tid åt att tänka och planera inför nästa läsår och vi diskuterade även en del av de problem som jag formulerade när jag var lite upprörd. Nu känner jag mig lite lugnare - med betoning på lite...

Förra helgen gjorde vi inte många knop. Vi har försökt att hålla helgerna i februari fria utan att boka upp oss med en massa sociala aktiviteter och det har verkligen varit välbehövligt. Barnen älskar att bara vara hemma och skrota på helgen och den senaste tiden har de mestadels haft en väldig glädje av varandra och lekt mycket bra tillsammans. Vi hann dock med några ärenden som vi var tvungna att klara av, bl a inköp av ny kostym till J och lite smått och gott till barnen.

Sportlovet har kommit och gått. Jag jobbade hela måndagen och då var mormor här och passade barnen. På tisdagen var O hos sin logoped och då var H under tiden hos sin "gudsyster". Logopedbesöket gick bra men O är inte så motiverad att träna på att säga orden rätt trots att han faktiskt kan alla ljud när han fokuserar. Han har bra kompisar på förskolan som borde kunna motivera honom att träna - en börjar på S, en på V och en på K. Trots detta är det svårt att få honom att vilja träna. När vi delade kompisen Viggos namn i "vi" och "go" och upprepade varje enskild stavelse för sig några gånger kunde han till slut säga "Viggo" utan problem men efter ett par försök blev det "Diddo" igen... Vi kom överens om att vi ses igen i höst och ser om han dels har mognat mer då och vill träna och dels om talet kanske har ändrat sig.

I onsdags var det dags för H:s tredje logopedbesök på lika många veckor. Det gick bra för henne att vara själv med logopeden även denna gång och vi fick en återbesökstid redan i slutet av april - annars har det ju ofta gått ett år till nästa gång.

I torsdags åkte jag och H på en liten resa till Blekinge tillsammans med H:s gudmor och min guddotter. Vi åkte tåg till Ronneby, åt lunch i stan och tog sedan taxi ut till spahotellet. Eftermiddagen ägnades åt spa och sedan slappade vi lite innan det var dags för barnklubb med pyssel och därefter middag på kvällen. Vi delade ett familjerum och hade det mysigt. Det är roligt att vara själv med H eftersom hon är så mycket mer harmonisk då... Hon ser upp till sin fem år äldre "gudsyster" och denna är i sin tur väldigt duktig på att ta hand om H. I fredags avnjöt vi en god frukost innan vi tog tåget hem igen. Vädret inbjöd inte till den promenad som vi hade planerat så det var lika bra att åka hem tidigare än planerat.

Igår gjorde vi inte så mycket på dagen (eller ja, jag gjorde lite - hann med en långpromenad med en väninna på morgonen och en lektion för en ridelev på förmiddagen samt lite jobb på eftermiddagen) och på kvällen var vi hos min syster med familj på middag. Idag vaknade J med feber och ont i kroppen och valde därför att stanna hemma från den konfirmation som vi var bjudna till - min guddotters storasyster skulle konfirmeras. O ville hellre stanna hemma än att följa med till kyrkan och det kändes som en bra plan. Gudstjänsten tog en dryg timme så i efterhand kändes det som ett bra beslut... H var jätteduktig i kyrkan men tyckte att det var tråkigt (och jag är beredd att hålla med...). Konfirmanderna var duktiga men valet av psalmer gjorde att ingen kunde sjunga med och gudstjänsten är ju i längsta laget även för en vuxen. Kalaset efteråt var däremot som vanligt trevligt och H hade roligt med de andra barnen som var med.

Imorgon är det nya tag på jobbet som gäller med en späckad vecka enligt almanackan. Nästa vecka är J bortrest och L får åka på semester till mormor så att jag inte behöver ta hänsyn till hennes promenader mm. Nedräkningen börjar till påsklovet - bara tre veckor kvar!

På gränsen...

Denna vecka blev lite väl intensiv. I måndags eftermiddag frågade rektor om jag ville följa med till Stockholm på tisdagen eftersom den som skulle ha följt med var sjuk. Det är ju alltid lite kul med en utflykt och eftersom jag visste att de skulle flyga upp tyckte jag att det var ok eftersom jag har mindre än en kvart till Sturup. När biljetterna kom på kvällen såg jag att det var flyg upp och tåg hem... Inte riktigt min grej men för sent att backa ur. Åkte således hemifrån en stund innan kl 6 i tisdags morse, parkerade bilen på Lund C, åkte flygbuss till Sturup därifrån och mötte upp övriga tre kollegor där. Flyget gick kvart i åtta och om jag hade flugit båda hållen hade jag inte behövt åka hemifrån förrän strax efter kl 7. Jaja, flygresan gick bra, taxituren från Bromma till stan likaså och kursen som handlade om Arbetsmiljölagen och arbetsmiljöfrågor var intressant. En promenad till Stockholm C på eftermiddagen och kl 17 gick tåget mot Malmö. Jag hade laddat med lättare mat och åksjuketuggummi men efter ca en timme mådde jag ändå inte helt bra. Efter två timmar hade tåget fortfarande inte gjort något stopp eftersom det var ett direkttåg till Alvesta och jag insåg att jag var tvungen att ta ett tuggummi till. Det hjälpte som tur var men jag kunde inte jobba på tåget så som jag hade tänkt. Hoppade av på Lund C och var hemma vid halv tio - minst två timmar senare än om jag hade flugit. Arbetstiden ska ju också räknas med när man räknar ihop resans pris och nästa gång tänker jag kräva att få flyga... Gärna med sista planet hem om det är billigare eftersom jag då dessutom hinner med lite shopping. Frustrerande att bara vara i Stockholm och vända utan att hinna gå lite i stan!

En dag borta från jobbet och dessutom två halva dagar på olika uppdrag för mitt gamla jobb och en förmiddag med H hos logopeden (eftersom J hastigt behövde åka till Gbg) - detta ledde till att jag låg hopplöst efter hela veckan. Dessutom blev rektor sjuk och då ska jag också agera ställföreträdande, vilket alltid innebär en del extra jobb. Vi hade dessutom deadline på en hel del dokument som ska lämnas in innan Skolinspektionen kommer och det blev lite väl mycket på samma gång. I onsdags när J var i Gbg tryckte jag och barnen dessutom in en klippning av O och middag i stan efteråt. Jag var även tvungen att förbereda middag inför torsdag då farmor och farfar hämtade och därför hann jag inte jobba hemma som jag hade tänkt i onsdags kväll. När min chef i torsdags frågade om allt var bra, öste jag ur mig allt som bara är för mycket och inte fungerar, via mail. Han ville ses som i fredags och prata om allt men dels kunde jag inte och dels ville jag inte. Efter att jag hade varit på mitt konsultuppdrag stannade jag på ett köpcenter på hemvägen och bara gick runt och tittade utan att egentligen leta efter något. Det visade sig dock att det var rea på alla vinterkläder till barnen och jag passade på att köpa en hel vintergarderob till dem inför nästa vinter - för halva priset. Så har jag gjort alla år hittills och det blir ändå en hel del pengar vi tjänar.

Igår kom en tjej som går i H:s parallellklass hem till oss tillsammans med sin mamma. Parallellklassen fick också Bamse-tidningar om stamning samt det brev som vi skrev till föräldrarna i H:s klass, och mamman som var här igår ringde upp och erbjöd sig att hjälpa H eftersom hon också hade stammat hela livet. När hon började med qigong hade stamningen försvunnit efter ett tag och hon ville gärna dela med sig av en del övningar till H. Jättesnällt! Vi bjöd på fika och tjejerna, som aldrig har lekt i skolan eller på fritids, fann varandra efter en lite trevande start och lekte verkligen jättefint hela förmiddagen. Mamman var en sådan där supertrevlig person som jag kände att jag klickade med direkt. Hon berättade en del om hur hon och hennes man resonerade i vissa frågor och J och jag kunde bara titta på varandra eftersom det lät precis som något som vi skulle kunna säga. Kul när man träffar personer som man känner att man gärna vill träffa igen! Tjejerna ville fortsätta leka men skildes åt med en lång kram med löftet att H skulle få följa med C hem imorgon efter skolan. H har tjatat om detta hela dagen och ser verkligen fram emot det. Jag fick en väldig lust att börja på qigong, får se om jag hittar någon bra kurs. Det ska vara bra mot bl a stress - och jag är beredd att prova allt som hjälper mot just det...

Vi har kommit en liten bit på väg när det gäller sommarens bilsemester och bokat de viktigaste boendena. Längtar! Nu ska bara vägen dit och hem bokas också. Närmast ser jag fram emot en jobbvecka som kommer att flyga förbi och sedan är det bara jobb en dag nästa vecka innan några dagars välbehövligt sportlov väntar!

Beslut om framtiden

I veckan som gick hade jag flera möten med min rektor. Dels pratade vi om den kritik som har väckts mot honom och hur vi skulle hantera denna och dels stod jag på mig och krävde lite tid för att utvärdera min provanställning. Den första punkten hanterade vi på ett bra sätt genom att han gick ut och pratade med samtlig personal och förklarade en del saker - och jag tror att det räckte för de flesta. Den andra punkten föll också väl ut och vi hade ett långt och bra samtal. Jag fick många superlativ och hade därför ett bra läge att ställa lite krav på min fortsatta anställning, vilket jag också passade på att göra. Jag tror och hoppas att det blir bra och hur som helst så får jag vara i denna anställningen ett tag så att det inte blir för korta perioder i mitt CV.

Annars har veckan rullat på i vanlig fart. Barnen trivs på förskolan och skolan och vill numera oftast inte hem när vi hämtar. Vi har fått mycket positiv feedback på att vi informerade om H:s stamning och även återkoppling från två mammor som själva stammar. Den ena mamman ska jag prata mer med eftersom hon hade tips på övningar som kunde hjälpa. En annan mamma hörde av sig och tackade så mycket - vårt initiativ hade gjort att de funderade på att berätta om deras sons diagnoser (som alla märker men ingen riktigt vet vad det är). Jag tror alltid på mer information framför mindre!

Två veckor kvar till sportlovet - ser mycket fram emot det!

Du måste finnas

Jag skrev i förra inlägget om "Jag och min far" - nu är det en annan visa som får tårarna att rinna. Jag satt och jobbade lite såhär på söndagskvällen och samtidigt hade vi TV:n på med "Så ska det låta". Jag lyssnade inte nämnvärt men plötsligt sjöng en av deltagarna "Du måste finnas" ur Kristina från Duvemåla. Det är som att trycka på en knapp. Tårarna flödar inte men rinner stilla nerför kinderna. Några år efter pappas död spelade de denna låten på en dressyrtävling när jag dömde. Jag fick verkligen anstränga mig till det yttersta för att inte bli synligt påverkad men om det ekipaget blev helt korrekt bedömd, kan jag inte garantera. Även domare är människor och jag brukar ta detta som ett exempel när jag ibland försvarar mina domarkollegor.

Jag och min syster spenderade en eftermiddag på Malmö Stadsbibliotek för att leta upp noterna till sången. Detta var för snart tretton år sedan och det gick inte att googla text och noter på Internet som man kan göra idag. Vi var inte säkra på om vi skulle lyckas hitta noterna så vi vågade inte skriva in sången i begravningsagendan. Men vi hittade både den och noterna till Elvis "The wonder of you" och det gick ett sus genom gästerna två gånger under akten. Jag tror att alla förstod vårt musikval - en låt som var för oss och för att uttrycka det vi kände och en sång med pappas favoritartist - med en text som också var passande.

"Du måste finnas" instrumentalt på orgel i en kyrka den 10 juli 2003. Sorg kan nog inte göra mer ont än så. Och du som måste finnas, finns inte. Din då 29-åriga dotter förstod inte hur hon skulle kunna överleva utan sin pappa.

Tanken är

svindlande framför mig gapar en avgrund

hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej

frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret

Att du inte finns till

fast jag trodde på dig

Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute

Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få

Vem skulle trösta mig jag är så liten på jorden

Om du inte fanns till

Ja vad gjorde jag då

Nej du måste finnas du måste

jag lever mitt liv genom dig

utan dig är jag en spillra på

ett mörkt och stormigt hav

Du måste finnas du måste

hur kan du då överge mig

jag vore ingenstans

jag vore ingenting om du inte fanns

Aldrig förut har jag haft det i tal eller tanke

det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så

ordet är om

om jag bett alla böner förgäves

Om du inte finns till

vad ska jag göra då

Nej du måste finnas du måste

jag lever mitt liv genom dig

utan dig är jag en spillra på

ett mörkt och stormigt hav

Du måste finnas du måste

hur kan du då överge mig

jag vore ingenstans

jag vore ingenting om du inte fanns

Det är inte hela texten eftersom alla strofer inte stämmer och alla ord stämmer väl inte heller helt och hållet men det mesta. Och när jag ändå är igång följer här texten till "The wonder of you"

When no-one else can understand me

When everything I do is wrong

You give me hope and consolation

You give me strength to carry on

And you're always there to lend a hand

In everything I do

That's the wonder

The wonder of you

And when you smile the world is brighter

Your love for me is everything

I'll guess I'll never know

The reason why

You love me as you do

That's the wonder

The wonder of you

Inte heller här är det hela texten och vi valde inte låten för textens skull - mer för titeln och för att det var en passande lugn låt.

Idag har vi bokat delar av vår sommarsemester. Vår resa innebär att vi inte kommer att vara hemma på pappas dödsdag men vi kommer att vara på ett av hans favoritställen på jorden - och det känns precis lika bra, även om vi inte kan besöka graven. 

Pappa, jag saknar dig!

Jag och min far

Igår såg jag ett intervjuprogram med Magnus Uggla, där han bland annat pratade om vad han tänkte på när han skrev texten till "Jag och min far". Det gick rakt in i hjärtat och väckte många tankar om min sista stund med min pappa. Trots att det var något av det jobbigaste jag har gjort så är jag väldigt glad att jag var hos min pappa precis hela tiden under hans två sista dygn. Jag känner ändå igen mig i Magnus Ugglas text, att han aldrig fann orden för att säga adjö, trodde nog aldrig att du kunde dö. Det är något som även jag ångrar och har dåligt samvete för. Jag har säkert skrivit det förr men jag antar att det är bra att ta upp det igen. Om min ångest för att jag inte orkade se min pappa bli sämre, för att jag inte orkade ta de där samtalen på tu man hand. Om döden, om begravningen, om en framtid utan min pappa. Om att jag bara hälsade på honom en gång i veckan, om ens det. Om hur jag försvarade mig med att jag var tvungen att koncentrera mig på mina studier, att jag var tvungen att jobba, rida, vad som helst.

Hur är det möjligt att sakna en människa så? Det har snart gått tretton år. Det går inte att förstå. Jag undrar om saknaden någon gång tar slut, eller åtminstone minskar. Den akuta, hemska, fruktansvärda saknaden kommer inte lika ofta längre men när den kommer är den i princip lika stark. Den stannar inte heller lika länge. Tankarna bryts av barnröster som pockar på uppmärksamhet, av kramar, av småbråk, av kloka funderingar. Av en hund som vill ha uppmärksamhet. Men så ibland får jag en stund för mig själv. Som nu när barn och hund sover, J är på väg hem från en tjänsteresa och TV visar "Sofias änglar" som handlar om hur ett byggteam hjälper familjer i nöd. Ikväll om en familj som har förlorat en far. I akut blodförgiftning, från sista samtalet till döden tog det bara några timmar.

Då får vi en stund, jag och min far. Eller pappa, eftersom det är svårt för mig att använda ordet far. Då saknar jag hans goda råd, jag saknar även hans råd som jag inte ville ha, jag saknar samtalet mellan oss, den varma kärleken i hans ögon, stoltheten, kramarna. Jag tänker mig att han säkert är lite orolig för mig just nu och tycker att jag har för mycket omkring mig. Han undrar om det är värt att lägga så mycket energi på jobbet. Är det verkligen bra att jag har ont i hjärttrakten av stress? Oron i hans röst, i hans ögon. Hönspappan som inte kan släppa taget om sin 41-åriga dotter trots att hon är gift, tvåbarnsmor och att han själv närmar sig 75 år. Mitt i sorgen är jag ändå glad - att jag saknar honom betyder att han gav mig många fina minnen. Dessa bär jag med mig och försöker ta fram när det känns svårt. Jag är delvis den jag är tack vare honom och samtidigt är jag delvis den jag är på grund av honom. Det är lätt att bara minnas alla fina minnen men jag tänker med värme på situationer där han var en ganska jobbig pappa - och han hade säkert ibland kunnat vara en ganska jobbig svärfar... Precis som att mina barn kommer att tycka att jag ibland är en jobbig mamma (en jobbig svärmor tänker jag jobba hårt för att inte bli!). Jag hoppas dock att jag ska lämna främst ljusa minnen till mina barn, precis som min pappa gjorde till mig.