När man påminns om att tiden är här och nu...

Ibland behöver man påminnas om att livet är här och nu och att man måste ta tillvara varje dag. I förra veckan berättade en väninna till mig om en som hon känner som innan jul fick ont i nacken. Det blev värre och hon sökte hjälp av naprapat. Efter det besöket blev det ännu värre och hon sökte då vård eftersom hon även hade tappat kraften i sina armar och hade ont i ryggen och ena benet. Hennes infektionsvärden var skyhöga så hon fick röntgen direkt och då hittades en stor tumör i nacken samt flera längs ryggen. Hon hade även en tumör i bäckenet som påverkade benet. Vården levererar verkligen i detta fallet och under denna och förra veckan har hon genomgått undersökningar och gjort förberedelser för behandlingar. De har hittat modertumören i ena lungan och även en tumör i levern. Hon har drabbats av den sortens lungcancer som främst drabbar kvinnor som aldrig har rökt och som har ökat markant de senaste trettio åren. Prognosen är tyvärr inte särskilt god om man får tro allt som går att googla sig till.

Jag är inte så bra på att hantera cancer. Det är jag aldrig men särskilt inte när det kommer så här nära. Jag vet vem hon är eftersom vi är uppväxta i samma by och hon gick i samma klass som min bästa kompis lillasyster. Hon har dessutom jobbat på H:s skola när H gick i förskoleklass. Förskoleklassen var delad i två grupper och H var i den ena medan hon jobbade i den andra men på morgnar och eftermiddagar träffade man ju på alla pedagoger så jag har så klart pratat med henne ett antal gånger. Hon har en öppen Facebook och i måndags gick jag in och läste det hon hade skrivit de senaste månaderna. Det tog mig verkligen hårt, så hårt att jag fick vänta en halvtimme innan jag åkte till jobbet. Jag behövde samla mig och få stanna i detta fruktansvärda som har drabbat en 45-årig tjej med två tonårssöner. Hon har sedan dess funnits i mina tankar men jag har tvingat mig själv att göra något bra av situationen. I mitten av veckan var jag tvungen att skriva till henne på Messenger eftersom det inte kändes bra att "tjuvläsa" på Facebook och inte höra av sig. Jag berättade att det hemska som hon går igenom har hjälpt mig att ta tag i något som jag borde ha gjort för länge sedan. I tisdags skickade jag remiss till Bäckenbottencentrum i Malmö för att få hjälp med mina förlossningsskador. Det är inga regioner som är roliga att söka hjälp för men eftersom det blir värre och värre måste jag göra det. Nu var ett bra läge, för vad är en mindre återställande operation, visserligen i otrevliga regioner, jämfört med det som den här tjejen kommer att behöva utsättas för... 

Jag har även fått fart när det gäller att ta tag i arvet efter mamma. En medarbetare på jobbet som är ekonomiskt intresserad och håller på med aktier och andra placeringar på fritiden, har hjälpt mig med lite råd tidigare och i måndags kom vi att prata om det igen eftersom börsen har gått ner. Jag mailade vår bankkontakt och har nu dels flyttat pengar till Avanza och köpt en del fonder där och dels börjat föra över pengar från SEB där arvet fanns till den bank vi har. Jag vet att jag har förlorat massor av pengar genom att ha en större summa pengar stående på ett vanligt bankkonto men jag har helt enkelt inte haft tid och lust. Jättelöjligt egentligen eftersom det är hur enkelt som helst att flytta pengar med bara ett par knapptryckningar... Lite ADD tror jag allt att jag har! På en vecka känns det dock som att jag har ändrat mindset och försöker tänka mer här och nu. Kanske går det över igen men jag ska försöka att hålla i det och hela tiden ha den cancerdrabbade tjejen i bakhuvudet för att komma ihåg att uppskatta livet med allt det för med sig,

Jag fick min tredje vaccination den 17 januari vid lunchtid. Morgonen efter vaknade jag med en skum känsla i kroppen och under förmiddagen satt jag på jobbet och frös så att jag skakade och hackade tänder. Jag hade ett par viktiga möten den dagen som jag inte kunde avboka så det var bara att kämpa på. Ett av mötena var kring ett personalärende på den andra enheten som var helt galet! Ett av de otrevligaste möten som jag har varit på. Jag var mest observatör och med som ett stöd för att min chef inte skulle vara ensam men i efterhand hade det varit bättre att hennes chef var med. Medarbetaren som det gällde hade tagit med sig en stödperson som vi trodde var facklig. Denna person var en av de otrevligaste personer jag någonsin har träffat. Sjukt obehaglig och attackerade min chef efter mindre än en halv minut. Det går inte att beskriva för den som inte var med men det var verkligen något utöver det normala! Vår HR-specialist var med på länk och grep in emellanåt men annars var det bäst att låta denna sjuka människa hållas. Medarbetaren som det hela handlade om sa inte mycket. Efteråt bröt vi samman totalt - lika bra att skratta åt det hela... Vi kollade upp vem denna hemska människa var och det visade sig att hon inte alls tillhörde något fack utan var en märklig och udda person som har ett företag som erbjuder hypnos och andlig vägledning. Det förklarade en del av hennes konstiga uttalanden... Efter detta möte hade vi ytterligare ett viktigt möte som jag kunde ta hemifrån och därefter skulle jag leda ett nätverk med lärare och rektorer som skulle träffas alla tillsammans för första gången. Min uppgift var främst att styra dem till olika digitala rum och när jag hade klarat av det däckade jag i sängen med datorn och mötet igång men utan bild... Under kvällen blev jag ganska dålig i hög feber och dagen efter jobbade jag inte många knop eftersom jag kände mig helt överkörd.

I sängen den tisdagen producerade jag i alla fall en annons som jag la på Facebook där jag efterlyste en ponny till H och bad alla mina hästvänner att dela. Oj, vad det har regnat in svar efter det! Det var tur att jag låg i sängen den dagen och dagen efter och kunde svara på allt eftersom jag inte hade något annat att göra. Vissa ponnyer var så klart inte intressanta men en hel del kan vi åka och titta på. Alla är ju tyvärr inte här nere men på sportlovet kanske vi kan ta en lite längre tur. Idag ska vi titta på en ponny och imorgon på en annan. Nästa helg hinner vi med två och sen får vi se vad som händer. Lite väl spännande för min smak, egentligen... Lilla B:s ägare har i alla fall erbjudit att vi kan ha en ponny där tillfälligt och det känns bra för då har vi i alla fall en box klar. J letar transport så det ska vi också åka och titta på. Med lite tur får J hem sin nya tjänstebil som har dragkrok i mitten av februari och då känner vi oss lite mer redo för hästlivet.

Smittspridningen är på galna höjder och var och varannan människa är antingen sjuk själv eller i karantän. De som vet säger att peaken ska vara nådd denna vecka och att det sedan ska vända neråt - håller alla tummar för att det stämmer! Min syster och hennes familj kom ut ur karantänen så att vi i alla fall kunde fira min systerdotters födelsedag i söndags men annars är det inte mycket socialt liv... J har också fått sin tredje spruta (och blev lika dålig som jag) så vi borde klara oss. Efter det beslut som Folkhälsomyndigheten tog i veckan om att inte rekommendera vaccination för 5-11-åringar, känns det bra att vi väntade med H. Hon är ju mer som en elvaåring när man tänker på fysisk utveckling och verkar inte få Covid eftersom hon inte fick det när J var sjuk i våras och heller inte nu när skolan har varit så hårt drabbad. Om det blir en fortsättning på olika varianter av Corona till hösten får vi ta ett nytt beslut då.

I torsdags fick jag lite oväntat nedstämda tankar kring min mamma. Jag körde J;s bil och han lyssnar ofta på Sarah Brightman. Just när jag och H satte oss i bilen spelades "Time to say good bye" och då poppade det upp tankar från mammas begravning där vi spelade den innan avskedet. Musiken tog mig tillbaka till stunden i kyrkan och det var verkligen en fin begravning. Finare än vad hon var värd, tänker jag så här i efterhand. En av mammas äldre väninnor som hade varit på många begravningar sa att detta var den finaste hon varit på och att hon skulle berätta för sina barn så att de kunde göra något liknande för henne. När jag tänker på mamma är jag antingen tom på känslor eller arg eller besviken. Det är väldigt länge sedan jag ändå kände någon form av ömhet när jag tänker på henne men lite sipprade fram häromdagen. Det blev ett fint avsked men bilden som gavs måste ha varit att hon var en fin och saknad mamma och den bilden stämde inte då och gör det definitivt inte nu. Vi ville skapa en fin stund för oss själva, för våra barn och för alla gäster men det var mer för vår skull än för att hylla mamma. Hade vi vetat då, det vi fick reda på sen, hade den nog sett annorlunda ut. För mig kommer begravningsdagen alltid att vara en viktig dag. Att få se min faster och farbror tillsammans och att våra tre familjer kunde mötas igen betydde allt. Den dagen bär jag med mig i hjärtat resten av livet som en av de finaste och starkaste och den hände tack vare mamma och det är jag henne tacksam för.

Dags att äta lunch för att sedan ge sig ut i den annalkande stormen och titta på en fin ponny som vi eventuellt kan få låna!  

Vår son

Vår son är otroligt speciell. Det tycker (hoppas jag i alla fall) alla föräldrar om sina barn. Vår dotter är också otroligt speciell på sitt alldeles egna sätt.

O är dock en (tror jag) ovanligt känslig, sensitiv och empatisk kille. Han har som jag har skrivit innan ett stort känsloregister, vilket ibland bara är helt superhärligt och ibland ganska jobbigt - både för honom själv och för oss föräldrar. Det bor så många tankar i den lilla kroppen och han är så inkännande för stämningar runt omkring honom. Jag tror att det är helt omöjligt att han medvetet kommer att såra någon. Någonsin. Möjligen kommer han att krossa en del hjärtan på livets väg men om han gör det är jag helt säker på att han kommer att må dåligt, ha dåligt samvete och ta på sig skulden för att han inte kan vara tillsammans med den som vill vara tillsammans med honom eller för att han inte kan vara tillsammans med mer än en person samtidigt.

Det är främst vi i familjen som ser hela hans person. Utåt sett är han en ganska harmonisk och glad kille som gör som han blir tillsagd i princip alla situationer i skolan eller på fritidsaktiviteter. Han gillar kanske inte alltid det han uppmanas att göra men gör det snällt. Är det något som han absolut inte vill säger han dock ifrån och kan argumentera för varför han inte vill och då är det oftast något som är befogat. Detta gör att hans lärare och annan skolpersonal inte ser den O som vi ser och så har det varit alltid.

I måndags kväll var O jätteledsen när han skulle somna. Han var orolig för att det ska bli krig mellan Ryssland och Sverige, att han inte ska få godkänt i Engelska på nationella proven i sexan (han går i fyran...), att han inte skulle klara det matteprov som han hade idag och att hans lärare inte skulle komma ihåg de överenskommelser som vi gjorde i höstas när det gäller O:s provsituationer. Jag tror att de hade sett på Lilla Aktuellt i skolan och hört något om Ryssland och för några veckor sedan var han rädd för att det skulle bli diktatur i Sverige så det var kanske en fortsättning på de funderingarna. På engelsklektionen i måndags hade de dragit stickor och i tur och ordning sagt engelska ord som de kunde när de tittade på en bild. Han kunde flera ord men eftersom hans tur kom till sist var de orden redan sagda och då kände han att han inte kunde någonting. Hans självförtroende i engelska är inte alls bra så det var ingen bra metod för just honom att lägga upp lektionen så. O har svårt för förändringar och eftersom klassen hade distansundervisning innan jul och han var sjuk förra veckan har han inte varit i skolan på över en månad. Han upplevde det som att han hade glömt all matte och inte skulle klara provet idag. Jag fick skriva till hans lärare och förklara läget och be henne prata med honom för att bl a intyga att hon såklart kom ihåg att O ska få sitta i ett eget rum och få längre prov när det är prov. Hon tyckte att det var bra att jag hörde av mig eftersom han aldrig förmedlar den oro han känner i skolan. Idag tyckte han att matteprovet hade gått ganska ok och han har släppt tankarna på oroligheterna i omvärlden för stunden. 

I natt blåste det nästan storm och regnade kraftigt från norr, dit O:s fönster vetter. Det gjorde det även natten till måndag och båda dagarna har O vaknat vid tretiden och inte kunnat somna om eftersom det knakar och låter väldigt mycket på övervåningen under snedtaket och i måndags hade han dessutom drömt en mardröm. Vi har haft en madrass stående hos oss sedan i höstas då han också kom någon natt efter att ha drömt mardrömmar. Sedan vi satte in denna har vi inte behövt använda den mer än förra veckan då han sov hos oss när han var sjuk. I måndags väckte han mig, vilket han nästan alltid brukar göra eftersom min klockradio gör att han ser mig bättre än J. Dessutom vaknar jag nästan alltid ändå medan J lättare sover vidare så han kan lika bra väcka mig även om även jag kan ha svårt att somna om. Efter min tredje vaccination som jag fick i måndags på lunchen har jag inte mått så bra. Måndagen gick ok men jag var inte helt på topp när jag vaknade i tisdags. Jag var tvungen att åka till jobbet för några viktiga möten men under förmiddagen började jag frysa massor och känna mig trött. Jag höll ihop till halv tre men sen la jag mig i sängen med datorn och kunde fixa ett digitalt möte därifrån utan bild. På kvällen hade jag hög feber och hela dagen igår låg jag mest i sängen eftersom jag var helt slut i kroppen och fortfarande mådde illa. Därför ville inte O väcka mig i natt utan behövde väcka J istället. Han berättade i morse hur han hade övervägt om detta var bra eller inte. "Det var inte bra att väcka mamma, det visste jag, för hon var sjuk av sprutan men jag visste inte om det var bra att väcka pappa heller för han har ju pacemaker. Jag såg inte pappa så bra och tänkte att jag kanske skulle ta på pacemakern eller att det inte var bra för pappa att väcka honom om hans hjärta hoppade till för du brukar ju hoppa till så mycket, mamma" (jag vaknar ganska ofta med ett ryck när han väcker mig på natten även om han är superförsiktig). Älskling! Hur många tioåriga pojkar gör sådana överväganden när de behöver väcka en förälder på natten...?

Jag är så tacksam för båda mina barn och allt de lär mig men O förvånar mig oftare än H gör. H är mer som jag hade förväntat mig att mitt barn skulle kunna bli men O är så mycket mer på många sätt. Gladare, ledsnare, argare, stoltare, envisare - helt enkelt mer av allt. Han är överraskande klok och empatisk och har varit det sedan han var liten. Lika barnslig som han säkert kan upplevas av vissa jämnåriga, lika klok kan vi vuxna ibland uppleva honom. Han är många ytterligheter helt enkelt och det ska bli så spännande att förhoppningsvis få följa med på hans livsresa och se honom bli vuxen. Jag är inte ett dugg orolig för att det inte kommer att gå jättebra men jag är väldigt nyfiken på hur den vuxna O kommer att bli och vad han väljer att jobba med. Jag har verkligen ingen aning men den som lever får se...  

Halvvägs genom januari

Innan det blir januari brukar jag tänka att det är årets tråkigaste månad. Förr tyckte jag att det var november men nu undrar jag om det faktiskt inte är mars som är allra tråkigast. Då väntar man alltid på en vår som aldrig vill komma och månaden är väldigt lång, speciellt om den inte bryts av med påsken och det gör den inte i år. Vi är ju redan halvvägs genom januari och nu känns det inte så farligt med januari som när jag tänker på den månaden i november. Kanske blir det samma sak med mars? Nu är den två månader bort och jag ser inte fram emot den men när vi väl är där kanske den blir fantastisk...? 

Nya restriktioner och en galen smittspridning sedan jag skrev senast. De senaste veckorna har den skjutit i höjden och nått nya rekordnivåer varje dag. Från att knappt ha känt någon som har haft covid är det ju nu var och varannan. Vi skulle ha firat jul med J:s syster med familj förra helgen men efter en vecka på Gran Canaria blev de sjuka när de kom hem så vi får ses när det är mer lämpligt. Blir lite trött på människor som inte tar covid på allvar och tar sitt ansvar och testar sig, som t ex min svägerska som dessutom är sjuksköterska. Hon skyllde på att det var svårt att få testtid och det är det visserligen men inte omöjligt och man kan åtminstone ta ett snabbtest även om de inte är helt rättvisande. Nu levde resten av familjen som vanligt trots att både hon och äldsta sonen var sjuka. Min syster med familj har varit i karantän i två veckor nu och alla utom lillasyster har varit sjuka, en efter en. Undrar varför det blir så? Det var ju likadant för oss. Fem dagar efter J blev O sjuk och fem dagar efter O blev jag sjuk, vilket gjorde att karantänen för oss också blev lång. Den blir ju särskilt lång eftersom en i familjen inte är drabbad. Om alla i familjen hade blivit smittade och sjuka samtidigt hade det varit bättre för både individen och samhället. Nu börjar det bli krisigt på vissa arbetsplatser när det är så många som är hemma. Antingen för att de själva är sjuka eller för att de vabbar eller är i karantän. På jobbet är det många elever som är hemma och kommande vecka kommer vi att ha två i personalen i familjekarantän. Vad jag vet nu... Det känns som att det kan ändra sig fort och när veckan är slut har vi kanske ett helt annat scenario. Jag ska ta min tredje spruta imorgon och J tar sin på torsdag så nu håller vi tummarna för att vi inte blir sjuka. Kanske gör antikropparna från i våras sitt till? 

O blev jättesjuk förra söndagen. Så sjuk har han inte varit sedan han var liten. Jättehög feber (39,5 grader med Alvedon...) och ville bara sova/vila. Han ville inte äta, titta på TV eller vara uppe utan låg bara på sin madrass i vårt sovrum i tre dagar. I onsdags började han prata lite igen och fick i sig aningen mer mat, i torsdags tvingade vi honom att duscha och gå ut en liten sväng och sen i fredags har han ätit mycket och varit pigg igen. Vi testade honom så klart - både med hemtester söndag och måndag och med PCR-test i måndags eftermiddag. När jag gick in och bokade tid i söndags var första lediga tid på onsdag eftermiddag, på ett apotek i grannkommunen. Min syster tipsade mig om att bara man har en bokad tid så kan man hämta ut testet även om det inte är på rätt dag och tid. Lite halvdesperat eftersom jag verkligen inte hade tid och lust med karantän, åkte jag till apoteket på lunchen i måndags och det var inga som helst problem att få ett test två dagar för tidigt. Jag hade laddat med en massa bra argument till varför just jag skulle få ut ett test tidigare men de behövde jag inte använda. Lite ironiskt att jalusierna var nästan nerfällda och en lapp meddelade att apoteket hade stängt pga personalbrist. Ett apotek känns som det sista man ska stänga i dessa tider men då förstår man också hur krisigt det är. Två anställda jobbade med att lämna ut test, som tur var. Någon covid visade varken hemtesterna eller PCR så det får vi väl lite på. Han har "bara" haft feber, ont i huvudet och ont i nacken (var tvungen att googla hjärnhinneinflammation...) och inga andra covidsymptom så det måste vara någon annan skit han fick. Ingen av oss andra har blivit smittade och imorgon kan O gå till skolan. Han missade bara tre skoldagar eftersom barnen började skolan först i onsdags.

På jobbet lär det bli lite halvkaos de närmaste veckorna. Jag utgår från att fler elever och fler personal kommer att drabbas på ett eller annat sätt innan peaken förhoppningsvis kommer i slutet av januari och om peaken är i januari ser väl februari ut ungefär som läget är nu innan det blir bättre. Min kollega slutade i fredags och hennes efterträdare börjar inte förrän i april, vilket också kommer att bidra till kaos på vissa plan och en hel del mer att göra. Det närmar sig lönesamtal och jag hade ett inledande samtal med min chef i fredags. Min nya kollega hade fått 3500 kr mer än hon begärde och hamnade då på samma lön som sin företrädare. Jag ligger nästan tvåtusen under det men att ge den nya kollegan den lön hon fick var ett medvetet drag från min chef för att även få upp min lön. Hon ska lyfta frågan med förvaltningschefen på onsdag och sen får vi se vad som händer...

Vi passade ju stallet hos lilla B en vecka när hennes familj var på skidsemester. Eftersom jag var ledig de flesta dagarna och eftersom vi har så nära till stallet så tog jag många av passen, t ex alla nattpass och de flesta morgonpassen. Dagar då vi ändå var där tog jag även andra pass för att på så sätt försöka betala tillbaka lite av allt vi har fått genom lilla B. Jag hade även fri tillgång till mammans häst... H ville så gärna att jag skulle rida och för att hon inte skulle tjata red jag redan första dagen. Det var fint väder och jag visste att hästen var rastad dagen innan så det kändes som en bra dag, helt enkelt. Jag har inte ridit en "riktig" häst på drygt sex år och innan dess var det ytterligare fem år sen jag satt på något större än en ponny. Sedan H föddes har jag ridit max 10-15 ggr och oftast då på ponnyer och det räknas knappt. Nu red jag lite mer än en halvtimme i alla gångarter och eftersom hästen är ganska fin red jag mer än åkte häst. Det kändes dagarna efter! Känslan på hästen var inte tipptopp på något sätt men det var inte hästens fel. Den är ganska okomplicerad och trevlig och jag ville se om jag kunde få den lite mer "dressyrig" än ägaren brukar rida den. Hon är främst intresserad av hoppning och fälttävlan och då rider man på ett lite annat sätt. Jag red även i fredags eftersom hon frågade om jag ville och i helgen har jag kunnat röra mig normalt så om jag rider lite oftare kanske jag inte får lika massiv träningsvärk varje gång. De där gamla ridmusklerna kan kanske vakna till liv så smått igen...? Jag kanske till och med kan erkänna att det var lite roligt...

Hästletandet går trögt. Det finns inte många ponnyer och de som är intressanta är för dyra. P:s ägare har bestämt sig för att han ska få avsluta sina dagar men hon och hennes man har varit sjuka i covid och isolerade i över en vecka. Vi har tagit hand om P några dagar denna veckan och i veckan som kommer kanske H vill skritta honom en runda. Det har hon inte velat på en månad och det är något hon får bestämma själv. Vi var ute och provade en häst som hon blev erbjuden att rida en eller ett par gånger i veckan och hästen i sig är i och för sig trevlig men stallet där den stod och ridbanan som fanns kändes sådär. Dessutom var det lite meck med att hästen inte kunde vara inne själv plus att den är ca 1,60 m och lite väl stor för H om det skulle hända något. Vi får lite vidare helt enkelt och ännu så länge kan hon rida lilla B ett tag till även om hon är lite lång. Hon väger ju bara strax över 30 kg och det är egentligen det som är det viktigaste.

Förra lördagen var vi på en liten utflykt till Österlen och hälsade på familjen S i deras stuga. Det regnade och var kallt så det blev främst en mysig eftermiddag inomhus men så kul att ses! Vi måste ses oftare kom vi fram till men det är svårt med fulltecknade kalendrar och att få alla att vara friska samtidigt... Nu får vi alla hålla i och hålla ut ett litet tag till och hoppas på bättre tider under våren. Vi har fortfarande en plan på Österrike och Italien till sommaren men vi får se hur det går. Inga stora förhoppningar - det har man lärt sig nu efter två år. Går det så går det och då sticker vi! Dags att laga födelsedagsmiddag till J och i alla fall fira lite, bara vi fyra...

Nytt år!

Då var det 2022! För mig låter det fortfarande lite surrealistiskt när man säger eller skriver dessa årtal för att inte tala om när man pratar om mål för 2030 eller 2040. Jag vet inte varför men jag är med på att vi har tagit oss igenom 00- och 10-talet men när det vände till 20-talet kändes det annorlunda. Konstigt! Kan det vara för att man pratar om det glada 20-talet, 30-talets depression och kriget på 40-talet. Det har ändå känts hyfsat nära under min uppväxt men nu börjar det ju bli ett tag sedan det hände och det har så klart att göra med att jag blir äldre...

Vi hade en trevlig kväll igår med god mat. Det smällde otroligt lite fastän vi var mitt inne i byn där det brukar smälla rejält. Ett par minuter efter midnatt var det helt tyst under några sekunder och det har aldrig hänt. Det var ju väldigt dimmigt så kanske berodde det på det men jag hoppas att det berodde på att alltfler personer förstår att man inte ska lägga pengar på raketer. Dels förstör det för miljön och dels gör det stor skada för många djur och människor. Nu är det ju tur att alla inte resonerar som jag eftersom det då inte hade blivit några fyrverkerier men det hade kunnat lösas genom att varje kommun arrangerade fyrverkerier på valda ställen där folk kunde samlas. Inte så bra i Corona-tider i och för sig så kanske är det bättre att det fortsätter som nu men begränsas till att verkligen vara kring tolvslaget på nyårsafton. Barnen hade väl sådär kul. De två äldsta killarna har hunnit bli sexton år och firade på eget håll, K som är två år äldre än H var mest sysselsatt med sin mobil till en början och det var även hennes lillebror som är tre år yngre än O samt värdfamiljens 13-åriga lillebror så H och O blev lite villrådiga. "Stelt", som H uttryckte det. Jag tycker att man kan uppmana sina barn att inte ha mobilerna framme i inledningen av kvällen men vi är alla olika. När vi är hemma hos oss eller familjen S blir det oftast lite bättre eftersom det finns andra saker att göra. H och K började prata efter ett tag och O lekte lite med M men mobilerna var aldrig långt borta för de andra barnen. H hade så klart sin men inte alls lika mycket som de andra barnen. O hade sin med sig men valde att inte använda den alls. Istället satt han med oss vuxna och pratade när ingen av de andra ville göra något. Vi åkte hem strax innan kl. 2 och kom i säng vid halv 3. Idag blir det en väldigt lugn dag!

Jag är ledig måndag, tisdag och torsdag nästa vecka och vi har inget speciellt planerat. Det känns fortfarande som att man ska ta sitt ansvar och inte umgås med alltför många människor och våra barn har inget emot att vara hemma. Vi ska ta hand om ganska många pass när lilla B:s ägare åker på semester en vecka och hinna med att träffa J:s syster med familj men annars tar vi dagarna som de kommer och ser vad vi hittar på. 

J sa precis att han inte gillar nyårsdagen och aldrig har gjort och visst var den lite trist många av åren mellan 20 och 30 när nog både han och jag undrade var som skulle hända nästa år och vad livet skulle komma att erbjuda. Det är ju en dag för reflektion och eftertanke på något vis. Har året innan inte varit på topp har man kanske förhoppningar om att det nya året ska bjuda på bättre upplevelser men jag försöker tänka att varje dag man får vara med ska man vara tacksam för. I veckan fick jag ett mail från min pappas tidigare arbetskamrat som även hjälpte mamma en del med banksaker och ekonomi när hon blev änka. Han behövde råd och hjälp kring en gemensam bekant till honom och mamma, som nu var svårt sjuk i cancer, både i hjärnan och lungorna. Precis innan mamma blev sjuk fick hon hudcancer i ett finger och behövde amputera en bit. Kanske är det den som har spridit sig men hon verkade inte ha så långt kvar tyvärr. Hennes dotter är i ålder med mig men lider sedan länge av psykisk ohälsa och har haft stort stöd av sin mamma under lång tid. Nu har hon samtidigt som mamman inte kan finnas för henne själv drabbats av bröstcancer. Hur mycket otur kan man ha? De har två gamla hästar sedan länge och råden som behövdes från min sida var om hur man bäst avlivar dessa nu när ingen kan eller orkar ta hand om dem. Jag erbjöd mig att hjälpa till genom att vara med när det ska hända om dottern inte orkar och tipsade även om vem de ska kontakta. Som sagt - ta vara på varje dag man får vara frisk!