Intensiv vecka

Veckan som har gått har varit en sådan där vecka då man nästan inte hinner andas... Galet som alltid på jobbet då läsårets schema ska läggas. I princip alla andra skolor brottas med schemaläggning på vårterminen men har då det mesta klart när höstterminen börjar (om inte flera medarbetare har valt att säga upp sig under sommaren så klart...). Vi kan inte göra ett schema förrän eleverna är på plats. Först måste vi under tre dagar göra olika tester så att vi ser vilken nivå de ligger på för att kunna göra så bra grupper/klasser som möjligt samt få en hum om hur många elever som behöver särskilt stöd - förutom de som vi redan vet om från olika överlämningar. Först därefter kan jag lägga schema och då måste det gå fort och helst bli rätt. Det är inte heller så att jag kan lägga all tid på att lägga schema. Det händer ju allt annat samtidigt med möten, elevärenden, anställningsintervjuer mm så det är egentligen först på kvällarna som jag har tid att sitta ostört. Jag måste ha tyst omkring mig och inte bli avbruten för då tar allting ännu längre tid och jag riskerar att tappa viktiga detaljer. Schemaprogrammet är bra men jag är mest självlärd och därför tar det säkert längre tid än det behöver göra när jag ska göra olika moment. Eleverna behövde ha ut sitt schema i fredags förmiddag och det är inte helt enkelt eftersom våra ca 45 elever kanske har ca 38 olika scheman. Jag behöver alltså handrita scheman till alla och det tar också sin lilla tid. Flera av mina medarbetare erbjöd sig att hjälpa mig men det kändes inte lönt eftersom det är jag som vet hur allt hänger ihop och därför gör det snabbast (och förstår mina egna krumelurer och anteckningar). Jag jobbade till midnatt tisdag, onsdag och torsdag och körde på i full rulle de första timmarna av arbetsdagen i fredags och jag klarade det nästan... Jag fick be en kollega att visa runt en vikarie som kom på en andra anställningsintervju medan jag gjorde det sista men alla elever fick i alla fall ett schema som funkar initialt.

I helgen har jag försökt ta det lugnt men varit för mycket uppe i varv för att kunna sova så mycket som jag hade behövt. Igår hade vi dessutom försenat födelsedagsfirande med min syster och hennes barn samt farmor och farfar. Min svåger spelade golf och var därför inte med. Jag kom inte iväg och handlade förrän vid lunch, la kött i marinad när jag kom hem och gjorde tzatziki. Därefter hann jag slappa i soffan en timme och titta på ett program som jag missade en kväll i veckan, duscha och duka i lugn och ro och sedan göra en grekisk sallad. Jag gjorde potatishalvor i ugnen, skivade grekiskt bondbröd och J grillade köttet - den smidigaste släktmiddagen jag har fixat. Det är ändå en fördel med Corona, att man inte ska ses så stora sällskap samtidigt. Igår var det ju dessutom kallt och regnigt så det var tur att vi inte var fler eftersom vi fick vara inomhus hela kvällen. Tilltugg till fördrinken (som var bubbel) blev tre sorters chips och efterrätten bestod av en tårta beställd från ett konditori. Jag brukar ju vilja göra allt själv men inser samtidigt mina begränsningar - för det mesta i alla fall. Idag var jag först ute och gick med en väninna innan jag och H åkte till lilla B. H skrittade och provade även lite trav några raka sidor för att se hur det kändes inför tisdagens veterinärbesök. Hem för en dusch och snabb lunch innan H och jag åkte till Hallongården. Det var sista dagen för självplock och eftersom H gärna äter hallon ville jag ladda upp ännu mer i frysen. Idag var det inte lika enkelt som för två veckor sedan att få ihop bär i askarna men åtta askar lyckades vi med i alla fall även om bären var väldigt små. Vi fikade och fortsatte sedan till Mobilia i Malmö för att fixa lite ärenden. En timme i liggande läge blev det i alla fall på eftermiddagen och nu känner jag mig ganska återhämtad!

I fredags fick H sin andra spruta mot livmoderhalscancer och samtidigt passade skolsköterskan på att väga och mäta henne. Det var uppåt på båda dessa kurvor och då även upp på BMI-kurvan, vilket känns skönt. Lite i taget så ordnar det nog till sig - hoppas vi. Det har varit en lugn skolvecka och H går just nu dit med glädje och förhoppningsvis håller detta i sig. Jag tror att hon gillar att vara äldst på skolan samt att ha nya ämnen som Hemkunskap och Tyska, som hon tycker är roliga. Just nu är Idrott det ämne som bekymrar henne mest. Det känns helt galet - som att vara tillbaka på mina egna idrottslektioner på 1980-talet! Denna vecka ska de springa 60 m på tid och göra det två och två medan alla andra står och tittar på de som springer. Det ska göras på tid och tiden betygsätts. Ingenstans i kunskapskraven för Idrott och hälsa står det något om att springa fort men H:s lärare har tydligt meddelat hur många sekunder man ska springa på för att få ett A och att det för ett E räcker att man bara deltar. Fel på så många sätt! Måste påtala detta för antingen idrottsläraren eller rektor, ska bara fundera på vad som blir bäst. Idrottsläraren behöver definitivt en utbildning i betyg och bedömning. Det är inte bara H som har reagerat utan fler av eleverna i hennes klass. Jag reagerade redan förra året då hon kom hem och pratade om att hon hade fått ett D på samma sträcka. För det första ska man inte prata betyg med barn i årskurs fem eftersom betyg sätts först i sexan. För det andra ska en lärare inte sätta ett betyg på ett enskilt bedömningstillfälle och för det tredje kan man absolut inte sätta ett D eftersom det inte finns några kunskapskrav för det betyget. Stor suck!

O har nu varit på friidrotten två gånger och tycker hittills att det är roligt. I tisdags började även gitarren igen och även om han aldrig övar hemma ville han gärna fortsätta spela och det får han så klart gärna. H är spänd inför lördag då hon ska tävla P för första gången. Han var så fin förra helgen men skruttig i tisdags när hon red. Det berodde troligen på att hans ägare hade tränat på ett lite olämpligt sätt dagen innan. I onsdags när H skulle träna för den som har anläggningen där P står gick det som tur var bättre. Denna vecka ska hon rida honom tre gånger förutom på tävlingsdagen så nu får hon lite möjlighet att trimma. Roligt med nya utmaningar och jag är övertygad om att hon kommer att klara det hur bra som helst!

Efter en kylig vecka går vi på onsdag in i den första höstmånaden men det har ju känts som höst ett bra tag nu. Det bara måste komma lite värme igen innan hösten på riktigt tar greppet om landet! Just nu saknar jag en all inclusive-resa till värmen väldigt, väldigt mycket... På fredag ska jag i alla fall ha en ledig dag som kompensation för all övertid denna vecka och då ska jag bara göra - ingenting.

Pappa skulle ha fyllt 80 år...

För två veckor sedan skulle min pappa ha fyllt 80 år. Om han inte hade fått cancer är jag helt säker på att han hade levt eftersom båda hans syskon lever och är ovanligt friska och alerta för sin ålder. Pappa var en person i fysisk toppform och jag kan se honom framför mig som en pigg åttioåring som skulle ha tagit en aktiv del i sina barns och barnbarns vardagsliv. Jag köpte en gravdekoration och en bukett och var vid graven lite längre än jag brukar. Jag satt på en bänk med tårarna rinnande och gjorde ett inlägg på sociala medier, där jag dels delade en bild av graven och dels en bild på mig och pappa som togs för tjugo år sedan. Jag skrev en lite längre text än jag brukar göra och beskrev saknaden efter en pappa och morfar. Just i sådana lägen är sociala medier bra. De kommentarer jag fick från både väntade och oväntade håll värmde verkligen och gjorde en tung dag lite lättare.

Jag försöker att inte vara bitter men vissa dagar är det svårt och 80-årsdagen var en sådan. Ibland känns det som om jag bara ser mor- och farföräldrar med sina barnbarn överallt. Lite som att personer som vill bli gravida ser stora magar och barnvagnar överallt. De första åren efter att pappa hade dött såg jag ibland dels honom på stan (dvs någon som på något sätt påminde om honom) och dels fäder och döttrar som umgicks, kramades och hade det trevligt. Det blir extra jobbigt när jag ser en morfar/farfar som har en fin relation med barn som är i samma ålder som våra. Då gör det ibland fysiskt ont.

Det är alltid lite skakigt för mig under somrarna. Saknaden är större då, kanske eftersom dödsdagen, begravningen och den första akuta sorgetiden inträffade då. Kanske är det något med vädret, luften, lukterna och det man gör på sommaren som påminner om sommaren 2003 och kanske även sommaren 2004 som var mer nattsvart än den sommar då pappa dog. Det är inte bäst att ha det jobb jag har eftersom det inte finns plats att må dåligt i samband med uppstart av och skolstart för ett nytt läsår. När man som jag ändå gör det blir livet sådär... Jag håller ihop och jobbar på men jag är inte på topp, det känner jag ju. I år är det lite sämre än det brukar vara och kanske märker mina medarbetare det. Jag gör så gott jag kan men det känns som att det är ganska skört just nu. Kanske borde jag ta erbjudandet från min chef och gå i samtal några gånger. Nu hjälper några gånger säkert inte mer än för stunden men det är troligen bättre än ingenting...

Skolstart för två mellanstadiebarn!

Jag satt på altanen och skrev inledningen på detta inlägg för att ta tillvara lite sensommarvärme och sol. Det har vi ju inte varit bortskämda med den senaste veckan. Det har mer känts som oktober än augusti! I söndags hade vi i och för sig en ganska solig dag på Hallongården och plockade mängder av hallon. H hade en kompis med sig och tillsammans plockade vi fem 16 askar på mindre än en halvtimme. Nu är frysen full och det känns bra inför resten av året. Om det finns bär kvar nästa helg tror jag att vi tar en runda dit även då eftersom H gärna äter hallon och då samtidigt äter yoghurt. När vi kom tillbaka till bilen efter att även ha fikat (så klart!) satt det ett stort grönt djur på bilen. Vi förundrades av denna stora insekt och lärde oss i veckan att det inte var en syrsa eller gräshoppa utan en vårtbitare. Ännu mer imponerade blev vi när denna enorma insekt  hängde med oss hela vägen hem! Vi körde ändå i mer än 100 km/h bitvis så den borde ha haft svårt att hålla sig kvar men den verkade ta farten med ro. Lite läskigt var det att se den på vindrutan hela tiden men samtidigt imponerande!

I måndags var det en hektisk dag på jobbet och jag behövde även se till att barnen fick lunch så jag fick åka hem om och snabbt fixa det innan jag åkte tillbaka till skolan igen. Vår uppkoppling hemma har inte varit helt stabil så jag vågade inte chansa på att sitta där utan ville vara på jobbet. Nu gick det inte så väldigt mycket bättre där så troligen är det något med min dator. Därför körde jag hem i en paus mellan två möten så att jag kunde ta det sista mötet hemma och på så vis effektivisera livet. H rider på ridskolan på måndagar så det blir lite tight med matlagning eftersom både J och jag brukar jobba på plats på måndagar. Precis när H:s lektion var slut började det regna och sedan tilltog det bara under kvällen och blev värsta skyfallen. Tisdagen var inte ett dugg bättre - hällregn hela dagen - och vår planerade utflykt till Åhus för att fira min födelsedag och barnens sista sommarlovsdag fick vi ställa in. Det blev ett restaurangbesök i Lund istället, på samma restaurang som J och jag åt på, på min födelsedag för fjorton år sedan när vi precis hade träffats.

I onsdags var det så dags för barnen att börja skolan. Inga föräldrar fick följa med första skoldagen pga pandemin och kanske hade vi oavsett ändå inte fått följa med eftersom barnen är så stora nu och klarar sig utan oss hur bra som helst. O börjar ju i ny klass med nya lärare men efter de förberedelser som skolan gjorde i våras känns det som om vi och de hade koll på läget. Dessutom hade lärarna bjudit in till föräldramöte på kvällen och då fick vi ändå träffa dem, sådär som man har blivit van att träffas nu för tiden...H var glad över sitt nya schema och över att klassen redan i torsdags skulle ha sin första lektion i Moderna språk. Här har H valt tyska och det är något som jag verkligen känner att jag kan hjälpa henna med och som jag också tycker är roligt. Hon har övat flitigt på några inledande fraser som de har i läxa till tisdag och ser även fram emot att under kommande vecka få ha Hemkunskap för första gången. Jag fick en lite paus från hästeriet måndag-onsdag. H fixade själv med lilla B måndag och tisdag och på onsdagen ville vi inte ha någon häst eftersom H ville vara med sina kompisar den första skoldagen. I torsdags var vi hos lilla B och i fredags och igår hos P. Det gick över förväntan när H red igenom det dressyrprogram hon ska rida om två veckor och hon var så nöjd och glad!

På jobbet har det mesta gått enligt plan förutom att en av mina medarbetare testade positivt för Covid trots att han sedan länge är fullvaccinerad... Faran är på intet sätt över, det är ju helt klart. Han har inte varit på så många andra ställen än på jobbet och i mataffären den senaste tiden så var smittan kommer ifrån vet han inte. Alla på jobbet har testat sig och det är ingen annan som är sjuk så från oss kommer det inte. Han blev sjuk innan eleverna började så det kan heller inte vara förklaringen. Vi får nog leva med Covid ett bra tag till, tror jag. Särskilt vi som jobbar med ungdomar som troligen inte kommer att vaccinera sig i någon högre utsträckning. Jag borde ha jobbat i helgen men jag har inte haft ork och då är det lika bra att inte göra det. Det lär bli långa kvällar i den kommande veckan istället...

Jag pratade med min faster i tisdags när jag fyllde år och allt var bra med henne. Även min moster och barnens "extramormor" hörde av sig liksom vänner på både sms och Facebook. O har haft många tankar och funderingar i veckan kring J:s och min ålder. Han var hos sin kompis K i måndags när hon fyllde år och K har ganska unga föräldrar. K har en storasyster som är lika gammal som H och hennes föräldrar är 32 och 34 år. De fick med andra ord barn tidigt och vi fick ju det relativt sent. Jag var 35 och 37 när våra barn föddes. O räknade snabbt ut att när han var 20 skulle K:s mamma vara 42 år och jag skulle vara 57. "57 är jättemycket mer än 42, ni kommer att dö mycket tidigare än K:s föräldrar!", sa han i måndags kväll och var jätteledsen. Jag försökte säga att det inte behöver vara så och tog exempel med min faster och moster. Min faster var drygt fem år äldre än min pappa och hon lever fortfarande medan morfar har varit död i 18 år. Min moster var drygt nio år äldre än mormor och hon lever också fortfarande. "Ja, men det är ändå större chans att K:s föräldrar lever längre än ni och att jag inte är så gammal som K kommer att vara när hennes föräldrar dör" och det kunde jag inte förneka. Statistiskt är det säkert så och rent logiskt förstår jag att han tänker så. Det hjälpte föga att jag sa att J och jag kan bli typ 104 år medan K:s föräldrar kan dö när de är 60 eller 70. Han var lika otröstlig för det och har återkommit till detta ett par gånger under veckan. Dessutom är han illa berörd över allt som händer i Afghanistan. Barnen ser ofta Rapport när vi gör det och då försöker vi förklara olika saker på deras nivå. Självklart ska det inte bli för mycket men samtidigt är det viktigt att de vet vad som händer i världen och att inte alla barn har det så tryggt och bra som de flesta barn i Sverige.

I helgen har vi inte gjort så många knop. Igår var vi på en liten inköpsrunda eftersom H ville titta på nya jeans ur en barnkollektion som Gina Tricot har släppt. Äntligen! Vi hittade inte rätt storlek i just den kollektionen men vi hittade andra jeans på avdelningen Petite som satt bra. Det har ju annars varit omöjligt att hitta jeans som passar, inte bara till H utan även till O. De är smala och spinkiga men de är inte onormalt smala - det borde finnas fler som dem! O och J gick för sig och letade skor till friidrotten samt kalsonger, som O hade akut behov av. Han klagade över att de han tog på sig innan vi skulle åka kändes trånga så då var det perfekt att leta nya när vi ändå skulle iväg. När vi kom hem hängde jag upp en tvätt med de senaste veckornas kalsonger och kollade då storlekarna för att se om det fanns fler att sortera ut. Jag hittade ett par som var storlek 98/104 (2-4 år) som han alltså måste ha haft i närtid så visst är han smal - eller så behöver handeln göra kalsonger som matchar olika barn. De var så klart alltid alldeles för stora när O var i "rätt" ålder. Nu har han dock avancerat till 122/128 medan han har 140 eller snart 146 i jeans. Jag införskaffade även en egen födelsedagspresent - ett par ridstövlar! Tanken var att köpa ett par shortchaps med dessa var dyrare än ett par stövlar som satt helt ok så då tog jag dem istället. Lite för låga blir de nog när de har sjunkit men jag ska ju bara använda dem någon gång ibland och vill inte lägga för mycket pengar.

Vi fortsatte från shopping i Lund till provkörning av bil i Malmö. J ska byta bil på jobbet och då behöver vi inte längre drag på vår egen bil. Han hade läst om att det just nu är väldigt fördelaktigt att leasa en elbil och ägnat veckan åt att göra olika kalkyler. Vi kan tydligen sälja vår VW Golf för ungefär samma som vi gav för tre år sedan eftersom begagnatmarknaden är upp och ner just nu och hur han än räknar kommer han fram till att leasing av elbil just nu är mer fördelaktigt. Varken J eller jag gillar leasing eller att köpa saker på avbetalning. Vi har aldrig haft andra lån än huslånet och alltid betalt våra bilar med kontanta medel som vi har sparat. Enda undantaget är en bil som vi köpte loss från J:s förra jobb - då valde vi att lägga på 100 000 kr på huslånet istället för att sälja fonder men det betalade vi sedan tillbaka i rask takt. Nu har vi ändå skrivit ett leasingkontrakt... Det känns bra att vi gör något bra för miljön men det känns ändå lite skumt att ha en månadskostnad för en bil i tre år. Det har vi så klart annars också men det märker man inte på samma sätt. Nu säljer vi en bil och sätter pengarna i en fond i tre år så får vi se hur vi gör då. Provkörningen gick bra även om det är lite annorlunda att inte höra något ljud när bilen växlar. I övrigt var det inte så stor skillnad och i oktober blir det alltså ett byte.

Ny vecka, nya utmaningar! Min största är att jag ska göra läsårets schemaläggning, det är nästan lika avancerat som raketforskning...

Överlevde första jobbveckan...

Då var det dags igen. Semestern är slut för denna gången och jag har redan hunnit jobba en vecka. Hela förra helgen kände jag ett visst motstånd och hade inte alltför mycket energi. Vissa hade säkert kallat det semesterångest men jag vill inte använda så starka ord eftersom många slänger sig med ångest som ett begrepp när det egentligen handlar om något helt annat.. Någon större glädje kände jag väl inte i måndags morse men redan i onsdags hade jag vant mig och det kändes nästan som om jag aldrig hade varit ledig. I mitt yrke kan man aldrig mjukstarta lite, det är liksom från noll till hundra direkt med massor som ska fixas. Det som var självklart i juni och juli är på något sätt helt bortblåst och det tar tid för hjärnan att komma igång igen, känns det som.

H har var hos lilla B i söndags och red på stubbåkern tillsammans med M, som äger lilla B, och hennes häst. Mungiporna var sedan uppåt resten av dagen eftersom det gick fortare än H tidigare har ridit! På kvällen red hon lektion på ridskolan trots att hon egentligen har bytt riddag till måndagar men vi fick göra så första veckan eftersom hon missade den första måndagen då vi var på semester. Därför blev det ridning två dagar i rad eftersom hon även red i måndags. Hon var nöjd med både kompisar och ridlärare i sin nya grupp och det känns tryggare med en ridlärare som är 60+ än en som inte ens har fyllt 19 år även om det fanns en del övrigt att önska i lektionsupplägget. H har även hunnit rida P två dagar denna vecka och övat in ett dressyrprogram som hon ska rida på en klubbtävling om tre veckor. Lilla B var hos veterinären i torsdags och fick en behandling i sitt högra framknä så nu behöver hon vila några veckor.

I onsdags provade O på friidrott! Vi har försökt få honom att intressera sig för friidrott ett tag eftersom vi tror att han hade gillat det men eftersom O är skeptisk mot allt som är nytt är det svårt att övertyga honom om att prova. Det har inte funnits någon förening i den by vi bor i men nu gjorde grannbyn reklam för sin förening med utomhusträningar i vår by och inomhusträningar i hembyn. J och O åkte på provkvällen och när den var slut ringde J direkt till mig och bad mig anmäla O eftersom han ville det! Nyckeln var att en av hans klasskompisar också hade varit där och varit ungefär lika tveksam. O kunde tänka sig att börja om även kompisen I gjorde det. I:s mamma och jag anmälde samtidigt men det fanns bara två platser. En fick vi och den andra gick uppenbarligen till någon annan som också var inne och anmälde samtidigt... Panik! Både vi och I:s föräldrar ville ju väldigt gärna uppmuntra våra motvilliga söner och jag försökte vädja till föreningen att ta in ytterligare ett barn men det gick sådär. Det fanns dock en öppning och det var att en förälder anmälde sig som hjälptränare - då var barnet garanterad plats. Därför fick J och I:s mamma bli hjälptränare för att dela på det uppdraget och killarna kan börja träna på torsdag!

Det har varit en intensiv första vecka på jobbet med många lösa trådar att försöka få ihop innan terminsstart. Det händer mycket under kommande läsår och vi är i en helt annan organisation än vi har varit de senaste fyra läsåren. Det blir nog bra så småningom men lite kaos är det allt än så länge... Flera möten har handlat om det som hände dagen innan jag påbörjade min semester, då jag insåg att fyra gymnasiesärskoleelever inte hade en skolplats till hösten. Vår förvaltningschef tyckte att dessa elever var socialförvaltningens ansvar och det kanske de är men det hade ju varit bra om de hade fått information om detta scenario i början av året istället för i juli. Nu är det svårt att ordna ett bra mottagande av eleverna men alla gör så klart sitt bästa. Gårdagen inleddes med ett klargörande samtal med en av mina medarbetare och sådana möten är aldrig roliga. Det är liksom inte därför man väljer att jobba som chef... Det blev ett bra samtal tillsammans med rektor och vi fortsätter nästa vecka när medarbetaren har fått lite tid att fundera.

I juni hade vi planerat en gemensam after work som igår men eftersom situationen är som den är bestämde vi att den skulle ske arbetslagsvis istället. På något underligt sätt hamnade vår aw hemma hos oss... Det var kanske inte helt genomtänkt men jag kände att det var ett sätt att bjuda lite på mig själv och dessutom erbjuda möjlighet att bada. Nu var det ingen som tog den chansen och kanske är det fler än jag som inte är helt bekväma med att bada med kollegor. Kanske var några heller inte bekväma med att bada hemma hos sin chef, sånt vet man aldrig. Det blev hur som helst en trevlig eftermiddag. J tyckte att det var en galen idé särskilt med tanke på samtalet som inledde dagen och att sedan samma medarbetare skulle komma på aw till mig den dagen. Nu fick hon migrän och kom inte så det löste sig ändå. Kanske var det inte migrän men jag tror att hon hade kommit om hon inte blev sjuk eftersom det inte var några hard feelings efter mötet.

Jag kastade mig ungefär direkt från aw till kräftskiva hemma hos våra vänner i Dalby. Vi hade en trevlig kväll även om varken J eller jag äter skaldjur som man måste skala själv. Vi gillar både räkor och kräftor men köper dem då färdigskalade i burk. Det bär emot att se dessa ganska läskiga djur och behöva ta i deras olika kroppsdelar. Jag har överhuvudtaget svårt att tänka på att jag äter djur. Jag tänker mer att kött eller fisk är som frukt och grönsaker, nerplockade från ett träd eller odlade på något sätt. Det är nog därför som det blir oaptitligt att se hela djuret. Vi var inte hemma förrän efter ett och jag lyckades inte sova mer än fem timmar. Sådär bra uppladdning för en shoppingdag på Emporia med H. För snart två år sedan fick jag ett presentkort på 1500 kr av min mamma när jag fyllde 45 år. Det gick ut imorgon och det kändes dels dumt att låta så mycket pengar brinna inne och dels konstigt att inte ta emot den sista present som jag fick av min mamma. Nu blev det faktiskt lite saker till mig själv och inte bara kläder till barnen som jag hade tänkt i värsta fall. Parfym, foundation och ett skärp behövde jag och hittade. Vi hittade även lite kläder och annat till barnen och H och jag hann också äta lunch och köra inom en runda till hennes favoritbutik Hööks innan vi avslutade med inköp av lördagsgodis. Imorgon blir det en tur till Hallongården och jag ska även njuta av att inte behöva passa H:s ridtid på kvällen och höra hennes stress hela dagen.

Legoland

När man reser med andra måste man så klart göra vissa anpassningar. Vi tyckte att vi anpassade oss ganska mycket mest hela tiden och försökte ta hänsyn till alla viljor men vice versa upplevde vi inte riktigt i samma utsträckning. Vi har väl helt enkelt olika sätt att se på rutiner, tidsplaneringar och föräldraansvar. Vi hade bestämt att vi skulle åka från hotellet kvart över åtta och därför bokat frukost till halv åtta. redan där sprack planen eftersom min systers familj inte höll samma tempo som vi och heller inte kom ner till frukosten i tid. Vi är ju vana att resa och har en viss arbetsfördelning mellan oss när det gäller att komma iväg och barnen vet vad de ska göra. Eftersom min systers familj inte verkade ha någon brådska fick vi vänta en halvtimme i bilen med otåliga barn, som ville komma fram till Legoland och nyttja tiden till max. Äldsta kusinen vägrade sen att gå in i bilen eftersom han var sur men då fick vi nog och gav oss iväg utan dem.

Efter passkontroll vid gränsen flöt resan på bra och vi var framme vid Legoland strax efter halv elva. Vi checkade in på hotellet och begav oss sedan in i själva parken. Precis lagom väder för karusellåkning - inte för varmt och inget regn. Det var dock massor med folk! I början kändes det som om Corona aldrig hade funnits - folk överallt, tätt inpå och utan munskydd. Nästan lite obehagligt efter alla månader med restriktioner och avstånd till andra... Handsprit fanns det dock överallt samt markeringar i köerna (som väldigt få brydde sig om...). Vi betade av några karuseller innan lunch men eftersom det var så långa köer hann vi inte med så många. Vi åt en hamburgerlunch och träffade då familjen S som också hade bokat biljetter samma dagar som vi. Lilla L var hos farmor för att de stora killarna skulle få egentid och dessutom har nog en tvååring det roligare hemma än på Legoland. Vi åkte lite till innan det var dags för körskolan, som familjen S hade varit snälla och bokat till alla barnen samtidigt. Det gav oss vuxna en liten stund att prata i lugn och ro medan vi tittade på våra stolta och glada barn som kunde ratta runt bilarna med bra kontroll. Efteråt åt vi glass tillsammans och åkte även en karusell ihop. Här blev O ledsen eftersom det var en karusell som han hade försökt få med A på ett flertal gånger. Då ville inte A men nu ville han plötsligt åka med G och eftersom man bara kunde vara två i varje korg blev O utanför. G är ju hans kompis så jag tror att han blev besviken på att A inte förstod att de ville åka ihop och G tyckte nog att det var spännande att åka med A så han tänkte inte på att O blev utanför. O fick åka med M istället till slut så det löste sig ändå.

Så värst många karusellturer blev det inte på hela dagen eftersom köerna tog mellan 25-40 min per attraktion men vi hann prova det mesta en gång i alla fall. Strax efter sex var alla trötta och vi gick tillbaka till hotellet för att byta om innan middagen som vi åt på Hotell Legoland. Vi hade valt att bo på Legoland Castle Hotel eftersom jag trodde att det var bäst och O gärna ville bo på samma sätt som i Tyskland. I Tyskland är det borgen som är det bästa hotellet men här var det nog Hotell Legoland vi skulle valt. Lite tråkigare exteriör och lite mindre rum men mycket bättre mat. Kvällsbuffén var över förväntan och något säger mig att frukosten säkert var bättre än den vi åt. Det tråkiga med att semestra i Danmark och särskilt få på ett ställe som Legoland är att allting är så galet dyrt. Dels pga valutan men även eftersom danskarna hugger för sig på ett helt annat sätt inne på ställen som Tivoli och Legoland. I Tyskland är priserna lika låga på Legoland som överallt annars och det känns väldigt mycket bättre. Jag hade inte brytt mig lika mycket om det hade varit bra mat som var dyr men det är ju sällan så god mat i Danmark tyvärr.

Eftersom vi inte hann åka så mycket som planerat under vår första dag och eftersom vi ändå hade bestämt att vi skulle stanna borta även natten mellan torsdag och fredag, kände vi att det bästa var att ta ytterligare en natt på Legoland. O hade förstått det som att vi skulle vara där två nätter så det var tur att vi ändrade oss. Det kändes inte som ett alternativ att åka iväg och leta upp ett nytt hotell och dessutom kände vi oss inte färdiga med Legoland. Det är tveksamt om vi kommer att åka dit igen så det kändes lika bra att göra mesta möjliga av vår vistelse nu. Inträdet till Legoland ytterligare en dag var inte så dyrt (149 dkr per person) men en natt till kostade oss nästan 6000 kr. Jaja, man lever bara en gång och dessutom brukar vi inte ångra beslut som dessa. Denna gång kände vi även att det var mormor och morfar som bjöd och då kändes det mer okej. I efterhand var det verkligen värt det!

I torsdags var vi med dörrarna in och sprang för att hinna till den attraktion som hade längst köer dagen innan - en ny virtuell bergochdalbana som hade premiär i år. Vi fick vänta en halvtimme ändå men det var skönt att ha den avklarad och dessutom var den värd att vänta på. Vi märkte snabbt att det var mycket mindre folk under torsdagen och vi kunde åka väldigt mycket mer än dagen innan. Lite gnissel mellan barnen även denna dag eftersom alla vill åka med lilla kusinen E och inga föräldrar styr upp så att det blir rättvist för alla fyra barnen... H blev ledsen och besviken en gång och kunde inte hålla tillbaka tårarna men det är svårt för mig och J att styra över hur kusinerna ska bete sig. Våra fyra barn är helt enkelt väldigt olika och deras föräldrar har helt olika syn på barnuppfostran. Barnen ställde många frågor och hade många egna reflektioner när vi var själva under våra gemensamma dagar och vi försökte förklara att alla gör och tänker på olika sätt. För det mesta hade barnen roligt tillsammans och jag hoppas att de fina minnena framträder tydligare framför det som inte fungerade helt smärtfritt.

Det blev en hamburgerlunch även under torsdagen, dock på ett annat ställe i alla fall... Vi fortsatte åka till ca halv sex då våra barn var trötta och ville till hotellet och vila innan middagen. Min systers familj åkte hem och vi fick sedan en lugn middag med samma mat som kvällen innan (urvalet var inte större än då och barnen vägrade åka in till Billund som vi föreslog). I fredags körde vi samma upplägg som under torsdagen - i parken en kvart innan attraktionerna öppnade så att vi kunde springa till den nya karusellen och denna gång kom vi med i första rundan. Vi märkte snart att det var ännu mindre folk denna dagen - nästan inte kö till någon attraktion. Det var bara vid två ställen som vi köade 20 minuter men vid de andra karusellerna väntade vi max 5-10 minuter och vid många gick det att gå på direkt när vi kommit av. Vid halv tre kände sig därför barnen klara och vi påbörjade vår hemfärd som tog en timme längre än beräknat pga vägarbeten och köer. Trötta och nöjda barn som var glada över att vara hemma igen!   

Utanför Sveriges gränser!

Förra helgen blev det mycket hästeri! Det kom ett gäng ridlägertjejer på lördagsförmiddagen även om H inte var med på det lägret. Jag ville erbjuda dem bad eftersom det kändes orättvist att inte göra det när H:s ridläger hade fått bada. Ridskolechefen frågade H om hon ville rida en av ponnyerna som inte gick med på lägret och det ville hon så klart. Jag erbjöd mig att rida en annan eftersom det var många hästar som inte gick så ett par timmar senare satt jag till häst för första gången på drygt sex år. Jag skrittade och travade bara men det kändes över förväntan. H var lite imponerad och lite avundsjuk på att allt såg så lätt ut... Eftersom jag knappt hade träningsvärk erbjöd jag mig att rida samma häst dagen efter. På söndagen var vi först hos lilla B, hem och åt en snabb lunch och därefter till ridskolan för att rida innan det var dags för programridning för lägerdeltagarna. Vi fortsatte sen direkt ut till P, så det blev mycket ridning för H, som inte hade något emot det alls!

Det blev ju medaljer till Sverige efter mitt senaste inlägg om vårt dagliga liv, flera medaljer dessutom! Kul med diskusfinalens dubbla medaljer, kul för Duplantis att leva upp till det som alla förväntade sig och framför allt så otroligt roligt för det svenska hopplandslaget som tog guld idag efter en fruktansvärt gastkramande grundomgång och en ännu mer spännande och galet nervös omhoppning. Fantastiskt att det gick vägen - de var så värda att vinna efter ett antal snöpliga silvermedaljer, som i och för sig också är jättebra. Efter damernas förlorade fotbollsguld igår behövde nog hela svenska folket ett OS-guld... Det har ju varit ett antal silvermedaljer till Sverige i detta OS - vissa har känts nästan som guld, andra har känts som stolpe ut. Så rättvist att Peder Fredricson till slut fick ett guld efter två individuella silver!

Vi har ju missat det mesta av hästhoppningen eftersom vi har varit utanför Sveriges gränser för första gången sen januari 2020. Det kändes nästan overkligt att köra över bron och ännu mer overkligt att åka båt och komma till Tyskland. Lite som att komma hem... Testningen i måndagsmorse gick smidigt och som tur var, var alla negativa. På båten åt vi en korvlunch för att slippa lägga tid på lunch i Tyskland. Vi var osäkra på om vi skulle hitta ett lunchställe som var öppet och hade plats för åtta personer utan att leta alltför länge så det kändes smidigast. Måndagar är det ju ofta "ruhetag" på tyska restauranger så vi tog det säkra före det osäkra, eftersom vi inte visste hur det funkade med restriktioner mm. Vi vuxna behövde ha munskydd på båten men barn under femton år slapp. I Tyskland däremot behövde alla barn över sex år ha munskydd i affärer, på hotell och på restauranger. Inte när man satt ner men så fort man stod upp eller rörde sig. Barnen var duktiga och kanske var det vi vuxna som tyckte att det var jobbigast... 

Vi inledde på den stora outleten i Neumünster där vi har varit många gånger innan. Det var dock första gången för min syster och hennes familj. In och ut i affärer, av och på med munskydd... Vi delade på oss lite i olika konstellationer för att effektivisera tiden men sågs i alla fall för att fika. När alla var nöjda fortsatte vi till Flensburg och checkade in på vårt hotell. Här behövde vi visa negativa test och vaccinationsintyg för att få lov att få tillträde till hotellet och överallt utom på rummen hade vi munskydd. Vi fick rummen mittöver varandra så barnen kunde gå fram och tillbaka som de ville, vilket uppskattades. Medan de lekte och spelade spel kunde vi vuxna ta ett glas vin i baren och sen var det dags för en promenad ner på stan för att leta upp den restaurang som vi hade bokat bord på. En ganska stökig miljö med hög ljudvolym så barnen (och jag) tyckte att det var lite jobbigt men maten var god. Vi promenerade tillbaka längs stadens gågata och sedan behövde åtta trötta resenärer komma i säng.

Det var fasta frukosttider och den enda tiden då vi kunde äta alla gemensamt på tisdagsmorgonen var kvart över tio - ganska sent med andra ord... Vi hann med ett lekplatsbesök innan dess eftersom vädret var helt ok. Inte varmt men heller inte kallt. Efter frukosten åkte vi till Citti för att proviantera. Min syster med familj fastnade i en skoaffär så vår familj gick vidare in på Citti så länge. Vi har lite olika syn på tidsplanering, lite olika koll på tiden och även olika lång tid att komma till beslut, min syster och jag... Vi var i stort sett klara på Citti när de kom dit så efter en stund tog vi med oss alla fyra barnen, betalade och gick ut. Det blev en lunch på Mc Donalds medan vi väntade eftersom barnen var hungriga. Klockan var ändå halv två och den där tänkta lunchen i stan kändes det inte som att vi skulle hinna med, inte med glada och nöjda barn i alla fall... O ville inte följa med ut på stan utan hellre stanna på hotellrummet och bygga lego, som han hade fått. E hade också fått lego så de stannade tillsammans medan vi andra gick ut på stan. Efter ett par misslyckade försök hittade vi äntligen ett lunchställe men innan vi fick in maten hade klockan blivit nästan halv fyra. Vi hade middagstid bokad till halv sju men kunde flytta denna en halvtimme.

H och A har haft lite svårt att dra jämnt det senaste året men när det bara var de två och vi vuxna hade de hur trevligt som helst. Det var skönt med lite egentid med bara de stora barnen och jag tror att de uppskattade det (lika mycket som de yngsta syskonen uppskattade att få vara kvar på hotellet). Jag gick och köpte glass med H och A medan min syster och svåger satt kvar i njöt i solen och J gick tillbaka till hotellet. Efter glassen gick vi åt olika håll för att shoppa. H och jag hittade jeans till henne och en blus till mig. Vi hann vila lite på hotellet innan det var dags att äta middag. En bra restaurang även denna kväll - schnitzel och rumpsteak kan liksom inte gå fel... Vi försökte få barnen i säng lite tidigare eftersom vi skulle upp tidigt men lyckades sådär så det var trötta barn att väcka för frukost klockan halv åtta på onsdagsmorgonen. Lite lättare blev det förstås eftersom vi nu skulle styra mot Legoland!

Mammabesvikelse

Idag har min mamma namnsdag. Det var alltid en viktig dag att komma ihåg att uppmärksamma. Min mamma var bra på att hålla koll på namnsdagar och födelsedagar och uppmärksamma andra då men hon var också noga med att få uppmärksamhet på sina dagar. Hennes ena namn delar hon med mig och hennes andra namn med min syster. Ändå var hon noga med att framhålla att hon hade namnsdag även om man kan tycka att det är naturligt att uppmärksamma barn framför vuxna. 

Kanske är det så att jag behöver ta in lite av allt det som hände hösten 2019 och vintern 2020 efter hand. Jag tycker i och för sig att jag har hanterat allt som hände med mamma och hela efterspelet efter hennes död på ett bra sätt men då och då slås jag av hur galet mycket var. En sak var mammas sjukdom och sjukdomsförloppet som var galet i sig men det beskrev jag ju i ett tidigare inlägg. När jag träffade min svägerska för en vecka sedan började vi prata om våra mammor och kom då in på hur mamma var de senaste tio åren av sitt liv. Mycket om hur hon levde sitt liv då fick vi inte veta förrän hon var död men det gav i alla fall en förklaring till varför vi upplevde henne så konstig. Hon hade ju i och för sig varit mer eller mindre konstig mycket längre tid än så, i princip så länge jag kan minnas, men vi tyckte att hon betedde sig mer och mer udda allt eftersom åren gick. 

De flesta blir ju glada när de får barnbarn och vill umgås med dem så ofta de kan och får. Inte min mamma. Hon blev kanske glad, det tror jag nog, men hon hade lika lite förmåga att skapa relationer med sina barnbarn som med sina barn. Kanske var det naivt att hoppas på något annat men hoppet är ju det sista som överger en... Även om det har gjort ont genom åren när jag har känt att min mamma inte tyckte om mig och att vi inte hade en normal mor/dotter-relation, gjorde det ännu mer ont när hon inte ville vara med mina barn. Hur kunde hon inte uppskatta dessa två fantastiska individer? Med H hade hon någon form av relation men O brydde hon sig överhuvudtaget inte om att lära känna. Min systers pojke som är lika gammal som O hade hon heller ingen vidare relation till men ändå bättre än till O. Han blev liksom osynlig som nummer tre av fyra i barnbarnsskaran. Yngsta barnbarnet hade hon också en bättre relation med. Kanske för att hon var flicka, kanske för att hon var yngst eller kanske för att hon är den av de fyra som är mest lik sin mormor?

De flesta brukar vilja umgås med sina vuxna barn. Inte min mamma. Inga längre stunder i alla fall och alltmer sällan tog hon initiativ till att ses. När pappa hade dött och hon bodde kvar i huset, jobbade jag i samma by. Då åt vi lunch en eller ett par gånger i veckan och hade ändå någon form av relation. Vi kunde bara samtala om väder, vind och hästar men hon ville ju i alla fall ses. Hon, jag och min syster träffades också på egen hand och gjorde olika saker. De första åren efter att hon flyttade från vårt barndomshem träffades vi också relativt frekvent. När H föddes och jag var mammaledig sågs vi också ganska ofta och då kändes det som att hon uppskattade vårt sällskap och att få vara med H. Det kändes som om hon hade tid och tyckte att det var roligt att hitta på olika saker. Nu i efterhand vet vi att allt förändrades i slutet av 2009 när hon träffade den psykopat som sedan skulle komma att påverka henne under resten av hennes liv.

De flesta brukar hålla sig borta från män som är gifta och definitivt hålla sig borta från män som inte är bra för dem. Inte min mamma. Jag är fortfarande så otroligt besviken på henne över hur hon valde att leva sina sista tio år. Hon var inte min typ av person på många sätt men jag trodde ändå aldrig att hon skulle sjunka så lågt att hon skulle ha någon typ av förhållande med en gift alkoholist som behandlade henne som skit. Ja, jag förstår att hon var medberoende och ja, jag visste att hon inte var en stark individ, men så svag trodde jag ändå inte att hon var. Framför allt trodde jag att hon hade betydligt högre moral än så. Hennes sista år blev så smutsiga och vi kan aldrig ställa henne till svars för det som hände och fråga hur hon tänkte. Inte för att vi hade fått så många svar även om vi hade kunnat. Att stå upp för sig själv och sina val var inte hennes paradgren. Hon hade bara kommit med bortförklaringar, skyllt på andra och tagit på sig offerkoftan. Om hon inte hade träffat denna psykopat hade nog både hennes och våra liv sett annorlunda ut och vi hade kanske sörjt henne på ett annat sätt. Hon hade så många sunda och goda krafter runt omkring sig men valde en destruktiv relation med en sjuk man trots att många som kände till dem försökte få henne att bryta.

De flesta sörjer och saknar sin mamma när denna har gått bort. Inte jag. Tyvärr.