Summering av 2015

Imorgon kommer jag att ha en hel del annat att tänka på eftersom vi ska fira nyårsafton här hos oss tillsammans med O:s gudföräldrar med familj och vänner till dem som numera även är våra vänner, så därför väljer jag att sammanfatta det gångna året redan idag.

2015 har varit ett spännande år med många nya upplevelser. Kanske har det varit ett av de bättre åren någonsin? Inte för att det har hänt en massa revolutionerande saker men det har varit ett harmoniskt och roligt år på många sätt. Det beror kanske delvis på att barnen blir större och att både J och jag tycker att det är roligare med större barn än bebisar. Bebisar är gulliga och mysiga på sitt sätt (särskilt ens egna) men jag tycker ändå att det är roligare när man kan kommunicera med sina barn och ta del av deras tankar och funderingar. Vid förra årets sammanfattning skrev jag att barnen började bli större men i år har de verkligen blivit stora. Kanske är detta en reflektion som jag kommer att göra varje årsslut?

Under 2014 fick H en stor säng och O fick hennes juniorsäng istället för spjälsängen - nu har vi precis beställt en stor säng till O och juniorsängen kommer att vara ett minne blott. Skötbordet tog vi bort i början av året eftersom O väldigt hastigt slutade med blöja under en av årets första dagar efter att ha haft inflammation i snoppen. Det tog sedan inte många veckor innan han även ville sova utan blöja och gångerna som han har kissat på sig behöver jag inte ens ena handens fingrar för att räkna. Att vi har lämnat småbarnsåren märks också på att antalet sjukdagar har varit klart färre detta år. Visst har barnen haft en och annan förkylning men ingen hög feber eller annan sjukdom som varit särskilt allvarlig. Vi har varit på akuten med O två gånger pga inflammation i snoppen och klarat två dito hemma på egen hand men annars har vi "peppar, peppar" varit mycket förskonade under 2015.

J:s fyrtioårsdag firades med besök på Disney on Ice kvällen före, två hotellnätter i Malmö, sightseeing på stadens museum, shopping och fin middag på själva födelsedagskvällen. Dagen efter firade vi hemma med släkten och kunde konstatera att det inte är resans längd som räknas. En och en halv mil bort fungerar också!

Under våren gick både H och O på simskola - H tyckte att det var ganska roligt men O gav upp efter halva terminen. H gick även på dans men tyckte inte alls att det var lika roligt som året innan så hon fick också sluta trots att hon inte hade gått alla tillfällen. Under hösten har barnen inte haft några aktiviteter och det har varit väldigt skönt och inget som de verkar ha saknat eller frågat efter. De är åtminstone mer vattenvana nu än tidigare även om det nog kommer att ta ett tag innan de tycker att det är ok att vara under vattnet eller att få vatten i ögonen.

I mars bytte J jobb och började dels pendla en halvtimme enkel resa och dels verkligen jobba heltid efter att i flera år ha varit anställd och fått betalt för heltid men oftast inte haft arbetsuppgifter som har tagit fyrtio timmar per vecka i bruk. En ganska stor förändring för hela familjen men det har gått bra och jobbet i sig är mer stimulerande än det förra. Han har färre resdagar och det är bra för familjen men kanske ibland lite tråkigare för honom.

I april blev H sex år och i maj tappade hon sin första tand. Ytterligare fem föll sedan av i ganska snabb följd men sen ett halvår tillbaka har hon inte tappat någon alls. Däremot har det vuxit upp nya, åtminstone till hälften,

I juni slutade H på dagis och O lämnade sina fröknar på småbarnsavdelningen för att gå vidare till den avdelning som H lämnade. Vi hade en fantastisk sommar med många roliga upplevelser. Många klagade på vädret men eftersom vi inledde semestern med en helt underbar vecka i Österrike, både mycket varm och solig, kunde inte vi stämma in i klagosången. Semestern i Österrike kan ha varit den absolut bästa någonsin - den blir hur som helst svårslagen! Vi hann även med en härlig tur till Astrid Lindgrens värld, Kalmar och Öland och fördjupade samtidigt vänskapen med våra grannar, vilket känns roligt.

Jag bytte ganska impulsivt jobb i mitten av augusti och hösten blev väldigt annorlunda mot vad jag hade planerat... Ibland får man ta en chans när man får den och jag ångrar inte att jag tog den, så här med en termin i bagaget. Det har varit mycket stress, svett och tårar men det är ändå skönt att vara på en arbetsplats och vara en del i ett sammanhang på ett annat sätt. Värre än vi har haft det under dessa månaderna kan det nog inte bli så nu ser jag mer positivt på framtiden - det kan bara bli bättre även om det krävs hårt arbete. Att jobba heltid har varit lite jobbigare men inte så jobbigt som jag trodde. Det är skönt att slippa gå iväg och jobba i ett kallt ridhus två kvällar i veckan och jag har ju möjlighet att flexa ganska mycket, vilket underlättar vardagen och familjepusslet. Att vi var en vecka på Mallorca i mitten av september gav mig ett välkommet avbrott efter fyra helt hysteriska första veckor på det nya jobbet, då jag dessutom var ensam ansvarig rektor i två veckor efter att bara ha varit på skolan i tio arbetsdagar... Vi kommer att boka en ny septemberresa kommande år - en bättre avkoppling finns inte!

I mitten av augusti var det inte bara en stor förändring för mig utan även för båda barnen. Efter ett långt och skönt sommarlov, under vilket O lärde sig cykla utan stödhjul och H med lätthet cyklade på en större cykel, kunde vi cykla till skola och dagis för att skola in H i förskoleklass och O på stor avdelning på förskolan. Allt gick bra och båda trivs väldigt bra nu när det har gått en termin. Våra barn är lite försiktiga i starten och är inte de som självmant söker mest kontakt med personalen men de har inga problem att få nya kompisar och interagera med dem. H har under hösten haft det kämpigt med sin stamning och vi förstår fortfarande inte alltid vad O säger eftersom han saknar många bokstäver och ersätter dessa med främst D och T, så det lär bli en hel del logopedbesök under 2016. O pratar gärna mycket och ibland nonstop med långa meningar och ett väl utvecklat ordförråd men det hjälper ju inte när varken vi eller omgivningen förstår honom... Under jullovet har vi märkt en markant skillnad med H:s tal, nu flyter det på utan problem helt plötsligt och hon är mycket gladare och mindre trött. Det ska bli spännande att se vad som händer när skolan börjar igen.

På mitt personliga plan är jag nöjd med att jag har underhållit kontakten med min faster under året. Vi har pratats vid några gånger på telefon och träffades tillsammans med hela min familj i somras. Jag ska försöka se till att kontakten blir ännu mer frekvent under nästa år - kanske kan vi ses i alla fall vid två tillfällen? Min faster fyller 80 år under våren och även om det inte alls känns som om hon har uppnått denna ålder måste vi ta vara på alla tillfällen som ges för att försöka ta igen en del av de år då vi inte sågs alls. För övrigt har jag periodvis mått ganska dåligt pga stressen på jobbet i höst men nu känner jag mig starkare igen. Jag ska ändå utnyttja den remiss som en läkare skrev ut och gå i samtal under våren.

2015 har varit ett omtumlande år i världen, i Europa och i Sverige. Vi har en handfallen regering. ledd av statsminister Löfven, som i det närmaste har varit osynlig när han hade behövt kliva fram och ta ansvar. Sverigedemokraterna har stärkt sin position som landets tredje största parti och är nu bara procentenheter från både S och M som har minskat sitt stöd markant på senare tid. Hösten har präglats av massinvandring och kaos, med först helt öppna gränser som släppte in alla och sedan med gränskontroller som har fungerat sådär. Om ett par dagar utökas gränskontrollerna och alla pendlare mellan Danmark och Sverige får det väldigt mycket knepigare på sin väg till och från jobbet. Kanske kan det svenska stoppet leda till att fler länder i Europa tar ansvar för alla flyktingar som fortsätter att komma från många arabländer och även från en del afrikanska länder. Terrorhotet förstärktes när Paris utsattes för ett fruktansvärt angrepp under hösten, Sverige känns inte längre lika säkert som det har varit tidigare.

Lite positiva samhällsnyheter mitt i allt det tråkiga är att Sverige i juni fick en ny prinsessa när Carl Philip gifte sig med sin Sofia och bara ett par dagar senare föddes också en ny svensk prins när prinsessan Madeleine nedkom med sonen Nicholas. Under 2016 växer kungahuset ytterligare eftersom både kronprinsessan och prinsessan Sofia väntar barn under våren. Spännande! Bensinpriset ligger vid årets slut och pendlar mellan några ören under och över 12 kr och en liter mjölk kostar ca 10 kr - precis som förra året. Under året har bl a Magnus Härenstam, Henning Mankell och Lennart Hellsing gått ur tiden.

Jag ser med tillförsikt fram emot ett nytt spännande år 2016 - gott nytt år!

Lugn julvecka med välbehövlig vila!

Julafton kom och gick - allt stök, alla förberedelser, all förväntan och sen är det plötsligt över. Alla paket är upprivna, alla är mätta och har egentligen ätit alldeles för mycket, barnen är nöjda med sina julklappar (och bråkade faktiskt inte en enda gång), med andra ord: lugnet lägrar sig. Kanske är det så att juldagen är en av årets allra bästa dagar. Vi skulle ha haft nattgäster men eftersom min systerdotter hade vattkoppor och inte hade sovit särskilt bra på många nätter valde de att åka hem. Vi hade dock förberett för en "hotellfrukost" så den lagade vi åt oss själva i alla fall. Vi gick ut en stund på förmiddagen eftersom det var fint väder, åt lunch, sov middag, spelade spel, la pärlplattor, läste böcker mm. Annandagen fortsatte i samma lunk men vi gick inte ut eftersom det var regn och rusk hela dagen. Barnen njuter verkligen av att vara hemma och bara ta det lugnt och att ha vår hela uppmärksamhet med all tid i världen för att fokusera på dem. Idag har vi inte ens varit lediga i en vecka och ändå känns det som att det var väldigt länge sedan vi var på jobbet - perfekt!

I söndags firade vi O:s och J:s namnsdag med att fortsätta göra i stort sett samma saker som under juldagarna. O har fått sitta i badet ett par gånger per dag eftersom han har haft inflammation i snoppen men den verkar ha gett med sig utan sjukhusbesök. Barnen har lekt helt fantastiskt bra hela lovet och haft väldigt roligt med varandra. I söndags satte vi in O:s säng hos H eftersom de ville sova över hos varandra. Idag är det efter två nätter dags att flytta tillbaka O:s säng till hans rum och flytta in H:s madrass till honom. I söndags var vi och tittade på ny säng åt honom men hittade bara en hatthylla till grovköket. Igår fortsatte vi vårt sökande efter säng och beställde en på Ilva. Vi var även på Ikea och köpte underlakan, madrass, madrasskydd mm så att allt finns på plats när sängen kommer.

Idag har jag handlat all mat till nyår och J har varit iväg och köpt en ny dator på rean (den gamla var mycket ledsen och trött och det kändes osäkert att ha alla våra bilder och gamla dokument på den). Igår kom O:s dagiskompis S och knackade på med sin mamma och ville leka men då skulle O precis gå och vila sig. Vi bestämde att han skulle komma idag istället och killarna lekte hur fint som helst i tre timmar (med H som lekledare emellanåt...). Det var premiär för O att ha en kompis här hemma (om vi inte räknar jämnåriga kusinen och kompisen G som är våra vänners jämnåriga son) och han var mycket nöjd och glad. Kul med en kompis som inte heller gillar "farliga lekar"!

L:s värsta tid på året har tagit sin början. Medicinen som ska motverka akut ångest provade vi för första gången igår kväll och kanske, kanske kan den fungera? Hon reagerade på de smällar som var igår kväll men blev åtminstone inte helt hysterisk. Idag gav vi dubbel dos och hon låg kvar på sin kudde när det smällde utanför även om hon reagerar. Hoppas, hoppas att hon kan må bättre detta nyår än förra. Vi kan ge ytterligare några doser (eller i alla fall oftare än den enda gång hon har fått nu) och det hade varit skönt att slippa spruta henne på torsdag.

Jag tog mod till mig idag och ringde till min faster, som jag borde ha gjort innan jul men av någon anledning sköt upp. Som vanligt kändes det bara bra att prata med henne och vi avhandlade allt mellan himmel och jord - precis som vanligt. Tänk om allt hade varit annorlunda och tänk vilken relation vi då hade kunnat ha. Det är nog den som jag saknar och det som gör ont mer än de konsekvenser som det beslut som hon tog fick. Jag får inte tillbaka min pappa och även om hon hade tagit det beslut som vi alla ville, hade kanske pappa ändå inte blivit frisk. Men då hade vi haft en helt annan relation. Jag känner så mycket mer samhörighet med henne än med min mamma - kanske för att jag är lik min pappa som var lik sin syster som gör att jag är lik min faster? Lik min mamma är jag ju däremot inte på särskilt många sätt. Jag hade gärna bjudit hit min faster och farbror på lite julfika men jag vet inte om de vill ses så pass ofta. Vi sågs ju ändå inte på nästan tio år (och dessförinnan ytterligare tre år) och även om vi nu har setts två somrar i rad kanske de tycker att det blir för påträngande att ses nu igen? Eller så hade de blivit glada? Ibland tänker jag att man ångrar oftast inte det man gör, bara det man inte gör men jag vill heller inte tränga mig på.

På vår nya dator kopplade vi idag in Spotify och då dök "Jag och min far" med Magnus Uggla upp i listan. Jag grät inte när jag hörde den eftersom jag var mitt i matlagningen men jag kände det där tomrummet inom mig som aldrig mer kan fyllas väldigt tydligt. Finaste pappa - i söndags var det 12,5 år sedan du somnade in. Ett halvt kvartssekel, en oändlighet, en evinnerlighet men ändå nästan som i förra veckan. I mitt hjärta lever du och genom vår lilla C, som bär ditt namn, lever du också. Jag vet att du hade haft det så roligt med dina barnbarn och de med dig. De hade slagits om sin morfars uppmärksamhet och om att få plats i ditt knä. De hade skrattat åt dina bus, lyssnat på dina historier om livet, älskat att bara vara med dig. Och du hade älskat att vara med dem. Vilken förlust för så många personer att du inte fick vara kvar hos oss.

Och så blev det jul i år också...

Dan före dan, uppesittarkväll, lille jul - kärt barn har många namn. Det är ett under att jag har hunnit med det mesta som ska hinnas med men det tror jag att jag har. Jag fick lite lätt panik i morse när jag skulle storhandla det sista (vi handlade en del del i lördags men allt kan ju inte handlas i förväg) och sillen i delikatessdisken i det närmaste var slut och självklart var de sorter som jag skulle ha helt slut. Jag uttryckte till personalen att jag tyckte att det var lite konstigt eftersom det faktiskt inte är julafton förrän i morgon men de blev mest sura och menade att det hade varit mycket folk och man måste vara ute i god tid. Jo, absolut, men sill är ju ändå en färskvara och kan inte köpas hur långt innan som helst. Hade jag inte jobbat långa dagar måndag och tisdag hade jag förmodligen handlat tidigare men nu blev det som det blev... Som tur är har vi en fiskaffär till i byn så den fick jag besöka och de räddade vår jul! Deras sill är inte exakt lika god som den jag hade tänkt köpa men det får duga.

Det har varit hysteriska dagar på jobbet men ändå roliga. Sista veckan var lite stressig med allt som skulle hinnas med innan terminsslut men julavslutningen klarades av och eleverna verkade nöjda trots att vi gjorde den ganska enkel. Rektor höll ett roligt tal och efter att eleverna hade gått hem fortsatte vi till Big Bowl för bowling och julbord. Riktigt kul att spela bowling och det blev många skratt - precis vad kollegiet behövde. Julbordet var precis lika bra som de flesta julborg - verkligen väldigt prisvärt med ett helt fullt julbord med allt man kunde tänka sig och en timmes bowling för 199 kr! Måndag och tisdag har vi suttit tillsammans i ledningsgruppen och jobbat undan många problem så nu har vi lite bättre koll inför vårterminen känns det som.

I helgen tog vi det bara lugnt, inga sociala aktiviteter alls inplanerade. Jag sov middag med barnen båda dagarna men somnade ändå gott på kvällen. Sova middag ska jag definitivt göra många av jullovsdagarna! Jag trodde att jag skulle kunna vara ledig i nästan tre veckor men nu blir det två hela veckor och ev någon halv dag... Det får duga - jag har stängt av mobilappens avisering om mail, satt autosvar på jobbmailen och gömt datorn långt inne i klädkammaren.

Barnen är förväntansfulla inför morgondagen. H är fast övertygad om att det är J som ska vara tomte men det kommer det inte att vara. Det får bli min svåger som säkert gör det bra men det bästa hade förstås varit att det kom någon utifrån. De flesta julklappar är inslagna men de sista måste jag fixa innan jag går och lägger mig. Barnen har haft jullov hela veckan - de var med J på jobbet i måndags och mormor var här igår och passade dem. De älskar verkligen att bara vara hemma och skrota runt i pyjamas eller myskläder och bara leka sådant som de kommer på efter hand. Båda två är mycket mindre gnälliga och inte alls så trötta som annars - de hade verkligen behövt vara hemma mer känns det som.

Det där samtalet till min faster hanns inte med - det får bli i mellandagarna. Nu ska jag ta tag i de sista julaftonsförberedelserna och få barnen i säng. Jag minns den där känslan som infann sig varje år när man skulle somna på lille julafton. Förväntan, pirr i magen, svårt att somna. Så kanske det fortfarande känns för många barn ikväll. Jag tänker dock också på alla barn som inte känner så, som inte ser fram emot julafton, som kommer att uppleva föräldrar och släktingar som är onyktra, stökiga och kanske bråkiga och våldsamma. Jag tänker även på de familjer som inte har möjlighet att fira så mycket jul eftersom ekonomin är krass, på de familjer som nyss mist en familjemedlem, på de familjer som firar jul på sjukhus och på alla som saknar en familjemedlem som inte kommer att finnas med på julafton. Barn med skilda föräldrar saknar kanske den förälder som inte är med när jultomten kommer (men kanske ser de också fram emot en extra julafton med den andra föräldern en annan dag). Jag är också ett barn som saknar en förälder. Varje jul är det en stol som är tom, Varje jul saknar jag ett varmt skratt, en varm pappakram, mina barn i morfars knä, mina barn som kiknar av skratt när morfar busar med dem. Åh, nu kommer den där saknaden igen - och tårarna. En liten stund ska jag tillåta mig själv att sakna och vara ledsen men sen ska jag främst komma ihåg att vara tacksam för alla jag har omkring mig - för mina fina barn, för min man, för min familj och för alla fina vänner. Det gäller att ta vara på dem som finns även om man måste få minnas och sakna de som inte gör det. Jag hör barnen skratta tillsammans i bakgrunden och det är nog det allra finaste ljud en mamma kan höra. God jul!

Jagar julfriden...

Tredje advent och nu börjar julkänslan att så smått infinna sig. En vecka kvar av terminen, efter det två arbetsdagar med ledningsgruppen och sen är jag ledig i nästan tre veckor - fantastiskt!

Veckan har präglats av julförberedelser. I onsdags var vi på dagis 6.45 och O:s avdelning lussade för oss klockan sju. De är inte så många fyraåringar och femåringarna på samma avdelning skulle ha ett eget luciatåg, så det blev en nätt liten grupp men de var väldigt duktiga och gulliga. O och en liten kompis var tomte i, av en slump, likadana dräkter - mycket nöjda!

Jag tog ledigt resten av dagen och vi passade på att åka in till stan och klippa båda barnen, vilket verkligen var välbehövligt. Vi åt lunch på vår asiatiska favoritrestaurang, barnen sov i vagnen och jag gick på stan och köpte lite smått och gott men inga julklappar. Väl hemma klädde barnen sig i lucia- och tomtekläder och övade ett luciaframträdande medan jag lagade mat. Efter middagen sjöng de jättefint för mig och J, mycket nöjda med sig själva och så söta! I torsdags gjorde de samma sak för farmor och farfar och då var O ännu lite modigare och tog i riktigt mycket när han sjöng.

I fredags var vi på rytmikuppvisning med H:s klass och de var också jätteduktiga. Det var roligt att se vad de hade lärt sig under terminen och det känns verkligen bra att de väver in musik, takt och rytm redan från så låg ålder. H var lite besviken över att inte få gå luciatåg men desto mer nöjd med skolans Nobelfirande i torsdags då hon fick ha finklänning, diadem i håret mm och äta i fint dukad matsal. Hon tittade även med intresse på kvällens riktiga Nobelmiddag och har väldigt bra koll på alla kungligheter och till och med en och annan minister.

Igår hade vi gäster på kvällen med lite middag och julpyssel tillsammans med familjen S och idag har vi varit hos min syster med familj på lussefika tillsammans med mormor och min moster och hennes man. Dessförinnan var vi väldigt effektiva - vi började med ett besök på Emporia eftersom H ville se deras julparad. Vi åt lunch där, packade in allt och alla i bilen igen, körde till Svågertorp, la barnen i vagnen (de somnade på mindre än fem minuter) och gick först till Elektrolux Home för att klara upp en del missförstånd kring den torktumlare som vi hämtade i fredags. Vi passade på att beställa en ny tvättmaskin eftersom det gick sådär att ställa torktumlaren på den gamla tvättmaskinen. Vi gick sedan vidare till Elgiganten för att köpa en Sous Vide. I absolut dyraste laget men förhoppningsvis värt det när vi kan laga fint kött! Vi väckte barnen, satte dem i bilen och hann inom Vellingeblomman på vägen ner mot näset. I veckan som kommer lär vi inte hinna göra så mycket mer än att förbereda inför julafton så det kändes skönt att klara av lite saker idag. Nu ikväll har jag beställt lite julklappar - älskar näthandel, väldigt skönt att slippa ge sig ut bland allt folk.

En sak som ska göras innan jul är att ringa min faster. Det som alltid är lite jobbigt men både roligt och skönt när det är gjort. Idag när H och jag gick i julparaden, såg jag min kusin och hans fru i en affär. Det hade varit roligt om vi hade haft möjlighet att stanna och säga hej - det var trots allt snart femton år sedan sist. Skumt det där med att inte se människor på många år. Jag la förmodligen märke till dem eftersom det var något som fångade mitt intresse och något jag kände igen. Det tog dock ett tag innan jag placerade det jag kände igen och såg vem det var. De var sig lika men ändå inte - femton år är en lång tid. Hade de känt igen mig om jag hade gått fram till dem? Vad har femton år gjort med mig? Det hade varit så kul att presentera hela min familj för dem men det får bli en annan gång.

Nu är det hopp i säng för att ladda inför årets sista hela jobbvecka. På tisdag är det möte med H och logopeden i Lund. I måndags var J och jag på ett möte på skolan tillsammans med H:s lärare, specialpedagogen och kommunens logoped. Det var ett bra möte men någon hjälp med träning i skolan kan H inte få. Däremot pratade vi om lite strategier som kan vara bra när H inte vill prata eller när hon försöker prata men det inte går. Vi har även beställt 50 ex av en Bamsetidning där det finns en serie med stamning. Den ska alla barnen få tillsammans med ett brev från mig och J som är till deras föräldrar. Pedagogerna ska läsa serien för alla barnen i skolan och de ska prata om stamning och om hur man ska hjälpa H på bästa sätt. Jag tror att det är bättre att förekomma och prata öppet om H:s problem än att gripa in när någon redan har sagt något dumt eller bemött henne illa. Hoppas att det är rätt tänkt...

Andra advent men ingen julkänsla ännu...

Det är mindre än tre veckor till julafton men ute känns det som värsta höstrusket - stormen Gorm avlöstes av Helga och det har blåst mer eller mindre i över en vecka. I veckan känns det som det kvittar men på helgerna hade man ju gärna velat kunna vara ute lite men denna helgen har det inte blivit mycket av den varan...

I måndags var jag hos läkaren som ville sjukskriva mig pga stress. Nu är jag ju inte typen som är sjukskriven - det har jag aldrig varit förutom när jag bröt foten och armen och i samband med att pappa dog, och samtliga gånger har det inte varit mer än ett par veckor. Jag var aldrig sjukskriven när jag mådde som allra sämst 2003-2007 och därför tror jag inte att det hjälper nu heller. Stressen beror på jobbet men om jag är hemma är det ingen som gör mitt jobb och då blir det bara sämre när jag kommer tillbaka. Jobba halvtid är heller inget alternativ, det blir samma sak då. Läkaren och jag kom överens om att jag skulle göra en del tester och kolla så att allt var ok (och det var det förutom något förhöjt blodtryck) och sedan ska vi ses igen i slutet av januari. Då har jag hunnit vila i nästan tre veckor under jullovet och även hunnit börja jobba igen några veckor. Jag fick även remiss till samtalskontakt och den ska jag utnyttja - på arbetstid är planen (får se om min chef tycker det också...).

Det är fortsatt många på jobbet som är stressade och uppgivna men nu äntligen har arbetsgivaren gått med på att genomföra en psykosocial utredning. Hoppas att det blir snart! Vi hade arbetsplatsträff i torsdags och missnöjet var stort med det mesta. Rektor var inte på plats så jag ledde mötet och hans frånvaro gjorde att alla pratade öppet om det som inte är bra. Jag skrev ner det och vidarebefordrade till honom och det kan inte ha varit en rolig läsning... Mycket åsikter om vårt julbord, som han visserligen inte har skött så bra och ännu inte bokat. Hans förslag var att äta på en restaurang i det industriområde där skolan ligger och det totalsågades. Då ville personalen hellre vara på skolan, som de var tydliga med från början att de inte ville... Andra förslag, som hade kommit fram innan men inte hörsammats (förmodligen pga ekonomin) var att äta julbord i stan, t ex på Big Bowl. Detta hade han inte ens kollat så i fredags förmiddag gjorde jag det. Kändes som om vi verkligen var ute i sista minuten men som tur var hade de platser kvar på lunchen den dag vi hade planerat så det blev en timmes bowling och ett fullt julbord för 199 kronor - bra deal tyckte jag! Hoppas att personalen blir mer nöjda nu... Chefen borde tycka att priset var ok - jag var nästan beredd att betala ur egen ficka om han hade satt sig på tvären. På kvällen kostade samma paket 719 kr så jag tyckte att det var ett mycket bra pris vi fick och dessutom på arbetstid så att man inte tar upp en kväll för de anställda.

Veckan har rullat på i samma hysteriska tempo som annars, lite slagsmål, konflikter och annat smått och gott som tillhör vardagen på min arbetsplats. Barnen börjar bli förväntansfulla inför julafton och blev glada för varsin LEGO-kalender som väntade på dem i tisdags morse. De gillar julkalendern som i år heter "Tusen år till julafton" och handlar om olika epoker i historien - från vikingatiden och framåt. Jag har inte sett den mer än med ena ögat och örat men tycker att den verkar bra. Den har delat landet i två läger verkar det som - de som tycker att den är bra och de som tycker att den är tråkig och inte särskilt julig. Det kanske blir mer jul längre fram, vem vet? Jag tycker att det är ett perfekt sätt att få barn intresserade av historia och avsnitten kan säkert användas i undervisning i skolan.

I fredags var vi hos H:s gudföräldrar på fredagsmys med tacos tillsammans med M, som har gått i samma klass som jag i tolv år, och hennes familj - trevligt men jag är verkligen helt slut på fredagskvällarna. De reflekterade också över hur mycket mer de förstod när O pratade, precis som två av våra andra vänfamiljer som vi umgås med har gjort. Igår var vi hos O:s gudföräldrar på julmys och där sa de samma sak. Han har ju blivit mer mogen och dessutom lång under hösten men det är roligt att språket också har blivit lättare att förstå för utomstående - vi märker inte så stor skillnad. Logopeden hade varit på förskolan och lyssnat på honom men tyckt att det var inom gränsen för det normala för en fyraåring. Imorgon ska vi på möte med samma logoped angående H och även H:s lärare och skolans specialpedagog ska vara med - känns bra med all hjälp vi kan få. Just nu är H:s tal nästan ett funktionshinder emellanåt, riktigt jobbigt för främst henne men även för den som lyssnar.

Idag tänder vi andra ljuset i advent. Vi har bakat lussekatter igår och idag har vi varit och fixat de obligatoriska bilderna som ska bli julklappar till farmor, farfar och mormor. Våra barn är verkligen inte bekväma framför kameran - blir överraskad om fotona blir bra... På onsdag är det luciafirande klockan sju på O:s avdelning, alltid spännande! Jag har tagit ledigt den dagen så att barnen kan sova middag i lugn och ro och vi ska dessutom hinna med klippning av båda och lite julshopping den dagen. Det ska bli skönt med en ledig dag!

Stormen Gorm...

... rasar som bäst utanför fönstret - det viner och skakar i huset och det känns skönt att sitta här inne med det första adventsljuset tänt och julgardinerna på plats. Mer julpynt än så blir det inte ännu på några veckor men till advent när ljusstakarna och stjärnorna åker fram tycker jag att röda gardiner passar bättre. De är enfärgat röda utan tomtar eller andra julmönster så då känns det ok.

Helgen blev kortare än vanligt. Igår hade vi Öppet hus så då jobbade jag. På eftermiddagen kom barnens kusin A och skulle sova över för första gången. Det är lite annat tempo på honom än på våra barn och vi är inte riktigt vana vid det. Allt gick bra men det var ganska skönt när han blev hämtad vid lunchtid idag. H och O blir lite annorlunda när han är med och det är inte alltid att det funkar helt lysande att vara tre. A är också ganska snabb på att försöka utelämna antingen H eller O och det skapar onödiga konflikter.

Efter middagsvilan åkte vi in till Malmö på julskyltning. Vi gick en liten runda i stan men även om det inte hade börjat blåsa storm ännu var det ganska kallt och ruggigt. Barnen åkte en karusell och vi var också inne i en stor igloo-liknande byggnad som var uppbyggd på Gustav Adolfs torg. Vi åt fondue på Elysée - mysigt och gott!

Annars har veckan rullat på ungefär som vanligt. Min chef och jag hade ett möte i måndags där vi för första gången delade upp vem som är ansvarig för vad och det kändes bra. Hade vi inte haft detta möte inbokat hade jag nog stannat hemma - feber och förkylning fick motas bort med Ipren... Jag har varit ganska kass hela veckan men inte haft möjlighet att vara hemma. I onsdags jobbade jag några timmar på morgonen och var sedan ett par timmar på en annan skola innan jag faktiskt åkte hem lite tidigare och vilade en timme på eftermiddagen. I fredags var jag på en bra kurs som Skolverket höll i så det gjorde veckan lite kortare på något sätt.

Tre veckor kvar till jullovet - längtar!!

Rapport från höstlovet

Bättre sent än aldrig men måste ju uppdatera lite om vad vi gjorde på höstlovet. Jag jobbade måndag och tisdag och då var J hemma med barnen och gjorde mest ingenting mer än att vara på lekplatser och på biblioteket. Att ge barnen lov är viktigt för oss - vi tycker att de ska få vara hemma då så att det verkligen blir ett lov. Att vara på fritids anser inte jag är att ha lov. Barn behöver paus från det stressiga liv vi annars tvingar in dem i och så länge vi har möjlighet att pussla med föräldradagar, komptid och våra föräldrar kommer vi att göra allt för att de ska få vara hemma på loven. Och de älskar det - och behöver det! Det är en stor fördel att jobba i skolans värld eftersom verksamheten ändå ser annorlunda ut under loven. Nu ser vi fram emot tre veckors jullov om en månad!

På onsdagen fick barnen först följa med till ridskolan eftersom jag hade lovat att jobba en dryg timme där med en lovaktivitet. De blev väl omhändertagna under tiden och fick både rida och åka traktor så de klagade inte. Hem för lunch och sedan fick de även hänga med en stund till mitt jobb eftersom jag var tvungen att avsluta en del saker. Jag tog med syskonvagn och L för att effektivisera livet. De somnade i vagnen medan jag gick en runda med L och medan de sov utanför mitt fönster jobbade jag och L genomsökte hela skolan på egna små äventyr. När barnen vaknade hade de ändå tillräckligt med tålamod så att jag kunde jobba en dryg timme till medan de fikade, pratade med kollegor, ritade mm. H passade på att fråga en av mina kollegor som har sjal varför hon hade detta och fick nog tillräckligt bra svar även om det är svårt att helt förstå varför hon inte får/vill visa håret för personer som inte är hennes närmaste familj.

På torsdagen var O på fyraårskontroll - han samarbetade sådär men klarade det han skulle göra. Han tyckte mest att allt var tråkigt och sa "det kan jag redan". Han låg en kurva under på vikten och en över på längden men följde sin egen kurva. Inte särskilt förvånad eftersom han är lång och smal - precis som hans föräldrar var som små (och hans pappa fortfarande är, mamman är lite mer fluffig...). Han är sju centimeter längre än vad H var vid samma ålder men man kan nog inte jämföra killar och tjejer. I år har han de vinterskor som H hade förra året så där är det också stor skillnad och O kommer förmodligen att komma i kapp H inom ett par år.

På fredagen tog vi bussen till Lund och uträttade en del ärenden, bl a köpte vi cykelhjälm till O som han fick i present från mormor när han fyllde år. Jag hann med en del medan de sov i vagnen och när båda var vakna tog vi bussen hem. På lördagen åkte vi till Helsingborg på förmiddagen efter att ha varit hos morfar och tänt ett ljus på Alla helgons dag. Vi tog båten över till Helsingör och gick omkring där ett par timmar medan barnen sov. Efter lite eftermiddagsfika tog vi båten tillbaka till Helsingborg, handlade lite lördagsgodis på vägen och checkade sedan in på Scandic för en hotellnatt, som är bland det bästa barnen vet. Vi åt middag i deras restaurang och myste på vårt rum. En god frukost nästa morgon och en shoppingrunda på Väla medan barnen sov i vagnen avslutade vår minisemester - mer än så behöver inte vi för lite avkoppling!

Vi har fått den första snön!

Och det låter ju alltid mysigare än det är eftersom vi befinner oss i Skåne... Igår och idag har det fallit snö, snöblandat regn och regn om vartannat. I förmiddags kom det en hel del snö, på eftermiddagen var det plusgrader så att allt blev en blaskig röra och nu ikväll fryser det. Så klart. Skånsk vinter när den är som sämst. Barnen var nöjda med att leka lite i snön nu ikväll trots att de blev blöta och att det blåste kalla vindar. Ett par åk i pulkabacken hann vi också med. Skånska barn är inte så bortskämda utan nöjer sig med det lilla när det gäller vinter och snö. J har bytt däck på bilarna och sina föräldrars bilar och har nu däckat i soffan efter ett varmt bad. Vi inledde i alla fall dagen med en Sigge-frukost på Scandic - lite kämpigt att ta sig iväg i ovädret och vi var även lite trötta eftersom vi hade grannarna på middag igår kväll men eftersom vi hade lovat barnen var det bara att ta sig iväg. Nästa vecka har Sverigedemokraterna abonnerat hela hotellet så då går det inte att åka dit...

Annars tickar jobblivet på för full maskin - fyra veckor kvar till jullov. Jag har mått lite bättre denna vecka, dels för att vi i ledningsgruppen satt en hel dag i måndags (utanför skolan) och jobbade med en del förbättringar och dels för att jag vabbade med barnen i onsdags eftersom H var förkyld. Jag jobbade medan de lekte och tittade på film och även medan de sov middag. När de hade vaknat åkte vi till Vellingeblomman och tittade på alla julsaker och fikade. Gjorde av med drygt 1500 kr så det blev en dyr utflykt - det blir det nästan alltid när vi åker dit...

Grovköket går framåt i sakta mak. Igår när H var på barnkalas på Busfabriken i Malmö passade J och jag på att åka till Elektrolux Home och Ikea för att dels beställa den inredning som ska vara i grovköket och dels komplettera den garderobsdel som växer fram lite i taget. Mer än så hann vi inte på de dryga två timmar som vi hade på oss men nu har vi koll på allt vi ska ha i alla fall. O hade haft det bra hemma med farmor och farfar.

Kommande vecka känns relativt lugn - inga paniksaker att lösa på jobbet (vad jag vet i alla fall men det kommer säkert något), en dag på kurs så då blir det lite variation i alla fall och en dag ska jag jobba för mitt gamla jobb med ett uppdrag på förmiddagen och funderar på att ta ledigt på eftermiddagen. J och jag har pratat om att gå och se den sista filmen i Hunger Games-trilogin och kanske gör vi det på onsdag. Jag har elva semesterdagar för detta året och eftersom vi får nya den 1 januari så måste jag ta ut de sex dagar som jag inte får spara till nästa år. Tre dagar kan jag ta i mellandagarna mellan jul och nyår men övriga tre känns det inte som om jag kommer att ha möjlighet att ta. Ingen annan gör ju mitt jobb så om jag är borta växer det bara på hög. Någon riktig semester blir det ju därför inte... En extradag i någon av julveckorna kanske dock kan vara skönt.

H har fortsatt väldigt svårt att prata. Hon fastnar, börjar om på samma ord, glider och fastnar på ord mitt i en mening och det tar en halv evighet för henne att få fram det hon vill säga. Det är så synd om henne och det tar väldigt mycket energi - både för henne som kämpar hela tiden och för oss som ska lyssna. Logopeden som finns i skolans resursteam är inkopplad och vi ska ha möte med henne så fort som möjligt tillsammans med personalen. Vi har även en tid hos den vanliga logopeden i mitten av december. Däremot är det roligt att både våra grannar igår, som inte träffat O några längre stunder sedan i somras, och våra vänner som vi träffade förra helgen, som inte träffat O på några veckor, tyckte att det var stor skillnad när det gäller hans tal. De förstår inte allt och det gör ju inte vi heller men de förstår mycket mer och det känns ju som ett steg åt rätt håll!

O har fyllt fyra år!

Ligger onekligen lite efter i mitt försök att dokumentera vad som händer i familjens liv men måste försöka komma i kapp och börjar med den viktigaste händelsen under hösten - O:s födelsedag!

Vi hade stort kalas på lördagen innan födelsedagen med släkten, O:s gudföräldrar och H:s gudföräldrar. De senare skulle egentligen komma en annan dag eftersom det blir lite trångt med så många människor men eftersom de inte kunde då fick de så klart komma tillsammans med alla andra. Finns det hjärterum osv... Nästan 25 pers är lite meckigt att laga mat till men nu har jag ju viss rutin i alla fall. Tårtorna köpte vi färdiga och jag lagade en festlig men mycket enkel middag - perfekt recept!

O var överväldigad över alla presenter och H var mest avundsjuk och inte alls lika nöjd... Det blev inte ett enda dugg bättre på söndag morgon när vi uppvaktade O med presenter och sång vid sängen. O blev överlycklig för sin "Riddare Micke"-dräkt och ville ta på sig den direkt. Han fick även ett tillhörande litet svärd och en sköld - vi som aldrig skulle köpa svärd, pistoler och annat till våra barn... Till saken hör att han har lekt att hans leksaksskruvdragare har varit ett svärd och haft det instucket i jeansen. Nu kunde han sticka in sitt svärd i skärpet på dräkten och där sitter det. Han skulle aldrig fäktas eller vifta med det och just därför känns det okej att han har ett. En hjälm följde också med och med den pilbåge han fick av sina gudföräldrar var han nu välutrustad.

H var ledsen och avundsjuk hela dagen och kunde inte alls hantera att O fick mer uppmärksamhet än hon fick. Nyttigt men jobbigt för hela familjen... Vi tog det lugnt hemma hela födelsedagen, sov middag och kom snabbt in i den nya tiden (vintertidsomställning). På kvällen hade vi tänkt gå på Elysée och äta fondue men det var fullt när jag skulle boka bord så det fick bli Kina-mat istället på O:s önskemål. Vi åt på en restaurang som är i samma kedja som vår favoritbufférestaurang och maten var precis lika bra men priserna var hutlösa. Vi betalade 117 kr för H som åt en kycklingbit, lite nudlar och lite mjukglass. O kostade 59 kr och det kändes mer ok men ändå i dyraste laget. Bara att bita i det sura äpplet men dricks blev det inte. Det viktigaste var så klart att O var nöjd med sin dag - och det var han!

Helt ur balans

Jag är,uppenbarligen helt ur balans... Det har varit gymnasiemässa i tre dagar och massor att förbereda innan denna plus alla andra 700 saker som jag har att göra. J har dessutom varit i Göteborg en natt och på något sätt har det blivit för mycket. Jag har inte haft många sekunders paus de senaste dagarna. Dessutom har jag sovit dåligt - det gör jag i och för sig alltid men nu har J stökat mer än vanligt i sängen eller så är det jag som är mer lättväckt. 

Flera morgnar har H velat ha en fläta och jag har försökt men inte lyckats. Jag är inget proffs annars heller men nu är det precis som om min hjärna inte har fått ihop det. Flera morgnar med för lite tid för många försök och för lite tålamod med de försök jag har gjort har lett till en besviken och arg H, vilket jag kan förstå. Igår var det tredje morgonen som jag utlovat en fläta men inte lyckades - H blev vansinnig, jag var helstressad eftersom vi var väldigt sena, hon skrek och grät och jag skrek till slut tillbaka och tappade fattningen mer än jag gjort tidigare. Jag brukar ha tålamod men nu var det helt borta. Medan jag borstade tänderna gick H och O ut för att klä på sig ytterkläderna och när jag kom ut i grovköket var båda klara och H grät tyst vid dörren. "Mamma, du sa håll käften till mig och så får man inte säga till någon" - hon var verkligen jätteledsen och all stress rann av mig. Vi kramades och jag sa förlåt men jag kände att vi behövde sätta oss i soffan och lugna oss båda två innan vi åkte iväg. Jag, som har haft som mål att inte bli som en del andra föräldrar och inte komma i tid till skolan, ringde till personalen och sa att vi hade en liten kris och skulle bli sena.

Vi satte oss i soffan och kramades och grät båda två. Jag kände mig som världens sämsta mamma alla kategorier. O var snäll och hämtade ett gosedjur till H "för det blir nog bättre om du har något att kram". Efter en stund ville H åka till skolan och då gjorde vi det. Lämnade först H som kom samtidigt med sin ena fröken och sedan O. Åkte från dagis och grät hela vägen till jobbet. Där var det bara att ta på sig en käck min och försöka vara trevlig mot alla som besökte montern...

På kvällen hade vi den mysstund som vi har haft varje kväll denna vecka och då pratade vi igen om att mammor inte får säga så som jag gjorde till sina barn - och inte till någon annan heller. Jag bad om ursäkt igen men det var svårt att förklara varför jag blev så arg. Jag var noga med att betona flera gånger att det absolut inte var hennes fel.

Idag gjorde J en städning bland mina grejer i klädkammaren eftersom han tyckte att det behövdes. Det tyckte kanske i och för sig jag också men jag hatar när han rör bland mina saker. Det var heller ingen bra dag att göra detta eftersom jag verkligen är lättirriterad. Vi diskuterade en del kring detta men till slut blev jag både ledsen och så där okontrollerat arg som jag kände att jag också blev igår. Nu var det dock på J och inte på H och då blev jag mycket argare och sa en hel del dumma saker som man inte får säga till en annan människa, inte ens till sin man. Detta hände precis innan jag skulle åka till jobbet och jag var tvungen att vara på plats när mässan öppnade. Det är inte bra att skiljas som ovänner men nu var det ju inte barnen det gällde så nu ville jag bara komma iväg. Dumt kanske men nu blev det så. Jag blev mitt vanliga professionella, trevliga jag med mina kollegor, handlade en sak J behövde på Ikea på vägen hem och storhandlade inför morgondagens middag utan problem. När jag kom hem gick luften helt ur mig och jag har ännu inte orkat prata med J om det som hände. Behöver sova och få vara i fred men det hinns inte med i alla förberedelser inför imorgon, tvätt som ska vikas, ny tvätt som ska hängas mm. Jag får nog fundera igenom livet lite och vi måste göra en bättre uppdelning av saker hemma nu när båda jobbar heltid - annars kommer det inte att fungera!

Borde ha skrivit för länge sedan...

Nu har det igen gått alldeles för länge sedan jag skrev och dessutom har det hänt mycket... Jag kommer att skriva flera inlägg om saker som har hänt som förtjänar egna inlägg med egna rubriker.

Om vi istället tänker framåt så laddar jag just nu för tre dagars gymnasiemässa - kommer nog att vara helt slut på lördag eftermiddag... Det är roligt med mässa men även ganska slitigt. Dessutom är J i Göteborg idag och imorgon, vilket försvårar logistiken på hemmaplan.

I helgen ska vi annars fira Fars dag och Mårten gås - tredje året i rad tillsammans med min syster och hennes familj, det får nästan räknas som en tradition. Det är så enkelt att bara ha en familj på middag numera när jag är van att laga mat till många fler. När man dessutom på förhand vet precis vad man ska laga är det hur lätt som helst. Vi ska rodda både jul- och nyårsafton men det känns också ganska lugnt - julmaten är ju mer eller mindre given och nyårsmenyn har jag mer eller mindre klar i huvudet.

Idag när jag skulle åka från jobbet för att rigga gymnasiemässan och som vanligt var sent på det, körde en bil upp bredvid min precis när jag skulle backa ut från parkeringen. Det var den lärare som för en dryg månad sedan fick en stroke på lektionstid som nu kom till skolan för att hälsa på. Jag var självklart tvungen att strunta i att komma i tid till mässan och hoppa ur bilen för att prata med henne. Det kändes skönt med en lång, varm kram, trots att vi bara har känt och träffat varandra i fyra veckor. Jag har haft så dåligt samvete eftersom jag tycker att jag borde ha gjort mer och förstått hur dåligt hon verkligen mådde (eller det förstod jag men inte att det skulle vara så allvarligt). Hon pratade på precis som vanligt och har bara små känselbortfall på ett par ställen på kroppen - när stroken inträffade var hon halvsidesförlamad och det tog lång tid innan talet kom tillbaka. Hon beräknas bli återställd till 99,9% men är just nu väldigt trött och måste vila ofta samt sova ett par timmar mitt på dagen. Hon måste ändå ha haft en fantastisk tur i oturen - även om ingen borde drabbas av stroke pga sitt jobb.

Nu väntar sängen - inlägg om O:s fyraårsdag, syskonavundsjuka, höstlov, Alla helgons dag och minisemester utlovas inom kort!

Otrygg skolvärld

Idag hände det en fruktansvärd incident på en skola i Trollhättan. En 21-årig man gick till attack och en lärare och en elev avled av skadorna de fick. Polisen sköt gärningsmannen när denne gick till attack mot dem och han avled senare på sjukhus.

Jag jobbar på en skola med främst manliga elever. Flera av dessa elever är arga, unga män som inte mår så bra. Av olika anledningar men när många personer som inte är helt i balans kommer samman behövs det inte mycket för att det ska smälla.

I måndags hade vi en misshandel utanför skolan där tre av våra elever var inblandade. Två av eleverna utsatte den tredje för en relativt grov misshandel och under veckan har vi försökt ta reda på vad som hände eftersom deras versioner går isär. De två som misshandlade har pekats ut av flera vittnen men både de och deras föräldrar säger att de var hemma tillsammans med sin familj. Charmigt... Att ungdomarna inte vågar erkänna sin skuld är kanske en sak men att deras föräldrar backar upp lögnerna är helt galet!

Det är inte utan att man en dag som idag tänker på att det som hände i Trollhättan skulle kunna hända på vår skola. Jag känner mig inte helt trygg med alla våra elever, ett par är till och med ganska obehagliga och skrämmer eleverna och även vissa lärare som undervisar dem. Skollagen är också ganska tandlös när det gäller konsekvenser för handlingar som den som inträffade hos oss i måndags. Att vi dessutom har en jurist hos skolans huvudman som tolkar lagen på ett sätt som andra jurister inte gör, gör inte saken bättre.

Tankarna går ikväll till de som blev gärningsmannens offer samt alla anhöriga runt båda parter.

Mina älskade barn

För fyra år sedan var det idag en vecka kvar av min sista graviditet - fast det visste jag ju inte då. På ett sätt visste jag att det var nära eftersom jag var tre dagar över beräknad födelsedag men när den lille killen i magen skulle välja att titta ut visste jag inte. Jag såg fram emot förlossningen med blandade känslor. Jag ville absolut inte vara gravid mer, jag ville ha vanliga kläder, bara ta mig igenom den förlossning som jag fasade för, träffa vårt barn och hoppas att allt skulle vara bra. Där och då en vecka innan förlossningen hade jag fortfarande tvivel på hur allt skulle bli. Skulle jag kunna vara mamma till ett barn till? Skulle jag kunna älska ett barn till lika mycket som H? Skulle jag kunna vara mamma till en pojke? Tja, det var jag ju redan även om han fortfarande var kvar på insidan, men skulle jag känslomässigt kunna vara en bra mamma till en pojke? Skulle jag kunna älska min son trots att han inte var en dotter?

När jag tänker dessa tankarna idag känns det förstås ganska konstigt. Jag vet att jag älskar O precis lika mycket som H. Ett par timmar av hans liv på utsidan ville jag inte ha honom men sedan han var två timmar gammal har jag älskat honom på samma sätt som jag älskade H från första stund. Kanske pussar och kramar jag O lite extra varje dag för att kompensera för de där två timmarna. Kanske kommer det att bli fel åt andra hållet någon gång - jag är rädd för att H ska tro att jag tycker mer om O än om henne för att jag kanske kramar och pussar pyttelite mer på honom. Kanske kommer O att tycka att jag är tjatig som varje dag berättar hur mycket jag tycker om honom. Jag vill ju aldrig att han ska tvivla! Blir det istället få H som kommer att tvivla på att jag älskar båda lika mycket? Jag som alltid, alltid har älskat henne sedan den sekund hon blev till. Kärleken till O var i början så mycket mer komplicerad och det är det som jag på något ologiskt vis tänker på varje dag. När båda barnen blir stora nog att förstå ska jag prata med dem om hur det var och om hur mina två graviditeter och förlossningar skilde sig åt, både fysiskt och psykiskt.

Igår var det säsongspremiär för TV-programmet "Så mycket bättre". Kända artister tolkar varandras låtar på olika sätt och igår var det Niklas Strömstedts kväll. Lisa Nilsson sjöng den sång som han skrev när hans förstfödde son hade kommit till världen, "Vart du än går", och sättet som hon gjorde det på gjorde att tårarna rann. Jag förstod texten på ett annat sätt när man fick en bakgrund till låten och varje ord hade jag kunnat använda för att beskriva kärleken till mina barn. H och O, läs texten och känn att varje ord är till er:

Som solen går upp långt bort i öst och gör så att livet lever
Är känslan som stannat kvar i mitt bröst - jag har allting jag behöver

Med er blev det här en annan värld
Och jag är så glad att ni är här

Vad ni än ser
Vart ni än går
Finns ni alltid kvar hos mig ändå
Vem ni än blir
Hur ni än mår
Ska jag alltid lyckas att förstå

När tiden går framåt som den vill och gör så att år försvinner
Så ger jag er allt och lite till men det är mycket jag inte hinner
Vargarna väntar överallt
Jag håller er varma när det blåser kallt

Ni vet att det är en galen värld
Men bättre än innan ni var här

Vad ni än ser
Vart ni än går
Finns ni alltid kvar hos mig ändå
Vem ni än blir
Hur ni än mår
Ska jag alltid lyckas att förstå

H och O - jag älskar er mer än ord kan beskriva, tvivla aldrig på det. Ni är de finaste och bästa barnen i hela världen!

Tvivel

Drygt två veckor har passerat sedan jag skrev senast. Ikväll är jag hemma istället för på ridskolan eftersom jag har en väldigt kraxig röst. Jag är inte sjuk för övrigt men utan röst går det inte att jobba... 

Jobbar så att det räcker och blir över gör jag däremot ändå. Just nu är det en jobbig period med många olika arbetsuppgifter som helst skulle ha varit klara igår. Mot slutet av förra veckan var jag ganska uppgiven - jag som är van att hålla deadline utan problem insåg att jag inte skulle lyckas med det när det gällde ett par uppgifter. Jag var ganska less på hela situationen, bad min chef om hjälp att prioritera och fick lite sådan. Konstaterade även tillsammans med honom att jag inte kommer att vara rektor när han ska vara pappaledig några månader. Han blev lite förvånad och menade att det inte borde vara några problem men som jag sa "för att citera Stefan Löfven: låt mig vara tydlig, jag tänker inte ansvara för denna verksamheten" - helt enkelt för att jag inte kan det. Jag kan inte vara ansvarig för något som jag inte tror på och med en chef som inte vill elevernas och skolans bästa. Åtminstone inte samma bästa som jag vill. Jag börjar också tvivla på om jag verkligen kan jobba kvar efter min provanställning. Jag ska verkligen fundera igenom detta väl innan jullovet för om jag inte är kvar kan jag säga upp mig innan jullovet och börja på mitt gamla jobb efter jullovet. Jag ser det verkligen inte som ett nederlag att ta ett sådant beslut. Jag vill verkligen ge detta en chans men jag vägrar att jobba på en sjuk arbetsplats. Jag vägrar att må dåligt av mitt jobb, det är inget jobb värt.

Privat har det inte hänt så mycket sedan sist. Vi renoverar vidare i grovköket skata men säkert och förra helgen kollade vi på inredning, som ska vara samma som den vi har i köket, samt lite annat smått och gott. Vi passade även på att kolla sängar men blev lite deprimerade när vi förstod vad det kostar...

I fredags träffade vi Luvas storasyster med matte och lillmatte. Hussen dök också upp och fick middag tillsammans med O och mig eftersom J skulle ut med jobbet och H skulle på kalas. Lillmatten hade hunnit bli tre månader, tiden rusar! I lördags var vi på en temalekplats i Malmö med familjen S och sedan åt vi tillsammans på Pizza Hut.

H hade studiedag i onsdags så då jobbade jag hemma och hann fixa undan en hel del. Barnen och jag var i Lund och ordnade nya pass - en perfekt dag för detta, tog max 15 min inkl väntetid! Deras längd skulle stå med så jag mätte dem och O har verkligen vuxit, ska bli intressant att kolla exakt hur mycket på hans fyraårskontroll.

Nu ska jag inta sängläge och vara i säng innan kl 22. I lördags la jag mig strax efter kl 21 - nice!

Jobbig vecka

Innan jag åkte på semester hade jag mina mest intensiva jobbveckor på ett bra tag. Efter knappt två veckor på mitt nya jobb, där det inte fanns tid för någon form av överlämning eller introduktion, stod jag där som rektor för en skola som jag inte kände. Jag som aldrig har varit rektor, jag som aldrig ens har varit biträdande rektor. Jag är bara en studievägledare även om jag har ledar- och chefserfarenhet från mina år som verksamhetschef på en ridskola. Här stod jag nu på en skola i kaos, där ingenting fungerade, där elever upplevde det rörigt eftersom det inte fanns ett färdigt schema, där lärare var i det närmaste handlingsförlamade eftersom det inte fanns ett fungerande schema, där den omorganisation som ledningen hade beslutat om inte var alls förankrad eller ens förklarad för personalen, där delar av personalen var ny, där vissa i personalen sa upp sig - en nästan samma dag som hon började, en efter att ha varit på skolan under många år men nu fått nog. Personal som gick på knäna, personal som stannade hemma eftersom de inte orkade gå till jobbet, personal som gick till jobbet efter att ha kräkts hemma först, personal med huvudvärk, hjärtklappning, oro, otillfredsställelse, personal som efter många års uppehåll började röka igen, personal som jobbade många timmars övertid, personal som ryckte på axlarna och inte tog så särskilt stort ansvar osv. Punktligt på dagen bestämde sig rektors son för att komma till världen och jag skulle styra skutan, som han uttryckte det...

Det gick väl ändå ganska bra, tror jag. Det tyckte personalen och det tyckte verksamhetschefen som jag hade många och långa samtal med. Han tyckte det trots att jag sa vad jag tyckte och tänkte om den rådande situationen. Jag la ganska mycket av skulden för situationen på skolan på honom och han tog emot det - höll med om en del, slingrade sig angående annat. Om han verkligen tyckte att det var så bra vet jag inte. Han känns nämligen inte särskilt ärlig. Han lägger gärna över obekväma saker på andra och har svårt för att stå för vad han tycker. Han har heller ingen särskilt bra självbild. För att ta ett exempel medverkade han vid ett möte som tvåorna och treorna hade krävt eftersom allt var så rörigt. Flera av eleverna hade varit på besök på andra skolor och tänkte nu byta skola. Han kom tillbaka till mig och var nöjd med mötena med eleverna och tyckte att det hade gått bra. När några av eleverna sedan kom in till mig, hade de inte alls upplevt samma sak. För att använda deras uttryck: "han är ju helt j-la dum i huvudet, han kunde inte svara på något" - jag är beredd att hålla med.

Trots detta kändes det ganska bra när jag gick hem för att packa för semester. Jag hade anställt en ny lärare som skulle kunna ta vid direkt när en lärare för de obehöriga eleverna slutade. Hon skulle tom hinna gå bredvid några dagar. Jag hade räddat kvar den lärare som varit på skolan länge, som är populär hos eleverna eftersom han är kunnig och bra. Ingen hade frågat honom om varför han slutade, ingen hade frågat vad vi kunde göra för att få honom att stanna. Jag bad verksamhetschefen att göra det, de förhandlade och läraren stannade. På grund av detta stannade även ett flertal elever som annars hade tänkt sluta. Jag var med och såg till att ta fram ett nytt schema som skulle kunna fungera from vecka 38, jag kände att jag hade koll på läget även om det krävdes mycket jobb och jag var totalt slut efteråt.

Det som tog mest energi var alla samtal med medarbetare som mådde dåligt. Särskilt en lärare tog ett enormt ansvar för den inriktning som hon jobbar med och det var också där det var mest kaos och det var där som verksamhetschefen la sig i med en massa idéer som ingen trodde på och som inte var genomförbara. Hade han backat tidigare, hade allt strul på skolan kunnat undvikas. Till slut sa jag åt honom att backa, att han var tvungen att nå någon form av konsensus med personalen på den inriktningen angående eleverna, undervisningen och schemat - annars skulle vi inte komma vidare. De kom fram till en medelväg som båda parter var hyfsat nöjda med. Så onödigt att ödsla flera veckor och få personal och elever att må dåligt, väldigt onödigt. I mitt långa överlämningsmail till rektor som skulle komma tillbaka den måndag som jag påbörjade min ledighet, skrev jag överst att han skulle ha extra koll på den medarbetare som jag beskrev ovan. Hon som tagit så stort ansvar och som var så stressad och mådde så dåligt.

Under min vecka på Mallorca fick jag i princip inga mail. Det är ju i och för sig ok men jag gillar hellre mer information än mindre och särskilt sådan information som kommer via mail, för den kan jag välja att läsa eller låta bli att läsa. Jag hade gärna tagit några minuter på söndag kväll för att kolla läget. När jag kom till skolan i måndags var jag på plats nästan först av alla. Ändå var det en elev som ett par timmar in på arbetsdagen informerade mig om att läraren, som hade mått dåligt, som rektor skulle ha extra koll på, hade ramlat ihop i en stroke på lektionstid på tisdagseftermiddagen... Detta tog mig hårt. Det som inte gjorde det hela bättre var att verksamhetschefen dök upp (kommer då och då men är bosatt i mitten av Sverige så det är inte varje vecka) och i det närmaste negligerade det som hade hänt med vår medarbetare. Där och då tappade jag den lilla respekt jag hade för honom.

Veckan har fortsatt i en rasande fart och jag har mått allt sämre. Jag har haft ständig huvudvärk, varit gråtfärdig, trött, uppgiven. Inte så likt mig på jobbet. Jag brukar ju köra på och fixa det mesta. Kanske stressar det mig mer att vara biträdande än att faktiskt vara ansvarig. Då var i alla fall mycket upp till mig och jag kunde bestämma många saker själv. Nu är rektor på plats - utarbetad, oorganiserad, oerfaren. Med goda intentioner men med för lite beslutsamhet och energi. Han lutar sig för mycket på den känslokalla verksamhetschefen och vågar inte ta diskussionerna med honom, vågar inte stå upp för det han säger på våra möten att han tycker. Kanske för ung, kanske för osäker. Kan säkert bli bra men måste våga styra själv, våga göra fel, våga gå emot ledningen med personalen i ryggen, våga äga skolan.

Efter vårt ledningsgruppmöte i torsdags när jag kände att det var mycket snack och liten verkstad, där vi alla var överens om att verksamhetschefen bär skulden för många problem men ändå ingen mer än jag ville gå vidare högre upp och prata med hans chef eftersom "det kan vara känsligt". Jag grät på vägen hem, kramade mina barn och min hund, pussade min man, åt middag och gick till mina dressyrträningar. Jag sov dåligt, vaknade tidigt, grät på morgonen och skrev ett mail till de tre herrarna i ledningsgruppen - skrev att jag skulle komma till skolan men gå hem lite tidigare, att jag hade gråtit, att jag hade tagit lärarens stroke hårt, att jag egentligen bara ville stanna hemma men inte är typen som gör det. Rektor svarade kort därefter att han gärna ville träffa mig under förmiddagen men jag orkade inte. Jag ville inte gråta på skolan och om jag skulle kunna hålla fasaden för elever och lärare och fixa det jag var tvungen att fixa, kunde jag inte sitta i möte med honom. Jag pratade med kuratorn som jag delar många åsikter om skolan med och det kändes lite bättre men orkade verkligen inte prata med rektor. Vi får ta det på måndag.

J är i Tyskland över helgen med tre kompisar - jag sköter hem, barn och hund efter bästa förmåga. Fredagsfika, ut med hunden, klippning av O, inhandling av kläder, presenter till kalas mm igår efter förskola och skola och även inhandling av lördagsgodis i videoaffären och mat i mataffären. Trött mamma på kvällen men somnade och grät inte mer. L kom upp och la sig i min säng i natt - det gör hon nästan aldrig men nu var det skönt att ha henne nära. Idag har det varit full rulle med utflykt till ett köpcentrum i närheten där barnen fick träffa Lollo och Bernie, vi köpte lite kläder och åt lunch, åkte hem och fixade i ordning H för kalas, la O i vagnen när vi kom tillbaka och gick en runda med L, lite tid för mig själv, gick och hämtade H med en sovande O, fixade mat, städade, plockade, åt, duschade barnen, röjde köket, läste för barnen, landade i soffan när barnen hade somnat. Det känns lite bättre idag. Hoppas på en bättre vecka från och med måndag, en dag i taget så går det nog...

Tacksam över en väldigt skön semester!

Det här inlägget påbörjade jag den 21 september men plötsligt försvann det mesta av texten och jag hade inte tid att börja om...

Den mest välbehövliga semestern någonsin är nu över. Jag behövde verkligen den här veckan men samtidigt gav den mig också perspektiv på mina första fyra veckor på det nya jobbet - och jag insåg att jag verkligen inte ville gå dit i morse när det var måndag morgon och vi var tillbaka i verkligheten. Mer om det i ett annat inlägg men först en liten beskrivning av vår resa.

På något vis hann vi packa ner det mesta och komma iväg i lagom tid på lördagsmorgonen och planet lyfte som planerat kl. 7.45. Knappt tre timmar senare landade vi i Palma och möttes av en mycket mer välorganiserad och definitivt mycket fräschare flygplats än den på Rhodos. Transfertiden var en dryg timme och barnen sov hela vägen. Detta året hade vi inte valt All inclusive utan bara Inclusive, vilket innebar att vi hade sju frukostar men bara fem luncher och middagar. Vi hade tänkt oss att vi själva kunde välja vilka fem luncher och middagar vi ville äta men så fungerade det inte utan det var lördag och tisdag som vi inte fick äta. Lite dumt att inte ha lunch den dagen vi kom ner men det fanns en bra restaurang på området så det löste sig. Vi åt på samma restaurang även på kvällen men det var egentligen onödigtt eftersom det fanns massor av restauranger i byn som bara låg några hundra meter bort och det hade varit ett bra tillfälle att prova någon av dem. Vi hann med lite bad och även minidisco med Lollo och Bernie under vår första dag. Varmt och skönt men väldigt kallt i poolerna tyvärr.

Under söndagen badade vi förmiddag och eftermiddag och sov middag däremellan när barnen gjorde det... After Beach med Lollo och Bernie hann vi också med innan vår första buffémiddag, som framför allt barnen såg fram emot. Maten var snäppet bättre här än på Rhodos och det var trevligt att serveras dryckerna vid bordet och inte ta dem själv. Det var däremot trängre i restaurangen och massor med barnfamiljer med mer eller mindre uppfostrade barn... Lätt allergisk mot alla barn som får hämta mat helt utan översyn, skopa upp glass fastän de inte klarar det, spilla, kladda, skrika hur länge som helst, trängas, titta på iPad samtidigt som de försöker äta etc. J och jag var överens om att vi ska försöka undvika anläggningar med små barn så fort vi bara kan! Annat som är beklämmande är alla föräldrar som låter sina barn äta ohämmat av alla onyttigheter. En morgon satt vi bredvid en familj där både föräldrar och de relativt små barnen var klart överviktiga. De stoppade i sig pannkakor med sylt och Nutella, kakor, bacon, stekta ägg, pommes (!), drack juice etc. Vi var på en liten kramstund med Lollo och Bernie efter frukosten och när vi sedan gick hem till vår lägenhet passerade vi samma familj - nu åt alla glass till efterrätt och klockan hade knappt hunnit bli nio på morgonen. Vid halv elva kom vi ner till poolområdet och råkade få solstolar i närheten av denna familj och nu var det dags för mellanmål - en tallrik pommes med ketchup till var och en. Stackars barn som inte får en ärlig chans att lära sig normala matvanor!

På måndagen ville barnen precis som förra året vara med på Lollos kalas så i en och en halv timme kunde J och jag vara ligga och sola och läsa utan att behöva hålla koll på barnen, underbart! Vi skulle ju aldrig lämna våra barn på barnklubb resonerade vi förut och jag vill fortfarande verkligen inte göra det varje dag eller några längre stunder men det är väldigt avkopplande att få en liten stund för sig själv. När de sov middag och även på kvällen när de hade somnat var jag tvungen att jobba så att jag skulle kunna koppla av resten av veckan.

Tisdagen var en aktivitetsfri dag utan buffémåltider så vi åt lunch på á la carte-restaurangen som fanns på området och på kvällen åt vi på en fin restaurang som vi hade fått rekommenderat av flera här hemma. Väldigt skönt att komma bort från charterbubblan och äta i lugn och ro. Efteråt promenerade vi i den lilla staden som låg precis bredvid hotellet, köpte glass och lite souvenirer som barnen ville ha.

Tisdagen präglades annars till stor del av att O råkade ramla när vi gick hem från frukosten. Han skrapade ena knäet så att det kom ett par bloddroppar och visst kunde vi förstå att det gjorde ont och sved. Han skrek dock non stop i flera timmar, vägrade sätta ner foten, vägrade böja benet, vägrade gå. J var snäll och bar honom på axlarna till och från huvudbyggnaden men efter lunch och middagsvila var vi ganska trötta på honom. Vi tvingade honom att gå kortare bitar bara för att se så att det verkligen inte var något allvarligt, vilket man absolut kunde tro med tanke på hur han lät. Gångstilen han hade och hela hans uppenbarelse kan närmast beskrivas som en blandning mellan Rainman, Mr Bean och Stig Helmer - ojojoj... Han skrek eller gnällde högljutt hela dagen och kvällen och till slut var vi ganska matta och irriterade...

Så här i efterhand undrar man hur dagarna bara går när man egentligen inte gör så mycket annat än solar, badar, vilar, äter men på något sätt går de ganska fort ändå. Onsdag morgon tog O vid där han slutade tisdag kväll - vi hade haft en naiv förhoppning om att han skulle vakna och ha glömt vad som hade hänt... Efter lunchvilan gick det dock bättre och på väg mot middagen gick han i princip som vanligt och skuttade till och med några steg! Under onsdagen ville H vara med på en miniaerobic med Lollo och Bernie-musik och eftersom inga föräldrar fick vara med satt jag och solade en halvtimme utanför lokalen. Jag gick power walk varvat med kortare löpning varannan dag och var även i gymet en gång men min brutna lilltå protesterade och ville inte alls att jag skulle vara aktiv mer än att ta mig mellan hotellet och poolen...

På torsdagen kom farmor och farfar på besök eftersom de hade kommit till Mallorca under tisdagen och inte bodde så långt ifrån oss. De var med och tittade när vi badade, var uppe i vår lägenhet när vi gjorde oss klara för middagen och åt sedan i all inclusive-kaoset med oss. På eftermiddagen hade vi anmält H till det som hon var så besviken på att hon inte var med på förra året, Ministars. Vi lämnade henne för en timmes repetition kl 15 och hon och tre andra tjejer hade valt "Let it go" ur Frost-filmen. Vi var därför vid restaurangen precis när de öppnade för att H skulle hinna äta. Vi hade kanske tänkt att det skulle vara lite mindre folk då och lite lugnare för farmor och farfar men det var det tyvärr inte... Vi fick ett bord lite mer avskilt i alla fall och maten var det precis som vanligt inget större fel på. Hade det varit mer lugn och ro och man hade haft mer tid att sitta ner och äta och njuta av maten hade den nog kunnat få mer än godkänt. Efter middagen bänkade vi oss för Ministarsuppträdet och H och alla de andra sexton barnen var verkligen jätteduktiga. Framträdandet gick bra och efter varje låt intervjuade ledaren barnen med mikrofon och allt. J och jag måste ju erkänna att vi är lite förvånade över att H gillar detta och verkligen tar för sig i sådana sammanhang - ingen av oss hade vågat göra något sådant när vi var små. Däremot är vi inte alls lika förvånade att O tvärvägrar att ens dansa ett par steg på minidiscot som är varje kväll trots att han gärna dansar samma danser hemma - där känner vi (och kanske särskilt J) igen oss mer...

På fredagen infann sig som vanligt känslan att det hade varit skönt med två-tre dagar till... Jag inledde dagen med en fantastisk massage i hotellets spa efter frukost, väldigt välbehövligt! Vi badade, solade, åt och gick en runda till staden på kvällen för att köpa presenter till mormor som var hundvakt. Hon samlar på hästar från olika delar av världen men vi lyckades inte hitta en enda liten häst trots idogt letande. Ett halsband med pärlor från Mallorca och en kortlek med en spansk tjej i traditionell klänning fick det bli. Vi packade allt, vilket alltid tar längre tid än man tror och försökte få barnen i säng i rimlig tid.

På lördagsmorgonen ringde klockan kvart i sju och en knapp timme senare bar vi ner alla väskor och checkade in vårt bagage innan vi gick till frukosten. Det är verkligen den bästa uppfinningen av alla - att slippa stå i incheckningen på flygplatsen och bara kunna gå direkt till säkerhetskontrollen! Vi åt frukost och samlade sedan ihop det sista i lägenheten innan bussen hämtade oss för färd mot flygplatsen. Väl där gick allt smidigt och även om flygplatsen är stor var vi framme vid gaten i god tid och hann även med en lunch på Mc Donalds. Vilken skillnad mot Rhodos när det gällde matställen - fantastiskt mycket bättre här! Resan hem gick utan problem, vi hann hem om en stund innan vi sedan fortsatte till Eslöv på kalas. Som H sa: vad konstigt att man kan vara på semester i Spanien på morgonen och på kalas hemma på kvällen, och det kan man ju hålla med om. Vi har redan planer för nästa års semestrar - ett måste för att inte drabbas av efter semestern-depression... ;-)

Välbehövlig vila!

Efter helt hysteriska jobbdagar där jag i och för sig har lyckats lösa många saker och tagit hand om skolan efter bästa förmåga har jag nu skickat jordens längsta överlämningsmail till min chef som kommer tillbaka på måndag. Han har en hel del att ta tag i men jag har även ordnat en hel del bra saker som han slipper bry sig om. Nu ska jag vara packa allting - det är inte mycket som är klart och det är verkligen inte likt mig... Klockan är 21.30 och vårt plan lyfter kl. 7.45 imorgon bitti. Så många timmars sömn blir det nog inte för min del men vad gör det när jag kan sova på flyget och sedan i en hel vecka, både på natten och siesta när barnen sover. Aldrig någonsin har en semester varit så välkommen och välbehövlig som denna! Enda smolket i glädjebägaren är att jag för en timme sedan upptäckte att O på nytt har inflammation i snoppen. Han har suttit i badkaret ett tag och jag ringde 1177 för att kolla vad vi gör bäst och om det är ok att bada i pool och det var det som tur var. Han kan kissa och snoppen är inte lika stor som den var vid ett tidigare tillfälle så det är bara att hålla tummarna för att det ska bli bra. Mallorca - here we come!

Ytterligare en hysterisk vecka

Om det var kaos förra veckan var det ändå ingenting mot denna! Skolans rektor blev pappa i söndags och då är det biträdande rektor som träder in, dvs jag... Efter två veckor på min nya arbetsplats fick jag försöka ro skutan framåt och det gick väl i och för sig helt ok med tanke på omständigheterna men helt roligt var det inte. En fördel är att arbetsdagarna bara flyger fram och veckan är slut nästan innan den hann börja. Jag gillar att ta ansvar och att ha mycket att göra men denna vecka blev det lite väl bra. Återstår att se om jag överlever den kommande veckan. Nästa söndag vid denna tiden sitter vi någon helt annanstans, förhoppningsvis i sol och värme och det är det som ger mig lite extra hopp mitt i all stress. Aldrig har en semestervecka kommit mer lägligt än denna! Dessutom har jag varit förkyld och ganska kass hela veckan men det har jag inte haft tid att tänka på - det fanns liksom inte på kartan att jag inte skulle gå till jobbet... Det räckte att jag var tvungen att gå hem efter lunch i måndags eftersom jag ville hämta H när hon slutade samt att jag behövde vara på en annan skola tisdag förmiddag och lämna över till min efterträdare. Jag hade ett ganska allvarligt samtal med skolans verksamhetschef  om läget och han var snäll och omprioriterade sin vecka och även den kommande veckan för att vara på plats på skolan ett par dagar per tillfälle. Vissa hade sagt att vi hade klarat oss minst lika bra utan hans närvaro men jag tyckte att det var skönt att inte behöva ta alla beslut själv.

Farmor och farfar har fått rycka in och hämta barnen två dagar eftersom även J har haft mycket denna vecka. I måndags ville H inte gå till skolan och var jätteledsen på morgonen. Hon var ju hemma torsdag och fredag pga förkylning men var pigg som vanlig under helgen och därför bestämde vi på söndagen att hon skulle gå. Vi fick aldrig riktigt fram vad som var fel och varför hon inte ville gå (mer än att hon sa att hon saknade O när hon inte kunde prata med honom när de var utomhus). Hon hade varit glad i skolan men var nöjd när jag hämtade henne innan fritids så att hon kunde gå hem och sova. Vi gjorde likadant i torsdags när farmor och farfar hämtade. O stannade då uppe på dagis så att även han sov hemma.

I torsdags hade H gympa i skolan för första gången. För flera veckor sedan letade hon fram en grön reklamgympapåse som vi har fått av en bank för länge sedan. När jag frågade då om hon ville ha den eller någon annan ville hon absolut ha den. I onsdags morse var hon helt förtvivlad över det faktum att hon skulle ha en ful, grön gympapåse. Jag hade inte riktigt möjlighet att åka och handla en annan påse kändes det som men när J dessutom sa att de hade sagt att barnen måste ha riktiga gymnastikskor på gympan så var vi ändå tvungna att åka och shoppa skor. Jag trodde att det var ok med vanliga skor som hon har haft på dans och gymnastik... Vi fick planera om eftermiddagen och kvällen så att jag kunde åka iväg med barnen direkt när jag hade hämtat dem. Det som gjorde att jag till slut gick med på detta (skofrågan hade gått att lösa genom att tvätta hennes relativt nya gympaskor som hon fick för ett par veckor sedan) var att hon mitt i den arga gråten över att ha en grön gympapåse sa: "mamma, sen har jag tänkt på en annan sak också - tänk om de andra barnen retar mig för att jag är den enda som inte har en rosa gympapåse". Det kändes i mammahjärtat även om jag försökte förklara att de helt säkert inte hade retat henne. Jag minns själv hur viktigt det var att passa in, att ha ungefär samma saker som alla andra osv. Som vuxen vill jag förmedla att hon ska stå upp för det hon vill och att ingen hade retat henne men eftersom hon har varit lite låg och ganska ledsen den senaste veckan kunde jag bara inte bidra till att det hela blev värre. Som tur var har vår by oanade resurser ibland så vi hittade både nya skor och en rosa gympapåse utan att behöva ta oss iväg till något köpcentrum!

I helgen har vi bara varit hemma. Vi var alla trötta efter en stressig vecka och alla har fortfarande känningar av förkylningen. Dessutom behövde vi riva grovköket eftersom det kommer folk när vi är borta och flyttar golvbrunnen och lägger nytt golv. Vårt grovkök är inte stort men man inser att det trots allt får plats en hel del saker där... Nu har vi det mesta av dessa saker på andra ställen i huset - rörigt! Jag fick åka akut till Ikea för att köpa en tillfällig klädhängare och skohylla till barnens saker. Ingången i hallen som vi annars bara använder när vi har gäster, blir nu huvudingång ett tag framöver och det innebär en hel del extra saker i hall och korridor. Målet är att allt ska vara klart om ca sju veckor när O fyller år. Det positiva i det hela är att få en ny och mer funktionell tvättstuga och mer plats för att hänga kläder, förvara saker mm. Lite lätt justerad lyckades jag bli mitt i utrensningen. Jag bar en låda framför mig, såg uppenbarligen inte var jag gick och klev rakt in i H:s tripptrappstol med lilltån. Sjukt ont gjorde det och med min erfarenhet av fem benbrott känner jag igen smärtan. Tån svullnade upp till minst dubbel storlek inom loppet av bara några minuter och efter någon timme var den blå/lila och gjorde fortfarande mycket ont. Den ville inte alls var i en sko men jag var så illa tvungen att trycka ner den ändå i de rymligaste skor jag kunde hitta... Googlade "bruten tå" och fick bekräftat att det ändå inte är lönt att åka till sjukhus eftersom man inte kan göra något, den läker av sig själv inom några veckor. Så var det även när jag bröt stortån även om jag den gången röntgade den. Hoppas att den mår bättre till nästa helg, gärna tidigare eftersom jag inte kan springa med den som det är nu. Förra veckan kunde jag inte motionera pga förkylning och nu detta. Jaja, är det inte värre krämpor än så, så ska man verkligen inte klaga! Dags att gå och lägga mig och ladda för en ny fantastisk vecka! ;-)

Kaoset fortsätter...

Just nu ångrar jag big time att jag bytte jobb! Totalt kaos, inget funkar, inget är under kontroll, ingen vet vad den andra gör, ganska många fel som Skolverket inte hade gillat, inga pengar, en konstig verksamhetschef, en totalt utarbetad rektor som gör sitt bästa, lärare som är fantastiska, lärare som gnäller, lärare som inte täcker upp för varandra, lärare som är sjukskrivna, lärare som säger upp sig... Men det blir nog bra - om ett par år eller så. Samtidigt gillar jag att reda i kaos, att göra bättre, att göra skillnad. Dock måste det finnas ekonomiska förutsättningar för att ta hand om eleverna på bästa sätt. Det jag också uppskattar är att vara på samma arbetsplats varje dag, att kunna vabba idag (eller rättare sagt jobba hemma för vabba hinner jag inte) utan dåligt samvete, att kunna ta upp det arbete idag som jag avbröt igår - fantastiskt! Jag gillar också min resväg på 10 minuter till jobbet med gratis parkering precis utanför dörren!

Barnen har kommit in i rutinerna ganska bra. O trivs bra på sin stora avdelning och har växt mentalt redan känns det som. Han har lärt känna nya kompisar som han pratar om men är också noga med att han inte vill leka med alla, han orkar inte ens lära sig namnen på alla barnen... Den bästa pedagogen på hans avdelning ska sluta, jättetrist! Som tur är har O fäst sig vid en av de andra pedagogerna som har blivit hans favorit så han är inte så ledsen. H har haft det lite motigt vissa morgnar och nog känt att hon hellre hade varit i den andra barngruppen, där hon har fler kompisar från dagis. I och för sig har hon sin bästis T i sin klass men T låter inte gärna H vara med någon annan och H vågar inte säga till även om hon gärna vill leka med andra. Vi har bett personalen att stötta henne i detta så det blir förhoppningsvis bra utan att behöva byta grupp.

Förkylda barn, mörkare kvällar, inte mycket tid över till annat än jobb, dagis/skola, städa, laga mat, tvätta, gå ut med hunden - det märks att hösten snart är här... Vi ser dock fram emot sol och bad om två veckor! Det är verkligen ljuset i tunneln just nu...

Lätt kaosartad skolstart - för alla...

Idag var det dagen D - dagen som H har pratat om det senaste året. Det var dags för första dagen i förskoleklass! Hon vaknade inte tidigare än vanligt men när hon gjorde det var hon förväntansfull och det var inget som helst gnäll under morgonen. O var lite mer trögstartad och gillade inte alls den korta morgonen. Vi kom iväg i tid och min plan var att lämna H på skolan i god tid innan tjugo över åtta och sedan lämna O på förskolan innan jag fortsatte till nya jobbet de timmar som H skulle vara i skolan (slutade klockan 11).

Vi frågade vid vårens inskolning om föräldrarna skulle vara med någonting under inskolningsveckan och fick då svaret att det skulle vi inte utan barnen skulle vara där på egen hand. Till min förvåning stannade alla föräldrar kvar och många hade planerat att stanna alla timmarna. Efter ca tio minuter var O:s tålamod slut och han ville till dagis. När H och de andra barnen satte sig på golvet för samling hamnade H med ryggen mot mig bakom bänkar och andra föräldrar så jag kunde inte kommunicera med henne. Eftersom dagiset ligger precis mitt över skolan, frågade jag O om han ville bli lämnad men då fick vi göra det snabbt och jag kunde inte stanna med honom. Han tyckte att det var ok så vi smet iväg. Snabb lämning som gick bra eftersom den pedagog han har valt ut som favorit började bygga tågbana med honom och sedan gick jag med raska steg tillbaka till skolan igen. H:s klass skulle då gå ut och när hon fick syn på mig började hon storgråta. Hon hade trott att jag bara hade gått utan att säga hejdå... Hon ville absolut att jag skulle stanna hela tiden "för det ska alla andra föräldrar" och jag hade stor lust att ringa min rektor och säga att jag inte kunde komma till uppropet på vår skola trots allt. Usch vad det är jobbigt att slitas mellan alla krav och viljor! H:s vilja borde ha varit den starkaste men mitt samvete tvingade mig att inse att hon fixar skolan på egen hand även om hon var ledsen, flera andra föräldrar avvek också även om många stannade, vi hade varit överens om att jag inte skulle vara där, hon hade en pedagog som tog särskilt hand om henne och en annan ledsen tjej - jag åkte och jobbade med värk i hjärtat...

En och en halv timme på jobbet avlöpte snabbt och jag gjorde i alla fall en del nytta samt fanns där och presenterade mig för eleverna. Jag stressade tillbaka och hann hämta H och allt hade gått bra. Vi pratade igen om vad som hade hänt och hon var lite dämpad så mitt dåliga samvete späddes på. Vi gick sedan för att hämta O och eftersom jag inte såg honom direkt på gården, hann jag prata några ord med en fröken först. Hon berättade att O hade ramlat av en cykel och skrapat armbågen men att han inte hade varit ledsen och de hade tvättat och satt på plåster. När vi fick syn på varandra såg jag direkt att hand underläpp darrade och sekunden efter sprang han mot mig och storgrät. Inte ett pip hade han sagt tidigare men nu tog han igen det med råge och grät helt otröstligt i över tjugo minuter... Stackare! Han kände sig nog inte tillräckligt trygg med pedagogerna och höll allt inom sig istället. Han grät hela vägen till Mc Donalds men sedan släppte det när jag utlovade kakor från konditoriet som medicin efter maten...

Det kunde ha börjat bättre för oss alla tre. Jag kände mig otillräcklig framförallt som mamma men också som arbetstagare. Jag antar att barnen inte får några bestående men, men som alltid funderar jag i situationer som denna varför jag jobbar över huvud taget. Jag vill bara vara med mina barn även om jag vet att det kanske inte är det bästa för dem. Halvtidsjobb på tider som jag själv hade bestämt hade varit optimalt. Jag struntar gärna i karriär, pengar, semesterresor och allt annat - och ändå söker jag mig vidare till ett mer ansvarsfullt jobb, tycker att pengar ger trygghet och att semesterresor är otroligt skönt. Vem har sagt att livet måste vara enkelt...?

Ett eget inlägg om bästa O

I torsdags var vi hos logopeden med O för andra gången. Logopeden hade analyserat det test som han gjorde innan sommaren och presenterade nu vilka bokstäver han inte säger, bl a S och R som många barn saknar länge men även V och F som tillhör samma grupp och K och G som tillhör en annan grupp. Han fick öva på ormljudet "sss" och spela ett memoryspel med bara s-bilder. Vi letade även i munnen om det kanske kunde finnas ett "k" och det fanns vet. Han samarbetade bra och tyckte att det var ganska roligt även om han tröttnade mot slutet. Vi fick ett memory med s- och k-ord med oss hem och på kvällen ville han visa J och H vad vi hade gjort så då övade vi lite till. Vi ska även berätta på förskolan om vilka bokstäver som han saknar och vilka han ersätter dessa med (oftast d eller t). Då kanske det kan bli lite lättare att tyda vad han säger. Ett ord som fluga blir klurigt att förstå eftersom han varken kan säga F eller G. Tje- eller ske-ljud ersätter han med något som påminner om engelskans W. Vi ska på ett återbesök efter jul för att kolla hur det går då.

I fredags var vi på förskolan och hälsade på, en liten mjukstart för att vänja O, som inte gillar förändringar, vid den nya avdelningen. Han var blyg till en början och ville mest vara med mig men så småningom började han i alla fall att leka lite med sina kompisar precis bredvid mig. Under helgen har vi pratat mycket om förskolan, om kompisarna, fröknarna mm för att han ska ha det i minnet. Idag var J med honom under en halvtimme och sedan lämnade han honom när de skulle gå ut på gården och det gick hur bra som helst. Mycket bättre att J gör det än att jag är med. Jag var på det nya jobbet ett par timmar innan jag avlöste J, som nu befinner sig i Ungern till och med torsdag så övriga lämningar får jag sköta. Imorgon lämnar vi först H på skolan och sedan O på förskolan ett par timmar. H slutar kl 11 så då hämtar jag båda. Egentligen behövdes jag på jobbet men detta är ju något som är planerat sedan länge och H börjar faktiskt bara i skolan en gång.

Igår tog J av stödhjulen på O:s lilla cykel som han har trampat på sedan förra våren. O har fixat H:s gamla springcykel (som hon aldrig vågade använda) utan problem och han har även cyklat på egen hand på den lite större cykel som H lärde sig cykla på förra sommaren. O är ju ett och ett halvt år yngre jämfört med när hon lärde sig så cykeln är i största laget. Därför bestämde vi oss för att ta bort stödhjulen och igår cyklade han hur bra som helst på sin mindre cykel (12"). I morse hade J låtit båda barnen cykla till förskolan så det var bara för mig att låta honom cykla hem... Jag tänkte inte riktigt och tog med mig L av gammal vana. Med en hund i koppel kunde jag inte springa som J har gjort, beredd på att stötta om O vinglar, utan jag fick jogga bredvid och O cyklade helt stabilt. Det enda han inte klarar är själva starten men annars behärskar han cyklingen helt prickfritt! Mycket stolt kille (och stolta föräldrar!)...

Nytt jobb!

Efter flera dagars grubblande och förhandlingar fram och tillbaka, hade jag i princip gett upp tanken på ett nytt jobb och ställt in mig på att fortsätta på mitt nuvarande - vilket också hade varit ett bra alternativ. Säkert ett bättre alternativ på många sätt. Det är det som har gjort det så svårt. Tjänsten som jag har sökt är bra på flera sätt men det finns även en del nackdelar, t ex att jag måste jobba heltid.

I bilen på väg till logopeden med O, ringde så rektorn på skolan och sa att de ville anställa mig. Eftersom jag inte hade möjlighet att komma till Göteborg för att träffa verksamhetschefen på en andra intervju, hade han och rektor konfererat och bestämt sig för att följa rektors magkänsla. De vill gärna att jag börjar på måndag och skriver papper imorgon. Skriva imorgon kan vi göra men börja på måndag blir svårt eftersom jag är själv hemma och H inte har någon barnomsorg den dagen. Jaja, det får lösa sig på något sätt...

Jag ägnade en del av dagen åt att ringa min nuvarande arbetsgivare för att äntligen kunna ge dem ett besked så att de kan börja sökandet efter min ersättare. Jag kontaktade även rektorerna på tre av de skolor som jag har haft uppdrag en gång per vecka på och fick tre väldigt gulliga lyckönskningsmail tillbaka. Övriga rektorer ska jag kontakta när min arbetsgivare har informerat dem om mitt beslut. I eftermiddags ringde en blomsteraffär i byn och frågade om jag var hemma eftersom de hade en leverans till mig. Hur många arbetsgivare skickar blommor till en anställd samma dag som denna säger upp sig och orsaker dem en massa strul? Bara min skulle jag tro, den allra bästa!

Släktträff och många tankar

Igår träffade vi min faster och hennes man igen. Igen får man väl säga eftersom vi träffade dem för första gången på väldigt många år förra sommaren. Då hade jag och L inte träffat dem sedan 2005 och mamma inte sedan 2001. Den enda kontakten fram till förra sommaren var ett telefonsamtal som jag ringde julen 2007 och sedan sprang vi på varandra på stan innan jul 2008. Därefter skickade vi endast kort vid födelsedagar tills jag skickade ett längre brev tillsammans med julkortet 2013. Jag fick svar kort därefter och vid påsken förra året pratade vi för första gången på drygt fem år och sedan fick vi till en träff i augusti. Det var speciellt eftersom mamma inte hade träffat min faster sedan hon meddelade sitt beslut att inte hjälpa pappa med bloddonation i april 2001.

Som vanligt tyckte jag att det var jobbigt innan och som vanligt blev det hur bra som helst igår också. Det känns som om de här åren inte har passerat, som om vi bara tar vid där vi slutade. Min syster och jag har träffat min faster och hennes man tre gånger under 2004 och 2005 och då diskuterat hennes beslut och allt som hände under pappas sjukdomsår samt året efter hans bortgång. Mamma har aldrig orkat eller velat detta och när hon förra året gick med på att träffa dem, var det med förutsättningen att vi inte "skulle dra upp en massa gammalt igen". Förra året var det lite trevande och spänt, dels pga att det var så längesedan, dels pga att mamma var med och dels för att de inte hade träffat våra män och barn. Vi hade ändå trevligt men jag kände mig ganska obekväm och hade massor av dåligt samvete för att det blev som det blev, för att jag inte höll kontakten 2005.

Igår var det en mer lättsam stämning och det berodde förmodligen på att vi träffades för ganska exakt ett år sedan och på att jag har hållit kontakten via telefonsamtal vid ett par tillfällen under året som har gått. Jag hoppas och tror att vår kontakt betyder lika mycket för min faster som den gör för mig. Om än inte lika mycket så ser jag i alla fall att hon är glad och berörd och för mig är det en blandad men mest positiv känsla. Jag måste lägga undan alla tankar på det som kunde ha varit och tankarna på det som blev eller inte blev, tankarna under pappas sjukdomstid och tankarna efter hans död. Jag kommer aldrig någonsin att förstå hennes beslut men jag får inte min pappa tillbaka och jag mår bättre om jag förlåter henne för hennes agerande. Hon mår också bättre, min syster mår bättre, min mamma mår bättre - jag tror inte på hat och tystnad. I alla fall inte i situationer som handlar om en person som jag alltid har tyckt väldigt mycket om.

Trots att situationen är som den är, är det så mycket enklare att prata med min faster än min farbror. Min pappa och min faster var väldigt lika på många sätt och min farbror är så olik dem på många sätt. J, som alltså bara har träffat min faster två gånger, sa direkt i bilen hem från min syster och svåger igår att det är så mycket lättare att prata med min faster och hennes man än med min farbror och hans fru - och jag kan bara hålla med. Min faster fyller 80 år nästa år och hennes man blir 82 och det skulle man verkligen aldrig kunna tro. De är pigga, glada, vitala, väl uppdaterade med vad som händer i världen, med den senaste tekniken - det känns som att prata med några som är mycket yngre. De har en värme och en omsorg som är så nära min pappa jag kan komma. De tittar på våra barn och ler, pratar med dem, vill lära känna utan att tränga sig på. Jag blir trygg och glad i deras sällskap och då kan det väl inte vara fel? Bara komplicerat.

Hur vi går vidare och om det blir fler träffar vet jag inte men jag tror absolut att jag tar initiativet till att ses igen. Kanske kan vi ses över en fika vid jul, vi måste ju inte vänta ett helt år. Någon gång hade jag velat prata bara med min faster och förklara allt som hände de där åren mellan 2005 och 2014 när vi inte hade kontakt. Kanske blir det ett tillfälle, kanske inte... Kanske håller vi det på den nivå som är nu, kanske är det bara jag som mår bättre att ta allt en runda till. Kan vi hålla det på den nivå som vi gör nu är jag ändå så mycket mer lättad och glad än under de åren som vi inte hade kontakt.

I huvudet virvlar också tankar om det nya jobbet som jag har sökt. Igår fick jag mail om att jag hade gått vidare från testerna och att verksamhetschefen ville träffa mig i Göteborg antingen på måndag eller tisdag i nästa vecka. Det går ju verkligen inte. O börjar på ny förskoleavdelning och ska skolas in, H börjar i förskoleklass och ska skolas in och J är i Ungern. Jag kan omöjligt ta mig till Göteborg för en intervju om 90 minuter. Om vi nu är två personer kvar borde det väl vara lättare att flytta på verksamhetschefen så att han tog båda intervjuerna här nere än att vi ska bekosta resa och en hel dags ledighet för att göra en intervju till ett jobb som vi inte vet om vi får. Just nu lutar det åt att det inte blir något nytt jobb för min del, jag får köra på i gamla fotspår och det gör egentligen inte så mycket. Det hade bara varit så skönt att ha en enda arbetsplats... Sättet som de har skött rekryteringen på lämnar dock en del övrigt att önska så kanske är det inte en organisation som jag vill jobba i ändå? Man vet vad man har men inte vad man får...

Kalmar, Öland och bröllopsdag

Barnen sov hela vägen mellan Vimmerby och Kalmar, som tog ca två timmar. Strax efter halv nio var vi framme och alla längtade efter att checka in och sova efter två aktiva dagar. Det visade sig dock att det var stadsfest i Kalmar just detta veckoslut... Vi skulle bo på Stadshotellet som låg på Stortorget - som var avstängt... Från alla håll visade det sig, och dessutom var alla gator runt omkring enkelriktade så det var inte helt lätt att hitta alternativa vägar. Mycket folk i stan gjorde att det stod bilar överallt och efter en stunds letande ringde jag hotellet och frågade hur vi skulle komma fram till dem. De verkade helt ha missat att det var mer folk än vanligt i stan och rekommenderade en parkering några kvarter bort som alltid var ledig. Vanliga dagar kanske men just denna kväll var den mer än överfull... Efter ca 45 min gav vi upp, körde så nära vi kunde, lastade av mig, barnen och lite packning och sedan fortsatte J sin jakt på parkering ytterligare en stund. Till slut kunde vi ändå mysa i sängarna efter en lång och händelserik dag. Jag befarade först att vi skulle höra musiken från stora scenen som var precis utanför hotellet men som tur var vette rummet åt motsatt håll så vi hörde bara lite oljud.

Efter en god frukost körde vi över till Öland. Jag har aldrig varit i denna del av landet och när vi ändå var så nära ville vi passa på att se åtminstone delar av ön. H ville gärna titta på "prinsessornas slott" så vi åkte till Solliden och gick omkring i slottsträdgården, som var väldigt fin. Barnen var stolta över att de fick leka på samma lekplats som prinsessan Estelle men H var lite besviken över att vi inte såg någon av kungligheterna. Vi gav barnen våfflor på slottscaféet och körde sedan vidare till Borgholm. J och jag tittade på stan och åt en glass medan barnen sov i vagnarna. När de vaknade fick även de glass och sedan körde vi till Kalmar igen. Från början var vår plan att vi skulle ha hunnit med Ölands djur- och nöjespark denna dag men efter två intensiva dagar i Vimmerby kände vi att det var fullt tillräckligt för barnen och att de behövde vila. Dessutom hade det kostat nästan 1500 kr för oss fyra för en dag i parken och det kändes lite väl dyrt. Barnen har under sommaren både varit på zoo och åkt karuseller en hel dag så de var inte alltför ledsna när vi ändrade planer.

Väl tillbaka i Kalmar badade vi en liten stund vid stranden som låg bara några kvarter från centrum. Kallt och lite stenigt med doppa fötterna funkade i alla fall. Därefter gick vi upp på hotellet för att duscha och byta om inför middagen på kvällen. Femårig bröllopsdag skulle ju firas ordentligt! Det var egentligen denna dag som var anledningen till att vi valde att fortsätta till Kalmar och förlänga vår Smålandstur lite. Vi hade bokat bord på en restaurang som har fått bra betyg i White Guide och maten var bra - när den väl kom... Det tog säkert 10 minuter från det att vi hade fått vårt bord tills vi fick en meny - och då bara en fastän vi frågade efter en till. Efter ytterligare ca tio minuter hade vi varken fått ännu en meny och heller ingen vinlista. När vi väl fick beställa tog det sedan en evighet innan vi fick våra drycker men kort därefter kom i alla fall maten. Barnen var tålmodiga men hungriga! Maten var som sagt fin och kreativt upplagd men servicen var under all kritik och man kan absolut kräva mer på en restaurang som denna. Ingen uppmärksammade när vi hade ätit färdigt och det dröjde ca en halvtimme innan servitrisen kom för att ta våra tallrikar och då passade vi även på att snabbt beställa dessert och dessutom be om notan samtidigt för att effektivisera livet lite... När vi var klara hade vi egentligen lovat barnen att de skulle få åka ett par karuseller på marknaden men just då började det regna så vi valde att gå till hotellet istället. Vi såg en skymt av Sanna Nielsen som uppträdde på stora scenen och grämde oss lite över att Måns Zelmerlöv skulle vara artist på lördagskvällen.

Ännu en god frukost på lördagsmorgonen och sedan hade vi planerat att gå lite på stan och låta barnen åka de där karusellerna som inte blev kvällen innan. När vi kom ut från hotellet öppnade sig himlen så vi beslöt snabbt att överge våra planer och istället köra hemåt eftersom det utlovades regn till och från under eftermiddagen också. Efter ett lunchstopp i Karlskrona var vi nöjda när vi kom hem efter fem mysiga dagar. Ett bra avslut för J som hade sin sista semestervecka!