Nedräkning...

Idag är det en månad tills vi åker på semester! Det är två skolveckor kvar och tre veckor kvar till midsommar. Om nu bara sommarvärmen, eller åtminstone vårvärmen, ville infinna sig så hade allt varit perfekt. Igår jobbade jag utomhus på kvällen i vanlig ordning, iklädd långkalsonger under jeansen, fleecejacka, vadderad jacka, fodrad vinterjacka och fodrade tumvantar. Trots detta frös jag och det är snart juni... Och nej, jag är inte sjuk. O var hemma måndag och tisdag för sin ögoninflammation så jag vabbade i måndags och J i tisdags. Vi var överens om att det är ganska mysigt att vabba när barnen är relativt friska. O hade bara kladdiga ögon och var lite förkyld men annars pigg som vanligt så vi kunde både göra ärenden på ett närliggande köpcenter och vara på lekplats.

I tisdags invigdes en ny lekplats bara några hundra meter ifrån oss och den var välbesökt från första stund. En jättefin klätterställning med Sveriges högsta lekplatsrutschkana, verkligen en höjdare! J och barnen cyklade dit på förmiddagen och kunde njuta av lekplatsen helt själva - mycket lyckliga barn eftersom de har följt byggandet av lekredskapen under lång tid. Nu fick de prova alla klättringsmöjligheter och båda rutschkanorna i lugn och ro och det var nog bra. När vi gick dit samma kväll med några vänner var det hysteriskt mycket folk men eftersom barnen hade koll på läget vågade de ta för sig bättre än de hade gjort annars.

I tisdags hann vi även med att klippa båda barnen. O gör ju det ganska ofta men H brukar bara klippa sig två gånger om året ungefär. Hon har länge gråtit varje morgon som vi kammar håret och jag har varje morgon erbjudit henne att vi klipper av håret en bit eftersom hon ändå inte vill ha det uppsatt men det har hon inte velat. För några veckor sedan kom hon dock själv med idén och i tisdags åkte det av en dryg decimeter. Efter frisörbesöket åt vi på vår asiatiska favoritrestaurang eftersom vi inte hann hem för att laga mat.

Det har varit en annorlunda vecka eftersom jag har varit borta varje kväll. Jag jobbar ju alltid måndagar och torsdagar men denna vecka var jag även på ridskolan i tisdags kväll eftersom vi behövde göra en akutinsats på utbildningsfronten för både barn och föräldrar som har egen häst/ponny. Denna fortsätter ikväll så då är jag inte heller hemma och i onsdags var jag på avslutning med företaget där jag är anställd. Som vanligt jättetrevligt men det är lite jobbigt när allt kommer samma vecka... Imorgon är jag hemma men då har vi gäster och sedan åker jag till Karlstad tre dagar för att jobba så nästa vecka blir inte heller "som vanligt". Tur att barnen är större och inte lika beroende av mig längre även om O har protesterat ganska mycket när jag har gått iväg.

Karlstad, ja... Det är en stad som jag aldrig har varit i och en del av landet som jag aldrig har besökt så det ska bli spännande. Ett akutuppdrag för att hjälpa en skola som inte får tag på någon studievägledare. Tåg upp hela söndag eftermiddag, jobba hela måndagen och tisdagen för att komma hem med tåget igen sent tisdag kväll. Det bästa med sådana resor är att det blir en massa egentid, både på tåget och på hotellet och det är aldrig fel - även om jag självklart saknar familjen när jag är borta. Eftersom jag inte är det särskilt ofta känns det dock mest positivt att komma iväg och jag tror att det är bra för både J och barnen.

Vad har annars hänt...? H har fått en ny cykel, en 20" som vi köpte begagnad från en köp- och säljsida på Facebook. En ny slang behövdes i framhjulet men för övrigt är den fin. Hon har provcyklat några gånger och den är lite i största laget men eftersom grannkompisen E också fick en lika stor cykel i veckan så blev H lite sporrad av henne. Att E är en dryg decimeter längre än H och når ner utan problem är ju en helt annan sak. Tanken är nu att O ska lära sig att cykla på H:s gamla cykel och släppa stödhjulen. Jag tror att det kommer att gå galant men säker kan man ju inte vara. H är även mycket stolt över att hon kan vissla - kanske är det gluggen som hjälpte till?

Inskolning!

Veckan började sådär - jag kände inte mig helt på topp i söndags och i måndags bröt en förkylning med ont i kroppen, halsen och huvudet ut. Jobbade, hämtade barnen, lagade mat och däckade sedan i soffan eftersom jag inte kunde jobba på ridskolan på kvällen som planerat. Rösten håller inte när jag är förkyld och headsetet är dessutom sönder, vilket inte gör det enklare. Lite feber gjorde beslutet enklare.

I tisdags skulle jag kompa ut lite timmar och vara ledig, vilket passade bra. Jag lämnade barnen och gick sedan direkt på utvecklingssamtal för O. Idel superlativ, han har tydligen utvecklats mycket under det gångna läsåret - och det har han ju om man betänker att han knappt pratade alls vid denna tidpunkten förra året. Dessutom är han helt utan blöja, klär på sig alla kläder själv, äter som en vuxen med kniv och gaffel mm. Han hade haft ett par utbrott på morgonen eftersom han inte ville klä på sig (trots att det var favoritklädrrna) och när jag beskrev dessa utbrott och även visade en filmsnutt som vi har, trodde inte hans fröken sina ögon och öron... Jaja, så länge han sköter sig bättre borta än hemma får man väl vara nöjd. Vi pratade om att eventuellt ta kontakt med barnpsykologen som finns knuten till BVC och vi pratade även om att logopedkontakt behövs eftersom det är svårt att förstå vad han säger även om han pratar med långa meningar och många svåra ord.

Lite vila innan nästa möte - årliga mötet med bankrådgivaren. Gjorde som vanligt och gav henne fria händer när det gäller placeringar och pension - finns det något tråkigare? Jag önskar så att jag hade tyckt att det var spännande med pengaplacering och pensionsspar men det går bara inte att uppbringa minsta lilla intresse för detta. Tur att det finns de som tycker att det är desto roligare!

I onsdags var det så dags - inskolning på skolan för H! När jag såg dessa femtio sexåringar strömma till, de flesta lite blyga men väldigt förväntansfulla, gick det inte att låta bli att fundera på var på vägen denna glädje försvinner. Varför kan den inte bevaras bättre? Jag funderade även på det jag har berört tidigare: att skolan verkligen inte är så viktig för vissa föräldrar och att detta förmedlas till barnen i tidig ålder. Fem-tio elever kom för sent, någon var mer än tio minuter sen och det kan ju aldrig en sexåring skyllas för. Om de åtminstone hade haft den goda tonen att be on ursäkt men nej, det var istället mer "hej, här har ni oss, här är vår fantastiska dotter som ni får äran att lära känna". SUCK!

H var i alla fall nöjd med sitt första besök och på det stora hela var även jag det. Skolan hade ordnat inskolning även för föräldrarna eftersom det ändå var vi som skulle ansvara för barnens inskolning och behövde tidsfördriv i två timmar. Först informerade rektor och biträdande rektor om organisationen och hur de arbetar och det fanns möjlighet till en pratstund föräldrar emellan samt frågestund till de ansvariga. Därefter fick vi titta på den nya gymnastiksalen och fick där information av idrottsläraren som verkade väldigt vettig. H och kompisarna hade namnlek i en liten samling och lekte sedan mest utomhus.

Samtidigt var O på inskolning på sin nya avdelning, H:s gamla. Det hade gått hur bra som helst och han pratade mycket om att det var roligare leksaker där och att den gamla avdelningen var tråkig. Återstår att se hur det går till hösten efter ett långt sommaruppehåll...

I torsdags tog J hand om inskolningen medan jag jobbade och även då hade allt gått bra. På kvällen var det förskoleavslutning i samband med förskolans dag. Barnen sjöng och vi hade picknick efteråt. När O vaknade från sin middagsvila hade han lite feber men fick en Alvedon och var sedan i stort sett som vanligt. Han träffade sin lilla kompis C som bytte avdelning i november. Vilken glädje! De lekte jättebra direkt och hade så roligt hela kvällen. Hoppas att de hamnar på samma avdelning igen nästa läsår.

Igår fick O vara hemma med farmor och farfar medan jag lämnade H på förskolan. Hon gick sedan tillsammmans med sin kompis T och T:s mamma till skolan där jag mötte upp efter att ha varit på födelsemärkeskontroll, som gick bra. J var på en liknande kontroll i tisdags och fick då direkt ta bort en prick som var basalcellscancer... Bra när det ordnas veckor som fokuserar på detta växande folkhälsoproblem. När H var klar i skolan och vi hade fikat och utvärderat efter en rundvandring på den fina skolan, hämtade vi en pigg O och åkte till Mc Donalds för lunch. Resten av dagen tog vi det mest lugnt och laddade bland annat inför kompisbesök idag, som blev inställt - igen - eftersom O vaknade med ögoninflammation. Nästa lördag gör vi ett nytt försök - igen...

Nu följer jag Måns Zelmerlövs väg mot en topplacering i Eurovision Song Contest, håller tummarna för vinst!

Barnkalas och lite annat

Fyra dagars ledighet är över och nu följer några veckor som inte är alltför ansträngande innan det är sommarlov. Älskar denna tiden på året! Maj är kanske den bästa månaden - allt blommar ut, naturen är fantastiskt vacker, djurungar föds, sommarmånaderna ligger framför en. I fredags var det den 15 maj, vilket alltid är ett datum att se fram emot som studievägledare. Sista dagen för att göra omval till gymnasiet och oftast sista ansökningsdag till Komvux. Efter detta magiska datum blir livet lite lugnare, vilket behövs eftersom veckorna innan är väldigt intensiva. I år är dock sista ansökningsdag till Komvux idag - i alla fall i Malmö - då det är en del att göra men imorgon...

I torsdags fick jag rycka in lite akut och döma en tävling som saknade domare. Satt i ganska kraftig motvind i fyra timmar och är nu förkyld och kan förmodligen inte jobba med mina träningar ikväll. Inte så kul... Ställde även in förra veckan eftersom jag då var hes så det blir inte så populärt att ställa in även idag. I torsdags hann vi även med en skogspromenad i fint väder, vilket framförallt uppskattades av L. H gick en hel del av rundan men O satt mest i vagnen trots många försöka att locka honom ur den.

I fredags tog barnen och jag först bussen till Malmö och sedan tåget en station inom stan medan J körde bilen med L. H fick ett presentkort på Build a bear-affären av farmor och farfar när hon fyllde år och nu skulle hon äntligen få göra sin nalle som hon har tittat på så många gånger. Även stora kusinen, som blir 18 i år, följde med eftersom hon ville återuppleva lite gamla barndomsminnen. Att hon följde med var i princip lika stort för H som själva nallen! H valde snabbt den nalle som hon har tittat på flera gånger, den fylldes med ludd och ett hjärta efter konstens alla regler och sedan valdes även kläder och lite accessoarer. O fick välja skor. Han var jätteduktig hela tiden trots att allt fokus var på H - det första han väldigt glatt utbrast när han vaknade var "idag ska H göra sin nalle". Hade det varit tvärtom hade inte H varit lika munter... Hon var dock snäll och erbjöd honom hemma att få lov att hjälpa till att välja kläder men ratade sedan allt han valde så vi fick bestämma att han fick välja skor eftersom hon hade lovat honom att välja något.

Efter nalleproceduren åt vi lunch på en asiatisk bufférestaurang. Vi serverade barnen först och medan J och jag sedan var och hämtade mat, tappade H sin andra framtand, som har varit mycket lös ett bra tag! Kusin J var smått förfärad när vi kom tillbaka till bordet eftersom hon hade fått hjälpa H att fånga tanden och det dessutom kom lite blod. Efter maten la vi barnen i vagnen och gick ner i stan och gjorde en del ärenden medan de sov. När de vaknade packade vi in oss i bilen, där L hade sovit hela tiden, och åkte ner till mormor och fikade. Vi gick till en lekplats och fortsatte sedan hem till min systers familj och åt middag där. Barnen lekte jättefint hela kvällen och hade verkligen roligt.

I lördags var vi först på kosläpp i utkanten av byn och det tyckte båda barnen var spännande. Egentligen är jag helt emot evenemang som dessa eftersom det bara är tragiskt att korna är så lyckliga över att äntligen få komma ut efter nio månader inomhus. Hästar måste vara ute minst fem timmar per dygn, varför finns inte samma regler för kor!? Just dessa korna går på lösdrift året om och vistas ute så mycket som de själva vill även hemma så de var inte så där överdrivet pigga när de kom ut men sprang i alla fall en del. Dessutom var det flera kalvar och det kändes bra att se dem med sina mammor - de flesta kalvar skiljs ju annars från mamman i princip direkt efter födseln (ytterligare något som inte känns alls ok - kor har väl också moderskänslor och kalvar behöver också sina mammor, precis som alla andra). Resten av lördagen avstår jag från att beskriva eftersom J och jag höll på att säga upp oss som föräldrar efter massor av gnäll, bråk och gräl...

Igår hade vi barnkalas för H. Hon ville bjuda många eftersom det är sista kalaset på dagis och flera ska börja på andra skolor. Hon har även varit på många kalas så det kändes som en bra sak att göra. Tretton gäster och våra två kändes som för många att ha hemma så när vi kom på att vi kunde vara på stallet blev jag mycket lugnare. Denna helgen var den enda som var ledig och jag tänkte att det var ok för då skulle kanske inte alla komma eftersom det var Kristi himmelfärd och kanske någon som var bortrest. Nejdå, alla kom... Kul i och för sig men det blev lite väl många att hålla reda på för mig och J. Som tur var kom L och G för att rida så L tog hand om O och småkillarna fick på så vis ett eget litet kalas med korv, kaka, traktoråkning, hinderbana och egen speciell ridtur på varsin ponny. De hoppade (läs gick) till och med över ett hinder och O pratade inte om annat under eftermiddagen och kvällen. H:s bästa kompis T:s storasyster stannade också eftersom hon har ridit innan och denna tioåring hade vi väldigt stor nytta av. Hon höll reda på den busigaste pojken och hjälpte till att leda en av ponnyerna.

Vi visade först runt i stallet och barnen fick mata hästarna med morötter om de ville. Därefter åt vi korv med bröd i caféet och sedan delade vi barnen i två grupper - en som började rida och en som började med den hinderbana som vi hade byggt upp på utebanan. De fick rida vars två gånger, en på varje ponny. Två av barnen (tvillingar) krävde under hela kalaset lika mycket uppmärksamhet som övriga tolv tillsammans - tror inte att allt är helt som det ska med dem även om ingen har sagt något på förskolan. På hästryggen fick jag dock en helt annan kontakt med dem - de behövde fokusera, hade aldrig ridit innan och lyssnade helt och fullt på vad jag sa. Åter på marken försvann detta fokus direkt... Efter att alla hade ridit och hoppat hinderbana åt vi tårta och sedan var det dags för fiskdamm, som vi hade över en boxdörr i stallet med hjälp av ett ridspö och ett balband. Är man i stallet så är man! Alla barnen verkade nöjda och vi kunde pusta ut efter två intensiva timmar. Det allra bästa med att vara på stallet var att komma hem till ett orört hus som var i samma skick som när vi lämnade det!

Föräldraengagemang

Det är konstigt hur mycket bättre det kan kännas när jag skriver ner sådant som jag tänker och funderar på. Det blir många tankar varje dag och kanske borde jag skriva oftare men jag tar den tid jag har och försöker göra det så ofta som möjligt utan att känna press.

Veckan har rullat på med mycket jobb - slutspurten närmar sig med stormsteg på alla skolor och för de flesta studievägledare blir livet klart lugnare efter mitten av maj. Veckan som kommer är kort och bra med bara tre arbetsdagar och sen är det verkligen inte många veckor kvar till sommarlovet. Här hemma händer det en del spännande innan sommaravslutningen på förskolan. O ska i veckan få reda på vilken avdelning han ska flytta till till hösten och H ska på inskolning på sin nya skola under tre dagar i nästa vecka. Under de tre dagarna ska O hälsa på på sin nya avdelning. Stora barn! Vi var på föräldramöte på skolan i torsdags och allt verkade bra. Rektorn känns drivande och vettig, personalen verkar bra och skolan är ju helt ny så allting är väldigt fint. Ett par föräldrar utmärkte sig redan på mötet - ibland blir man lite trött på folk... En mamma klagade på att det är föräldrarna som måste följa med sina barn under inskolningen som är onsdag, torsdag och fredag mellan kl. 9.00-11.00. Kunde de inte ändra och lägga allt på en dag istället? Jo, men det är ju säkert jättelätt eftersom hela kommunens skolor och förskolor är inblandade i detta projekt. Dessutom är det ju även en pedagogisk poäng inatt barnen är på det nya stället kortare stunder under flera dagar. Vi har fått reda på vilka dagar som skulle vara aktuella redan i januari så alla har verkligen haft gott om tid att förbereda detta på sina jobb. Dessutom kan man jobba på eftermiddagarna utan problem. Undrar vad samma mamma gör om barnet blir sjukt tre dagar...?

Ovan nämnda mamma samlade dock pluspoäng idag. Hon var en av få föräldrar som ställde upp på förskolans föräldradag då båda lekhallarna skulle målas. Det går ca 110 barn på förskolan vilket ger ca 220 föräldrar. Under förmiddagen kom det ca tio föräldrar, mer än femton var det definitivt inte. Det har suttit listor i kapprummet i en månad men inte på någon avdelning har engagemanget varit ens i närheten av vad jag hade förväntat mig. Man kunde anteckna sig för tre perioder á 1,5 timme och man fick gärna skriva sig på mer än ett pass. Av de 44 föräldrar som är tillgängliga på H:s avdelning hjälpte fyra till, två av dem var J och jag. Suck! På O:s avdelning var det vi två och en till - av 26 föräldrar. Vad är det för fel på dagens föräldrar? Jag har hört flera anledningar bland föräldrar som inte planerade att dyka upp: det är ett kommunalt dagis och då ska inte föräldrar behöva engagera sig - nej, kanske inte men det var ju även en aktivitet för att föräldrarna skulle känna mer delaktighet och lära känna varandra bättre. Man kan inte ta med barnen och vi har ingen barnvakt - nej, det hade kanske kommit någon mer om barnen hade kunnat följa med och leka ute. Mina barn ska sluta till sommaren så jag tänker inte lägga energi och tid på det - nej, men de har ju gått på förskolan x antal år och slitit på lekhallarna, kanske läge att ge tillbaka, eller vara tänka på sin nästa?

Jag har full förståelse för att inte alla föräldrar kan vara på plats en lördag men jag hade förväntat mig bra många fler än de som dök upp. Kan man inte lägga 1,5 timmar av sitt liv på att göra det fint i den miljö som ens barn vistas i så många timmar varje dag? Hur har man samvete att inte göra det?! Visst kan man tycka att kommunen skulle stå för detta men genom föräldrarnas insats blev det mer pengar över till nya lekredskap i lekhallarna och kommunen sponsrade med mer pengar än det annars var tänkt till underhåll när de hörde att föräldrarna kunde engagera sig. Nu fick personalen och rektor rycka in och hjälpa till, annars hade det inte gått att genomföra. Fint blev det hur som helst och jag tror att alla barnen kommer att bli överraskade och glada. Jag antar att detta bara är början - det blir nog fler gånger under barnens skoltid då jag kommer att irritera mig på andra föräldrar. Säkert kommer de också att irritera sig på mig... Jag har ibland åsikter och synpunkter på en del på förskolan men säga vad man vill - bättre med mycket engagemang, både positivt och negativt, än inget engagemang alls!

Mammatankar

Mycket av mina tankar här handlar om min pappa och min relation till honom. Av respekt för min mamma, som rent hypotetiskt skulle kunna läsa det jag skriver eftersom jag gör det i bloggform, väljer jag att inte skriva särskilt mycket om vår relation. Eller snarare icke-relation. Igår hade jag ett samtal med en väninna som inte heller har den relation till sin mamma som hon hade velat ha. Vi pratade om barnuppfostran, om misstag man gör som förälder, om barnen i framtiden tar skada av vissa misstag man begår utan att veta om det osv. Hon är mer orolig än jag är över att hon inte är en bra förälder, trots att jag upplever henne som en väldigt bra mamma. Mina barn tycker väldigt mycket om henne och det gör nog nästan alla som träffar henne. Hennes självkänsla är dock inte den bästa i alla lägen, mycket på grund av hur hennes mamma har behandlat henne under hennes uppväxt. När jag tycker att jag inte räcker till som mamma brukar jag tänka och trösta mig med att även om jag inte är världens bästa mamma i alla lägen så är jag ändå en bättre mamma än min egen mamma - och min väninna är en milvis mycket bättre mamma än vad hennes mamma är.

Min mamma har i stort sett aldrig berättat något positivt om sin mamma. Några få positiva saker om sin pappa har hon ibland nämnt men på det stora hela pratar hon inte med värme om sin barndom och uppväxt. Förmodligen är hon en ganska mycket bättre mamma än vad hennes mamma var och kanske har hon gjort sitt bästa för att vara en bra mamma för oss utifrån de förutsättningar som hon har haft med sig. Jag har under ett par år i terapi bearbetat min och min mammas relation, saker som hänt under min uppväxt, mina känslor och tankar kring ett föräldraskap som inte har varit riktigt så som jag hade önskat. Jag har sörjt den mamma som jag aldrig kommer att få och efter ganska lång tid förlikat mig med tanken på att min och min mammas relation kommer att förbli som den är.

Jag hade någonstans hoppats på att mina barn skulle få en annan relation till sin mormor än vad jag har haft till min mamma. Så har det inte riktigt blivit. Kanske var jag innerst inne beredd på att det kunde bli så här även om jag tycker att det är tråkigt. Någon gång ibland, främst när H var liten, tog jag det mer personligt - det kändes tråkigt att en mormor inte tyckte att H var precis så där alldeles fantastisk som jag tyckte. Att hon inte ville umgås med henne mer, skapa en nära relation till sitt första och då enda barnbarn. Det lägger jag inte längre någon energi på. Jag tycker fortfarande att det är väldigt tråkigt men väljer att tänka att det är hennes förlust. Barnens till viss del men de har så många andra personer i sin omgivning som tycker om dem och jag upplever inte att de saknar sin mormor när vi inte har träffats på ett tag.

Idag har jag varit på kurs en dryg timmes bilkörning hemifrån. Ensamtid i bilen leder oftast till tankar och idag funderade jag på att H nu är lika gammal som jag var när min mamma blev allvarligt sjuk. Vi bodde i Libyen och skulle egentligen ha stannat ett par år men mamma blev sjuk efter bara tre månader och vi fick åka hem akut. Överhuvudtaget minns jag inte mycket från min barndom, bara enstaka fragment. Jättetråkigt men inte mycket att göra åt. Från vår akuta hemresa har jag dock vissa minnesbilder. Jag minns en holländsk flicka som åkte på egen hand till Amsterdam, där vi skulle mellanlanda. Jag minns hennes hår och att hon hade klämmor som höll det långa håret från ansiktet. Jag minns att vi satt längst fram på planets vänstra sida. Jag minns min klänning som jag hade på mig, vit botten med röda prickar, resår runt bröstet och knytband vid axlarna. Jag minns kylan på Kastrup när vi fick gå av först av alla och åka ambulans till Lund. Jag minns att antingen min moster eller min faster mötte oss vid sjukhuset och la en kofta runt mina axlar.

Mamma låg inlagd under ett halvår. Vårt hus var uthyrt och vi fick bo i min mormors lägenhet i Malmö (hon hade flyttat till ett demensboende). Mamma har berättat att vi var mycket hos min faster och farbror under tiden som hon låg på sjukhus. Kanske är det därför jag saknar min faster mer än vad min syster gör? Jag har alltid känt mig så trygg och hemma i deras hus, tyckt om doften, värmen, skratten, kramarna. Min syster var drygt ett och ett halvt år och minns ingenting av denna tiden. Jag minns olika hembiträden som kom och passade oss när vi hade fått tillbaka vårt hus och pappa var tvungen att börja jobba igen. Jag minns en dag på sjukhuset när vi öppnade dörren till mammas rum och hon grät eftersom hon hade gjort något ingrepp eller någon undersökning som förmodligen var obehaglig. Hon var förlamad i stort sett hela kroppen och fick lära sig i stort sett allt man kan per automatik på nytt. Jag minns att vi fick äppeljuice av en snäll sköterska på sjukhuset. Jag minns när mamma hade permission och rullstolen inte gick in i hissen till mormors lägenhet. Pappa bar mamma uppför trapporna och hämtade sedan rullstolen.

När jag tänker på att jag då var som H är nu, gör det ont i hela mig. Jag tycker synd om mitt sexåriga jag. Hur fixade pappa vardagen med allt som måste fixas när man har två små barn? Lagade han mat åt oss, han som aldrig gjorde det annars? Köpte han kläder, kammade hår? Förmodligen. Jag tänker på om samma sak hade hänt mig nu och vad det hade gjort med H. Hur tryggheten och stabiliteten hade slagits undan för henne, obehaget hon känner när jag någon gång är sjuk, hur hon hade saknat mig om jag hade varit på sjukhus i ett halvår. Vilka spår satte de händelserna i mig? Vad gjorde detta med min och mammas relation? Hade något varit annorlunda i vår relation om min mamma inte hade blivit sjuk?

Jag minns att jag började förskolan och var där varje eftermiddag eller åtminstone tre-fyra gånger per vecka. Hur fixade pappa detta med hämtning och lämning om han samtidigt jobbade? Jag minns att jag låtsades ha ont i huvudet för att få sitta i fröken Ullas knä. Jag tycker synd om mitt sexåriga jag som säkert längtade efter trygghet, kramar, värme och kärlek. Jag tror absolut att min pappa gjorde så gott han kunde men det var förmodligen inte helt lätt för honom att räcka till för två små barn, en fru på sjukhus, ett hus som vi inte fick bo i, ett jobb som skulle skötas osv.

Jag får nog prata lite med min mamma om de funderingar jag har. Om hon vill berätta. Jag hade gärna pratat med min faster också och då blir det sådär jobbigt igen eftersom jag inte bara kan ringa henne och prata om detta. Jag borde dock ringa henne för att kolla läget men som alltid krävs det en kraftansamling innan. Dessutom måste jag fundera igenom hur vi ska komma vidare i det vi påbörjade i somras. Ska vi träffas igen denna sommaren? Vill hon eller är det bara jag som vill? Vill mamma?

Jag rekommenderade min väninna att prata med någon samtalsperson om sina känslor och får hjälp att sortera i sina tankar och själv borde jag nog också hitta någon att prata med. Det hjälper att skriva här och få ner det jag tänker i skrift men det räcker nog inte. Veckans mål ska vara att försöka hitta en samtalsperson som kan ta emot relativt snabbt, helst bekostas av landstinget och dessutom är bra. Finns det en sådan...?

Väntan på tandfén!

H:s framtänder i ovankäken har varit lösa ett tag men de senaste dagarna har den högra känts alltmer lös för varje dag. Det har blött lite då och då och hon har haft lite ont. Idag var hon och jag på bio för att titta på "Berättelsen om Askungen". Innan filmen började tjuvstartade vi på popcornen och rätt som det var hade H tanden i handen! Det blödde lite och hon tyckte att det kändes konstigt men var mäkta stolt. Nu ligger tanden i ett glas vatten och H är mycket spänd inför imorgon eftersom tandfén ska komma på besök ikväll eller i natt... Nu är det bara att vänta på den vänstra framtanden - det dröjer nog inte länge innan den ramlar av, den också.

Imorse var jag ute på en powerwalk med T och jag kunde bl a ventilera det jag skrev om igår. Det är bra att få lite distans till mina tankar och diskutera dem med en klok och lugn person som alltid lyssnar. Jag fortsatte till stallet för en träning och under tiden messade H:s kompis och frågade om hon ville med till lekplatsen. J och barnen cyklade och jag gick dit när jag var klar och avlöste J, som skulle hem och klippa gräset. Barnen rastade sig själva och hade hur kul som helst.

Imorgon blir det först en Sigge-frukost på Scandic och sedan en shoppingtur för mig och H - på jakt efter nya joggingskor och lite vårkläder. J och O ska gå på bio och se Alfons, som är en mer lagom film för honom. På eftermiddagen kommer småkusinerna förmodligen på besök och leker lite. På söndag ska jag på domarkurs och resten av familjen ska vara hemma. Farmor och farfar kommer hit - hon för att roa barnen och han för att fixa en del elgrejer.