Födelsedagsfirande!

I helgen fyllde vår allra finaste H 12 år! Galet... Hon börjar ju nu komma i en ålder som jag själv minns ganska mycket ifrån. Jag har inte jättemånga minnen från mina första tio år men från mellanstadietiden minns jag en hel del. Just nu är det, i princip dagligen, lite konflikter bland tjejerna i H:s klass. Det hör kanske mer eller mindre till men så klart är det jobbigt när det har fungerat så bra innan. Nu drar de åt lika olika håll, mognar fortare eller långsammare, får andra intressen osv. H är inte den som ger sig in i konflikter men hon tycker att det är jobbigt när det uppstår konflikter runtomkring henne.

Egentligen började vi födelsedagsfirandet redan i tisdags. I måndags var H sjuk i sin vanliga "H-sjuka" och vi var lite rädda att den present som vi hade planerat för tisdagen och onsdagen inte skulle gå att ge henne. Nu känner vi ju till mönstret i H-sjukan ganska bra så i måndags kväll tänkte vi ändå att det skulle gå. Jag placerade en pappersrulle på hennes plats i soffan och den såg hon när hon kom ner på morgonen. Hon kom in till oss i sovrummet och undrade vad det var och varför den låg på hennes plats. "Öppna!", sa vi och det gjorde hon. Hon läste tyst och tittade upp med stora ögon. "Idag?" "Ska vi åka idag?" "Ska vi bo på hotell?" Helt glädjestrålande hade hon förstått vad som stod i presenten: hon skulle packa en övernattningsväska och vara klar att åka kl. 14.30 på eftermiddagen. Hon skulle vara laddad för en hotellnatt tillsammans med mig och för en heldag i Ullared nästa dag. Väldigt glad tjej!

På eftermiddagen gav vi oss iväg efter att hon hade gjort lite skolarbete och jag hade jobbat undan det jag behövde göra. Vi stannade på Center Syd för att köpa fika samt lite snacks och godis inför kvällen. H sov i bilen medan jag körde och på så vis vilade hon mer än hon hade gjort om hon var hemma. Vi checkade in på Grand Hotell i Falkenberg och fick ett fint rum med utsikt över ån som rann utanför. Vi slappade lite och gick sedan en snabb shoppingtur i den lilla staden. H hittade ett par tröjor och var mycket nöjd. Vi åt middag på en av de få restauranger som var öppna - ingen höjdare men H åt i alla fall. TV:n på hotellet erbjöd ett mycket begränsat kanalutbud så vi spelade spel som H hade packat ner och läste istället.

Efter en ganska bra natt åt vi en tidig frukost som var helt ok men så klart pandemianpassad. Det var ändå mer folk på hotellet än jag trodde att det skulle vara. Både svenska arbetare, svenska familjer, danskar och holländare. Vi styrde sedan mot Ullared och var där strax efter klockan nio. Vi började i det gula varuhuset. När regeln om max 500 personer samtidigt i en affär, oavsett storlek, kom, delade Gekås varuhuset i två delar med en provisorisk vägg. På så sätt kan de ta emot 1000 personer istället. I den gula delen fanns hygien, kläder, mat och hela nedanvåningen med hobbysaker. Det är nog dessa avdelningar som lockar mest folk men det var ändå ganska luftigt - även om det var mer folk än jag hade tänkt även här... Vi avverkade de olika avdelningarna med någon form av systematik och det som var fördel med att behöva gå ut och lämna det man hade köpt i den ena delen innan man gick in i den andra, var att man inte behövde optimera utrymmet i vagnen på samma noggranna sätt som annars. Efter ungefär två timmar var vi klara och kunde gå mot kassan och så småningom till bilen med x antal kassar... När vi ändå var utanför varuhuset tyckte jag att vi kunde passa på att äta lunch i någon av restaurangerna där men det ville inte H. Hon ville tvunget äta i Gekås egen restaurang som nåddes från det blåa varuhuset - typ Ikea fast sämre. Nu hade den dessutom ett ännu sämre utbud än vanligt pga pandemin. Vi hittade i alla fall ett bord som vi kunde sitta båda vid. Alla bord var annars med en stol och att flytta stolar var inte tillåtet, vilket så klart är precis som det ska men det är ju tillåtet för föräldrar att sitta med sina barn och det hade de inte riktigt tagit höjd för.

Laddade med lite ny energi tog vi oss sedan an den blåa delen. När vi gick in där var det en kort kö till den gula delen så det var bra att vi började i rätt del. Här gick det lite fortare att beta av heminredning, leksaker, pyssel och godis och vi var klara och ute vid tvåtiden. Vi fikade innan vi körde hemåt. Ett stopp på Godiskristallen i Helsingborg blev det eftersom vi hade tänkt att besöka den affären på Center Syd på vägen upp. Nu hade den inte öppet mer än torsdag-söndag och butiken i Helsingborg hade heller inte öppet måndag-tisdag så därför stannade vi på hemvägen för att köpa godis till helgen. Tur att vi bor så långt ifrån som vi ändå gör. Hemmakväll är ingenting jämfört med dessa båda butiker - ett fantastiskt utbud och väldigt fräscht! H var väldigt nöjd med vår lilla resa och tyckte att det nästan hade varit den bästa av alla semestrar vi har gjort... Ungefär som när barnen tyckte att sommarens bästa semester var "då när vi åkte två båtar". Den sommaren hade vi varit på längre resor i Tyskland och Österrike vid två tillfällen och en kortare tur i Sverige så jag och J fick inte alls ihop vad de menade. Det visade sig så småningom att de menade när vi hade turat Helsingborg-Helsingör och sovit en gratisnatt på hotell i Helsingborg... Ibland behöver det inte vara så mycket eller kosta en massa pengar för att barn ska uppskatta det!

Vi fortsatte H:s lite för tidigare födelsedagsfirande i lördags med middag för min syster med familj. De senaste gångerna vi har träffat har det varit allt mer gnissel mellan H och min systers äldsta barn, A. De är inte alls samma typ av person och går helt enkelt inte så bra ihop just nu. H tycker att A är otrevlig och kaxig och säger då till A, vilket säkert får A att tycka att H är störig. Han har alltid haft svårt med tillsägelser och att de kommer från någon som är två år äldre gör inte det hela bättre (även om H säkert ofta har rätt i att det behövs). I lördags kom han med kommenterar som att H är den störigaste personen han vet och att hon har IQ noll, vilket så klart gjorde H ledsen även om hon försökte att inte visa det i stunden. A vägrade också att vara med och sjunga när vi skulle äta tårta och det tyckte H också var tråkigt. Jag och min syster har inte precis samma syn på barnuppfostran och det blir inga reaktioner från föräldrahåll när A säger otrevliga saker eller inte vill delta när alla andra gör det. Jag aktar mig oftast för att ha synpunkter på hur andra väljer att fostra sina barn men när det går ut över mina egna barn måste jag ju ändå få säga till. Jag valde att inte göra det i lördags för att inte förstöra stämningen just då men kommer att göra det inför nästa gång vi ska ses.

I söndags väckte vi H med paket och skönsång. Hon blev glad för sina presenter som främst bestod av olika hästrelaterade saker. Vi slappade lite i soffan och såg "Let´s dance", som vi missade kvällen innan. Många hörde av sig under dagen för att gratulera och H njöt av att vara i centrum. Strax efter lunch tittade H:s gudföräldrar förbi tillsammans med äldsta dottern. De var i byn för att hjälpa min väninnas föräldrar att städa sitt hus, som ligger ute till försäljning. Deras dotter var utrustad med munskydd och höll sig på avstånd eftersom hon precis hade fått reda på att en av hennes kompisar, som hon hade kramat dagen innan, hade testat positivt för Covid... (Igår testade även hon positivt så nu hoppas vi bara att hon inte har smittat sin familj eller sina morföräldrar.) H fick presenter men de kunde ju inte komma in på tårta eller ens äta tårta utomhus så det tar vi lite längre fram. Farmor och farfar kom på fika vid två och en timme senare kom H:s gudmor förbi med de två yngsta barnen. De stannade på en kort fika och vi fick även möjlighet att ge min gudson hans presenter lite försenat - han fyllde två år i mitten av mars. H ville gärna rida som vanligt på ridskolan så det hann vi med med lite hjälp med hästen efteråt eftersom vi hade bokat bord på Pinchos kl. 18.30. Det blev en fin dag för H, som var nöjd och glad hela dagen!

Lite blandade lördagsfunderingar

Så var vardagen igång igen efter lite ledighet och omväxling i det ganska enahanda pandemilivet. Denna vecka har jag varit på plats på jobbet tre av fyra dagar. Igår jobbade jag hemma och det var skönt att kunna sammanfatta veckan, förbereda för nästa, hinna med några digitala möten och även ett par maskiner tvätt. H hade ont i ryggen efter avramlingen i söndags så det har varit lite mindre häst denna vecka. I måndags var vi inte alls i något stall, i tisdags tog hon en lugn runda i skritt och trav på B, i onsdags var vi hos P och då vågade hon rida lite mer och i torsdags red vi en lite längre runda med B, som skötte sig trots att det blåste. Igår var vi bara hos B och pysslade och idag red hon P igen. Han var stark och pigg och H var inte på topp så efter en kvart gav hon upp och ville inte mer. Hon var ledsen, trött och troligen lite hungrig så då struntade vi i det. Det måste vara på hennes villkor och det viktigaste är att det är roligt! I onsdags kväll föddes det första fölet av fyra och idag kunde vi beskåda underverket. Det är lika fantastiskt varje gång! Att det kan komma ut en färdig och ganska stor individ ur stoets mage som bara fungerar (i alla fall i de allra flesta fall). Idag sov lilla hingstungen mest och mamman var inte helt förtjust i att vi kikade över boxkanten så att klappa var inte att tänka på. J och O kom också ut för att titta på fölet och passade samtidigt på att hälsa på gårdens snart ettåriga hund som är snäll, glad och lite väl på ibland...

I tisdags var jag och J hos en privat psykolog som min chef har rekommenderat. Hon var bra, det känns med en gång om det är en kompetent och erfaren person eller inte. Vi kom överens om att vi ska avvakta de möten vi har på första linjen om ett par veckor och se vilken form av hjälp de erbjuder. Troligen blir det ju remiss vidare till BUP och då finns det lite mer resurser, enligt psykologen, för att ta hand om hela familjen. Om det inte blir bra vet vi i alla fall var vi kan vända oss. Det är skönt att sitta ner och prata om våra tankar kring H och när vi gör det blir det uppenbart att vi och hon verkligen behöver hjälp. Det är nog inte så dumt att göra en utredning för att kartlägga hennes styrkor och svårigheter ändå. För framtiden kan det vara bra att hon och vi tidigt lär känna dessa så att vi kan hjälpa henne på bästa sätt. Vi tycker att hon har mindre utbrott och är lite mindre arg nu när vi har lagt ner allt tjat om kläder och annat som ligger spritt i hela huset. Maten är fortfarande en liten kamp varje måltid och hon vill inte äta så mycket som vi säger att hon ska men gör det alltid i alla fall trots protester. Om allt går enligt planen åker vi till Falkenberg på tisdag och bor en natt på hotell för att sedan åka till Ullared dagen efter. Jag hoppas att hon kommer att uppskatta detta!

Deklarationen för min mammas dödsbo kom för några veckor sedan och nu måste jag och min syster lämna in denna innan den 2 maj. Vi behöver skriva ihop en del kring alla avdrag som ska göras på lägenheten men det ska nog inte vara alltförsvårt. Sen ska allt vara klart och avslutat. Helt avslutat. Så skönt! Jag tänker inte så ofta på min mamma men i och med att deklarationen kom har jag funderat på förra vintern och våren. Vilken galen tid det var! Hur hann vi med allt? Nästan varje helg var vi i mammas lägenhet och fixade minst en dag och mot slutet, under april förra året, var vi där särskilt intensivt. Tankarna går även till hur hennes liv blev de sista tio åren. Jag är fortfarande väldigt besviken, arg och irriterad på det liv hon valde att leva. Ofta återkommer jag till frågan; vem var min mamma egentligen? Hur blev hon som hon blev? Vem kände henne - på riktigt? Var det ens någon som gjorde det? Det är sorgligt att tänka på den person hon blev och de prioriteringar som hon gjorde. Att hon var svag har jag vetat länge, men så svag trodde jag ändå inte att hon var. Jag kan inte låta bli att tänka på hur hon hade varit om pappa och hon hade fått fortsätta att leva tillsammans. Kanske var hon nöjd och lycklig på sitt sätt i sin värld under sina sista tio år i livet men det var ju verkligen ingen sund värld... Min moster har berättat att mamma, ett par månader efter pappas död, hade uttryckt att nu fick hon i alla fall bestämma själv. Som om min pappa hade varit någon form av hustyrann som styrde och ställde. Mamma kunde ju inte bestämma så bra själv, det var tydligt under de år hon var änka. Det tror jag att pappa hade insett tidigt och när man lever med en så svag person är det nog lätt att till slut ta över i vissa lägen. Jag upplevde dock inte att det alltid var min pappa som bestämde, verkligen inte. Ofta beslutade de tillsammans men mamma hade inte så mycket åsikter eller kunde åtminstone inte framföra dem och argumentera för sin sak, så kanske kände hon att pappas vilja dominerade. Jag är övertygad om att min bild av min mamma inte hade varit fullt så negativ om pappa och hon fortfarande hade levt tillsammans även om hon sedan länge inte har varit en favoritperson i mitt liv.

I tisdags fyllde min faster 85 år - respekt! Min syster och jag bestämde att vi skulle skicka en blomma till henne så det ordnade jag med i måndags. H messade min faster i tisdags kväll och gratulerade på egen hand och när min faster svarade nämnde hon inget om en blomma, som jag tänkte att hon borde ha gjort. När jag inte fick något tack-sms på onsdagen heller hörde jag av mig till Euroflorist, genom vilka jag hade beställt blomman. De lovade att kolla upp med floristen och återkomma. När jag inte hade fått svar i torsdags lunch påminde jag igen och några timmar senare kom svaret, att floristen tyvärr hade missat min beställning... Sjukt dåligt!! Om jag inte hade anat oråd hade jag betalt 500 kronor för ingenting, min faster hade trott att vi hade glömt bort henne och jag hade trott att hon inte blev glad för blomman eftersom hon inte hörde av sig och tackade. Nu lovade floristen att uppgradera buketten men när min faster igår skickade en bild på den var den verkligen inte så som jag hade tänkt mig. På bilden utlovades en vårlik bukett i pastellfärger. Den som levererades var mer höstlik och absolut inte större än den jag hade beställt. Vi klarade som tur var ut missförståndet i alla fall och kunde skratta åt det hela när jag pratade med min faster i torsdags kväll men ändå väldigt, väldigt dåligt. Tänk om det hade varit en blomma till en begravning som inte kom fram...

Jaha, ytterligare en lördag vid datorn - börjar bli en tradition... Nu är det dags för Let´s dance!

Pandemins andra påsklov

När det var påsk förra året hade vi nog inga tankar på att även nästa års påsklov skulle kunna bli ungefär likadant pga pandemin. Kanske är det tur att man inte vet vad framtiden bär med sig... Det har varit ett lugnt lov och J och jag har varvat jobb med ledighet. Eftersom det var fint väder tisdag och onsdag jobbade jag lite mindre då och lite mer de andra två dagarna. Vi har varit hos en häst varje dag, vilket så klart tar en del tid, men annars har vi mest varit hemma. Barnen har lekt med kompisar och vi har gjort små utflykter i närområdet. I onsdag njöt vi av verklig vårvärme när vi var på Tirups Örtagård och fikade, 17 grader visade termometern. I fredags tog vi oss lite utanför det område vi brukar röra oss i och åkte till Löddeköpinge för att köpa godis - galet egentligen men de har verkligen en bra godisaffär där så det är värt att åka dit.

I tisdags var O hos en kompis och skulle äta middag där så då passade vi andra på att åka in till Lund och äta middag. H njöt av att det bara var vi tre och kunde inte minnas att vi någonsin hade gjort detta tidigare, även om vi så klart har det men det var säkert längesedan. O är ju verkligen ingen jobbig lillebror men uppenbarligen tycker H ändå det eftersom hon anmärker på det mesta han gör och i princip alltid är väldigt otrevlig mot honom. Vi funderar på om H och jag ska åka iväg om några veckor för att bo en natt på hotell och handla i Ullared. Inte helt optimalt i pandemitider men ibland får man väga det goda i en situation mot det onda... Just nu tror jag att H hade behövt detta väldigt väl. Under påsklovet har hon varit klart mindre stressad och på bättre humör men hon har fortfarande enormt svårt att sitta stilla i soffan och bara titta på TV. Då kryper det i hela hennes kropp och hon behöver göra något annat samtidigt för att stå ut. Lätt frustrerande för oss andra som sitter bredvid!

O hade en idé om att vi skulle begrava L i samband med hennes födelsedag som var i torsdags och det var ju ett tillfälle så gott som något. Han ville att hon skulle ligga hos mormor och morfar och det får man ju egentligen inte men som veterinären sa: "det är ju ingen som vet om ni häller ner lite extra näring i jorden där"... Vi skulle i så fall även ha en skylt med L:s namn, födelseår och dödsår där så det behövde jag ju fråga om man fick eftersom det är en annan sak än att gräva ner askan men det fick man inte heller. I onsdags inhandlade jag därför istället en kruka som vi grävde ner askan i. Vi la på en sten med skylten och planterade blommor ovanför. Ett litet stenhjärta och ett gravljus fick också plats. Eftersom det var fint väder i onsdags fixade vi klart allt då men vi tände inte ljuset förrän i torsdags. I torsdags firade vi även L:s femtonårsdag med tårta (en anledning att få i H lite grädde...).

Påsken är ett utmärkt tillfälle att höra av sig till släkt och vänner för att önska en Glad påsk. Min farbror ringde mig i torsdags kväll och vi pratade i drygt en halvtimme, vilket är väldigt länge med tanke på hur svårpratad han är, särskilt per telefon. Nu kunde vi uppehålla oss kring pandemins effekter, vaccinering mm så då rullade det ändå på ganska bra. Han och min faster var hos oss och fikade i höstas och hade då med sig nybakade kanelbullar. Varje gång jag har bakat kanelbullar sedan dess har barnen sagt att "de var goda men inte som G:s"... Jag berättade detta för min farbror och bad honom be G att skicka receptet. I fredags eftermiddag messade hon att hon hade varit hos oss och lagt både recept och nybakade bullar i en cykelkorg eftersom vi inte var hemma. Vi tyckte att det var lite konstigt att hon hade lagt dem i den gamla barncykelkorg som vi förvarar trädgårdsredskap i och när vi kom hem och letade fanns de mycket riktigt inte där. De fanns inte heller någon annanstans i carporten. Jag ringde min faster som med bestämdhet hävdade att hon hade lagt bullarna i den högra cykelkorgen. "Men vi har inga cyklar ute hos oss.." "Jo, jag la dem i den högra. Jag knackade till och med på men ni var inte hemma." "Men då måste du ha varit i fel hus?" "Nej, jag parkerade på gästparkeringen och sen är det ju första huset på höger sida." "Nej, det är sista huset på höger sida..." Tystnad. Det är bara tre hus på varje sida på vår lilla gata. Vårt hus är vitt och grått med en ganska steril och stenlagd framsida medan våra grannar har bott i sitt hus sedan det byggdes och behållit 70-talsutseendet med gult tegel och brun panel. Dessutom är deras framsida "prunkande" som en mäklare nog hade beskrivit det - två stora träd och en massa olika växter och blommor. Det var ju bara ett halvår sedan min faster var hos oss och min farbror och hon har varit här många gånger så lite konstigt var det allt. Jag hittade bullarna när jag gick ett par hus bort men måste nog berätta det hela för min kusin som jag träffar lite då och då. Lite skumt kändes det ju ändå och helt purunga är ju inte våra äldre släktingar längre.

Inom loppet av ett dygn avverkade jag samtal med både min farbror och faster samt min moster och min andra faster. Bra kämpat, kändes det som... Både min faster och min moster blev så glada när jag ringde och det betyder säkert mycket för dem att jag hör av mig. Särskilt min faster, som är änka, uppskattar det mycket. Hon är tapper och kämpar på och duktig på att komma ut och träffa andra i samma by på sina promenader som hon tar två gånger om dagen men erkände också att vissa dagar blir det väldigt ensamt och vissa dagar kan gå utan att hon pratar med någon annan person, varken live eller per telefon. På torsdag kommer hon att få sin andra vaccinspruta och inom ett par veckor får även min kusin, som jobbar på sjukhus, sin andra spruta så inom inte alltför lång tid kan de kramas och det var min faster så glad för. På tisdag fyller hon 85 år så då får jag och min syster i alla fall skicka en blomma. Min moster och morbror hade blivit vaccinerade i fredags förra veckan och min farbror hade fått sin första spruta i måndags. Jag förstår dock inte alls hur vaccineringen är organiserad... Min moster och morbror är 83 år och borde väl ha fått sin första spruta för länge sedan, tycker man. Min farbror är 76 och fick sin första tre dagar efter dem. J:s föräldrar som är 78 och 76, har fått tid för sin första spruta i maj - galet! Om vi är färdigvaccinerade innan jul för vi nog vara glada, känns det som... Hur svårt kan det vara att ta alla i åldersordning och att få ut korrekt mängd vaccin till alla vårdcentraler?! Det är ju inte precis raketforskning, bara logistik och samordning.

Igår firade vi påsk med min syster och hennes familj. Vi inledde dock dagen med traditionsenlig påskäggs- och presentletning i trädgården. Ännu är inte barnen för stora för påskharen tydligen... O fick ett par satser lego och en liten kompis till sin stora nifflare som han fick i julklapp. Den har han sovit med sedan dess och den är med i princip överallt. Nu fick han en babyvariant och blev jätteglad. Han har ofta med sig ett gosedjur till skolan, antingen i väskan eller så sätter han det på bänken. Vi har frågat om ingen undrar men om någon gör det så bryr han sig inte och det känns bra. Han började med det när vi tog bort L så jag antar att det är någon form av trygghet. H fick en ridjacka, en tröja att rida i och ett schabrak till den stora ponnyn och var mycket nöjd. Hon fyller ju år om ett par veckor så vi passade på att beta av några saker på önskelistan. Jag fixade mat i stort sett hela dagen igår och halva fredagen så J och H fick i uppdrag att åka ut i båda stallen för att överlämna påskägg till ponnyernas ägare. Min syster, hennes man och barnen kom vid 16-tiden. Barnen lekte i trädgården ett tag medan vi tog fördrinken ute, trots att det var kyligt. Därefter blev det traditionellt påskbord med sill, ägg, lax, lamm, potatisgratäng, köttbullar, prinskorv, ostbricka mm. Vi avslutade med en påsktårta (kladdkakebotten med passionfruktsmousse) och barnen fick leta påskägg i trädgården igen.

Imorgon skulle vi egentligen träffa J:s sida av släkten men hans syster ställde in eftersom vädret gör att vi inte kan ses utomhus. Att hon arbetar i en skola, hennes man på plats på sitt jobb, äldsta sonen i livsmedelsaffär och yngsta sonen går i skolan bidrar visst inte till ökad risk för smitta men vi gör det... Att dessutom hela deras familj går på gym flera gånger i veckan är heller ingen förhöjd smittorisk tydligen. Nu bjuder vi istället hit farmor och farfar på lunch med lite rester från igår och på behörigt avstånd såklart. Julklapparna som skulle bytas mellan våra familjer får vänta ett tag till.

Idag var vi hos lilla B och eftersom H var trött efter gårdagen skulle vi bara rida ut en runda. H skulle trava på en gräsremsa längs en bäck där vi gick senast i tisdags och det gick bra till en början. När jag för en sekund tittade ner i marken eftersom den var lite ojämn, passade lilla B på att bli rädd för något och tvärvända. Jag såg inte när det hände och ändå var det verkligen bara en sekund jag tittade ner. När jag tittade upp såg jag ett barn på marken som skrek och en ponny som kom emot mig i full karriär. Hon tog en lite tur ut i en åker, sprang upp på en grusväg och sen vidare till en asfalterad sjuttioväg... Man hinner tänka många tankar! Så klart är fokus på H men jag såg att hon rörde sig och att hon reste sig. Dessutom hörde jag att hon skrek. Jag försökte fånga ponnyn eftersom vi var ca 25 minuters promenad hemifrån och jag inte ville att hon skulle skada sig på hemvägen men hon bara sprang förbi. Efter några hundra meter stannade hon dock och betade i gräskanten så vi kunde fånga henne utan problem. H satt upp för att skritta hem men fick sitta av efter en stund och gå istället eftersom hon hade så ont i ryggen. Kvällens hopplektion på ridskolan, som hon hade sett fram emot så länge eftersom hon skulle ha sin favorithäst, fick vi tyvärr ställa in. Skönt att det inte är skola imorgon så att hon hinner återhämta sig lite!

En högtid väcker alltid lite tankar. Jag kan konstatera att jag fortfarande inte saknar min mamma alls. Min pappa saknar jag så klart och jag saknar hela sammanhanget som hade kunnat vara om de båda hade levt. Kanske inte nu i pandemitider när det ändå är knepigt att ses men ändå. Min äldsta väninnans föräldrar kom förbi med påskgodis och påskpeng till barnen. När mamma dog utsåg H sin gudmors mamma till extramormor och de är alltid så omtänksamma mot oss och våra barn. Det känns fint att ha andra vuxna i våra liv. Ja, jag vet att vi också är vuxna men jag tänker på sådana personer som har varit vuxna i ens liv när man själv var barn. Det känns fint att jag har min faster, min moster och morbror och min farbror och faster som hör av sig eller blir glada när jag hör av mig. De månar om oss på olika vis. Min faster hade ju inte behövt baka kanelbullar i fredagsförmiddag och komma hem till oss med dem. Min väninnas mamma, som nyligen fick en stroke, hade inte behövt tänka på mina barn eftersom hon har fyra egna barnbarn. Sådana gester betyder mycket! När man bara kan fira påsk med sina föräldrar genom att gå till kyrkogården och göra lite vårfint, sätta en påskblomma och tända ett ljus - då betyder de andra "vuxna" mer än vad man kan tro...