Föräldrasaknad

En bra bit närmare semestern än när jag skrev senast, bara tre dagar kvar! Jag ska försöka ta lite komptid på fredag och därmed göra semestern ännu lite längre. H ska tävla med lilla B på eftermiddagen och innan start är det ju några timmars pyssel. På lördag ska vi ta hand om båda hästarna och på söndag bär det av på en liten Skåneresa under några dagar. Det ska bli skönt att komma bort och inleda semestern med ledighet "på riktigt". Jag föreslog för min syster att vi skulle ta den uppskjutna Legolandsturen under vår sista semestervecka men intresset från hennes sida var svalt så det lär det inte bli. Vi får se om vi tar en tur på egen hand eftersom vi har lovat barnen att åka dit i snart ett och ett halvt år. H fyller ju 13 i april och då blir hon plötsligt för stor för ganska mycket, t ex att räknas som ett barn på Legoland.

Det har varit fortsatt varma dagar även om det var lite svalare just på midsommarafton. Bada har barnen dock kunnat göra ändå. Midsommarafton firade vi med J:s syster och svåger och barnen var måttligt roade när vi berättade detta. De familjer som vi brukar fira med var på camping i Ronneby men det kände inte vi för. Familjen M kom inom oss på kvällen tillsammans med sin yngsta son så då fick barnen i alla fall lite badsällskap även om han är ett par år äldre än H. Det blev en lugn och avslappnad tillställning med gott om tid att prata med varandra. Det finns definitivt fördelar med Corona-restriktioner för en person som mig som trivs i mindre sällskap...

I söndags kom min syster och äldsta kusinen. Vi tog med oss H och åkte och handlade sten till graven medan killarna stannade hemma och badade. Dagen innan midsommar var jag på kyrkogården och rensade bort några väldigt ledsna penséer, klippte ner murgröna och krattade rent från gamla rötter och annat skräp. Vi la nu ut markduk och hällde på dekorationssten - kanske inte den färg på sten som jag hade valt om jag hade bestämt själv men man måste ju kompromissa... Vi gjorde hål för lykta och vas och det blev i alla fall bättre och mer lättskött än tidigare. Innan vi gick tände vi så klart ett ljus - galet att det har gått 18 år sedan pappa tog sitt sista andetag.

När jag var yngre och familjen hade vår häst uppstallad på ridskolan, hade även en annan familj sin häst där. En familj som jag kände till sedan innan eftersom både jag och min mamma hade klippt oss hos mamman i familjen som hade egen salong i en del av deras hem. Jag minns en ljuslockig, snäll frisör - och hon måste ha varit snäll eftersom jag var rädd för ganska många vuxna när jag var liten. Jag minns också att jag fick byta frisör eftersom hon plötsligt gick bort... Hon lämnade efter sig man och två döttrar, då tio och sju år. Jag vet inte om någon har berättat för mig hur hon dog men i så fall har jag glömt. Jag vet att det var ganska hastigt och tänkte i vuxen ålder att det kanske var någon form av aggressiv cancer. Jag minns också att jag ofta tänkte på de båda systrarna och tyckte så synd om dem. När jag lärde känna dem mer i högstadieålder verkade de må bra men någonstans kände jag ändå fortfarande att det var väldigt synd om dem. Deras pappa hade gift om sig och fått ett barn till och även om den nya frun var känd för dem sedan innan deras mamma gick bort så kändes det inte som att det var helt friktionsfritt för henne att komma in i familjen.

Igår var det 40 år sedan mamman gick bort och den yngsta dottern, som är jämngammal med mig, delade ett långt inlägg på Facebook som berörde mig djupt. Hon beskrev hur hon mindes midsommarafton för 40 år sedan då mamman drabbades av en stroke och hämtades med ambulans. Hon mindes kaos, vänner och släktingar som kom och gick när pappan var på sjukhuset, det sista farvälet av mamman som var hjärndöd och hölls igång av olika maskiner. Det tog tid att förstå att mamman var död och aldrig skulle komma hem igen och hela min kropp gjorde ont när hon beskrev den lilla flickan som så plötsligt förlorade sin fina, trygga mamma. Hon skrev också fint om sin pappa som hela tiden har gjort det han trodde var rätt och så gott han har kunnat för att systrarna skulle få en bra uppväxt men det var också tydligt att mammans död har satt djupa spår i hela familjen och påverkat döttrarnas liv mycket. Hon skrev bl a att hon saknade att göra sådana saker som hon har sett och hört andra göra med sin mamma. Hon saknade sin mamma när hon själv blev förälder och hon saknade att kunna ställa de där frågorna som bara hennes mamma skulle kunna svara på.

När jag läste hennes text kände jag så klart tacksamhet för de nästan 29 år som jag fick med min pappa. Det är ju väldigt mycket mer än sju år och otroligt många mer minnen att bära med sig. Framförallt hann jag bli vuxen och hade fått ha min pappa hela barndomen. Trots det tror jag alltid att vi som har förlorat en förälder "för tidigt" förenas i känslan av den stora sorgen och saknaden av det som inte blev. Idag var vi inne hos vår granne som fyllde 80 år och överlämnade en blomma. Han och pappa måste ha gått på samma skola eftersom de var jämngamla och bodde i samma stadsdel. Vår granne var inte helt bekväm att prata om detta när jag kom på att det borde var så. Kanske för att han tyckte att det var jobbigt att pappa var död, kanske för att han inte mindes pappa så väl, kanske för att han mycket väl kände till pappa men inte hade några positiva minnen - vad vet jag? Det gör ändå lite ont i mig att tänka på att min pappa också kunde ha varit en frisk åttioåring som fick fira denna stora dag. Med lite drygt en månad kvar till hans åttioårsdag hade vi säkert varit i full gång och planerat den nu. Jag försöker hålla honom levande för barnen genom att berätta hur det troligen hade varit om han hade levt. Det är det enda jag kan göra och det känns väldigt viktigt att göra det så att de får lära känna honom så gott det nu går - fastän det inte går.

Något annat som blir tydligt när jag läste min kompis text är avsaknaden av en mamma. Både hon och flera som kommenterade skrev om saknad efter sådant som man gör med en levande mamma men som de hade gått miste om eftersom mammorna hade dött för tidigt. Min mamma levde tills jag var 45 år och hon 72 år men jag saknar ändå allt de beskrev att de saknade från sin tonårstid, som unga vuxna, som nyblivna mammor. Det är på något sätt ännu sorgligare - jag hade en mamma i livet som inte hade förmågan att vara den mamma jag och min syster hade behövt. Hon tog hand om oss när vi var små men från när vi var i mellanstadieålder klarade hon inte ut det på det sätt som man kan förvänta sig av en förälder. Jag har inte heller gjort det där som beskrevs, som "alla andra" verkar ha gjort med sina mammor. Något sådant förhållande hade tyvärr inte vi. Jag kan ändå vara tacksam för tryggheten som det innebär att ha vuxit upp med två föräldrar och att mitt livs trauma kom först i relativt vuxen ålder, inte när jag var barn.

Samtidigt som jag skriver pågår förlängning i åttondelsfinalen mellan Sverige och Ukraina. Just nu känns det inte helt ljust för Sverige med en spelare utvisad och jag inser att jag måste sitta uppe minst tjugo minuter till för att se hur det slutar - ännu längre om det blir straffar...

Värmebölja

Vilka varma och härliga dagar vi har haft! Lite mindre härligt i torsdags och fredags när jag jobbade - det är plågsamt att jobba i sådan hetta och dagar som dessa förstår man varför sydeuropeiska länder har siesta under de varmaste timmarna. Dessutom behövde jag i fredags ställa mig i köket för att både baka och laga mat eftersom H hade bjudit in kompisarna på ett försenat födelsedagskalas i form av ett poolparty. Det var ju en perfekt kväll för poolparty och tjejerna höll igång i full rulle till över klockan 22 då vi fick skicka hem dem så att inte föräldrarna skulle bli oroliga. Sluttiden var egentligen satt till 21 men det var roligt att de ville fortsätta ytterligare en timme.

I helgen har vi mest tagit det lugnt och nyttjat vår pool. Igår var vi först hos farmor och farfar och åt brunch men barnen ville hem ganska snabbt för att bada och det ville även deras föräldrar... H och jag gjorde några snabba ärenden på hemvägen och det var skönt att komma in i ett svalt köpcentrum men lika skönt att hoppa i poolen när vi kom hem. Vi åkte ut en snabb runda till P för att mocka och fixa mat men rida orkade inte H. På vägen hem köpte vi med oss mat från en av byns restauranger eftersom jag inte orkade laga mat... Idag har jag inte gjort många knop utan mest solat, läst bok och badat. Vi cyklade ner till byn och köpte glass, jag var med H på ridskolan för terminsavslutning och var sen ute och gick med en väninna men det var skönt med ryggläge efter en intensiv vecka.

Det ska bli spännande att se om H tar ett skutt och växer till sig lite över sommaren. Dels kan vi se till att hon får i sig mer mat och dels vilar hon mycket mer. När hon går i skolan vaknar hon senast kvart över sex, oavsett när hon går och lägger sig. Hon tycker att det är jobbigt att lägga sig åtta eller halv nio som hon har gjort länge och som hon egentligen behöver - inga av hennes kompisar gör ju det längre... Sedan påsk har vi provat att hon lägger sig klockan nio men hon vaknar samma tid ändå, vilket innebär mindre sömn än innan varje vecka. Första lovdagen, i onsdags, sov hon gott till klockan var åtta... I fredags kväll la hon sig vid halv elva efter poolpartyt och vaknade inte förrän strax innan klockan tio igår förmiddag. Hon har, och har alltid haft, ett större sömnbehov än jämnåriga barn och vi tror att stressen varje morgon bidrar till att kroppen får feber var tredje-fjärde vecka. Denna feber har hon haft sen hon var fem och det var då hon slutade sova middag (förutom på helgerna) - kanske finns det ett samband..?

Om en vecka är det min pappas dödsdag. Det har ju inte regnat på väldigt länge och jag vattnar inte regelbundet vid graven så de penséer som jag satte vid påsk och vattnade senast för en dryg vecka sedan mår nog inte så bra... Planen är att tillsammans med min syster, göra fint vid graven på söndag och lägga markduk och dekorationssten istället för den plantering som varit där sedan 2003. Mamma tyckte inte att det var en bra idé när vi föreslog det x antal gånger genom åren när hon klagade på att det var jobbigt att sköta graven men vi tänker att pappa i alla fall hade velat att vi skulle göra det som är bäst för oss (troligen mamma också). Det blir onekligen mer lättskött så här även om det så klart blir mer sterilt. I längden är det dock inte hållbart att behöva se efter graven så ofta som jag behöver om jag ska hålla blommor levande där.

Igår såg J och jag "Min pappa Marianne" som visades på SVT. En så fin film med bra skådespelare, viktigt budskap och mycket värme. Att den är baserad på en sann berättelse gör det hela ännu starkare. Jag är dock inte så bra på att se filmer som skildrar starka relationer mellan pappa och dotter. Det gör fortfarande för ont och saknaden blir alltid fysisk igen. Undrar om det alltid kommer att vara så? Det har ju ändå gått arton år och det är en lång tid men det kanske inte spelar någon roll? Jag vill ju fortfarande ha min pappa hos mig och det såret läker liksom inte fastän tiden sägs läka alla sår. Till viss del så klart men så går det upp lite igen då och då. Inte vidöppet men heller inte helt stängt. Jag pratade med min faster i en och en halv timme i onsdags. Det var som vanligt skönt att prata med henne och hon mådde efter omständigheterna bra. Vi bestämde att vi skulle ses om några veckor när jag har semester och förhoppningsvis kan vi få till en dag då min syster och hennes barn också är här.

Dags att sova och ladda för näst sista jobbveckan som ju dessutom är lite kortare än en vanligt sådan!

Sommarlov!

Idag fick våra barn äntligen sommarlov! När ungefär hela övriga Sverige slutade i fredags valde vår kommun att lägga ut fler studiedagar än vad skollagen tillåter, vilket så klart innebär att terminsslutet förskjuts. Det ser tyvärr inte ett dugg bättre ut nästa år - då slutar vår kommun sex dagar efter Lund. Jag försöker förklara för barnen att det är rättvist över året, att alla barn har 178 skoldagar varje läsår, men det är svårt att försvara att det är så olika när man inte förstår det själv. Förstatliga skolan - av denna och många andra anledningar! Vi ägnade morgonen åt att locka H:s hår och jag fick även hjälpa henne med sminket. O var klar efter lite vax i håret - ganska mycket smidigare att vara en kille med kort hår och inget som helst behov av att variera sin frisyr. H blev nöjd i alla fall och det var det viktigaste! 

I förra veckan kom H på att hon ville göra tallrikar med "Klassens ..." till alla i sin klass. Hon fick med ett par kompisar på idén och vi köpte allt som behövdes så att de kunde pyssla hej vilt igår eftermiddag. Hon var nervös för att dela ut dem och ville helst att en kompis skulle göra det men det var ingen annan som vågade så till slut blev det så att en kompis höll fram dem till Hilma, som sedan läste upp namn och titel. Det innebar ju att hon stod inför hela klassen och pratade - så bra träning! Dessutom vågade hon gå till matsalen och lämna chokladaskar till personalen där som tack för att de fixar specialkost åt henne. Det var i och för sig min idé men hon tyckte att den var bra och ville göra det (i alla fall fram tills igår kväll...). Nu tog hon med sig en kompis och vågade hur bra som helst! Alla sådana små steg borde göra att hon växer inombords.

Den inställda träffen förra helgen med familjen S kunde vi genomföra i fredags istället. Bästa L fyllde 40 år i torsdags så vi firade både henne och att deras barn hade fått sommarlov med bad och en liten sommarbuffé. Barnen ville hellre äta pizza så det fick de så klart. Tårta hade jag också hunnit med att baka och kvällen blev lyckad. Mellankillen var hemma med sin morfar eftersom han var trött efter firandet i torsdags, O och G roade sig i poolen, lekte med lego och spelade och H tog hand om lille L. Vi vuxna fick lite ostörda stunder och kunde prata ganska långa samtal och det hör inte alltid till vanligheterna när det är många större och mindre barn som behöver uppmärksamhet. I lördags var vi i Lund för att uträtta lite olika ärenden och passade på att äta lunch och köpa lördagsgodis. Det tog ca en timme att övertala O att följa med men när han väl gjorde det tyckte han - som vanligt - att det var ganska kul. Han har skrivit en faktatext om Lund nu när de har arbetat med Skåne så det blev samtidigt en liten sightseeing. Skåneresan som hans klass var på hade gått jättebra och både lärare och elever var nöjda! Enda smolket i glädjebägaren var att de hade varit tvungna att ha munskydd hela tiden i bussen.

Annars har det varit en ganska vanlig vecka med ridning för H:s del de flesta dagarna. I söndags tog det en timme innan vi lyckades fånga lilla B... Man har bara en chans när hon går på gräs och nu gjorde jag ett litet misstag som gjorde att hon inte gick att fånga. Hon travade och skrittade runt oss och struntade i allt lock och pock inklusive spannen med mat. Efter en halvtimme insåg vi att vi ändå inte skulle hinna rida så jag hämtade grep och kärra för att mocka hagen istället. H fortsatte med envisa försök att närma sig B och till slut tog hon mat ur hennes hand. Hon kunde även röra henne på halsen men vi bestämde oss för att det fick räcka. H var så stolt över att hon hade klarat det på egen hand! Och jag var stolt över det tålamod som hon visade! När vi var på väg ut ur hagen kom B:s ägare och ville göra ett försök att fånga henne. Första tramsade hon någon minut även med henne men sen kom hon till matspannen och kunde fångas in... Vi kände oss ganska dåliga men H kunde i alla fall rida en kort stund. När vi var hos  B igår var hon fortfarande skeptisk mot mig men H kunde fånga henne ganska snabbt på egen hand.

Jag har haft ett par intressanta samtal igår och idag. Igår pratade jag med bästa L i en och en halvtimme eftersom K och G var i sommarstugan och hon var själv hemma med de två yngsta barnen. L är min klokaste väninna som jag kan ha de allra bästa samtalen med. Vi förenas i våra starka relationer till våra pappor och våra ickerelationer till våra dysfunktionella mammor. L:s pappa är fantastik på många vis men lite speciell på vissa sätt och hennes mamma är långt mer dysfunktionell än min mamma på vissa sätt men samtidigt mycket mer kompetent som yrkeskvinna. Det är inte så ofta man träffar på personer som inte har en bra relation med sin mamma och det känns nästan lite tabu att prata om det. Därför är det skönt att ha någon som förstår hur det känns. Vi pratade även om hur vi hade varit som barn och reflekterade kring våra uppväxter, som skiljer sig på många sätt men även har många likheter. Vi konstaterade att det var lättare när vi var små. Man pratade inte om ångest då och barn i ens närhet mådde utåt sätt inte dåligt på samma sätt som barn gör idag. Vi var även överens om att den referensram man hade när vi växte upp var otroligt mycket snävare än den som barn har idag - de har ju tillgång till hela världen medan min referensram begränsade sig till mina 26 klasskamrater (i princip samma klass i nio år), möjligen de som gick i ens parallellklass, kompisar i stallet, kusiner och - ja, det var nog det hela... Man fick vara som man ville på ett annat sätt, alla behövde inte passa in i samma mall. Fast ändå behövde man passa in i någon mall men den formades ofta av föräldrar eller av skolan och accepterades på ett annat sätt av de flesta barn. Sa fröken att alla skulle måla en elefant grå eller en tiger randig i orange och svart så gjorde man det. Det var inte lika mycket valfrihet och möjlighet att påverka - på gott och ont så klart. Jag är ganska säker på att många barn mådde dåligt även i den typen av skola men jag tror också att många NPF-barn mådde bra av det fyrkantiga i att alla göra samma sak och i att inte behöva välja eller ta beslut.

Idag hade jag ett långt och lite mer personligt samtal med en av mina medarbetare som är en mycket introvert person. Jag delade med mig av mina erfarenheter och hon öppnade sig om sina. Vi hittade många likheter i våra personligheter och jag vet att hon tycker att det är skönt att ha mig som chef eftersom jag förstår hennes behov på ett sätt som en mer extrovert chef kanske hade haft svårt att leva sig in i. Genom att öppna upp sig själv lite och berätta om sitt liv, får man ofta många fina historier tillbaka och på så vis lär man sig hela tiden nya saker. Som chef kan jag så klart inte berätta alltför mycket om mig själv på ett sätt som blir för privat men jag kan ju ändå vara personlig och berätta sådant som jag inte bryr mig om att alla vet. Det är en balansgång och kanske är jag ibland för öppen men jag tror att jag för det mesta hittar en lagom nivå. Jag pratar så klart bara med dem som jag litar på och känner mig bekväm med.

Dags att sova - imorgon ska jag ringa min faster som hade ringt idag. Jag hade henne på min mentala att göra-lista och hade sagt till mig själv att verkligen ringa denna veckan så det var bra att hon hann före. Även om jag och J ska jobba två och en halv vecka till kan barnen åtminstone ta långa sovmorgnar från och med imorgon!

 

Bakslag

Helgen som gick var ju egentligen helt ljuvlig - två riktigt fina, varma sommardagar som vi hade tänkt avnjuta på bästa sätt! Det gick sådär... Främst beroende på att det gick sådär för J efter vaccinationen.  Enligt Folkhälsomyndigheten och 1177 kan man vaccinera sig trots att man nyligen har haft Covid. Man ska ha varit frisk i en vecka innan man vaccinerar sig. J hade varit frisk i två och hade ju egentligen kunnat vänta med vaccination eftersom han så klart har antikroppar men när nu rekommendationerna var så som de är, tänkte han att det var lika bra att få det gjort. Det är ju särskilt viktigt för honom att kunna komma ut i Europa i jobbet igen så han ville ha en smidig och korrekt lösning och slippa bry sig om hur länge han har antikroppar. I efterhand borde han absolut ha väntat... Han blev riktigt dålig under natten till lördag och låg sen hela dagen. Frös så att han skakade och svettades om vartannat, hade huvudvärk och värk i kroppen - exakt samma symptom som när han var sjuk. Familjen S skulle ha kommit till oss på eftermiddagen och badat men det fick vi ställa in. Det är ofta lite osäkert vad deras äldsta barn orkar så vi var lite beredda på att de kunde ställa in och hade som plan B att åka iväg och äta middag någonstans på Näset. Nu visade det sig att familjen S hade kunnat komma och deras barn blev så klart besvikna när vi ställde in. Våra barn blev också ledsna för ingen av våra två planer gick att genomföra. 

Vi hade sedan innan planerat att åka till skogen med lilla B i söndags förmiddag. När J vaknade kände han sig lite bättre och trodde att han skulle orka med en Ipren i kroppen. H var ju redan så ledsen för det som hade ställts in i lördags och även fortfarande ledsen för det hon missade när vi var i karantän, så han ville verkligen inte ställa in. Jag har bara B-körkort och får inte köra själv så utan J:s E-körkort kommer vi inte så långt. Glada barn, packad fika och en ponny som snällt gick upp i transporten. Vi hann precis öppna bildörrarna när vi var framme innan vi blev överfallna av en miljon mygg! Vi stängde igen och flyttade transporten från skuggan (som vi tänkte var bra) till solen. Efter ca 100 meters promenad ville barnen vända hemåt... Nej minsann, vi fortsatte hela fem kilometer under klagosång och idogt viftande. Den som hade mest mygg och flugor omkring sig var lilla B och hon klagade inte ett dugg. Som tur var hade vi fått låna myggmedel av lilla B:s ägare, som hade varit i skogen dagen innan. Jag tänkte inte att det skulle vara så farligt på morgonen men det var det uppenbarligen. Stackars O attackerades på knän och anklar - utsatta ställen när man sitter till häst - och är fortfarande rejält svullen. Myggmedlet hjälpte dock på armar, i nacke och ansikte. Jag missade tydligen en liten plätt i nacken - där har jag tre bett i en fin triangel. O har tydligen fått mitt och morfars blod, som är myggornas favorit. J hade inte ett enda bett och H hade något enstaka.

Morfar, ja... Dödsdagen kommer närmare och jag vet inte om det är något i luften vid denna årstiden, någon lukt eller annat som påminner mig om den här tiden för arton år sedan. Det är alltid lite jobbigt de här veckorna och efter den 27 juni går det bättre igen. Vissa år är det mer, andra mindre - hur det blir i år kan jag inte säga, det är liksom bara att hänga med... Det är konstigt hur vissa saker kan väcka minnen till liv. Idag kom det i mitt Instagram-flöde upp ett inlägg från Camilla Läckberg, där hon hade lagt ut när hennes son förberedde sig för studenten. Hennes sambo höll på att knyta sonens slipsknut. Där och då uppstod det en sorg i hela mig. Min pappa var bäst på att knyta slipsar! J blir lika irriterad och vansinnig varje gång och hans pappa är heller ingen van slipsbärare så där finns inte direkt något stöd att hämta. Tänk om min pappa hade kunnat lära både sin svärson och sitt barnbarn att knyta slips, precis på samma sätt som han visade en japansk man på ett bad i Österrike någon gång på 80-talet. Denne japan stannade pappa i omklädningsrummet och frågade om inte pappa kunde visa honom hur man knöt en så snygg slipsknut - han hade nämligen aldrig sett en som var så prydlig och perfekt. Ja, min pappa hade slips ofta - alltid på jobbet och definitivt när vi var på semester för det var liksom högtidliga dagar. Inte de dagar vi bilade längre sträckor men när vi var på plats någonstans och rörde oss bland folk. Jag hittade tom ett foto för ett tag sedan som är taget i maj 1987, då vi var på väg med vår häst till en veterinärklinik och pappa skulle lasta - iförd ljusa chinos, skjorta och slips. I min minneslåda har jag sparat två slipsar eftersom det på något sätt var min pappas signum. Han var alltid noga med sin klädsel och var enligt min faster och moster en snobb i yngre dagar. Så fort han tjänade egna pengar köpte han kläder på Engelska Herr i Malmö. Efter husbygge och barn blev han väldigt ekonomisk men fortsatte alltid att vara mycket välklädd även om han inte köpte märkeskläder.

Åh, vad jag saknar honom! Galet att det kan göra ont i hela mig efter så lång tid... Det gör ju så klart inte alltid det men ändå ganska ofta. Tänk att få krama honom en enda gång till. En lång, varm, fast kram i hans trygga famn. Tänk att få se barnen springa emot honom och han lyfta upp dem på starka armar för att sedan omsluta dem i sin famn. Så mycket värme, kärlek, glädje och kunskap mina barn går miste om. Den sorgen är så ofantligt stor.

Vaccinerad!

Idag har J och jag varit och fått Covid-vaccination! Det var säkert inte helt rätt av en klinik i Malmö att lägga ut bokningsbara tider för åldersspannet 45-49 år redan i tisdags men när nu en kompis på Facebook tipsade om att de hade gjort det, så var jag inte sen att gå in och boka tider. Egentligen skulle vaccinationsställena inte släppa tider för vår åldersgrupp förrän på seneftermiddagen idag så det kändes lite lyxigt att få en tid före alla andra - även om kliniken gjorde fel. Jag tipsade vidare på Facebook och många fick tid tack vare det och delade i sin tur vidare tipset. Samarbete på sociala medier när det fungerar som bäst! Ännu så länge känner jag inga biverkningar alls, möjligen en aning ömhet om jag trycker precis på stickstället.

Det är hektiska dagar nu, precis som alltid i skolans värld vid läsårsslutet. Fyra veckor kvar till semester och sex veckor till nästa vaccination - vi borde hinna med en tur till Tyskland innan det är dags att börja jobba igen! Det är vårt mål i alla fall... H har varit hemma och haft H-sjuka tisdag-torsdag denna vecka så jag har jobbat hemifrån mer än det var tänkt men det gör inte så mycket. Idag har vi varit på Första linjen på samtal och fick med oss lite tips att träna på under sommaren. Det är tydligt att det fortfarande är skolan som är det största problemet och delvis även maten så vi behöver strategier för hur vi ska hantera skolan under nästa läsår. Nu ska hon ju dessutom få betyg... Antingen blir det lugnare och mer konkret när hon får det eller så blir det bara ännu mer krav som hon ska kämpa med. Hon är dock positiv inför att börja sexan eftersom hennes årskurs kommer att vara i en egen del av skolan som är bara för dem. Dessutom kommer hon att ha både Tyska och Hemkunskap och det är två ämnen som hon ser fram emot.

Vi har kunnat njuta av poolen i veckan eftersom vädret har varit varmare. I lördags hade O två kompisar på besök och badade hela eftermiddagen och i söndags firade vi Mors dag tillsammans med min syster och hennes familj och då blev det också mycket bad för barnen. Jag var pliktskyldigt vid graven och satte en blomma på Mors dag men annars kändes det inte som att vi saknade en person när vi sågs. Tyvärr. Igår fick jag meddelande från Skatteverket att dödsboets deklarationen är godkänd och klar och nu återstår bara det sista med att fördela de skattepengar som ska betalas ut mellan mig och min syster och därefter avsluta mammas sista konto där dessa pengar har stått i väntan på att årets deklaration skulle bli klar. Det ska bli så skönt att få ett definitivt avslut på hanteringen av dödsboet! Nu har vi bara x antal silversaker som ska värderas och säljas för att sedan dela förtjänsten med vår moster och x antal tavlor som också behöver värderas och säljas. Det brådskar ju inte men samtidigt är det skönt att få allting ur världen. Åtminstone silvret som även vår moster är inblandad i.

Annars har livet återgått till det vanliga efter vår ofrivilliga isolering. I lördags hann vi med en Pay ´n Ride med lilla B och H så det blev en tidig morgon för att åka till en ridklubb utanför Lund. H var nöjd och lilla B var pigg och glad och tyckte att livet lekte! På kvällen var O på disco med sin klass och hade haft "en av de bästa dagarna i mitt liv". I förra veckan fick vi äntligen klasslistorna över de nya klasser som hans årskurskompisar ska gå i under mellanstadiet. O blev lite besviken över att den som han anser är den stökigaste eleven kom i hans klass men å andra sidan "slapp" han några andra som han inte heller gillar. Det blir säkert bra! Den lärare som de ska ha som huvudlärare har jobbat länge på skolan och är förstelärare i matte så det passar säkert bra för O. Vissa nya kompisar från hans nuvarande parallellklass ser han fram emot att få lära känna bättre men först väntar ett långt, härligt sommarlov. Barnen slutar tisdagen den 15 juni så än är det några dagar kvar men de sista dagarna brukar ju alltid vara roliga och lite annorlunda. O:s klass ska hinna med en Skåneresa på onsdag och den ser han mycket fram emot. De har läst om Skåne under de senaste veckorna och O har verkligen varit intresserad och tyckt att det har varit jätteroligt. Han har redan föreslagit ett antal utflyktsmål som vi ska göra under sommaren och det vill vi så klart gärna. När han tar initiativ till något som är utanför hemmet gäller det att hänga på! Det blir nog en liten egen Skåneresa, tänker vi. Upp längs västra Skåne med besök på Kullahalvön och Nimis. övernattning och fortsättning över till Hässleholm för att besöka Tykarpsgrottan, vidare till Åhus för en Otto-glass och sedan övernattning någonstans på Österlen. Besök vid Ales stenar och lite annat där och sedan hemfärd. Sounds like a plan!