Väldigt länge sedan...

Kanske är uppehållet här på bloggen ett bevis för det jag känner sedan en tid tillbaka. Jag har inte många sekunder över helt enkelt. När man knappt hinner andas finns inte heller tid och ork att skriva. Anledningen till att jag ändå gör det just nu är eftersom jag sitter på kontoret med dörren stängd då jag vill undvika att vara i huset eftersom J har fått en kompis med ytterligare en kompis till kompisen på besök. Jag är inte klädd för att prata med andra och har ingen som helst lust att göra det heller. O är ute och cyklar med en kompis och H är i Lund med kompisar för att äta lunch och gå på bio. Min mobil ligger på laddning i köket så jag har bara datorn att tillgå och då kom jag på att jag kan ta tillfället i akt... Helst av allt hade jag velat vila i sängen i ett tyst hus.

Det har varit galna månader sedan vi skaffade ponny. Till ett redan hektiskt liv adderade jag plötsligt ett halvtidsjobb - minst. Dessutom är detta jobba varje dag, året om. Hade jag fått välja hade vi absolut inte skaffat en egen ponny men det kändes inte möjligt att avstå med tanke på H:s mående och med tanke på att hon vet att jag hade egen häst när jag var i hennes ålder. En ponny ger självklart en massa saker tillbaka men det tar så ofantligt mycket tid, pengar och energi. Kanske borde vi letat lite till och hittat en ponny som H kunde ha klarat själv på ett annat sätt. W är för klurig för att H ska kunna göra något på egen hand och även för svår för att J och H ska klara honom själv. Sedan några veckor är han dessutom halt av en sko som har satt sig på fel sätt i hans hov och det har ställt till det en del. 

Det är dumt att inte skriva så ofta för så klart händer det en massa kul som jag borde skriva om. Jag listar de senaste fyra månaderna i någon form av punkter, både högt och lågt, som ett försök att sammanfatta:

Covid igen... J var på en mässa i Tyskland i början av juni och kände sig inte helt hundra på planet på vägen hem. Han däckade när han kom hem på onsdagseftermiddagen och på fredagsmorgonen vaknade O med feber. Vid halv elva ringde H och sa att hon inte mådde bra och därför gick hem från skolan och vid halv ett gav jag upp på jobbet eftersom jag fick en feber som bara flög på. Galen smittspridning! Den fredagseftermiddagen och hela helgen var det inte mycket med den här familjen... Vi låg i varsin säng och varken J eller jag hade riktig ork att ta hand om barnen och då är det illa! J låg i soffan och jag i sovrummet när H messade och bad om vatten. Jag messade J om han kunde ordna det men fick inget svar. I min säng kunde jag inte förstå hur jag skulle orka ta mig uppför trappan men efter att ha kraftsamlat lyckades jag. På den nivån var det. Att ta hand om en ponny var helt uteslutet så det fick de snälla stallägarna göra. Det är väldigt länge sedan jag har varit så sjuk! Helt galet att lyckas få covid tre gånger på tretton månader trots att både J och jag har tre sprutor sen i januari.

Flytt av W: med krafter som vi egentligen inte hade flyttade vi W till nytt stall en vecka efter vårt covidutbrott. Vi flyttade honom en fredag och på tisdagen efter kom det en annons på Facebook om en ledig plats i den lilla byn där jag letat stallplats länge. Vi var och tittade samma kväll och bestämde oss direkt. Fem minuters cykelavstånd från H:s skola, vilket gör att hon kan sköta stallet själv vissa dagar även om hon inte kan hantera W själv. Det tog emot att i början av augusti lämna det bästa stall jag någonsin stått i men så fick det bli. Nu fick vi dock flytta tillbaka W dit igen under september eftersom han skadade sig och behövde andra faciliteter än stallet han står i kunde erbjuda. På fredag ska vi flytta "hem" honom igen.

Skolavslutning: H slutade sexan och lämnade lärare, klasskamrater och skola med både sorg och förväntan. O var ledsen för att en av hans lärare skulle sluta (vi föräldrar och skolledarna var det inte...).

Midsommarfirande: vi firade midsommar hos oss med en av mina äldsta vänner T med familj och J:s äldsta vän med familj. Familjerna hade träffats vid dop och bröllop men det är ju ett tag sedan. De tre papporna har dock gjort några Tysklands-resor ihop så de känner i alla fall varandra lite bättre. Det mest spännande var tonårsbarnen som inte alls kände varandra... Det behöver ju inte vara helt lyckat att sätta ihop en 18-åring, en 17-åring och två 15-åringar av olika kön som inte känner varandra med det gick bra, mycket tack vara poolen och ett fantastiskt väder.

Semester i Österrike och Tyskland: söndagen efter midsommar styrde vi mot Tyskland och Österrike. Härligt att komma iväg igen efter tre år! Litet missöde första kvällen när H kräktes efter en lång och varm dag i bilen men annars gick resan bra. Passerade södra Tyskland samtidigt som världens sju mäktigaste var där på G7-möte och fick köra på annars avstängda motorvägar eftersom vi var turister som bara skulle passera på väg till Österrike. Härliga dagar i Österrike men eftersom vädret inte var på topp valde vi att åka vidare till Tyskland en dag tidigare än planerat eftersom det var sol och varmt femton mil längre bort. Vi återsåg Bodensee och Ravensburgerland innan vi spenderade två dagar på Legoland i Tyskland. Vi besökte många platser där vi varit tidigare eftersom barnen ville det men till nästa år är vi färdiga med nostalgin och behöver leta nya ställen att upptäcka.

Jobbvecka mitt i sommaren: efter två lediga veckor jobbade både J och jag en vecka och därefter var jag ledig tre och han fyra. Det blev sådär för min del. Nästa år ska jag kräva att vara ledig sex veckor i rad! Jag hade tänkt jobba på förmiddagar och kompa ut på eftermiddagar men det fanns ingen möjlighet till det tyvärr.

Utflykter: den bästa dagen på hela sommaren var enligt barnen när vi cyklade på Ven tillsammans med familjen Si. Andra bra dagar var när vi var på Österlen hos familjen St och på Bakken med min syster och hennes familj. Annars gick mycket tid åt till W och till att försöka göra ingenting...

Skolstart: odramatisk skolstart för O som bara fortsatte där han slutade i våras medan det blev mer spännande för H, som bytte skola, klass och lärare. Att börja högstadiet är stort och för H har det varit en omställning. Vi var på den nya skolan innan skolavslutningen och hälsade på och blev väl mottagna. Lite strul med H:s specialkost i början av terminen men annars har det rullat på ganska bra. Hon är trött och det tar mycket energi med allt som är nytt men hon verkar trivas ännu så länge. 

BUP och ångest: under september går H i en ångestgrupp två gånger per vecka, tre timmar varje tillfälle. Det tar tid och energi från oss alla att öva det som H tycker är jobbigt men det har gått bra och hon har gjort framsteg inom flera områden och verkligen utmanat sig själv. O har haft några kämpiga veckor med läxor som hopat sig och panik över detta. Han blir så ledsen och förtvivlad när det inte går som han vill och har så höga krav på sig själv att det brister för honom när skolan brister i kommunikationen. Många samtal och många åtgärder...

Kaos 1: galen jobbstart för min del och nu är jag slut som artist... Med allt som ska synkas och dessutom en jobbstress på max blir det helt enkelt för mycket. Två barn som har särskilda behov, en skadad häst, en man som reser och en skola som ska ros runt, fungerar inte så bra för mitt huvud. Jag har haft konstant huvudvärk ett par veckor och börjar glömma de konstigaste saker. Min chef har inte jobbat så mycket sedan terminsstart eftersom hon har varit valpledig och dessutom har vi fått 30% fler elever än vad vi hade tänkt så det är lite maxat på jobbet. Jag känner att måttet snart är rågat och min chef rådde mig att ta ledigt men det är svårt för vem ska göra mitt jobb? Om jag är ledig behöver jag ju jobba ännu fortare de andra dagarna för att hinna allt. Förhoppningsvis lugnar det snart ner sig - jag har nedräkning till höstlovet då jag ska vara helt ledig.   

Kaos 2: i omvärlden är det kaos med en galen Putin som just nu genomför folkomröstningar som kommer att leda till att alla som försvarar de östra delarna av Ukraina kommer att ses som angripare av Ryssland och då finns det ett hot som innebär att det blir legitimt för Putin att ta till kärnvapen. Elisabeth den andra har ersatts av Charles den tredje etter 70 år på tronen och här hemma kommer Sveriges första kvinnliga statsminister att ersättas av ytterligare en man under de kommande veckorna, om nu de blågula partierna kan komma överens. Det går nog bra för både Ulf och Charles men jag hoppas innerligt att det inte alls går bra för Vladimir!

Det var väl ungefär det viktigaste. J tycker säkert att jag missar att vi i veckan har fått ett nytt tak och att vi förhoppningsvis snart kan installera solceller, O tycker att jag missar att Fortnite gjorde en ny uppdatering i veckan och H att vi ska åka till Ullared på studiedagen på onsdag men man kan ju inte få med allt. Kanske tar det inte fyra månader tills jag skriver nästa gång. Det är ju bara tre månader till julafton idag och på jullovet kanske jag i alla fall får någon sekund över att sammanfatta det gångna året som om inte förr så skriver jag då...

Moderskap och plikt

För ett par veckor sedan hade Malou von Siwers en kvinna, som ångrade sitt moderskap, som gäst i sitt program "Efter 10". Jag blev väldigt provocerad av intervjun där kvinnan tydligt framhöll att hon hade haft ett bättre liv om hon inte hade blivit mamma. Hennes man hade velat ha barn men hon ville inte. Trots detta hade hon gått med på en graviditet och då fött tvillingar. Mannen hade inte tagit något större ansvar för barnen medan kvinnan hade gjort sin plikt och tagit hand om barnen, som nu var i övre tonåren. Hon beskrev det som att hon troligen hade kunnat bli en väldigt bra skådespelerska om hon hade velat ge sig in i den branschen och att hon hade spelat sin mammaroll väl. Så fruktansvärt! I debatten efteråt var det många som tyckte att detta var en viktig fråga att lyfta och att kvinnan var modig som trädde fram och pratade. I sak kan jag hålla med om att alla frågor är värda att uppmärksamma och lyfta, särskilt sådana som kanske ofta är tabu. Det var dock denna kvinnas okänsliga och själviska sätt att berätta på, som upprörde mig. Var fanns barnens perspektiv? Enligt mamman visste de hur hon kände och hade inga problem med detta. Det har jag mycket svårt att tro. Denna kvinna var välutbildad och hade en ordnad tillvaro när hon blev gravid och som alla andra vuxna människor hade även hon ett ansvar för sin situation och sitt val. Hon menade att ångra sitt moderskap och allt som kommer med det, inte behövde innebära att man inte älskar sina barn. Så är det kanske men för mig låter det som en omöjlig ekvation. Det är ju barnen som har förstört hennes liv - och ändå är det hennes val att skaffa barn. Hur kan man hålla det oskyldiga barnet ansvarigt för att ha förstört ens liv och sitta och prata om hur mycket bättre livet hade kunnat vara om hon inte hade fått barn? Skaffa då inga barn! Och om du ändå blir gravid: gör abort! Och om du inte kan göra abort: adoptera bort barnet till ett föräldrapar som inget annat vill än att bli föräldrar.

Jag tror att intervjun trycker på många knappar i mig. Jag är helt säker på att min mamma också ångrade sitt moderskap. Min pappa har berättat att hon aldrig ville ha barn och att han fick tjata flera år och till slut säga att han inte kunde leva med henne om hon inte ville ha barn. Hon har berättat samma sak för ett par väninnor, har vi fått reda på nu efter hennes bortgång. Kanske kände hon att hon inte var ett mammaämne och det är ju tragiskt att inte våga stå upp för sig själv och välja bort barn om man nu verkligen inte vill ha några. Jo, tiderna var annorlunda i början av 70-talet men ändå. När jag ser tillbaka på min barndom och min mammas liv efter att pappa hade dött, blir det så tydligt att hon alltid var sig själv närmast. Även om vi tycker att de sista tio åren i hennes liv var konstiga och att hon gjorde många galna val, så tror jag tyvärr att det var då hon levde sitt liv som hon ville. En form av frihet som hon inte hade upplevt på länge, kanske aldrig. Hon var 16 år när hon träffade min pappa, 19 när de förlovade sig och knappt 21 när de gifte sig. Hon pratade alltid i negativa ordalag om sina föräldrar och kände sig nog hårt hållen och styrd av dem. Min pappa var säkert inte helt lätt att leva med och ganska bestämd och envis och då klarade hon heller inte att stå upp för sig själv och sina åsikter. Under de år som gick mellan att pappa gick bort och att min syster och jag bildade familj, kände hon nog fortfarande en plikt och ett ansvar för oss till viss del. När vi hade stadgat oss och hade varsin man som nu blev vår närmast anhöriga, kunde hon släppa sin föräldraroll fullt ut och leva sitt liv. Man får ju hoppas att hon var lycklig även om det känns otroligt i den sjuka relation som hon levde i. Hon valde ju ändå detta sätt att leva framför sina barn och barnbarn vid många tillfällen och just ordet plikt är nog en helt rätt beskrivning för vår ömsesidiga relation. 

Mamma gjorde sin plikt som mamma och mormor - tyckte hon nog själv i alla fall. Jag skulle säga att det är tveksamt om hon ens gjorde det. När jag var barn och ända fram till 2007 kan jag se att hon gjorde sin plikt som mamma även om det ofta var jag som fick vara den vuxna och även om hon gjorde det på sitt sätt. Efter att jag träffade J tyckte hon nog att hon var klar. Hon fanns som en figur i våra liv men utan någon värme och utan större engagemang. Visst engagerade hon sig men jag kan undra om det var av fortsatt plikt och för att det skulle se normalt och bra ut utåt eller om det var för att hon verkligen ville? I så fall ville hon inte så ofta. Plikt är helt rätt ord för vår relation, åt båda hållen. När vi var barn tog hon hand om oss av plikt och som vuxna gjorde även jag och min syster vår plikt i relationen med vår mamma. Jag ringde en gång varannan vecka om vi inte hade hörts däremellan och oftast gjorde vi inte det. Min syster ringde med ungefär samma frekvens och ofta stämde jag och min syster av med varandra om någon av oss hade pratat med henne. Mamma ringde absolut ibland men inte så ofta som jag tänker att en mamma kanske gör. Samtalen handlade till stor del om hennes liv och ganska lite om våra.

Med samma pliktkänsla som jag hade sedan pappa gick bort, tog jag hand om mamma när hon blev sjuk. Jag gjorde min plikt som dotter och stod på min mammas sida och stred för att hon skulle få rätt vård. Det var min plikt eftersom hon inte hade någon annan än mig, min syster och till viss del hennes egen syster. Lika mycket var det min plikt som medmänniska när vården misshandlar någon så som man kan säga att de gjorde med henne. Det handlade inte bara om att det var min mamma - det var en person som behövde min hjälp och jag är en empatisk person som gärna hjälper till om jag kan. Vi ordande en fin begravning av plikt - och helt ärligt för att vi ville göra en så bra sammankomst som möjligt för våra gäster. Vi mottog kondoleanser av plikt eftersom vi egentligen inte var särskild ledsna. Kanske spelade även vi vår roll väl? Kanske trodde många att vi ordnade en fin begravning för en älskad mamma? Kanske trodde de att vi grät för att vi sörjde henne? Ja, vi grät så klart inte av plikt men jag gråter alltid när jag ser en begravning på film eller på TV och på mammas begravning var det mer stilla tårar och en sorg över det som inte blev och det hon inte var. Inte av saknad efter en älskad mamma som vi var tvungna att ta farväl av. Tyvärr. 

Idag var jag på sjukhuset i Malmö för att undersöka mina förlossningsskador. Jag parkerade i parkeringshuset där vi oftast stod vid alla våra besök hos mamma och gick samma väg som vi gjorde många gånger då. Kliniken som jag var på ligger granne med kliniken där mamma dog och mittemot ligger psykiatriska kliniken. Jag gillar inte att vara där. Det påminner om helt galna veckor för drygt två och ett halvt år sedan och det påminner om detaljer i alla besök och läkarsamtal som jag helst inte tänker på eftersom jag blir arg och frustrerad. Både över mammas situation och över den usla vården och bemötandet från en del personal. En jobbig morgon med en O i panik, stress på jobbet och obehag inför en utelämnande, obehaglig undersökning blev nog för mycket tillsammans med promenaden i sjukhusområdet. När jag kom in för samtalet som föregick undersökningen kände jag att det nog inte skulle bära och efter några minuter gjorde det inte heller det... Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka och fick förklara att min mamma hade gått bort och att jag tycker att sjukhuset är en jobbig miljö. De trodde att det hade hänt nyligen så jag fick mellan snyftningarna förklara att det är några år sen men orkade inte gå in på detaljer och de frågade inte heller. Läkaren sa att man inte alltid väljer när känslor ska komma till en och det är ju sant. På vägen tillbaka till bilen gick jag in i huvudbyggnaden för att köpa lite lunch och mötte då den neurolog som ansvarade för mamma mot slutet och var den som hade återgivning efter obduktionen. Han kände inte igen mig men det kändes ändå bra att det var honom jag mötte och inte den ansvariga psykiatern... Konstigt ändå att jag mötte just honom. En positiv sak med besöket: jag slipper en större operation där bak men ska fortsätta undersöka om de kan ordna till det lite framtill.   

Sköna maj välkommen!

Tre veckor som hästägare idag! W har landat in i sitt nya stall och verkar trivas. Han var ganska spänd i början och är det tidvis fortfarande men det blir bättre och bättre för varje dag. Han har varit hos säljaren i sex år och de köpte honom direkt från uppfödaren när han var fem år så han är ju inte van vid så många olika människor. Klart att det blir konstigt för honom en bra tid framöver innan han lär känna oss. Vi har ridit på ridklubben ett flertal gånger och det har gått bra även om promenaderna dit har varit lite äventyrliga... W är ganska lättskrämd och då vågar inte H sitta på. Om hon hade vågat det tror jag inte att han hade hoppat till så ofta eftersom hon hade stöttat honom men det är ju ett moment 22 eftersom hon blir räddare ju mer han hoppar till och han troligen hoppar till mer eftersom hon inte är på... Det som är bra är att W hoppar till men sen lugnar sig snabbt, funderar och går vidare. Han är aldrig spänd eller stirrig någon längre stund och det finns alltid en anledning, t ex en cykel (som han aldrig har sett tidigare), en lastbil, en bil med gallersläp, en motorcykel etc. Han tittar inte på många saker som andra hästar hade kunnat vara rädda för och det har jag försökt förklara för H. En häst är ingen maskin och om man vill ha en ponny som man kan tävla dressyr med kan den inte vara för ouppmärksam och likgiltig inför saker i omgivningen även om den så klart ska vara lydig och lita på ryttaren om denna säger "gå". Där vi har honom nu är det mycket trafik men om en månad flyttar vi längre ut på landet och det tror jag att han trivs bättre med. Det är egentligen inte ett stall som vi hade valt men nu finns det inget annat ledigt så vi får ta detta så länge. "Så länge" kan kanske bli ett eller två eller tre år, svårt att veta. Vi står i kö på tre olika ställen men de är populära och har långa köer tyvärr.

Annars rullar livet på i en sedvanlig hektisk fart precis som alltid i april och maj. Det är inte många veckor kvar av terminen nu och om tiden går fort annars så rusar den alltid i slutet av vårterminen. Imorgon är det fem veckor kvar tills eleverna slutar och det är mycket som ska hinnas med innan dess. Våra barn slutar inte förrän den 16 juni, vilket framförallt H tycker är väldigt orättvist. Kompisen i Lund slutar den 10 juni och det är svårt för H att förstå att alla barn går 178 skoldagar varje år men att kommunerna kan planera läsåren olika. Om man dessutom gör som vår hemkommun och lägger ut sju studiedagar istället för de fem som är tillåtna enligt skollagen så blir terminerna längre... Söndagen efter midsommar ska vi ge oss iväg på en efterlängtad bilsemester för första gången på tre år. Det blir inte Italien som vi hade tänkt eftersom det fortfarande finns en hel del covidrestriktioner där men det blir i alla fall Tyskland och Österrike. Vi kan inte vara iväg riktigt lika länge som vi brukar eftersom vi inte kan lämna W alltför länge men nästan två veckor planerar vi att vara ute. Ju mer man fäster sig vid en häst desto svårare blir det att vara borta så jag tänker att det är bäst att passa på detta året... 

J har åkt till Polen idag och stannar hela veckan för att komma hem över helgen och sedan åka iväg ytterligare en vecka... Underbart i detta redan maxade liv. Not. Det blir en hel del färdigmat och det blir en del ensamtid för O, vilket alltid ger dåligt samvete. H är för liten och W för stor för att hon ska kunna klara honom själv så jag måste till stallet varje dag. Det är även långa dagar på jobbet så det gäller att få ihop livet på alla sätt. Som tur är har O fastnat för Fortnite och spelar varje dag, ibland i flera timmar och med många olika kompisar. Han har ju en del speltid att ta igen om man jämför med hans jämnåriga och så länge han kommer när vi ska äta eller när vi ropar på honom av andra anledningar samt går ut varje dag, får han gärna spela. Han interagerar med kompisar hela eftermiddagarna och kvällarna och har återknutit kontakten med flera kompisar i skolan tack vare Fortnite och det känns jättebra! Han reflekterade själv över att det är mycket roligare nu när han kan prata med kompisarna om spelet och förstår vad de andra pratar om. Nu gäller det bara att han inte blir helt beroende och fast i detta - han har ju lätt att snöa in på olika saker i olika perioder. Just nu pratar han inte om så mycket annat än Fortnite och jag hänger inte riktigt med... Huvudsaken är att han har roligt och det har han! Det känns dessutom bra att han umgås med sina kompisar mycket mer - även om det är digitalt.

Igår hade vi en dag då O i alla fall fick lite mer uppmärksamhet. Först hade vi hans 10-årskalas på Laserdome tillsammans med en klasskompis, vilket var mycket lyckat, och sen var vi på O:s första konsert. Han spelar ju gitarr en gång i veckan sedan snart fyra terminer tillbaka men det är ungefär det han gör. Han övar ytterst sällan hemma men vill ändå fortsätta till hösten. Nu hade han skrivit en egen melodi som han framförde. Jättemodig och duktig eftersom han var så nervös innan! Ingen visste ju hur låten skulle gå så ingen kunde heller veta om han spelade rätt eller fel, vilket var en fördel. H var på marknaden som ordnas i byn första helgen i maj varje år och som nu ordnades för första gången på tre år. Hon och flera kompisar gick iväg vid 11-tiden och kom hem vid 17. Vad de gjorde där så länge är svårt att förstå men de hade i alla fall haft roligt! På kvällen premiärbadade J och barnen i poolen - det gäller att passa på och värma upp den nu innan vi får höjt elpris från och med den 1 juli. Vi band elpriset för snart två år sedan och har haft ganska mycket lägre elräkning än många andra det senaste halvåret men nu är det snart slut med det...

Dags att krypa till sängs denna 9 maj som inte blev särskilt historisk, i motsats till vad många experter trodde. Putin förklarade inget krig mot Ukraina och utropade heller ingen seger. Det blir nog ett långt krig så länge denna galna mytoman får styra det stora landet i öster.

Tonårsföräldrar!

Vår allra finaste H fyllde 13 år igår! Vi påbörjade firandet redan i lördags med släktkalas och firade både henne och påsk. Så kan vi göra de år påsken är sen och det är väldigt smidigt. Hela släkten var på plats och det blev en bra kväll med glada och nöjda barn. Som vanligt massor med fix innan men det är ändå ganska lätt när det är påskmat som ska serveras. I söndags hade vi en återhämtningsdag och det behövdes verkligen. J och jag har motat en förkylning med ipren och coldzyme hela påsken eftersom det inte var läge att bli sjuk just nu men det tar på kroppen eftersom den inte är på topp.

Hela veckan har vi kämpat hårt för att ro i land ett ponnyköp och en leverans av densamma på H:s födelsedag. I onsdags var det dags för veterinärbesiktning och jag måste erkänna att jag sov dåligt natten innan. Jag orkade inte tänka på om ponnyn inte skulle gå igenom... Barnen trodde att jag var på jobbet under förmiddagen men det var jag bara under en halvtimme på morgonen och sedan åkte jag till veterinärkliniken. W skötte sig hela tiden och klarade alla test och även röntgen. En stor lättnad och tårar från både säljare och köpare! Vi var överens om pris och leverans så jag åkte direkt från kliniken till en hästaffär för att köpa ströpellets till boxen och saker som ponnyn behöver i hage och stall. J köpte material till staketet och var i stallet i fredags och fixade en ny hage under förevändning att detta var den enda dag som han och stallägaren kunde samtidigt. H fick veta att vi skulle besiktiga den 29 april, eftersom det var den tid som jag först fick när jag kontaktade den klinik jag helst ville anlita. Hon hade en nedräkning till sin födelsedag och en nedräkning till den dagen. Vi berättade bara för ett par enstaka personer för att risken att försäga sig skulle minimeras. I torsdags var jag på en inköpsrunda för att ordna ytterligare saker som behövdes direkt vid W:s ankomst.

Igår var så dagen här! Vi inledde med sedvanlig uppvaktning och frukost på sängen och H blev glad för många hästrelaterade presenter, en ny telefon och en ny kavaj, som hon visste om men som jag hade bytt knappar i så att den blev lite finare. Förmiddagen gick åt till att förbereda brunch för H:s gudföräldrar som kom klockan 12. Vädret var fantastiskt så vi kunde äta ute och inte riskera att de skulle bli smittade av vår förkylning. Barnen lekte på ovanvåningen när vi såg bil och släp rulla in på granngatan, helt enligt planen. Vi kallade på H och sa att det kom mer folk och att hon skulle gå ut. Hon blev så överraskad, nästan chokad, och grät av glädje när hon insåg att det var W som kom! Hon fattade ingenting först men efter att vi hade intygat att han hade kommit för att stanna var hon så glad och lättad. Vi sa hejdå till gästerna, som var glada att de hade fått bevittna händelsen, bytte om och åkte sen ut till stallet. W lastades av, gick en liten runda på ridbanan och sedan släppte vi honom i hagen. Han är inte van att gå på gräs och var väldigt nöjd över en hel hage full med gräs. Vi fick massor av saker som vi lastade av och sedan var det dags för familjen att ta farväl i lugn och ro. De var så klart jätteledsna även om de tyckte att det kändes bra med oss som nya ägare.

Vi åkte hem, bytte om snabbt och fortsatte till den fonduerestaurang som vi brukar äta på när H fyller år. De har haft stängt under pandemin och öppnade för ett par veckor sedan så det blev ett kärt återseende. Efter att ha ätit tårta i flera dagar var vi inte så sugna på efterrätt utan åkte direkt till stallet när vi hade ätit klart. W hade kommit in i sin box och verkade trivas bra trots sin sura lilla granne B. I morse fick vi rapport att han hade tagit en morgongalopp i hagen och när jag kom ut vid lunchen hade han knappt rört morgonhöet utan bara ätit gräs. Han blev mäkta missnöjd när jag stängde av större delen av hagen eftersom det inte är bra med för många timmar på gräs i början men fann sig snällt efter ett tag. H fick vara hemma från skolan idag och smälta allt som hände igår och hon cyklade själv ut i stallet och mockade och gjorde höpåsar. I eftermiddags åkte vi ut tillsammans och pysslade med både W och B. H red B och jag ledde W bredvid - eller egentligen före eftersom han var ganska mycket snabbare. Han var lite nyfiken och spänd men lugnade sig snabbt. I morgon blir det nog en promenad till ridklubben för att kunna rida på en bra bana.

Ett händelserikt lov med en sjuk O som inte gjort så många knop, H som var modig och tog hål i öronen i fredags och jag och min syster som tillsammans med vår moster äntligen har fördelat det silver och guld som vår moster och mamma ärvde 1984 när vår mormor dog och som borde ha varit fördelat för länge sedan. Vår moster fick hem allt till sig för några veckor sedan och hade varit och värderat det. Själva delningen av sakerna är ett kapitel för sig som vi kan ta en annan gång... Egentligen tillföll ju allting mig och min syster eftersom det fanns förvarat hemma hos mamma när hon gick bort men vår moster har vakat över detta och frågat efter det massor av gånger. När vi hade valt det vi ville ha (efter att vår moster och våra kusiner hade tingat det de ville ha) och räknade ihop de sakerna, "övertrasserade" vi vår del med 200 kr (av drygt 27 500 kr) och tänkte att det kanske inte spelade så stor roll men det gjorde det minsann! "Orka", som H hade sagt... Med tanke på att allt egentligen var vårt kunde man tyckt att detta inte spelade så stor roll men det gjorde det. Jag erbjöd mig att swisha men har ännu inte gjort det. Suck! Detta var det sista vi hade kring mammas saker om man inte räknar med det som bara var hennes och som jag och min syster behöver få värderat och dela mellan oss. Det ska dock inte ta 35 år!

Hästtankar

När det händer mycket i livet brukar jag ha svårt att sova hela nätter. Jag somnar nästan alltid utan några problem men vaknar mellan fyra och fem på morgonen och har sedan väldigt svårt att somna om. Hjärnan startar direkt och börjar tänka på det som just då eller nu upptar tankarna även dagtid. Just nu är det den stora förändringen i att köpa och ha en egen ponny som tar stor plats i mitt huvud. Det är roligt men det är klurigt och ett lite skrämmande stort ansvar. Dessutom handlar det om mycket pengar och en massa saker som behöver köpas in. Vi måste ha något bra ställe att ha ponnyn på och det är just detta som för tillfället är en oro. Sedan länge har vi fått besked att vi tillfälligt kan ha ponnyn där lilla B står även om det inte är optimalt. Vi behöver göra en del förändringar och det blir lite stökigt för ägarna men de ställer upp och är supersnälla så det känns bra! Vi har bokat semester vecka 26 och 27 och ska sen jobba vecka 28, då jag trodde att familjen på gården skulle vara på semester. Nu visade det sig att de ska åka den 28 juni, två dagar efter oss, och vara borta en vecka. De hade räknat med att vi är hemma och kunde hjälpa till med hästarna och jag hade räknat med att hjälpa till vecka 28 när jag trodde att de var borta... Ett alternativ är att boka om så att vi åker vecka 29 och 30 istället men då är ju hela Europa på resande fot så det känns inte som ett bra alternativ. Ännu har jag några månader på mig att lösa det hela och förmodligen kommer det att lösa sig men hur vet jag inte ännu och det stressar mig.

Vi har ju inte ens en ponny ännu. I fredags var vi och tittade på den ponny som vi även tittade på förra fredagen och det kändes lika bra som senast. Jag har funderat mycket fram och tillbaka i veckan och kände väl ganska direkt att detta var en ponny för H. I början av veckan bokade vi det andra provridningstillfället och jag förstod på säljaren att även de tyckte att det kändes väldigt bra. Jag kollade därför tider för veterinärbesiktning under onsdagen efter att ha messat med säljaren om hur fort de kunde tänka sig att släppa iväg ponnyn. Jag berättade att H fyller år på annandagen och att det hade varit så roligt att kunna överraska henne med en ponny då. Lite tight eftersom veterinärkliniker oftast har mycket att göra men jag lyckades hitta en tid nu i veckan då både jag och säljaren kunde. Hon är lärare så det passade henne bra att göra det på lovet. Jag försökte pruta lite på priset och få med en jättedyr, specialanpassad sadel men lyckades inte. De har fler spekulanter på kö så det är inte läge att pruta tyvärr. Orkar inte tjafsa om några tusenlappar hit eller dit när det ändå är så mycket pengar som vi ska punga ut med - jag vill bara att det ska bli bra och att han ska komma hem till oss. Han är väldigt gullig!

Det är en massa fix kvar och massor av saker som ska inhandlas. Ridsporten är verkligen inte för alla tyvärr... Det är enorma summor pengar man måste ut med varje månad när man har häst! Jag ringde försäkringsbolaget och kollade och bara försäkringen kommer att kosta 1700 kr per månad. Sen tillkommer stallplats, mat, skor, hovslagare, träningar, tävlingar, inköp av saker till häst och ryttare, inköp av transport och underhåll av den mm. Bara att göra det helt enkelt och tänka att mormor och morfar hade velat detta för H och gärna är med och sponsrar... Den ponny vi har hittat är kusligt lik min systers ponny i huvudet och blicken och även i storleken! Håller nu alla tummar för att den ska vara frisk och gå igenom besiktningen, annars vet jag inte vad jag gör.

Idag hade vi för en gångs skull en hästfri dag och hade bestämt oss för att åka in till Lund för att äta lunch och gå på bio. I natt väckte O mig och hade ont i halsen och han var rejält hängig så han kunde inte följa med. Det var främst för hans skull som vi skulle gå på bio men nu ville han att vi andra skulle gå medan han stannade hemma. Jag sa förstås att jag skulle vara hemma med honom men det ville han inte och jag kände att det inte spelade så stor roll eftersom han ändå bara skulle vila i sängen eller spela. Succén med Fortnite håller i sig och han har haft så roligt med olika kompisar i veckan! Igår hade han en kompis här på eftermiddagen - ingen han har lekt med innan men de leker i skolan och det var kompisens pappa som kontaktade J och frågade om O ville leka. Kryss i taket! Idag var en annan kompis här och ringde på men det gick ju tyvärr inte att leka idag. Igår var J och jag och hämtade nya stolar till vardagsrummet och en soffa till O:s rum. Idag bar vi upp soffdelarna och skruvade ihop den och det blev jättebra i O:s stora rum som hittills mest bestått av säng, bokhyllor och ett golv med massor av lego. Nu blev det ett vardagsrum i rummet och på onsdag beger vi oss till Ikea och kompletterar med lite olika möbler för att det ska bli riktigt bra. H städade hela sitt rum (under stora protester) eftersom hon ska ha fyra kompisar här imorgon när vi jobbar.

Dags för sängen - en fullspäckad vecka väntar! Lov får jag ha någon annan gång... 

Krig... 2022?!

Det här inlägget påbörjade jag för snart en månad sedan men kom inte längre... När jag skrev senast hade kriget i Ukraina pågått i ett par veckor och nu är det över fem veckor sedan Europas säkerhetsläge snabbt förändrades till det sämre. Mycket sämre. Jag följde nyheterna och olika tidningars uppdateringar många gånger per dag. Till slut kände jag att det påverkade mig för mycket och begränsade mig själv så att jag bara läste/tittade morgon, eftermiddag och kväll. Den senaste veckan har det rapporterats klart mindre om kriget än i början. Det är fortfarande precis lika hemskt men kanske har händelserna tappat i nyhetsvärde för tidningar och TV? Att det skulle bli krig i Europa 2022 hade nog inte många sett komma. Det är galet att mänskligheten (eller Putin) inte har kommit längre än så. Krig känns så primitivt och kastar oss tillbaka många årtionden när det gäller demokrati, jämställdhet och utveckling.

Den 24 februari var det sportlov och vi hade för länge sedan bokat en hotellnatt i Helsingborg. Jag behövde jobba på förmiddagen eftersom jag hade en träff i det ledarutvecklingsprogram som alla kommunens chefer går. Vår kursledare, en erfaren psykolog med rötterna i Estland, var professionell när vi inledde med att förfasas över Putins beslut. Hon sa kort att hon helst inte pratade om det som hade hänt utan ville fokusera på vår agenda och det gjorde hon sedan på ett bra sätt. Jag kände däremot att mina tankar var någon helt annanstans och hade svårt att bidra på samma sätt som vanligt. Vi åkte mot Helsingborg vid lunchtid och hade en trevlig eftermiddag och kväll. Barnen hade valt att vi skulle bo på ett hotell som vi hade sett senast vi var i Helsingborg så det gjorde vi. Det hade dock inga familjerum så vi fick ha två rum och de låg tyvärr inte bredvid varandra utan i olika delar på samma våning. H messade mig att jag skulle titta ut genom fönstret när vi slappade lite inför middagen men genom vårt fönster såg vi inte det barnen såg eftersom de hade rum i ett annat väderstreck. På Kärnans trappa hade folk samlats med Ukrainska flaggor och tända ljus. De sjöng sånger, troligen på ukrainska eller ryska, och jag var tvungen att föreviga detta ögonblick. Även utan detta tror jag att jag för alltid kommer att minnas vad vi gjorde den 24 februari 2022 men det kändes viktigt att dokumentera det i bild. Vi åt middag på en fondue-restaurang som vi hade hoppats mycket på efter att Malmös kända fondue-restaurang stängde i samband med pandemin och inte har öppnat igen förrän nu i veckan. Vi blev ganska besvikna över både mat och bemötande och dessutom blev vi fattiga på kuppen. Det var absolut inte värt de pengar vi betalade och till Oasen i Helsingborg återvänder vi inte! På fredagen åkte vi över till Helsingör, bara för att känna att vi kunde göra det utan en massa meck. O var inte överförtjust så vi stannade inte så länge men det var roligt att vara utomlands för en kort stund i alla fall!

Förutom att kriget upptar mycket energi och tankar gör även vårt hästletande det. Det är ju ett lyxproblem i sammanhanget men tar enormt mycket tid. För H är det en ständig kamp mellan hopp och förtvivlan och hon har i princip velat ha alla ponnyer vi har tittat på. Det har dock varit nyttigt att titta på många och kanske, kanske har vi nu hittat rätt... Vågar knappt skriva det och vågar knappt tänka på hålet den kommer att skapa på bankkontot men den var trevlig på alla sätt och då tänker jag att mormor och morfar får sponsra lite. Förhoppningsvis går den att sälja igen när H är för gammal eller för lång eftersom den bara är 11 år och då kanske vi kan få tillbaka lite pengar. Vi köper nog ponny när de är som allra dyrast men det finns inte mycket vi kan göra åt det. Idag var vi och provade ytterligare en ponny som de ville ha nästan lika mycket pengar för som den igår och då blev helt plötsligt den igår ganska billig...

Ponnyn idag stod utanför Höganäs och därför tyckte J och jag att det kunde vara kul om hela familjen åkte iväg på en liten utflykt. H och jag har varit på många turer på egen hand så nu gjorde vi en liten plan som vi tänkte att O kunde gå med på. Mutan var att handla lördagsgodis i favoritaffären på Väla-området i Helsingborg. När vi presenterade idén i onsdags var O med på det men han missade att vi behövde åka klockan 10. På förmiddagarna på helgen vill han vara hemma och leka ostörd på sitt rum i lugn och ro och när han igår kväll insåg att vi behövde åka så pass tidigt bröt han samman totalt och skrek och grät i två timmar. Han prövade sina föräldrars tålamod och kunskaper i lågaffektivt bemötande... I morse var han fortfarande sur men hade kapitulerat och satt påklädd och klar i bilen när det var dags att åka utan att vi behövde tjata. Troligen kommer han aldrig att få en diagnos eftersom han är högfungerande på väldigt många sätt, speciellt i skolan, men han har helt klart starka autistiska drag. Vi måste vara väldigt fyrkantiga i många saker för att hans och våra liv ska fungera hyfsat smidigt. Vi villkorar till exempel alltid hans speltid på helgerna med att han först måste gå ut. Att ha en "utestund" som han själv kallar det, ser han nästan som ett straff. Det är mycket skrik och panik de helger då han inte vet vad han ska göra. Det brukar sluta med att han cyklar eller sparkar sparkcykel en runda men alltid efter vilda protester. Någon enstaka lördag eller söndag har han fått slippa under vintern om det har ösregnat eller blötsnöat men annars måste han ut minst en kvart, gärna längre. För några veckor sedan kom han ner från sitt rum på morgonen när han hade vaknat, klampade genom korridoren och kastade sig i vår säng och grät. Vi hann bli lite oroliga att han hade skadat sig eller något liknande innan han ropade "men det är ju sol ute, då måste jag gå ut idag!". De flesta andra hade nog uppskattat en strålande helgmorgon med klarblå himmel men inte vår O...

Det är väldigt sällan som han har kompisar hemma. Han trivs bra på egen hand och bryr sig inte så mycket om vad andra kompisar gör utan leker gärna själv. När han ibland leker med kompisar har de alltid jätteroligt så han behöver en liten knuff då och då för att göra detta. Det är lite trist att han har ganska speciella kompisar som också är ganska introverta och inte har behov av att umgås. Deras föräldrar tar sällan eller i princip aldrig några initiativ till att barnen ska ses utan de gånger det händer är det vi som ordnar och barnen som kommer hit. Det gör absolut ingenting men det blir lite tjatigt att bara vi frågar. Förra helgen var O ute på sin sparkcykelrunda och då mötte han flera av sina kompisar som också var ute och cyklade. Det visade sig att de hade kommunicerat via Fortnite och bestämt träff genom att prata i spelet. Jag trodde aldrig att jag skulle uppmuntra O till att spela Fortnite men eftersom i princip alla hans kompisar gör det har vi flera gånger frågat om inte O också vill göra det. Han har dock inte varit ett dugg intresserad men efter händelsen förra veckan bestämde vi att J ändå skulle ladda ner det och se om O kanske kunde tycka att det ändå var kul. Igår eftermiddag gjorde de det och självklart tyckte O att det var hur kul som helst och spelade både igår kväll och i morse (spel innan utestund eftersom det var en utflykt som han inte gillade - en eftergift i det annars mycket fyrkantiga upplägget...). Ikväll spelade han med våra vänner familjen S:s äldsta son och kommunicerade via telefonen och jag hörde på de glada utropen att de hade väldigt roligt!

Annars har det inte hänt så mycket utöver det vanliga. Förra lördagen blev i och för sig lite annorlunda. J och barnen skulle åja till farmor och farfar och överraska med brunch tillsammans med J:s syster och hennes familj eftersom farfar hade fyllt år och jag skulle iväg och döma. På morgonen var H lite ledsen över att det tar så lång tid att hitta ponny och då pratade vi om att vi kunde kolla när nästa klubbtävling var på ridskolan. Vi låg i sängen i godan ro och kollade detta när vi insåg att det var då, den dagen, med start kl. 13.00... H blev helt förtvivlad eftersom hon hade sett mycket fram emot att rida en speciell ridskoleponny på tävling under våren. Jag fick dra igång värsta kedjan av fixande för att ordna så hon kunde starta och att det fanns någon som kunde hjälpa henne. Jag kunde ju inte avboka mitt domaruppdrag med så kort varsel så J fick åka direkt från sina föräldrar till stallet och H hann inte följa med och fira farfar utan fick ordna lunch och förberedelser av ponnyn på egen hand. Till slut löste det ändå sig bra, H red och kom tvåa. Jag dömde hela eftermiddagen och kastade mig sen hem för att direkt åka vidare och fira min ena guddotters 18-årsdag. En maxad lördag minst sagt! Helgerna i mars har gått åt till mycket domeri och hästtittande så det har nästan inte känts som om jag har varit ledig. Satsar på lite lediga dagar under påsken istället... 

Efter hand som jag skriver kommer jag på att det ändå har hänt en del utöver den vanliga vardagslunken. Oroligheterna i Europa ger en spänning i vardagen som jag gärna hade varit utan men det vanliga vardagslivet här hemma måste ju ändå rulla på. Våra grannar har en ukrainsk mamma med två barn och deras mormor boende hos sig men på jobbet har vi inte fått några flyktingar ännu. I mars hann jag vara en natt på Ystad Saltsjöbad på ledarutvecklingsutbildning och två nätter i Göteborg i samband med Nordiska Skolledarkongressen. Den inleddes på sämsta tänkbara vis eftersom två lärare på Malmö Latinskola dödades på kvällen precis när vi hade kommit upp. Jag och min chef körde bil men min nya kollega åkte tåg och delade kupé med den ansvariga rektorn från Malmö, som fick vända hemåt direkt när han hade kommit upp. Usch! Det var mäktigt och fint att inleda kongressen med en tyst minut som alla 1500 skolledare deltog i men händelsen la självklart sordi på stämningen. Jag tror att alla tänkte "tänk om det hade varit mina lärare eller min skola (eller jag själv) som drabbades".

Imorgon ska jag inte göra många knop. J ska packa och åka till Spanien för att vara borta hela veckan och jag ska rådda det mesta här hemma på egen hand. Det är inga större problem nu när barnen är stora men lite extra meck blir det vissa dagar. Jämfört med situationen för familjer i Mariupol är det dock mer än hanterbart och jag ska inte klaga en sekund, bara vara tacksam. 

Man ska inte ropa hej...

Hela februari har gått och snart halva mars också utan att jag har tagit mig tid att uppdatera här. Sist skrev jag att vi borde klara oss från covid eftersom vi sedan ett par veckor hade tagit vår tredje spruta. Vi trodde ju även att O hade covid i januari när han var riktigt sjuk även om testerna visade negativt. Söndagen den 30 januari vaknade han med kraxig hals och hade lite feber men vi tänkte att det var bäst att vänta en dag innan vi testade eftersom han hade så milda symptom. På måndagen hade han mer feber och var allmänt påverkad och vi kom överens om att vi skulle ta ett snabbtest på kvällen. Jag var hemma på förmiddagen och J kom hem under eftermiddagen. En stund innan halv fem ringde J mig och sa att H hade kommit hem från en kompis och bara grät. Han fick inte fram från henne vad det var och jag tänkte att det kanske var ett nytt blodsockerfall, så som hon fick förra våren. Jag var ändå på väg att stänga ner på jobbet och bege mig hem och oftast brukar det vara lättare för mig att nå fram till H så jag var inte så orolig. Vi kom överens om att J skulle sitta med H tills jag kom hem. Han hade lyckats få i henne lite saft och något litet att äta.

När jag kom hem tio minuter senare, satt J med H på golvet och jag såg att hon hade kräkts. De satt med ryggen mot ingången till vardagsrummet så jag såg inte ansiktena direkt. Förra gången hon hade blodsockerfall kräktes hon också så jag tänkte igen att det var så det var. J vände sig mot mig och jag såg att han hade gråtit. "Ambulansen är på väg", sa han. Ambulans..? Först då märkte jag att H var helt borta och inte satt för egen maskin utan J stöttade henne till sittande ställning. Hon noterade knappt att jag kom och att jag bytta av J och tog henne i min famn. Ögonen var öppna men hon var liksom inte där. Hon mumlade bara något ohörbart när jag försökte prata med henne. J berättade att han hade gått ut i köket för att snabbt ta ut det som var i ugnen och att O då hade ropat i panik att det var något konstigt med H. När J kom in i vardagsrummet satt hon i soffan och krampade i hela kroppen med huvudet i en konstig bakåtvänd vinkel. Hon andades inte och J fick snabbt ner henne på golvet och la henne i framstupa sidoläge samtidigt som han ringde 112. Med stöd av personen i telefonen fick han efter vad som kändes som en evighet men troligen var en dryg halvminut, liv i henne igen och krampen släppte. Det var efter det som hon kräktes och strax efter det kom jag hem. Det var nog tur att det var J som var hemma och inte jag. Jag kan hantera många situationer och agera snabbt, tydligt och rationellt men när barnen inte andas tappar jag det. Det har hänt en gång när O var fyra månader och hade RS-virus och en gång när han var tre år och hade falsk krupp. 

Nu kunde jag gå in med ett lugn och styra upp förberedelser för att åka till sjukhuset, gå upp och kolla hur stackars O hade det och försöka övertala honom om att komma ner till oss. Han låg under sitt täcke och grät hejdlöst, helt övertygad om att H skulle dö. Stackaren!💗Jag ringde också H:s kompis för att kolla hur H hade betett sig hemma hos henne. Allt hade varit som vanligt tills H plötsligt hade sagt att hon måste hem och bara gått. Ambulansen kom och när de hade varit på plats några minuter kvickande H till lite mer och blev nästan som vanligt. Hon undrade lite över vad som hade hänt men kunde svara på ambulanspersonalens frågor och medverkade snällt på de olika undersökningar som de ville göra. Jag ropade på O så att han skulle komma ner och se att det inte var något farligt och att H var ok och till slut kom han. I tumultet glömde jag att han troligen hade covid... Personalen verkade inte ta så stor notis på det annat än att vi behövde ha munskydd i ambulansen och på sjukhuset. När vi kom till sjukhuset stod en läkare och flera sköterskor och väntade på oss och det blev ett snabbt omhändertagande med många olika undersökningar och prover. H kräktes en gång till men var annars ok och sov mest. Vi fick stanna fyra timmar men läkaren, som var väldigt noggrann och grundlig, kunde inte hitta några fel. De kunde konstatera att det inte var epilepsi och det var så klart skönt men samtidigt hade vi gärna velat veta vad det var... Läkaren var helt lugn och menade att en gång är ingen gång och så kanske det är. Det är tydligen inte ovanligt att detta kan hända barn och ungdomar.

J och O hämtade oss och när vi kom hem kom vi ihåg att ta det där covidtestet på O. Det dröjde inte ens ett par sekunder innan testet visade ett klart och tydligt streck för positivt... Både jag och J var hemma hela tisdagen och onsdagen eftersom vi inte kände att någon av oss ville vara själva. Reglerna för karantän var ju ändrade så utifrån O:s covid hade vi kunnat gå och jobba men det var väldigt skönt att bara vara hemma och landa lite. På onsdagen fick vi tid för EEG - H tog det hela med ro och var mest orolig för hur hon såg ut med den fula mössan och alla sladdarna... Läkaren ringde redan samma eftermiddag och EEG visade inget som inte var normalt. Skönt! Eftersom O var sjuk kändes det bäst att H fick vara hemma, återhämta sig och göra lite skolarbete hemifrån. På fredagsmorgonen vaknade jag och kände mig inte helt ok. Jag tog tempen och hade 38,8 grader... Frös lite och hade lite ont i halsen. Jag jobbade hemifrån på förmiddagen med diverse möten och vid lunchtid tog jag ett självtest eftersom vi ändå hade väldigt många. Först visade det inget men när jag tittade efter tio minuter var det ett svagt streck och ett positivt resultat. Jag lyckades jobba hela dagen men både lördagen och söndagen tillbringade jag i sängen eller i soffan. Feber, ont i kroppen och en mastodontförkylning! På söndagen fick jag sällskap av H som vaknade med feber då... Inte ens lönt att bråka om test - det hade vi redan gjort på fredagen eftersom det var fem dagar sen O blev sjuk. Hon hade total panik men efter en muta om ett speciellt schabrak tog hon testet själv och det gick bättre än när jag försökte. På måndagen skulle jag vara på en heldagsutbildning - digitalt som tur var... Jag deltog hela dagen, liggandes i sängen med kameran av. Funkade hur bra som helst! Det gäller att ta vara på pandemins positiva lärdomar... De två kommande dagarna jobbade jag halva dagar och vilade resten. Helt i form var jag dock inte förrän ett par veckor senare.

Precis när vi trodde att pandemin nästan var över och började planera för en resa till London i maj och för en sommarsemester till Italien, bestämmer sig en galen man för att göra tillvaron fruktansvärt mycket sämre för ett helt land som bara vill leva i fred och frihet och lite sämre för alla i Europa...

När man påminns om att tiden är här och nu...

Ibland behöver man påminnas om att livet är här och nu och att man måste ta tillvara varje dag. I förra veckan berättade en väninna till mig om en som hon känner som innan jul fick ont i nacken. Det blev värre och hon sökte hjälp av naprapat. Efter det besöket blev det ännu värre och hon sökte då vård eftersom hon även hade tappat kraften i sina armar och hade ont i ryggen och ena benet. Hennes infektionsvärden var skyhöga så hon fick röntgen direkt och då hittades en stor tumör i nacken samt flera längs ryggen. Hon hade även en tumör i bäckenet som påverkade benet. Vården levererar verkligen i detta fallet och under denna och förra veckan har hon genomgått undersökningar och gjort förberedelser för behandlingar. De har hittat modertumören i ena lungan och även en tumör i levern. Hon har drabbats av den sortens lungcancer som främst drabbar kvinnor som aldrig har rökt och som har ökat markant de senaste trettio åren. Prognosen är tyvärr inte särskilt god om man får tro allt som går att googla sig till.

Jag är inte så bra på att hantera cancer. Det är jag aldrig men särskilt inte när det kommer så här nära. Jag vet vem hon är eftersom vi är uppväxta i samma by och hon gick i samma klass som min bästa kompis lillasyster. Hon har dessutom jobbat på H:s skola när H gick i förskoleklass. Förskoleklassen var delad i två grupper och H var i den ena medan hon jobbade i den andra men på morgnar och eftermiddagar träffade man ju på alla pedagoger så jag har så klart pratat med henne ett antal gånger. Hon har en öppen Facebook och i måndags gick jag in och läste det hon hade skrivit de senaste månaderna. Det tog mig verkligen hårt, så hårt att jag fick vänta en halvtimme innan jag åkte till jobbet. Jag behövde samla mig och få stanna i detta fruktansvärda som har drabbat en 45-årig tjej med två tonårssöner. Hon har sedan dess funnits i mina tankar men jag har tvingat mig själv att göra något bra av situationen. I mitten av veckan var jag tvungen att skriva till henne på Messenger eftersom det inte kändes bra att "tjuvläsa" på Facebook och inte höra av sig. Jag berättade att det hemska som hon går igenom har hjälpt mig att ta tag i något som jag borde ha gjort för länge sedan. I tisdags skickade jag remiss till Bäckenbottencentrum i Malmö för att få hjälp med mina förlossningsskador. Det är inga regioner som är roliga att söka hjälp för men eftersom det blir värre och värre måste jag göra det. Nu var ett bra läge, för vad är en mindre återställande operation, visserligen i otrevliga regioner, jämfört med det som den här tjejen kommer att behöva utsättas för... 

Jag har även fått fart när det gäller att ta tag i arvet efter mamma. En medarbetare på jobbet som är ekonomiskt intresserad och håller på med aktier och andra placeringar på fritiden, har hjälpt mig med lite råd tidigare och i måndags kom vi att prata om det igen eftersom börsen har gått ner. Jag mailade vår bankkontakt och har nu dels flyttat pengar till Avanza och köpt en del fonder där och dels börjat föra över pengar från SEB där arvet fanns till den bank vi har. Jag vet att jag har förlorat massor av pengar genom att ha en större summa pengar stående på ett vanligt bankkonto men jag har helt enkelt inte haft tid och lust. Jättelöjligt egentligen eftersom det är hur enkelt som helst att flytta pengar med bara ett par knapptryckningar... Lite ADD tror jag allt att jag har! På en vecka känns det dock som att jag har ändrat mindset och försöker tänka mer här och nu. Kanske går det över igen men jag ska försöka att hålla i det och hela tiden ha den cancerdrabbade tjejen i bakhuvudet för att komma ihåg att uppskatta livet med allt det för med sig,

Jag fick min tredje vaccination den 17 januari vid lunchtid. Morgonen efter vaknade jag med en skum känsla i kroppen och under förmiddagen satt jag på jobbet och frös så att jag skakade och hackade tänder. Jag hade ett par viktiga möten den dagen som jag inte kunde avboka så det var bara att kämpa på. Ett av mötena var kring ett personalärende på den andra enheten som var helt galet! Ett av de otrevligaste möten som jag har varit på. Jag var mest observatör och med som ett stöd för att min chef inte skulle vara ensam men i efterhand hade det varit bättre att hennes chef var med. Medarbetaren som det gällde hade tagit med sig en stödperson som vi trodde var facklig. Denna person var en av de otrevligaste personer jag någonsin har träffat. Sjukt obehaglig och attackerade min chef efter mindre än en halv minut. Det går inte att beskriva för den som inte var med men det var verkligen något utöver det normala! Vår HR-specialist var med på länk och grep in emellanåt men annars var det bäst att låta denna sjuka människa hållas. Medarbetaren som det hela handlade om sa inte mycket. Efteråt bröt vi samman totalt - lika bra att skratta åt det hela... Vi kollade upp vem denna hemska människa var och det visade sig att hon inte alls tillhörde något fack utan var en märklig och udda person som har ett företag som erbjuder hypnos och andlig vägledning. Det förklarade en del av hennes konstiga uttalanden... Efter detta möte hade vi ytterligare ett viktigt möte som jag kunde ta hemifrån och därefter skulle jag leda ett nätverk med lärare och rektorer som skulle träffas alla tillsammans för första gången. Min uppgift var främst att styra dem till olika digitala rum och när jag hade klarat av det däckade jag i sängen med datorn och mötet igång men utan bild... Under kvällen blev jag ganska dålig i hög feber och dagen efter jobbade jag inte många knop eftersom jag kände mig helt överkörd.

I sängen den tisdagen producerade jag i alla fall en annons som jag la på Facebook där jag efterlyste en ponny till H och bad alla mina hästvänner att dela. Oj, vad det har regnat in svar efter det! Det var tur att jag låg i sängen den dagen och dagen efter och kunde svara på allt eftersom jag inte hade något annat att göra. Vissa ponnyer var så klart inte intressanta men en hel del kan vi åka och titta på. Alla är ju tyvärr inte här nere men på sportlovet kanske vi kan ta en lite längre tur. Idag ska vi titta på en ponny och imorgon på en annan. Nästa helg hinner vi med två och sen får vi se vad som händer. Lite väl spännande för min smak, egentligen... Lilla B:s ägare har i alla fall erbjudit att vi kan ha en ponny där tillfälligt och det känns bra för då har vi i alla fall en box klar. J letar transport så det ska vi också åka och titta på. Med lite tur får J hem sin nya tjänstebil som har dragkrok i mitten av februari och då känner vi oss lite mer redo för hästlivet.

Smittspridningen är på galna höjder och var och varannan människa är antingen sjuk själv eller i karantän. De som vet säger att peaken ska vara nådd denna vecka och att det sedan ska vända neråt - håller alla tummar för att det stämmer! Min syster och hennes familj kom ut ur karantänen så att vi i alla fall kunde fira min systerdotters födelsedag i söndags men annars är det inte mycket socialt liv... J har också fått sin tredje spruta (och blev lika dålig som jag) så vi borde klara oss. Efter det beslut som Folkhälsomyndigheten tog i veckan om att inte rekommendera vaccination för 5-11-åringar, känns det bra att vi väntade med H. Hon är ju mer som en elvaåring när man tänker på fysisk utveckling och verkar inte få Covid eftersom hon inte fick det när J var sjuk i våras och heller inte nu när skolan har varit så hårt drabbad. Om det blir en fortsättning på olika varianter av Corona till hösten får vi ta ett nytt beslut då.

I torsdags fick jag lite oväntat nedstämda tankar kring min mamma. Jag körde J;s bil och han lyssnar ofta på Sarah Brightman. Just när jag och H satte oss i bilen spelades "Time to say good bye" och då poppade det upp tankar från mammas begravning där vi spelade den innan avskedet. Musiken tog mig tillbaka till stunden i kyrkan och det var verkligen en fin begravning. Finare än vad hon var värd, tänker jag så här i efterhand. En av mammas äldre väninnor som hade varit på många begravningar sa att detta var den finaste hon varit på och att hon skulle berätta för sina barn så att de kunde göra något liknande för henne. När jag tänker på mamma är jag antingen tom på känslor eller arg eller besviken. Det är väldigt länge sedan jag ändå kände någon form av ömhet när jag tänker på henne men lite sipprade fram häromdagen. Det blev ett fint avsked men bilden som gavs måste ha varit att hon var en fin och saknad mamma och den bilden stämde inte då och gör det definitivt inte nu. Vi ville skapa en fin stund för oss själva, för våra barn och för alla gäster men det var mer för vår skull än för att hylla mamma. Hade vi vetat då, det vi fick reda på sen, hade den nog sett annorlunda ut. För mig kommer begravningsdagen alltid att vara en viktig dag. Att få se min faster och farbror tillsammans och att våra tre familjer kunde mötas igen betydde allt. Den dagen bär jag med mig i hjärtat resten av livet som en av de finaste och starkaste och den hände tack vare mamma och det är jag henne tacksam för.

Dags att äta lunch för att sedan ge sig ut i den annalkande stormen och titta på en fin ponny som vi eventuellt kan få låna!  

Vår son

Vår son är otroligt speciell. Det tycker (hoppas jag i alla fall) alla föräldrar om sina barn. Vår dotter är också otroligt speciell på sitt alldeles egna sätt.

O är dock en (tror jag) ovanligt känslig, sensitiv och empatisk kille. Han har som jag har skrivit innan ett stort känsloregister, vilket ibland bara är helt superhärligt och ibland ganska jobbigt - både för honom själv och för oss föräldrar. Det bor så många tankar i den lilla kroppen och han är så inkännande för stämningar runt omkring honom. Jag tror att det är helt omöjligt att han medvetet kommer att såra någon. Någonsin. Möjligen kommer han att krossa en del hjärtan på livets väg men om han gör det är jag helt säker på att han kommer att må dåligt, ha dåligt samvete och ta på sig skulden för att han inte kan vara tillsammans med den som vill vara tillsammans med honom eller för att han inte kan vara tillsammans med mer än en person samtidigt.

Det är främst vi i familjen som ser hela hans person. Utåt sett är han en ganska harmonisk och glad kille som gör som han blir tillsagd i princip alla situationer i skolan eller på fritidsaktiviteter. Han gillar kanske inte alltid det han uppmanas att göra men gör det snällt. Är det något som han absolut inte vill säger han dock ifrån och kan argumentera för varför han inte vill och då är det oftast något som är befogat. Detta gör att hans lärare och annan skolpersonal inte ser den O som vi ser och så har det varit alltid.

I måndags kväll var O jätteledsen när han skulle somna. Han var orolig för att det ska bli krig mellan Ryssland och Sverige, att han inte ska få godkänt i Engelska på nationella proven i sexan (han går i fyran...), att han inte skulle klara det matteprov som han hade idag och att hans lärare inte skulle komma ihåg de överenskommelser som vi gjorde i höstas när det gäller O:s provsituationer. Jag tror att de hade sett på Lilla Aktuellt i skolan och hört något om Ryssland och för några veckor sedan var han rädd för att det skulle bli diktatur i Sverige så det var kanske en fortsättning på de funderingarna. På engelsklektionen i måndags hade de dragit stickor och i tur och ordning sagt engelska ord som de kunde när de tittade på en bild. Han kunde flera ord men eftersom hans tur kom till sist var de orden redan sagda och då kände han att han inte kunde någonting. Hans självförtroende i engelska är inte alls bra så det var ingen bra metod för just honom att lägga upp lektionen så. O har svårt för förändringar och eftersom klassen hade distansundervisning innan jul och han var sjuk förra veckan har han inte varit i skolan på över en månad. Han upplevde det som att han hade glömt all matte och inte skulle klara provet idag. Jag fick skriva till hans lärare och förklara läget och be henne prata med honom för att bl a intyga att hon såklart kom ihåg att O ska få sitta i ett eget rum och få längre prov när det är prov. Hon tyckte att det var bra att jag hörde av mig eftersom han aldrig förmedlar den oro han känner i skolan. Idag tyckte han att matteprovet hade gått ganska ok och han har släppt tankarna på oroligheterna i omvärlden för stunden. 

I natt blåste det nästan storm och regnade kraftigt från norr, dit O:s fönster vetter. Det gjorde det även natten till måndag och båda dagarna har O vaknat vid tretiden och inte kunnat somna om eftersom det knakar och låter väldigt mycket på övervåningen under snedtaket och i måndags hade han dessutom drömt en mardröm. Vi har haft en madrass stående hos oss sedan i höstas då han också kom någon natt efter att ha drömt mardrömmar. Sedan vi satte in denna har vi inte behövt använda den mer än förra veckan då han sov hos oss när han var sjuk. I måndags väckte han mig, vilket han nästan alltid brukar göra eftersom min klockradio gör att han ser mig bättre än J. Dessutom vaknar jag nästan alltid ändå medan J lättare sover vidare så han kan lika bra väcka mig även om även jag kan ha svårt att somna om. Efter min tredje vaccination som jag fick i måndags på lunchen har jag inte mått så bra. Måndagen gick ok men jag var inte helt på topp när jag vaknade i tisdags. Jag var tvungen att åka till jobbet för några viktiga möten men under förmiddagen började jag frysa massor och känna mig trött. Jag höll ihop till halv tre men sen la jag mig i sängen med datorn och kunde fixa ett digitalt möte därifrån utan bild. På kvällen hade jag hög feber och hela dagen igår låg jag mest i sängen eftersom jag var helt slut i kroppen och fortfarande mådde illa. Därför ville inte O väcka mig i natt utan behövde väcka J istället. Han berättade i morse hur han hade övervägt om detta var bra eller inte. "Det var inte bra att väcka mamma, det visste jag, för hon var sjuk av sprutan men jag visste inte om det var bra att väcka pappa heller för han har ju pacemaker. Jag såg inte pappa så bra och tänkte att jag kanske skulle ta på pacemakern eller att det inte var bra för pappa att väcka honom om hans hjärta hoppade till för du brukar ju hoppa till så mycket, mamma" (jag vaknar ganska ofta med ett ryck när han väcker mig på natten även om han är superförsiktig). Älskling! Hur många tioåriga pojkar gör sådana överväganden när de behöver väcka en förälder på natten...?

Jag är så tacksam för båda mina barn och allt de lär mig men O förvånar mig oftare än H gör. H är mer som jag hade förväntat mig att mitt barn skulle kunna bli men O är så mycket mer på många sätt. Gladare, ledsnare, argare, stoltare, envisare - helt enkelt mer av allt. Han är överraskande klok och empatisk och har varit det sedan han var liten. Lika barnslig som han säkert kan upplevas av vissa jämnåriga, lika klok kan vi vuxna ibland uppleva honom. Han är många ytterligheter helt enkelt och det ska bli så spännande att förhoppningsvis få följa med på hans livsresa och se honom bli vuxen. Jag är inte ett dugg orolig för att det inte kommer att gå jättebra men jag är väldigt nyfiken på hur den vuxna O kommer att bli och vad han väljer att jobba med. Jag har verkligen ingen aning men den som lever får se...  

Halvvägs genom januari

Innan det blir januari brukar jag tänka att det är årets tråkigaste månad. Förr tyckte jag att det var november men nu undrar jag om det faktiskt inte är mars som är allra tråkigast. Då väntar man alltid på en vår som aldrig vill komma och månaden är väldigt lång, speciellt om den inte bryts av med påsken och det gör den inte i år. Vi är ju redan halvvägs genom januari och nu känns det inte så farligt med januari som när jag tänker på den månaden i november. Kanske blir det samma sak med mars? Nu är den två månader bort och jag ser inte fram emot den men när vi väl är där kanske den blir fantastisk...? 

Nya restriktioner och en galen smittspridning sedan jag skrev senast. De senaste veckorna har den skjutit i höjden och nått nya rekordnivåer varje dag. Från att knappt ha känt någon som har haft covid är det ju nu var och varannan. Vi skulle ha firat jul med J:s syster med familj förra helgen men efter en vecka på Gran Canaria blev de sjuka när de kom hem så vi får ses när det är mer lämpligt. Blir lite trött på människor som inte tar covid på allvar och tar sitt ansvar och testar sig, som t ex min svägerska som dessutom är sjuksköterska. Hon skyllde på att det var svårt att få testtid och det är det visserligen men inte omöjligt och man kan åtminstone ta ett snabbtest även om de inte är helt rättvisande. Nu levde resten av familjen som vanligt trots att både hon och äldsta sonen var sjuka. Min syster med familj har varit i karantän i två veckor nu och alla utom lillasyster har varit sjuka, en efter en. Undrar varför det blir så? Det var ju likadant för oss. Fem dagar efter J blev O sjuk och fem dagar efter O blev jag sjuk, vilket gjorde att karantänen för oss också blev lång. Den blir ju särskilt lång eftersom en i familjen inte är drabbad. Om alla i familjen hade blivit smittade och sjuka samtidigt hade det varit bättre för både individen och samhället. Nu börjar det bli krisigt på vissa arbetsplatser när det är så många som är hemma. Antingen för att de själva är sjuka eller för att de vabbar eller är i karantän. På jobbet är det många elever som är hemma och kommande vecka kommer vi att ha två i personalen i familjekarantän. Vad jag vet nu... Det känns som att det kan ändra sig fort och när veckan är slut har vi kanske ett helt annat scenario. Jag ska ta min tredje spruta imorgon och J tar sin på torsdag så nu håller vi tummarna för att vi inte blir sjuka. Kanske gör antikropparna från i våras sitt till? 

O blev jättesjuk förra söndagen. Så sjuk har han inte varit sedan han var liten. Jättehög feber (39,5 grader med Alvedon...) och ville bara sova/vila. Han ville inte äta, titta på TV eller vara uppe utan låg bara på sin madrass i vårt sovrum i tre dagar. I onsdags började han prata lite igen och fick i sig aningen mer mat, i torsdags tvingade vi honom att duscha och gå ut en liten sväng och sen i fredags har han ätit mycket och varit pigg igen. Vi testade honom så klart - både med hemtester söndag och måndag och med PCR-test i måndags eftermiddag. När jag gick in och bokade tid i söndags var första lediga tid på onsdag eftermiddag, på ett apotek i grannkommunen. Min syster tipsade mig om att bara man har en bokad tid så kan man hämta ut testet även om det inte är på rätt dag och tid. Lite halvdesperat eftersom jag verkligen inte hade tid och lust med karantän, åkte jag till apoteket på lunchen i måndags och det var inga som helst problem att få ett test två dagar för tidigt. Jag hade laddat med en massa bra argument till varför just jag skulle få ut ett test tidigare men de behövde jag inte använda. Lite ironiskt att jalusierna var nästan nerfällda och en lapp meddelade att apoteket hade stängt pga personalbrist. Ett apotek känns som det sista man ska stänga i dessa tider men då förstår man också hur krisigt det är. Två anställda jobbade med att lämna ut test, som tur var. Någon covid visade varken hemtesterna eller PCR så det får vi väl lite på. Han har "bara" haft feber, ont i huvudet och ont i nacken (var tvungen att googla hjärnhinneinflammation...) och inga andra covidsymptom så det måste vara någon annan skit han fick. Ingen av oss andra har blivit smittade och imorgon kan O gå till skolan. Han missade bara tre skoldagar eftersom barnen började skolan först i onsdags.

På jobbet lär det bli lite halvkaos de närmaste veckorna. Jag utgår från att fler elever och fler personal kommer att drabbas på ett eller annat sätt innan peaken förhoppningsvis kommer i slutet av januari och om peaken är i januari ser väl februari ut ungefär som läget är nu innan det blir bättre. Min kollega slutade i fredags och hennes efterträdare börjar inte förrän i april, vilket också kommer att bidra till kaos på vissa plan och en hel del mer att göra. Det närmar sig lönesamtal och jag hade ett inledande samtal med min chef i fredags. Min nya kollega hade fått 3500 kr mer än hon begärde och hamnade då på samma lön som sin företrädare. Jag ligger nästan tvåtusen under det men att ge den nya kollegan den lön hon fick var ett medvetet drag från min chef för att även få upp min lön. Hon ska lyfta frågan med förvaltningschefen på onsdag och sen får vi se vad som händer...

Vi passade ju stallet hos lilla B en vecka när hennes familj var på skidsemester. Eftersom jag var ledig de flesta dagarna och eftersom vi har så nära till stallet så tog jag många av passen, t ex alla nattpass och de flesta morgonpassen. Dagar då vi ändå var där tog jag även andra pass för att på så sätt försöka betala tillbaka lite av allt vi har fått genom lilla B. Jag hade även fri tillgång till mammans häst... H ville så gärna att jag skulle rida och för att hon inte skulle tjata red jag redan första dagen. Det var fint väder och jag visste att hästen var rastad dagen innan så det kändes som en bra dag, helt enkelt. Jag har inte ridit en "riktig" häst på drygt sex år och innan dess var det ytterligare fem år sen jag satt på något större än en ponny. Sedan H föddes har jag ridit max 10-15 ggr och oftast då på ponnyer och det räknas knappt. Nu red jag lite mer än en halvtimme i alla gångarter och eftersom hästen är ganska fin red jag mer än åkte häst. Det kändes dagarna efter! Känslan på hästen var inte tipptopp på något sätt men det var inte hästens fel. Den är ganska okomplicerad och trevlig och jag ville se om jag kunde få den lite mer "dressyrig" än ägaren brukar rida den. Hon är främst intresserad av hoppning och fälttävlan och då rider man på ett lite annat sätt. Jag red även i fredags eftersom hon frågade om jag ville och i helgen har jag kunnat röra mig normalt så om jag rider lite oftare kanske jag inte får lika massiv träningsvärk varje gång. De där gamla ridmusklerna kan kanske vakna till liv så smått igen...? Jag kanske till och med kan erkänna att det var lite roligt...

Hästletandet går trögt. Det finns inte många ponnyer och de som är intressanta är för dyra. P:s ägare har bestämt sig för att han ska få avsluta sina dagar men hon och hennes man har varit sjuka i covid och isolerade i över en vecka. Vi har tagit hand om P några dagar denna veckan och i veckan som kommer kanske H vill skritta honom en runda. Det har hon inte velat på en månad och det är något hon får bestämma själv. Vi var ute och provade en häst som hon blev erbjuden att rida en eller ett par gånger i veckan och hästen i sig är i och för sig trevlig men stallet där den stod och ridbanan som fanns kändes sådär. Dessutom var det lite meck med att hästen inte kunde vara inne själv plus att den är ca 1,60 m och lite väl stor för H om det skulle hända något. Vi får lite vidare helt enkelt och ännu så länge kan hon rida lilla B ett tag till även om hon är lite lång. Hon väger ju bara strax över 30 kg och det är egentligen det som är det viktigaste.

Förra lördagen var vi på en liten utflykt till Österlen och hälsade på familjen S i deras stuga. Det regnade och var kallt så det blev främst en mysig eftermiddag inomhus men så kul att ses! Vi måste ses oftare kom vi fram till men det är svårt med fulltecknade kalendrar och att få alla att vara friska samtidigt... Nu får vi alla hålla i och hålla ut ett litet tag till och hoppas på bättre tider under våren. Vi har fortfarande en plan på Österrike och Italien till sommaren men vi får se hur det går. Inga stora förhoppningar - det har man lärt sig nu efter två år. Går det så går det och då sticker vi! Dags att laga födelsedagsmiddag till J och i alla fall fira lite, bara vi fyra...

Nytt år!

Då var det 2022! För mig låter det fortfarande lite surrealistiskt när man säger eller skriver dessa årtal för att inte tala om när man pratar om mål för 2030 eller 2040. Jag vet inte varför men jag är med på att vi har tagit oss igenom 00- och 10-talet men när det vände till 20-talet kändes det annorlunda. Konstigt! Kan det vara för att man pratar om det glada 20-talet, 30-talets depression och kriget på 40-talet. Det har ändå känts hyfsat nära under min uppväxt men nu börjar det ju bli ett tag sedan det hände och det har så klart att göra med att jag blir äldre...

Vi hade en trevlig kväll igår med god mat. Det smällde otroligt lite fastän vi var mitt inne i byn där det brukar smälla rejält. Ett par minuter efter midnatt var det helt tyst under några sekunder och det har aldrig hänt. Det var ju väldigt dimmigt så kanske berodde det på det men jag hoppas att det berodde på att alltfler personer förstår att man inte ska lägga pengar på raketer. Dels förstör det för miljön och dels gör det stor skada för många djur och människor. Nu är det ju tur att alla inte resonerar som jag eftersom det då inte hade blivit några fyrverkerier men det hade kunnat lösas genom att varje kommun arrangerade fyrverkerier på valda ställen där folk kunde samlas. Inte så bra i Corona-tider i och för sig så kanske är det bättre att det fortsätter som nu men begränsas till att verkligen vara kring tolvslaget på nyårsafton. Barnen hade väl sådär kul. De två äldsta killarna har hunnit bli sexton år och firade på eget håll, K som är två år äldre än H var mest sysselsatt med sin mobil till en början och det var även hennes lillebror som är tre år yngre än O samt värdfamiljens 13-åriga lillebror så H och O blev lite villrådiga. "Stelt", som H uttryckte det. Jag tycker att man kan uppmana sina barn att inte ha mobilerna framme i inledningen av kvällen men vi är alla olika. När vi är hemma hos oss eller familjen S blir det oftast lite bättre eftersom det finns andra saker att göra. H och K började prata efter ett tag och O lekte lite med M men mobilerna var aldrig långt borta för de andra barnen. H hade så klart sin men inte alls lika mycket som de andra barnen. O hade sin med sig men valde att inte använda den alls. Istället satt han med oss vuxna och pratade när ingen av de andra ville göra något. Vi åkte hem strax innan kl. 2 och kom i säng vid halv 3. Idag blir det en väldigt lugn dag!

Jag är ledig måndag, tisdag och torsdag nästa vecka och vi har inget speciellt planerat. Det känns fortfarande som att man ska ta sitt ansvar och inte umgås med alltför många människor och våra barn har inget emot att vara hemma. Vi ska ta hand om ganska många pass när lilla B:s ägare åker på semester en vecka och hinna med att träffa J:s syster med familj men annars tar vi dagarna som de kommer och ser vad vi hittar på. 

J sa precis att han inte gillar nyårsdagen och aldrig har gjort och visst var den lite trist många av åren mellan 20 och 30 när nog både han och jag undrade var som skulle hända nästa år och vad livet skulle komma att erbjuda. Det är ju en dag för reflektion och eftertanke på något vis. Har året innan inte varit på topp har man kanske förhoppningar om att det nya året ska bjuda på bättre upplevelser men jag försöker tänka att varje dag man får vara med ska man vara tacksam för. I veckan fick jag ett mail från min pappas tidigare arbetskamrat som även hjälpte mamma en del med banksaker och ekonomi när hon blev änka. Han behövde råd och hjälp kring en gemensam bekant till honom och mamma, som nu var svårt sjuk i cancer, både i hjärnan och lungorna. Precis innan mamma blev sjuk fick hon hudcancer i ett finger och behövde amputera en bit. Kanske är det den som har spridit sig men hon verkade inte ha så långt kvar tyvärr. Hennes dotter är i ålder med mig men lider sedan länge av psykisk ohälsa och har haft stort stöd av sin mamma under lång tid. Nu har hon samtidigt som mamman inte kan finnas för henne själv drabbats av bröstcancer. Hur mycket otur kan man ha? De har två gamla hästar sedan länge och råden som behövdes från min sida var om hur man bäst avlivar dessa nu när ingen kan eller orkar ta hand om dem. Jag erbjöd mig att hjälpa till genom att vara med när det ska hända om dottern inte orkar och tipsade även om vem de ska kontakta. Som sagt - ta vara på varje dag man får vara frisk!