Oj, vad det var länge sedan jag skrev... Jag har inte kunnat sitta vid en dator under min semester eftersom det triggar min stress och påminner för mycket om jobbet så därför har jag heller inte skrivit. Självklart hade jag kunnat skriva på telefonen eller iPaden men det är så meckigt att jag inte har orkat påbörja det projektet eftersom jag vet att jag bara blir irriterad.
Det har ju hänt en hel del sedan sist och nu känns det knappt som om jag minns allt. Det är det tråkiga med att inte hinna skriva regelbundet - de där spontana stunderna eller de där roliga sakerna som barnen säger faller bort när jag ska försöka komma ihåg allt i efterhand. Jag ska ändå göra ett försök att skriva under denna och nästa vecka så att jag kommer i fatt.
Skolavslutningsveckan var intensiv så som den alltid är. På måndagen hade O konsert med efterföljande picknick och på tisdagen hade H avslutningspicknick med sin klass. På avslutningsdagens morgon såg först vädret ok ut men det vände snabbt strax efter klockan 8 då det drog in kraftigt regn och åska så allt fick flyttas in i matsalen istället. Vi föräldrar fick då inte plats och väntade i klassrummen, vilket gjorde att jag hann prata lite med en del föräldrar. O har sedan några månader en flickvän och nu pratade jag med hennes mamma för första gången. Vi var båda förvånade över seriositeten i deras förhållande och över hur fint de uttrycker sina känslor när de skriver till varandra. Det visade sig att F har haft det lite svårt i skolan och inte trivts eftersom det har varit stökigt och högljutt och undervisningen har legat på för låg nivå för henne. Hon har rymt från skolan ett par gånger och sprungit hem (de bor inte jättenära skolan och hon måste dessutom passera en ganska hårt trafikerad väg) eftersom hennes pappa är pilot och ibland är hemma på dagarna. Det som har fått henne att gå till skolan de morgnar det har varit motigt är att hon och föräldrarna har pratat om att hon ju behöver gå dit för O:s skull så att han inte saknar henne och det har fått henne att komma i väg. Hon hade sagt till sin mamma att "O inte är som de andra killarna, han är speciell" och det känns ju som en fin komplimang! Någon vecka innan skolan slutade hade en annan tjej frågat O om de skulle leka någon dag efter skolan. Jag frågade då om inte O ville leka med F också någon dag men då tittade han bara på mig med konstig blick och sa "men F är ju min flickvän, jag kan ju inte leka med henne!". Nehej... Jag berättade det för hennes mamma, som sa att F hade pratat mycket om att träffa O hemma, och innan skolavslutningen var till ända kom F fram till O och frågade henne om de kunde träffas någon dag under den första sommarlovsveckan. O blev mycket glad (och lite generad) - det var ju jag som inte hade använt rätt uttryck... Man leker inte med sin flickvän men att träffas går bra! O hade värsta planen på en date - de skulle först ses på en lekplats som ligger nära F:s hus och sen kunde de gå hem till henne och vara där. Nu blev han inbjuden på lek efter fritids och middag den där tisdagskvällen och det hade gått hur bra som helst. Förhoppningsvis vågar F komma hem till oss så småningom så att vi kan bjuda tillbaka. Som F:s mamma sa: " vi är ju nästan svärföräldrar nu"... ;-)
Tillbaka till skolavslutningen: det blev så klart känslosamt att skiljas från O:s lärare som nu går på föräldraledighet. Hon hade gjort det jättefint och skrivit personliga brev till alla barnen och det bjöds på fika i klassrummet så att det blev en mysig stund tillsammans för elever och föräldrar. H:s lärare är inte den känslosamma typen och det hade inte ordnats något extra i deras klassrum trots att de slutade trean och inte ska ha sina lärare mer. Det blev lite antiklimax kändes det som, lite trist... Barnen var nöjda med att få gå på sommarlov i alla fall och var hemma med farmor och farfar under eftermiddagen när J och jag åkte och jobbade. På torsdagen var det studiedag så då jobbade jag hemma och på fredagen var barnen med mig på jobbet när vi hade skolavslutning med mina elever.
På lördagen ville barnen åka till stadsparken i Lund och leka på den stora lekplatsen där men under eftermiddagen drog det ihop sig till regn och vi insåg att vi fick tänka om när jag och H kom hem från lilla B. Vi föreslog istället att vi skulle gå på bio och se "Husdjurens hemliga liv 2" som barnen tidigare hade sagt att de ville se. Det var bara en dryg timme tills föreställningen började så det var inte så mycket betänketid. H var som vanligt med på noterna direkt medan O satte sig på tvären och inte ville - trots att vi egentligen visste att han ville... Vi lockade med att vi även skulle köpa godis från favoritaffären innan bion men då var hans argument att det blev för stressigt och att det blev för mycket godis om vi dessutom skulle äta godis på kvällen. Suck! Bara att milt tvinga honom att klä på sig och följa med och väl på plats skrattade han mest av oss alla och tyckte att filmen var jättebra. Den var klart sevärd även för oss vuxna så det blev en mysig eftermiddag till slut i alla fall. Det blev åska och ösregn hela kvällen och eftermiddagen så det var verkligen tur att vi ändrade vår plan!
På söndagen var det bättre väder och då åkte vi till Stadsparken så att barnen kunde leka. De är ju stora nu och klarar allting själva men självklart kollar vi på vad de gör och intresserar oss för vad de tar sig för., precis som många andra föräldrar i parken också gjorde med sina barn. Vi förundrades dock denna dag över hur många föräldrar som inte är delaktiga i sina barns aktiviteter utan istället har fokus på sina mobiler... En mamma var väldigt otrevlig mot sitt yngsta barn (ca fyra år) som "störde" henne ett flertal gånger eftersom han ville att hon skulle titta när han gjorde olika saker. Mamman ville uppenbarligen bara sitta i sin egen värld med lurarna ipluggade och fokus på skärmen. Hon blev irriterad på sina barn och la skulden på dem för att de inte var tacksamma när de nu hade tjatat om lekplatsen flera dagar och sen inte uppskattade den utan bara surade... De var inte sura - de var ledsna för att de inte fick någon uppmärksamhet av sin mamma! Inte ens när fyraåringen ramlade och slog sig engagerade sig mamman... Så sorgligt att se och jag såg även framför mig hur de, när mamman fick nog och gick hem "eftersom ni ändå bara gnäller", skulle tillbringa hela resterande dagen framför någon form av skärm på egen hand utan mammans inblandning. Man ska ju aldrig döma någon om man inte har gått i dennas skor men fenomenet att föräldrar har mer intresse för sin mobiltelefon än för sina barn känns ändå för utbrett för att det ska vara så att alla dessa föräldrar har en jobbig och ansträngande privat situation.
