Otrygg skolvärld

Idag hände det en fruktansvärd incident på en skola i Trollhättan. En 21-årig man gick till attack och en lärare och en elev avled av skadorna de fick. Polisen sköt gärningsmannen när denne gick till attack mot dem och han avled senare på sjukhus.

Jag jobbar på en skola med främst manliga elever. Flera av dessa elever är arga, unga män som inte mår så bra. Av olika anledningar men när många personer som inte är helt i balans kommer samman behövs det inte mycket för att det ska smälla.

I måndags hade vi en misshandel utanför skolan där tre av våra elever var inblandade. Två av eleverna utsatte den tredje för en relativt grov misshandel och under veckan har vi försökt ta reda på vad som hände eftersom deras versioner går isär. De två som misshandlade har pekats ut av flera vittnen men både de och deras föräldrar säger att de var hemma tillsammans med sin familj. Charmigt... Att ungdomarna inte vågar erkänna sin skuld är kanske en sak men att deras föräldrar backar upp lögnerna är helt galet!

Det är inte utan att man en dag som idag tänker på att det som hände i Trollhättan skulle kunna hända på vår skola. Jag känner mig inte helt trygg med alla våra elever, ett par är till och med ganska obehagliga och skrämmer eleverna och även vissa lärare som undervisar dem. Skollagen är också ganska tandlös när det gäller konsekvenser för handlingar som den som inträffade hos oss i måndags. Att vi dessutom har en jurist hos skolans huvudman som tolkar lagen på ett sätt som andra jurister inte gör, gör inte saken bättre.

Tankarna går ikväll till de som blev gärningsmannens offer samt alla anhöriga runt båda parter.

Mina älskade barn

För fyra år sedan var det idag en vecka kvar av min sista graviditet - fast det visste jag ju inte då. På ett sätt visste jag att det var nära eftersom jag var tre dagar över beräknad födelsedag men när den lille killen i magen skulle välja att titta ut visste jag inte. Jag såg fram emot förlossningen med blandade känslor. Jag ville absolut inte vara gravid mer, jag ville ha vanliga kläder, bara ta mig igenom den förlossning som jag fasade för, träffa vårt barn och hoppas att allt skulle vara bra. Där och då en vecka innan förlossningen hade jag fortfarande tvivel på hur allt skulle bli. Skulle jag kunna vara mamma till ett barn till? Skulle jag kunna älska ett barn till lika mycket som H? Skulle jag kunna vara mamma till en pojke? Tja, det var jag ju redan även om han fortfarande var kvar på insidan, men skulle jag känslomässigt kunna vara en bra mamma till en pojke? Skulle jag kunna älska min son trots att han inte var en dotter?

När jag tänker dessa tankarna idag känns det förstås ganska konstigt. Jag vet att jag älskar O precis lika mycket som H. Ett par timmar av hans liv på utsidan ville jag inte ha honom men sedan han var två timmar gammal har jag älskat honom på samma sätt som jag älskade H från första stund. Kanske pussar och kramar jag O lite extra varje dag för att kompensera för de där två timmarna. Kanske kommer det att bli fel åt andra hållet någon gång - jag är rädd för att H ska tro att jag tycker mer om O än om henne för att jag kanske kramar och pussar pyttelite mer på honom. Kanske kommer O att tycka att jag är tjatig som varje dag berättar hur mycket jag tycker om honom. Jag vill ju aldrig att han ska tvivla! Blir det istället få H som kommer att tvivla på att jag älskar båda lika mycket? Jag som alltid, alltid har älskat henne sedan den sekund hon blev till. Kärleken till O var i början så mycket mer komplicerad och det är det som jag på något ologiskt vis tänker på varje dag. När båda barnen blir stora nog att förstå ska jag prata med dem om hur det var och om hur mina två graviditeter och förlossningar skilde sig åt, både fysiskt och psykiskt.

Igår var det säsongspremiär för TV-programmet "Så mycket bättre". Kända artister tolkar varandras låtar på olika sätt och igår var det Niklas Strömstedts kväll. Lisa Nilsson sjöng den sång som han skrev när hans förstfödde son hade kommit till världen, "Vart du än går", och sättet som hon gjorde det på gjorde att tårarna rann. Jag förstod texten på ett annat sätt när man fick en bakgrund till låten och varje ord hade jag kunnat använda för att beskriva kärleken till mina barn. H och O, läs texten och känn att varje ord är till er:

Som solen går upp långt bort i öst och gör så att livet lever
Är känslan som stannat kvar i mitt bröst - jag har allting jag behöver

Med er blev det här en annan värld
Och jag är så glad att ni är här

Vad ni än ser
Vart ni än går
Finns ni alltid kvar hos mig ändå
Vem ni än blir
Hur ni än mår
Ska jag alltid lyckas att förstå

När tiden går framåt som den vill och gör så att år försvinner
Så ger jag er allt och lite till men det är mycket jag inte hinner
Vargarna väntar överallt
Jag håller er varma när det blåser kallt

Ni vet att det är en galen värld
Men bättre än innan ni var här

Vad ni än ser
Vart ni än går
Finns ni alltid kvar hos mig ändå
Vem ni än blir
Hur ni än mår
Ska jag alltid lyckas att förstå

H och O - jag älskar er mer än ord kan beskriva, tvivla aldrig på det. Ni är de finaste och bästa barnen i hela världen!

Tvivel

Drygt två veckor har passerat sedan jag skrev senast. Ikväll är jag hemma istället för på ridskolan eftersom jag har en väldigt kraxig röst. Jag är inte sjuk för övrigt men utan röst går det inte att jobba... 

Jobbar så att det räcker och blir över gör jag däremot ändå. Just nu är det en jobbig period med många olika arbetsuppgifter som helst skulle ha varit klara igår. Mot slutet av förra veckan var jag ganska uppgiven - jag som är van att hålla deadline utan problem insåg att jag inte skulle lyckas med det när det gällde ett par uppgifter. Jag var ganska less på hela situationen, bad min chef om hjälp att prioritera och fick lite sådan. Konstaterade även tillsammans med honom att jag inte kommer att vara rektor när han ska vara pappaledig några månader. Han blev lite förvånad och menade att det inte borde vara några problem men som jag sa "för att citera Stefan Löfven: låt mig vara tydlig, jag tänker inte ansvara för denna verksamheten" - helt enkelt för att jag inte kan det. Jag kan inte vara ansvarig för något som jag inte tror på och med en chef som inte vill elevernas och skolans bästa. Åtminstone inte samma bästa som jag vill. Jag börjar också tvivla på om jag verkligen kan jobba kvar efter min provanställning. Jag ska verkligen fundera igenom detta väl innan jullovet för om jag inte är kvar kan jag säga upp mig innan jullovet och börja på mitt gamla jobb efter jullovet. Jag ser det verkligen inte som ett nederlag att ta ett sådant beslut. Jag vill verkligen ge detta en chans men jag vägrar att jobba på en sjuk arbetsplats. Jag vägrar att må dåligt av mitt jobb, det är inget jobb värt.

Privat har det inte hänt så mycket sedan sist. Vi renoverar vidare i grovköket skata men säkert och förra helgen kollade vi på inredning, som ska vara samma som den vi har i köket, samt lite annat smått och gott. Vi passade även på att kolla sängar men blev lite deprimerade när vi förstod vad det kostar...

I fredags träffade vi Luvas storasyster med matte och lillmatte. Hussen dök också upp och fick middag tillsammans med O och mig eftersom J skulle ut med jobbet och H skulle på kalas. Lillmatten hade hunnit bli tre månader, tiden rusar! I lördags var vi på en temalekplats i Malmö med familjen S och sedan åt vi tillsammans på Pizza Hut.

H hade studiedag i onsdags så då jobbade jag hemma och hann fixa undan en hel del. Barnen och jag var i Lund och ordnade nya pass - en perfekt dag för detta, tog max 15 min inkl väntetid! Deras längd skulle stå med så jag mätte dem och O har verkligen vuxit, ska bli intressant att kolla exakt hur mycket på hans fyraårskontroll.

Nu ska jag inta sängläge och vara i säng innan kl 22. I lördags la jag mig strax efter kl 21 - nice!