Det tuffa livet när man har djur...

Förra veckan var J i Polen från tidig måndag morgon till torsdag kväll. Jag jobbade på ridskolan under H:s lektion på måndagen eftersom de fortfarande inte har hittat en ersättare. O klarade sig själv hemma den timmen men ville inte att jag skulle stanna ytterligare en lektion. På tisdagen var vi en snabb runda hos lilla B när jag kom hem från jobbet och därefter åkte vi till Ikea för att köpa lite småsaker och äta middag. På onsdagen var vi hos P och red och på vägen hem fick det bli en runda inom Mc Donalds eftersom jag inte hann laga mat. Lite får vi ju unna oss när J är borta för att underlätta vardagspusslet...

I torsdags kom J hem så att han hann följa med O på friidrotten. Jag och H åkte till lilla B efter middagen. P:s ägare skulle till veterinären med P under torsdagen för att kolla igenom honom och hade lovat att höra av sig direkt när hon körde därifrån. När klockan var över 19 och hon ännu inte hade hört av sig, messade jag och kollade läget. Hon svarade inte då och hade heller inte svarat på morgonen. Jag förstod redan på torsdagen vad den uteblivna kontakten förmodligen betydde men messade ändå ännu en gång innan H gick till skolan eftersom hon var orolig och vi båda två ville ha besked. Strax efter att hon hade gått och precis när jag skulle påbörja dagens första digitala möte, kom ett långt sms... Detta bekräftade det som jag egentligen redan visste. 

P gick omkull förra hösten, innan H började rida honom, när ägaren red på plant underlag i en balanserad galopp. Ena frambenet bara försvann under honom, det blev tvärstopp och ponnyn störtade medan ryttaren hamnade delvis under honom med ena benet och skadade sig ganska rejält. Den veterinär, som har kliniken på samma gård som P står, kollade honom men kunde inte se något fel och tyckte att vi skulle rida som vanligt. Det har vi gjort men med viss försiktighet. H har t ex inte fått trava och galoppera utanför ridhuset eller ridbanan och jag har varit med varje minut av varje ridpass för att ha koll. P har snubblat och gått ner på knä en gång under det år som H har ridit men det var i skritt och eftersom H är liten och lätt hittade han balansen själv igen och tog sig upp.

Förra lördagen tävlade H och vann och mindre än en vecka senare får P aldrig ridas mer... Så svårt att ta in för alla i hans närhet men så klart särskilt för H. Veterinären, som ägaren anlitade för en second opinion, hade först tyckt att han såg pigg och fräsch ut och kunde inte se någon hälta i skritt och trav. När ägaren förklarade vad som hade hänt förra hösten samt berättade att P har haft det lite svårare i höger än vänster varv på sistone, gjorde veterinären en rad neurologiska test. Ungefär som de man gör på en människa - om veterinären/läkaren gör på ett visst sätt, ska patientens kropp reagera på ett förutbestämt sätt om allt i hjärnan är ok. Alla test som provade funktioner i vänster sida fungerade bra men när hon gjorde motsvarande på höger sida reagerade inte P som det var tänkt på ett par övningar. Signalerna går helt enkelt inte fram alltid och när det drabbar ett av hästens ben blir det helt enkelt livsfarligt att rida. Lite som en pinne i framhjulet på en cykel med den skillnaden att en häst väger ganska mycket mer än en cykel och ibland går ganska mycket fortare...

H bröt först samman så klart men hon har nog ändå varit lite förberedd på att det kunde vara något med P. Kanske inte att han skulle försvinna så pass fort men att hon inte skulle kunna fortsätta att rida. Hoppas gör man ju ändå hela tiden och emellanåt har han varit riktigt fin. Veterinären menade att han egentligen hade många år kvar och det är det som gör det extra tråkigt. Samtidigt kan man tänka att om ägaren hade åkt till denna veterinär för ett år sedan när han störtade, så hade vi inte fått det fina år som vi nu fick. Baksidan av denna tanke är att jag har låtit mitt barn rida på en häst som är livsfarlig att rida men så väljer jag att inte tänka...

Om P hade varit en annan individ med samma skada, skulle man kunna tänka sig ett liv som sällskapshäst och bara gå och ha det bra men det passar inte P. För att han ska fungera måste han skos med dyra specialskor minst var åttonde vecka, han måste äta speciellt hö som är dyrare än vanligt hö/hösilage och han vill helst inte gå med andra hästar i hagen. Det finns bara en lösning och det är de evigt gröna ängarna och på ett sätt känns det bäst. Då vet man var hästen är och att den har det bra. Att låna ut är ett riskmoment och inte alltid ett bra alternativ. Nu väntar ett par veckor där vi kan pyssla om P som vanligt och H kan rida i skritt. Som tur är finns ju fortfarande lilla B men vi hade tänkt fasa ut henne efter årsskiftet. Nu får det nog vänta ytterligare en tid och vi får helt enkelt börja leta egen ponny till H. Det är nog en tröst i sorgen och besvikelsen men att hitta  och köpa en ponny med allt vad det innebär är ju inte helt enkelt.

Mycket hästtankar som upptar livet just nu. I lördags hann vi i alla fall med att fira O lite till tillsammans med hans och H:s gudföräldrar. Tioårsdagen måste ju uppmärksammas lite extra även om vi fick dela upp det i två olika firanden! Julfirandet har vi också rett ut med våra respektive familjer och förra onsdagen inhandlade jag nästan alla presenter till barnens (eller främst H:s) julkalender. Biljetter till Liseberg samt hotell är bokat till nästa helg - håller alla tummar för att vi håller oss friska!

För två år sedan - en sammanfattning

Idag är det två år sedan min mamma dog. Jag saknar inte henne och har tyvärr inte gjort det över huvud taget sedan dess men jag kan inte låta bli att tänka på att ingen människa borde behöva avsluta sitt liv så som hon gjorde.

Det var egentligen galet från början till slut. Första gången på sjukhus den 29 september 2019, andra gången den 7 oktober och tredje och sista gången den 11 oktober. Efter den dagen kom hon aldrig hem igen. Vid de två första besöken var hon konstig och annorlunda men de hittade inga fel. Lund tog det ändå på allvar och skickade henne på röntgen den 29 september med uppföljning för en massa undersökningar och ytterligare röntgen den 3 oktober. Andra gången var hon själv på sjukhuset och i efterhand hade det kanske varit annorlunda om vi hade varit där med henne. Eller inte. Den 11 oktober hann min svåger inte köra henne till Lund eftersom hon var helt borta emellanåt och helt galen emellanåt. Färden till Malmö var fullt tillräcklig. I efterhand borde vi kanske ändå ha flyttat henne till Lund när hon inte erbjöds vård i Malmö.

Efter en dag på akuten den 11 oktober tog vi henne till psykakuten samma kväll. Personalen på akuten tyckte att vi skulle åka hem och att mamma skulle kontakta vårdcentralen på måndagen och ta lite prover om hon inte mådde bättre. Oklart vilka prover. Personalen på psykakuten medgav visserligen att mamma betedde sig underligt men inte tillräckligt underligt för att bli inlagd på psyket. Var vi verkligen säkra på att det var något psykiskt och inte bara en begynnande demens? Vi kunde ju inte ta hem henne eftersom hon var så konstig och dessutom knappt kunde gå så vi tog henne tillbaka till vanliga akuten igen och begärde en prövning av hjälp i hemmet. Hon fick en plats på en avdelning för äldre och kanske hade allt sett annorlunda ut om hon hade fått stanna kvar där. Eller inte. Dagen efter flyttades hon till en avdelning för öron-näsa-hals-operationer med absolut noll kompetens om äldres sjukdomar. Här förvarades hon i en vecka utan någon direkt vård medan vi slogs mot sjukhuset och mot Vellinge kommun för att hon skulle få den vård och hjälp vi ansåg att hon hade rätt till.

Fredagen den 18 oktober skulle hon skrivas ut och åka hem och var beviljad hemtjänst för att få hjälp att duscha. Hon skulle även kunna få mat tre gånger om dagen och ett trygghetslarm. Hon visste vid detta laget knappt vem hon var och var hon var men hon visste att hon inte ville hem och inte till det äldreboende i Skanör som det precis hade skrivits om i media efter vanvård av de gamla. Hon uttryckte att hon inte orkade mer och inte ville leva och bröt samman i panikångest en timme innan hon skulle skrivas ut. Då skrevs hon istället över på vuxenpsyk och flyttades dit.

Alla mina fördomar om en psykavdelning besannades när jag besökte henne där för första gången. Det var precis så obehagligt och nergånget som man kan se i filmer och vissa i personalen skulle nog definitivt ha jobbat någon annanstans. Helst på ett arbete som inte inbegrep människor. Det fanns självklart undantag men hela stämningen på avdelningen var väldigt "creepy". Här förvarades hon i två veckor och då menar jag verkligen förvarades. Någon vård var det definitivt inte tal om. De tvingade henne att klä på sig varje dag, de tvingade henne att duscha, de tvingade henne att dela rum med två andra patienter, de bevakade henne var femte minut dygnet runt i början eftersom hon påstods vara suicidal. De tvingade henne att gåträna med en rollator för barn eftersom det var den enda som de kunde skaffa till avdelningen. De brukade inte ha personer med rörelsesvårigheter. Nä, precis - vår mamma var ju inte på rätt ställe! De tvingade henne att sitta i dagrummet fast hon inte ville. De gav henne sömnmedicin som gjorde henne helt groggy fram till lunch trots att både hon och vi hade sagt att hon inte ville ha sådan medicin. 

Tisdagen den 29 oktober hälsade jag på henne precis som jag hade gjort varannan dag sedan hon blev inlagd. Vi turades om min syster och jag eftersom vi inte orkade eller hann vara där varje dag båda två. Någon enstaka dag var vi inte där alls men ringde då och kollade läget. Den dagen hallucinerade hon väldigt och personalen berättade om ett par "incidenter" som hade hänt. Bland annat hade hon slagit sitt huvud i väggen bredvid sängen flera gånger och ramlat med rollatorn när hon skulle gå i korridoren trots att två personal hade stöttat henne. Hela tiden hade vi fått höra att det är normalt med fysiska förändringar när man har en djup depression. Det var ju bara det att hon inte hade en depression. Det hade inte hänt något i hennes liv som skulle kunna ha orsakat en sådan plötslig, akut depression. Jodå, med lite elchocker så skulle hon snart vara bra igen. Eller inte. Den tisdagen kunde hon inte styra sin ena arm när hon skulle äta och hennes ena ben hoppade hela tiden i samma rytm. Dessa symptom hade hon haft även andra dagar men för varje dag hade de blivit värre och nu var motoriken helt galen. Vi skulle åka till Berlin dagen efter eftersom det var höstlov och jag kände att jag inte kunde lämna henne utan att göra något. Jag sa till personalen att de måste låta mig prata med en läkare och att jag inte skulle lämna avdelningen förrän jag hade fått göra det. Det tog lång tid och många påstötningar men till slut kom den värdelösa danska läkaren som hade ansvar för mamma. Vid det laget var jag väldigt uppretad och bestämd för nu hade jag spenderat många timmar med mamma och det var helt klart något som var väldigt fel. Och det var inte en depression.

Hon röntgades dagen efter men röntgen visade ingenting, rapporterade min syster. Dagen efter ringde sjukhuset upp och meddelade att de bara hade röntgat nacke och rygg. De hade glömt hjärnan... På torsdagen röntgades den och då såg man förändringar som gjorde att hon flyttades till neurologens observationsavdelning med förstärkt bemanning under fredagen. Äntligen kunde vi andas ut lite - nu var hon i alla fall i rätta händer även om vi fick bekräftat att hon var mycket allvarligt sjuk. Efter fem dagar med olika behandlingar och provtagningar och med ett fortsatt negativt sjukdomsförlopp, placerades hon på IVA och sövdes ner. Efter tisdagen den 5 november vaknade hon aldrig mer. Tiden på IVA var ändå fantastisk jämfört med övriga veckor. Vi slapp kämpa, slåss och vara arga och visste att mamma var i så goda händer som det bara gick att få. Läkarna höll oss uppdaterade om det allvarliga och väldigt mörka läget och vi förberedde oss på att de livsuppehållande maskinerna skulle komma att stängas av när de hade provat alla behandlingar de kunde komma på. Det kändes sedan länge helt kört för oss som hade följa mamma de senaste veckorna och på ett sätt kändes tio dagar på IVA som onödigt lång tid. De ville förstås vara säkra på vad som var fel och prova allt men vi hade ju redan googlat och hittat en diagnos som stämde.

En på miljonen och år drabbas så det innebär ju ändå 10-12 personer om året i Sverige. Ändå verkade det komma som en överraskning för alla neurologer som borde ha haft kunskap om sjukdomen. Kanske hade det varit annorlunda om hon hade varit i Lund hela tiden. Eller inte. Malmö hade kontakt med Lund och till slut även med Uppsala och Göteborg för att prata med hela Sveriges samlade expertis. Fredagen den 15 november vid 17-tiden stängdes alla maskiner av och sen var det bara att vänta. Vi väntade och väntade. Vid ettiden på natten flyttades mamma genom långa kulvertar från IVA till Neurologen eftersom det inte fanns plats på IVA längre. Det var totalt ovärdigt. Jag vet att jag tänkte att dör mamma i en kulvert eller i en hiss så vet jag inte vad jag gör. Nu dog hon ju inte förrän strax innan 17 den dagen men det kunde ju ha hänt precis när som helst.  

Det sista dryga halva dygnet var ingen toppenupplevelse. Återigen levererade svensk sjukvård inte alls. På Neurologen betedde personalen sig som om de aldrig hade tagit hand om en döende person. Heller inte om den döende personens anhöriga. Vi fick ingen mat, ingen säng att vila i och i stort sett ingen uppmärksamhet om vi inte själv påkallade den. Om inte vi hade varit där hade mamma troligen lämnats ensam att dö. Ingen hade sugit slem, ingen hade vänt henne och kanske hade de heller inte haft koll på smärtstillande och lugnande. Nu var det vi som fick säga till om detta hela tiden och bemötandet när vi gjorde det var svalt och oengagerat. Vi var ju inte så känslomässigt berörda varken jag eller min syster men hade det varit en högt älskad anhörig hade det varit en helt galen situation! Har man aldrig sett en person dö innan hade man behövt mer information och stöd som anhörig. Nu hade vi ju redan erfarenhet från vår pappas död men det visste ju inte personalen där. De bemödade sig inte en att titta in vid skiftbyte och säga hej eller hejdå. Usch, verkligen ett tråkigt slut på en tråkig sjukhus- och vårdresa och ett underbetyg till svensk sjukvård!   

Söndagsreflektioner

I fredags följde vi vår plan och var på biblioteket för första gången sedan pandemin bröt ut. Det har nog varit öppet ett tag men vi har inte haft möjlighet eller prioriterat ett besök där. Barnen var inte superentusiastiska men jag tvingade dem att låna några böcker i alla fall. Nu ska jag bara få dem att läsa dem också... Reglerar det med minus med skärmtid, tror jag. De senaste veckorna har det stått en del om att barns läsvanor har försämrats drastiskt de senaste åren och att barn inte läser lika bra i dag som tidigare. Just uthålligheten och förmågan att läsa en längre text dalar, troligen på grund av olika digitala media där man sällan läser en längre text än några meningar i taget. O cyklade hem själv medan H, jag och H:s kompis O åkte några små ärenden i Malmös östra utkant. Kompisen O följde även med till P så att tjejerna kunde hjälpas åt att göra honom fin inför gårdagens tävling. På kvällen åkta vi in och hämtade J vid Hyllie. Jag hade en plan på att vi skulle åka till Kastrup men trodde inte att vi hade en brobizz hemma, vilket J sedan sa att vi hade eftersom han hade tagit företagets när han körde ut.

Det blev en halvtidig morgon igår - inte lika tidig som när H ska rida lilla B men att vara i stallet kvart över åtta var ändå lite tidigt efter att nu ha sovit lite längre i en vecka. P var pigg och glad och fick lite feeling på framridningen och showade runt som i gamla dagar för att visa hur fin han är. Det gick mycket bättre inne på banan än vad det gjorde för en månad sedan och H var jättenöjd. Förutom att hon vann ganska överlägset igår kommer hon även att få ett vandringspris som hon också fick för två år sedan med lilla B. Det var hennes mål med tävlingarna på P denna säsong och det är ju alltid roligt när man lyckas nå sina mål. Efter att vi hade lämnat P i hans stall igen och pysslat om honom körde jag till kyrkogården och städade lite samt la dekorationer vid graven - en större hjärtformad sak med en skylt med texten "Saknad" till pappa och en lite mindre dekoration till mamma... Det kändes på något sätt bra. Vi åkte upp till kyrkogården efter middagen igår kväll. Det brukar vara mysigt att gå där när det är mörkt och det brukar vara mycket folk men eftersom det regnade ganska mycket hela eftermiddagen och kvällen var det nog mindre folk än vanligt. Ljust och fint var det i alla fall men det gick ju inte riktigt att njuta av det när det blåste halv storm och regnade både uppifrån och från sidan.

O har haft fortsatta tankar och funderingar kring morfar, min faster och min farbror. Jag fick på ett enkelt, barnanpassat sätt berätta varför de två syskon som ännu lever inte har kontakt med varandra och varför min farbror är så besviken på min faster. Det har jag berättat för H när hon var 5-6 år men O har aldrig frågat eller varit intresserad. Nu ville han skicka ett sms till min farbror och säga att han borde bli vän med sin syster igen och att det är onödigt att vara osams och då frågade han samtidigt vad de hade bråkat om. Det är svårt att berätta så neutralt jag kan och att svara på alla frågor som väcks hos O eftersom jag känner att det bubblar upp ilska och oförståelse för det beslut som min faster valde att fatta. Det är verkligen det sämsta beslut någon jag känner har tagit. Jag märkte att även O tyckte att det var konstigt att min faster inte ville/kunde hjälpa morfar och i torsdags var han ledsen över att morfar faktiskt kunde ha funnits om hon hade fattat ett annat beslut. Det hade han själv räknat ut och så kunde det ju ha varit. I sådana stunder kan jag bli arg igen och hata det beslut som min faster valde att ta men jag vet att det inte är lönt att lägga kraft och energi på detta. Det går över ganska snabbt och jag vet att det är rätt att vi har kontakt idag, jag och min faster. Det känns bättre än att inte ha det och min pappa kommer ju ändå inte tillbaka. I min faster har jag en liten del av pappa eftersom de var väldigt lika och hos min faster har jag en trygghet som jag inte har upplevt med så många andra vuxna. Hon är klok och bra på så många sätt men långt inne i mig finns det en liten tagg kvar som gör sig påmind ibland. Nu är hon drygt 85 år och det känns bra att ta tillvara den tid som är kvar och som vi kan få tillsammans.

Imorgon är det dags för jobb och skola igen. Barnen går två och en halv vecka för att sedan ha två studiedagar i slutet av november och efter det är det bara tre och en halv vecka kvar innan det är jullov. Det betyder å andra sidan att det är mindre än sju veckor kvar till julafton - panik!! Framför allt är det inte så långt kvar till första advent och 1 december och tills dess måste jag fixa en presentkalender till H och delvis även till O. Det var ju lätt förra året när det var första gången de hade en sådan efter att ha haft färdiga leksakskalendrar i alla år men nu... Får nog vara lite ledig på onsdag och ta mig ut på en inköpsrunda.

Höstlov

En vecka går snabbt - imorgon är det redan sista lovdagen... Jag har verkligen kunnat slappna av och har inte rört jobbdatorn sedan i fredags eftermiddag. Jag har inte kollat mail eller telefon utan verkligen varit helt ledig. Eftersom J är i Polen hela veckan har barnen och jag rått om oss själva och det är ganska mysigt. Hellre att J är borta en lovvecka än en vanlig vecka på ett sätt. Vardagspusslet kan stressa ibland när jag är ensam men nu har vi ju all tid i världen. Å andra sidan är det ju ganska trist att hitta på saker utan J men vi har roat oss med olika saker under veckan. I söndags utnyttjade H och jag den extra timmen som vintertidsomställningen gav oss och var i stallet halv nio den nya tiden. På så vis kom vi iväg på vår utflykt till Helsingborg runt lunch. Vi startade med lunch på Mc Donalds i utkanten av Malmö innan vi körde norrut. Ett besök på favoritgodisaffären Godiskristallen på Välaområdet var ett måste innan vi körde ner till stan och checkade in på vårt hotell. Samma hotell som vi har bott på minst tre gånger tidigare. H och jag hade gärna provat ett annat med O är lite svår att förhandla med. Jag hade planerat att ladda vår nya elbil, som bara hade 52% batteri kvar, på en av de laddplatser som hotellet hade utlovat. Vi hade ju kunnat ta oss hem men det kändes dumt att chansa och vara precis på marginalen. Nu visade det sig att laddplatserna inte var den moderna variant som det brukar vara men efter lite strul kunde jag låna en adapter av hotellet och ladda med nödsladden med vanlig stickkontakt, som bilen har-

När vi väl hade fixat bilen och fått vårt rum gick vi ner på stan för att fika på Fahlmans. Det är en tradition som inte går att ändra, enligt barnen. Vi gick sedan direkt till bion som ligger nära hotellet för att se den senaste Sune-filmen. Det var ju ett tag sen det gick att gå på bio... Efter filmen slappade vi på hotellet innan det var dags att bege oss till Pinchos som också ligger i samma kvarter som hotellet. Vi åt mycket och gott och hade sen en mysig kväll på hotellrummet. H hade tagit med Yatzy och Uno men vi spelade bara det förstnämnde eftersom barnen sen ville leka kurragömma. I över en halvtimme roade de sig i ett rum på 35 kvadratmeter - inte alltför många olika gömställen men det behövdes tydligen inte. Måndagen inledde vi med en fantastisk frukostbuffé och gick sen ner i centrum eftersom barnen (också traditionsenligt) ville gå upp i Kärnan. Vi hittade en lekplats i parken intill som vi inte har varit på förut och här roade sig barnen länge. Inte på samma sätt som när de var mindre men de gjorde någon lek som de leker i skolan och som främst inbegrep olika balansredskap. När det började småregna hämtade vi bilen och åkte ut till Väla för att uträtta lite ärenden. O var inte helt pepp på detta men mutades med en Lego-sats och löfte om att köpa en klocka till honom. Vi hittade vinterjacka till H och det var egentligen det viktigaste. H hittade även velourbyxor på Gina Tricot som hon väldigt gärna ville ha. Jag gillar ju egentligen inte att barnen ska ha myskläder i skolan men inser att detta är någon form av mode och att H tyckte att kläderna var jättefina. Det viktigaste är ju att hon trivs och får ha den stil hon vill ha. Dessutom köpte jag samma kläder för att ha hemma eftersom de var mysiga och för en gångs skull fanns i extra lång modell.

I tisdags var H och jag hos lilla B på förmiddagen och efter lunch åkte vi till min faster för att fika. Jag har pratat med henne i telefon några gånger under året men inte hälsat på henne sedan i julas då vi tittade in till henne på en utomhusfika. Innan dess träffades vi i slutet av förra sommaren. Hon blir 86 i april och det är ju en aktningsvärd ålder. Hon bor fortfarande kvar i den villa som hon har bott i i över 50 år och klarar allt utom trädgården helt själv. Lite virrigare än tidigare var hon och inte riktigt sig själv i början men sen var det precis som om alla sinnen kom igång och då blev hon mer som vanligt igen. Barnen var verkligen helt fantastiska, mycket stolt mamma! De satt med och fikade och gick sedan och satte sig i vardagsrumssoffan med sina mobiler. När de tröttnade på det lekte de kurragömma och sen satt de med vid köksbordet en stund igen. O sa innan vi åkte att han gick med på att stanna en timme men jag förklarade att det nog ändå skulle ta det dubbla eftersom det skulle vara lite oartigt annars. Nu stannade vi i drygt tre och en halv timme... 

Min ena kusin tittade inom när vi var på väg att åka så då fick vi stanna en bra stund till för att prata med honom. Vi har inte setts sen mammas begravning så det var så klart roligt att ses en stund - tyckte åtminstone jag men inte barnen. O gjorde en klarsynt analys: "vuxna är så konstiga - ni säger alltid att ni ska gå och sen gör ni inte det utan hittar ett nytt samtalsämne och sen säger ni att ni ska gå igen och börjar prata om något annat och så går ni aldrig". Så är ju det sociala spelet lite. Det är ju sällan man bara reser sig upp, tackar och går. När vi åkte därifrån klagade båda över att vi hade stannat för länge men O sa att han kunde tänka sig att göra det igen eftersom min faster bor ensam och H sa att hon kunde göra det igen om några månader så det kändes ändå helt ok. Vi åt middag på XXXLutz och fick schnitzlar som liknar de som finns i Österrike. På kvällen kunde O inte somna utan var ledsen för mormor och morfar. Han kunde inte sätta ord på exakt vad han var ledsen för mer än att han saknar dem och önskar att de hade funnits. På ett sätt är det kanske bra att han sörjer dem, särskilt morfar som han ju aldrig har träffat. Ikväll kom han också efter att han hade gått och lagt sig eftersom han var ledsen för samma sak igen. Det bor väldigt mycket känslor i den lilla kroppen!

Igår gjorde vi inte något roligare än att bara vara hemma. H och jag rensade och städade på hennes rum på förmiddagen och efter lunch åkte vi till P för att rida. Jag tvingade ut O på en cykelrunda men det var nog allt han rörde sig under dagen. Jag gjorde hemmagjorda köttbullar med potatis och sås och äppelkaka till efterrätt så det blev kökstjänst i fyra timmar på kvällen. Särskilt då saknade jag J som alltid röjer undan i köket. Idag var jag ute och gick med en väninna på morgonen och sedan var jag och H hos lilla B. Jag fixade en snabb lunch innan vi åkte in till stan för att möta min syster och barnens kusiner. Vi spelade shuffleboard och bowling på Big bowl och gick sedan lite på stan innan det var dags att äta middag. En mysig kväll med god mat och glada barn!

Imorgon blir det biblioteksbesök, uträtta lite ärenden och åka till P. H ska tävla på lördag så vi ska förbereda lite. J kommer hem ganska sent på kvällen om allt går enligt plan så han hinner inte vila så mycket eftersom det som vanligt är en tidig morgon på lördag. Vi ska även hinna med ett besök på kyrkogården på lördag kväll men på söndag har vi inget planerat och ska bara ta det lugnt.

O har fyllt 10 år!

Tänk att jag nu har varit tvåbarnsmamma i ett helt decennium! Älskade, fina, unika O kom till världen en tidig tisdagsmorgon efter en mer okomplicerad förlossning än den jag upplevde när H gjorde entré. Hon hade alltså banat en god väg för lillebror. En bättre upplevelse fysiskt (om än väldigt smärtsam då jag inte hann få någon smärtlindring annat än lustgas) men en mycket jobbigare upplevelse psykiskt. Jag ville ju inte ha den lilla killen som bodde i min mage. Jag hade gått i terapi för detta under ett par månader men var ändå inte redo när min lille son väl kom ut. Först efter en dryg timme släppte allt som jag hade känt och jag kunde ta honom till mig precis som jag gjorde med H. Det var nog en lång timme för J... Jag har nog fortfarande dåligt samvete för hur jag kände då även om jag vet att jag inte kunde hjälpa det. Under O:s första år berättade jag varje dag hur mycket jag älskade honom och länge sa jag det till honom varje kväll när han skulle sova. Det kan jag göra fortfarande ibland men inte av skuld. Det är skönt att se att han tar det som en självklarhet. Han reagerar inte nämnvärt när jag säger det eftersom han vet att det är så. Någon gång när han är äldre ska jag prata med honom om det som hände - om det känns nödvändigt och om han vill lyssna.

Han är verkligen en väldigt ovanlig kille, vår O. Det tycker väl alla föräldrar kanske men det är något speciellt med O. Han har ett djup som inte många andra barn, kanske särskilt inte killar, i hans ålder har. Han har en mognad och en omognad som är en spännande kombination. Hans tankar och funderingar är ibland långt mer mogna än många andra tioåriga killars men samtidigt kan han ibland upplevas barnsligare än sina tio år. Han går sin egen väg och bryr sig inte så mycket om vad andra tycker och tänker. På det viset är han stark. På andra sätt är han lite svagare. Han har svårt för att stå upp vad han själv tycker, särskilt i kompissammanhang. Han tar inga strider utan går i så fall därifrån om han inte tycker att situationen känns bekväm. Han menar att han inte vill bråka men vi försöker uppmuntra honom att ändå stå på sig ibland.

Födelsedagen firade vi lördagen innan hans födelsedag. Vi tyckte att det skulle vara roligt att samla alla eftersom vi inte har kunnat göra det sedan han fyllde nio. Alla är vaccinerade och vi dukade lite luftigare än annars. Vi bjöd heller inte hans och H:s gudföräldrar som vi har gjort tidigare utan de får komma om några veckor istället. Det blev en trevlig kväll med alla utom yngsta storkusinen som jobbade. De båda äldsta storkusinerna kom dock tillsammans med sina respektive och det är ju roligt att de vill umgås med både oss äldre och de ganska mycket yngre kusinerna. O hade önskat pulled pork så det fick det bli - igen. Det är ju enkelt när man ska laga till många men eftersom vi har haft det ett par gånger tidigare hade jag kunnat tänka mig att laga något annat... Han ville ha en tårta med L så det ordnade vi så klart från byns konditori. Vi beställde även en tårta från ett bageri i Lund som J och O var inne och hämtade. Eftersom det stod "Grattis O 10 år" på tårtan räknade expediten ut att det var O som var födelsedagsbarnet och skickade med en gratis Halloween-dammsugare i en påse som en present från bageriet. Inget de behövde göra men en så trevlig gest! De hämtade sedan den andra tårtan på det lokala konditoriet och där visade personalen knappt upp tårtan för O, ännu mindre sa grattis. Det behövs så lite för att det ska bli en väldigt mycket bättre upplevelse!

Själva födelsedagen var en måndag så det blev inte så mycket speciellt som hände den dagen. Vi trodde att O skulle vilja gå på restaurang för att fira men han ville äta middag hemma. Vi väckte honom som vanligt med paket och sång och han som alltid brukar sova till minst sju när vi så gott som alltid väcker honom, var så klart vaken och väntade. Han blev glad för sin nya PS4 med tillhörande spel samt lite Lego. I skolan sjöng klasskompisarna för honom och på eftermiddagen fikade han, jag och H när de kom hem från skolan. Jag fixade den middag han önskade - samma middag som jag ätit på många av mina födelsedagar och som även var O:s morfars favoriträtt och ibland serverades på hans födelsedagar... Vi åt även tårta så klart. En väldigt nöjd tioåring!