Nedräkning!

Idag är det två veckor tills vi åker på semester och mindre än två veckor kvar att jobba! Det är väldigt mycket som ska hinnas med på dessa nio arbetsdagar för att jag sedan ska kunna vara helt ledig så de kommer att gå i en rasande fart. Visserligen är det skönt med ledighet även nu under terminen men dessa två veckorna inföll inte helt optimalt för alla som arbetar inom skolans värld...

Sedan jag skrev senast har det varit full rulle. Sista helgen i maj ägnade jag främst åt hästlivet - först på ridskolan när H red på lördagsförmiddagen och sedan som domare på föreningens dressyrtävlingar både på lördagen och söndagen. På söndagen hann H dessutom rida B innan vi åkte till min syster med familj för att fira Mors dag med middag hemma hos dem tillsammans med mamma. Jag drabbades av någon konstig magåkomma mellan fördrinken och tilltugget och middagen - jag kände mig precis som vanligt och åt av det som bjöds till bubblet men när det var dags för middag en timme senare hade jag ont i magen och mådde nästan illa. Jag kunde inte äta något alls resten av kvällen och heller inte på morgonen dagen efter. Det "hände" dock inget, varken åt ena eller andra hållet. Vid lunch drack jag en cola och åt en halv franskbrödbulle och när det sedan var dags för mig att bjuda mina medarbetare på tårta vid fikan, kunde jag äta lite av den. Barnen ville ha mat från Burger King den kvällen och helt plötsligt kändes det möjligt att äta en Whopper - skumt!

J var i Italien förra veckan så det blev som vanligt lite trix och fix för att få ihop allt (därav mat från Burger King den ena kvällen...). På tisdagen jobbade vi här hemma i vår ledningsgrupp och det hjälpte till lite för logistiken. H och jag hann en liten runda till B medan O roade sig med spel på Xboxen. På onsdagen hade barnen studiedag så då jobbade jag hemma på förmiddagen innan min mamma kom och tog över passningen. Först var vi alla hos B och båda barnen red. Jag fick sedan hastigt och lustigt kasta mig iväg till skolan där det var en konflikt igång som behövde lösas... Detta året har ju annars varit ganska lugnt när det gäller konflikter men det är två somaliska tjejer som har skapat samtliga bråk som har varit, på ett eller annat sätt.

H fick sin konstiga feber igen på onsdagseftermiddagen så under torsdagen tog vi det mest lugnt eftersom hon inte var så pigg då heller. I fredags var vi också bara hemma - jag jobbade lite hemifrån på förmiddagen och sedan kom L:s storasyster med familj på fika, lek och middag. Hon fyller sexton år om en vecka och hade varit nära att dö av förgiftning när hon åt choklad ur ett påskägg i april men nu var hon som vanligt igen. Lite senil, lite halvdöv och väldigt matfixerad men annars pigg! Hon har dock bitit L de två senaste gångerna vi har setts så kanske minns hon henne inte riktigt. L är som vanligt galet glad när man säger att I och A ska komma och väntade och letade i flera timmar. I lördags red H som vanligt på förmiddagen - först på ridskolan och sedan red hon B. Hon börjar få riktigt bra sits nu och är modigare igen när B busar lite.

Förra söndagen var vi på en härlig skogsrunda utanför Skrylle med familjen S. Så himla skönt att umgås med dem igen och att de drar ut våra barn i skogen! Vi gick en lite annan runda än vi brukar och barnen kunde håva i en sjö, klättra i träd, klättra på klippor och leka kurragömma på en hed med massor av olika buskar. Vi grillade korv och lilla bebisen hängde med utan större protester. J blev förkyld när han var i Italien och var inte riktigt på topp men kunde hänga med i alla fall.

I måndags var H på Skåneresa! De åkte tidigt och var tillbaka vid 17.30-tiden. De hann med många klassiska stopp och hade haft en härlig dag i det väldigt fina och varma vädret. O var på utflykt till Kulturen i Lund förra veckan så det har varit en hel del packande av matsäckar eftersom de dessutom hade idrottsdag på vallen i en annan del av byn i onsdags. Nästa vecka är det picknick med O:s klass på måndagen och med H:s klass på tisdagen så då blir det också matsäckspackning.

I måndags var vi också på möte med biträdande rektor som ansvarar för lågstadiet och fritids på barnens skola. Hon hade även bjudit in O:s lärare och den andra läraren i åk 1. Vi fick svar på en hel del frågor inför hösten och fick även möjlighet att framföra en del synpunkter som jag hoppas att de tar med sig. Lärarna är båda väldigt bra men eftersom fritidspedagogerna inte är det hjälper det tyvärr inte hela skoldagen... Nu håller vi tummarna för att den nyutexaminerade 25-åriga läraren är så bra som har utlovats och att hon får det stöd hon behöver. Vi tog även upp hur de hanterar de barn som ligger över genomsnittet och hur de tillgodoser deras behov av ledning och stimulans, som formuleras i Skollagen. Vi har under den senaste månaden upptäckt att H inte har räknat halva sin mattebok eftersom hon inte har vågat räcka upp handen och fråga om hjälp och ingen har haft koll. De har bara utgått från att hon klarar sig bra på egen hand men även om hon är duktig på många områden måste ju även hon få ledning och undervisning för att komma framåt.

Det har verkligen varit några riktigt härliga dagar denna veckan! I tisdags kväll ville H på eget initiativ rida ut, något hon inte har velat göra sedan hon blev skrämd av att tre hundar skrämde upp lilla B. I både tisdags och onsdags har vi ridit till samma ställe (det finns inte så många alternativ kring vår by som har total avsaknad av natur) och efter att i tisdags ha vågat både klättra, trava och galoppera på egen hand ville hon göra samma sak i onsdags kväll och var då ännu lite modigare. B krånglade lite och ville vända hemåt flera gånger men H vågade säga till henne och fick henne på rätt väg varje gång.

I onsdags var H och J hos logopeden för första gången på två år. Vi bokade tiden för några veckor sedan eftersom H har haft en period med mycket kraftig stamning. Ett tag fick hon nästan inte fram några ord alls utan problem och stopp. Nu är det lite lättare igen men det är ändå bra med logopedbesök nu när hon är lite äldre och själv kan beskriva hur det känns med egna ord. Hon fick en del tips att tänka på så det är bara att hoppas att det hjälper.

I torsdags var vi i Skånes djurpark med familjen P. Deras äldsta dotter jobbar där under sommaren och ansvarar för ponnyridningen så vi var ju så klart tvungna att hälsa på henne på jobbet! Det blev en mysig dag med mycket mindre folk än vi hade tänkt. Barnen åkte traktorn i Fåret Shaun-landet, vi tittade på sälmatning och såg faktiskt en hel del andra djur också. Ibland sover de ju bara... Vi grillade korv och styrde sedan mot ponnyridningen. O fick rida och leddes av T medan H fick gå bredvid. Hon rider så mycket annars så det kändes inte ok att betala för att skritta runt på en ponny för hennes del. O och J gick höghöjdsbanan med C och A medan vi andra vilade i skuggan. Vi avslutade med glass innan vi åkte hem till L som var lite ledsen över att behöva vara inne när det var så fint väder ute.

I fredags var det en vanlig arbetsdag för min del men jag valde att bara jobba några timmar på förmiddagen och istället ska jag jobba några timmar idag. Mina tankar var på annat håll under fredagen och jag hade svårt att fokusera. Efter lunch hade jag ett samtal med en ansvarig på stiftelsen "Min stora dag" inför mitt första uppdrag för dem. Jag har gått igenom anställningsprocessen, fått en väst och en namnbricka som jag ska ha på mig och nu har jag även fått mitt första uppdrag. Man är aldrig ensam den första gången man åker hem till en familj, vilket känns tryggt och bra - det ska bli väldigt spännande!

På kvällen kom då anledningen till att jag hade svårt att fokusera under dagen och även anledningen till ett par nätters orolig sömn. Min ena kusins yngsta son tog studenten och vi var bjudna. Min andra kusins son tog studenten i onsdags men då hade vi ingen möjlighet att åka dit. De bor norr om Helsingborg, festen började vid 17 och jag var tvungen att jobba sent den dagen. Dessutom hade barnen inte varit på topp om vi hade åkt dit så det kändes bättre att bara åka på den ena. Mamma var också med medan min syster med familj var bjudna på en annan student. Lite märklig känsla att vara på en student där man inte alls känner studenten... Hade jag mött honom på stan hade jag inte hälsat eftersom jag inte hade vetat att det var han. Det var också en lite märklig känsla att många som var där visste vem vi var och varför vi var bjudna. Vissa av dem har jag träffat tidigare på bröllop och dop men det var ju sådär 19-27 år sedan... Det blev hur som helst en trevlig kväll och det var verkligen jätteroligt att träffa mina kusiner, deras respektive och deras barn med respektive. Alla är ju så stora nu och vi har missat alla deras uppväxtår så det blir många märkliga samtalsämnen där vi får turas om att fylla i och uppdatera varandra om vad som har hänt under de femton år som vi inte har setts.

Jag satt bredvid min kusin som är tre år äldre än mig och alltid har varit som en storasyster när vi växte upp. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och det känns på många sätt som att vi aldrig har haft det där uppehållet. Det är bara att ta vid där vi slutade. Hennes man och jag har alltid kommit bra överens och det är verkligen personer som jag gärna hade umgåtts med även om vi inte hade varit släkt. Min andra kusin hade ju som värd mycket att stå i så jag hann inte prata så mycket varken med honom eller hans fru men en liten stund satt han ner hos oss i alla fall. Vi kom att prata om skolan och att deras ena barn har dyslexi och att även han förmodligen har det om han hade utrett sig. Jag har aldrig vetat att han har haft det svårt i skolan och vad det har inneburit för honom - det är intressant att lära känna en person som man har växt upp med men som nu är en jämbördig vuxen. I mina ögon har han alltid varit stor och jag har säkert i hans ögon alltid varit liten men nu är vi båda vuxna.

Hur roligt det än är att ses så rör det upp tankar och funderingar. Inte så mycket över pappa och det som blev utan mer om hur det kunde ha varit om allt hade varit som vanligt eller åtminstone om pappa hade dött av en sjukdom som inte innefattade ett beslut som det som min faster var tvungen att ta. Pappas död hade då förmodligen fört oss ännu närmare varandra och de hade funnits där som ett stöd, särskilt för mamma. Jag bär också på ett dåligt samvete för att de inte fick komma på pappas begravning och för att de inte fick ta avsked av honom. Jag vet att jag inte var samma person då som nu och att jag har helt andra tankar idag och jag vet att ansvaret självklart inte helt är mitt men det är ändå tankar som tar mycket plats. Jag måste prata med min faster om hur jag känner och tänker en gång, innan det är för sent.

Barnen tyckte väl inte att det var sådär jätteroligt att följa med men hade laddat med olika böcker och leksaker. Jag misstänkte att det inte skulle vara så många andra barn där och det var det inte heller. En pojke på ca 12 år som höll sig för sig själv och inte heller hade en särskilt kul kväll och en liten elvamånaders bebis var de enda barnen förutom våra. De satt med oss ganska länge medan vi åt, de läste lite inomhus någon period och hittade då bebisen som de sedan hjälpte till att underhålla en lång stund. De tog även mod till sig och frågade den tolvåriga pojken om de fick vara med och kasta pil och det fick de ju så klart. (Deras mamma mutade dem lite för att få dem att våga fråga - H är väldigt försiktig med drag av min sociala fobi medan O känner att det är ok att prata om H bara står bredvid honom. Nu ville inte H ens stå tyst bredvid så då fick jag pusha lite och de blev så klart väldigt glada och stolta när de väl vågade! Idag ska vi därför på ett besök i en leksaksaffär...) 

Det är inte utan att man blir stolt som förälder när flera oberoende av varandra ger komplimanger till ens barn. Bebisens mamma tackade så mycket för hjälpen och tyckte att de hade varit fantastiska och min kusin påtalade flera gånger hur fina barnen var. Vi såg även hur många människor log när de såg dem (särskilt O som sin vana trogen hade skjorta och kavaj hela kvällen), flera blev glada när de tog alla i hand och presenterade sig och mina kusiner och deras respektive blev lite överraskade men glada när de fick kramar av våra barn. Min faster blir ju alltid glad när hon ser dem och denna gången var hon ju den enda kända personen i sällskapet för dem förutom mormor så då blev hon nog lite som en extra trygghet. Vi bestämde i alla fall att vi ska ses igen under sommaren eftersom vi inte hann prata så mycket nu!

Igår var det ännu en härlig intensiv dag... Jag hade alla lektionerna på ridskolan på förmiddagen och det var som vanligt roligt även om det sliter hårt på rösten. Det är roligt med uppskattning för det jobb jag gör men samtidigt lite trist eftersom många reflekterar över hur mycket bättre undervisning och lektioner det är när jag är där än när den ordinarie personalen jobbar. Att hålla ridlektioner är nog verkligen det som jag är bäst på, tror jag. Om arbetstiderna, arbetsvillkoren, lönen och en hel massa annat hade varit bättre, finns det inget bättre jobb jag hade kunnat tänka mig. Jag hann hem om och slänga i mig en macka innan H och jag fortsatte ut till B, så att H kunde rida. Därefter var det snabbt hem, in i duschen och sen full fart mot barnens kusiners kalas. Deras mellankusin fyller 18 år idag och vi firade även hans lillebror som fyllde 14 i mitten av maj. Idag tar vi det mest lugnt och snart är det dags att cykla och lämna barnen på terminens sista yogalektion. Vi ska överlämna en present till O:s yogalärare som tillika är hans klasslärare - perfekt eftersom man inte får ge större gåvor till en lärare men gåvor till en yogalärare finns det inga restriktioner för...