Cancertankar

Det är ganska jobbigt när jag befinner mig i en period som är deppig och negativ. De kommer med ojämna mellanrum och jag ser inget särskilt mönster men det var relativt länge sedan sist, tror jag. Om man som jag har varit deprimerad (på riktigt alltså, deppig eller deprimerad är ju uttryck som många slänger sig med även om de egentligen menar nedstämdhet) en längre tid, visar forskning att det lämnar ärr och att man har lätt för att få återfall. Man kanske inte återfaller i en depression men det kommer perioder av nedstämdhet oftare än för personer som inte har varit deprimerade. Jag medicinerade ju ändå under drygt tre år och kanske borde jag äta någon form av medicin för att hålla serotoninet på en mer jämn nivå. Jag fick ju en remiss för samtal i november 2015 men trots att jag har försökt kontakta en mängd terapeuter som finns på Region Skånes lista, har jag ännu inte fått tid. Det är fullt överallt. Det är tur att jag är så pass stabil att jag klarar mig och ändå mår helt ok men jag tänker på de som inte har vänner, familj eller kan ta hand om sina egna tankar - hur ska de få hjälp?

I mina deppiga perioder kommer alltid katastroftankar. Jag tänker på barnen, jag tänker på döden, jag tänker på sjukdom, jag tänker framförallt på cancer. Jag har lyssnat på olika poddar som handlar om cancer på olika sätt, jag läser cancerbloggar, jag tänker på de där breven som jag vill skriva till barnen så att de finns om det skulle hända mig något, jag tänker på boken jag vill skriva, på allt jag vill hinna med om jag inte har ett normalt liv kvar att leva, på vad som egentligen är viktigt, om jag verkligen ska jobba på det sätt som jag gör nu osv osv. Mitt rationella jag pockar på uppmärksamhet ibland och menar att de allra flesta föräldrar lever tills deras barn är vuxna, de allra flesta barn får inte cancer, de allra flesta som är snart 43 år har inte cancer, det finns massor av människor som blir både 80 och 90 år och är relativt friska hela sina liv, om jag ändå skulle få cancer och en dålig prognos kommer jag att ha tid att skriva de där breven och den där boken eftersom döden oftast inte är omedelbar, jag kommer att kunna göra en hel del av det jag vill, jag kan redan nu ändra mitt sätt att leva om jag vill.

Ändå var jag hos läkare förra måndagen eftersom jag hade haft ont i området kring äggstockar och äggledare några dagar och det blev inte bättre. Mina tankar går genast till cancer och jag kommer inte att bli helt lugn förrän jag har gjort en gynundersökning men båda klinikerna som erbjuder det har semesterstängt och jag känner inte att jag har så ont att jag ska ta upp en akuttid. Läkaren menade att det förmodligen har att göra med min mage men det har jag svårt att tro eftersom det inte alls känns så. Jag har ett förändrat blödningsmönster sedan ett drygt halvår tillbaka och det är även detta som jag vill kolla upp. En normal människa tänker förmodligen inte cancer och död så fort de får ont någonstans men det gör jag och det tar mycket energi. Det är inte så att jag söker läkarhjälp i tid och otid - det gör jag verkligen inte - men katastroftankarna tar mycket uppmärksamhet och ork från annat.

Just nu har det varit en del tankar på pappa och hans cancer. I mitt Facebook-flöde dök det upp en uppmaning från en kille i samma by som jag, att alla som kan ska anmäla sig till Tobias-registret. Hans flickvän behöver en benmärgstransplantation och en donator - samma behandling som hade kunnat hjälpa min pappa och till och med hade kunnat göra honom frisk. Idag ska jag träffa den person som var kompatibel med min pappa och som kunde ha räddat honom. När jag skriver så är det egentligen helt galet att jag vill träffa och ha kontakt med henne. Ändå är jag stolt över att jag orkade ta kontakt med henne igen efter pappas död och jag vet att jag mår bättre av att ha henne i mitt liv än tvärtom. För ett antal år sedan ville jag anmäla mig till Tobias-registret men blev både förvånad och besviken när jag insåg att jag var för gammal... Jag var 38 eller 39 år och man får inte vara äldre än 35 tyvärr. Den tanken hade aldrig slagit mig eftersom min faster var över 60 år och ändå aktuell, så det var en stor besvikelse.

Idag blir det en bra dag, det vet jag, även om det alltid är mycket känslor i omlopp när jag ska träffa min faster. Imorgon laddar vi för vår sista semestervecka och hoppas på att den ska bli så bra som möjligt!

En son med humor

När jag var på utvecklingssamtal på O:s förskola sa hans ansvariga pedagog att han hade en sådan härlig humor. Helt ärligt så var det inte något som vi hade tänkt på själva men nu när vi har varit tillsammans på heltid i en månad så har även vi märkt det. Han är ju inte ens sex år men kan redan säga saker med viss ironi och vara medveten om att han säger ett skämt eller skojar. Helt åldersadekvat handlar det mycket om kiss- och bajshumor men det kommer även andra roliga kommentarer. Han har även utvecklats språkligt och använder ord och uttryck som känns lite lillgamla och därför också bli roliga. Jag är dålig på att skriva ner sådant som barnen säger men nu har O sagt så många saker så att jag i alla fall ville notera det. En dag när han hade sagt något roligt sa jag något i stil med: "men O, vem uppfann dig? hur blev du så här rolig?" (varken jag eller J är ju särskilt spontana och roliga, i alla fall inte så ofta). "Jag tror att det var morfar", svarade O då helt oväntat, "han var väl också rolig?". Jo, det var han ju. Han hade lätt till skratt, skämtade mycket och kunde hitta på kvicka kommentarer. Jag hoppas och tror att O är lite lik sin morfar just när det gäller glädje, skratt och humor - det verkar onekligen så (och dessutom finns det inte så många andra i släkten som detta kan komma ifrån...). O är liksom hela känslospektrat - han kan bli väldigt ledsen, väldigt arg, väldigt illa berörd, han är väldigt omtänksam, väldigt snäll och har ett väldigt härligt och hjärtligt skratt och på många sätt påminner han därför om sin morfar.

När vi gick ifrån en restaurang på Legoland och var på väg mot bilen gick O lite bakom oss. Plötsligt hörde vi "Ohej!" och en ljudlig fis. Vi hann vända oss om innan nästa "Ohej!" kom och ljudet kompletterades även av att han tog ut båda armbågarna från kroppen och sedan fällde in dem igen samtidigt som det kom ytterligare en ljudlig prutt. Samma sak upprepades sedan en tredje gång och han skrattade därefter hysteriskt. Det kanske var en av de roligaste stunderna på hela semestern men den är svår att återge i skrift... Han har fortsatt på detta tema och släppt en del roliga kommentarer: "Dåliga nyheter, jag har fisit!" sa han en kväll vid soffbordet och skrattade sedan som en tok och då är det svårt att bli arg på honom fastän vi har försökt säga att man ska försöka gå in på toaletten om man behöver fisa. När vi var alla på toaletten en kväll för att borsta tänderna på barnen sa O plötsligt "Det var en skön fis, den!" och skrattade nöjt med hela sig.

Hans favorituttryck nu är att inleda meningar med "Låt mig gissa..." eller "Faktum är...." och det låter väldigt roligt ibland eftersom han fortfarande inte kan säga R och därför kan uppfattas som barnsligare än vad han är. Oj, vad jag älskar denna lille kille! Jag är så tacksam att han kom till oss - han har lärt mig så mycket och jag är så glad att just jag får vara hans mamma!

Sommaren som försvann?

Ytterligare några dagar har rullat på utan att solen vill titta fram några längre stunder. Jag behöver verkligen värme och ljus känner jag, jag har varit mer nedstämd än vanligt de senaste veckorna. Vissa eftermiddagar och kvällar har det varit riktigt mörkt - i juli! Meteorologerna påstår att det är en helt normal sommar men att det svenskarna saknar är fyra-fem dagar med sol och 25-30 grader och det stämmer nog för några sådana dagar har vi inte haft alls här i södra Sverige. Det var några dagar i maj som var fina och varma och jag slår vad om att det kommer fina dagar efter att skolorna har börjat men det ser fortfarande grått och trist ut för den kommande veckan...

Igår var det i alla fall uppehåll när vi skulle ta foto på alla kusinerna för att ge fina porträtt till mormor när hon fyller sjuttio om ett par månader. Finklädda tog vi oss ut i skogen där en fotograf erbjöd utomhusfotografering. Barnen var inte helt bekväma i detta någon av dem men förhoppningsvis blir någon bild ok i alla fall... Svårt att få till alla fyra på samma gång, tror jag. L var också med men hon är ju lätt att regissera - bara att säga "sitt", "stanna" och "kanin" eller "hamburgare" så har man en fin bild med spetsade öron på henne. Efter lite lunch hemma hos oss fortsatte vi in till Stadsparken i Lund för att barnen skulle få leka på den fina lekplatsen där. Oj, vad mycket folk det var! Tur att den är stor så att det inte är något problem och skönt att se att så många barn rör på sig och att det dessutom går bra att samsas även om det var otroligt många barn och föräldrar. I tisdags var det så trist och regnigt att vi bestämde oss för att gå på bio och se "Babybossen" som barnen har velat se länge. J började tidigt så att han hann jobba undan en del och kunde följa med. Det blev även film i söndags då det också regnade och eftersom O och J inte hade sett Vaiana hyrde vi den. I måndags skrotade vi mest hemma men hann i alla fall med att baka kanelbullar och cykla till en lekplats.

Idag har vi äntligen avverkat en sak på todo-listan som borde varit gjort för länge sedan - H har varit hos optikern! När hon var på koll hos skolsköterskan i f-klass tyckte hon att vi borde kolla om H behövde glasögon eftersom hon inte kunde läsa de två nedersta raderna av de rader som en sjuåring "ska" kunna läsa. Skolsköterskan skulle skicka en remiss till ögonläkare men något måste ha gått fel eftersom vi aldrig har fått en remiss eller blivit kallade till ögonläkaren. I vintras kändes det som att vi lika bra kunde vänta tills hon fyllde åtta, eftersom man då kan gå till en vanlig optiker. Våren är alltid en stressig tid så då har vi glömt bort det men idag var det i alla fall dags och efter en synundersökning konstaterade optikern att hon behöver glasögon vid koncentration och ansträngning, t ex när hon läser, tittar på TV, gör läxor etc. Vi valde bågar och om två veckor kan hon hämta sina glasögon - perfekt att hon hinner få dem innan skolstart! Vi mötte upp J på ett närliggande köpcenter eftersom barnen gärna ville äta lunch där och eftersom solen faktiskt var framme i morse hade vi planerat att åka och bada under eftermiddagen. Efter lunch regnade det dock så de planerna gick om intet...

På lördag är det dags för en lite släktträff hemma hos mormor, dit även min faster och hennes man kommer. Mamma kände att det var hennes tur att bjuda in eftersom vi har varit hos oss ett par gånger, hos min syster en gång och hos min faster förra sommaren. Mina kusiner får inte plats hemma hos mamma, annars hade det varit trevligt att bjuda in även dem. Nästa sommar är min plan att vi ska bjuda hem alla till oss. När vi träffades förra sommaren var det första gången på femton år som jag träffade mina kusiner så om vi ses nästa sommar så är det ändå inte så långt mellan gångerna, sett ur det perspektivet... Det ska hur som helst bli kul att ses även om det samtidigt innebär en viss påfrestning mentalt.

Efter helgen har vi en semestervecka kvar och om mindre än tre veckor börjar skolan. Sommaren som försvann känns som rätt benämning på sommaren 2017!

Två semesterveckor till har försvunnit

Varför går tiden så snabbt när vi är lediga? Om jag hade haft en normal semester, fyra veckor, så skulle jag börja jobba på måndag. Det hade jag inte alls varit redo för! De två veckor som har passerat sedan vi kom hem känns väldigt korta. Kanske beror det på att solen och värmen lyser med sin frånvaro och att vi har haft en hel del dagar så vi inte har gjort så mycket, främst pga vädret. När vi kom hem ägnade vi några dagar åt trädgården, bl a klippte jag häcken, vilket alltid tar sin lilla tid - men fint blev det! Barnen har lekt med kompisar eller bara med varandra eftersom de har fortsatt att komma väldigt bra överens även sedan vi kom hem. 

När vi kom hem hade vi en lugn dag hos min mamma när vi hämtade L som precis som vanligt blev galet glad. Förra tisdagen var H och jag på Falsterbo Horse Show med min mamma och min väninna som har L:s storasyster samt hennes dotter och mamma. Det var trevligt men vi hann tyvärr knappt se några hästar eftersom barnen inte tyckte att det var särskilt roligt. De var mer intresserade av alla kringaktiviteter... Förra onsdagen var vi hos O:s gudföräldrar för att äta middag och tillsammans planera och boka en resa på höstlovet. Vi kommer att åka i mitten av veckan innan (på O:s födelsedag) och vara borta åtta nätter. Vi hade egentligen tänkt att ta en chartervecka till Kanarieöarna i november men när familjen S pratade om att de hade tänkt hyra ett hus och frågade om vi ville med, lät det som ett bra alternativ eftersom vi är lite trötta på charterlivet. Nu har vi bokat flyg och hus med egen pool och kommit ner lite i pris även om vi också kommer att hyra bil hela veckan. Framförallt H är mycket förväntansfull över att få vara med kompisen K en hel vecka. Vi tror att det kan vara bra att vara med någon som är mer van vid vatten och lite modigare (K är visserligen två år äldre men hon kan nog inspirera H). H vill inte börja i tvåan eftersom klassen ska gå och bada/simma en gång i veckan. Jag har lovat att prata med hennes lärare om att hon är rädd och inte alls tycker om detta men förhoppningsvis ordnar det sig av sig själv när hon märker att hon inte är den enda som inte kan simma. Hon är jätterädd för att få huvudet under vattnet och vill helst inte att man stänker på henne. Jag tror att det kommer att gå lättare för henne när hon väl kan simma - det gjorde det nämligen för hennes mamma, som inte lärde sig simma förrän hon var nästan tio år...

I fredags ägnade jag en stor del av den ganska regniga dagen åt att titta på firandet av kronprinsessans 40-årsdag och i lördags var vi på kalas hos min systerson som fyllde sex år. I söndags var H:s gudföräldrar och deras yngsta barn hos oss på middag och i måndags åkte vi till Åhus för att hälsa på J:s syster och hennes familj i den stuga vid havet som de lånar där av hennes svärföräldrar. Det är så vilsamt och skönt att vara där. Skogen, havet, lugnet, den lilla mysiga stugan - en lisa för själen. Vi passade även på att äta fantastiskt god Otto-glass - det finns nog inte godare glass i Sverige! De är dessutom väldigt generösa med sina kulor och man kan även dela en kula så att man får två smaker i en kula. I tisdags gjorde vi inte så mycket men i onsdags utnyttjade vi solen och åtminstone lite sommarvärme och åkte till Falsterbo och badade med kusinerna i deras pool som tillhör förskolan. Hur många förskolor/skolor har en egen pool att nyttja...? Det var drygt trettio grader i vattnet och till och med jag tyckte att det var skönt att bada. Vi tog med ett hederligt simbälte till H (ett sådant som sitter kring magen med två gula plastkuddar på ryggen) och efter lite protester vågade hon testa det. Det gick hur bra som helst! Som mest klarade hon tio simtag och flera gånger övade hon på fem simtag åt gången. Hon får ta det i sin egen takt, hon hade dock klarat mer men det är onödigt att pusha för mycket. Efter badet cyklade vi till en nyöppnad italiensk restaurang och åt middag men då var det inte så varmt längre... Barnen fick glass efter maten men vi vuxna frös för mycket och hoppade över.

I torsdags åt vi lunch hos farmor och farfar och fortsatte sedan till badet i Dalby eftersom solen trots allt visade sig. Vi träffade familjen S där men det var kallt både i vattnet och i luften eftersom det blåste så mycket så det blev inte så mycket badande tyvärr. Igår ösregnade det stora delar av dagen så vi passade på att städa och sortera leksaker mm. Igår tog vi en tur till Malmö och besökte en av kommunens fina temalekplatser nere i Västra hamnen. Vi passade också på att titta på Sommarlovsbussen där SVT:s sommarmorgon sänds ifrån varje morgon. Idag är det J:s sista semesterdag eftersom han ska jobba en vecka - det ska regna så vi fortsätter med våra inomhusprojekt... Under veckan som kommer får vi hitta på lite olika saker utan J men det ska väl gå bra även om det inte är riktigt lika roligt.

Blandade känslor

Sedan vi kom hem från vår resa har mitt humör inte varit på topp. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som inte är bra men jag har verkligen ingen energi och känner mig ganska nedstämd. Jag borde ju vara nöjd - jag har varit ledig i fyra veckor och har två kvar, jag får tillbringa all min tid med min familj, jag har jobb som väntar i augusti, vi har en resa inbokad på höstlovet, alla är friska etc. Men jag är bara trött. Det kan ju förstås vara så att det är efterdyningar efter de senaste två årens kaos på jobbet och att mycket av den stress som jag varit under, har släppt nu när jag inte ska ha kvar min tjänst längre. Jag har haft en del kontakt med några av mina kollegor och flera av dem har fått nya tjänster och sagt upp sig från skolan. Jag har hjälpt tre av fyra som har fått nya tjänster nu under sommaren och det är verkligen jätteroligt att de har fått nya jobb! Den fjärde har ordnat sitt på egen hand men han kunde inte ha kommit till en skola med bättre rektor så jag är väldigt glad för hans skull. Samtliga kommer att få ett väldigt mycket bättre arbetsliv! Jag är otroligt tacksam för att jag inte ska vara en del av skolans organisation till hösten - det kommer att vara ännu mer kaos... En dag i veckan kan jag absolut stå ut, det kan till och med vara intressant att följa hur det går på skolan och bara finnas där en dag i veckan för eleverna.

Ändå är jag samtidigt lite ledsen och besviken för att den tjänst som jag påbörjade för snart två år sedan inte alls blev som jag hade tänkt mig. Det är ju inte mitt val att sluta min nuvarande tjänst - jag hade gärna fortsatt och jag hade väldigt gärna gått klart min rektorsutbildning. Det är en sak att välja att sluta själv och en annan sak att vara tvungen att sluta. Det har jag inte upplevt tidigare så det är en ny erfarenhet. Allt hade kunnat vara så mycket annorlunda om skolan bara hade haft en annan rektor men nu blev det inte så. Jag hade absolut sökt mig ifrån skolan men inte förrän jag hade hittat en annan tjänst som jag ville ha. Den jag har valt och fått nu blir säkert helt ok men det är ju inte det jag vill. Jag söker alla tjänster som verkar vara intressanta men hittills har det inte gått så bra. Just tjänster som biträdande rektor ges ofta till personer som redan är anställda på skolorna eller till de som redan är klara med sin rektorsutbildning och jag är ju varken det ena eller andra. Det är kanske en bidragande orsak till att jag är lite nere...

Just nu har jag även en period med många tankar på pappa och allt som har med cancer att göra. Jag har haft ont kring äggstockarna och haft lite mellanblödningar och genast går tankarna till cancer. Det är nog inte helt normalt men heller inget som går att hindra. Jag har försökt boka tid till gynekolog för undersökning men det är semesterstängt överallt ett par veckor till. Jag har lyssnat på en del olika poddar om cancer och det är kanske inte så bra men samtidigt hjälper det mig på ett sätt. Om (eller i mina mer pessimistiska stunder, när) jag får cancer är jag i så fall väldigt förberedd - om man nu någonsin kan vara det.

De senaste somrarna har vi ju träffat min faster och hennes man och planen är väl att göra det i år också men som vanligt är det jag som måste dra i det om det ska bli något. Varken min mamma eller syster har någon motor när det kommer till detta även om de också vill att vi ska träffa den delen av släkten. Det blir också konstigt om jag ska ringa och rodda i allt när vi inte ska vara hemma hos oss (eftersom vi var här i julas). Suck! Mamma fyller sjuttio om ett par månader och min syster och jag har försökt planera något kring detta men mamma verkar inte alls vara sugen på att göra något med sina barn och barnbarn. En sådan sak sätter nog också igång tankarna på pappa. Vi hade haft en helt annan familjesammanhållning om han hade varit med i bilden, tror jag. Det är visserligen bra att mamma har ett eget liv men det är tråkigt att hon inte vill umgås med sina barn och barnbarn i någon större utsträckning.

Under sommaren (ja, och annars också förstås) har vi fått många fina kommentarer om våra barn. Alla föräldrar tycker förhoppningsvis att ens barn är det bästa som finns men barn kan vara lättare eller svårare att tycka om för de i omgivningen som inte är barnens föräldrar. Vi får ofta höra att våra barn är så trevliga, snälla, väluppfostrade, lätta att umgås med, glada, omtänksamma och roliga. Vi får även ibland höra att "era barn är så lätta, ni har verkligen haft tur"... Tur - tja, jag tänker som Stenmark när det gäller det. Han sa ju något i stil med att det var konstigt att ju bättre det gick för honom desto mer tur hade han - med ironi och menade att det kanske inte alls handlar om tur särskilt ofta. Jag tror absolut att man kan ha tur till viss del när det gäller vilka barn man får men det handlar ju både om arv och miljö. Jag säger inte att vi på något vis är perfekta föräldrar för det är ju ingen men det vi håller hårt på är mottot "kramar och ramar". Vi väljer våra strider och vi tar dem som vi har valt. Barnen vet att vi inte backar och det skapar trygghet (även om vi självklart ger efter ibland när det gäller vissa mindre viktiga strider - vi är ju bara människor). Om man har tydliga ramar är det mycket lättare att ibland gå utanför dessa utan att det blir kaos - barnen kan till och med uppleva det som lite busigt och det skapar oväntade stunder som barnen minns.

Alltför ofta umgås vi med föräldrar som säger "nej, gör inte si" eller "nej, gör inte så" x antal gånger utan resultat (kanske beroende på hur man formulerar sig som förälder - jag tycker att det är bättre att säga vad barnen ska göra, inte vad de inte ska göra). Antingen har barnet stängt av för länge sedan eftersom de har hört "sluta" eller "nej, gör inte så" massor av gånger utan resultat eller så har de helt enkelt ingen respekt för föräldrarnas tillsägelser. Oavsett blir resultatet att barnen fortsätter med det som föräldrarna inte vill att de ska göra och föräldrarna orkar inte ta en konflikt och stå för sitt nej. Jag blir galen när jag ser detta! Jag har i princip aldrig höjt rösten mot barnen och när vi umgås med andra behöver jag oftast bara säga deras namn och titta på dem, så förstår de vad det är jag menar och vad de ska sluta med. Om de inte gör det måste jag självklart resa mig från umgänget med de vuxna och gå till barnen och prata med dem. Eventuellt lösa en konflikt mellan barnen, föreslå någon annan aktivitet etc. Det krävs föräldraengagemang när man har barn - varför skaffade man annars barn?! Mindre barn klarar inte av att lösa konflikter på egen hand. de klarar inte av en massa val, de vet inte alltid hur man beter sig i umgänge med andra - det är föräldrarnas uppgift att guida och ibland även bestämma! Många föräldrar är tyvärr alldeles för lata, upptagna med sina mobiler, upptagna med andra vuxna, konflikträdda etc. Jag kan också vara trött, upptagen med min mobil och inte helt närvarande alltid men för det allra mesta är jag inte det. Jag är också otroligt tacksam för mina barn, vill spendera mycket tid med dem, vill att de ska växa upp till trygga och ansvarsfulla medmänniskor, vill prata och umgås med dem - och om man är mycket med sina barn så blir det lättare i längden, tror jag. Alldeles för många barn tillbringar för mycket tid ensamma framför en TV, ett TV-spel, en iPad, en telefon. Alldeles för många föräldrar kommunicerar för lite med sina barn. Många föräldrar missar halva sitt barns liv när barnet är hos den andra föräldern. Allt detta tror jag spelar stor roll när det kommer till barnuppfostran. Våra barn har inte blivit som de har blivit bara av sig själva - de måste ha föräldrar som gör något litet rätt i alla fall... Jag är enormt stolt över mina barn och gläds naturligtvis mycket när vi får positiva kommentarer men jag hade varit precis lika stolt utan dessa eftersom jag ser och upplever att barnen mår bra och är trevliga individer i samspel med andra. Det tror jag att de kan komma långt med! Och mitt i all stolthet är det en enorm sorg att deras morfar aldrig fick ta del av sina fina barnbarn och att deras mormor inte vill vara en särskilt stor del i deras liv...

Rörigt inlägg med många tankar men så får det bli ibland!

Vår andra semestervecka

När vi vaknade på den andra söndagen på vår resa syntes det inga berg eftersom de tunga regnmolnen låg så lågt. En perfekt dag att sitta i bilen även om det så klart är jobbigare att köra när det regnar. Vi hann ett par mil innan vi körde in i vår första kö... Det visade sig att den orsakades av gränskontrollen mot Tyskland och det står jag gärna i kö för. Å andra sidan kan man undra om det verkligen är lönt med en sådan gränskontroll? De personer som vill ta sig in i Tyskland utan ID-handlingar väljer nog knappast motorvägen... Vi passerade två andra gränsövergångar mellan Tyskland och Österrike under vår resa och där var det bara att köra (eller för den delen gå) över gränsen.

Det var ytterligare köer så våra trettio mil tog drygt sex timmar men till slut var vi framme i den lägenhet som vi hade hyrt i Günzburg utanför Ulm. Ytterligare en stor och rymlig lägenhet som var väldigt välutrustad och fräsch - alltid skönt när bilderna stämmer överens med verkligheten! Vi åkte in till den lilla staden och hittade en mysig italiensk restaurang. Därefter beslöt vi oss för att åka ut till Legoland och titta för att vara lite förberedda för resten av veckan. Vi hade på förhand köpt två dagsbiljetter och bokat fem nätter i staden för att kunna vara säkra på att få ett par bra dagar på Legoland utan alltför mycket regn. Risken är ju att man har otur och att det ösregnar om man bara bokar två specifika dagar men det brukar ju sällan vara ihållande regn i fyra dagar, tänkte vi.

Själva parken var stängd men vi körde runt om den för att titta hur legobyn där man kan bo såg ut. Vi tittade på boende där och erbjöd barnen att vi kunde bo i legorum på hotellet men att vi då bara kunde göra det två nätter. De var inte speciellt upphetsade över legorummen - H eftersom de gick i riddarstil och O eftersom allt inte var i lego som han hade trott - så då valde de och vi att istället bo fem nätter ett par kilometer bort för en mindre summa än vad två nätter på Legoland hade kostat. Väl på plats ångrade de sig lite... Parken med boende, lekplatser och restauranger var öppen för alla så det var bara att gå in! Barnen lekte på lekplatserna och vi kollade in restaurangernas utbud. Tyskland är verkligen så mycket bättre än t ex Danmark när det gäller priser! På ett ställe som Legoland kan man ju krydda priserna eftersom folk betalar vad det kostar på sådana ställen men det gör tyskarna väldigt sällan. Vi jämförde vad boende inne på Legoland kostade i Tyskland respektive Danmark bara för att vi var intresserade av att se skillnaden och det var nästan löjligt hur mycket mer det kostar i Danmark - mer än dubbelt så mycket för exakt samma sak! I Tyskland kostade en natt på Legohotellet ungefär som ett vanligt familjerum på ett bättre hotell, ca 1800 kr och det känns helt rimligt. Inne på Legoland åt vi lunch alla fyra för ca 250 kr - ungefär lika mycket som en vuxenmeny kan kosta på Legoland i Danmark... Glassen kostade precis lika mycket som den gör på de flesta ställen i Tyskland och middagarna som vi åt på restaurangerna i Legobyn höll mycket hög klass och kostade precis i samma nivå som alla restauranger i Tyskland - vi fick riktigt bra mat för 500-600 kr per tillfälle för hela familjen. Detta gör att det tar emot att besöka Legoland i Danmark men det måste vi väl ändå göra så småningom...

På måndagen utlovades mest uppehåll men lite molnigt och resten av veckan spådde meteorologerna högtryck, sol och värme. Barnen ville väldigt gärna till Legoland och att låta dem vänta ytterligare en dag kändes inte som ett alternativ... Vi var därför på plats när parken öppnade och H och J inledde direkt med en berg- och dalbana som låg nära ingången. O och jag väntade och tittade på och sedan gick hela familjen till Ninjago-världen, där O nog hade kunnat stanna hela dagen utan problem. Han var helt i extas när han såg alla figurer uppbyggda i stor storlek (ca en meter höga) och ville prova alla olika aktiviteter som fanns. Han fastnade länge inne i Ninjago-shopen där man kunde bygga sin egen Lego-gubbe. Jag tror att han stod där i över en halvtimme och han hade verkligen svår beslutsångest, nästan så att det blev för jobbigt för honom. Man kunde inte bygga figurerna exakt så som de ser ut i legosatserna utan det var nog meningen att man skulle skapa sin egen ninjagogestalt men det blev lite konflikt för O tror jag. Till slut fungerade det när jag sa just så: "du kan inte bygga en riktig Ninjago-figur, du ska bygga hur du hade velat se ut om du hade varit en Ninjago" och då blev det lättare. Karusellen som var i Ninjagovärlden var rolig och väldigt modern eftersom hela Ninjagovärlden invigdes nu i våras. Den åkte vi många gånger men till slut fick vi ändå locka O att gå vidare för att se även resten av parken.

Vi åkte en massa andra karuseller och tittade även i de olika shopparna. Vi var också inne i en liten legofabrik som visade hur en legobit blir till - intressant! Det lilla tåget som gick runt hela Legoland passade vi också på att åka för att få en bättre överblick över alla attraktioner. När klockan var sex och parken stängde var barnen nöjda men trötta och vi körde till Legobyn för att äta middag på ett steakhouse där. På tisdagen sken solen från en klarblå himmel och efter att ha tagit det lugnt på förmiddagen åkte vi till ett bad i en närliggande by på eftermiddagen. Vi kom dit efter lunch och var i princip helt ensamma - perfekt! Barnen kunde prova vattenrutschkanor och bassänger i egen takt utan att någon annan störde. Vi lyckades få H att ta av sina puffar och öva simning genom att jag höll henne lite under magen. På kvällen åt vi middag på samma italienska restaurang som på söndagen eftersom de hade så mycket gott på menyn som vi ville prova (och dessutom fanns det inte särskilt många andra bra alternativ att välja på). Vi avslutade dagen med en glass på en av de många glassbarer som finns i Tyskland. Varför är inte detta ett koncept som kommer till Sverige?

På onsdagen var det så dags för vår andra dag på Legoland. Vi hade förberett O på att vi denna gång skulle börja längst ner i parken eftersom många andra börjar med de första attraktionerna efter ingången. Vi hade sett en ny karusell som vi ville prova - en robotkarusell som skulle visa hur det känns att vara en legobit under tillverkning. Man kunde själv bestämma nivå och O hade längd och ålder inne så vi tänkte att det skulle vara lugnt. Vi borde så klart ha tittat på karusellen en runda först innan vi åkte... Eftersom vi var bland de första gick vi tyvärr bara in och satte oss - big misstake... Jag åkte med O och J åkte med H. Vi valde självklart nivå 1 men ändå hade de bett J att ta av sina glasögon. Hade jag hört det hade jag nog backat... Det var fruktansvärda rörelser när karusellen satte igång! Verkligen som en robot, ryckigt och inte alls förutsägbar. Personalen hade lovat att den inte skulle vara uppochner och den var i och för sig inte helt uppochner men väldigt nära. O var rädd och jag förstår honom! Jag hade svårt att hålla huvudet stilla - det for fram och tillbaka och jag hade ont i huvudet under hela förmiddagen. Jag kan bara föreställa mig hur det kändes för barnen! O skrek att han ville gå av och när vi väl kom av var H jätteledsen. Vi som alltid har sagt att vi ska provåka karusellerna innan barnen får åka, det gick ju sådär denna gång men hade varit väldigt klokt... Denna hade vi inte ens behövt provåka, det hade räckt att titta!

Vi provade en rad olika attraktioner som vi inte hade hunnit med under måndagen men efter ett par timmar fick vi göra O nöjd och gå till Ninjago-världen. Solen sken från en klarblå himmel och det var drygt trettio grader och mycket mer folk än den första dagen. Jag vill inte veta hur det ser ut i högsäsong... Vi hade lovat O att bygga en ny Lego-gubbe i Ninjago-affären (eftersom H byggde en där och sedan fick bygga en Lego Friends-figur när vi kom till den affären). Vi hade förberett oss på att det skulle ta ungefär samma tid som senast men nu tog det nog mindre än en minut... Antagligen hade han nu funderat noga på hur figuren skulle se ut och därför kunde han vara gå in och plocka ihop delarna. Man upphör aldrig att förvånas som förälder! Efter lunch ville barnen se samma film som vi gjorde under måndagen - en Nexo Knights-film i 4D - och därefter fortsatte vi med de attraktioner som de ville åka igen. Köerna var längre så vi hann inte lika mycket som under vår första dag men barnen var trötta och nöjda när karusellerna stängde en timme innan parken. Vi tittade på alla miniatyrhus och hann även leka på en lekplats innan vi åkte till Legobyns riddarborg för att äta middag på restaurangen där. På nytt väldigt bra mat till väldigt bra pris!

På torsdagen var det fortsatt mycket varmt så vi åkte till samma bad som på tisdagen och var i princip lika ensamma denna dag. Båda barnen (och mamman) vågade åka vattenrutschkanan på egen hand och H övade sig på att doppa ansiktet och huvudet med hjälp av simglasögon. Så skönt att kunna göra det i lugn och ro och i barnens takt! På kvällen åkte vi på nytt till Legobyn och åt middag på samma restaurang som på måndagen eftersom den var så bra. Vi packade sedan ihop alla våra saker och lastade bil och takbox så att vi kunde komma iväg tidigt på fredagsmorgonen. Fredagsförmiddagen avlöpte väl utan problem i trafiken och när vi stannade för lunch konstaterade vi att vi kanske till och med skulle hinna med en del shopping i Hannover där vi skulle övernatta. Efter lunch och en snabb shopping på en sko-outlet skulle vi avverka de sista sjutton milen men efter en kvart tog det tvärstopp... En olycka i de krokiga motorvägarna runt Kassel och när det blev stopp hade vi precis kört förbi en avfart. Vi nådde nästa avfart efter två timmar och fick en sammanlagd försening på två och en halv timmar - inte ett enda dugg roligt! Men som vi sa till barnen - vi är tillsammans, vi är inte mitt i olyckan, vi har mat, godis, kakor etc. Vi stannade snabbt på hotellet och kollade rummet innan vi satte oss i bilen igen och åkte in till centrum för att äta på barnens favoritställe, Blockhouse. Några affärer hann vi med men dels var barnen inte helt överförtjusta i detta och dels är Hannover verkligen ingen mysig stad så vi åkte ganska snabbt tillbaka till hotellet.

Vår sista resdag var vår bästa, den flöt på utan köer! Vi var lite oroliga för att passera Hamburg eftersom det pågick ett G20-möte där med världens alla mäktiga ledare. Vi såg ett antal poliskonvojer och några polishelikoptrar men det var allt. Vi brukar ju övernatta i Hamburg när vi är på hemväg så det var verkligen tur att det inte blev så denna gång... Vi gjorde ett lunchstopp i Lübeck för att shoppa på Citti. De har verkligen byggt ut under senaste åren och nu är det snart ett helt köpcenter så det tog en stund att ta sig runt. Vid båten väntade vi i en timme och sedan var det bara den tråkiga biten genom Danmark kvar - tänk om man bara kunde klippa bort det på kartan... Barnen var jätteglada över att vara hemma igen och försvann genast upp och lekte med sina leksaker. Jag var lättad över att vi alla var hemma och välbehållna. Även om jag tycker att det är mysigt att åka på bilsemester så sitter jag nog på helspänn hela tiden eftersom J och jag inte är riktigt överens om hur man beter sig i trafiken... Det är också en sak att sitta vid ratten och en helt annan sak att sitta bredvid. Sedan vi fick barn får jag ångest med ojämna eller jämna mellanrum och J och jag blir alltid ovänner någon gång under vår resa. Jag ser bilder av katastrof framför mig och det tar otroligt mycket energi. Ändå vill jag att vi ger oss ut igen nästa år. Knepigt det där.

Tack Tyskland och Österrike för denna gång, vi ses snart igen!

Hela familjen hemma igen

Efrer två veckor på resande fot är vi nu hemma igen (nu är det snart tre veckor sedan i och för sig eftersom jag påbörjade inlägget för flera dagar sedan). L är hämtad hos mormor och hela familjen är samlad. Vi har haft det fantastiskt i Österrike och Tyskland - som vanligt. Vi hade gärna stannat borta längre. Helst av allt hade vi köpt en lägenhet eller ett hus i Österrike men det går ju inte...

Det blev två jobbiga resdagar på vägen ner. Vi gav oss av halv sju och vägen genom Danmark samt båten mellan Gedser och Rostock flöt smärtfritt. Efter några mil på Autobahn hamnade vi i vår första "stau"... Vi var framme på vårt övernattningshotell strax efter kl. 17.00 och då hade vi sammanlagt kört drygt 60 mil. Dagen efter blev det ännu värre - femtio mil tog tio timmar (inkl två korta pauser) eftersom vi hamnade i två massiva köer... Ute sken solen och det var trettio grader varmt. Vi hade tänkt att vi skulle vara framme i Fuschl am See utanför Salzburg senast klockan tre och hinna njuta lite av sol och värme men nu hann vi bara en snabb middag innan det var dags att krypa till sängs. Vi hade en väldigt fin lägenhet med två sovrum med vars ett tillhörande stort badrum, ett stort kök, en stor hall och ett vardagsrum. Vi hade sjöutsikt och nära till affärer och restauranger. Barnen hade massor av plats att röra sig på och var nöjda med en riktig dubbelsäng istället för bäddsoffa och ett eget badrum.

På tisdagen var vi och badade på förmiddagen och åkte sedan rodel på eftermiddagen i den by som vi bodde i. Vädret blev sämre efter hand men eftersom det såg bättre ut över Salzburg bestämde vi oss för att åka in till stan och äta middag. Det blev en del regn även där men vi lyckades äta pizza på en uteservering mellan regnskurarna. Efterrätten tog vi på ett klassiskt österrikiskt café innan vi begav oss hemåt igen.

På onsdagen åkte vi till grannbyn Sankt Gilgen och tog linbanan upp till en topp som lovade utsikt över sju sjöar. Vi såg bara fyra men det var väldigt vackert ändå. Vi åt lunch innan vi åkte ner igen. Vi fortsatte direkt till badet eftersom det var fortsatt soligt och varmt och på kvällen åt vi middag vid en restaurang ca 100 m från oss som låg precis vid sjön. Som tur var hade vi nära hem eftersom solen gick i moln lagom till efterrätten och innan vi hann betala ösregnade det...

Torsdagen utlovade fortsatt regn så då var det en bra dag för lite shopping. Vi började med en stor Toys R Us så att barnen skulle bli nöjda. Vi hade lovat dem en semesterpresent i vanlig ordning men i år bestämde vi att de skulle få vars 30 € som de fick spendera hur de ville. O hittade en stor legosats ut den senaste katalogen som kostade 34,99 så då gick vi lägga till lite även på H:s summa. H ville spara sina pengar och handla på Legoland istället. Efter en lunch på Mc Donalds gick vi in på den fina outleten som finns i Salzburg. Vi fyndade massor där för fyra år sedan och en hel del även för två år sedan men affärerna har bytts ut till viss del så i år blev det bara vars ett par träningsskor till J och mig (visserligen till ett väldigt bra pris), en träningsjacka till J och ett par träningsshorts till mig... Till barnen fanns det tyvärr ingenting. Samma kedja har en likadan outlet i Neumünster och förra året hittade vi massor till barnen där i en Ralph Lauren-butik men den fanns inte i Salzburg. Vi behövde handla lite mat och svängde inom en Spar - trodde vi... Det visade sig vara ett jättestort köpcenter med synnerligen dålig luft. Av regnet som var förutspått blev det inget alls utan istället sken solen och det bidrog nog också till den dåliga luften. När vi hade letat en stund efter toalett till barnen och insett att vi inte orkade den enorma mataffären, bestämde vi oss för en snabb fika innan vi åkte hem. H var plötsligt vit i ansiktet och när hon skulle bita i sin kaka sa hon att hon trodde att hon skulle kräkas. J och hon gick iväg på jakt efter en toalett men hittade ingen utan gick ut istället.När O och jag hade ätit färdigt kom vi efter och då mådde H lite bättre. Hon somnade direkt i bilen och fortsatte sedan att sova när vi kom till lägenheten. Hon vaknade till en stund men somnade igen och vaknade inte förrän efter klockan åtta. Efter att ha varit vaken en timme kunde hon somna för natten och sedan sov hon hela natten utan att vakna. På fredagsmorgonen var hon som vanligt igen och hungrig! Skumt... Hon sa själv att hon blev yr av alla intryck i köpcentret samt av att det var dålig luft. Vi måste kolla hennes syn så fort som möjligt och se om hon behöver glasögon. Det kanske inte hjälper mot att hon blir trött, illamående och får ont i huvudet då och då men vi måste ju prova. Kanske är det så att hon bara behöver vila mer än hon gör, särskilt när vi inte är hemma?

På fredagen åkte vi till Hallein för att åka den längsta rodeln i Salzburgerland, drygt 2,5 km. Det var sittlift upp och det är ju inte min favorit precis men jag överlevde. Vi åt lunch på toppen och sedan gav sig O och J iväg med rodeln. När de kom upp igen åkte J en gång med H och sedan åkte O med J igen medan jag åkte ner med H. Väldigt sakta gick det, tyckte H... Vi fortsatte över till Tyskland och tog en glass i Berchtesgaden där solen stekte. Vi mindes att vi hade åkt en rolig sommerrodelbahn även där i närheten och letade upp den på vägen hem. Den ligger på samma väg som man kör om man vill åka upp till Hitlers örnnäste, vackert men väldigt brant... J och O körde tillsammans och H kunde åka själv. Vars tre gånger blev det här eftersom denna bana är mycket kortare och förhållandevis billig. Barnen somnade gott i bilen och orkade med en middag i Sankt Wolfgang. Vi valde bort restaurangerna vid sjön eftersom deras menyer var sådär och hittade istället en restaurang på en gata ett kvarter bakom. Regnet hängde i luften men vi hann bli klara innan det brakade loss...

På lördagen sa alla väderprognoser att det skulle bli regn så då letade vi upp ett inomhusbad några mil bort i Bad Ischl. Ett thermalbad med flera olika varma bassänger och en stor fors som barnen tyckte var rolig. Vi njöt i flera timmar både inomhus och utomhus eftersom solen sken... Med bergen i bakgrunden var det en fin upplevelse. På hemvägen passade vi på att köra förbi den kända orten Hallstatt som enligt uppgift skulle vara en upplevelse eftersom det är en liten by som ligger enligt mitt i en stor bukt med höga bergsmassiv som omfamnar den. Det hade nog varit bäst att ta sig dit med båt och då hade det säkert varit en vacker syn men med bil blev det inte lika bra. Det var fullt med turister, trångt och svårt att parkera så vi vände och körde hemåt igen. Vi avslutade våra dagar i Österrike med en "hausplatte" för två personer (den var bra men vi har ätit bättre) och barnen valde återigen schnitzel. När O hade ätit några tuggor sa han att han inte "var så hungrig på schnitzel" och visst blir det ganska enahanda även om det är gott. Kanske tur att det nästa morgon var dags att ge sig av mot Tyskland och Legoland?