Hela februari har gått och snart halva mars också utan att jag har tagit mig tid att uppdatera här. Sist skrev jag att vi borde klara oss från covid eftersom vi sedan ett par veckor hade tagit vår tredje spruta. Vi trodde ju även att O hade covid i januari när han var riktigt sjuk även om testerna visade negativt. Söndagen den 30 januari vaknade han med kraxig hals och hade lite feber men vi tänkte att det var bäst att vänta en dag innan vi testade eftersom han hade så milda symptom. På måndagen hade han mer feber och var allmänt påverkad och vi kom överens om att vi skulle ta ett snabbtest på kvällen. Jag var hemma på förmiddagen och J kom hem under eftermiddagen. En stund innan halv fem ringde J mig och sa att H hade kommit hem från en kompis och bara grät. Han fick inte fram från henne vad det var och jag tänkte att det kanske var ett nytt blodsockerfall, så som hon fick förra våren. Jag var ändå på väg att stänga ner på jobbet och bege mig hem och oftast brukar det vara lättare för mig att nå fram till H så jag var inte så orolig. Vi kom överens om att J skulle sitta med H tills jag kom hem. Han hade lyckats få i henne lite saft och något litet att äta.
När jag kom hem tio minuter senare, satt J med H på golvet och jag såg att hon hade kräkts. De satt med ryggen mot ingången till vardagsrummet så jag såg inte ansiktena direkt. Förra gången hon hade blodsockerfall kräktes hon också så jag tänkte igen att det var så det var. J vände sig mot mig och jag såg att han hade gråtit. "Ambulansen är på väg", sa han. Ambulans..? Först då märkte jag att H var helt borta och inte satt för egen maskin utan J stöttade henne till sittande ställning. Hon noterade knappt att jag kom och att jag bytta av J och tog henne i min famn. Ögonen var öppna men hon var liksom inte där. Hon mumlade bara något ohörbart när jag försökte prata med henne. J berättade att han hade gått ut i köket för att snabbt ta ut det som var i ugnen och att O då hade ropat i panik att det var något konstigt med H. När J kom in i vardagsrummet satt hon i soffan och krampade i hela kroppen med huvudet i en konstig bakåtvänd vinkel. Hon andades inte och J fick snabbt ner henne på golvet och la henne i framstupa sidoläge samtidigt som han ringde 112. Med stöd av personen i telefonen fick han efter vad som kändes som en evighet men troligen var en dryg halvminut, liv i henne igen och krampen släppte. Det var efter det som hon kräktes och strax efter det kom jag hem. Det var nog tur att det var J som var hemma och inte jag. Jag kan hantera många situationer och agera snabbt, tydligt och rationellt men när barnen inte andas tappar jag det. Det har hänt en gång när O var fyra månader och hade RS-virus och en gång när han var tre år och hade falsk krupp.
Nu kunde jag gå in med ett lugn och styra upp förberedelser för att åka till sjukhuset, gå upp och kolla hur stackars O hade det och försöka övertala honom om att komma ner till oss. Han låg under sitt täcke och grät hejdlöst, helt övertygad om att H skulle dö. Stackaren!💗Jag ringde också H:s kompis för att kolla hur H hade betett sig hemma hos henne. Allt hade varit som vanligt tills H plötsligt hade sagt att hon måste hem och bara gått. Ambulansen kom och när de hade varit på plats några minuter kvickande H till lite mer och blev nästan som vanligt. Hon undrade lite över vad som hade hänt men kunde svara på ambulanspersonalens frågor och medverkade snällt på de olika undersökningar som de ville göra. Jag ropade på O så att han skulle komma ner och se att det inte var något farligt och att H var ok och till slut kom han. I tumultet glömde jag att han troligen hade covid... Personalen verkade inte ta så stor notis på det annat än att vi behövde ha munskydd i ambulansen och på sjukhuset. När vi kom till sjukhuset stod en läkare och flera sköterskor och väntade på oss och det blev ett snabbt omhändertagande med många olika undersökningar och prover. H kräktes en gång till men var annars ok och sov mest. Vi fick stanna fyra timmar men läkaren, som var väldigt noggrann och grundlig, kunde inte hitta några fel. De kunde konstatera att det inte var epilepsi och det var så klart skönt men samtidigt hade vi gärna velat veta vad det var... Läkaren var helt lugn och menade att en gång är ingen gång och så kanske det är. Det är tydligen inte ovanligt att detta kan hända barn och ungdomar.
J och O hämtade oss och när vi kom hem kom vi ihåg att ta det där covidtestet på O. Det dröjde inte ens ett par sekunder innan testet visade ett klart och tydligt streck för positivt... Både jag och J var hemma hela tisdagen och onsdagen eftersom vi inte kände att någon av oss ville vara själva. Reglerna för karantän var ju ändrade så utifrån O:s covid hade vi kunnat gå och jobba men det var väldigt skönt att bara vara hemma och landa lite. På onsdagen fick vi tid för EEG - H tog det hela med ro och var mest orolig för hur hon såg ut med den fula mössan och alla sladdarna... Läkaren ringde redan samma eftermiddag och EEG visade inget som inte var normalt. Skönt! Eftersom O var sjuk kändes det bäst att H fick vara hemma, återhämta sig och göra lite skolarbete hemifrån. På fredagsmorgonen vaknade jag och kände mig inte helt ok. Jag tog tempen och hade 38,8 grader... Frös lite och hade lite ont i halsen. Jag jobbade hemifrån på förmiddagen med diverse möten och vid lunchtid tog jag ett självtest eftersom vi ändå hade väldigt många. Först visade det inget men när jag tittade efter tio minuter var det ett svagt streck och ett positivt resultat. Jag lyckades jobba hela dagen men både lördagen och söndagen tillbringade jag i sängen eller i soffan. Feber, ont i kroppen och en mastodontförkylning! På söndagen fick jag sällskap av H som vaknade med feber då... Inte ens lönt att bråka om test - det hade vi redan gjort på fredagen eftersom det var fem dagar sen O blev sjuk. Hon hade total panik men efter en muta om ett speciellt schabrak tog hon testet själv och det gick bättre än när jag försökte. På måndagen skulle jag vara på en heldagsutbildning - digitalt som tur var... Jag deltog hela dagen, liggandes i sängen med kameran av. Funkade hur bra som helst! Det gäller att ta vara på pandemins positiva lärdomar... De två kommande dagarna jobbade jag halva dagar och vilade resten. Helt i form var jag dock inte förrän ett par veckor senare.
Precis när vi trodde att pandemin nästan var över och började planera för en resa till London i maj och för en sommarsemester till Italien, bestämmer sig en galen man för att göra tillvaron fruktansvärt mycket sämre för ett helt land som bara vill leva i fred och frihet och lite sämre för alla i Europa...
