Lata semesterdagar

Ytterligare två semesterveckor har passerat och nu har jag verkligen kunnat vara ledig även om det poppar upp tankar på jobbet då och då men det är ju ganska normalt. Vi har haft lugna dagar med lite fixande hemma, bad och besök av gäster. Förra måndagen åkte J och jag och köpte växter till trädgården så nu ska det förhoppningsvis bli lite grönare och finare när de har fått växa till sig. J har lagt trädäck på en liten bit där vi har haft en stenlagd plantering innan och det blev mycket bättre. Vi behövde lite mer yta nu när poolen tar en stor del av trädgården. En pergola är på gång men han tar det lite som det passar för att inte lägga alltför mycket semestertid på detta.

I förra veckan hade vi besök av familjen S, som vi inte har träffat sedan vi åkte pulka med dem i januari. Vädret var inte på topp under tisdagen så vi fick äta inomhus men barnen kunde i alla fall bada som planerat. H tycker att det är toppen att umgås med favoritkompisen K, som är två år äldre och både som en kompis och storasyster. Storebror är 16 år och tycker nog inte att det är helkul när vi ses även om han nu börjar bli så stor att han kan ha behållning av att prata med oss vuxna. Lillebror som är sex år kan leka med O och det är väldigt nyttigt för O att umgås med och "ta hand om" ett yngre barn. Man märker att han inte är så van vid det och att han alltid har varit yngst men det funkar fint efter ett tag.

På onsdagen hjälpte J mig att måla i stallet hos lilla B och när vi var två tog det bara ett par timmar. Skönt att få det klart! På eftermiddagen åkte vi till Eriksgården utanför Sjöbo för att plocka bär. Vi har varit där en gång för länge sedan när farmor och farfar bjöd på middag i deras restaurang men bär har vi aldrig plockat. Jag har känt visst motstånd mot att åka dit och plocka jordgubbar, som är det bär som de främst är kända för. Jag minns jordgubbsplockning som ganska tråkigt från barndomen - obekvämt att ligga på knä, smutsigt och vått att vara nära marken och därmed svårt att sälja in till barnen, som är vana vid bekväm hallonplockning på Hallongården. Nu visade det sig vara jordgubbsplockning 2.0 och vi blev väldigt positivt överraskade! Alla jordgubbsplantor stod på ställningar i bekväm plockhöjd så det vara bara att fylla askarna - inte ett dugg jobbigt! Vi plockade både jordgubbar, hallon och blåbär och snabbt gick det dessutom eftersom tillgången på bär var väldigt bra. Blåbär har jag aldrig plockat innan men det var väldigt smidigt eftersom det satt många bär i klasar så askarna fylldes fort. Innan hemfärd hade vi så klart planerat fika. Eriksgården är kända för sin bärbuffé men den bojkottade vi. Buffé i Corona-tider kräver någon som ser till att det är ordning och reda, att avstånd hålls och att barn inte får härja fritt. När vi kikade in kändes det som totalt kaos och absolut inget vi var sugna på. Den är dessutom väldigt dyr, 130 kr per person, så skulle vi äta den samt beställa dricka till hade notan landat på över 600 kr och det kändes det verkligen inte värt. Alla utom O, som åt glass, tog istället en chokladbulle och sen åt vi bär och glass hemma efter middagen - mycket fräschare och mer prisvärt!

Kusin A har sedan en tid tillbaka ett stort intresse för kickbike och skateboard och har därför besökt olika skateramper. I Malmö finns en större skatepark på Sibbarp och dit begav vi oss förra torsdagen. Vi var där redan innan klockan nio (kändes väldigt tidigt att ställa klockan, gå upp och ta sig iväg...) och när vi kom var det bara ett annat barn där. Kusinerna hade roligt hela förmiddagen även om det fylldes på med ganska mycket folk efter hand. H var lite försiktigare och vilade hos oss ganska mycket men O blev efter hand allt modigare och var väldigt nöjd med att han vågade utmana sig själv på kicken. Vi stannade på en större lekplats på vägen hem och åt lunch på Lockarp så att alla kunde välja den hamburgerrestaurang de ville... På eftermiddagen blev det bad hemma hos oss och på kvällen hann vi även med att vara hos P. Vi är hos någon häst i stort sett varje dag och ibland har vi även hunnit med båda någon dag.

I fredags var det dags för ytterligare en Skåne-tur. Vi hann ju inte med Ales stenar på vår Skåneresa så nu tog vi det på vägen till Åhus. Ja, egentligen inte alls på vägen men det blev en inte alltför stor omväg och ett sätt att effektivisera lite. Vi vandrade upp till Ales stenar, O tyckte att det var roligt att visa oss var de var på sin klassresa men H var måttligt road. Fint väder och fin utsikt! Vi åt god lunch i Kåseberga och unnade oss dessutom en hemlagad glass där för att den såg så god ut. Jag har nog inte varit där mer än på min egen Skåneresa och möjligen en gång med min familj men det var i så fall många år sedan - väldigt mysigt! Vi hade tänkt att även besöka Sandhammaren men det kändes bättre att köra förbi och inte fresta barnens tålamod. Vi stannade till i Simrishamn för att handla lite och fortsatte sedan mot Åhus. J:s syster och svåger var i svågerns föräldrars stuga precis som de brukar en vecka varje sommar och vi mötte upp dem på stranden som är precis nedanför huset. Vi kunde mycket smidigt stå digitalt i klasskö och vara på stranden medan vi väntade på vår tur. Tur var väl det eftersom det tog mer än en och en halv timme... Bästa glassen är så klart värd att vänta på! Vi hängde sedan mest i deras trädgård tillsammans med farmor och farfar som också kom förbi en stund. Istället för att min svägerska skulle behöva fixa mat beställde vi japanskt från en restaurang i byn och begav oss hemåt vid tiotiden när solen var på väg ner.

I lördags mådde inte H bra, inte helt oväntat med lite H-sjuka efter ganska intensiva dagar med en del spänningar. Hon vilade större delen av dagen och jag åkte till P och tog hand om honom. I söndags var vi hos lilla B men eftersom även H:s kompis O var med klarade tjejerna det mesta helt själva så jag kunde bara sitta och läsa bok... På eftermiddagen kom lilla B:s familj hem till oss för bad och grillning. Vi är ju hemma hos dem flera gånger per vecka och även om vi inte har varit inne i deras hus kändes det som att det var på tiden att bjuda dem på middag. Även i måndags var vi hos lilla B innan min syster kom hit med sina barn. Kusinerna badade under J:s överinseende medan vi var på banken och skiftade det sista av arvet samt avslutade mammas konton. Så skönt att allt är klart! Det blev en sista summa som ungefär täcker den semester vi ska åka på nästa vecka. De stannade och åt middag så det blev i princip en heldag. Nästa gång vi ses är på Svågertorp på måndag, då alla barn samt min svåger ska testa sig innan vi beger oss över bron mot Tyskland. Vi fick mail från hotellet, som informerade om att alla personer över sex år måste visa negativt test för att få bo på hotell och för att få äta inomhus på restaurang. Den lilla detaljen hade vi ingen aning om... Måndag kväll löser vi med hjälp av det test som tas på morgonen men middag på tisdag kväll måste intas utomhus så då får vi hoppas på fint väder! Barnen blev inte helt glada över att behöva testas och min systers familj höll på att boka av pga detta men nu kör vi enligt ursprungsplanen. I Danmark finns det som tur är inte så strikta regler så där klarar vi oss utan test.

Under hela sommaren har H räknat ner till tisdagen denna vecka och det tredagars hoppläger som hon skulle vara med på. Egentligen en alldeles för dyr tillställning men det var en kompensation för det som hon missade när vi var i Corona-karantän. Tre långa heldagar med hästar, hoppning och kompisar och vi har haft en glädjestrålande men kvällstrött H här hemma! Hon har ridit två pass om dagen på två olika hästar och i onsdags var vi dessutom hos P på kvällen eftersom vi skulle visa honom för en annan familj som eventuellt är intresserade av att också rida honom några dagar i veckan. Idag vilar hon bara... Under tiden har vi kunnat ägna all tid åt O, som i och för sig helst vill vara hemma och leka. I tisdags fick vi med honom på en liten tur i J:s cabbe. Falafel i Arlöv och en liten sightseeing i Malmö blev det och på kvällen kom farmor och farfar på middag. I onsdags var vi i Lund och kunde denna gång gå in i domkyrkan och titta, vilket har varit O:s önskemål sedan han skrev en fördjupningsuppgift om Lund i arbetet med Skåne. Jag kan inte minnas att jag har varit i domkyrkan men det har jag ju säkert. Hur som helst var det roligt att titta på den och som vuxen blir man ju väldigt mycket mer imponerad av gamla byggnader än som barn. Jag förstår nu varför jag och min syster blev medsläpade i diverse österrikiska kyrkor under vår uppväxt... Vi åt även lunch och hann med en glass från Glasskulturen. 

Igår var det avslutning på ridlägret och föräldrarna var välkomna att titta när de hoppade en lite bana. Nervösa tjejer men allt gick bra! På kvällen kom J:s kompis M på middag och idag ska vi mest ta det lugnt. När H fick sitt ridläger ville vi ge O något som kompensation och idag var han och J i Lund för att äntligen köpa en ny Starwars-legosats som egentligen inte släpps förrän på måndag. En kille i personalen var snäll och gick ut på lagret och packade upp den leverans som kommit men som ännu inte var ute på hyllorna. Väldigt glad O! Även helgen blir lugn - det blir hästar och en del packning och förberedelser inför vår lilla semestertripp. Det känns nästan overkligt att vi både ska köra över bron och åka båt igen... Min systerdotter, som visserligen var i Tyskland när hon var tre år och mormor fyllde 70 år 2017, uttryckte det som att "vi ska åka och se världen" eftersom vi ska varar i tre länder (Sverige medräknat...). Våra barn har ju åkt båt massor av gånger men kusinerna har nog bara gjort det den gången så det ska bli roligt att betrakta resan med deras ögon. De har däremot varit på danska Legoland, vilket vi inte har så det ska bli spännande att göra resan tillsammans och få gemensamma minnen att dela.

Medan jag skriver har jag OS från Tokyo på i bakgrunden och tittar med ett halvt öga. Vi har köpt Discovery+ under en månad och kan nu följa allt live eller i efterhand - perfekt eftersom mycket visas på nätterna. Jag har sett det mesta av dressyren och idag lite fälttävlansdressyr blandat med simning, fotboll och annat som livesänds. Inga medaljer för Sverige ännu men de kommer säkert snart...

Tillbakablick i samband med avslut

Sedan min mamma blev dog i november 2019 har jag följt olika grupper på Facebook, för anhöriga till personer som har drabbats av samma hemska sjukdom. Det är hjärtskärande historier som i stort sett ser likadana ut med den enda skillnaden att det tar mer eller mindre kort tid innan den sjuka avlider. Det var verkligen fruktansvärda veckor, de där veckorna innan mamma till slut somnade in. För många tar det längre tid från symptomdebut till död än det gjorde för mamma men påfallande många öden liknar hennes. Anhöriga får reda på diagnosen kort före den anhörigas bortgång eller ibland till och med när den den anhöriga är död. I några få fall hinner den drabbade få reda på diagnosen och förstå vad den innebär men det är mer ovanligt.

En på miljonen och år drabbas av denna sjukdom. I Sverige innebär det 10-12 personer per år och ändå hade neurologerna i både Malmö och Lund samt till slut ett samlat nationellt expertteam i neurologi svårt att förstå vad som hade drabbat mamma. Märkligt kan tyckas eftersom jag och min syster kunde googla oss fram till att det måste vara denna sjukdom som mamma hade drabbats av. Min syster fick upp den sidan ganska tidigt men tänkte att det var orimligt eftersom den var så ovanlig. När jag läste om sjukdomen knappt två veckor innan hennes död kände jag inga tvivel alls - alla symptom stämde klockrent. Jag påtalade detta för läkarna och det visade sig att de dagen innan hade pratat om att det kanske kunde vara denna sjukdom och beslutat sig att testa på de sätt som finns medan patienten är i livet. Testen kan visa till ca 95% säkerhet om det är så men för att vara 100% säkra måste man obducera när patienten har avlidit.

Jag skriver inte ut hela sjukdomsnamnet eftersom den är ovanlig och jag inte vill att man ska komma till min blogg om man googlar på sjukdomen. Jag nöjer mig med CJD så får den som vill ta reda på mer. Det är en helt vidrig och fruktansvärd sjukdom. I USA finns det väldigt många fall men de är ju å andra sidan en ganska stor population... Där finns föreningar/förbund motsvarande Cancerfonden eller Hjärnfonden men någon motsvarighet finns inte i Sverige. Om man skänker pengar till Hjärnfonden kan man inte välja CJD som mål eftersom det helt enkelt inte bedrivs forskning på denna sjukdom i Sverige. I andra länder verkar forskningen ha kommit längre och det verkar också finnas en större allmän kunskap om sjukdomen. I Facebook-grupperna finns det dock medlemmar från många av världens olika länder så jag antar att fler än jag behöver försöka förstå och få veta mer om det som har drabbat våra anhöriga. Jag kan också konstatera att jag är tacksam för att bo i Sverige där vi mer eller mindre tar högklassig vård för given. Så många anhöriga i andra länder som får kämpa för att deras anhöriga ska få vård, att de ska få palliativ vård på sjukhus istället för att tas omhand av anhöriga hemma och att de ska bli obducerade. Allt handlar tyvärr om pengar och vad de anhöriga kan skrapa ihop med egna medel eller genom att söka pengar i olika fonder.

Om jag hade haft samma förhållande till min mamma som min pappa eller om det hade varit min pappa som hade drabbats av CJD, hade jag varit helt förstörd och förmodligen helt i chock. Det var självklart hemskt att genomleva veckorna med mammas sjukdom men på något sätt var jag ändå mer beredd. Hon hade ju varit allvarligt sjuk tidigare även om det var fyrtio år sedan och dessutom hade hon varit mer eller mindre konstig under många år så vi reagerade inte lika mycket som vi troligen hade gjort med en annan person som hade haft ett annat "grundbeteende". CJD är dock inte en sjukdom som någon skulle önska sin värsta fiende och jag inser att det var tur att vi inte var så känslomässigt berörda som vi kanske hade varit om relationen till vår mamma hade varit en annan. Vi behövde verkligen vara på hugget och strida och kämpa varje dag tills mamma till slut kom till rätt avdelning och jag är inte säker på att vi hade orkat det på samma sätt om vi samtidigt hade varit i chock och förtvivlan.

Ibland slår det mig att vi kanske inte hann med. Allt gick ju så fort. Från första symptom till död på sju veckor och de sju veckorna var mer eller mindre galna, särskilt de första fem. Hur kunde mamma bli dement inom loppet av några veckor? Hur kunde hon uppträda som plötsligt "hospitaltokig" när hon nyss hade varit som hon alltid hade varit? Varför behövde hon gå med rollator från den ena dagen till den andra? De två sista var på ett sätt lugnare och på ett sätt svårare att ta in. Fyra dygn på Neuro-OBS då hon var mer eller mindre kontaktbar men ändå inte förstod det som hände runt henne. Hon kom dit på fredag lunch, kände igen mig och blev glad när jag kom på lördagen, kände igen min syster och blev ledsen på söndagen, kände igen mig och blev ledsen på måndagen, sövdes ner på tisdagen och flyttades till IVA. Lättnaden när hon blev nedsövd kanske låter konstigt men det var så skönt att se henne vara stilla och vila istället för att skaka okontrollerat i hela kroppen och bete sig märkligt. Då visste vi inte att hon aldrig skulle vakna mer men det kändes ändå tryggt att veta att hon var väl omhändertagen i goda händer jämfört med de två veckor som hon tvingades tillbringa på psyket. De veckorna var galna! 

Jag känner att jag fortfarande är så irriterad på den otroliga inkompetens som placerade henne där. Både på läkarna i Lund som inte tog symptomen på allvar trots att man redan vid de första undersökningarna kunde se att något var fel i hjärnan och främst på läkarna i Malmö. På geriatriken där hon hamnade ett dygn men där de bara ville skicka hem henne, på läkarna som hade ansvar för henne när hon på grund av platsbrist låg på en öron-näsa-hals-avdelning, på psykiatrerna som bara hävdade att elchocker skulle hjälpa och att det var helt normalt att bete sig som mamma gjorde vid en depression och på neurologerna som ska vara specialister men ändå inte kunde räkna ut vad som var fel med henne.

Jag kontaktade IVO och de tyckte absolut att jag skulle anmäla hela händelseförloppet men för att kunna göra det behövde jag själv kontakta alla instanser först och begära in deras syn på saken. Jag kunde få hjälp av Patientnämnden med dessa kontakter men då behövde jag först begära ut mammas journal och ta reda på alla behandlande läkare så att Patientnämnden sedan kunde kontakta dessa. Det var ju en del inblandade så fastän jag beställde journalen så kom jag sedan inte längre. Det stör mig lite men nu känns det för sent. Vi framförde ju våra synpunkter till psykiatrin och till den ansvariga neurologen i Malmö samt till den avdelning som mamma tillbringade sina sista timmar på men det känns som att kritiken hade behövt nå högre instanser för att kunna göra skillnad. Jaja, man får välja sina strider och det förändrar ju egentligen ingenting för mammas del. Vårt samtal med psykiatrin gav inte något resultat och blev inte den upprättelse vi behövde så någonstans där tappade jag nog orken.

Nästa måndag ska vi till banken och fixa den sista uppdelningen av de pengar som är kvar på mammas konto nu sedan den sista skatten är betald. Sen är det bara lite silver och tavlor som ska säljas innan allt är "klart". Det känns bra att mormor och morfar i anslutning till detta ska bjuda barn och barnbarn på en resa till Legoland. Det hade bara varit så mycket roligare om de kunde ha gjort oss sällskap... 

En sjuk semester...

Två semesterveckor har passerat men det var först i torsdags som jag kände att jag började må lite bättre. Jag bestämde mig för att sjukanmäla mig i början av veckan och har nu registrerat mig som sjuk i systemet från och med förra fredagen och tills i torsdags. Det har jag aldrig gjort förr men det kändes helt enkelt inte rätt att min semester ska gå till återhämtning i den utsträckning som det blev i år. Jag har mest legat i sängen eller soffan, det har blivit en del hämtmat och när ingen har sett har jag gråtit för att lätta på trycket. Jag vet att det är det som brukar hjälpa och få mig att må bättre men J tycker att det är jobbigt. Det är svårt att förklara varför jag mår som jag mår och varför jag gråter - det enda jag vet är att det hjälper att vila och gråta. Det är inte så att det är en utlösande faktor som får mig att må så här. Jag tror främst att det har att göra med att jag är ledig och har tid att tänka och då är det en massa saker som kommer i fatt. Just nu hade jag svårt att släppa jobbet men vid denna årstiden är det alltid lite pappatankar och annat som far runt... Jag tänker även mycket på H, som verkar må så mycket bättre när det är sommarlov, och oroar mig lite för hur det ska gå under nästa läsår (även om jag vet att jag inte borde oroa mig i förväg...).

När jag mår som jag mår nu, läser jag oftast någon blogg eller annat skrivet av någon som också har gått igenom cancer på ett eller annat sätt, antingen själva eller som närstående. Det är förmodligen svårt att förstå för någon som inte själv har samma erfarenheter men vi som vet, vi vet. På något konstigt sätt hjälper det en att läsa om andra som också har drabbats av sorg och svårigheter. Då får åtminstone jag en känsla av att det inte bara är jag som är helt konstig utan att det kan vara helt normalt att känna som jag gör. De senaste veckorna har jag tagit mig igenom en blogg som en änka har skrivit under mannens sjukdomstid och bortgång men även om tiden efteråt. Så mycket igenkänning även om hon är i en annan fas i livet än vad jag var när jag förlorade min pappa. Det som var gemensamt var dock att tryggheten försvann med den person som dog. Änkan hade levt ihop med sin man i trettio år och var bara femtio år när han gick bort och med två halvstora barn vändes livet så klart upp och ner. Hatar cancer!!

Vi har mest tagit det lugnt i veckan som har gått. Det har varit så varmt att ingen har haft någon större lust att göra något annat än bada och slappa och det har passat mig bra. I lördags var det lite regnigt så då blev det soffan istället för den tänkta häckklippningen som fick vänta till söndagen. Efter en timmes klippning i söndags åkte vi till Falsterbo och åt middag på grillen där, innan vi cyklade ner till havet och badade (inte jag men resten av familjen...). Vi hann även inom min syster med familj så att vi kunde planera och boka vår lilla semester i början av augusti. När vi ägnade massor av timmar i mammas lägenhet och barnen ganska ofta var tvungna att vara med och inte hade så roliga dagar, lovade vi dem en gemensam resa till Legoland under våren 2020. Sen kom det ju lite Corona emellan men nu känner vi att det hade varit möjligt att göra en liten tripp. Vi vågar oss även på några dagar i Tyskland.

I måndags fortsatte jag med häckklippning för att få det ur världen och sen var jag med H i stallet även om det tog emot. Vissa saker måste man ju göra och jag mår ännu sämre om jag ställer till det för andra eller gör H besviken så det var bara att ta sig iväg. Häcken stressar mig också om den inte är klippt och jag kunde lika bra ta en dag då jag mådde skit till att göra en tråkig sak. J messade under tiden vi var i stallet, att våra grannar mittemot hade bjudit in till middag kvällen efter och att han i princip hade tackat ja eftersom de har frågat flera gånger. J och grannmannen pratar ganska ofta eftersom de har ett gemensamt bilintresse men jag har nästan aldrig pratat med vare sig mannen eller hans sambo. Hon flyttade in för några år sedan men har knappt hälsat. För mig blir det knepigt att umgås med personer som annars bara säger hej och när jag mår som jag har gjort nu, blev det helt omöjligt. Det var droppen som fick mig att bryta samman helt... J tyckte att det var jobbigt att förklara för grannen men jag sa att han fick säga som det var - att jag helt enkelt inte orkade. Jag samlade ihop mig och kunde genomföra en middag i Lund med mina gymnasiekompisar på kvällen men mådde konstant illa hela kvällen. 

Tisdagen inledde jag med att åka ut till lilla B och tvätta hennes box - ytterligare ett måste som jag ville ha avklarat för att sänka min stress. Därefter intog jag ryggläge hela dagen... Jag kände mig helt misslyckad och grät mycket utan att kunna stoppa det. Tur att barnen gillar att sköta sig själva och att vi har en pool som kan roa dem under varma dagar. När jag vaknade i onsdags kände jag mig lite mindre uppgiven och ledsen - den där tyngden som finns inombords var inte lika tung längre. Jag klippte klart den sista häcksidan, åkte med H till P för att mocka (för varmt för att rida) och på kvällen kom min väninna A med familj. Deras barn är sex och fyra år men det brukar gå bra ändå. Nu var den yngsta inte i någon vidare form så det var lite svårt att kommunicera med honom men H kunde underhålla äldsta flickan i alla fall. O roade sig främst med de två hundarna... Mot slutet av kvällen såg jag honom sitta i vår utesoffa med ena hunden bredvid sig. Lilla K som är så lik vår L Han klappade henne och hans blick var långt borta. Redan då sa jag till A att O nog skulle vara ledsen när han skulle sova den kvällen - och mycket riktigt kom han tassande några minuter efter att vi hade sagt god natt med kudden under armen och tårarna rinnande. Lilla gubben, fortfarande så ledsen över att L är död...

I torsdags var vi hos lilla B och red ganska tidigt på morgonen men det var redan väldigt varmt. Jag badade, eller i alla fall låg på en luftmadrass och vilade, både onsdag och torsdag och om jag badar, då är det varmt! Det är ju en lyx med pool utanför dörren och att bara kunna ta ett dopp när man känner för det utan att behöva ta sig iväg till ett bad eller en strand med allt vad det innebär. Vi konstaterade att vi inte kan ha det så mycket bättre borta än vi har det hemma: varm och skön pool i trädgården och en värmepump så att det går att få kyla inomhus de dagar det är som allra varmast. Det är inte ofta vi kör kyla i huset men några dagar varje sommar är det skönt att vi har den möjligheten även om det är sådär för miljön... Det är å andra sidan en pool också så för vår del är det ganska kört när det gäller att vara miljövänner.

Barnens kusin fyllde tio år i torsdags och vi var där på kalas. Extra roligt var det att träffa min svågers bror och svägerska samt deras äldsta son, hans sambo och deras lilla dotter. Hon föddes på nyårsdagen 2020 men vi har av förklarliga skäl inte träffat henne. Lite märkligt med en ny lite person som redan kunde gå och prata, väldigt gullig! Hon tyckte att det var toppen med fyra stora barn som tog hand om henne på bästa sätt. Födelsedagsbarnet var nöjt och blev firad till en bit över midnatt eftersom det var en helt fantastisk kväll. När vi körde hem strax efter halv ett hade vi suttit ute i bara ärmar, en svensk tropisk natt - 23 grader mitt i natten!

I fredags var vi lite trötta... Jag åkte ut och mockade hos P men H orkade inte följa med. Kvart över elva var det dags för vaccinationsspruta nummer två för både mig och J - så skönt att få det gjort! Barnen följde med och efter att ha väntat den rekommenderade kvarten åkte vi in till stan och åt asiatisk buffé till lunch. Planen sedan länge var att sedan fortsätta till Hallongården och plocka bär och med särskilt O är det lite svårt att ändra planer. Trots nästan trettio graders värme gav vi oss alltså dit. Fördel: ganska lite folk, nackdel: vi höll på att smälta bort... I de täckta tunnlarna var det olidligt varmt och dessutom var tillgången på bär inte så god som den brukar, vilket gjorde att vi gav upp efter fyra askar. Vi brukar lätt plocka det dubbla på kortare tid men kanske är inte säsongen i full gång ännu. Jag stod i kö för att betala (plågsamt!) medan J och barnen gick och satte sig i skuggan. O mår oftast ganska dåligt när det är varmt och blir påverkad så att han inte äter som vanligt samt lätt får solsting. Vi fikade och åkte sedan hemåt mot mörka åskmoln. Det hade verkligen behövt braka loss men det gjorde det tyvärr inte. Lite muller och en regnskur, sen var det över. Igår gjorde vi inte många knop eftersom vi fick biverkningar av vaccinationen. Inte alls lika illa för J som förra gången som tur var och ingen av oss hade det värre än att det hjälpte med alvedon men vi var inte så pigga utan vilade mest. Tur att vi har snälla barn som gillar att sköta sig själv... Idag mår vi båda bättre, ingen feber men en konstig värk i kroppen. Inför kommande vecka har vi mest lösa planer men inget bestämt. Skönt att kunna ta dagarna som de kommer!

Skåne runt på åttio timmar

Nej, något avancemang för Sverige i åttondelsfinalen blev det ju inte... Hade de gått vidare hade de i och för sig mött England i kvartsfinalen och där hade det troligen ändå tagit stopp. Imorgon får vi väl se om Italien rår på England trots att de spelar på hemmaplan. H:s tävling gick i alla fall bra - hon var nöjd och nådde sitt mål att få en silverrosett. Det blev till och med en guldrosett eftersom domaren låg högt i poängskolan! Själva tävlingsdagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag hade trott att jag skulle kunna vara kompledig hela dagen men det insåg jag i början av veckan att jag inte skulle hinna. Jag behövde förmiddagen på mig för att hinna någorlunda klart. H skulle inte starta förrän vid 15.30 så jag tänkte på torsdagskvällen att det ändå var gott om tid. 

På fredagsmorgonen hade jag fått listor över de av kommunens elever som inte var antagna till något gymnasieprogram i min mail. Jag ögnade igenom dem för att organisera för eleverna på olika sätt och upptäckte även fyra särskoleelever som stod utan plats. Kommunen är skyldig att erbjuda alla ungdomar utan gymnasieplats någon form av sysselsättning eller utbildning, även de som tillhör särskolan. Jag kände ett ansvar för dessa fyra elever och började ringa runt för att ta reda på mer om eleverna från deras grundskolor samt ringde mina chefer för att informera om läget. Hade de ens koll på att dessa fyra ungdomar stod utan plats? De är ju ändå sexton år i år så sedan 2005 eller åtminstone 2014 har man troligen vetat att de är i behov av en gymnasieplats 2021. De har hur som helst gått i grundsärskola de senaste åren så man borde ha kunnat förbereda för detta för länge sedan. Malmö och Lund har hittills tagit emot kommunens elever men hade i år inte plats. Detta har man också vetat ett tag på förvaltningen tydligen men hoppats på att det ändå skulle lösa sig till slut... Nu blev det jag som fick fixa med en massa olika saker, försöka lugna upprörda föräldrar som ringde, prata med antagningen, olika studievägledare mm. Jag hann knappt ta en snabbdusch innan jag skulle åka med H till stallet och äta lunch fick jag göra på stående fot. Direkt när vi kom hem från tävlingen fick jag fortsätta jobba och då hann jag ändå inte med något av det som jag hade planerat att göra på fredagsförmiddagen. Det fick jag istället lägga in den första jobbveckan efter semestern så nu är den veckan mer än maxad. Min verksamhetschef frågade mig tidigare i veckan vilken känsla jag gick till semester med i samband med att vi hade ett lönesamtal - igen. Nu har jag svar på den frågan: jag gick på semester med en känsla av hög stress och otillräcklighet och med en vetskap om att jag inte hade gjort det jag borde ha hunnit med. 

Jag funderar på om jag inte borde vara sjuk nästa vecka istället för att ha semester. Denna vecka har jag inte kunnat koppla av alls och varit helt orkeslös och trött. Så kände jag en annan gång när jag hade jobbat halvt ihjäl mig på min förra arbetsplats men det har jag inte gjort nu. Det har dock varit ett annorlunda och jobbigt år - både pga pandemin, mammas bortgång och H:s mående. Så länge som jag håller igång brukar det gå bra eftersom jag har något att fokusera på då och inte hinner tänka så mycket på allt runt omkring - eller snarare inte stanna upp, tänka och reflektera. Det har jag inte direkt gjort denna första semestervecka heller. Jag är mer tom och uppgiven på något konstigt sätt. Det känns inte rätt att ta semesterdagar till att må som jag gör nu. Sedan i torsdags har jag inte gjort många knop mer än det nödvändigaste utan mest legat i sängen eller soffan.

Skåne runt på åttio timmar har vi hunnit med! Då märkte jag inte så mycket av trötthet men å andra sidan höll vi igång då också så att jag inte hann tänka. Luften gick nog ur när vi kom hem. I söndags åkte vi mot Ystad djurpark men tog en omväg dit så att vi stannade vid Smygehuk och sedan körde längs kusten mellan Trelleborg och Ystad. På Ystad djurpark mötte vi familjen S och tillbringade några roliga timmar med dem i den fina parken som blir bättre för varje år man kommer dit. O och H ville inte bada men J och alla utom L i familjen S badade. Efter glassintag körde familjen S hemåt och vi körde ytterligare en omväg och följde kusten från Ystad upp mot Simrishamn och vidare till närheten av Stenshuvud där våra vänner har sin stuga. Vi checkade in på ett hotell som ligger bredvid och gick sedan över till dem på middag. Kul att spendera en heldag tillsammans och hinna prata lite mer än annars. 

Efter frukost i måndags åkte vi gemensamt mot Hässleholm och Tykarpsgrottan. O har varit väldigt engagerad i vår planering och vi besökte flera av de platser som han har läst om i skolan. Vi klädde på oss långa byxor, tröjor och jackor och gick ner i grottan, där det är åtta grader året om. Spännande tyckte både barnen och vi. L satt i en bärstol och var tyst och fascinerad men ville gärna hålla storebror G i handen eftersom han inte såg mer än sin pappas nacke. L och M fick vända upp igen eftersom M blev rädd och inte vågade. Våra barn och G tyckte att det var roligt och lyssnade koncentrerat på det guiden berättade. Det fanns inte så mycket fika att köpa på plats så vi fortsatte till Mc Donalds i Hässleholm istället. Barnen satt vid ett eget bord och vi vuxna vid ett annat. L fick sitta med barnen och var väldigt nöjd! Efter maten skildes vi åt och vi fortsatte till Kristianstad för att uträtta några små ärenden på det nya köpcentret där innan vi åkte vidare till Åhus för att äta glass - ett måste varje sommar... Galet stora glassar och väldigt gott - precis som vanligt!

Från Åhus åkte vi vidare till Bäckaskogs slott där vi skulle sova i en svit. Så mycket svit var det kanske inte men vi fick bo i slottet i alla fall, i ett sovrum och ett mindre vardagsrum med bäddsoffa. Vi gick genom den fina slottsparken ner mot sjön där barnen och J badade i det relativt varma vattnet. Efter en dusch var det dags för middag. Vi satt utomhus och avnjöt en god middag i härlig miljö. Det kostade bara några hundralappar extra att bo på slottet jämfört med att bo inne i Kristianstad som var alternativet och det var det verkligen värt! Innan vi gick upp på rummet besökte vi den våning som Karl den femtonde bodde i när han använde slottet som bostad. Hans möbler fanns kvar, liksom en del uniformsdetaljer som han hade på sig på ett porträtt som fanns på vårt rum. Barnen var inte så imponerade av det historiska med J och jag uppskattade det. 

I tisdags morse åt vi frukost i det gamla stallet och sedan åkte vi vidare mot Kungsbyggets äventyrspark (inte riktigt i Skåne men väldigt nära gränsen så vi låtsades att det ingick i vår Skåneresa...). Vi hade köpt aktivitetspass som skulle gälla i tre timmar och trodde nog att vi skulle hinna mer än vad vi gjorde. Det blev mycket väntetid och dyra åk i rodelbanan men det var det värt eftersom H vågade prova att åka zipline! Hon och J åkte en gång och hon ville inte göra det igen men det var ändå stort att hon vågade. Efter lunchen ville även O prova och H och jag stannade nere för att ta foto och filma. Det kom en rad olika personer farande men ingen O och ingen J. Till slut såg vi ingen aktivitet längst upp och ungefär samtidigt kom den lastbil som hade tagit dem uppför åsen, ner igen - och ut klev J och O... En mycket dämpad O som hade blivit ledsen för att han inte vågade. Vi försökte peppa med att han i alla fall hade provat och att det är viktigt att lyssna på sig själv. Några rodelåk till hann vi med innan vår tid var ute. Vi åkte då vidare till Båstad för att insupa atmosfären och äta en glass innan vi fortsatte längs kusten, genom Torekov och sedan till Ängelholm, där vi skulle bo den tredje natten. Vi slappade lite på rummet innan vi småsprang till Pinchos som låg 100 m från hotellet i det enda lilla regn som kom på hela resan. Vi hade verkligen tur med vädret! Vi hade ju bara planerat utomhusaktiviteter och prognoserna utlovade regn några dagar innan vi åkte men som tur var hade meteorologerna fel...

I onsdags åkte vi mot ett av O:s huvudmål med resan: Nimis! Vi var laddade med fika, oömma kläder och rejäla skor eftersom vi hade läst på om den strapatsrika vägen ner till konstverket. Vi hade läst att det var fem kilometer enkel väg och att hela promenaden skulle ta ca tre timmar men det stämde inte alls. Oklart hur långt det var men det var inte fem kilometer, möjligen tre. Det var dock en utmanande natur och många branta stigar och steniga passager. Vi kom nästa ända ner men där gav H och jag upp eftersom det stupade rakt ner på ena sidan samtidigt som vi behövde ta oss över en smal klippassage. O och J fortsatte ner och var borta ca tjugo minuter innan vi hörde dem strax ovanför oss. Det visade sig att där fanns ytterligare en väg - brant och svår men utan stup. Den hade både jag och H klarat men nu orkade inte J och O ta en runda till så vi påbörjade klättringen uppåt istället. Det blev ändå bra eftersom O fick vara den modiga denna dagen och H dagen före. Uppåt var lättare än neråt! Vi mötte många människor på väg ner, vissa mer förberedda än andra. Vi mötte bl a en familj med två barn i lågstadieålder, samtliga i flipflops eller badtofflor. Sådär bra... Vi mötte även äldre personer i sällskap med sina barn och barnbarn som nog inte borde utsätta sig för en sådan klättring. Lunch åt vi i Höganäs och när vi satt på restaurangen åkte både räddningstjänst och ambulanser förbi utanför under full utryckning. Det visade sig sedan att det hade skett en fallolycka vid Nimis, inte konstigt alls kände vi...

På hemvägen körde vi inom Helsingborg och Godiskristallen för att proviantera lite. Måste vara den bästa godisaffären i Skåne (kanske tom i södra Sverige). Barnen somnade gott i bilen på vägen hem och vi var alla nöjda med vår lilla landskapshemester. Man behöver inte komma iväg så långt hemifrån för att ändå uppleva många olika saker i ett varierande och vackert landskap. Rekommenderas! Och detta hände tack vare Corona...