Ännu en lördagskväll...

Lördagskvällar ungefär vid den här tiden, mellan middagen och den TV-underhållning som börjar klockan 20 har blivit en bra tid för mig att skriva. Barnen pysslar med sitt och det är lugnt i huset. Denna veckan började mindre bra... I måndags eftermiddag hade H ringt och sms:at när jag var borta från min telefon fem-tio minuter. Hon var på en lekplats för att hänga där med några kompisar efter skolan, vilket hon hade meddelat att hon skulle. Hon hade också sagt att hon skulle hem om och lämna sin väska och jag utgick från att hon då också åt mellanmål. När jag fick tag på henne var hon jätteledsen och sa att hon inte kom ihåg någonting från vad som hade hänt under dagen. Jag ställde lite kontrollfrågor och de kunde hon svara rätt på så då sjönk min oro lite. Hon mådde illa och var rädd för att hon skulle kräkas. Jag packade ihop på jobbet och begav mig hemåt och hon skulle cykla hem under tiden. 

När jag kom hem tio minuter senare var hon inte hemma. Jag ringde upprepade gånger men fick inget svar. Hon svarade med sms som var helt osammanhängande och felstavade. Jag fick till slut i alla fall fram var hon befann sig och gav mig dit på cykel. Jag tänkte att det gick fortast eftersom jag annars hade behövt köra runt en del av byn istället för att gena på cykelbanan. Om hon dessutom mådde illa tänkte jag att bil inte var det bästa. H och kompisarna stod dock och väntade vid den väg där jag skulle ha kommit med bil och H fick lätt panik när hon insåg att hon måste gå några hundra meter hem. Cykla ville hon inte eftersom hon var så yr. Hon pratade osammanhängande och svarade inte på frågor. När vi väl kom hem (alla kompisarna följde med och ledde hennes cykel) försökte jag få i henne lite saft och en kaka för att få lite socker i henne och häva blodsockerfallet men hon sippade bara på saften och vägrade äta. Hon somnade nästan sittande vid bordet. Hon gick upp och la sig eftersom det inte var lönt att truga mer och då passade jag på att prata lite med hennes kompisar. Det visade sig att hon inte hade ätit något i skolan eftersom det var schnitzel som hon inte gillar längre. Det har gått bra innan men nu har hon fått den många gånger och en prefabricerad schnitzel är ju ingen superhöjdare... Mellanmålet hade hon hoppat över och därför hade inte kroppen fått någon i sig sedan frukost och nu var klockan halv fyra. Jag bad kompisarna att hålla ett öga på H i matsalen och uppmana henne att äta och betonade att det är viktigt för H att alltid äta mellanmål direkt efter skolan även om de andra inte behöver det. Fina kompisar som verkligen bryr sig och stannade kvar hos H trots att hon ulkade och lät som om hon skulle kräkas...

Efter tre timmar vaknade H och sa att hon mådde lite bättre. Jag hade lagat kyckling med currysås och ris som hon alltid brukar äta och hon kunde tänka sig att äta lite ris och sås. Jag fick truga och tvinga för att hon skulle få i sig några tuggor och tänkte att antingen får hon behålla det och då är det bra, eller så kommer det upp igen och då är det också bra träning för H, som är livrädd för att kräkas och inte har gjort det på länge. Mycket riktigt - det kom upp igen på direkten... Hon kräktes lite i vardagsrummet, lite i hallen och det mesta på toaletten men gjorde det hur lugnt som helst utan panik och konstaterade förvånat att det inte var så farligt. Inget ont som inte har något gott med sig! Hon vilade en timme i soffan och var sedan hungrig men denna gången började vi med en fjärdedels rostad macka och ökade på med en fjärdedel var tionde minut samt en liten burk cola. Hon piggnade till och ville sedan äta ytterligare en macka, vilket gick bra. I tisdags fick hon stanna hemma och vila sig men har sedan varit som vanligt igen i veckan. Jag tror att hon blev rädd och chockad och i tisdags sa hon att "så här vill jag aldrig mer må, nu ska jag äta mer". Det höll i sig i tisdags och då åt hon mycket men i onsdags började hon trixa igen...

Jag mailade med skolsköterskan i tisdags och berättade vad som hade hänt. Hon uppmanade mig att maila en matsedel till matsalspersonalen med de rätter som H kan äta samt en lista på vad hon kan få istället och sådant som hon absolut inte äter. När vi kryssar på matsedeln blir det inte så många rätter kvar som funkar... Jag mailade även med H:s mentor och bad dem hålla lite koll så att hon får i sig mat varje lunch. 

I onsdags var det sista tillfället med Cool kids och vi kunde konstatera att detta inte var rätt behandling för H, inte fullt ut i alla fall. Igår ringde hennes behandlare upp och vi gjorde en plan framåt. Om fyra veckor ska vi komma dit tillsammans och då ska H träffa en psykolog som medverkade vid en av träffarna och vi föräldrar ska träffa behandlaren. På var sitt håll ska de göra en kartläggning av hur H mår nu och om hennes bakgrund för att se om de ska remittera henne vidare till BUP eller om hon kan få fortsatt hjälp via Första linjen. Behandlaren frågade om vi hade funderat på att utreda henne och jag fick berätta att jag enbart jobbar med ungdomar som har någon form av svårighet eller diagnos och därför är ganska väl insatt i olika diagnoser. Vi kan absolut låta utreda henne om de anser att vi ska göra det men vi vill först prova med samtal och se vad som händer över sommaren. En utredning kan vara positivt för att göra en kartläggning av styrkor och svagheter men jag tror inte att hon fyller alla kriterier för en diagnos. Kanske kan det ändå skapa en bättre förståelse för hennes behov och då är det ju ändå värt det. En dag i taget - veckan efter påsk ska J och jag till en privat psykolog för att prata om hur vi ska hjälpa H bäst i vårt föräldraskap. Känns som att det är bra att även vi får lite stöd i detta...

Nu är det Let´s dance - dags att inta soffan!

Tankar från förr

Idag pratade jag med min väldigt kloka och smarta väninna, L, som också är H:s gudmor. När vi väl hinner prata är hon den bästa av mina väninnor att prata med. Vi har haft en tidvis knepig relation och för några år sedan hade vi ett uppehåll på nästan ett år då vi inte pratade alls. Sedan drygt två år har vi dock fin kontakt igen efter att ha rett ut en del missförstånd och för två år sedan föddes också hennes tredje son som jag är gudmor till. Igår fyllde han år - och hans gudmor glömde helt bort detta... Jag som alltid har stenkoll på datum och alla födelsedagar utan att skriva upp dem, hade ingen som helst tanke på detta igår. Jag blir lite rädd för mig själv och skäms som en hund! Jag kan dock se en förklaring till att jag kanske har haft annat i tankarna de senaste veckorna men det är förstås ingen ursäkt. Tur att han är för liten för att förstå och bry sig och jag är helt säker på att jag aldrig kommer att glömma hans födelsedag igen!

Mina tankar upptas mycket av H:s mående och vad vi kan göra för att hjälpa henne. Vi var hos skolläkaren igen i torsdags och det gav inte särskilt mycket. Hon är inte alls H:s typ och det kändes inte som om hon var till så mycket hjälp. Vi var lite rädda att hon skulle prata om näringsdrycker och annat som är bra för personer som ska öka i vikt men det gjorde hon i alla fall inte. Det går ju mikroskopiskt lite bättre och jag känner att vi kan avvakta vägning och mätning i maj och augusti (som var mitt förslag) innan vi sätter in ytterligare åtgärder. Vi måste ju ge både H och oss en chans att få henne att äta bättre och mer utan att slå på stora trumman. Den senaste veckan har J och jag kommit överens om att släppa alla krav och allt tjat om små och stora saker här hemma. Vi får helt enkelt plocka upp kläder, ställa undan skor som står precis innanför dörren, torka upp efter H när hon spiller etc. Vi ska prova detta vårterminen ut och se om vi märker någon skillnad på H:s humör. Om det blir det är det så klart värt det alla dagar i veckan! J är ju pedant och kan ibland bli lite väl tjatig över en massa småsaker och jag som istället kan leva ganska rörigt säger inte till särskilt ofta men har andra saker som är viktiga för mig, t ex bordsskick. Nu släpper vi alla krav förutom att tvätta händerna när hon kommer hem från stallet och när hon har varit på toaletten. Tids nog kommer hon att fixa detta på egen hand, om inte annat när hon flyttar hemifrån. Man kan säkert tycka att vi curlar henne men vi har tjatat om småsaker i vardagen i ganska många år utan någon som helst effekt annat än att det blir väldigt negativt och tråkigt. O behöver vi aldrig tjata på, han bara gör, och det gör ju att det blir väldigt ojämnt när det gäller tillsägelser. 

Att ta kontroll på maten är ju alltid ett symptom på att något annat inte står rätt till, ett sätt att kontrollera sin ångest. Jag levde ju med detta i princip dagligen under många år när min syster var sjuk i anorexi och H:s ätbeteende och tankar väcker många tankar från förr. Jag slås av hur jag till stor del satte mitt eget liv på paus för att finnas där för min syster. Jag upplevde inte det så då och jag ångrar verkligen inte att jag fanns där för henne - jag bara konstaterar att det var så eftersom hennes sjukdom tog väldigt mycket av min energi. Samtidigt som hon var sjuk såg jag mina föräldrars oro och idag kan jag förstå hur de måste ha känt sig när de betraktade sin yngsta dotter. Föräldrar är ju sällan de som hanterar sjukdomar som anorexi bäst i förhållande till sitt barn. Att ge sina barn mat är en förälders främsta uppgift och när det inte fungerar är det något djupt inom en som berörs. Det är vanligt att vuxna anorektiker, och kanske även ungdomar, söker stöd utanför den egna familjen eftersom matfrågan blir så laddad för föräldrarna. Det blir mycket konflikter, lögner och smussel med mat och en väldigt påfrestande situation för både den som är sjuk och de som står bredvid.

En erfaren psykolog sa en gång att jag var en av de starkaste personer hon hade träffat. En journalist har sagt samma sak efter att ha hört min historia. Att min syster var sjuk och att jag fanns där för henne är en liten del av allt som hände under första delen av 00-talet men den har satt spår i mig som väcks till liv nu. Jag hade en dödssjuk pappa som levde på utsatt tid, en tidvis dödssjuk syster som vi inte visste hur det skulle gå för, en mamma som inte var så mycket att hålla i när det blåser och som också behövde tas om hand, högskolestudier som skulle leda till examen och jobb, en egen djup livskris att hantera mm. Så här i efterhand kan man undra hur jag höll ihop men det gjorde jag ju ändå ganska hyfsat... Åtminstone utåt sett. Tanken på att H skulle drabbas av samma sjukdomstillstånd som min syster är för tung att tänka. Så behöver det så klart inte alls bli men mina tankar vandrar iväg och blir för stora och negativa istället för att fokusera framåt och på det som är positivt. H bär på ett arv där det finns någon form av ångestproblematik genetiskt men om jag ska vara positiv är hon så mycket bättre rustad för detta tillstånd än hennes mamma var. Jag hade ingen som hade insikt i att jag kanske var lite annorlunda och att jag hade mycket ångest över olika saker. I H:s fall har jag ju varit uppmärksam på detta sedan dag ett. Så klart har jag även varit det med O men där är jag inte alls orolig. Han har ångest och ett stort känsloregister men inte alls på samma sätt och helt klart är ångesten begränsad till vissa områden och klart hanterbar om vi bara hjälper honom. H har en helt annat nivå av ångest och har många saker framför sig som hon behöver lära sig att leva med eller hantera. Jag vet vilken resa hon kommer att behöva göra och vilka insatser detta kräver av henne. Jag tror och vet att det kommer att gå bra så småningom men vägen dit kommer troligen inte att vara helt lätt. Inte för henne och inte för oss föräldrar. Det som är positivt är att vi sökte hjälp när hon var elva år - jag fick hjälp först i trettioårsåldern... 

Min väninna L, som jag pratade med idag, har precis gjort en ADHD-utredning eftersom hennes äldsta son har den diagnosen och kanske får även mellansonen den. Utredningen visade att även L har ADHD. Det är ingen överraskning för någon som känner henne väl. Hon är den smartaste person jag känner (en av de smartaste som den psykolog som gjorde hennes utredning hade testat), hon har en enorm energi, ett fantastiskt driv och är en väldigt empatisk och rolig person att vara med. Ibland blir det dock för mycket eftersom hon har svårt att sätta gränser och då kraschar hon. Inte så att det märks utåt men jag vet ju det eftersom jag är en av väldigt få personer som känner hela hennes person. Vi har pratat om att jag definitivt har drag av ADD och ganska säkert har även H det. När man läser kriterierna för en sådan diagnos uppfyller vi inte alla och jag tror inte att vi hade kunnat få en diagnos även om vi hade testat oss men det kan vara bra att ha detta med sig som förälder och försöka anpassa livet som om H hade en sådan diagnos. Lite som vi gör för O som säkert ligger väldigt långt ut på skalan när det gäller autismspektrum men aldrig kommer att få en diagnos. Båda barnen är väldigt välfungerande i skolan och i andra sammanhang utanför familjen och det brukar vara ett tecken på att de inte har tillräckliga svårigheter för en diagnos, vilket så klart är skönt. I H:s fall kommer det att finnas medicin som kan hjälpa hennes sociala ångest och även hennes andra ångest och det känns som en tröst när jag tänker längre fram i hennes liv. Det finns bra hjälp att få med både terapi och medicin - det gäller bara att hitta den och strida för att hon ska få den. Vi har möjlighet att betala privat vård för henne om det skulle behövas och det känns tryggt.

Skönt att få ner lite tankar på pränt - nu laddar vi för finalen i Melodifestivalen och hoppas att rätt låt vinner! 

Lite av varje...

Att jag skulle försöka skriva oftare gick sådär... Inte en enda gång under februari men det händer ju inte jättemycket som inte hör den vanliga vardagen till. Det är i och för sig det jag en gång valde att döpa min blogg till, vårt vardagliga fantastiska liv. Varje dag man får vara frisk och ens närmaste får vara friska är en fantastisk dag. Just nu är det lite mer vardagliga dagar än vi är vana vid men på ett sätt är det inte det. Vi lever i en tid som är väldigt annorlunda än vår vanliga vardag och efter att nu ha gjort det i ett år, känns det som det nya normala. Nästan...

Eftersom vi har ett barn i trean och ett i femman påverkas inte våra barn så mycket av att allt inte är som vanligt. Högstadie- och gymnasieelever och högskolestudenter är mycket mer berörda av restriktionerna och förskolebarnens liv är heller inte riktigt som vanligt men låg- och mellanstadiebarnen har varit relativt förskonade. Lite begränsningar när det kommer till aktiviteter i skolan och hur man kan röra sig i skolans lokaler men annars tror jag inte att de tänker på det så mycket. Det finns också fördelar - när H var hemma tre dagar denna vecka orkade hon delta digitalt två av dagarna och kunde då koppla upp sig på Meet och hänga med nästan som om hon var i skolan.

På mitt jobb har vi fortsatt med det halvdistansupplägg som vi inledde efter jullovet. Vi har trånga lokaler och svårt att anpassa om alla elever är på plats samtidigt så det har vi inte vågat. Nu har vi tagit beslut att ha det så här tills veckan efter påsklovet men håller tummarna för att vi från och med mitten av april kan köra på med ordinarie verksamhet igen. Det positiva är att vi inte har haft ett enda Corona-fall denna termin, varken bland personal eller elever. Lite trött på att jobba så mycket hemma som jag gör nu är jag. Egentligen inte så mycket på att vara hemma - det trivs jag med - men på alla digitala möten som oftast avlöser varandra de dagar jag är hemma. Jag klickar från det ena mötet till det andra och det är inte alltid jag hinner pausa emellan dem. Vi har investerat i ett höj- och sänkbart skrivbord och en ny kontorsstol, vilket gör det hela lite lättare. J har fått en tillfällig arbetsplats på ovanvåningen eftersom även han nu har arbetat hemma under några veckor. 

Vi kämpar på med H:s gruppbehandling "Cool kids" via Första linjen. Det har gett oss vissa verktyg men mycket av det vi har pratat om har vi redan gjort sedan tidigare. Det är en grundläggande utbildning som säkert kan passa många föräldrar men jag har ju ganska många tankar och idéer sedan innan eftersom jag trots allt har två olika beteendevetenskapliga högskoleutbildningar och dessutom under många år har jobbat med barn som har behov av särskilt stöd på olika sätt samt med barn som har någon form av psykisk ohälsa. För H har det varit värdefullt att se att det finns andra barn som har ungefär samma sorts problematik som hon har även om den yttrar sig på olika sätt för dem. Det är två gånger kvar och vi har redan flaggat för att vi behöver mer hjälp än vad denna behandling har kunnat ge. Det är möjligt att den hade fungerat bättre om vi hade kunnat vara på plats men via Skype har det inte varit särskilt bra. I onsdags var två av tre kursledare borta och en av de andra ur personalen gjorde därför ett inhopp. H var sjuk och deltog inte men J och jag såg direkt att den här personen var H:s "typ" som hon själv uttrycker det. Helt fräckt frågade vi i slutet av passet om vi kunde få en stund själva och när vi fick det ställde vi frågan om det gick att byta behandlare. De skulle diskutera det under veckan och återkomma med besked. 

H var hos skolsköterskan innan sportlovet för att kolla vikt och längd. Hon hade vuxit marginellt och gått upp fyra hekto så det var inte så stor skillnad trots de insatser vi har satt in, både när det gäller önskekost i skolan och det vi försöker att göra hemma. På torsdag är det återbesök hos skolläkaren så får vi se vad hon har att säga då. I samtalet med skolsköterskan innan lovet hade H uttryckt att hon är rädd för att bli tjock och tänker mycket på detta. Eftersom jag i princip dagligen och ibland flera gånger om dagen under drygt fem år hjälpte min syster när hon var svårt sjuk i anorexi berör detta mig väldigt illa, särskilt när jag ser min redan magra och trådsmala dotter. Det går så klart inte att jämföra med min systers sjukdom - hon var väldigt, väldigt sjuk under en lång period - men det väcker minnen och tankar som är jobbiga att hantera. Jag måste också passa mig så att jag inte läser in för mycket i H:s tillstånd och ger henne idéer som hon annars inte hade haft när jag i all välmening ibland berättar om hennes moster. Livet är sällan enkelt - när man tror att allt är ganska lugnt, lurar alltid någon ny utmaning runt hörnet... För O flyter det, som tur är, på bra just nu!

Vad händer annars...? Lite sociala aktiviteter försöker vi ha. Min syster med familj var här i mitten av februari, den sista helgen då vi fortfarande hade snö. Det var strålande sol den dagen så vi dukade med utemöbler i solen på terrassen, tände grillen, satte ölen i snön och spelade tyrolermusik till en högtalare utomhus via mobilen. Det blev nästan lite Österrikekänsla! Barnen åkte pulka i flera timmar och även vi vuxna provade några gånger. Efter några timmar utomhus fikade vi på nybakade semlor inomhus och det kändes okej. Förra fredagen var vi hos dem som en avslutning på sportlovet. Vi gick först en runda på stranden och fikade där innan vi fortsatte till de ramper som kusinerna har vid sin skola, där barnen kunde åka kickbike på olika roliga vis. Äldsta kusinen som är jämngammal med O har tränat mycket och var jätteduktig. Vi köpte hämtmat och såg Talang tillsammans. I lördags var H:s gudmor L och lille L som jag är gudmor till själva hemma när resten av familjen var i fjällen så då passade vi på att ha en mysig tjejkväll som L hängde med på med glädje trots att han inte är tjej. Det var så roligt att se H i ett sådant sammanhang - så mogen, trevlig och fin. Kvällen efter låg hon på golvet hemma och skrek och sparkade som en treåring men det är en annan historia...

Tre veckor kvar till påsklovet - älskar vårterminer! Någon semester är det inte lönt att göra några större planer för. Med lite tur och lite vaccin kanske det kan vara möjligt att bila en liten tur men vi har inga större förhoppningar. Vi ser fram emot att kunna njuta av vår pool och göra lite fint kring den. J är fortfarande permitterad två dagar i veckan och sysselsätter sig med att renovera lite inomhus. Kontoret har fått en hel make over med ny färg på väggarna och en blommig fondvägg. Här saknas bara lite tavlor innan det är klart. Köket är ommålat och även här saknas bara tavlor och lite nya hyllor. I vardagsrummet är vi i stort sett klara - lite växter och prydnadssaker ska komma till, liksom nya kuddar men här har vi gjort om rejält. Vi inledde ju det förra året innan mamma blev sjuk genom att köpa ny soffa men sen stannade allt av. Tidigt förra våren tillkom en matta under soffbordet och nya bord men det dröjde ända till senhösten innan vi hade en matta på plats under matsalsbordet och innan vi bytte ut den gamla bokhyllan mot en skänk. Vi har hunnit sätta upp tavlor på flera väggar och två lite annorlunda hyllor för böcker, växter och prydnadssaker. Nya gardiner har vi också och rummet har fått en mer ombonad känsla. Nu är det bara ovanvåningen kvar... Vi har beställt en ny säng till H:s rum och J har målat hennes rosaprickiga fondväggar vita men det är en bit kvar innan allt är klart. O, som har lite svårt för förändringar, vill ha allt som det är så här får vi fundera, presentera bit för bit och ändra små saker i taget.

Dags att göra sig redo för Andra chansen i Melodifestivalen, även om jag tycker att årets deltävlingar har varit sådär. När de nu inte har så mycket annat att göra och hela artist-Sverige står stilla hade jag förväntat mig mer. Vem kom på att det var en bra idé att Christer Björkman skulle vara programledare...? Jaja, nästa lördag vet vi vem som går segrande ut hela tillställningen!