Försöker att inte vara bitter...

Idag ringde jag till min mamma eftersom hon inte har hört av sig sedan vi sågs på kalas hos oss förra lördagen (elva dagar sedan). Jag har inte heller hört av mig, främst eftersom jag har haft mycket annat att tänka på men också för att jag inte har prioriterat det på min lediga tid. När vi kom hem idag och jag ändå skulle gå ut med L, passade jag på att ringa henne. Hon hörde att jag lät förkyld så jag berättade kort om att vi hade varit sjuka förra veckan. Jag skickade en bild från H:s ridning i söndags och då svarade hon med ett sms med en kort kommentar angående fotot och en längre sammanfattning av vad hon hade gjort den senaste veckan. Idag frågade hon inget om ridningen och efter att jag hade berättat kort om vår förkylning handlade resterande del av samtalet enbart om henne. Om hennes köksplaner, om vad hon hade gjort i veckan, om vad hon hade gjort idag, om hennes engagemang i bostadsrättsföreningen, om att hon hade varit i vår by på dammiddag och passat på att få hjälp med foton (inte passat på att hälsa på sina barnbarn) och om att hon ska på massage i grannbyn till vår på fredag men tyvärr har bokat annat på eftermiddagen så hon kan inte hämta barnen och umgås med dem. Sen var hon tvungen att sluta eftersom hon skulle passa min systerdotter en stund.

Jag försöker att inte vara bitter, jag försöker att tänka att det är hennes förlust men dagar som denna är det inte helt lätt. Jag har sörjt den mamma som jag aldrig får, jag har gått i många terapisamtal som har handlat om hennes och min relation - eller snarare ickerelation - och jag vet att det inte kommer att bli bättre. Det som gör mest ont är att hon ratar sina barnbarn. Om hon inte vill umgås med mig, spelar det ingen större roll för min del men att hon inte vill umgås med sina barnbarn känns hårdare. Hon har två lugna barnbarn som är hur lätta som helst att ta hand om och som uppskattar det mesta, inte stimmar runt, inte busar, inte ställer några som helst krav utan är nöjda med det mesta när det gäller samvaro. Hon har något lite bättre relation med H och lilla kusinen E men med killarna har hon nästan ingen relation, framför allt inte till kusin A som hon nog upplever som väl livlig. Ändå är det tydligt att hon i alla lägen prioriterar sig själv före alla andra och det är ett ganska ocharmigt personlighetsdrag. Hon bjuder in bridgevänner relativt ofta men aldrig sina barn med familjer. Hon hittar på mycket med sina bridgevänner även utanför bridgen men sällan något med oss. Jag vet att jag ska vara tacksam för att hon har ett eget liv så att vi inte behöver "ta hand om henne" men hon kunde väl någon gång ibland vilja umgås med sin familj... Den hon uppskattar mest i sina båda döttrars familjer är vår hund - är det normalt?

Bitterheten kommer när jag tänker på min pappa. Jag har skrivit det många gånger förr men det är helt galet att barnen inte fick lära känna sin morfar, som hade velat spendera varje vaken sekund med sina barnbarn om han hade fått. Det är en enorm förlust för mig att inte ha min pappa i livet men det är en ofantlig förlust för mina barn att inte ha sin morfar. Särskilt när de heller nästan inte har någon mormor. Jag tillåter mig att vara lite bitter idag - ska försöka tänka mer positivt imorgon!

Sjukstuga

I lördags hade vi släktkalas och det var en hel del stökande inför detta. Jag tänker ibland att "vi bjuder på en buffé, det är enkelt" men det är ju egentligen mer fixande med en buffé än att bjuda på en varmrätt som t ex en gryta eller gratäng. Eftersom vi skulle ha en italiensk buffé var jag även tvungen att göra ett alternativ till barnen och då blev det ännu mer fixande... Gott blev det hur som helst och alla femton gäster var nöjda! Jag var inte så nöjd med den hallon- och lakritstårta som jag gjorde - den blev väldigt proffsig och fin att titta på men lakritsmoussen var inte alls god tyvärr. Gästerna tyckte dock att den var ok och det är det viktigaste.

På söndagen var jag först och hjälpte några ryttare med en programridning och varje gång jag gör det tänker jag att jag borde göra det oftare eftersom det är något som jag får mycket uppskattning för och faktiskt är bra på. Dagen fortsatte i hästens tecken när jag följde med H till hennes ridlektion. Vi borstade, sadlade och tränsade och var klara långt före alla nybörjarföräldrar som ska hjälpa sina dito barn... När jag jobbade på ridskolan hade vi många fler stalltjejer som hjälpte till frivilligt och lärde de som kunde mindre men som någon sa "nu är de äldre tjejerna mer intresserade av att ta en selfie på sig själv och hästen och lägga ut på Insta" och så är det kanske. Jag bad H att hålla sin snälla häst så att jag kunde hjälpa de andra att bli klara men tydligen var hon räddare än jag trodde för efter 5-10 minuter visade det sig att hon var jätteledsen och rädd för att hästen hade tagit ett par små steg framåt samt att det var mycket flugor runt omkring den som irriterade. Hon kunde ju bara ha ropat på mig men det gjorde hon inte så vi fick sedan prata om att man dels inte kan visa hästen att man är rädd, dels alltid måste ropa om det inte känns ok och dels om hur vi gör nästa gång för att det ska kännas bättre för henne. Hon började även gråta när hästen frustade när vi stod och väntade på att sitta upp men då fick jag säga till henne för man kan inte vara rädd för hur hästen låter om man ska rida. Den korta ridstunden gick dock bra och nu ser hon fram emot imorgon då de ska rida hela lektionen. Vi måste åka och köpa ridbyxor och ridhandskar till henne innan dess så att hon är bättre förberedd och känner sig som en ryttare.

H vaknade till sin stora besvikelse med ont i halsen och feber i måndags morse - hennes första riktiga skoldag... Visst var vi beredda på att barnen skulle bli sjuka vid terminsstart men det brukar ju ta några dagar åtminstone. Jag var hemma hela måndagen, J var hemma hela tisdagen och sedan turades vi om i onsdags med halva dagen var. I onsdags kväll började jag känna mig lite dålig och på torsdagsmorgonen var jag inte i så bra form. Jag åkte till jobbet på förmiddagen och var hemma med barnen på eftermiddagen. O var på dagis måndag-onsdag men hade ont i halsen i torsdags så då fick han också stanna hemma. Igår hade han och jag feber så jag jobbade lite hemma men tog det annars mest lugnt. H lämnade jag på skolan och hon var mycket nöjd över att äntligen vara där!  Fina barn som välkomnade henne med kramar och "Välkommen tillbaka, H!". Det värmde även mitt hjärta att se flickan som jag skrev om i förra inlägget skutta runt på skolgården med ett par tjejkompisar i rosa tyllkjol med glitter, tröja med My little pony och hårband i håret - fantastiskt!

Trist att vara sjuka när vädret äntligen blev fantastiskt! I torsdags var det varmt och skönt och igår var det riktigt varmt, den varmaste dagen i år på många håll i landet. Jag hade även behövt komma iväg och shoppa lite till både barnen och mig själv men det får vänta tills jag har mer krafter helt enkelt. Kanske imorgon om jag har lite tur! Jag försöker ändå tänka att jag bara är förkyld - min kollega som är jämngammal med mig fick sin fjärde cellgiftsbehandling i torsdags, det ger lite perspektiv... Jag pratade med henne i veckan och hon verkade vara vid gott mod men ändå - usch och fy!

H:s första skoldag och lite annat

Denna vecka har känts lite bättre än den förra. Det är många nya, energiska ansikten på jobbet och de bidrar till en bättre stämning. Den nya rektorn känns ok - inte alls min typ av människa men rent professionellt brukar jag kunna jobba med de flesta så det går förhoppningsvis bra. I onsdags hade vi upprop för ettorna och igår kom tvåor och treor så nu är det full rulle! Farmor, farfar och mormor har hjälpts åt att ta hand om barnen denna vecka eftersom J började jobba i måndags. I måndags var dagis stängt men övriga dagar har O varit där några timmar varje dag som lite inskolning. Allt har gått hur bra som helst - han är på samma avdelning med i stort sett samma personal och samma barn och har gärna velat stanna längre när han har blivit hämtad, vilket är ett bra tecken.

Idag var det så dags för H att börja skolan, den riktiga skolan. Var tog tiden vägen undrar nog alla föräldrar en dag som denna... Hon var lite nervös men mest förväntansfull när vi cyklade till skolan hela familjen. Vi lämnade O och letade sedan upp hennes klassrum och klasskamrater. H var mycket nöjd med att både jag och J var med. Vissa barn var själva och de allra flesta hade en förälder med sig. Vi kompenserade kanske lite för att vi inte var på plats så mycket när hon började förskoleklass... J var ju i Ungern med jobbet, jag skulle klona mig och lämna O på helt ny avdelning samtidigt som H skulle börja ny skola och jag skulle vara på upprop på mitt nya jobb. Gick sådär inser jag nu när jag var med hela dagen. H var lite ledsen men när jag såg hur viktigt det var att vi var på plats idag, har jag lite dåligt samvete för förra året. Vi kunde ju nyttjat farmor och farfar eller mormor åtminstone...

Efter en samling i klassrummet, samlades alla skolans barn på den stora gröningen utanför skolan och hade en rolig stund när en i personalen bjöd stort på sig själv och spelade en helt hämningslös clown. Efter detta var det rast och sedan samlades barnen igen i klassrummet. Efter upprop av de som skulle vara på fritids väntade en överraskning ute på skolgården, besök av glassbilen! Mycket uppskattat av alla barn! H ville stanna och leka en stund på skolgården så det gjorde vi innan vi hämtade O. Klassen är densamma som förra läsåret och det är nog en relativt lugn klass mätt med dagens mått. Föräldrarna verkar också var ok.

Vi fick ett brev från två föräldrar som har ett barn i H:s parallellklass. De berättade om deras son, som föddes för sju år sedan men som nu vill vara en flicka. Hon känner sig som en flicka, dotter, syster, som en hon. Hon vill ha klänning, hon leker bara med dockor, hon älskar Barbie, rosa, lila - allt som är traditionellt "tjejigt". Hon har fått ett nytt namn som är ganska lika hennes gamla och hon var så fin och stolt idag. Jag messade föräldrarna och tackade för det fina brevet och gav även dem cred för att de är så bra föräldrar. Mamman blev jätteglad och tackade så mycket. De hade varit mest rädda för reaktionerna från de vuxna, inte så mycket över barnens reaktioner. Barn är fantastiska! Flickans lillebror går på samma avdelning som O så i eftermiddags hörde jag H förklara följande för O: "O, bara så du vet så har X en storasyster nu, som heter Y. Innan var hon en storebror och hette Z men det blev bara en pojke på utsidan. På insidan var det en flicka och nu vill hon vara en flicka på utsidan också." "Jaha", sa O, "det vet jag väl för hon har klänning ibland" (det har hon haft redan tidigare). Och så var det inte mer med det. H frågade iofs också om Y kunde föda barn eftersom hon nu var en flicka och när hon fick veta att det inte var möjligt hade hon ett antal lösningar på hur det ändå skulle kunna fungera ("hon kan adoptera eller få barn med en annan flicka"). Nu får vi bara hoppas att alla barn är lika förstående som våra och framförallt att alla vuxna är det! J och jag pratade om hur mycket lättare det är att vara annorlunda idag än när vi gick i skolan - väldigt skönt. Kanske är vi färgade av vår generations skolgång när vi är rädda för att H ska bli retad för sin stamning? Kanske finns det ingen anledning till oro eftersom det är så många som får vara annorlunda idag. I H:s klass finns en flicka som inte har något hår (minns inte vad denna sjukdom heter). Hennes tvillingsyster, som går i parallellklassen, har massor av hår och är väldigt flickig men H:s klasskompis trodde jag länge var en pojke, när hon gick på en grannavdelning på dagis. Hon klär sig gärna lite grabbigt och leker gärna med killarna. Idag hade hon för första gången peruk men jag måste erkänna att hon är mycket finare utan. Det var kanske inte den bästa peruken, den såg verkligen konstgjord ut, men det naturliga är nog ändå det bästa även om jag självklart förstår att hon vill ha hår som alla andra.

I onsdags fyllde jag år och barnen var mycket förväntansfulla när de överlämnade presenter. Vi åt middag på en restaurang i Malmö och tittade lite på Malmöfestivalen. Imorgon är det släktkalas så det var skönt att vara ledig idag och ha lite ork att förbereda det som måste göras. Av J och barnen fick jag en garderobsrensning av samma tjej som i söndags gjorde färg- och stilanalys på mig - roligt! Hon sa inte jättemycket nytt angående stil, jag fick mest bekräftat att jag hade rätt kring vissa saker. Färganalysen var mer givande och jag har nu en färgkarta att använda när jag ska köpa nya kläder.

På söndag är det dags för H:s andra ridlektion! Första lektionen ägnades åt borstning, sadling och tränsning och på söndag ska de repetera samma sak men även hinna rida lite. Det var en märklig känsla att för första gången vara på ett ställe som jag har varit på tusentals gånger tidigare men jag har ju aldrig varit där som ridskoleförälder... H tyckte att det var jätteroligt och även O ville borsta på hästen. Ska bli roligt att se vad H tycker när hon rider sin första lektion!

Det hysteriska livets återkomst...

I måndags var det så dags att börja jobba på riktigt igen. Precis som varje år undrar jag den första veckan vad man egentligen sysslar med. Är det så här livet ska vara? Jag vill bara vara hemma med mina barn, jag vill ta det lugnt, göra det jag vill göra - inte det jag måste göra. Jag vet att det om ett par veckor kommer att kännas bättre men just nu har jag en "postsemesterdepression". Den infinner sig mer eller mindre efter alla lov men just nu är den starkare än vanligt. H har gråtit flera kvällar över att jag har varit hemma så lite och jag har haft i stort sett samma känslor. De har haft en fin vecka med J och jag har kunnat jobba hur mycket som helst (vilket verkligen har behövts) men jag vill ju egentligen inte det!

Det har varit en riktigt tung vecka. Massor att göra, helt enkelt alldeles för mycket. Så mycket så att det inte ens går att överblicka. Jag blir matt, stressad, ledsen, uppgiven - allt i en enda röra. Det känns inte tipptopp med den nya rektorn och det blev inte bättre efter att jag träffade henne kort i måndags, snarare tvärtom. I onsdags bröt jag ihop inför min chef eftersom jag delvis är rädd för mig själv. Jag klarar inte att tänka tankar i flera steg, jag ser inga lösningar utan bara problem, jag är otroligt trött och helt utan energi. Jag behöver ingen läkare som talar om för mig att jag är nära den berömda väggen. Just nu lever jag för att klara ytterligare fem veckor för att sedan få lov att åka till Mallorca en vecka. Där tänker jag inte öppna min jobbmail och jag ska verkligen be alla att inte sms:a på mitt privata nummer.

Mitt i allt kaos på jobbet (som jag egentligen borde tycka är roligt eftersom det ändå känns ganska mycket bättre med alla nya anställda än vad det gjorde förra året) ska jag också påbörja min rektorsutbildning. En uppgift skulle ha varit inlämnad i fredags. Den har jag bara precis påbörjat och var tvungen att maila och be om anstånd för. Jag fick till tisdag på mig men min plan är att den ska in idag. Litteratur ska också beställas och läsas innan första träffen under den första veckan i september. Det hade varit fint om dygnet kunde ha mer än 24 timmar just nu...

I onsdags skulle pappa ha fyllt 75 år. Min plan var att köpa en blomma efter jobbet och åka till kyrkogården. När jag skulle gå vid 17.30 och på så vis hinna inom och fixa en blomma innan affärerna stängde, öppnade sig himlen för värsta skyfallet. Det blev ingen blomma och inget besök vid graven. Jag tänkte väldigt mycket på pappa och det är det som räknas. Jag resonerade med mig själv och kom fram till att vi ju kan göra som vi gör IRL - skjuta upp kalaset till en dag som är lämplig... Jag tror att pappa förstår. I torsdags morse mötte jag en farbror med sin hund. Han bor i ett hus en gata bort och berättade för någon vecka sedan att hans sambo var döende i cancer. J hade träffat honom i onsdags och då hade sambon dött hemma natten till i onsdags. Kvart över sex på morgonen, bara han och jag och hunden. Jag stannade självklart och pratade med honom och fick hela hans historia över slutet, ensamheten, saknaden och allt som ska fixas. Mina tankar vandrade drygt tretton år bakåt och när jag kom hem sprutade tårarna. Jag grät över allt - pappa, jobbet, tröttheten, cancer - och tyckte ganska synd om mig själv. Efter det kändes det lite bättre. Att gråta är verkligen min ventil.

Nedräkning - mindre än fem veckor kvar tills vi är på Mallorca. Och på fredag börjar vår stora, fina tjej i skolan! På riktigt denna gång. Då ska jag vara helt ledig och följa med henne och ingen ska hindra mig.

Ännu mera släktkalas

I lördags var vi, som jag skrev tidigare, inbjudna till min farbror och faster. Vi brukar ses en gång varje sommar tillsammans med mina kusiner och deras familjer. Mamma, L och jag pratade lite om om vi skulle berätta för alla att vi hade träffat min faster och hennes familj helgen innan men vi beslöt att vi inte skulle nämna det - om det inte var så att H återigen sa något oväntat...

Vi åt en trevlig middag och någonstans efter desserten när min farbror var inne i huset tillsammans med sina brorsbarnbarn och spelade spel, berättade min (ingifta) faster att hon hade träffat min faster och hennes man dagen innan när hon var och handlade. De har inte sett varandra på femton år - eller jo, de har sett varandra på avstånd ett par gånger men de har inte mötts eller pratat med varandra. Min (ingifta) faster hade aktivt gått fram till min faster och farbror och hälsat, vilket jag tolkar som att hon ändå är någorlunda välvilligt inställd till någon form av kontakt. De hade pratat om barn och barnbarn men inte mycket mer än så. Det började bli lite jobbigt att sitta och låtsas som ingenting när min faster började berätta sådant som vi redan mycket väl visste, t ex att min kusin och hans fru precis hade flyttat ifrån samma by som min farbror och faster också bor i. Mamma sa förvånat "jaha" och låtsades som ingenting men när sedan min kusin frågade om vi inte hade någon kontakt alls med min faster, tittade jag på mamma och min syster, innan jag berättade att jo, det har vi ju... Jag berättade att vi har haft viss kontakt under de senaste två åren och att vi faktiskt hade träffat hela hennes familj för mindre än en vecka sedan. Lite besvärad stämning blev det med det gick ändå ganska bra. Vi berättade hur det var med alla men inte så mycket mer än så. Vill de veta mer får de helt enkelt ta kontakt på egen hand!

Min farbror hörde inte hela vårt samtal eftersom vi satt i ett uterum och han var uppe på ovanvåningen i deras hus. När vi skulle gå tyckte jag att det kändes märkligt att inte ha pratat med honom om det så jag sa mest i förbifarten att vi träffade den andra delen av släkten förra veckan. Han blev nog förvånad men sa inte särskilt mycket. Jag har en känsla av att han inte blev helt glad men det är bara en känsla. Hur som helst känns det bra att alla vet hur det ligger till och att även mamma nu kan vara öppen med att hon har träffat min faster, vilket hon inte har velat vara innan.

I söndags var vi på lunch hemma hos min syster och svåger tillsammans med min moster och morbror. Vi firade egentligen vår sjätte bröllopsdag men eftersom det var den årliga bilutställningen i Skanör och J skulle ställa ut sin pappas bil, tillbringade vi dagen där. Även J:s föräldrar var inbjudna till lunchen, som det egentligen var mamma som bjöd på men eftersom hon har ganska liten plats var vi hos min syster och svåger istället och fraktade maten dit. Det föll sig så att vi berättade även för min moster att vi hade träffat min faster med familj förra helgen. Vi berättade även det som H hade sagt. Jag tror att min moster blev lite förvånad över att mamma hade varit med på detta men hon höll med om att det var bra att ses och försöka gå vidare.

Nästa gång vi ses är är mamma fyller år i slutet av september. Då får vi nog chans att lyfta ämnet igen, har jag en känsla av... Lite tråkigt är det att varken min mamma eller syster ringde min faster och tackade för senast utan istället skickade kort/sms. Jag tror att alla samtal vi kan ha är bra och jag ska verkligen försöka att ringa oftare för att upprätthålla kontakten.

Roliga dagar på Kolmården

I tisdags åkte vi till Norrköping för att spendera ett par dagar på Kolmården. Vi anlände redan vid 14-tiden eftersom vi hade tänkt turista lite i staden men det blev något av en besvikelse. Det finns säkert fina delar av Norrköping - vi körde förbi några parker som låg lite utanför centrum - men huvudgatan med utlovad shopping var verkligen inte särskilt trevlig. Dels på grund av spårvagnarna så att det inte blev en gågata och dels på grund av att alla affärer låg i olika mer eller mindre omoderna gallerior. Jag hade verkligen förväntat mig mer än så. Restauranger hittade vi inte heller om man inte räknar alla kebabställen och dylika mer eller mindre ofräscha restauranger. Det fick bli mat på hotellets restaurang. Vi bodde på Elite Grand Hotell och var supernöjda med frukosten (en av de bästa vi har ätit i Sverige) och med vårt stora rum. Maten på restaurangen var däremot sådär.

Vi var uppe ganska tidigt för att lämna stan och åka ut till Kolmården. Vi var där när de öppnade klockan 10 och hade förberett barnen på att vi skulle gå raka vägen igenom området, till linbanan längst ner, för att slippa stå i de långa köer som är senare under dagen. Det var inte jättemycket folk i kö så vi kom med en korg efter ca 15-20 minuter. Barnen var måttligt roade och de flesta djuren var inte så aktiva men det var ändå kul att se hur fint djuren har det. Om man jämför med Zoo i Köpenhamn kan djurhållningen på det senare stället nästan klassas som djurplågeri... Efter linbanan tittade vi lite på den nya bergochdalbanan Wild Fire, som såg otroligt läskig ut! Vi nöjde oss med att åka Delfinbanan, som är en väldigt mycket mindre variant - fullt tillräcklig för min del...

Eftersom barnen tjatade promenerade vi tillbaka till Bamses värld och åkte ett par av karusellerna innan vi åt Farmors pannkakor i sällskap med massor av getingar... För barnen var djuren väldigt oviktiga - det var ju Bamse som var huvudattraktionen! Vi stod i många, långa köer och åkte de ganska tråkiga karusellerna men barnen tyckte att de var toppen och det är ju det viktigaste. Vi såg en teater om Bamse som var fin. I Brummelisas leksaksaffär valde barnen vars en leksak som de betalade med egna pengar från sina spargrisar. De hade tagit med sig 200 kr var och H förstod att hon inte kunde köpa med när hon hade valt ett Lille Skutt-gosedjur för 129 kr men O, som valde en liten Bamse-figur i plast för 139 kr, förstod inte att de pengar som blev kvar inte räckte till att handla även dagen efter och blev helt förtvivlad eftersom han även hade sett ett fint Skalman-gosedjur. Jag hade ändå betonat detta med att pengarna var begränsade flera gånger men han greppade inte det, stackaren. Trötta stannade vi på Mc Donalds på vägen hem och även på City Gross, för att köpa frukt mm. På deras leksaksavdelning hittade vi samma plastfigurer som O köpte för 99 kr. Svårt att förklara att om han hade väntat lite med sitt inköp så hade pengarna räckt till två figurer... Vi tyckte verkligen inte att det kändes ok att Kolmården tar så mycket mer än vad de annars kostar i vanliga handeln!

På torsdagen hade vi lovat barnen att börja i Bamses värld så där tillbringade vi hela förmiddagen. Efter lunch promenerade vi ner till delfinariet för att titta på delfinshowen, som var helt fantastisk! O var lite trött och ville mest sova så han såg inte så mycket men H tyckte att det var spännande. Vi åkte delfinbanan flera gånger på barnens begäran och de var jätteduktiga trots långa köer. På väg tillbaka tittade vi på tigrarna och åt en glass vid aporna men så mycket mer djur än så blev det inte förutom getterna som vi klappade på vägen ut. Istället blev det mer Bamsekaruseller och teaterföreställningen en gång till... Vi hade en fantastisk tur med vädret - det var inte strålande sol och varmt men det regnade bara ett par enstaka droppar och det var vi tacksamma för eftersom himlen tidvis var väldigt mörk. Nöjda och trötta barn packades in i bilen och vi körde därefter till närmaste pizzeria, innan vi fortsatte till hotellet och bara tog det lugnt.

På fredagsmorgonen åt vi en lång frukost innan vi packade ihop allt och styrde söderut. Vi stannade för lunch i Gränna och barnen tyckte att det var spännande med alla polkagris-affärer och även få smaka (trots att de inte gillade särskilt många smaker). Vi åt lunch i hamnen innan vi hörde hemåt. Det kändes nästan som om vi var på Autobahn eftersom vi hamnade i en massiv kö på grund av en allvarlig olycka några timmar tidigare. Vad gör det att få köa lite, bara man slipper bli inblandad i någon olycka? Fem personer, varav två barn, hade klarat sig oskadda trots väldigt kraftiga bromsspår och nermejade viltstängsel. Vi avslutade vår lilla minisemester med en spontan middag hos bästa familjen S - skönt att slippa laga mat men barnen var lite för trötta för att vi skulle kunna stanna en längre stund. Det bästa med hela semestern var att jag inte kollade mailen en enda gång och nästan inte tänkte på jobbet alls! Vi måste absolut återvända till Kolmården när barnen är lite större och ta större del av alla presentationer och shower med djuren.

Släkten är inte alltid värst

Uttryck som att "släkten är värst" och "man väljer inte sin familj" stämmer säkert för många men inte för alla. Det stämmer kanske i och för sig delvis in för många eftersom det kanske alltid finns en eller annan släkting som man skulle vilja välja bort medan man hade velat behålla andra. För min egen del kan jag gärna umgås med min närmaste släkt utan större problem men de jag verkligen hade velat umgås mer med och som jag även hade velat umgås med om vi inte hade varit släkt, är de släktingar som vi har träffat minst under de senaste femton åren.

I förrgår var det så äntligen dags. Jag har drömt om att vi har träffats alla tillsammans och ibland även dagdrömt eller fantiserat om detta, men ändå inte vågat hoppas på att det verkligen skulle ske. Och så kom dagen ändå till slut. Jag var inte särskilt nervös, det kändes bara bra om än lite pirrigt och förväntansfullt men mest skönt att det äntligen skulle bli av. När jag låg bredvid J på morgonen tänkte jag på hur glad jag var att få ha honom med vid min sida och utan att jag var beredd började tårarna rinna. Det var nog bara en ventil som behövde pysa lite. I förrgår var det också exakt nio år sedan som J och jag träffades för första gången och exakt åtta år sedan som jag gjorde ett positivt graviditetstest med H så den dagen kommer alltid att vara speciell.

Min systers sambo och lilla kusinen E var förkylda och hade feber så de fick tyvärr stanna hemma. Vi andra sammanstrålade ett par minuter innan utsatt tid och körde till min fasters hus i samlad tropp. Förutom min faster och farbror var även min yngsta kusin (som är tre år äldre än jag), hennes man och yngsta son samt en liten hund på plats, liksom min äldsta kusin (han är tolv år äldre än jag) med sin nya sambo och hennes två barn, som var i ålder med våra. Jag kramade först min faster och farbror och sedan min kusin som jag alltid har stått närmast eftersom vi är ganska nära i ålder. Vi omfamnade varandra hårt och länge och hade båda två gråten i halsen - det var så kul att ses! Jag hälsade på övriga och det var förstås även speciellt att hälsa på min äldsta kusin, som jag har haft lite kontakt på Facebook med men bara ytterst sporadiskt och vi har aldrig fått ihop att ses. Jag tror att han hade velat det - han har träffat sin morbror/min farbror vid ett par tillfällen för att försöka hitta ett sätt att få de båda syskonen att försonas men min farbror kommer nog aldrig att gå med på det.

Efter några minuter kom kusinen som är mittemellan de båda andra (åtta år äldre än mig) med sin fru och tre av deras fyra barn. Så roligt att träffa även den familjen och särskilt kul att barnen prioriterade att följa med (de är mellan 16-24 år). Femton år är lång tid men det kändes som att vi kunde ta vid där vi slutade. Det blev mycket prat om alla barn och vad de gör, hur gamla de är etc samt om vad alla jobbar med osv. Vi fikade utomhus eftersom de har ett ganska litet hus men fick flytta in när regnet tilltog och det gick också bra. Vi pratade i olika konstellationer och jag hann prata lite med de flesta. Jag hade kunnat stanna många timmar till men efter drygt fyra timmar var vi tvungna att bryta upp, dels eftersom barnen var hungriga och dels eftersom L var ensam hemma.

Det är något med känslan när jag är hos min faster och farbror. Jag känner mig så hemma i huset, så trygg. Som min syster sa efteråt; " jag hade gärna åkt dit imorgon igen". På något sätt tror jag att barnen kände detta också. O och A försvann till ovanvåningen och lekte hur fint som helst hela eftermiddagen. H tyckte att det var tråkigt utan E och hade tagit med sig för lite saker att pyssla med. Hon överraskade dock totalt genom att fråga min kusin om hon fick följa med henne ut när hon skulle rasta deras hund. Det fick hon så klart och jag tror att de hade en mysig promenad. Helt olikt H att göra något sådant med en person som hon aldrig har träffat innan! Jag tror att min kusin ska ta det som en stor ära. H hade fler överraskningar på lut - mot slutet gick hon fram och ställde sig nära min faster som la armen om henne och då frågade H: "varför ville du inte hjälpa min morfar och ta den där medicinen?"... Jag satt en bit bort och hörde bara "morfar" och att min faster svarade något svävande och kramade H. J som satt närmare hade hört bättre och såg hur min faster blev lite ställd och illa berörd. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att H skulle göra detta så även jag blev lite ställd. Samtidigt tyckte jag att det var väldigt bra gjort av H, att våga fråga. Hon har knappt pratat med min farbror och hans fru eller med min moster och hennes man - åtminstone inte självmant. Hon svarar på tilltal och direkta frågor men annars är hon ganska blyg och inte så bekväm. Kanske känner hon hur mycket jag tycker om min faster och hennes familj? Jag tycker inte på något vis illa om min farbror eller min moster och deras respektive familjer men det är inte samma äkta kärlek och varma känslor som det alltid har varit med min fasters familj.

Jag kände att jag behövde ringa till min faster idag och förklara hur jag har förklarat situationen med min pappa och hans syskon för H samt påtala att hon ska känna sig hedrad och ta detta positivt, att H vågade närma sig henne. Min faster är så lik min pappa till sättet och det är fint att se att H och min faster har någon form av relation efter att bara ha träffats tre gånger. Min faster berättade att hon hade blivit överraskad och lite ledsen och inte riktigt funnit ett bra svar, dels eftersom hon blev tagen på sängen och dels eftersom det hände mitt bland alla och inte i enrum. Hon förstod hur jag hade förklarat för H och det ena ledde till det andra och vi hade ett fint samtal om pappa och hennes relation, om min farmor och farfar, om min farbror och en massa annat. Vi luftade vad som har hänt mellan oss de senaste åren och fick nog sagt en hel del som behövde sägas. Nu måste vi bara se till att träffas oftare än en gång om året! Det kan inte vara fel att förlåta och gå vidare när det känns bra för oss alla. Det måste helt enkelt vara det enda rätta.

I söndags, när jag höll på att göra mig i ordning, ringde min farbror... Vi som annars aldrig hörs. Det blev lite konflikt i min hjärna och jag tyckte att det var jobbigare än vanligt att prata med honom per telefon (han är verkligen inte bra på det). Hur som helst så blev vi ditbjudna på lördag. Vi brukar försöka ses en gång varje sommar tillsammans med mina kusiner och deras familjer men i år trodde inte jag att någon skulle bjuda in. Förra året var vi hos oss så det var absolut inte vår tur att ta något initiativ. Det blir lite konstigt att träffa den delen av släkten så nära inpå söndagens träff och jag är lite rädd för att H ska ställa någon klurig fråga till min farbror. J och jag pratade om att vi kanske skulle säga till henne att hon inte får säga något om att vi har träffat min faster men kom fram till att vi inte vill uppmana henne att dölja något. Säger hon något så får vi väl ta det därifrån. Som jag sa till min faster så är det absolut ingen hemlighet att vi ses så om min farbror frågar så svarar jag - men han frågar ju aldrig.

Nu åker vi mot Norrköping och Kolmården - känns som välbehövligt med en liten resa som uppladdning inför jobb på måndag...

Två händelserika sommarlovsveckor

Då har ytterligare en semestervecka passerat. Jag jobbade i och för sig måndag och tisdag men hann med lite aktiviteter med familjen ändå. Under förra veckan var J i USA i tjänsten och barnen och jag sysselsatte oss på egen hand. Vi var på Tosselilla med J:s bästa barndomskompis och hans familj (tillika O:s gudföräldrar) på tisdagen och på onsdagen var vi på släktträff hos min moster och morbror i Falsterbo. Det var fem år sedan jag träffade mina kusiner senast så det var roligt att ses igen, även om vi inte har särskilt mycket gemensamt. De är fem respektive åtta år äldre än mig vilket har gjort att jag inte har haft särskilt mycket kontakt med dem under uppväxten. Den yngsta såg jag upp till och vi hade en viss gemenskap men vi träffades inte tillräckligt ofta för att det skulle bildas något djupare band. När min äldsta kusin var drygt tjugo år drabbades hon av hjärninflammation och därefter av psykoser och sedan dess har hon varit psykiskt sjuk. Det är tragiskt att se bilderna från hennes tonårstid, från hennes student och från min yngre kusins student då hon är en vacker, fullt frisk livsglad tjej och jämföra dem med det som sedan blev. Hon medicinerar och har medicinerat i snart trettio år och detta sätter sina spår. Hon är oftast relativt välfungerande men i perioder har hon det fortfarande riktigt jobbigt. Både denna gång och vid O:s dop har hon med sorg i rösten pratat om att hennes föräldrar inte får några egna barnbarn och att de därför tycker att det är extra kul med mina och min systers barn. Tänk så annorlunda hennes liv hade varit om hon inte hade blivit sjuk... Min yngre kusin har tagit ett stort ansvar för sin storasyster och varit ett stöd för henne i hennes sjukdom och i hennes liv. Detta har gjort att hon lite satte sitt eget liv på paus och först strax innan hon fyllde fyrtio blev tillsammans med sin nuvarande sambo. De kommer heller inte att få några barn så därför tror jag att min moster tycker att det är extra roligt med sina fyra syskonbarnbarn.

Min mormor och morfar hade ett sommarhus i Falsterbo där min moster och mamma tillbringade sina somrar. På den stora tomten fanns en lekstuga som de lekte i. När vi var små delade vi sommarlovets veckor mellan min mosters familj och vår familj och vi använde samma lekstuga men någon gång under 1980-talet köpte min moster och morbror ut mina föräldrar - big mistake av mina föräldrar, tycker både jag och min syster. För ca tio år sedan vinterbonade min moster och hennes man huset och bosatte sig där permanent. Nu hade de röjt hela lekstugan, skurat och fejat, så att en tredje generation skulle kunna ha glädje av den - och det hade verkligen alla fyra barnen denna fina sommardag. Efter lunchen cyklade vi ner till stranden och badade (åtminstone fötterna) och då följde även min moster med. Det är fint att se att barnen har ett förhållande till henne och att hon gläds åt umgänget med dem. För två år sedan var det hon som med lite list och lock och pock fick O att våga närma sig vattnet och sedan dess har O pratat om när hon hjälpte honom på stranden.Det som också var extra häftigt denna sommar var att barnen cyklade den ganska långa vägen från mormor till stranden helt själva - stora!

På torsdagen i vår ensamma vecka tog vi det mest lugnt hemma efter två intensiva dagar. På fredagen var min syster och barnen här och vi cyklade till olika lekplatser. På lördag förmiddag var det meningen att vi skulle hämta J på Kastrup på förmiddagen men när jag vaknade hade jag sms om att de hade missat sitt andra plan eftersom det första var försenat och därför inte skulle kunna komma över till Europa alls förrän ett dygn senare... Besvikna och ledsna barn! Vi gjorde istället en utflykt till H:s gudföräldrar och besökte en "Barnens dag" i Eslöv samt fikade lite. På söndagsförmiddagen var det så äntligen dags att först åka bussen till Lund och därefter ta tåget till Kastrup. Smidigt och lätt hade jag tänkt mig men det blev det ju inte... Bussen till Lund var inget problem men väl där var det tåg vi skulle åka vidare med inställt och nästa skulle gå först om fyrtio minuter. Vi hoppade på första bästa tåg till Malmö så att vi i alla fall var en bit på väg. Sedan gränskontrollerna är det ofta strul med tågen men om de är försenade sätts oftast ett nytt tågset in från Malmö så att i alla fall det tåget går i tid. Så var det nu också men tåget i Malmö var till slut tio minuter försenat eftersom det dels rullade in på perrongen några minuter efter avgångstid och dels skulle fyllas med väldigt många människor... Detta gjorde att vi inte fick köra in på Kastrup utan var tvungna att köra utom och stanna först på stationen efter. Här fick vi gå av och ta första bästa tåg tillbaka till flygplatsen men det blev ytterligare en väntetid på tjugo minuter så barnen var inte jätteglada... Vi hann äta lunch och vänta väldigt länge innan J till slut kom ut. Han var lagom sliten och jetlaggad efter att ha varit på resande fot i 37 graders värme, iklädd jeans och skjorta, i över två dygn. Han fick dock snällt duscha, lasta cyklar och köra ner och bada i Falsterbo eftersom det var fint väder...

Vi lät cyklarna stanna kvar eftersom det utlovades fint väder även på måndagen och efter jobbet åkte vi ner för att bada men när vi kom fram visade det sig att det blåste mycket mer i Falsterbo än hemma och det kändes inte alls lockande att bada längre. Vi stannade hos mormor en stund och cyklade sedan ner och åt på en restaurang tillsammans med henne och min systers familj. Efter maten cyklade vi till Skanör för att äta glass. Vågen var ganska mycket längre än vi hade tänkt, trots att vi har kört den med bil många gånger, men H trampade på hur bra som helst hela vägen. O och A fick åka cykelsits.

Efter att ha jobbat på tisdagsförmiddagen åkte hela familjen till L:s lurviga storasyster och hennes familj. Vi var även där förra sommaren när deras lilla flicka var nyfödd och då hade framförallt O sin kanske roligaste dag någonsin eftersom han fick köra åkgräsklippare, skjuta luftgevär, flyga drönare och köra radiostyrd bil. Han var helt i extas och även denna gång hade han verkligen jätteroligt! H tyckte mest att det var kul att umgås med den lilla ettåringen och ömsesidigt tycke uppstod. Det roligaste är ändå att se L:s reaktion när hon träffar sin storasyster och hennes matte - det är kärlek på väldigt hög nivå!  

I onsdags var vi på Bakken för fjärde året i rad. Precis som förra året åkte vi tillsammans med min syster och hennes familj och mormor och hade en rolig heldag som varade fram till halv elva på kvällen! I år kunde lilla kusinen E åka lite fler karuseller och hon tyckte att det var jätteroligt! H ville tvunget åka en av berg- och dalbanorna och den är byggd så att man inte ser exakt hur den går. J skulle egentligen ha provåkt den först men när han skulle göra det blev det ett tekniskt fel och när detta var åtgärdat ville H verkligen åka så då gjorde de det. Förväntan byttes mot tårar eftersom den var ganska läskig... Detta var det enda smolket under hela dagen som annars var fantastisk!

I torsdags hade vi en skön och slapp dag hemma för lite återhämtning och i fredags tog vi det också lugnt. Vi åkte till Hallongården utanför Trelleborg för att plocka hallon och fika. Barnen tyckte att det var riktigt roligt att plocka bär och det gjorde inget att det regnade eftersom det var under tak. Fikan var mycket god! På hemvägen åkte vi inom Hammarlöv och visade barnen var deras farfar växte upp. I lördags hade vi storröjning av barnens rum och lekrummet och på kvällen hade vi våra grannar på middag - alltid trevligt!

Igår var det så dags för den stora släktåterträffen men den är värd ett eget inlägg!