Jobbig vecka

Innan jag åkte på semester hade jag mina mest intensiva jobbveckor på ett bra tag. Efter knappt två veckor på mitt nya jobb, där det inte fanns tid för någon form av överlämning eller introduktion, stod jag där som rektor för en skola som jag inte kände. Jag som aldrig har varit rektor, jag som aldrig ens har varit biträdande rektor. Jag är bara en studievägledare även om jag har ledar- och chefserfarenhet från mina år som verksamhetschef på en ridskola. Här stod jag nu på en skola i kaos, där ingenting fungerade, där elever upplevde det rörigt eftersom det inte fanns ett färdigt schema, där lärare var i det närmaste handlingsförlamade eftersom det inte fanns ett fungerande schema, där den omorganisation som ledningen hade beslutat om inte var alls förankrad eller ens förklarad för personalen, där delar av personalen var ny, där vissa i personalen sa upp sig - en nästan samma dag som hon började, en efter att ha varit på skolan under många år men nu fått nog. Personal som gick på knäna, personal som stannade hemma eftersom de inte orkade gå till jobbet, personal som gick till jobbet efter att ha kräkts hemma först, personal med huvudvärk, hjärtklappning, oro, otillfredsställelse, personal som efter många års uppehåll började röka igen, personal som jobbade många timmars övertid, personal som ryckte på axlarna och inte tog så särskilt stort ansvar osv. Punktligt på dagen bestämde sig rektors son för att komma till världen och jag skulle styra skutan, som han uttryckte det...

Det gick väl ändå ganska bra, tror jag. Det tyckte personalen och det tyckte verksamhetschefen som jag hade många och långa samtal med. Han tyckte det trots att jag sa vad jag tyckte och tänkte om den rådande situationen. Jag la ganska mycket av skulden för situationen på skolan på honom och han tog emot det - höll med om en del, slingrade sig angående annat. Om han verkligen tyckte att det var så bra vet jag inte. Han känns nämligen inte särskilt ärlig. Han lägger gärna över obekväma saker på andra och har svårt för att stå för vad han tycker. Han har heller ingen särskilt bra självbild. För att ta ett exempel medverkade han vid ett möte som tvåorna och treorna hade krävt eftersom allt var så rörigt. Flera av eleverna hade varit på besök på andra skolor och tänkte nu byta skola. Han kom tillbaka till mig och var nöjd med mötena med eleverna och tyckte att det hade gått bra. När några av eleverna sedan kom in till mig, hade de inte alls upplevt samma sak. För att använda deras uttryck: "han är ju helt j-la dum i huvudet, han kunde inte svara på något" - jag är beredd att hålla med.

Trots detta kändes det ganska bra när jag gick hem för att packa för semester. Jag hade anställt en ny lärare som skulle kunna ta vid direkt när en lärare för de obehöriga eleverna slutade. Hon skulle tom hinna gå bredvid några dagar. Jag hade räddat kvar den lärare som varit på skolan länge, som är populär hos eleverna eftersom han är kunnig och bra. Ingen hade frågat honom om varför han slutade, ingen hade frågat vad vi kunde göra för att få honom att stanna. Jag bad verksamhetschefen att göra det, de förhandlade och läraren stannade. På grund av detta stannade även ett flertal elever som annars hade tänkt sluta. Jag var med och såg till att ta fram ett nytt schema som skulle kunna fungera from vecka 38, jag kände att jag hade koll på läget även om det krävdes mycket jobb och jag var totalt slut efteråt.

Det som tog mest energi var alla samtal med medarbetare som mådde dåligt. Särskilt en lärare tog ett enormt ansvar för den inriktning som hon jobbar med och det var också där det var mest kaos och det var där som verksamhetschefen la sig i med en massa idéer som ingen trodde på och som inte var genomförbara. Hade han backat tidigare, hade allt strul på skolan kunnat undvikas. Till slut sa jag åt honom att backa, att han var tvungen att nå någon form av konsensus med personalen på den inriktningen angående eleverna, undervisningen och schemat - annars skulle vi inte komma vidare. De kom fram till en medelväg som båda parter var hyfsat nöjda med. Så onödigt att ödsla flera veckor och få personal och elever att må dåligt, väldigt onödigt. I mitt långa överlämningsmail till rektor som skulle komma tillbaka den måndag som jag påbörjade min ledighet, skrev jag överst att han skulle ha extra koll på den medarbetare som jag beskrev ovan. Hon som tagit så stort ansvar och som var så stressad och mådde så dåligt.

Under min vecka på Mallorca fick jag i princip inga mail. Det är ju i och för sig ok men jag gillar hellre mer information än mindre och särskilt sådan information som kommer via mail, för den kan jag välja att läsa eller låta bli att läsa. Jag hade gärna tagit några minuter på söndag kväll för att kolla läget. När jag kom till skolan i måndags var jag på plats nästan först av alla. Ändå var det en elev som ett par timmar in på arbetsdagen informerade mig om att läraren, som hade mått dåligt, som rektor skulle ha extra koll på, hade ramlat ihop i en stroke på lektionstid på tisdagseftermiddagen... Detta tog mig hårt. Det som inte gjorde det hela bättre var att verksamhetschefen dök upp (kommer då och då men är bosatt i mitten av Sverige så det är inte varje vecka) och i det närmaste negligerade det som hade hänt med vår medarbetare. Där och då tappade jag den lilla respekt jag hade för honom.

Veckan har fortsatt i en rasande fart och jag har mått allt sämre. Jag har haft ständig huvudvärk, varit gråtfärdig, trött, uppgiven. Inte så likt mig på jobbet. Jag brukar ju köra på och fixa det mesta. Kanske stressar det mig mer att vara biträdande än att faktiskt vara ansvarig. Då var i alla fall mycket upp till mig och jag kunde bestämma många saker själv. Nu är rektor på plats - utarbetad, oorganiserad, oerfaren. Med goda intentioner men med för lite beslutsamhet och energi. Han lutar sig för mycket på den känslokalla verksamhetschefen och vågar inte ta diskussionerna med honom, vågar inte stå upp för det han säger på våra möten att han tycker. Kanske för ung, kanske för osäker. Kan säkert bli bra men måste våga styra själv, våga göra fel, våga gå emot ledningen med personalen i ryggen, våga äga skolan.

Efter vårt ledningsgruppmöte i torsdags när jag kände att det var mycket snack och liten verkstad, där vi alla var överens om att verksamhetschefen bär skulden för många problem men ändå ingen mer än jag ville gå vidare högre upp och prata med hans chef eftersom "det kan vara känsligt". Jag grät på vägen hem, kramade mina barn och min hund, pussade min man, åt middag och gick till mina dressyrträningar. Jag sov dåligt, vaknade tidigt, grät på morgonen och skrev ett mail till de tre herrarna i ledningsgruppen - skrev att jag skulle komma till skolan men gå hem lite tidigare, att jag hade gråtit, att jag hade tagit lärarens stroke hårt, att jag egentligen bara ville stanna hemma men inte är typen som gör det. Rektor svarade kort därefter att han gärna ville träffa mig under förmiddagen men jag orkade inte. Jag ville inte gråta på skolan och om jag skulle kunna hålla fasaden för elever och lärare och fixa det jag var tvungen att fixa, kunde jag inte sitta i möte med honom. Jag pratade med kuratorn som jag delar många åsikter om skolan med och det kändes lite bättre men orkade verkligen inte prata med rektor. Vi får ta det på måndag.

J är i Tyskland över helgen med tre kompisar - jag sköter hem, barn och hund efter bästa förmåga. Fredagsfika, ut med hunden, klippning av O, inhandling av kläder, presenter till kalas mm igår efter förskola och skola och även inhandling av lördagsgodis i videoaffären och mat i mataffären. Trött mamma på kvällen men somnade och grät inte mer. L kom upp och la sig i min säng i natt - det gör hon nästan aldrig men nu var det skönt att ha henne nära. Idag har det varit full rulle med utflykt till ett köpcentrum i närheten där barnen fick träffa Lollo och Bernie, vi köpte lite kläder och åt lunch, åkte hem och fixade i ordning H för kalas, la O i vagnen när vi kom tillbaka och gick en runda med L, lite tid för mig själv, gick och hämtade H med en sovande O, fixade mat, städade, plockade, åt, duschade barnen, röjde köket, läste för barnen, landade i soffan när barnen hade somnat. Det känns lite bättre idag. Hoppas på en bättre vecka från och med måndag, en dag i taget så går det nog...

Tacksam över en väldigt skön semester!

Det här inlägget påbörjade jag den 21 september men plötsligt försvann det mesta av texten och jag hade inte tid att börja om...

Den mest välbehövliga semestern någonsin är nu över. Jag behövde verkligen den här veckan men samtidigt gav den mig också perspektiv på mina första fyra veckor på det nya jobbet - och jag insåg att jag verkligen inte ville gå dit i morse när det var måndag morgon och vi var tillbaka i verkligheten. Mer om det i ett annat inlägg men först en liten beskrivning av vår resa.

På något vis hann vi packa ner det mesta och komma iväg i lagom tid på lördagsmorgonen och planet lyfte som planerat kl. 7.45. Knappt tre timmar senare landade vi i Palma och möttes av en mycket mer välorganiserad och definitivt mycket fräschare flygplats än den på Rhodos. Transfertiden var en dryg timme och barnen sov hela vägen. Detta året hade vi inte valt All inclusive utan bara Inclusive, vilket innebar att vi hade sju frukostar men bara fem luncher och middagar. Vi hade tänkt oss att vi själva kunde välja vilka fem luncher och middagar vi ville äta men så fungerade det inte utan det var lördag och tisdag som vi inte fick äta. Lite dumt att inte ha lunch den dagen vi kom ner men det fanns en bra restaurang på området så det löste sig. Vi åt på samma restaurang även på kvällen men det var egentligen onödigtt eftersom det fanns massor av restauranger i byn som bara låg några hundra meter bort och det hade varit ett bra tillfälle att prova någon av dem. Vi hann med lite bad och även minidisco med Lollo och Bernie under vår första dag. Varmt och skönt men väldigt kallt i poolerna tyvärr.

Under söndagen badade vi förmiddag och eftermiddag och sov middag däremellan när barnen gjorde det... After Beach med Lollo och Bernie hann vi också med innan vår första buffémiddag, som framför allt barnen såg fram emot. Maten var snäppet bättre här än på Rhodos och det var trevligt att serveras dryckerna vid bordet och inte ta dem själv. Det var däremot trängre i restaurangen och massor med barnfamiljer med mer eller mindre uppfostrade barn... Lätt allergisk mot alla barn som får hämta mat helt utan översyn, skopa upp glass fastän de inte klarar det, spilla, kladda, skrika hur länge som helst, trängas, titta på iPad samtidigt som de försöker äta etc. J och jag var överens om att vi ska försöka undvika anläggningar med små barn så fort vi bara kan! Annat som är beklämmande är alla föräldrar som låter sina barn äta ohämmat av alla onyttigheter. En morgon satt vi bredvid en familj där både föräldrar och de relativt små barnen var klart överviktiga. De stoppade i sig pannkakor med sylt och Nutella, kakor, bacon, stekta ägg, pommes (!), drack juice etc. Vi var på en liten kramstund med Lollo och Bernie efter frukosten och när vi sedan gick hem till vår lägenhet passerade vi samma familj - nu åt alla glass till efterrätt och klockan hade knappt hunnit bli nio på morgonen. Vid halv elva kom vi ner till poolområdet och råkade få solstolar i närheten av denna familj och nu var det dags för mellanmål - en tallrik pommes med ketchup till var och en. Stackars barn som inte får en ärlig chans att lära sig normala matvanor!

På måndagen ville barnen precis som förra året vara med på Lollos kalas så i en och en halv timme kunde J och jag vara ligga och sola och läsa utan att behöva hålla koll på barnen, underbart! Vi skulle ju aldrig lämna våra barn på barnklubb resonerade vi förut och jag vill fortfarande verkligen inte göra det varje dag eller några längre stunder men det är väldigt avkopplande att få en liten stund för sig själv. När de sov middag och även på kvällen när de hade somnat var jag tvungen att jobba så att jag skulle kunna koppla av resten av veckan.

Tisdagen var en aktivitetsfri dag utan buffémåltider så vi åt lunch på á la carte-restaurangen som fanns på området och på kvällen åt vi på en fin restaurang som vi hade fått rekommenderat av flera här hemma. Väldigt skönt att komma bort från charterbubblan och äta i lugn och ro. Efteråt promenerade vi i den lilla staden som låg precis bredvid hotellet, köpte glass och lite souvenirer som barnen ville ha.

Tisdagen präglades annars till stor del av att O råkade ramla när vi gick hem från frukosten. Han skrapade ena knäet så att det kom ett par bloddroppar och visst kunde vi förstå att det gjorde ont och sved. Han skrek dock non stop i flera timmar, vägrade sätta ner foten, vägrade böja benet, vägrade gå. J var snäll och bar honom på axlarna till och från huvudbyggnaden men efter lunch och middagsvila var vi ganska trötta på honom. Vi tvingade honom att gå kortare bitar bara för att se så att det verkligen inte var något allvarligt, vilket man absolut kunde tro med tanke på hur han lät. Gångstilen han hade och hela hans uppenbarelse kan närmast beskrivas som en blandning mellan Rainman, Mr Bean och Stig Helmer - ojojoj... Han skrek eller gnällde högljutt hela dagen och kvällen och till slut var vi ganska matta och irriterade...

Så här i efterhand undrar man hur dagarna bara går när man egentligen inte gör så mycket annat än solar, badar, vilar, äter men på något sätt går de ganska fort ändå. Onsdag morgon tog O vid där han slutade tisdag kväll - vi hade haft en naiv förhoppning om att han skulle vakna och ha glömt vad som hade hänt... Efter lunchvilan gick det dock bättre och på väg mot middagen gick han i princip som vanligt och skuttade till och med några steg! Under onsdagen ville H vara med på en miniaerobic med Lollo och Bernie-musik och eftersom inga föräldrar fick vara med satt jag och solade en halvtimme utanför lokalen. Jag gick power walk varvat med kortare löpning varannan dag och var även i gymet en gång men min brutna lilltå protesterade och ville inte alls att jag skulle vara aktiv mer än att ta mig mellan hotellet och poolen...

På torsdagen kom farmor och farfar på besök eftersom de hade kommit till Mallorca under tisdagen och inte bodde så långt ifrån oss. De var med och tittade när vi badade, var uppe i vår lägenhet när vi gjorde oss klara för middagen och åt sedan i all inclusive-kaoset med oss. På eftermiddagen hade vi anmält H till det som hon var så besviken på att hon inte var med på förra året, Ministars. Vi lämnade henne för en timmes repetition kl 15 och hon och tre andra tjejer hade valt "Let it go" ur Frost-filmen. Vi var därför vid restaurangen precis när de öppnade för att H skulle hinna äta. Vi hade kanske tänkt att det skulle vara lite mindre folk då och lite lugnare för farmor och farfar men det var det tyvärr inte... Vi fick ett bord lite mer avskilt i alla fall och maten var det precis som vanligt inget större fel på. Hade det varit mer lugn och ro och man hade haft mer tid att sitta ner och äta och njuta av maten hade den nog kunnat få mer än godkänt. Efter middagen bänkade vi oss för Ministarsuppträdet och H och alla de andra sexton barnen var verkligen jätteduktiga. Framträdandet gick bra och efter varje låt intervjuade ledaren barnen med mikrofon och allt. J och jag måste ju erkänna att vi är lite förvånade över att H gillar detta och verkligen tar för sig i sådana sammanhang - ingen av oss hade vågat göra något sådant när vi var små. Däremot är vi inte alls lika förvånade att O tvärvägrar att ens dansa ett par steg på minidiscot som är varje kväll trots att han gärna dansar samma danser hemma - där känner vi (och kanske särskilt J) igen oss mer...

På fredagen infann sig som vanligt känslan att det hade varit skönt med två-tre dagar till... Jag inledde dagen med en fantastisk massage i hotellets spa efter frukost, väldigt välbehövligt! Vi badade, solade, åt och gick en runda till staden på kvällen för att köpa presenter till mormor som var hundvakt. Hon samlar på hästar från olika delar av världen men vi lyckades inte hitta en enda liten häst trots idogt letande. Ett halsband med pärlor från Mallorca och en kortlek med en spansk tjej i traditionell klänning fick det bli. Vi packade allt, vilket alltid tar längre tid än man tror och försökte få barnen i säng i rimlig tid.

På lördagsmorgonen ringde klockan kvart i sju och en knapp timme senare bar vi ner alla väskor och checkade in vårt bagage innan vi gick till frukosten. Det är verkligen den bästa uppfinningen av alla - att slippa stå i incheckningen på flygplatsen och bara kunna gå direkt till säkerhetskontrollen! Vi åt frukost och samlade sedan ihop det sista i lägenheten innan bussen hämtade oss för färd mot flygplatsen. Väl där gick allt smidigt och även om flygplatsen är stor var vi framme vid gaten i god tid och hann även med en lunch på Mc Donalds. Vilken skillnad mot Rhodos när det gällde matställen - fantastiskt mycket bättre här! Resan hem gick utan problem, vi hann hem om en stund innan vi sedan fortsatte till Eslöv på kalas. Som H sa: vad konstigt att man kan vara på semester i Spanien på morgonen och på kalas hemma på kvällen, och det kan man ju hålla med om. Vi har redan planer för nästa års semestrar - ett måste för att inte drabbas av efter semestern-depression... ;-)

Välbehövlig vila!

Efter helt hysteriska jobbdagar där jag i och för sig har lyckats lösa många saker och tagit hand om skolan efter bästa förmåga har jag nu skickat jordens längsta överlämningsmail till min chef som kommer tillbaka på måndag. Han har en hel del att ta tag i men jag har även ordnat en hel del bra saker som han slipper bry sig om. Nu ska jag vara packa allting - det är inte mycket som är klart och det är verkligen inte likt mig... Klockan är 21.30 och vårt plan lyfter kl. 7.45 imorgon bitti. Så många timmars sömn blir det nog inte för min del men vad gör det när jag kan sova på flyget och sedan i en hel vecka, både på natten och siesta när barnen sover. Aldrig någonsin har en semester varit så välkommen och välbehövlig som denna! Enda smolket i glädjebägaren är att jag för en timme sedan upptäckte att O på nytt har inflammation i snoppen. Han har suttit i badkaret ett tag och jag ringde 1177 för att kolla vad vi gör bäst och om det är ok att bada i pool och det var det som tur var. Han kan kissa och snoppen är inte lika stor som den var vid ett tidigare tillfälle så det är bara att hålla tummarna för att det ska bli bra. Mallorca - here we come!

Ytterligare en hysterisk vecka

Om det var kaos förra veckan var det ändå ingenting mot denna! Skolans rektor blev pappa i söndags och då är det biträdande rektor som träder in, dvs jag... Efter två veckor på min nya arbetsplats fick jag försöka ro skutan framåt och det gick väl i och för sig helt ok med tanke på omständigheterna men helt roligt var det inte. En fördel är att arbetsdagarna bara flyger fram och veckan är slut nästan innan den hann börja. Jag gillar att ta ansvar och att ha mycket att göra men denna vecka blev det lite väl bra. Återstår att se om jag överlever den kommande veckan. Nästa söndag vid denna tiden sitter vi någon helt annanstans, förhoppningsvis i sol och värme och det är det som ger mig lite extra hopp mitt i all stress. Aldrig har en semestervecka kommit mer lägligt än denna! Dessutom har jag varit förkyld och ganska kass hela veckan men det har jag inte haft tid att tänka på - det fanns liksom inte på kartan att jag inte skulle gå till jobbet... Det räckte att jag var tvungen att gå hem efter lunch i måndags eftersom jag ville hämta H när hon slutade samt att jag behövde vara på en annan skola tisdag förmiddag och lämna över till min efterträdare. Jag hade ett ganska allvarligt samtal med skolans verksamhetschef  om läget och han var snäll och omprioriterade sin vecka och även den kommande veckan för att vara på plats på skolan ett par dagar per tillfälle. Vissa hade sagt att vi hade klarat oss minst lika bra utan hans närvaro men jag tyckte att det var skönt att inte behöva ta alla beslut själv.

Farmor och farfar har fått rycka in och hämta barnen två dagar eftersom även J har haft mycket denna vecka. I måndags ville H inte gå till skolan och var jätteledsen på morgonen. Hon var ju hemma torsdag och fredag pga förkylning men var pigg som vanlig under helgen och därför bestämde vi på söndagen att hon skulle gå. Vi fick aldrig riktigt fram vad som var fel och varför hon inte ville gå (mer än att hon sa att hon saknade O när hon inte kunde prata med honom när de var utomhus). Hon hade varit glad i skolan men var nöjd när jag hämtade henne innan fritids så att hon kunde gå hem och sova. Vi gjorde likadant i torsdags när farmor och farfar hämtade. O stannade då uppe på dagis så att även han sov hemma.

I torsdags hade H gympa i skolan för första gången. För flera veckor sedan letade hon fram en grön reklamgympapåse som vi har fått av en bank för länge sedan. När jag frågade då om hon ville ha den eller någon annan ville hon absolut ha den. I onsdags morse var hon helt förtvivlad över det faktum att hon skulle ha en ful, grön gympapåse. Jag hade inte riktigt möjlighet att åka och handla en annan påse kändes det som men när J dessutom sa att de hade sagt att barnen måste ha riktiga gymnastikskor på gympan så var vi ändå tvungna att åka och shoppa skor. Jag trodde att det var ok med vanliga skor som hon har haft på dans och gymnastik... Vi fick planera om eftermiddagen och kvällen så att jag kunde åka iväg med barnen direkt när jag hade hämtat dem. Det som gjorde att jag till slut gick med på detta (skofrågan hade gått att lösa genom att tvätta hennes relativt nya gympaskor som hon fick för ett par veckor sedan) var att hon mitt i den arga gråten över att ha en grön gympapåse sa: "mamma, sen har jag tänkt på en annan sak också - tänk om de andra barnen retar mig för att jag är den enda som inte har en rosa gympapåse". Det kändes i mammahjärtat även om jag försökte förklara att de helt säkert inte hade retat henne. Jag minns själv hur viktigt det var att passa in, att ha ungefär samma saker som alla andra osv. Som vuxen vill jag förmedla att hon ska stå upp för det hon vill och att ingen hade retat henne men eftersom hon har varit lite låg och ganska ledsen den senaste veckan kunde jag bara inte bidra till att det hela blev värre. Som tur var har vår by oanade resurser ibland så vi hittade både nya skor och en rosa gympapåse utan att behöva ta oss iväg till något köpcentrum!

I helgen har vi bara varit hemma. Vi var alla trötta efter en stressig vecka och alla har fortfarande känningar av förkylningen. Dessutom behövde vi riva grovköket eftersom det kommer folk när vi är borta och flyttar golvbrunnen och lägger nytt golv. Vårt grovkök är inte stort men man inser att det trots allt får plats en hel del saker där... Nu har vi det mesta av dessa saker på andra ställen i huset - rörigt! Jag fick åka akut till Ikea för att köpa en tillfällig klädhängare och skohylla till barnens saker. Ingången i hallen som vi annars bara använder när vi har gäster, blir nu huvudingång ett tag framöver och det innebär en hel del extra saker i hall och korridor. Målet är att allt ska vara klart om ca sju veckor när O fyller år. Det positiva i det hela är att få en ny och mer funktionell tvättstuga och mer plats för att hänga kläder, förvara saker mm. Lite lätt justerad lyckades jag bli mitt i utrensningen. Jag bar en låda framför mig, såg uppenbarligen inte var jag gick och klev rakt in i H:s tripptrappstol med lilltån. Sjukt ont gjorde det och med min erfarenhet av fem benbrott känner jag igen smärtan. Tån svullnade upp till minst dubbel storlek inom loppet av bara några minuter och efter någon timme var den blå/lila och gjorde fortfarande mycket ont. Den ville inte alls var i en sko men jag var så illa tvungen att trycka ner den ändå i de rymligaste skor jag kunde hitta... Googlade "bruten tå" och fick bekräftat att det ändå inte är lönt att åka till sjukhus eftersom man inte kan göra något, den läker av sig själv inom några veckor. Så var det även när jag bröt stortån även om jag den gången röntgade den. Hoppas att den mår bättre till nästa helg, gärna tidigare eftersom jag inte kan springa med den som det är nu. Förra veckan kunde jag inte motionera pga förkylning och nu detta. Jaja, är det inte värre krämpor än så, så ska man verkligen inte klaga! Dags att gå och lägga mig och ladda för en ny fantastisk vecka! ;-)