Tysta tyskar...

Det blev ändå en bra dag igår. Mycket bättre än samma dag för femton år sedan. Vi tillbringade dagen på Legoland i Günzburg och njöt av att bara få vara tillsammans. Det blev två dagar i rad på Legoland eftersom det skulle regna idag, vilket det mycket riktigt också har gjort. Vi missade därför matchen men följde till viss del live-rappprteringen på Sydsvenskans webbsida. Vi hann även kasta en glimt på den datorskärm som restaurangpersonalen tittade på när vi skulle äta. Då visste vi att det stod 3-0 till Sverige mot Mexico och när vi såg att det fortfarande var 0-0 i Tysklands match mot Sydkorea visste vi att saken var klar - Sverige var vidare! Att vi dessutom vann gruppfinalen och att Tyskland kom sist stod klart efter en del rapporter hemifrån. Tyskarna själva var ganska tysta nämligen... När vi körde hit i söndags var det ett väldigt tjatande på tysk radio om Tysklands seger mot Sverige på övertid i lördags kväll. Vi fick även flera glada pikar när en del förstod att vi var svenskar. Skrattar bäst som skrattar sist!

Idag har vi varit på återbesök på ett bad i grannbyn som vi även var på förra året. Vi hade badet helt för oss själva vilket barnen verkligen uppskattade. Det fick dock bli en mager lunch eftersom vi hade för lite kontanter med oss. Vi tog med 20€ och hade lite småmynt i en påse men när inträdet var betalt  var det inte så mycket pengar kvar... Vi tänkte ju att man åtminstone kunde betala inträdet med kort men nejdå... I Sverige pratar vi om ett kontantlöst samhälle men här känns det ljusår bort. Det var dock värt varenda krona att barnen fick bada i lugn och ro och ta allt i den takt de ville. Det blev många turer i vattenrutschbanan och H övade en hel del simning. Nu slappar vi i vår lägenhet för att sedan åka in till stan och äta. Imorgon bär det av till Österrike!

Femton år i aldrigheten

Idag är det femton år sedan vi tog farväl. Femton år sedan din kamp var slut och du fick vila. Jag glömmer aldrig ditt stressade uttryck i ansiktet trots att hjärtat inte slog mer. Jag hade föreställt mig en död person som att den sov. Så såg inte du ut.

Femton år. En galet lång tid och ändå så nära. Jag har under dessa femton år lärt mig att leva med att jag aldrig mer får prata med dig, krama dig, diskutera olika saker med dig, ringa dig. Jag har fått acceptera att mina barn aldrig fick träffa sin morfar - en morfar som hade varit världens bästa. Jag har på samma sätt fått acceptera att J aldrig fick lära känna sin svärfar. Jag har fått acceptera ett liv i aldrigheten. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på dig och jag försöker nämna dig i mina samtal med barnen när det passar så att de ändå ska få en bild av dig och hur du var.

Femton år och jag minns det som igår. Mitt nästan 29-åriga jag som inte alls var beredd på att leva ett liv utan min bästa pappa. Som var vilsen, ledsen, förtvivlad, orolig för min anorektiska syster och arg på min faster. Som tyckte att detta var den värsta dagen i livet hittills och det var det så klart men det skulle komma så många andra dagar som skulle bli så mycket värre. Om det visste jag ingenting idag för femton år sedan. Jag hade ingen aning om hur sorgen skulle förlama mig och hur dåligt jag skulle må under flera års tid. Jag hade ingen aning om att jag mitt i all sorg och förtvivlan skulle träffa min faster som jag var så arg på och kunna förlåta henne. Jag hade ingen aning om att min syster sakta skulle börja må bättre och nästan nå normalvikt. Jag hade ingen aning om att jag skulle möta en liten hund vars lillasyster skulle ge mitt liv en ny mening när jag tog hem henne till mig när hon var åtta veckor. Jag hade ingen aning om att jag skulle möta en kille som jag kunde vara mig själv med, som jag älskade och som älskade mig. Jag hade ingen aning om att jag skulle få den största gåvan av alla - fina, fina H. Jag hade ingen aning om att jag skulle stå brud och leva ett vanligt Svensson-liv som de flesta andra med Volvo, villa och vovve. Jag hade ingen aning om att jag skulle mista ett liv som var påbörjat och heller ingen aning om att jag skulle få ytterligare en fantastiskt stor gåva - fina, bästa O som bär ditt namn. Femton år är en lång tid men ändå inte. Det jag idag sörjer mest är allt det du inte fick uppleva. Du har fyra fina barnbarn som har mist så mycket utan att de vet om det.

Pappa, jag älskar dig och saknar dig så!

Semester och sorg

Jag har precis skickat iväg de sista jobbmailen så här på midsommardagens morgon och nu är det semester och föräldraledighet i fem veckor  - fantastiskt skönt! Den sista veckan har varit påfrestande på många sätt.

I söndags ringde jag kvälls- och helgmottagningen direkt när de öppnade och fick en tid till O för att kolla hans öra. Det var mycket riktigt öroninflammation och han fick penicillin. Jag passade på att kolla mitt födelsemärke som inte ville sluta vätska sig och sköterskan tyckte absolut att jag skulle låta en läkare eller sköterska på vårdcentralen titta på det på måndagen eftersom det hade bildats en hinna som gjorde att läkningsprocessen hade stannat upp. De hade inte rätt material för det mindre ingrepp som behövde göras så därför fick jag vänta.

I söndags kväll ringde min vän sedan många år. Vi har inte haft kontakt under våren eftersom hon helt enkelt slutade svara på mina sms och mail i februari. Jag har ju förstått att det har varit något men nu tyckte jag att det fick räcka och messade henne ett längre meddelande förra torsdagen eftersom hon inte svarade på min födelsedagshälsning några dagar tidigare. Hon har heller inte svarat när H har messat henne och det tycker jag är lågt oavsett vad hon tycker om mig. Vårt samtal gick väl sådär eftersom hon som vanligt var på språng och befann sig på ett nattåg. Hon var jätteledsen och tyckte att jag inte hade funnits där för henne när hon behövde det i slutet av januari. Just då hade jag tre jobb parallellt och dessutom mådde J som sämst då så jag hade helt enkelt inte tid och energi över för att hjälpa henne på det sätt som hon hade behövt. Hon har flera gånger tidigare ringt och varit förtvivlat ledsen men när jag då har ringt dagen efter har det varit ok igen. Jag förstod inte att det inte var så denna gång och för det kunde jag bara be om ursäkt. Hon sa dock saker om mig som person som har varit svåra att smälta. Jag har grubblat och tänkt under veckan och haft väldigt svårt att sova på grund av det hon sa. Jag tar till mig en hel del men ser samtidigt att allt hon sa verkligen inte stämmer. Det är ju hennes upplevelse som jag såklart är ledsen för och får acceptera men hon har ibland en förmåga att se ett problem i svart eller vitt. Hon har inte alls tänkt på att det kanske kunde vara så att jag mådde dåligt och därför inte agerade som jag brukar göra. Först var jag väldigt ledsen och hade väldigt dåligt samvete men allt eftersom veckan gick kände jag mig även sårad och lite arg eftersom hon la all skuld på mig. Jag kan se att det som hände i februari har en hel rad orsaker som går längre bakåt i tiden och jag hade gärna träffat henne för att prata om allt men det ville hon inte. Hon tyckte att vi ändå kan träffas men ville inte lägga mer energi på detta. Jag har dock svårt att se att vi ska kunna umgås som vanligt med våra familjer om vi inte först reder ut vår relation. Vi har messat lite i veckan och i torsdags ringde hon mig när jag jobbade och inte hade möjlighet att svara. Igår orkade jag inte ringa henne eftersom jag inte mådde bra men idag ska jag försöka samla kraft och göra det.

I torsdags ringde jag min faster för att önska glad midsommar och för att höra hur det var med dem. Hon ringde inte tillbaka men igår förmiddag ringde min kusin. Då förstod jag genast att det var något som inte stämde. Hon skulle aldrig ringa mig annars och jag har fasat för ett samtal som detta. Jag hörde direkt att hennes röst var bruten och svag och förstod så klart att något tråkigt hade hänt. Hon berättade att min farbror hade gått bort i torsdags... Jag var precis hemkommen från pappas grav, där jag hade satt en midsommarblomma, och hade precis gråtit och nu var jag mitt i ett bullbak som jag inte kunde avbryta. Min farbror skulle fylla 84 år om en månad och har varit lite skröplig fysiskt de senaste åren med diverse olika krämpor men under de senaste månaderna hade det tillstött en rad olika sjukdomar eftersom organen stängdes ner mer och mer och till slut orkade inte kroppen mer. Vi skulle ha setts till jul men det blev inte av eftersom min syster inte bjöd in som tänkt och då gick dagarna så att jag inte heller hann göra det. Sista gången jag träffade min farbror var i augusti när han och min faster var hemma hon mamma på middag. Jag kommer att minnas honom med glädje och värme och tänka på att han har haft ett långt, lyckligt och på många sätt fantastiskt liv. Han har tio vuxna barnbarn som han alltid haft en nära och fin relation med och han fick vara med och träffa sitt första barnbarnsbarn. Jag är väldigt tacksam för de gånger som vi har träffats de senaste åren och nu hoppas jag bara att vi får lov att gå på hans begravning så att vi kan få ta farväl av en väldigt fin person. Jag var så klart väldigt ledsen igår och det la lite sordi på vårt midsommarfirande.

Vi firade midsommar i Skanör tillsammans med min syster och hennes familj. Mamma kom också ner en sväng vid till själva firandet. När vi hade fikat och dansat lite drog det in mörka moln och även om vi packade ihop snabbt blev vi ganska blöta på den korta vägen hem - en klassisk midsommar med andra ord! Vi åt gott och traditionellt och hade en lugn och mysig kväll. L fick stanna kvar hos dem och var ganska missmodig men på så sätt slapp vi köra samma väg idag och lämna henne hos mamma. Det är tomt och konstigt här hemma nu men det är lika bra att hon är ur vägen när vi ska packa och fixa.

Vi måste även hinna med två besök på kvälls- och helgmottagningen - igår sa J plötsligt att han hade jätteont i ett finger och att det var svullet. Jag var i duschen och kunde inte titta och när jag var klar hade han inte ont längre och fingret såg mer normalt ut. Under kvällen la jag märke till fingret var blåsvart och mörkrött på ett konstigt sätt och J tog ett foto och skickade till sin syster som är sjuksköterska. Hon firade midsommar med en annan sjuksköterska och deras bedömning var att det var en blodpropp... Känns sådär! Eftersom vi åker imorgon känns det bäst att kolla upp det nu. Jag måste också åka in och kolla mitt sår som inte vill läka trots måndagens behandling.

Imorgon är det alltså dags! Det ska bli så skönt att styra kosan mot sydligare breddgrader och bara få rå om varandra under två veckor. Samtidigt är det en skön känsla att redan nu känna att det ska bli roligt att börja jobba igen om fem veckor. Så har jag nog aldrig känt tidigare och det är ett bra betyg till min nuvarande arbetsplats. Vi hade en intensiv sista vecka men hann även med lite samkväm på en restaurang i Lund där vi samtidigt såg Sveriges match mot Sydkorea. Jag fick avvika efter en stund dels för att hämta O som skulle ha penicillin och dels för att besöka vårdcentralen. I onsdags hade vi sommarfika och avtackade de i personalen som skulle sluta och de som har gjort extra insatser under året. I torsdags kom ett par av mina medarbetare med blomma och presentkort till mig, rektor och den andra biträdande rektorn. Så gulligt av dem och de sa även en hel massa fina ord om oss alla tre. Det kändes bra för min stukade självkänsla! I veckan fick jag även ett samtal från en fd kollega på min förra arbetsplats. Hon var på väg till skolan för sista gången, sa hon. Jag tänkte att hon kanske skulle ha tidig semester men hon menade för allra sista gången - hon var uppsagd... Hon har jobbat där i nästan tio år och var en av dem som rektor knöt nära sig under förra läsåret samtidigt som hon stötte ut mig. Hon lyckades dupera henne och en annan medarbetare totalt men nu hade hon tvärvänt och båda två var uppsagda och utköpta. Jag är glad för deras skull och för att de kommer ifrån en väldigt sjuk arbetsplats och samtidigt bekräftar det bara min teori om min förra chef - hon är en psykopat!

Nu är det dags att packa - har inte börjat så det lär ta lite tid...

Hektiska dagar!

Nu rullar dagarna på i full fart och jag har inte haft tid att skriva här. När jag nu tänker tillbaka kommer jag knappt ihåg vad vi har gjort. Det går bra för J på det nya jobbet och han känner redan att han trivs bättre än på det förra och att stämningen är helt annorlunda. Han och jag får dela upp vår semester lite under sommaren men det är mest för att J vill in och jobba en vecka när vi kommer hem från vår semester - chefen hade sagt att det gick bra om han ville vara ledig sex veckor i rad. Lite skillnad jämfört med cheferna på hans två senaste arbetsplatser...

Mina ärr på ryggen efter de båda födelsemärken som har tagits bort har bråkat en del. Det som är sytt såg skumt ut, bedömde J, när han lyfte på bandaget för första gången förra fredagen så då fick jag en tid för att visa det för distriktssköterskan som dock tyckte att det såg helt normalt ut. Det sår som blev efter det märke som jag tog bort för snart fyra veckor sedan sprack upp ett par dagar efter att jag hade tagit stygnen och det rinner fortfarande sårvätska ut det och ser enligt J inte alls mysigt ut... Detta visade jag upp på Vårdcentralen i måndags men de tyckte bara att jag skulle låta det vara. Jag har tid på måndag igen för att ta stygnen på märke nummer två så då passar jag på att även visa det andra såret - känns sådär om det inte vill läka. Jag inser redan att utsikterna för att jag ska kunna bada på vår semester är minimala tyvärr.

Förra helgen red H sin sista lektion för terminen och efter en liten middagsvila åkte vi ner till Falsterbo för att cykla till stranden tillsammans med mormor. Det var inte alls lika varmt och skönt som helgen innan så vi stannade inte särskilt länge. Vi åt middag hos mormor innan vi åkte hem och på söndagen tog vi det bara lugnt. H var på bowlingkalas i stan och jag passade på att göra en del ärenden under tiden.

På jobbet har veckan varit lugn eftersom ungefär hälften av eleverna redan har tagit sommarlov och inte kommer till skolan. Samtidigt är det som alltid en hektisk tid med allt som ska vara klart innan terminen är slut och allt fix som ska vara inför avslutningen. Den hade vi igår och eftersom rektor vaknade med ryggskott och inte kom ur sängen, blev det jag som fick axla hennes roll. Jag är inte överförtjust i att hålla tal och allt annat som hör till men det gick ändå helt ok. Båda barnen var med eftersom O fick feber i tisdags kväll och har varit hemma sedan dess. Han blev jätteledsen i tisdags när han inte mådde bra och insåg att han kanske skulle missa avslutningen som var i onsdags. Med lite ipren så kunde han ändå vara med men febern har kommit och gått och tidvis varit riktigt hög. Idag har han varit feberfri men klagade nu ikväll över att han hade ont i örat så kanske blir det en tur till helgmottagningen imorgon...

Skolavslutningen i onsdags blev lite avslagen eftersom det började regna exakt kl. 8.44 när den gemensamma avslutningen, som hölls utomhus, skulle börja kl. 8.45... Som någon förälder sa: "har det nu inte regnat på 34 dagar så behövde det väl inte göra det just den halvtimmen som det skulle vara avslutning" och det kan man ju bara hålla med om. J kunde inte vara ledig så jag fick prioritera att vara med O eftersom han slutar F-klass. Hans pedagoger var inte alls bekväma i att hålla i någon form av avslutning och det hela blev mest pinsamt. Så skönt att hans katastrofala läsår i förskoleklass är över! Idag när jag städade hittade jag det som H gjorde när hon gick i F-klass och det var verkligen något helt annat än det som O har fått med sig därifrån. Bara att hålla tummarna för bättring inför skolstarten till hösten! Efter avslutningen var jag hemma med barnen några timmar innan farmor och farfar kom så att jag kunde jobba lite. På kvällen firade vi med kladdkaka och jordgubbar.

I torsdags turades jag och J om att vara hemma med O och mormor hjälpte också till ett par timmar på förmiddagen innan hon och H åkte iväg på en liten utflykt. Igår fick som sagt barnen följa med mig till jobbet ett par timmar och sedan jobbade jag hemifrån under eftermiddagen. Man får ju så mycket gjort när man kan sitta ostört - fantastiskt! Jag har ju de senaste åren varit helt slut när det har varit dags för semester och jobbat massor de sista veckorna för att få det mesta någorlunda klart men den paniken känner jag inte i år även om det är mycket att göra. Om en vecka ska allt vara färdigpackat - nästa söndag styr vi mot Tyskland och så småningom mot Österrike och det ska bli så skönt att komma iväg! Bara fyra arbetsdagar kvar, lite midsommarfirande och packande och sen är det dags...

Idag har vi ägnat större delen av dagen åt att städa på H:s rum. Sortera, slänga, spara, sälja... Det ena för med sig det andra och ikväll har jag därför även städat på samma sätt i lekrummet som på nytt ska bli vårt sovrum när vi lyckas hinna med att fixa allt som behövs. Förra helgen röjde jag på vårt kontor och jag har även sålt en massa kläder, som har blivit liggande, på Tradera. Det tar emot att dra igång ett Tradera-race men när det väl är gjort är det så skönt - och dessutom ger det några tusenlappar in på kontot. Jag säljer bara märkeskläder men denna gången fick jag bra betalt för det mesta så det var roligt även om det är en del meck att lägga ut annonser, packa allt och åka iväg till posten med paketen. Imorgon ska vi fortsätta att röja för att sedan under sommaren kunna fixa i ordning barnens rum samt ordna med allt här nere så att vi kan flytta in i vårt gamla sovrum igen.

Dags att sova, man blir trött av att städa!

En blågul ledig dag

Onsdag är en perfekt veckodag att vara ledig! Jobba två dagar, ledig en och sen är det bara två dagar kvar att jobba innan man är ledig två dagar igen. Så skulle det alltid vara! När H var liten var jag ledig på onsdagarna och det var så skönt. Jag ville då helst vara ledig måndag eller fredag för att få en ledig dag i anslutning till helgen men när det inte gick och det istället råkade bli onsdagar så var det ju så mycket bättre. För mig blev jobbveckan kort och inte alls särskilt ansträngande och för H blev det en bra pausdag med möjlighet att vila mellan dagarna på förskolan. Hon var ju som bekant inget "dagisbarn" och vi försökte ha så korta dagar som möjligt för henne och den lediga onsdagen var ett perfekt komplement under det första läsåret som hon var på förskolan. I ett framtida arbetsliv hoppas jag kunna jobba åttio procent och vara ledig onsdagar. Om inte det händer kanske jag i alla fall kan få till att jag jobbar hemma på onsdagar - det hade också varit bra!

Denna nationaldag ska vi fira hos farmor och farfar, där vi ska inviga deras nya uterum och äta brunch med mormor och J:s syster med familj. Solen fortsätter att stråla och värmen stannar kvar. Min syster är på Mallorca denna vecka och de har inte alls lika bra väder som vi har här hemma - lite trist... Jag hoppas dock att det kommer lite regn över Europa under de närmaste veckorna så att det sedan kan vara stabilt och fint när vi ska åka på semester. Igår hämtade J sin nya Volvo V90, som ska vara hans tjänstebil ett tag framöver. Jag tycker att modellen är otroligt ful och det är ett stort minus att bagaget är mindre än i V70:n. Vi har bestämt att vi ska köra utan takbox i år för första gången sedan 2012 så det blir lite trixande med packningen. Trots att jag inte gillar bilens utseende så ska det bli skönt att åka på semester i en helt ny bil! Det bästa är att den larmar om man kör för nära bilen framför - på så sätt kanske jag slipper sitta och skälla på J hela tiden... Igår tog vi en liten premiärtur till havet för att känna hur den kändes. Mysigt med en liten glassutflykt mitt i veckan!

Igår tog jag stygnen på det födelsemärke jag tog bort för två veckor sedan och samtidigt tog jag bort ett nytt märke, denna gång på vänster skuldra. Idag har jag ganska ont eftersom det nog inte är ett så bra ställe att sy på och eftersom man rör skulderbladet i stort sett hela tiden. Jag har sovit dåligt men vis av erfarenheten sedan förra märket så vet jag att det är övergående och om en vecka kommer det inte att kännas. Det är ju lite meck att de sitter på ryggen eftersom J måste hjälpa mig att tejpa dem ett bra tag framöver... Tre besök hos hudläkaren och ett läkarbesök i februari när jag hade influensa gav mig ett frikort igår och det kommer jag att utnyttja ganska så snart eftersom jag tappar enorma mängder hår. Det är jätteobehagligt! I duschen kan jag bara dra av massor med hår och när jag kammar mig är kammen full med hål efter bara några tag. Man ser min hårbotten och man ser att jag har mycket mindre hår än innan. Självklart känns det också. Måste ta reda på varför!

Idag är det femton år sedan jag tog min examen. Det är femton år sedan som min pappa inte kunde vara med i kyrkan eftersom han inte mådde bra av att gå ut och byta inomhusluft mot utomhusluft - det fick honom att hosta ännu mer. Det är femton år sedan som jag såg min syster komma gående mot kyrkan iklädd byxor i slim fit storlek 140 och en blus från HM:s barnavdelning. Om ett år kommer H att ha storlek 140 i byxor och det är galet att tänka sig att dessa byxor satt åt på min sjuka systers utmärglade kropp. Jag minns hennes hud den dagen - som sprucket läder. Hon hade bränt sig men kroppen kunde inte läka huden på egen hand så den blev bara helt konstig. Håret, som var slitet och helt utan liv, var samlat i samma tofs som alltid. Efter själva ceremonin samlades vi hemma hos mamma och pappa och mamma hade köpt en tårtlängd från byns konditori. Pappa försökte tappert äta men det gick inte. Jag fick en klocka i examenspresent men den skulle jag själv få välja ut. Jag har fortfarande inte gjort det.

Jag vattnade hos pappa på kyrkogården idag. J målade i bokstäverna i helgen och stenen fick ett verkligt lyft. När jag gick in på kyrkogården tänkte jag på vad jag gjorde där. Varför blev det så? Jag ska ju inte hälsa på min pappa på en kyrkogård. Han ska ju vara levande, skratta, vara sådär glad som han kunde vara och sådär sur och omöjlig att diskutera med som han också kunde vara. Han ska ju krama H och O och de ska ju se hans ögon lysa av stolthet när han pratar med dem och betraktar deras lekar. Han ska ju bygga en hinderbana i vår trädgård till H eftersom hon har bett honom om det. "Morfar hade kunnat göra bra hinder. Jag kan ju inte be farfar - han kan inget om hästar och hinder." Han ska sparka fotboll med O och bygga lego tillsammans med honom. Han ska erbjuda sig att hjälpa J med huset och ibland ska J tacksamt ta emot hjälp och tips, ibland ska han tycka att hans svärfar bara ska vara tyst. L ska möta honom och vara galet glad för att han kommer eftersom hon ju älskar honom för att han älskar alla djur. Han ska prata om att H borde få en egen häst och han ska erbjuda sig att köpa en häst till henne och om han inte får det utan vi själva köper en ponny till henne, så ska han erbjuda sig att följa med H till stallet och hjälpa till med ponnyn och de ska få många stunder i stallet tillsammans. O och han ska göra egna små utflykter och han ska njuta av att få umgås med sin dotterson som omväxling mot de två döttrar som han spenderade så mycket tid med när de växte upp. Det har snart gått femton år och jag kan ändå inte fatta att han är borta - eller jo, mitt rationella jag förstår så klart att han är död men mitt känslomässiga jag saknar honom med varje liten cell i kroppen och vill bara att han ska komma hem igen. Det är en så enorm förlust för så många att han inte är hos oss.

Värmeböljan fortsätter!

Maj slog alla tidigare rekord i modern tid och juni har ju verkligen börjat bra! I onsdags var vi på avslutning med O:s klass och såg en teater med O:s grupp och en konsert med den andra gruppen. Så duktiga barn! O var Prosit och inte helt bekväm med att säga sina repliker men väldigt gullig! Efteråt hade vi gemensam picknick och fick tillfälle att prata med övriga föräldrar om vårt samtal med rektor. Fler föräldrar hade skrivit till honom och klagat och det är ju ändå lite märkligt att de har jobbat så mycket med O:s grupp och vi föräldrar har inte fått veta ett dugg. Nu är vi ändå några som kommer att bevaka hur arbetet fortskrider under hösten och det känns bra.

I torsdags jobbade J sin sista dag och det var nog med enorm lättnad som han var där och lämnade in alla saker! Han körde sen och hämtade H som var på utflykt med sin klass till Skånes djurpark. Hon har en tendens att må illa på bussen och när han nu ändå hade möjlighet så löste vi det så. Efter en hel dag i solen där vi inte visste hur mycket hon hade hunnit äta så kändes det som en ganska lång bussresa hem. De tog med bästa kompisen som också är åksjuk och det tyckte H var extra roligt.

I fredags jobbade jag och min chef hela dagen hemma hos henne. Vi var bara ute på lunchen och det var verkligen tryckande varmt så det var lätt att tacka ja när grannarna föreslog att vi skulle åka till Lomma på kvällen och ha picnic. Barnen hade studiedag och J hade varit med grannarnas barn och våra egna på Mc Donalds och i Stadsparken i Lund så för dem blev det en heldag tillsammans. Grannarna fixade maten och J ordnade fika - jag behövde bara infinna mig! Väldigt skönt och en ovanligt känsla... Vi hade en mysig kväll och satt på stranden i bara badkläderna till klockan var halv nio och barnen ville åka hem. En nästan tropisk kväll! Vi avslutade kvällen med att se det sista av "Lets Dance" och till barnens förtjusning vann Jon-Henrik som de (och jag) hejade på.

Igår var jag först ute och gick en timme med en väninna (jättevarmt direkt tidigt på morgonen) innan jag följde med H på ridningen. Det gick lite bättre denna gång men vi måste försöka få till ytterligare ett tillfälle innan sommaren så att hon kan slappna av lite mer. Barnen sov middag eftersom de var trötta och under tiden lastade vi cyklarna och förberedde för att åka till Falsterbo. Vi lämnade in L hos mormor som hade gäster och fortsatte sedan till stranden med ett stopp i glasskiosken. Vi hade några härliga timmar vid havet i eftermiddagssolen och det kändes verkligen som högsommar. Om jag inte hade haft mina stygn på ryggen hade jag verkligen kunnat doppa mig - och då ska man tänka att jag är värsta badkrukan och helst inte badar förrän i slutet av sommaren OM det har varit en bra och varm sommar. Vattnet var jätteskönt och H vågade doppa sig. O och J byggde sandslott och däremellan njöt vi bara av värmen, solen, ljuset och havet på våra handdukar -  fantastisk semesterkänsla trots att det är tre veckor kvar! Vi cyklade tillbaka till mormor, bytte om och åt sen middag i Skanör, vilket förstärkte semesterkänslan.

Idag har jag varit och dömt på ridskolan som ordnade stor tävling och H var med för att hjälpa till att springa med protokollen efter varje ritt. Konstigt - på vintern fryser man nästan ihjäl som domare och har massor av kläder på sig i lager på lager och idag kunde jag sitta i klänning i tryckande värme. O var hos en klasskompis som han aldrig tidigare lekt med hemma. Killarna hade bestämt det i skolan och de hade även bestämt att de skulle vara hemma hos kompisen. Jag fick bjuda in O på ett lite smidigt sätt eftersom det absolut inte gick att vara hos oss trots att det var jag som tog kontakt. De hade haft jätteroligt och det är verkligen stort för O att dels leka med en ny kompis och dels gå hem till denna utan att kompisen har varit hos oss först. Under eftermiddagen fixade jag en del ärenden som har legat på vänt eftersom jag inte har velat gå i affärer när vädret har varit så fint och ikväll har vi bara tagit det lugnt. Imorgon börjar J på sitt nya jobb - hoppas, hoppas att det blir bra! På tisdag ska han hämta sin nya tjänstebil - nya Volvon är inte så snygg men det ska ändå bli roligt med en ny bil.

Tankarna på pappa poppar upp lite då och då nu när det närmar sig. Idag tänkte jag plötsligt på den oro han måste ha känt innan han dog. Min syster var svårt sjuk i anorexi och jag var singel utan att någonsin ha presenterat en pojkvän. Vilken skillnad det hade varit om han hade fått dö med vetskapen om att det skulle ordna sig för båda hans döttrar. Nu var han stressad över hur vi skulle klara oss och över min systers tillstånd. Han visste ju också att mamma inte var stark och inte skulle kunna vara ett stöd. Jag hoppas att han ser oss från där han är nu och att han har funnit ro. Jag vet att han hade varit så glad och stolt över våra familjer och han fattas mig så otroligt mycket. Jag förstår inte att jag har kunnat överleva i femton år utan honom, hur är det möjligt? Det finns ett litet hål inne i mig som gör ont och det finns ett litet hål som ingen någonsin kan fylla igen eller laga på annat sätt. Pappa, jag saknar dig så!