Mors dag utan en mor

Idag är det min första Mors dag utan min mamma. I november 2003 upplevde jag min första Fars dag utan min pappa. Det var den absolut värsta dagen under det första året som han var borta. Inte hans födelsedag, inte min födelsedag, inte julafton - de dagar som många hade sagt skulle vara jobbiga. Ingen hade sagt något om Fars dag. All reklam inför denna dag, alla andra som skulle fira sina pappor. Det blev så väldigt påtagligt att jag inte hade någon pappa längre och det gjorde så ont. Så fruktansvärt ont.

J frågade i förmiddags hur det kändes att inte ha någon mamma att fira en dag som denna då fokus ligger på alla mammor. Jag var vid graven i morse för att sätta en blombukett men det var mest av plikt. Penséerna som jag satte vid påsk hade dött eller ätits upp av sniglar trots att jag verkligen inte har slarvat med vattningen. Jag kände att det inte kunde se så visset och trist ut så jag åkte till Plantagen och köpte nya blommor som jag planterade. Medan jag gjorde det tänkte jag på att det är väldigt sorgligt att i princip bara känna lättnad över att inte behöva ha min mamma med vid dagens firande. Min syster och jag har alltid gjort något på Mors dag tillsammans med mamma. Vi är uppväxta med att fira både Mors och Fars dag, oftast med presenter på morgonen och med att gå ut och äta, åtminstone på Mors dag så att mamma slapp laga mat. Vi tycker att vi har haft flera trevliga Mors dag och firat dem på olika vis men mamma har inte varit varken särskilt glad, entusiastisk eller tacksam. Hon har kanske tyckt att det har varit trevligt men hon har inte visat det. Hon visade å andra sidan aldrig särskilt mycket känslor. Hon har så klart sagt tack och att det var trevligt men mest på ett artigt sätt, sådär som man säger. Inte med någon känsla bakom. Sedan jag och min syster blev mammor har hon ibland gett oss små presenter på Mors dag och kanske var det hennes sätt att visa någon form av kärlek.

För att vara helt ärlig så har vi under ganska många år mest bjudit med mamma och organiserat något firande för att vi kände att vi borde göra det. Återigen den där pliktkänslan. Hade vi inte gjort det hade hon blivit besviken men när vi gjorde det var det mer vi som fick tjata och ta alla initiativ. I år träffades vi hemma hos oss och grillade hamburgare och åt tårta, bara vi och min systers familj. Jag tänker att vi kommer att hålla den traditionen vid liv, om inte annat så för barnens skull. Vi har helt enkelt trevligare när inte mamma är med och det är väldigt, väldigt tråkigt. Jag läser alla inlägg på sociala medier där många hyllar sina fantastiska mammor och det känns fint i hjärtat. Jag ska göra allt jag kan för att mina barn ska vilja fira mig och visa uppskattning - inte bara en dag om året men alla år.

I veckan hade vi chefshandledning på jobbet men eftersom båda mina skolledarkollegor var sjuka och vi ändå fick betala för tiden även om vi avbokade (eftersom det var så sent), valde jag att nyttja de två timmar vi hade bokat. Den första timmen pratade vi mest om Corona- och distanssituationen men den andra pratade vi lite mer om mig och det som har hänt under läsåret. Jag konstaterade att jag har mer energi nu än tidigare, kanske för att jag inte måste förhålla mig till min mamma och kanske för att hon inte tar en massa energi. Vi pratade om att det känns konstigt för mig i förhållande till barnen - mormor dör och ingen är särskilt ledsen. Psykologen sa att det skulle vara samma sak för hennes barn när deras mormor dog. Kanske är det vanligare än man tror att inte ha ett bra förhållande med sin mamma? Det är inte många som pratar om det men kanske är det lite tabu att prata om icke-fungerande mammor? Pappor som inte är närvarande och inte fungerar i sin föräldraroll är det vanligare att man hör om och det finns nog procentuellt fler ickefungerande pappor än mammor. Jag är tacksam för min pappa - tänkt om jag hade haft två ickefungerande föräldrar som vissa barn har.

Mors dag är alltid en känslosam dag för mig. I år firade jag min elfte Mors dag. Min längtan efter att bli mamma har alltid varit stark men väldigt länge trodde jag ändå inte att det skulle vara möjligt. Jag är oändligt tacksam för våra två fina barn! Kanske för att jag aldrig tog dem för givna, kanske för att vägen till deras ankomst till världen var komplicerad och långt ifrån självklar. Idag fick jag en blomma på morgonen och när O kom på att det var Mors dag pep han snabbt upp på sitt rum och kom så småningom ner med det här:

Fina, fina O! Han sammanfattar nog läget ganska bra... Det är även tydligt att barn lever i nuet. Igår spelade vi spel på kvällen och igår städade jag även undan en hel del kläder eftersom vi skulle ha gäster men självklart stämmer det han skrev även andra dagar också. Det fanns också en fram- och baksida som han hade ritat och kämpat med.

H har haft en bra helg - igår var det en träningstävling på ridskolan och det har hon verkligen längtat efter! Hon har tränat och kämpat och det gick hur bra som helst. Det tyckte inte H som har höga krav men jag kunde se att det gick mycket bättre än i augusti. På lördag är det dags för hennes första "riktiga" tävling - en tävling som är öppen för tävlande från hela Skåne, och det ser hon fram emot väldigt mycket. Igår hann vi även med en brunch för att fira barnens storkusiner som har fyllt år och ska fylla år inom kort. Vi passade även på att gå en promenad längs stranden i Ystad och förvånades över att ungefär hälften av alla bilar vid spa-hotellet Ystad Saltsjöbad var danskregistrerade... Undrar om alla kommer att sitta fjorton dagar i karantän när de återvänder till Danmark..? Troligen inte.

Arvskifte, klagomål och en dyr helg

Förrförra helgen var vi mest hemma. På lördagen var jag först ute och gick med en väninna, vars föräldrar har det lite jobbigt just nu, främst pga att hennes pappa har haft sömnsvårigheter under drygt ett år. Att bo i en tvåa och att nu dessutom vara isolerade har inte hjälpt upp hans mående och även mamman mår dåligt eftersom allt blir en enda ond cirkel. Detta är samma väninna som när mamma hade dött sa att hon nästan var lite avundsjuk på mig eftersom jag nu visste hur det slutade för båda mina föräldrar. Jag förstår vad hon menar - väldigt många av mina vänner har båda sina föräldrar kvar i livet och allt det som kommer med åldrande föräldrar framför sig. Det tar väldigt mycket tid att ha gamla föräldrar som kräver omsorg, det är mycket oro, tvära kast, sjukhusbesök etc. Man har ju självklart inget val, man måste ju se till att de mår så bra det går men mitt i ett ekorrhjul med jobb, aktiviteter, umgänge med vänner, skötsel av hem, matlagning mm så är det helt enkelt ett projekt för mycket men samtidigt är det bara att prioritera om och göra det man måste göra.

H och jag var hos lilla B och red ut en lite runda i skritt och trav. Det finns inte så många ställen att rida på kring stallet där hon står men en liten grusväg att trava på finns det i alla fall en kvarts skrittväg bort. O och J cyklade till stallet när vi började bli klara och därifrån cyklade vi sedan vidare till ett välbesökt fik några hundra meter bort. Massor av bilar, helt full parkering och några som fick vända eftersom det inte fanns plats! De hade ordnat det fint och säkert även om fiket i sig är trångt och alla kunde sitta utomhus. På kvällen grillade vi i de lite svala solskenet. På söndagen var jag och dömde en programridning och H följde med trots att det tog över tre timmar. Roligt att vara igång igen efter ett långt tävlingsuppehåll! På kvällen var vi på ridskolan och H red för en ridläraraspirant som har sökt en tjänst inför hösten. Hon var helt ok men tackade tyvärr nej till tjänsten så nu står de ännu så länge utan en ridlärare. Det hade varit kul att ha lektioner en dag i veckan men det går så klart inte...

Veckan rusade på som vanligt - lite mer intensivt dock eftersom jag dubbeljobbade och var studievägledare ganska många timmar. Kvällarna gick åt till att antingen sköta extrajobbet eller ta igen mitt vanliga jobb eftersom jag även var på högstadieskolan några timmar på dagtid. Jag förberedde även det möte vi hade i onsdags och läste hela mammas journal samt skrev av viktiga detaljer. I onsdags vaknade O med ont i halsen, lite feber och väldigt kraxig röst. Jag var hemma till klockan tio då min syster och jag skulle vara på den bank där mamma hade det mesta av sin ekonomi för att skifta arvet. J kom hem vid lunch så O behövde inte vara själv så länge. Vi gick ut från banken lite rikare än när vi kom in men det är ju inga roliga pengar att få. Mitt arv ska till största del bara stå på banken på olika sätt och förvalta sig tills barnen behöver dem någon gång. Vi fortsatte till en annan bank och förberedde för att kunna skifta arvet även där. Efter en lunch på ett relativt välfyllt fik med avstånd mellan borden åkte vi in till stan och var laddade inför mötet med psykavdelningen, dit vi skickade ett klagomål på mammas vård - eller ickevård.

Vi träffade enhetschefen på avdelningen, chefsöverläkaren samt den överläkare som hade hand om mamma under de två veckor hon var på psykavdelningen. Enhetschefen hade jag träffat innan eftersom hon jobbade den eftermiddagen då jag sa ifrån på skarpen och mammas läkare hade jag ju också pratat med några gånger. Chefsöverläkaren var som man tänker sig en typisk läkare inom psykiatrin... Han inledde med att fråga vad vi ville diskutera och jag kontrade direkt med att det ju var de som hade kallat till mötet så det borde vara de som bestämde agendan. Han blev lite obekväm och ställd men gick sedan igenom hela mammas sjukdomsförlopp och vi var överens om att det hade skett många fel längs vägen, inte bara på psykavdelningen. Det var dock under de två veckorna på psykavdelningen som hon blev sämre nästan varje dag utan att någon gjorde något så vi tycker nog ändå att de har ett större ansvar än övriga inblandade. Vi kom inte så långt under samtalets gång... Mammas läkare sa bara att han hade gjort samma bedömning igen om han hade fått in en patient som mamma - kändes sådär - och chefsöverläkaren medgav mest att de hade gjort en felbedömning men att det berodde på att mammas fall var väldigt svårt. Enhetschefen var vettigast och tyckte att samtalet hade gett henne många nya tankar, främst att somatiken och psykiatrin måste kommunicera mer med varandra och att man måste ha på sig varandras glasögon när det kommer patienter som inte faller inom de vanliga ramarna.

Förra lördagen var vi och beställde vår pool och i början av veckan gjorde vi den första delbetalningen. De ska börja gräva i mitten av juni och allt ska vara klart i slutet på juli om planen håller. Lite sent men bättre än i september i alla fall! H följde med oss och på vägen hem körde vi inom en hästaffär där hon hade presentkort att utnyttja. Hon köpte lite smått och gott och medan hon tittade igenom hela affären hittade jag ett par stövlar som var smala och såg ut att kunna passa henne. De satt verkligen jättebra och vi kom överens om att hon skulle betala det hon kunde med sina presentkort och vi skulle betala resten. På eftermiddagen red vi till den stora banan vid ridskolan och på kvällen tog vi det bara lugnt eftersom O fortfarande var hängig och förkyld. Inte för att vi umgås med folk varje hela annars heller men det har verkligen varit lugnt på umgängesfronten sedan Corona började påverka människors liv. På söndagen var jag och dömde en "pay and ride" - ryttarna anmäler sig och betalar för att rida ett program för domare. Det är ingen tävling och därmed är det ok att ordna trots att det är tävlingsstopp. Det var fyra startande ekipage på en timme så det var verkligen ingen trängsel (inte för att det så ofta är det på dressyrtävlingar annars heller...). Det är roligt att döma denna typ av arrangemang eftersom jag då som domare får en chans att prata med ryttaren om ritten och diskutera vissa saker som kan bli bättre. Jag får även en bild från ryttaren om hur det har gått under dagen jämfört med hur det brukar gå och det är också givande. H var med hela förmiddagen och satt tyst och stilla på läktaren. Ett par år till så kan hon säkert vara min sekreterare! När vi kom hem åkte J och jag iväg för att köpa ugn. Vår gamla har känts osäker en längre tid men vi har inte fått tummarna loss att titta på en ny. Nu beställde vi en och när vi ändå var i den typen av affär passade vi på att köpa en ny apple-TV och en dator... Det blev en dyr eftermiddag men så blir det ibland!

O var inte helt ok i måndags så han fick stanna hemma både måndag och tisdag även om han var pigg. Han lät dock väldigt förkyld så det kändes inte rätt att skicka iväg honom. H var hängig och trött så även hon var hemma i måndags. I tisdags kände hon sig pigg igen och vi kunde rida som planerat. På lördag är det dags för pay and ride för H så hon vill gärna träna och förbereda sig. Vi hann rida även i onsdags och torsdags och det går lite framåt för varje gång. Idag hade vi också tänkt rida till den stora banan vid ridskolan men ett ösregn satte stopp för de planerna. Annars var det ju helt fantastiskt väder i onsdags och torsdags, nästan sommarkänsla. H hade sin kompis O här hela torsdagen och hon sov även över till igår. Igår var också två av O:s kompisar här så det var full rulle. Jag jobbade ändå igår så det var bra att barnen var sysselsatta. Farmor och farfar kom på utomhusfika i torsdags och de fick dessutom komma idag igen eftersom det behövdes en elektriker för att installera den nya ugnen.

Idag skulle vi egentligen varit i Skånes djurpark med familjen P men det ostadiga vädret gjorde att vi istället ses hemma hos dem och lagar pizza nu ikväll. Imorgon ska vi förhoppningsvis till skogen med familjen S. Man ska vara glad för varje dag man kan göra ungefär det man hade tänkt sig... O:s gudföräldrar har den senaste månaden spenderat mycket tid på sjukhus med två av sina tre barn. Först fick den femtonåriga sonen testikelomvridning och fick operera bort den ena testikeln eftersom den inte gick att rädda och i måndags åkte de till vårdcentralen med den trettonåriga dottern eftersom hon har varit trött den senaste tiden samt druckit och kissat mer än vanligt. Mycket riktigt - diabetes... Nu har de några veckor framför sig på sjukhus och livet har för alltid förändrats även om det så klart inte är världens katastrof. En kronisk sjukdom är dock alltid ett allvarligt tillstånd som man måste ta hänsyn till även om jag inte är ett dugg orolig för att familjen ska klara det.

Corona-funderingar

I förra veckan konstaterade jag och min syster att det nog hade varit väldigt jobbigt för vår mamma att leva under våren 2020. Hon var ju ändå bara 72 år och hade ett aktivt liv på många sätt och det värsta hon visste var helger och längre uppehåll från bridgen över t ex julen och andra högtider. Jag vill inte tänka på hur hon skulle ha varit eller hur hon skulle ha mått om hon hade suttit ensam i sin lägenhet stor del av våren och kanske även fortsättningsvis under resten av året. Hon hade absolut kunnat fixa i trädgården, hon hade kunnat gå promenader och hon hade kunnat bada i havet så småningom men hon hade nog vantrivts med det isolerade liv hon hade varit tvungen att leva. Kanske hade hon tagit promenader med väninnor eller träffats för en kopp kaffe utomhus men hon hade ju vägrat att träffa oss och barnbarnen. Hon hade varit livrädd för att bli smittad och säkert träffat så få personer som möjligt. Min syster hade fått handla åt henne och vi hade båda fått lyssna på hur tråkigt hennes liv hade blivit och fått ta del av hennes självömkan och egoism på en helt ny nivå.

När nu det som hände ändå hände, var det på ett sätt skönt att det hände i höstas. Tänk hur det hade varit om hon hade blivit sjuk nu i Corona-tider och vi inte hade fått besöka henne. Vilken vård - eller icke-vård - hade hon fått då? Vi kunde hålla mammas hand under hennes sjukhusvistelse, vi kunde krama henne, vi kunde krama alla andra som ville finnas där för oss och ge tröst. Vi kunde åka och besöka våra släktingar och få stöd av dem mitt i allt kaos. Vi kunde genomföra en begravning och alla som ville kunde komma och vi kunde dessutom ha en minnesstund efteråt.

Tänk om det hade varit oktober nu eller om Covid-19 hade kommit ett halvår tidigare. Hur mycket svårare hade det inte varit att vara isolerad under vinterhalvåret, i regnet och mörkret? Jo visst, det är tråkigt att alla semesterresor måste ställas in men Sverige är ju också ett fint land på sommaren och det går alldeles utmärkt att försöka upptäcka sitt eget landskap och se vad det har att erbjuda. Det tror jag att många annars är ganska dåliga på.

Det som känns klurigt och svårt är isoleringen av alla som är 70+. Det är så klart helt okej en tid men i längden kommer det inte att fungera, tror jag. Alla behöver vi fysisk kontakt och närhet, en kram, en klapp på kinden, att få hålla en annans hand. Några månader kan nog alla stå ut men när vi nu pratar år med Corona-virus kan vi ju inte låta bli att träffa alla över 70 år och de kan inte leva instängda en stor del av de år de har kvar i livet. I mars hörde jag en intervju på TV med en 83-årig dam som minsann inte tänkte isolera sig utan leva som vanligt och träffa sina barnbarn lika ofta som tidigare. "Tänk om jag får cancer om ett par månader och har ett halvår kvar att leva eller får någon annan sjukdom som jag kan dö av - ska jag då inte ta tillvara all tid jag har kvar och leva den fullt ut?" Jag kan helt förstå hennes resonemang även om man så klart också kan argumentera för att hon potentiellt kan ta upp en IVA-plats och/eller dö om hon smittas av Corona. Sedan Covid-19 bröt ut har vi träffat barnens farmor och farfar två gånger och då på behörigt avstånd. Barnen uttrycker i och för sig ingen direkt saknad men jag vet att farmor och farfar värdesätter den eftermiddagen i veckan som de är hos barnen - även om barnen inte behöver det längre... Så länge de äldre lever i tvåsamhet har de ju i alla fall någon att prata med men för de som lever ensamma blir tiden nog lång. Min faster är tapper och säger att hon har det bra men det måste ju ändå bli lite enahanda att bara hålla sig hemma. Vi har en plan på en släktträff hos min kusin i slutet av maj men just nu är det inte så sannolikt att den blir av eftersom min faster kommer att ha svårt att ta sig dit. Min kusin och hennes familj bor ca 8-9 mil från Malmö och så långt vill min faster inte köra även om hon fortfarande kör bil. Kollektivtrafiken ska hon så klart inte åka med och att sitta i en bil med någon annan kan ju också upplevas trångt även om jag är ganska säker på att det inte hade varit någon fara.

Var och en får göra som den tycker är bäst inom ramen för de rekommendationer som finns från Folkhälsomyndigheten. Om vi bara tar en dag i taget och försöker anpassa oss till vår nya verklighet så kan vi lära oss mycket av denna kris precis som alla andra kriser. Många saker kan säkert bli annorlunda post-Corona och många saker kan säkert bli väldigt mycket bättre!

Lite av varje ur ett Corona-påverkat liv

Oj, vad tiden springer fort så här mot slutet av ett läsår... I januari kändes det väldigt länge tills det skulle bli vår men nu när vi är här så kan jag bara som så många gånger förr konstatera att jag inte vet var den första tredjedelen av 2020 tog vägen. Kanske är det för att tillvaron har kryddats med ett dödsbo som har gjort att i princip all fritid utöver barnens aktiviteter och våra gemensamma familjeaktiviteter, har gått åt till att reda i detta...

Trots rådande restriktioner kunde vi fira H:s födelsedag som vi hade planerat även om gästantalet var aningen decimerat. När H skulle fylla åtta år pratade vi om när hon föddes på dagen och då uttryckte hon ett önskemål om att någon gång fira sin födelsedag på exakt den tiden hon var född, kl. 11.14. Jag tänkte att det absolut skulle vara en möjlighet om hennes födelsedag var på en helg och vi kunde ordna en brunch och redan då räknade vi ut att när hon skulle fylla elva år, skulle det inträffa på en lördag och då skulle vi kunna fira henne på det exakta klockslaget. Exakt elva år efter lördagen den 18 april 2009 kl. 11.14 firade vi så hennes födelsedag tillsammans med min syster och hennes familj samt H:s gudföräldrar och deras barn. J:s systers familj ville inte komma eftersom J:s svåger hade varit sjuk och farmor och farfar fick inte komma pga smittorisken så de fick vara med på videolänk och skåla istället. De kom på söndagen och åt resterna på behörigt avstånd från oss andra och det fungerade också bra. H blev glad för alla presenter - så klart gladast för en ny telefon eftersom den gamla har haft en spräckt skärm ett bra tag... Hon fick även en ridkavaj, vita ridhandskar, hästgodis, en väst att rida i och lite annat. Av sina gudföräldrar fick hon ett intyg om att hon var djurfadder till ett djur i Skånes djurpark - ett initiativ som har kommit nu i Corona-tider för att sponsra parken lite. Hon fick även ett besök i parken tillsammans med hela "gudfamiljen" och lite pengar. Av min systers familj fick hon pengar som ska vara till att köpa saker till hennes rum och hon fick även inredningskonsultation av sin moster som är väldigt mycket bättre på det än hennes mamma... Efter kalaset hann vi pusta ut lite innan vi på kvällen åkte till Pinchos för att fortsätta firandet där. Det kändes ok att vara på restaurang även om vi inte precis var ensamma - vi fick ett avskilt bord och deras koncept gör ju att man inte behöver ha särskilt mycket kontakt med någon personal.

Veckan efter H:s kalas fick J besked om att företaget han arbetar på skulle behöva permittera personal och hela säljavdelningen skulle permitteras. Han skulle jobba 40% och vara hemma 60% med 92,5% av lönen. Han hade ju under flera veckor mest suttit av tiden på kontoret eftersom det tog totalt stopp i den internationella försäljningen så det var nästan en lättnad att få lov att vara hemma med gott samvete. Det tog ett tag innan det blev beslutat och trädde i kraft men sedan förra veckan är han på jobbet två dagar och hemma tre och så kommer det att vara under sex månader. När det nu ändå är som det är måste man se det positiva i att få en liten paus i det vanliga ekorrhjulet - en betald sådan dessutom. Massor av mer tid för barnen, massor med tid att fixa saker och perfekt timing för att projektera en pool! Det hade vi ju tänkt påbörja redan under hösten men då kom det annat emellan och det kräver en hel del tid och planering som J har nu. Han har varit runt och kollat i lite olika butiker och det varierar mycket i pris, konstruktion och när de kan ha en pool färdig. På första stället kunde de ha poolen klar i september men det går ju inte! Det är nu till hemmasemestern som man vill ha den klar men så tänker tydligen många. En av butikerna hade permitterat sin personal 60% och stängt affären vissa dagar men insett att de fick dra tillbaka permitteringen eftersom de hade så mycket att göra.

Eftersom J hade lite att göra och jag kunde jobba hemma åkte vi ner till mammas lägenhet en tisdag då solen strålade från klarblå himmel och det var helt vindstilla. J städade och jag satt i en solstol i trädgården och jobbade. Vi åt lunch och hade med oss L så att hon fick lite sällskap och en promenad på stranden. Det var tur att vi var där den dagen eftersom vi sedan på lördagen efter, sista helgen i april, hade bestämt oss för att slutstäda lägenheten. Vi var på plats redan vid 10 och barnen lämnade vi av hos min syster och svåger. De var superduktiga och klarade sig själva hela dagen med uppehåll för lunch på det lokala gatuköket och glasspaus på samma ställe på eftermiddagen. J fortsatte att städa och torka skåp, dammsuga mm. Jag och min syster ägnade främst tid åt köket och jag bar även ner och ut alla saker ut lägenheten och det stora förrådet så att min svåger kunde köra till tippen. Helt galet att han behövde köra två gånger till tippen trots att vi redan har slängt så mycket. När vi kom till lägenheten stängde vi av kyl och frys och tänkte att frysen tinar lite av sig själv och lite med hjälp av kastruller med kokande vatten. Det gjorde den inte... Kanske har den inte blivit avfrostad på 12½ år (jag minns att mamma sa att hon borde men jag undrar om hon någonsin gjorde det) och kanske har den inte mått bra av att vara tom det senaste halvåret. Det kändes som djupaste, djupaste permafrost som inte rubbades överhuvudtaget. Det droppade inte ens lite. Någonstans kring 16-tiden insåg vi att vi troligen skulle vara tvungna att åka dit även dagen efter men efter mycket om och men och många kreativa lösningar och hackande med diverse verktyg fick vi i alla fall loss stora isblock och kunde till slut få ut de två lådor som varit fastfrusna och få in kastruller med kokhett vatten. Vi var helt klara och kunde stänga ytterdörren strax innan kl 19 - ganska många timmar efter planen och barnen var inte helt glada på slutet... Så skönt - allt klart efter x antal många timmar som vi har ägnat där sedan oktober/november. På Valborgsmässoafton träffade vi den nya ägaren på mäklarens kontor och skrev alla papper. Hon hade åkt bil ner från Stockholm och skulle nu se lägenheten för första gången. Självklart tog vi inte i hand!

Vi firade Valborg hos O:s gudföräldrar tillsammans med deras vänner. Vi kramades inte och satt parvis vid bordet så att vi inte blandade oss där heller. Det blev en lite eld i deras trädgård men eftersom vädret inte var det bästa blev det ingen tiokamp som de hade planerat. H sov över och tillbringade även hela 1 maj hos dem. Jag och min syster trotsade Corona-risken och genomförde den kusinträff som vi hade planerat med våra tjejkusiner sedan en tid tillbaka. Förutom på mammas begravning så har vi inte setts alla tillsammans på nästan 19 år. Det var jätteroligt att det äntligen blev av! Vi hade en jättetrevlig lunch och eftermiddag och var nästan helt ensamma på restaurangen så det kändes bra och tryggt. Vi bestämde att vi ska fortsätta att ses regelbundet - det är roligt att man har så mycket gemensamt och att samtalen bara flyter på trots en nästan tjugo år lång paus. Någonstans så har vi ju väldigt mycket gemensamt och delar väldigt många minnen och kanske är det därför man bara kan ta vid där vi slutade. Vi har ju gått från ungdomar eller unga vuxna till medelålders kvinnor under dessa åren men egentligen är det inte så stor skillnad mot när vi var mindre. Någon gång när man får ses i större samlingar igen hoppas jag att vi kan få till en stor släktträff med alla kusiner och kusinbarn (och kusinbarnbarn!) - det hade varit jätteroligt!

I lördags hade vi planerat att åka till familjen S:s sommarstuga på Österlen men eftersom de utlovade regn hela dagen ändrade vi dag till söndagen istället. Nu blev det inte så mycket regn så på förmiddagen tog J och jag en snabb promenad med L medan barnen cyklade. Vi gick genom byn för att titta på det hus som jag är uppvuxen i och som barnens morfar har ritat och byggt. När vi kom fram till huset kom precis mamman i familjen som bor där nu ut på infarten och vi pratade med henne en lång stund. Det visade sig att de hade en hel del kvar av originalinredningen och när Corona är över fick vi gärna komma in och titta hur huset ser ut invändigt. Det hade varit roligt att visa barnen hur huset såg ut inuti, var jag hade mitt rum mm. Eftersom pappa ritade huset själv finns det ganska många fiffiga och lite annorlunda detaljer som de nog hade tyckt var spännande att kolla på. Vi fortsatte genom mina gamla kvarter och eftersom det inte är så långt till kyrkogården gick vi in där för att titta till graven. Barnen ville gå in i kyrkan och tända ljus så det gjorde vi. O hade massor av frågor kring kyrkan som byggnad och dess inredning eftersom de precis har läst om kristendomen i kyrkan och medan vi pratade såg jag att H ställde sig vid ljusstaken och bara tittade på ljusen. Hon grät lite och jag frågade om hon saknade mormor. Det svarade hon inte direkt på men sa att det var allt med kyrkan och ljusen som kändes sorgligt. Barnen har fortfarande inte varit ledsna alls över mormor så det kändes nästan bra att hon blev det. Vi fortsatte vår runda till en lekplats innan vi vände hemåt igen.

I söndags kom H:s gudmor L med de två yngsta barnen för att titta när H red på lilla B. Min lille gudson satt på en häst för första gången och även O och M red en liten runda var. Det var egentligen meningen att hela familjen skulle komma och att vi skulle ha åkt till ett välbesökt utflyktsmål utanför byn för att äta lunch och leka på deras lekplats, när H hade ridit men familjen fick ändrade planer så vi hoppade över lunch på annat ställe och grillade korv i trädgården hos oss istället och det gick ju minst lika bra. O underhöll M och H lekte med lilla L - en mysig dag som avslutades med ridlektion för H på ridskolan.

I måndags var jag och min syster på sjukhuset i Malmö för att träffa den överläkare som var ansvarig för mamma under hennes tid på Neuro-OBS och IVA och få ta del av obduktionsrapporten. Han kunde inte säga så mycket mer än att det var den sjukdom som de till 98% var säkra på att mamma hade och att det som tur var, var den varianten som inte är ärftlig. Några andra fynd hade de inte gjort och varför hon blev sjuk i denna sjukdom är det ännu ingen som vet. Vi ägnade större delen av tiden åt att prata om mammas sjukdomsförlopp och den vårdkarusell som hon hamnade i. Han kunde bara beklaga och tillstod att de hade lärt sig väldigt mycket av mammas fall och det är ju egentligen huvudsaken. Vi kommer ändå att göra en anmälan till IVO så småningom men det kräver att man har kontaktat alla instanser som har varit inblandade först och gett dem möjlighet att yttra sig. Vi har redan lämnat ett klagomål till den psykiatriska avdelningen och dit ska vi på möte på onsdag. Det ska bli intressant att se vad de har att säga... Det ska vara en enhetschef, en chefsöverläkare och den överläkare som ansvarade för mamma så jag kände att vi behövde vara två även om det bara är jag som har anmält. Jag har beställt, fått och läst mammas journal och det är helt galet hur de behandlade - eller inte behandlade - henne. När jag ändå var igång beställde jag även pappas journal för att ha som stöd för minnet.

I helgen måste jag påbörja röjning på det rum där jag har öst in alla saker från mammas lägenhet. Det går knappt att komma fram där nu... Jag har jobbat hemifrån under gårdagen och idag eftersom jag kände mig lite dålig i tisdags kväll men det halsonda gick över med förkylningsspray och rinnsnuvan och hostan har nästan försvunnit igen. Idag har jag känt mig helt frisk men med tanke på att det är 48 timmars symptomfri tid som gäller innan man får gå till jobbet igen så fick jag vara hemma idag också. Det var nyttigt att göra lektionsbesök dessa båda dagar hos våra lärare som kämpar med distansundervisningen. Det var intressant att vara elev och se det från deras synvinkel för att sedan kunna ge feedback till lärarna.

Vi avslutade dagen idag med att cykla till centrum och hämta ut H:s nya käpphäst som hon har köpt för egna födelsedagspengar. Barnen cyklade båda två på sina nya cyklar som de fick i påskäggen. O:s har vi haft i en dryg vecka men H:s cykel levererades idag så det blev en premiärtur i de fantastiskt vackra vårgröna och blommande omgivningarna. Imorgon är det en dag på jobbet igen och sen är det helg! :-)