Sorgen och jag

Jag är själv hemma med barnen denna vecka eftersom J är i Danmark och jobbar. Då blir det mer tid över att själv välja det jag ska se på TV och igår såg jag första delen av "Sorgen och jag" med Claes Elfsberg. Han förlorade sin 30-åriga dotter i cancer för några år sedan och har gjort ett program i två delar som känns väldigt angeläget. Sorg är något som drabbar alla, förr eller senare. men ändå pratar vi så lite om den. Alla drabbas så klart olika av sorg och vissa människor går kanske genom livet utan att drabbas av stor sorg. Visst kan det vara en stor sorg även när en gammal person går bort men det är ju ändå livets gång och lättare att acceptera än om en person dör "för tidigt". Det allra värsta är självklart att mista ett barn. Här spelar det kanske mindre roll hur gammalt barnet är, man är ju alltid barn till sina föräldrar. Att mista ett litet barn, en ungdom eller ett barn som precis är på väg ut i vuxenvärlden är kanske ändå mer smärtsamt än om en nittioåring mister ett sjuttioårigt barn men det behöver kanske inte vara så.

Min pappa skulle ha fyllt 62 år det året han dog och jag skulle fylla 29 år. Det var definitivt för tidigt. Det var för tidigt för min kärnfriska, starka pappa som nästan aldrig hade varit mer sjuk än en lätt förkylning. Det var för tidigt för mig och min syster som var 24 år. Vi behövde fortfarande vår trygga, roliga, snälla, omtänksamma pappa väldigt många år till. I år skulle han ha blivit 79 år. Med tanke på att hans syster är en pigg och frisk 84½-åring och hans lillebror är fyllda 75 och helt frisk är det ingen omöjlig tanke att han hade levt idag om ingen annan sjukdom hade tillstött på vägen. Kanske hade han lätt kunnat leva tills han blev 90-95 år? Sorgen efter min pappa var så stark och jag kände igen mig i så mycket av det som Claes Elfsbergs program handlade om. Det där med sorgeår är ju bara en myt, löjligt egentligen. Varför skulle det bli bättre efter ett år? För mig var de två första åren avgrundsdjup sorg och saknad, det tredje året var inte heller lätt, inte det fjärde heller... Under det femte året utan min pappa träffade jag J och många pusselbitar föll på plats i mitt liv. Sorgen och saknaden var fortfarande närvarande men något mer behärskad. När H föddes ramlade jag ner några pinnhål igen. Nu sörjde jag inte bara min pappa utan även mitt barns morfar och det var en helt ny sorgeprocess som jag inte alls var beredd på. Jag vet att jag inte är konstig som fortfarande sörjer och saknar min pappa nästan varje dag. Jag gråter inte lika ofta längre, ibland kan det gå månader utan att jag är ledsen, men saknaden och sorgen finns alltid där. Vår statsminister höll tal under All helgonahelgen. Jag lyssnade inte eftersom han inte är min favoritperson och verkligen ingen skicklig talare men jag läste lite av det han hade sagt. "Stor sorg är bara en annan form av kärlek". Inte så bara kanske men det kändes ändå fint att tänka så. Jag har en stor sorg eftersom jag också har upplevt stor kärlek.

Min mamma hade nyligen fyllt 72 när hon gick bort. Också alldeles för tidigt. Här var dock situationen en annan på flera sätt. Mamma hade fått vara med om fyra barnbarn och hade fått se både sina döttrar bilda familj, flytta till hus, utvecklas yrkesmässigt etc. Pappa dog när jag var en notorisk singel som aldrig hade presenterat en pojkvän hemma (av den enkla anledningen att jag inte hade haft någon) och när min syster var väldigt svårt sjuk i anorexi... På något sätt har jag alltid varit mer beredd på att mamma kan dö. Hon var svårt sjuk när jag var sex år, hon hade ofta ont i huvudet och var sängliggande under min uppväxt, hon har opererat bort ett födelsemärke som var malignt melanom, hon har gjort diverse andra mindre kirurgiska ingrepp för olika ofarliga knutor. Hon klagade ofta över smärta i olika delar av kroppen, hon var sjuk mycket oftare än pappa och som individ mycket svagare psykiskt och hanterade därför inte sjukdom särskilt bra. Att hon inte fick adekvat hjälp förra hösten när hon blev sjuk, berodde kanske till viss del på att hennes journal var lång och att hon hade sökt hjälp för en massa olika åkommor genom åren. När min mamma gick bort sörjde jag i princip inte alls och jag saknar henne heller inte. Det låter kanske hårt och känslokallt men jag vet att också dessa känslor är normala. Jag upplevde inte kärleken som hon kanske kände för mig och jag har under större delen av mitt liv, åtminstone så länge jag kan minnas, saknat en mamma. En sådan mamma som jag hade behövt. Jag önskar nästan att jag hade varit nerbruten av sorg, saknad och inledningsvis även chock efter hennes plötsliga sjukdom och bortgång. Det hade känts bättre, "stor sorg är bara en annan form av kärlek". Om man då inte känner någon stor sorg, betyder det att det heller inte fanns en stor kärlek? I mitt fall är det nog så. Jag sörjde min mamma för femton-sexton år sedan. Jag sörjde den mamma jag hade och den mamma jag aldrig fick. Jag vill ju tro att hon älskade mig, åtminstone de första åren och åtminstone på sitt sätt men det sättet var i så fall inte mitt sätt och i så fall ett ganska knepigt sätt. Hur jobbig sorgen och saknaden efter min pappa än kan vara, så föredrar jag de känslorna framför den lättnad jag har känt under det senaste året. Man rår inte för sina känslor och jag hade kanske en föraning om att det skulle kunna bli så här men det är ändå väldigt, väldigt tråkigt att inte sakna sin mamma.

Igår kväll, efter första delen av "Sorgen och jag", lyssnade jag på musiken från min mammas begravning. Den är fin och berör mig men jag blir inte ledsen. Om jag hör "Du måste finnas" som spelades på min pappas begravning rinner alltid tårarna utan att jag kan stoppa det. När radion spelar "Jag och min far", som kom till långt efter min pappas bortgång, får jag också nära till tårarna. Ikväll ska jag se andra delen och ta del av fler berättelser om hur sorg har drabbat olika människor. Tack, Claes Elfsberg, för ett viktigt program!

En ganska lång uppdatering...

Det har varit intensiva veckor på många sätt och dagarna trillar på i vanlig ordning. Jämfört med förra hösten är det ju ändå hur lugnt som helst... Det känns märkligt att tänka tillbaka på de där veckorna hösten 2019. Allt var kaos under några intensiva veckor medan min mamma blev konstigare och konstigare. Idag är det precis ett år sedan vi kom hem från Berlin och jag åkte direkt till den observationsavdelning som hon hade flyttats till under de dagar som vi var borta. Sjukvården hade äntligen tagit oss på allvar och insett att det var något allvarligt fel på vår mamma men vägen dit var så mycket längre, krokigare och mer bråkig än den skulle ha behövt vara om alla hade gjort rätt. Den 2 november förra året var Alla helgons dag. Direkt efter att ha hälsat på mamma, som blev glad när jag kom och lyckades peta i sig lite kräm och knäckebröd med min hjälp, åkte jag till pappas grav och tände ett ljus för honom. Jag grät över både honom och mamma men trodde ändå att jag skulle orka fortsätta till våra vänners Halloween-mys dit resten av familjen hade begett sig. Jag trodde att jag hade samlat mig men bröt ihop igen direkt när värdinnan frågade hur det var... I lördags tände vi ljus för båda mina föräldrar men att det skulle bli så anade jag nog ändå inte riktigt för ett år sedan. Även om vi förstod att mamma var väldigt sjuk och att hon troligen inte skulle bli frisk hade vi ingen aning om att allt skulle gå så fort, att denna dag var den näst sista som jag kunde kommunicera med henne och att hon skulle vara död om bara två veckor.

Hösten 2020 är annorlunda på många vis. Den är lugnare än hösten 2019 på det privata planet men den är ju väldigt konstig på grund av den pågående pandemin. Nu är det bara att gilla läget och försöka ha så få sociala kontakter som möjligt. Våra elever får fortfarande vara i skolan så egentligen sker det inte så stora förändringar i mitt arbetsliv även om så många möten som möjligt är digitala och en del aktiviteter är inställda. Barnen har varit hemma i omgångar av olika anledningar. O har varit förkyld ett par gånger under terminen, senast veckan före höstlovet. H har varit sjuk i det vi kallar "H-sjukan" mer frekvent. Hon var hemma i mitten av oktober och igår blev hon sjuk igen och ligger just nu och sover. Jag sitter i telefonkö till BUP och har även försökt komma i kontakt med skolsköterskan. Det är ju helt ohållbart att hon ska ha det så här! Vi måste få någon form av hjälp och någon måste ta hennes symptom på allvar. Hon är ofta på ett uselt humör och det är sällan som hon är glad. Antingen är hon ledsen, arg eller irriterad. Hon kan inte sätta ord på varför det är så här. Hon lever under konstant stress, en stress som hon själv skapar. Vi försöker skapa en så lugn miljö som möjligt omkring henne men hon måste ju också få leva och göra saker som hon tycker är roliga. Hon är missnöjd med väldigt mycket och många dagar är det svårt att kommunicera och nå fram. Hon äter för lite, hon har ingen som helst energi till annat än skola och hästarna och hon tycker bara att vi tjatar och klagar. Vi har försökt komma ifrån det som hon upplever som tjat - under två veckor sa vi ingenting om använda trosor som låg i vardagsrummet där hon klär på sig, om kläder som hängde på köksstolen, låg i vardagsrumssoffan eller på badrumsgolvet, sa ingenting om alla tidningar och böcker som ligger överallt etc. Hon upplevde att detta var skönt men det är ju inte hållbart i längden. J och jag behöver hjälp och strategier hur vi ska hantera vår familjesituation för att alla ska må så bra som möjligt.

O har hunnit fylla nio år! Förra helgen firade vi honom i dagarna tre. På lördagen hade vi släktkalas med alla utom hans gudföräldrar som alltid är inbjudna men nu får komma om några veckor istället så att vi inte blev för många personer samtidigt (det var tillräckligt med de sexton som vi ändå var...). På söndagen sjöng vi för honom på morgonen och sedan tillbringade han förmiddagen med att bygga lego. Vid lunch åkte vi ner till Falsterbo för att äta på gatuköket där eftersom de enligt O har de bästa hamburgarna. Vi passade på att gå en runda med L på stranden - en plats som hon alltid har älskat men nu var hon mest förvirrad eftersom hon inte såg någonting. Hon verkade dock uppskatta lukterna och veta var hon var! På kvällen hade H ridlektion så vi åt bara rester från lördagens kalas för att sedan i måndags äta på Pinchos enligt O:s önskemål. Nästa år fyller han tio - det är ju helt galet!

Förutom oron för H har det varit fortsatt strul kring O:s skola. Vi fick efter många om och men till ett möte med rektor. Det blev uppskjutet ett par gånger och vi fick påminna om nya mötestider men till slut så... Jag vet inte om det gav så mycket tyvärr. Rektor redogjorde för olika insatser men som J sa, det kändes mest som en vision. Vi ville veta vilka konkreta åtgärder de planerade NU för klass 3B, inte bara höra om hela skolans framgångsrika arbete (enligt rektor...). En kedja är som bekant inte starkare än sin svagaste länk och så länge det inte är en bra arbetsmiljö i O:s klass kommer vi inte att ge oss. Jag blev kontaktad av en mamma till en annan pojke i klassen som också var väldigt orolig så nu skulle även hon stöta på. Det känns inte som att alla föräldrar engagerar sig precis men kanske räcker det att vi är några som gör det för att det ska hjälpa. Det ska i alla fall vara ett digitalt föräldramöte om några veckor så då får vi en chans att lyfta frågan igen. Vi kan konstatera att den där nolltoleransveckan inte gav något resultat i alla fall...

H har hunnit med ett par starter på tävlingar utanför klubben. I mitten av september red hon en klass som inte gick så bra, åtminstone inte enligt resultatlistan. Hon kom sist av sex starter men egentligen gick det inte mycket sämre eller bättre än det brukar göra. De andra var väl helt enkelt bättre och dessutom verkade domaren ha vaknat på fel sida. Jag brukar inte kritisera domarkollegor men man måste ju vara lite positiv och pedagogisk i sina kommentarer när man dömer barn. Det gick desto bättre på tävlingen i mitten av oktober. Då fick hon jättefina poäng och kommentarer och blev tvåa trots framridning i regn och rusk och trots att B gick ungefär som månaden innan. Bedömningssporter är vad det är, det är bara att lära sig det om man vill hålla på med dressyr! I helgen skulle hon varit med på en klubbtävling i hoppning och startat en 20 cm-bana med B men när vi kom ut till henne i fredags gick hon på tre ben och hade jätteont i vänster bak. Hon är lite bättre nu men dressyrtävlingen som skulle ha ridits på lördag får vi så klart ställa in. Då får hon rida en lektionsponny istället och det är nog bara bra eftersom hon snart är för lång för lilla B. I lördags var vi och provade en annan ponny som är ganska mycket större men väldigt välutbildad och snäll. H sken som en sol när hon satt på honom men det blev ingen längre stund eftersom han var lite oren i traven. Nu ska han kollas av veterinär innan vi kan rida på honom igen men jag håller tummarna för att hon hade kunnat ha honom under ett par år tills vi eventuellt kan köpa en egen ponny.

I torsdags var vi trots rådande restriktioner i Helsingborg och bodde på hotell. Inte helt optimalt att röra sig bland en massa andra människor men vi behövde verkligen komma iväg från vårt hundtomma hus. Vi var försiktiga men tråkigt nog är ju inte alla andra det... Det var inte mycket folk på Väla där vi gjorde ett snabbt ärende till Lekia, inte heller i den stora godisaffär som vi besökte och som hade väldigt bra hygienrutiner och inte där vi åt lunch. Efter lunch hade vi bokat shuffleboard och under de första femtio minuterna var vi helt ensamma. Mot slutet kom ett stort killgäng som hade bokat någon form av femkamp. De var drygt 30 ganska högljudda killar så då valde vi att avsluta eftersom H tyckte att det var obehagligt. Det är lite märkligt att inrättningar som dessa får vara öppna. Smittspridning på bowlingklot, biljardköer etc borde vara överhängande. Det var ingen som torkade klot, bord, shuffleboardpuckar etc och personalen uppmanade även killarna att inte lägga ut filmer eller foton på sociala medier, "ni vet allt med Corona, det ser inte så bra ut"... Nä, men ta ert ansvar då och ha inte öppet för så stora sällskap som inte kan hålla avstånden och som inte heller respekterar att hålla avstånd till andra sällskap! Vi gick lite på stan men var bara inne i två affärer samt på ett fik där allt var bra uppstyrt. Vi bodde i hotellets svit som lät lyxigare än den var - ett stort och bra rum i och för sig men inte mer än så. När vi har bott på detta hotell tidigare har barnen alltid fått ett gosedjur och när O uttryckte att det var så bra att vi skulle bo just där nu när L hade dött eftersom gosedjuret då kunde bli en tröst, var jag tvungen att kontakta dem för att kolla så att det fortfarande var så. Det var det inte så vi fick fixa varsin liten hund själva och smuggla in till hotellets reception så att de kunde ge hundarna till barnen i samband med incheckning. O har sovit med sin hund sedan dess och döpt den till L Junior så jag tror att den fyller en bra funktion. Middagen i torsdagskväll var inte så Coronasäker som man kunde önska och dessutom heller inte alls god. Frukosten i fredags var bra men det var alldeles för trångt och ingen personal som styrde upp det hela. Nu känns det som att vi ska hålla oss hemma ett tag framöver och lyda de restriktioner som finns! J är i och för sig i Danmark hela veckan men drar förhoppningsvis inte med sig någon smitta hem...

Det går väldigt trögt att komma fram till BUP - har avancerat från nummer elva till sex under en och en halv timme... Underbart!