Lovdagar, påskfirande och lite annat

Många dagar sedan jag skev senast... Jag har ett visst motstånd mot att ta fram datorn de kvällar som jag inte måste jobba. Då vill jag helst bara vara utan den. Det funkar ju förstås att skriva från iPaden eller telefonen men det är mycket jobbigare och ganska ofta försvinner det jag har skrivit och då blir jag lite matt...

J kom hem från Norrland med en ganska stor brännskada - onödigt att gå för nära skorstenen på en badtunna... Det har läkt fint men det var en del meck och sjukhusbesök till en början. Dagen efter han kom hem hade vi en fin dag i Skrylleskogen med våra vänner, familjen S. Vi grillade korv och utforskade omgivningarna. Veckan som följde på den helgen var en ny hysterisk vecka på jobbet men antingen börjar jag vänja mig eller så har jag helt enkelt kapitulerat och insett att det är så här det är och att det inte är lönt att tänka på hur mycket vi har att göra. Det går bara att ta en sak i taget och göra så gott jag kan. Förra helgen firade vi barnens farmor och farfar med ett restaurangbesök eftersom de fyller år nu i veckorna. På söndagen dömde jag säsongens första tävling - lite ringrostig men det var kul! Förra året dömde jag bara fem tävlingar - det har aldrig hänt förut. I år är jag redan bokad till ganska många tävlingar, vilket känns roligt.

På måndagen på påsklovet mådde jag inte så bra, feber och förkyld. Eftersom min chef var magsjuk var jag dock mer eller mindre tvungen att jobba. Kämpade mig igenom dagen men stannade hemma med barnen dagen efter. Jobbade hemifrån och fick åka in en runda mot slutet av dagen men det var ändå okej. I onsdags lämnade vi först vi skruttiga Volvo på verkstaden, tog buss från verkstaden in till Lund C och därefter tåget vidare till Malmö. Vi lämnade vår väska på det hotell vi hade bokat en natt på och gick sedan ut på stan. Passade på att shoppa och uträtta en del ärenden medan barnen sov i vagnen. Köpte fika och hade sen en mysig eftermiddag på hotellrummet innan det var dags att äta middag. God mat och nöjda barn, total avkoppling för oss föräldrar. Semester i närområdet är verkligen underskattat. Barnen struntar ju i vilken stad vi är i - det viktiga är att vi bor på hotell! Nu ingick ju dessutom både buss och tåg i vår utflykt så de var helnöjda. Efter en skön natt och en god frukost tog vi bussen hem igen. På eftermiddagen var jag på ett första samtal hos en psykolog enligt den remiss jag fick när jag inte mådde bra i höstas. Snabbt jobbat - not... Sjukvården i Skåne i ett nötskal! Jag avbokade nästan tiden eftersom det var en manlig psykolog men tänkte när jag såg hans namn att han åtminstone måste vara nära pensionen. Nu visade det sig att det inte alls var så - en ganska nyexad ung kille mötte mig... Kändes sådär.  Inte för att han var man för det är ändå oftast ok men främst för att han var så ung och inte hade familj eller barn. Vi ska ses en gång till men jag tror att jag ber att få byta till den kvinna som också jobbar där. Lite jobbigt att behöva dra hela historien igen och självklart klarade jag inte av att hålla tårarna borta. Jag vet inte riktigt vad dessa psykologbesök ska ge eftersom de är begränsade till tretton stycken men det får väl framtiden utvisa.

Påsken firade vi hos oss med hela släkten på långfredagen. En hel del fix men ändå lätt att ordna eftersom maten är given. Fick till en pampig påsktårta och lyckades färga ägg så som min mormor, moster och mamma gör - lökskal gör underverk under kokning och färgning. I lördags tog vi det bara lugnt hemma. Barnen letade ivrigt presenter från påskharen i trädgården och blev väldigt glada och nöjda. Igår övade O sig på sin nya cykel och vi var en stund på en lekplats innan vi vilade och sedan åkte på kalas till min guddotter som fyllde tolv år. Trevligt att träffa hela hennes släkt och barnen hade hur roligt som helst.

Idag har jag varit och dömt vid stora ponnytävlingar utanför Eslöv. Det gick både bra och inte lika bra - jag missade på några ekipage men det är samtidigt väldigt lärorikt att vara tre domare och resonera om klassen efteråt. Dock känns det att jag inte dömde så mycket under förra året och jag hamnade lite för lågt på en del ekipage.

Full rulle på jobbet igen imorgon, inte många veckor kvar tills vi har en massiv skolinspektion. Det mest spännande denna vecka är ett samtal med företagshälsovården som gör en psykosocial arbetsmiljöutredning med intervjuer med samtlig personal. Resultatet av denna ser nog vi alla mycket fram emot!

Trötta tankar

Som vanligt flyger dagarna förbi. Förra veckan passerade i full fart med de vanliga veckorutinerna. Det är hysteriskt mycket att göra på jobbet eftersom de klasskonferenser vi hade under sportlovet nu har resulterat i att lärarna har vaknat och insett att många elever ligger långt efter och behöver olika former av samtal och åtgärder. Alla dessa samtal faller på ett eller annat sätt på mig... Dessutom var jag på schemaläggningskurs två dagar och det är trevligt med kurs men det gör ju att man kommer ännu mer efter i det dagliga arbetet.

Denna vecka har kaoset fortsatt med många elevsamtal, lärare som har slutat men som vi inte hittat ersättare till, massa administrativa uppdrag som samlas på hög, en "att göra-lista" som bara blir längre etc. Igår träffade jag i alla fall vår nya verksamhetschef som tillträdde den 1 januari. Hon har inte på något sätt presenterat sig innan hon kom till skolan igår så det var intressant att sitta i möte om framtiden med henne större delen av dagen. I nästa vecka ska jag och rektor jobba vidare med våra planer och det är detta som håller modet uppe - att vi jobbar mot att allt ska bli bättre!

Ibland blir jag rädd när det här ekorrhjulet som också kallas för livspussel, snurrar för fort. Jag läser en fin blogg om en cancersjuk liten flicka som nu inte har så lång tid kvar och tänker att tiden är det enda vi har. Vi vet aldrig hur lång tid och många, däribland jag, skulle behöva bli bättre på att ta till vara tiden. Är det så viktigt att jobba? Är det värt att lägga så mycket energi på ett jobb? Borde jag inte lägga mer tid på att verkligen vara med mina barn? Och ändå är vi nog mycket mer med våra barn än många andra. Men räcker det?

Jag tänker på den cancersjuka flickans familj och på deras tillvaro som inte går att ta in. Så fruktansvärt, fruktansvärt, fruktansvärt hemskt. Hur överlever man? De ställer sig samma fråga när de nu befinner sig mitt i allt det hemska. Världen borde ju stanna. Livet borde stanna. Allt annat som pågår runtomkring fortsätter dock bara som vanligt - så klart. Allt blir oviktigt, allt blir livsviktigt.

Jag minns min pappas sista veckor och dagar. Hur överlevde vi? Det är självklart ännu värre när ett barn är döende men där och då för snart tretton år sedan var min pappa den enda som jag var säker på älskade mig och en dag i slutet av juni försvann detta trygga fundament ur mitt liv. Pappa som jag alltid kunde räkna med fanns inte mer. Pappa som alltid hade varit den starka fanns inte mer. Pappa som var så omåttligt stolt över mig fanns inte mer. Jag hade min syster som jag hade fått en bättre relation till och det var nog hon och hennes sjukdom (hon var ju också ganska nära döden genom självsvält) som drev mig vidare. Jag visste att även hon älskade mig även om det inte var en pappa-kärlek och framför allt behövde hon mig. Jag fick vara den nya starka i familjen nu när den som alltid varit stark inte fanns mer.

Någonstans visste jag ju också att jag hade flera vänner som tyckte väldigt mycket om mig och som verkligen fanns där för mig. Jag hade tur som hade, och har, fina vänner. Det är lätt att bli ensam efter ett tag i sin sorg när vänners och bekantas liv rullar på, när den akuta sorgefasen är över, men jag hade vänner som orkade och fanns där år efter år och som fortfarande finns. Och nu snurrar livet så fort att jag inte alls hinner med att umgås med mina vänner i den utsträckning som jag skulle vilja.

Jag har en önskan. Eller egentligen två. Jag skulle dels vilja skriva en bok om många av de händelser som har präglar mitt liv, främst mellan att jag var ca 25-35 år och dels skulle jag vilja formulera brev till alla mina vänner som J skulle kunna ge var och en om jag plötsligt skulle gå bort. Jag skulle självklart också vilja formulera brev till J och till barnen som de kunde öppna på födelsedagar, högtidsdagar, namnsdagar etc. Jag tänker mig en vecka eller två, ensam i en stuga i de österrikiska Alperna, instängd med bara mig själv för att skriva non stop. En dröm och en önskan. Eller så får jag helt enkelt bara ta mig tid att börja skriva mitt i livspusslet och värdera det som är viktigt.

Denna vecka är inte J hemma. Han är i Norrland och kör bil med jobbet. Jag försöker räcka till för båda barnen och samtidigt jobba heltid och lite till. Jag känner stor beundran för alla ensamstående föräldrar. Den lilla lurviga är hos mormor och det sänker mina stressnivåer en hel del. Jag behöver tid som denna, tid för mig själv, tid med mina tankar. Jag behöver tiden på morgonen när jag ligger i dubbelsängen med ett barn på varje sida och njuter av deras tankar och funderingar. Jag behöver våra mysstunder på kvällen där de berättar om sin dag och vi kan prata om sådant som är viktigt. Det jag inte behöver är en gallskrikande vansinnig fyraåring som får sammanbrott och inte vill duscha och om han nu ändå ska duscha ska han duscha först - trots att det alltid är hans storasyster som gör det först mitt i veckan för att hennes hår ska hinna torka. Han duschar först på helgen och det vet han. Jag behöver heller inte en minitonåring som driver mig till vansinne med en massa ocharmiga kommentarer och halvelaka pikar till lillebror. Men de får gärna var precis hur arga, tjuriga och jobbiga de vill. Jag älskar dem gränslöst och de är friska. Vad spelar det för roll om de skriker och bråkar? Vi är hemma i vårt hem och inte på sjukhus. Vi planer för den närmaste framtiden kretsar kring påskfirande, födelsedagsfirande och semestrar. Vi slipper planera en begravning för ett barn. Det ger mig perspektiv på livet och jag är så tacksam för varje dag som min familj och mina nära och kära får vara friska. När som helst kan det vända, ta vara på varje sekund!