Älskade fina barn!

Oftast rullar livet och vardagen på och kanske stannar jag inte upp lika ofta som jag borde. Denna helgen har vi mest tagit det lugnt och kanske har det därför också funnits mer tid för eftertanke. J var ju i Tyskland igår och jag och barnen var hemma på förmiddagen men H var ledsen för att hon inte fick sova över ytterligare en natt hos sin kompis i gatan bredvid och ville verkligen att vi skulle hitta på något. O var feberfri men inte så pigg på att ta sig utanför huset. Det fick bli en kompromiss och vi åkte för tredje gången denna sommar till Hallongården, främst för att fika på deras goda kakor men igår plockade vi även några askar hallon. Detta var den enda utflykt som O kunde tänka sig och inte mig emot! Sortering av kläder blev det dock inte men de finns ju kvar och kan vänta till en annan dag. Vi hade roliga samtal i bilen till och från Hallongården, om allt mellan himmel och jord. Djupa tankar om morfar och döden (igen - det är verkligen inte jag som startar dessa samtal...) och även samtal om sådant som vi såg längs vägen. På hemvägen passerade vi en ICA Maxi och handlade lördagsgodis och lite annat där så att vi slapp göra två stopp för detta hemma i vår by som vi annars hade fått göra. Att inte handla godis i vår vanliga godisaffär är ju egentligen utanför O:s komfortzon men det gick ändå relativt bra, särskilt när han såg att det fanns en leksaksavdelning på ICA Maxi...

O är ännu inte helt på topp och får vara hemma imorgon också. Han är ganska pigg men äter inte som vanligt och det bör de ju göra innan de går tillbaka till skolan. De dagar som O var hemma förra veckan, gick H själv hem från skolan och hennes humör har varit så mycket bättre. Jag är fast i min övertygelse om att dagis och fritids inte är det bästa för alla barn. Båda omsorgsformerna är bra i lagom dos men många barn behöver lugn och ro efter en dag i skolan - de behöver inte vara tillsammans med en massa andra barn under ganska okontrollerade former ytterligare några timmar. Det finns ju barn som är inom någon form av barnomsorg nio-tio-elva timmar per dag och det kan inte vara bra! Inte för alla barn i alla fall. Min guddotter och hennes syster hade långa dagar på dagis och fritids eftersom föräldrarna pendlar långt till sina jobb och de verkar ha klarat det bra men många barn gör det inte. Särskilt inte barn med någon form av problematik och ibland är det just dessa barn som föräldrarna verkar vilja umgås så lite som möjligt med. Jag tror på att barn behöver spendera mycket tid med sina föräldrar och många barn gör inte det idag. Jag har funderat mycket på sistone om jag borde gå ner i tid så att barnen alltid har kortare dagar men då skulle jag få gå ner ganska många timmar. Kanske är det värt det även om det blir mindre pengar på lönekontot? Vadå kanske förresten, det är klart att det är värt det! Vi hade fått försaka en del saker men kanske hade det ändå varit det bästa? Jag hade nog aldrig ångrat ett sådant beslut - däremot kan jag säkert ångra om jag fortsätter att jobba för mycket och barnen därmed får mindre tid hemma. Jag borde ha varit född på 70-talet - då kunde man vara hemma med barnen på heltid eller jobba halvtid, det hade varit perfekt!

Två fina fantastiska barn - vilken enorm rikedom! Ibland har jag svårt att förstå att de är mina. Om jag inte har gjort något annat bra i mitt liv så har jag i alla fall fött fram två fina samhällsmedborgare som kommer att bli en stor tillgång för samhället i stort och som kommer att förgylla tillvaron för sina nära och kära. Jag är så stolt över våra barn! Just nu bråkar vi mer med H och jag känner att det blir ganska mycket negativt fokus på henne och det hon gör. Hon och O är helt olika personer och vi bemöter dem nog på ganska olika sätt. O är så mycket knepigare att förstå och behöver ett helt annat bemötande än vad H gör men kanske borde det sätt som vi bemöter O på även passa på H. Ibland tänker jag att H kan tro att vi tycker mer om O än om henne. Vi tjatar och skäller nog mer på henne, dels för att hon hittar på mer saker, dels för att hon är äldre och dels för att hon är en helt annan typ av person än O. Det går inte att skälla eller tillrättavisa O på samma sätt, det hjälper oftast inte ett dugg och han blir bara med ledsen eller arg. Idag t ex berättade jag en timme i förväg att han skulle följa med oss till stallet när H skulle rida. Han har varit inne mycket nu när han har varit sjuk och behövde denna korta promenad eller cykeltur och lite frisk luft. Han blev helt tokig och skrek och bölade, dessutom mitt när jag följde den spännande EM-finalen i hästhoppning där Peder Fredricson hade guldläge (och till slut vann!). Jag tappade tålamodet till slut och höjde rösten, vilket jag mycket sällan gör, och då blir det bara värre - jag vet ju egentligen det... H hade jag bara sagt till på skarpen och så hade hon kanske bölat, gått upp på sitt rum och kommit ner efter ett tag igen när hon hade lugnat sig. O blir så galet ledsen och arg och det går nästan aldrig att veta vad han ska få ett utbrott över. När utbrottet går mot sitt slut måste han få sitta i knäet och lugna sig och kramas. Vi fikade på en kaka som H hade bakat och efter det lekte barnen en ny lek med varandra och hade så roligt! Då hörs O:s sprudlande skratt istället över hela huset - tvära kast som måste vara väldigt jobbiga för honom (och är jobbiga för oss...).

Den senaste veckan har jag känt ett annat lugn på eftermiddagarna och inte varit helt slut i huvudet. Kanske är det bra att inte jobba i full rulle som jag har gjort nu i två år. Jag vill verkligen vara en mer närvarande mamma med mer energi och hoppas att jag kan vara det om jag får en lugnare arbetssituation. För drygt tio år sedan var det inte alls självklart för mig att jag någonsin skulle kunna få bli mamma - något som jag hade längtat efter väldigt länge... Att jag ändå fick två underbart fina barn som så många tycker om och som så många ger komplimanger, är mer än vad jag någonsin kunde ha önskat. Om barnen fortsätter att utvecklas som de har gjort hittills och om de får må bra, behöver jag inget annat i mitt liv egentligen. Jag är så stolt över dem, de ger mig så mycket kärlek, de lär mig så mycket och de är två enastående individer. H är klok, smart, social, energisk, påhittig, snäll och modig. Hon kan bli vansinnigt arg, hon kan fälla kommentarer som är helt onödiga och tråkiga, hon hittar på saker bara för att reta O men det är ju helt normalt när man är åtta år och storasyster. O är klok, klurig, snäll, har en underbar humor, en fantastisk självkänsla, är trygg i sig själv och har nära till sina känslor. Han går oss på nerverna med sina utbrott då han tjuter och bölar, han är envis och ibland reserverad med nya personer men han skulle aldrig någonsin göra något dumt mot någon eller något. Jag kramar och pussar mina barn ofta, ofta. Jag hoppas att de känner min enorma kärlek, jag hoppas att de känner att jag är så stolt över dem och jag hoppas att de alltid ska känna att de kan komma till mig och prata om precis vad som helst. H och O, tvivla aldrig någonsin på att jag älskar er mer än själva livet och mer än något annat i hela världen!

Rapport från senaste veckan

Trist rubrik men kommer inte på någon bättre nu när ytterligare en vecka i ekorrhjullivet har passerat. Vi hade verkligen en skön helg med två naturutflykter som gav lugn och energi. Efter att ha varit i Forsakar och Åhus på lördagen styrde vi till stor del samma väg på söndagen men åkte istället till våra vänners nyinköpta stuga på Österlen, nära Stenshuvud. En fantastisk liten stuga, en riktig sommarstuga med äppelträd, hängmatta, kamin och ett gammalt kök med järnspis. Den där speciella lukten som kännetecknar en sommarstuga fanns också. Både J och jag blev väldigt sugna på att köpa sommarstuga men för att kunna göra det krävs det lite mer ekonomi än vi har... Vi hade en härlig förmiddag vid Stenshuvud och gick genom ängar fulla av rosalila ljung, plockade björnbär, undvek kobajs från korna som betade runt oss, plockade stenar nere vid havet och grillade korv. De överraskade med en tårta för att fira min födelsedag innan vi behövde åka hem för att hinna i tid till H:s ridning. En väldigt avkopplande helg som vi måste prioritera att göra om!

Måndag och tisdag jobbade jag på min gamla arbetsplats och det var kaos och full fart hela tiden. På onsdagen var det därför skönt att komma till mitt nya jobb och ha en mycket lugnare tillvaro! Där hade elever och lärare en kickoff-dag med värdegrundsarbete så tiden gick snabbt. J var hemma med O som vaknade med feber på onsdagsmorgonen... Idag är det lördag och han känns lite piggare men senast igår eftermiddag hade han hög feber så han får ta det lugnt några dagar till. Farmor och farfar har varit snälla och ställt upp och passat O under torsdagen och fredagen. Jag har ju börjat med att strula med ledigheter av olika anledningar på mitt nya jobb så jag vill helst inte vara borta mer än nödvändigt. Under september kommer J att resa ganska mycket så om barnen blir sjuka då är det jag som måste vara hemma och detta är ytterligare en anledning till att J har fått ta lite mer ansvar nu i augusti. Även kommande vecka kommer han att få ta eventuella sjukdagar eftersom jag ska sova borta ett par nätter. En natt på nattåg (kan bli en spännande upplevelse...) och en natt i Stockholm för att dels utföra jobb i Falun inom ramen för min tredje anställning på ett vuxenutbildningsföretag och dels träffa en representant för Cancerfonden och prata om mina erfarenheter att förlora min pappa i cancer tillsammans med andra som också har gjort detta i ungefär samma ålder. På onsdag har vi föräldramöte på min nya skola - självklart samtidigt som det är föräldramöte på barnens skola... J får gå men han kan ju inte klona sig och vara i två klassrum samtidigt. Känns som att det är viktigast att prioritera O:s klass eftersom vi inte känner den personalen eller vet hur de tänker sig verksamheten under läsåret.

I helgen blir det inte så mycket aktiviteter. O behöver ta det lugnt här hemma och H har i natt sovit över hos en kompis i parallellklassen och kommer nog att fortsätta att leka där under förmiddagen. Så stolt och glad hon var igår när de kom hem för att fråga om det gick bra efter att de hade lekt under eftermiddagen - vår stora tjej! J har åkt till Tyskland nu på morgonen för att köpa en gammal bil, ett projekt som han ska renovera och sälja igen. Han behöver nog något att fördriva tiden med, något som han brinner för och tycker är roligt. Han har mått lite bättre denna vecka och var igår hos en psykolog via sin företagshälsovård. Hon bedömde, precis som jag, att hans reaktioner var helt normala och hon tyckte inte att han behövde fler samtal om han inte kände behov av det själv. I söndags sprang han fem kilometer i samma tempo som innan han fick pacemakern och jag tror att det stärkte honom och fick honom att känna sig mer frisk än sjuk. Nästa helg är planen att han ska springa Midnattsloppet som han anmälde sig till innan han blev sjuk och den ser ut att kunna hålla.

Jag ska ägna helgen åt att sortera de mängder av kläder som vi har i påsar lite varstans i huset. Sälja det som är för litet och kolla igenom vad barnen behöver inför hösten och vintern. Jag ska även försöka reda upp hösten och de dagar som jag behöver vara ledig av olika anledningar. Det är onekligen lite mer strul med att ha två anställningar, olika semesterdagar att hålla reda på, eventuellt byta dagar ibland när det behövs etc. En stor nackdel som jag har kommit på är att jag kommer att ha två karensdagar om jag skulle bli sjuk, inte alls kul... Jag söker nya jobb men hittills har det inte gått så bra tyvärr. Jag tror att det ligger mig i fatet att jag inte är lärare i botten när jag söker skolledartjänster. Under veckan har jag återigen tvivlat på att jag verkligen vill jobba som skolledare efter att ha träffat två av rektorerna för de lägre stadierna på den skola där jag är nu. De kändes uppgivna, stressade och trötta redan så här vid terminens start och jag kunde inte låta bli att undra om det verkligen är värt det... Utbildningen hade jag förstås ändå gärna velat gå klart men jag har svårt att se att jag skulle offra det som krävs för att bli skolledare. Samtidigt känner jag att jag går in i min skolledarroll på mitt nya jobb och då får lägga band på mig själv för att inte ta tag i en del organisatoriska saker och styra upp det på ett sätt som jag trodde hade varit bättre. Jag blir nog inte nöjd hur jag än gör känns det som... Kanske ska jag jobba någon helt annanstans och inte alls i skolans värld? Var vet jag dock inte.

Nu ska jag mysa med O! Det är inte kul att barnen är sjuka men när de nu ändå är det brukar det bli många mysstunder och av någon anledning samtal som vi inte alltid har annars. När våra barn har feber är de ofta ganska dåliga och trötta men när de får Alvedon eller Ipren och den kickar in, då pratar båda två som kvarnar och piggnar till nästan mirakulöst! Flera kvällar denna vecka har O legat med huvudet i mitt knä och haft en massa funderingar och tankar - inte alltid helt sammanhängande... Han är så klok och snäll och det har varit samtal om allt mellan himmel och jord och faktiskt har det inte hela tiden handlat om Ninjago eller Nexo knights! Han inleder varje mening med "Mamma, ..." och har bl a pratat en del om när man "blir död", om pappas pacemaker, om våra vänners hund som "blidde död" (och det är ändå två år sedan), om var morfar är mm. H har haft en harmonisk vecka - följt med en kompis hem efter skolan en dag, gått hem själv när skolan har slutat de dagar som O har varit sjuk och klarat av sin första simning med skolan som hon har varit så orolig för. De har haft engelska och slöjd på schemat och hon känns helt plötsligt så stor! Det är härligt att se att hon har många kompisar och leker med många utan att ha någon "bästis" som tjejer ofta brukar ha. I hennes klass är det ingen som har någon bästis utan alla leker med varandra i olika konstellationer och det blir därför inte en massa tjafs mellan tjejerna som det annars lätt verkar bli. Det är bara att hålla tummarna för att deras skoltid fortsätter så som den har börjat!

Och så är allt som vanligt igen men ändå inte

Det är ganska talande att jag gjorde mitt förra inlägg den 9 augusti och efter att jag sedan började jobba dagen efter så har det inte blivit mer skrivet... Ja, vad har då hänt under dessa tio dagar? J jobbade sin första dag förra onsdagen och det gick ok även om han var trött när han kom hem. Vi åkte till Lomma och åt, gick på stranden och köpte glass eftersom det var en fin kväll - min sista lediga dag. På torsdagen var jag med mina nya kollegor i Brantevik på uppstartsdag. Det var trevligt men det är ändå en ansträngning att träffa en massa nya kollegor, hälsa på alla, komma ihåg några namn, vara lite extra trevlig och allt det där som kommer med ett nytt jobb... J var hemma med barnen och det var nog bra för honom med en vilodag. De hämtade H:s glasögon hos optikern och hon var så stolt! På fredagen jobbade vi båda så då hade farmor och farfar hand om barnen.

I lördags hade vi kalas med släkten eftersom jag har fyllt år i veckan. En massa fix som vanligt och det märktes att vi inte hade riktigt samma fart som vi brukar. Det gick ändå bra och alla var nöjda. Vi lyckades äntligen också komma fram till vad vi ska göra när min mamma fyller sjuttio om en dryg månad. En Tysklandstripp känns bra att kunna se fram emot! Efter allt som har hänt ska det bli skönt att komma bort några nätter och jag tror att det blir jättekul för barnen att åka iväg med sina kusiner.

I söndags tog vi det mest lugnt och pustade efter kalaset men H var i alla fall och red för första gången denna termin. Hon var mycket stolt eftersom hon fick prova på att galoppera på egen hand, vilket hon aldrig har gjort tidigare. H sken som en sol efteråt! J och O kom och tittade och J var lätt nervös över det här med galopp...

I måndags kom farmor och farfar och passade barnen och jag åkte till mitt gamla jobb. Det kändes ok att komma dit, till och med skönt att allt var hemtamt och vanligt jämfört med min nya arbetsplats och alla blev så glada att se mig så det blev många kramar! Att sedan allt är kaos är en helt annan sak, jag behöver ju inalla fall bara ta del av kaoset åtta timmar i veckan. Väldigt skönt att vinka hejdå åt alla och säga "vi ses om en vecka!". Ändå känns det inte bra att mina kollegor måste vara så underbemannade som de är. Ungefär hälften av personalstyrkan som fanns i våras har antingen sagt upp sig eller fått sluta men det är fler som har valt att lämna själv och eftersom rektor inte alls räknat med detta har det blivit kaos. Hon har inte lagt ut annonser efter ny personal trots att vi redan i våras saknade flera personer på viktiga tjänster och eftersom många har valt att sluta blir läget tufft för de som är kvar. Det är lite tragiskt att de som är kvar är det kollegor som varit där i tio-femton år. De är ju en del i att skolan inte fungerar, att skolan fått anmärkningar i alla de senaste skolinspektionerna, att det inte sker någon utveckling och nu är det de som ska driva skolan detta läsår. I stort sett alla som anställts de senaste två åren har nu valt att gå vidare till andra och bättre tjänster. Jag är så glad för mina kollegors skull, de är värda något så mycket bättre och så mycket värre kan det inte bli tyvärr. På kvällen körde vi en favorit i repris och åkte till Lomma för att äta god mat och god glass från Otto och glassfabriken. Barnen hade haft det bra under dagen och H hade varit och badat med grannfamiljen - perfekt att hon gjorde det på egen hand utan oss!

I tisdags passade mormor barnen och O hade sin bästa kompis här hela eftermiddagen. På förmiddagen hade de gått och handlat och varit på biblioteket. J hade ett jobbigt möte med sin chef angående att han hade lämnat in om att vara föräldraledig på höstlovet men detta ifrågasattes av chefen. Till slut var de ändå hyfsat överens. Jag hade ännu en lugn dag på mitt nya jobb...

I onsdags var det så dags för barnen att börja skolan! En stor dag för vår lilla minsting, hänger verkligen inte med... Han var lagom förväntansfull och verkade inte särskilt nervös. Han såg fram emot att träffa alla kompisar från förskolan och även de nya som han hade träffat på inskolningen i våras. Klassen är redan nu mer livlig än H:s någonsin har varit men det blir kanske bra så småningom men lärarna kändes tyvärr väldigt försiktiga och försynta. Vi hade tagit ledigt båda två för att vara med varsitt barn eftersom H ville det men när hon och J väl kom till skolgården och hon fick syn på sina kompisar tyckte hon att han kunde gå så han kom in till mig och O istället. Vi träffade henne på skolgården och hon verkade så glad och nöjd. Hon ville ha sina glasögon hela dagen trots att hon inte behöver det men det är ju bara positivt att hon är stolt över dem! Jag begav mig till jobbet efter en timme men J stannade kvar den korta skoldagen och var sedan ledig med barnen resten av dagen.

I torsdags och fredags hade jag otroligt långsamma dagar på jobbet, tiden går så sakta när det inte finns något att göra. Om jag är kvar på samma skola nästa läsårsstart ska jag vara ledig den första veckan och spendera tid med mina barn istället! Barnen har haft lite kortare dagar för att mjukstarta men har nästan inte velat gå hem när de har blivit hämtade och det är ju ett gott tecken. Idag tog vi en liten utflykt till Forsakar och gick en runda runt ravinen där. Vi stannade i Åhus för en Otto-glass - det kan vara den godaste glassen som finns! Forsakar var liksom mest en ursäkt för att kunna köra till Åhus och köpa glass...

Allt är nu igång och ekorrhjulet rullar på som vanligt - men ändå inte. J var jätteledsen i onsdags när han kom in efter en powerwalk och det hör ju inte till vanligheterna att han gråter. Efter det har han gråtit i bilen på väg till jobbet igår och även på ett möte med sin chef som ändå inte ville bevilja ledigt så många dagar som J hade sökt om. Han grät lite igår kväll när jag hade gått och lagt mig och lite i bilen på vägen hem idag. Jag tillhör ju dem som tror att det är sunt att gråta men det är inget som J är alls van vid så han blir lite rädd över denna reaktion. Jag tror att det är helt normalt - en kris ser ju ofta ut så att det först är en chockfas, därefter en reaktionsfas och sedan en bearbetningsfas innan man kommer till den sista fasen där man förhoppningsvis har accepterat det som har hänt. HR hade erbjudit honom samtal med företagshälsovården och det erbjudandet ska han ta. Det är nog bara bra att prata med någon utomstående och det är dessutom bra för J att prata om känslor. Att få en pacemaker i ung ålder måste man ju få reagera på. Det hade varit mycket konstigare om han inte hade gjort det! Sedan är det ju jobbigt med frågor som rör livet och det faktum att ingen av oss är odödlig och när man själv drabbas av något blir detta ju så klart mer påtagligt. Kanske uppskattar man det man har lite mer...

Barnens reaktioner när pappa var sjuk

Idag är det en vecka sedan som J svimmade och åkte akut till sjukhus, skjutsad av en kollega. Jag och barnen skulle ha en dag hemma och bara ta det lugnt och om det var fint väder (vilket det blev) skulle J komma hem lite tidigare så att vi alla kunde åka och bada i Falsterbo. Det blev fint väder men det blev inget badande...

Jag ringde farmor och farfar direkt när J hade ringt mig och de kom inom en timme. Jag berättade för barnen att farmor och farfar skulle vara med dem under dagen eftersom pappa hade svimmat och då måste en doktor ta reda på varför detta hände. Jag förberedde dem också på att vi inte visste hur lång tid det skulle ta innan pappa och jag kom hem igen eftersom det kan ta lång tid på sjukhus ibland - och det vet de eftersom båda har varit på akuten själva i olika ärenden. De var lugna och tittade på "Sommarlov" som vanligt. De är ju vana att bli passade så det var heller inget konstigt. Jag tog fram lunch efter att ha frågat dem vad de ville ha och kramade dem hejdå.

Under dagen höll jag farmor och farfar (och självklart mormor, min svägerska och min syster) uppdaterade om vad som hände med J, främst via sms eftersom det var svårt att ringa. Jag förutsatte ju att farmor och farfar berättade för barnen ungefär hur det var med pappa men när jag kom hem vid sextiden på kvällen berättade de mycket stolt att de hade lyckats hålla barnen utanför de samtal som de hade haft med sin dotter och med min mamma. "H har gått efter oss när vi skulle prata i telefon men vi  har lyckats hålla allt undan för barnen, vi tänkte att det är bättre om du berättar själv". Jag förstår väl kanske deras tanke och borde ha förstått att jag tydligt skulle ha sagt till dem att prata med barnen och kanske även skrivit vad de skulle säga när de pratade med barnen. De är dels av en annan generation och dels så har framförallt farfar svårt att prata om sjukdomar som drabbar närstående. De tycker att man ska "skydda" barnen och tyckte t ex att det var galet att H fick följa med på min svågers pappas begravning när hon var fem år efter att själv ha uttryckt starka önskemål om att få göra det eftersom hon tyckte mycket om sina kusiners farfar.

När jag kom hem blev barnen glada men eftersom de satt och tittade på barnprogram pratade vi inte så mycket just då eftersom de visade att de inte ville bli störda. Det var ju ingen panik att berätta utan bättre att allt fick vara som vanligt i deras kvällsrutin. Vi stannade dock programmet så att jag kunde berätta att pappa skulle vara på sjukhus några dagar och att vi inte kunde åka på vår lilla semester till Göteborg. Där och då blev de nog mest ledsna för att vi inte kunde gå på Liseberg men när vi hade pratat om det en stund lugnade de sig.

När barnprogrammen var slut försvann båda upp på sina rum för att leka och jag pratade lite med dem om vad de hade gjort under dagen. "Ska jag berätta hur det är med pappa nu?" frågade jag och det ville dem så vi satte oss i vår säng. Jag berättade om min dag tillsammans med J, vad som hade hänt, vad doktorn hade sagt, att man inte brukar svimma om allt är bra och att doktorn hade hittat ett litet fel på pappas hjärta. Jag berättade även att pappa måste ligga på sjukhus några dagar eftersom han hade fått en liten manick som hjälper hjärtat att slå så att han inte svimmar igen. Jag berättade att det dröjer några dagar innan doktorn vet vad som är fel - att det kan vara en sjukdom som man får av en fästing eller så är det bara fel på en liten del i hjärtat. Jag sa också att om det är fel på hjärtat ska doktorn operera in en manick under huden som ska hjälpa pappas hjärta så länge han levet. Jag hade tagit en bild på J med alla slangar och sladdar som vi tittade på, för att de inte skulle bli överraskade när vi hälsade på honom dagen efter. Vi pratade om hur nästa dag skulle komma att se ut - att vi skulle åka iväg direkt efter "Sommarlov", hämta lite saker till pappa på pappas jobb och sedan åka och hälsa på pappa. Därefter skulle vi äta på den asiatiska restaurangen som de gillar och på kvällen skulle vi få besök, precis som planerat. De ställde en del frågor men verkade annars lugna och trygga. Vi kramades mycket men det gör vi ju varje dag...

På torsdagsmorgonen sa O: "igår trodde jag att man skulle bli död om man svimmar" och så skrattade han lite åt, precis som att han skrattade åt sina egna tankar. Stackars O! Om farmor och farfar hade pratat med dem om vad som hände pappa på sjukhuset hade han säkert kunnat ställa frågan redan under onsdagen - nu hade han uppenbarligen funderat på att pappa kanske skulle "bli död"... Han är ju snart sex år och funderar just nu mycket på döden på olika sätt. Vi pratade om att hjärtat är viktigt och att man dör om det stannar men pappas manick gör ju att hjärtat inte stannar utan är en säkerhet för att det ska fortsätta slå. Vi pratade även om morfar och varför han dog - igen eftersom O har frågat mycket om detta på senaste tiden. Vi pratade om andra sätt som man kan dö på eftersom barnen tog upp detta (om man blir påkörd, om någon skjuter en, om man får en kniv i sig, om ett lejon äter upp en - ja, och en massa andra kreativa förslag från barnen som jag inte minns...).

Vi följde vår plan som jag hade berättat om kvällen innan och då var det inga problem att få med O, som annars inte gillar att bryta rutiner. Helst vill han leka en stund efter barnprogrammen men nu klädde han på sig utan protester. På J:s jobb berättade jag för en av hans kollegor om onsdagens händelser och svarade på hennes frågor, hela tiden i barnens närvaro. Om jag inte hade berättat allt kvällen innan (självklart då på ett sätt anpassat till barnens ålder) hade jag ju inte kunnat prata öppet inför barnen med kollegan heller och barn är experter på att känna av stämningar och när man döljer något. Det enda jag inte har berättat för barnen är att doktorn ville röntga pappas huvud för att utesluta hjärntumör - det känns inte relevant eftersom de hittade vad som är fel så när jag har pratat om J och det som hände innan de diagnostiserade hjärtfelet har jag använt "brain tumor" istället så att de inte skulle förstå. Särskilt H har haft en del frågor om cancer och det finns därför ingen anledning att nämna detta.

När vi kom upp på J:s rum satt han på sängkanten och barnen gick direkt fram och kramade honom - försiktigt förstås pga alla sladdar och slangar. De satt med J på sängkanten men när han behövde lägga sig ner satte de sig hos mig i en stol bredvid istället. J upplevde att särskilt O var lite dämpad men det kände inte jag. De brukar ju vara mer med mig än med J var vi än är och i alla möjliga situationer så det kändes inte konstigt. De blev snabbt uttråkade och jag tror mer att de uttryckte tristessen och att de ville åka och äta på restaurangen... Vi åkte ner och köpte godis som J var sugen på och då ville båda följa med mig men det var nog också för att komma ifrån det tråkiga sjukhusrummet. När vi kom upp igen hade J fått lunch och då smakade de lite på chokladpuddingen som han hade fått till efterrätt. Sedan kom personalen och skulle hämta J till en undersökning så då blev det ett naturligt avbrott för oss att lämna honom, Resten av dagen verkade barnen som vanligt och jag höll dem uppdaterade varje gång jag fick ett nytt sms eller samtal. Vi pratade om att vi skulle hälsa på J på förmiddagen nästa dag men på kvällen meddelade J att han hade fått en operationstid så då fick vi ändra planer.

På fredagen var barnen lite frustrerade, kanske främst eftersom det inte blev som vi hade sagt. Det gick heller inte att planera dagen och hitta på något annat eftersom J skulle opereras i Lund, kanske hämtas där eller i Malmö, kanske hämtas under fredagen men kanske inte förrän på lördagen beroende på hur operationen gick, kanske hämtas en stund efter lunch om allt gick vägen, kanske hämtas på eftermiddagen eller kvällen om det hände något. Jag var så klart lite spänd och nervös, särskilt som jag inte hörde av J förrän strax innan klockan tre och därför inte heller kunde svara på barnens frågor. Särskilt H var frustrerad och ville att det skulle hända något, att vi skulle åka någonstans men jag hade svårt att fokusera på det. De utflyktsföremål som jag föreslog i närheten tyckte hon inte var något alternativ.

När vi till slut visste hur det hade gått för J och att vi skulle få hämta hem honom var det inga problem att komma iväg. När vi kom till sjukhuset såg ju J ut som vanligt, redo att åka hem i sina vanliga kläder och utan sladdar. Efter att han kom hem har han ju också kunnat vara som vanligt även om han har varit trött och haft ont och vilat mer än vanligt. Att vi kunde åka till de stora kusinerna i lördags och de små kusinerna i måndags betydde nog mycket. I söndags var H ändå sjuk och O har ju sällan något emot att vara hemma så det blev också en bra dag. Vi har pratat om pappas pacemaker med grannar, kompisar till mig och J och barnen har hört detta många gånger nu, både när vi har pratat inför dem och när vi har pratat med vänner i telefon. Jag tror att det är viktigt att vara 100% ärlig när det kommer till sjukdomar hos barns föräldrar, oavsett vilken sjukdom som föräldern har drabbats av. Är det en riktigt allvarlig sjukdom är det viktigt att låta barnen få veta så mycket som de kan ta in och att man svarar ärligt på deras frågor, även de allra svåraste. Jag har hört exempel på att ett barn till en cancersjuk förälder har frågat "kan mamma dö?" och föräldrarna har svarat nej i all välmening och sedan har mamman i alla fall gått bort. Det blir ett enormt svek mot barnen, tror jag. De litar ju på sina föräldrar och därför måste man vara ärlig även om det är hemskt. Jag är oändligt tacksam för att jag hade relativt positiva besked att berätta för barnen men hade så klart hunnit tänka igenom vad jag skulle säga om röntgen mot förmodan visade på hjärntumör... Katastroftankarna var svåra att slå ifrån sig där på sjukhuset innan läkarna kunde ställa en diagnos men nu är jag så glad för att allt gick väl!

Vår dag!

Igår var det vår dag - den 7 augusti. Den dag som vi blev tillsammans för tio år sedan och den dag som vi gifte oss för sju år sedan. Vi skulle ha firat den med några dagar i Göteborg men ödet ville annorlunda och lika bra var det så här i efterhand för i söndags var H förkyld och hade feber så då hade det varit tråkigt att vara i Göteborg men inte kunna gå på Liseberg.

Vi vilade oss och tog det lugnt hela söndagen efter att ha varit hos J:s syster i lördags. Vi hade med fika och de bjöd på middag så det blev ganska många timmar. J vilade dock i två omgångar men var ändå relativt pigg. H var överlycklig eftersom stora kusinen J kom hem från sitt au pair-år i USA i torsdags! Igår kände J att han orkade en liten utflykt och H var feberfri så vi bestämde oss för att åka till Skanör eftersom det var där vi var den kvällen för tio år sedan då vi blev tillsammans. På hundstranden så klart så att L också kunde vara med... J brukar hävda att det var det som gjorde att jag föll för honom - han hade förberett picknick eftersom jag jobbade och då hade han gjort en egen liten burk med grillad kyckling till L!

Igår stannade vi i Ljunghusen och åt glass i det gamla stationshuset innan vi fortsatte till stranden och hamnen i Skanör. Barnen tyckte att det var sådär eftersom de bara ville hem till sina kusiner men båtarna och stranden var ändå ok. Vi fortsatte sedan till min syster och svåger som bjöd på middag. Vi hade bokat bord på en restaurang i Skanör men när de ville bjuda på mat ändrade vi oss, dels för att barnen ville det och dels för att J skulle kunna ha möjlighet att vila om det behövdes.

Idag har vi tittat på filmen från vårt bröllop tillsammans med barnen. Lite jobbigt att se sig själv men ändå väldigt roligt att ha så klart. Dock var det bara hälften av det vi vet är filmat som var med på DVD:n så nu måste vi undersöka var resten kan vara...

J har nu varit hemma i en vecka och ska börja jobba imorgon. När vi vaknade var det faktiskt solsken och då bestämde vi oss lite spontant för att åka till Skånes Djurpark för att ta vara på denna sista gemensamma lediga dag. Jag pratade med min nya rektor och kom överens med honom om att vara föräldraledig idag och imorgon och min andra rektor beviljade att jag jobbar mina timmar hemma denna vecka. Vi kom iväg lite senare än tänkt men var framme i parken vid lunchtid. Det var en liten chock att lösa inträdet som kostade nära en tusenlapp för oss fyra - det känns det ju inte riktigt värt... Vi började med att äta lunch - en ganska medioker och dyr sådan så vi var inte helt positiva när vi gav oss ut i parken. Vi tittade på björnar som var ovanligt pigga och rörliga och på björnungar som hade värsta slagsmålet! Vi såg en säl men för övrigt var det nästan inga djur som visade sig. För barnet var ändå det viktigaste Fåret Shaun-landet och där hade de roligt. Vi åkte en traktorbana som var väldigt fin, barnen träffade Fåret Shaun och Timmy Lamm och kramade dem, vi åt glass och de lekte på två olika lekplatser. Som avslutning gick J och barnen en ny höghöjdsbana - långa hängbroar som jag absolut inte klarade att ge mig ut på men de hade haft roligt! Besöket tog sig alltså allt eftersom men om det var värt det höga inträdet vet jag inte... Det är dock kul att det var fullt med folk eftersom parken var nedläggningshotad för några år sedan.

Sista lediga dagen för min del imorgon - på torsdag börjar verkligheten och jag vill verkligen inte alls!

Tacksam!

Det jag beskrev i förra inlägget var inte särskilt omtumlande kanske, trots rubriken. Dramatiken började först i onsdags.

J åkte till jobbet på morgonen och jag och barnen hade en mysmorgon tillsammans i vår säng. Strax efter halv nio ringde J, som han brukar göra när vi är hemma och han har åkt innan vi har vaknat. Han berättade då att han var på väg till akuten - han hade svimmat på sitt rum på jobbet och en kollega skjutsade nu honom till sjukhuset. Han berättade att han hade mått illa, satt sig med papperskorgen framför sig och sedan vaknade han på golvet med papperskorgen en bit bort och glasögonen bredvid sig... Jag jagade upp farmor och farfar så att de kunde komma och vara med barnen medan jag åkte in till J, som befann sig på akuten i Malmö eftersom han jobbar inte så långt därifrån. För oss känns det alltid bättre att åka till Lund eftersom både J och jag har tillhört Lunds sjukhus hela livet och dessutom finns ju nästan all specialistvård här och inte i Malmö. Nu fick jag dock försöka leta mig till akuten i Malmö, vilket inte var helt enkelt. Hur kan man inte ha en hel massa skyltar till just akutmottagningen...? I Lund är det jättestora skyltar från alla håll som är helt omöjliga att missa. Till sist hittade jag både var jag skulle gå in och parkering till bilen och efter lite letande hittade jag även J på medicinakuten.

Ingen läkare hade kollat på honom ännu men de hade tagit blodprov, blodtryck och EKG. Jag kom in vid 10-tiden och fram till halv elva var det ingen som tittade till honom men då brukar det ju kunna vara på en akutmottagning. Vid halv elva vaknade J efter en liten slummer och sa att han började må illa så jag tog en kräkpåse åt honom. Plötsligt spärrade han upp ögonen, krampade i benen, började fäkta efter sina glasögon och försvann sedan framför ögonen på mig. Väldigt obehagligt! När jag tog på honom vaknade han till och sa att det kändes precis som när han vaknade på kontoret. Han hade en uppfattning om att han hade sovit eller varit borta under en längre tid men allt jag beskrev ovan tog nog bara tre-fyra sekunder. Vi ringde på personal som genast satte ett EKG igen och efter samtal med läkare flyttade de honom till övervaket så att han skulle kunna vara uppkopplad hela tiden. Här fick han även träffa en läkare och det togs flera prover. Allt såg bra ut och vid halv ett hade vi ett samtal med läkaren som ville skicka hem oss. Läkaren hade då även gjort en del neurologiska tester som var bra. Det känns ändå inte normalt att en fullt frisk, vältränad 42-åring svimmar utan anledning och vi frågade om de inte kunde tänka sig att göra en CT skalle för att utesluta hjärntumör. Läkaren trodde inte att denna skulle visa något men efter att ha förstått att J svimmade först och sedan kräktes och inte tvärtom (man kan svimma om man kräks, menade läkaren först) konsulterade han en specialist och beställde en röntgen för säkerhets skull. Jag gick ner för att lägga på mer parkering eftersom väntan på röntgen kan ta tid och när jag kom upp igen vid ett-tiden var det fullt med personal runt J... EKG:et hade larmat och J hade haft ett andningsuppehåll på tio sekunder och varit svår att väcka! De väntade nu på att en hjärtspecialist skulle komma ner till akuten. Jag satte mig en bit bort för att inte vara i vägen och plötsligt var det massor av människor kring J igen. Det pep ju i en massa maskiner hela tiden eftersom det låg sju-åtta personer på övervaket så jag förstod först inte att det pep hos J... Han hade ett nytt andningsuppehåll, inte lika långt som det förra men ändå!

Nu blev det värsta farten - han flyttades till hjärtintensiven och var väldigt noga övervakad under tiden han flyttades. Dessutom hade den ena sköterskan som körde sängen en hjärtstartare på ryggen som en extra säkerhet. Helt surrealistiskt! Jag hade aldrig någonsin tänkt mig att J skulle kunna få hjärtproblem. Cancer kan man ju inte råda över, det vet jag av erfarenhet drabbar alla - även de som lever sunt och är vältränade. Egentligen vet jag ju också att hjärtproblem kan drabba vem som helst eftersom vi har en i bekantskapskretsen, vars vältränade och friska son drabbades av hjärtstopp och dog 28 år gammal. Jag hade bara inte tänkt mig att det skulle drabba J...

Det togs en massa ytterligare tester och de gjorde ultraljud av hjärtat. Allting hände väldigt snabbt och effektivt och jag är djupt imponerad av den svenska sjukvården som är i kris. Jag uttryckte min förvåning över detta till överläkaren som hade hand om J och hon menade att akutvården oftast fungerar väldigt väl, särskilt om det gäller hjärtat. Det är primärvården som har havererat och delvis även cancervården samt vården för de som t ex väntar på en ny höft. Att inte primärvården fungerar gör ju att vården missar att diagnostisera patienter men i J:s fall var det ju verkligen ett akut sjukdomsförlopp utan förvarning och då fungerade allt väldigt bra när de väl förstod vad felet var. Inom en dryg timme hade de alltså tagit fler prover och dessutom ultraljus och därefter rullades han iväg till ett annat rum eftersom de skulle sätta en port i en ven på halsen. En knapp timme senare rullades han ner för att få en temporär pacemaker genom porten i halsen - en pacemaker vars trådar skulle ligga löst ovanpå hjärtat och därför var det viktigt att J låg stilla och inte var uppe utan översyn. Mindre än tre timmar efter att de hade upptäckt att hjärtat slutade slå hade han alltså en pacemaker på plats och vi behövde inte längre vara rädd för att det skulle bli fler uppehåll. J flyttades från intensiven till en hjärtavdelning för arytmipatienter och efter ca en timme begav jag mig hemåt till barnen. Då hade J fått lite mat och ätit med god aptit och verkade i stort sett som vanligt.

På den nya avdelningen kom en ny överläkare och förklarade att de inte kunde säga vad felet var förrän under de närmaste dagarna. De var tvungna att studera EKG:et närmare och de ville även invänta svar på borreliaprovet som hade tagits eftersom borrelia kan ge just dessa problem med hjärtat. Läkaren höll det dock inte för troligt att det var borrelia eftersom J inte hade några andra symptom men de satte ändå in antibiotika i förebyggande syfte. Båda läkarna förklarade för oss att om det var borrelia så behövdes den tillfälliga pacemakern tills infektionen var över och om det inte var borrelia skulle J komma att behöva en permanent pacemaker resten av sitt liv... Lite svårt att ta in och både J och jag hoppades så klart på att det skulle vara borrelia.

Jag hoppar över barnen i detta inlägg och skriver ett eget om deras reaktioner. På torsdagsmorgonen pratade jag med J som verkade ok och hade kunnat sova ganska bra trots alla slangar och sladdar. Han var ensam på sitt rum och det är ju alltid skönt. Barnen och jag åkte iväg efter TV:s "Sommarlov" eftersom jag ville att allt skulle vara ungefär som vanligt och var först på J:s jobb och hämtade lite saker innan vi fortsatte till sjukhuset. Barnen var lite försiktiga men blev så klart ändå glada. Vi stannade en knapp timme och barnen tyckte nog att det var lite trist trots att vi även åkte ner och köpte godis till J på närmsta Pressbyrån. Precis när lunchen hade serverats kom personalen och sa att J skulle åka ner en våning och rätta till den tillfälliga pacemakern som slog för fort och störde hjärtats egen rytm. Barnen och jag åkte då till ett köpcentrum i närheten och åt asiatisk buffé, tittade på leksaker och köpte böcker till J. Prognosen var att vänta på borreliaproven till fredag eller måndag så risken var ju att J skulle få tillbringa helgen och ytterligare några dagar i sjukhussängen. På eftermiddagen ringde dock J och sa att borreliaprovet hade kommit och att det var negativt. Han hade fått en operationstid i Lund på fredagsförmiddagen och då skulle den permanenta pacemakern komma på plats.

På fredagsmorgonen pratade vi snabbt och medan vi gjorde det kom ambulanspersonalen som skulle transportera J till Lund. J hade väckts vid sex för att äta frukost eftersom han sedan skulle vara fastande och därefter hade han tvättats två gånger. Operationen skulle ske halv elva och ta ca trettio minuter. När ingen hade hört av sig vid halv två var jag lite orolig... Barnen var uttråkade eftersom vi inte kunde göra något under dagen - vi visste inte om vi skulle hämta J i Lund eller Malmö och vi visste ju inte ens om han skulle kunna komma hem, även om de hade sagt att han skulle skrivas ut samma dag. Jag hade så klart kontakt med alla nära och kära löpande under de här dagarna och när klockan närmade sig tre och vi ändå inte hade hört något tyckte J:s syster, som är sjuksköterska, att jag skulle ringa och höra vad som stod på. Precis när det hade gått fram en signal till hjärtavdelningen kom det ett sms från J att allt var klart och att han var på väg tillbaka till Malmö i taxi för att sedan skrivas ut. Så skönt!! Barnen och jag firade genom att åka till Hallongården - igen och enligt deras önskemål - och fika eftersom det ändå var nära sjukhuset. Precis när vi var klara där ringde J som då var utskriven och vi åkte och hämtade honom. Väldigt skönt att det fanns en tid i Lund eftersom första lediga tid i Malmö var först på tisdag och då hade han varit tvungen att bara ligga stilla i sjukhussängen fram tills dess...

J var lite mörbultad men vid gott mod och framförallt glad över att vara hemma! Vi beställde sushi och pizza och bara njöt av varandra. Jag är så otroligt tacksam för att det är 2017, för att det finns teknik som hjälper livet att fortsätta och för att J mår bra efter omständigheterna. Det är lite av en chock fortfarande tror jag och kommer nog att ta ett tag att smälta men vi är båda tacksamma för att det ändå "bara" var lite hjärtfel och inte hjärntumör eller något annat otrevligt... Enligt läkarna var detta ett rutiningrepp och man ska enligt allt vi har läst kunna leva i stort sett som vanligt med pacemaker. Den byts vart tionde år och man går på kontroller ungefär en gång per år men däremellan ska man inte märka så mycket av den lilla hjälpredan. Nu ska vi bara vara tillsammans ett par dagar innan J återgår till sitt jobb och jag påbörjar mitt nya!

En omtumlande vecka

Oj, vad det har hänt mycket sedan jag skrev senast! Jag borde så klart ha skrivit ner det löpande men jag har varken haft tid eller ork. Jag får dela upp det i flera inlägg för att det inte ska bli för långt att läsa, tror jag...

I lördags var vi på middag hos mamma tillsammans med min syster och hennes familj och min faster och hennes man. Det gick bra och var som vanligt trevligt även om också alltid är en viss anspänning. Man märker även att särskilt min farbror börjar bli lite till åren även om de är pigga och vitala på många sätt. Nästa år måste vi försöka få till en träff där även mina kusiner är med.

I söndags hade vi planerat för att åka och bada och det var strålande sol när vi vaknade. Efter några timmar var det inte alls lika strålande längre och sedan kom regnet... Barnen blev besvikna så vi kände att vi ändå ville hitta på något och åkte därför till Hallongården, som ligger mellan Vellinge och Trelleborg, och plockade hallon och björnbär. De har också supergod fika så vi passade på att festa loss ordentligt... Det får bli Viktväktarna igen om ett par veckor för att få bort de extra tre kilona som har smugit sig på under sommaren...

I måndags åkte vi till Bakken för femte sommaren i rad och tredje sommaren med min familj. Vi valde dag med omsorg för att undvika dåligt väder och enligt alla meteorologer skulle det vara uppehåll och goda solchanser just på måndagen medan det skulle vara sämre övriga veckan. Det var fint hos oss när vi körde och jag glömde därför att packa ner regnjacka eller jacka överhuvudtaget till mig. Kändes inte så smart när vi var framme i Klampenborg eftersom det på vägen dit hade kommit lite regn och regnmolnen låg tunga åt alla håll... Vi valde att ta vår medhavda picknick vid bilen och tur var väl det - ungefär halvvägs genom vår lunch kom det värsta störtskuren, just när min syster och systerdotter hade gett sig iväg för att kissa... Vi satt i bilen tills den hade dragit över och sedan kom det faktiskt inte en droppe regn till på hela dagen! Tvärtom blev det den varmaste kvällen på hela sommaren och vi kunde gå utan jackor tills vi åkte hem vid 22-tiden. Vi hade som vanligt en lyckad dag och barnen hade väldigt roligt tillsammans. Min systerdotter är tre och ett halvt så i år kunde hon hänga med på de allra flesta karusellerna. H testade att åka den stora bergochdalbanan och tyckte att det var så roligt att hon åkte tre gånger. Jag åkte en gång och hade nog kunnat tänka mig en gång till men av olika anledningar blev det inte.

I måndags var det ju den 31 juli och det var också på dagen tio år sedan jag och J träffades för första gången. Både han och jag hade var för sig planerat en överraskningsdejt denna dag men när det nu visade sig att det verkade bli den enda dagen med bra väder, valde vi så klart hellre Bakken. Jag fick i alla fall blommor på morgonen och på tisdagen fixade jag så att farmor och farfar kunde passa barnen på kvällen och vi kunde gå på dejt. Självklart hade jag bokat bord på samma restaurang som vi träffades på då och vid samma tid. Vi hade några mysiga timmar även om det ösregnade - jag hade ju tänkt att vi skulle ta en promenad i Lund och kanske äta efterrätt på en annan restaurang men vi sprang till bilen mellan några regnskurar och stannade sedan framför den väldigt stora och välsorterade godisaffären på vägen hem och köpte med oss "efterrätt". Under eftermiddagen hade vi även hunnit med en cykelutflykt med barnen till ett populärt café utanför vår by så någon efterrätt var egentligen inte alls nödvändig...

Jag undrar ibland vad som hade hänt om jag inte hade bestämt mig för att gå på den där sista dejten - jag hade varit på ett antal dejter med olika killar som jag fått kontakt med via olika dejtingsidor på nätet men ingen hade varit särskilt bra och nu hade jag bestämt mig för att ta en paus. Eftersom vi redan hade bestämt att vi skulle ses den här kvällen ville jag inte avboka men jag lovade mig själv att den skulle bli den sista på ett bra tag. Det blev den ju också på ett sätt... Den 31 juli 2008, när vi firade att det var ett år sedan vi träffades första gången, gjorde jag ett positivt graviditetstest med H så det är en viktig dag på många sätt. Den 31 juli i fjol var vi hos min faster och farbror och jag träffade då mina kusiner för första gången på drygt femton år så just detta datum känns betydelsefullt på många sätt.

Den 2 augusti är också ett datum som har varit lite mer än många andra av olika anledningar. Vi har alltid firat denna dag lite extra eftersom både min mamma och min syster har namnsdag och för tre år sedan fick dagen en annan innebörd då min svågers mamma somnade in just detta datum. Efter i år kommer vi att minnas denna dag av ytterligare en anledning - mer om det i nästa inlägg.