Känslan infinner sig igen

Den där känslan som jag borde vara beredd på. Den känslan som har infunnit sig varje vår, allt starkare ju närmare den 27 juni vi kommer. Trettonde gången vi är i mitten av maj - borde vara van. Ändå träffar den mig som ett slag i magen i år igen. Bokstavligt talat.

I morse flimrade en minnesbild förbi medan jag diskade undan morgondisken. Varför just då? Varför just den bilden? Jag ligger på den tomma säng som finns i pappas rum på Hospis. På morgonen har personalen berättat att nu är döden nära. Jag skulle tro att det är tidig eftermiddag och det ska hinna bli sen kväll innan döden verkligen kommer på besök. Pappa ligger i sängen bredvid. Kämpar, Andas rossligt, Som en kaffekokare som behöver kalkas av. Jag inser att det snart är över. Jag har inte sovit några längre stunder på drygt två dygn. Utomhus strålar solen. I rummet surrar en portabel AC som ska ge svalka till pappa. Jag bryter ihop och ligger i fosterställning och gråter. Jag minns inte om min mamma och syster är i rummet, kanske min syster nu när jag tänker efter. Min farbror är där och tar efter en stund min hand. Jag kramar den, handen som är så lik pappas men full av kraft och liv. I pappas händer är kraften sedan en tid inte vad den har varit, livet håller på att rinna ifrån honom. Jag tycker om min pappas händer - trygga, kraftfulla, fina, bra på att kramas. Jag tror att detta är första gången jag drabbas av aldrigheten. Jag förstår det inte då och aldrigheten ska drabba mig många gånger och bli så mycket starkare och göra så mycket mer ont.

Där på sängen snuddar jag nog vid aldrigheten. Jag inser att pappa aldrig kommer att kunna hålla om mig igen, aldrig trösta mig, aldrig vara den där trygga famnen, aldrig ta min hand. Under många av årets månader är sorgen, som alltid är närvarande, inte lika stark längre. Jag lever utan min pappa sedan snart tretton år och för det mesta går det bra. Jag säger inte att det är bra men det fungerar att leva utan pappa. Inte lika bra men det går. Jag har en fantastisk egen familj, vi har ett bra liv tillsammans. Jag är frisk, mina nära och kära är friska. Jag borde inte kunna önska mig mer. Och ändå kommer den där känslan varje gång det närmar sig och den försvinner inte förrän juni är slut, ibland inte ens då.

Idag var jag med H hos logopeden. När vi körde hem sa hon att vi människor är det viktigaste på jorden - jag minns inte hur hon kom in på det. Jag svarade att det är mycket som är viktigt för att jorden ska fungera för annars kan heller inte människan fungera och efter det kom vi på något sätt in på att för en mamma eller pappa så är alltid barnen det allra viktigaste som finns i världen. "Du och O är de allra viktigaste människorna som finns för pappa och mig", sa jag. "Då tycker mormor att du och L är de viktigaste som finns", sa H. Här fick jag hålla masken och säga att så är det nog (även om jag inte alls känner så) och sedan la jag till att mormor även tycker att hennes barnbarn är det viktigaste som finns (vita lögner är ok ibland). "Om morfar hade funnits hade han också tyckt det" sa hon då. Jag tar verkligen varje chans som kommer att prata om morfar så det är bara att hänga med när H eller O själva tar upp det. Vi pratade om att morfar hade varit världens bästa morfar, att alla barn tyckte om honom och att han gillade barn och hade avgudat sina barnbarn. "Vi hade nog fått stoppa honom från att vilja vara med er hela tiden", sa jag. "Vi hade kunnat vara med honom istället för att vara på dagis och fritids, han hade nog gärna hämtat oss" sa hon. Om han hade. Varje dag om det hade behövts. Jag berättade lite om att morfar oftast var glad, att han var väldigt snäll och tyckte om att kramas. Hon frågade om han kunde bli arg - och jo, det sa jag ju att han hade ganska lätt för men att det blev bättre för varje år och på sina barnbarn hade han säkert haft svårt att bli arg. Sedan bytte vi samtalsämne av någon anledning och det var nog tur - jag vill inte börja gråta varje gång vi pratar om morfar men idag fick jag verkligen bita ihop för att inte göra det.

Jag tittade på de foton som vi har framme av honom idag. Jag gör inte det så ofta. Eller jo, jag slänger ofta en blick på dem men jag tittar inte koncentrerat på dem mer än någon gång då och då. Inte som idag. Det gör för ont och saknaden blir för stor. Jag har sagt det förr men det tål att upprepas; vilken enorm förlust för två barn och fyra barnbarn. Enorm.

Sommar!

Vilka fantastiska dagar vi har haft den senaste veckan! Värmen kom smygande i onsdags och har sedan bara stegrats till riktiga sommartemperaturer. Härligt och nästan för bra för att vara sant! Hur överlever man vinterhalvåret, undrar jag sådana här dagar...

I tisdags hade jag (ännu) en intensiv dag på jobbet och kollade inte min mobil förrän sent på eftermiddagen. Då såg jag en bild på O och diverse meddelande från J. O hade snubblat utanför förskolan och råkat landa på ansiktet eftersom han fick ryggsäcken med sin vattenflaska i nacken. Han hade en bula i pannan och skrapsår i pannan, på näsryggen, mellan näsa och mun, på läpparna och på hakan. Stackaren! Han har ju inte slagit sig särskilt många gånger i sitt liv, i alla fall inte så att det har kommit blod - tror att det är ungefär tredje gånger och att detta var den fjärde. Kanske lite ovanligt för en liten kille på fyra och ett halvt år... J hade först lämnat honom på förskolan men sedan tänkt om och åkt tillbaka och hämtat honom igen. På onsdagen fick han följa med mig på ett sista konsultjobb i Landskrona och efter att han hade vilat middag gick vi och hämtade H och hennes kompis T. Vi hade en mysig eftermiddag på lekplatsen och det var då den första värmen började kännas.

I torsdags packade vi väskan och åkte på en liten minisemester till Helsingborg. Vi bodde på nya Radison Blu som ligger några hundra meter söder om centrum. Vi åt lunch på stan, barnen somnade i vagnen och J och jag promenerade längs gågatan och sedan ner till strandpromenaden. Vi stannade vid den stora lekplatsen när H vaknade men hon tyckte att det var för många barn där och saknade O som fortfarande sov. De lekte istället på utegymmet när han vaknade och efter en glasspaus gick vi sedan till en annan lekplats som låg lite närmare hotellet. Efter några timmars vila och lek på rummet åt vi middag i hotellets restaurang och maten var helt ok men inte så fantastisk som recensionerna sa. Frukosten morgonen efter var däremot bland de bästa som vi har ätit. Det fanns verkligen allt och lite till och allt var väldigt fräscht. Vi checkade ut och tog sedan båten över till Helsingör. Barnen åt lunch och somnade sedan medan vi promenerade på gågatan och sedan ut till Kronborgs slott. Båtresa hem till Sverige med passkontroll och sedan bilresa till Malmö eftersom O hade en klipptid. Vi var lite tidiga och hann på så sätt även klämma in en klippning av H, smidigt! Vi fortsatte till vårt stamställe med asiatisk buffé innan vi åkte hem för att förbereda H:s barnkalas.

I lördags var vi tidigt uppe och förberedde ännu mer - vi orkade inte särskilt mycket på fredagskvällen... Jag stekte fyra satser pannkakor, vi dukade fram en liten frukostbuffé och strax innan klockan nio kom den första av de tolv gästerna. Det blev ett mysigt kalas med fjorton pyjamasklädda barn som åt frukost, lekte, åt tårta, lekte, hade skattjakt ute i riktig sommarvärme och därefter gick hem. Barnkalas är ett stort minus med att ha barn, kanske det enda. Varken jag eller J är särskilt bekväma i att ordna sådana men vi gör det självklart ändå och det har hittills till och med gått bra alla gånger... Fasar lite för O:s barnkalas - en massa killar inomhus i slutet av oktober känns sådär. Vi klarade oss när han fyllde fyra år eftersom han inte ville ha kalas men nu vill han det så till hösten kommer vi inte undan.

I helgen var det också marknad i byn men barnen ville inte gå i lördags så som vi hade planerat. Vi insisterade ju heller inte... På kvällen åkte vi istället till familjen S i Lund och åt middag. Vi umgås ju ofta och de brukar skämtsamt säga att de gärna hade bytt barn med oss - åtminstone några dagar, för att få lite lugn och ro. De har en snart femåring och en snart tvååring med ganska mycket mer energi och har det lite mer intensivt än vi. När jag kom från köket in i vardagsrummet där alla andra satt och såg film sa min väninna med skämtsam ton: "jaha, då är det bestämt - vi byter så att G följer med er hem så stannar H här hos oss". Jag spann inte vidare på detta men skrattade förstås lite och sen var det inte mer med det. Trodde jag. Efter någon minut såg jag att H såg lite underlig ut och när jag tittade noga kämpade hon med gråten. När jag frågade var det var började hon gråta och kastade sig sedan i min famn och grät hejdlöst. Eftersom inget annat hade hänt som kunde orsaka dessa tårar var det ju uppenbart att hon inte hade förstått skämtet utan trott att det var allvar och blivit både rädd och ledsen. Hon var helt otröstlig och grät i säkert en halvtimme. När vi kom hem och hon skulle somna grät hon igen i flera omgångar och klamrade sig fast vid mig. Helt oväntad reaktion och min väninna var så klart förfärad och ledsen... Det första H sa på morgonen när hon vaknade var "jag ska aldrig flytta ifrån dig och pappa" och sedan återkom hon till detta tema flera gånger under dagen. Skumt! I söndags hann vi annars med en hel del; jag dömde, J och barnen cyklade till en lekplats, vi åkte en snabbis till marknaden så att barnen fick åka en karusell och sedan kom min syster och småkusinerna en stund och lekte i trädgården.

Igår var det så dags att återvända till jobbet och allt kaos som det innebär. Många saker ska knytas samman nu mot slutet och det är en hel del som hänger i luften. Det blir inte bättre av att rektor är helt utarbetad och hade behövt vara hemma men ändå kämpar på efter bästa förmåga. Jag försöker att inte jobba lika mycket som innan - helt enkelt eftersom jag inte orkar. Jag tänker inte gå in i någon vägg, verkligen inte.

Imorgon är det dags för Kalvin-knatet och barnen är väldigt förväntansfulla! O har någon ny ovana att hitta på massor av saker på kvällarna istället för att somna så han lär vara ganska trött imorgon eftersom han somnade efter halv nio ikväll... Han är ju inte så mycket för förändringar så han sover fortfarande i lång pyjamas och hade gärna haft vinterjacka om han hade fått. Undrar när shortsen kommer på i år? Förra året fick vi mer eller mindre tvinga på honom dem första gången och sedan gick det bra. Antar att det blir något liknande i år också...

Nu ska jag se klart på Eurovision-semifinalen från Stockholm, efter en dryg halvtimme känns det som ett väldigt proffsigt arrangemang!

Hur blev det så här?

Det frågade jag och J varandra en morgon nu i veckan när vi skulle säga hejdå innan jag åkte till jobbet. Hur hamnade vi i att båda jobbar heltid och dessutom mer än heltid? Vi som hade bestämt att jag aldrig skulle jobba heltid så länge barnen är små och kanske inte heller när de blev stora. J gick från ett heltidsjobb som han först utförde på halvtid och mot slutet kanske på max åttio procent - men med full lön hela tiden. Nu har vi både jobb som kräver mer än heltid och dessutom mer ansvar. Jag tycker egentligen att det är kul och hade på ett sätt kunnat jobba ännu mer - men bara om jag inte hade haft familj. Att få ihop det berömda livspusslet med familj, hund, jobb, hus, fritidsintressen, vänner etc - det är det som är det kluriga, inte jobbet i sig egentligen. Jo, vi har ganska ansvarsfulla och krävande jobb som hade varit jobbiga oavsett omständigheterna men om vi hade bott i en lägenhet utan barn hade livet ändå sett annorlunda ut.

Nu vill jag självklart inte för allt i världen byta ut vårt nuvarande liv mot ett sådan scenario. Däremot tänker jag ofta på om det är värt att jobba så mycket som jag gör nu. Visst, vi har båda två bättre inkomster nu än någonsin tidigare, med råge till och med. Pengar blir man ju dock inte lyckligare av även om de är bra att ha. Hade jag kunnat gå till ett mindre ansvarsfullt jobb på deltid med en ganska mycket lägre grundlön men haft mer tid med barnen och framför allt inte varit lika stressad? Hade jag trivts med det? Svårt att veta men den enda gången jag har haft högt blodtryck var när jag jobbade på Malmö högskola och hade för lite att göra så det säger väl en del.

Sju och en halv vecka kvar att jobba, mycket att få på plats innan dess. Jag har inte sett fram emot min semester på detta sättet på ganska många år. Det ska bli enormt skönt att släppa allt och bara njuta av berg, natur, god mat, hotellnätter, tid tillsammans utan en massa måsten - bara vara, vi  fyra! Jag ska passa på att ta en ordentlig funderare under dessa veckor som är kvar av läsåret för att sedan ta beslut om hur jag ska göra till hösten. Kommer det ut några jobb som verkar intressanta ska jag absolut söka dem och hoppas på det bästa. Det är dock en hel del som ska stämma - lön, arbetsuppgifter och framför allt arbetstider. Det är en fördel med mitt nuvarande jobb, att jag kan lägga upp tiderna relativt fritt. En annan fördel är att jag har tio minuter från dörr till dörr och gratis parkering - det är värt en hel del! Kanske får jag helt enkelt bita ihop, hoppas att nästa år blir bättre och att jag vid denna tid nästa år har lärt mig en hel del som jag kan ha nytta av i mitt fortsatta arbetsliv.

Det är bra att skriva ner tankar på pränt - återkommer med lite pappatankar som också rör sig i huvudet....