Mormor borde ha varit med och delat glädjen...

Idag är första gången som jag känner att jag saknar mammas närvaro sedan hon dog. Det var årsmöte på ryttarföreningen idag och jag har inte varit på ett sådant på väldigt många år och hade inte tänkt gå idag heller men tidigare i veckan kom ett mail från tävlingskommittén om att någon i vår familj skulle få ett pris och att det därför hade varit roligt om vi kunde närvara. Jag hade tänkt vara i mammas lägenhet och röja men ändrade om så att jag tar det imorgon istället. Årsmöte i den föreningen har jag varit på åtskilliga gånger och ibland har det gått väldigt vilt till med höga vågor och öppna konflikter mellan olika "falanger". Så här i backspegeln kan jag tänka att det berodde på att många var engagerade och att det då blev lite slitningar när engagemanget drog åt olika håll men kanske var det att föredra framför det icke-engagemang som finns nu..?

Föreningen har ett antal olika vandringspris som olika personer har skänkt genom åren. Från början när vi började engagera oss, i mitten av 1980-talet, fanns det bara två pris som delades ut till de som hade varit sammanlagt bäst på årets fyra klubbtävlingar i hoppning på de två lättaste nivåerna. I slutet av 80-talet instiftade en familj ett pris för den tredje lättaste nivån och en familj skänkte ett pris till den i föreningen som presterat bäst på hopptävlingar utanför klubben och sedan rullade det det på med en rad olika priser som skänktes av olika familjer på 1990-talet. Runt millenniumskiftet hade klubben väldigt många dressyrekipage men det fanns i princip bara priser till de som tävlade i hoppning. Då instiftade klubben tre priser som skulle delas ut till de som varit sammanlagt bäst på de fyra klubbtävlingarna i dressyr som ordnades varje år i de tre lättaste klasserna och samtidigt instiftade min familj ett vandringspris som tilldelades den som hade presterat bäst på dressyrtävlingar utanför klubben. Idag på årsmötet var alla priserna framställda och väntade på att delas ut till nya ryttare.

Vi pratade lite om vår familjs pris i veckan, jag och H, och nu kunde jag visa henne hur det såg ut. Till priset hörde också en pärm där varje ryttare som har fått priset har berättat lite om de tävlingar som ledde fram till att just hen vann. Det var roligt att titta i den och komma ihåg alla ponnyekipage som jag har tränat och som skördade så fina framgångar på tävlingsbanorna. H tyckte att det var roligt att se alla som hade fått priset och de år som ryttaren inte hade skrivit något hade min mamma gjort det, så H kände igen hennes handstil.

Jag trodde att H kanske skulle få ett andra eller tredje pris. Hon har deltagit i samtliga tre tävlingar som ordnades under året - den fjärde blev inställd eftersom anläggningen var stängd pga sjuka hästar - med goda resultat men de har aldrig räckt till en placering. Sammanlagt visade det sig dock att hon hade varit bäst i den lättaste klassen!! Så stolt och glad hon var när hon gick fram för att ta emot priset! När vi kom dit vågade hon inte gå fram och hämta en bulle som föreningen bjöd på om inte jag följde med. Jag skulle inte själv ha någon fika så jag sa att hon fick gå själv eller hoppa över bullen. Till slut hämtade hon en på egen hand och det gick alldeles utmärkt. När hon inför alla människor skulle gå fram och hämta sitt pris och bli fotograferad var det inga som helst tveksamheter - måste prata med henne om detta, om hon reflekterade över det själv...? Stolt som en tupp och just här kände jag att mormor saknades... Mamma har gjort massor för tävlingskommittén på klubben och var engagerad i den fram tills hon flyttade från byn för tolv år sedan. Det var alltid hon som hade hand om priserna och fixade med allt som skulle graveras, räknade ut vem som skulle få vilket pris etc. Hästar och föreningen har alltid intresserat henne och när hon kände intresse för något ägnade hon ju som bekant det intresset mycket av sin fritid så hon var verkligen en eldsjäl för klubben i många år. Det var synd att hon inte fick se cirkeln slutas och se H:s glädje över att ta emot ett vandringspris med hennes och lilla B:s namn samt ett lite mindre pris med båda namnen som hon får lov att behålla. H:s nästa mål blev genast att någon gång vinna vår familjs vandringspris i dressyr. Om hon får en egen ponny känns det fullt möjligt någon gång i framtiden om konkurrensen inte är större än den är nu.

I förra veckan ringde jag det stenhuggeri som gjorde pappas gravsten. Firman fanns med när jag googlade men när jag ringde fick jag meddelande om att numret hade upphört. Jag provade därför ett närliggande stenhuggeri eftersom jag tänkte att de kanske hade flyttat - namnet var nämligen detsamma förutom ortsnamnet. Det visade sig att det som vi anlitade för pappas sten hade stängt för några år sedan när den åldriga ägaren gick bort. Den jag pratade med verkade gammal och erfaren så jag frågade om de hade möjlighet att göra det istället. De skickade en offert och sa att det skulle ta ungefär sex veckor att få stenen på färdig och på plats (de skulle inte ha stenen i sex veckor men det var så lång väntetid innan de kunde hämta den, gravera och lämna den igen).

När vi kom hem från Göteborg låg offerten i brevlådan så i måndags mailade jag och accepterade den. Jag meddelade även datum för urnsättning och bad dem vara klara tills dess, vilket de bekräftade att de skulle kunna vara. Igår hade jag ett missat samtal där mannen som jag hade pratat med hade pratat in på min svarare och bara ville meddela att stenen var klar och på plats! Inga sex veckor här inte... Jag var tvungen att åka dit efter jobbet och titta på den och den blev jättefin! Det kändes plötsligt mindre ensamt och övergivet för pappa när stenen nu var dekorerad med båda namnen. Stenen blev också finare och fick en bättre balans med två än ett namn. Man gör ju så - lämnar plats för nästa som ska dö... Dessutom kändes det helt rätt att vi bestämde att mamma skulle ligga i samma grav! Det var fint att se namnen ihop och det är ju ändå i denna by som mamma levde större delen av sitt liv. Här bodde hon i nästan fyrtio år och här hade hon ett sunt och normalt liv (om det nu finns ett sådant). Som min syster sa idag när vi pratade: hela hennes liv på den nya orten var ju falskt, en enda stor lögn med vissa bitar av det normala livet men ändå inte eftersom hon hela tiden undanhöll sin verklighet för oss. Det hade inte känts rätt om hon skulle ha sin sista vila där! Ja, när hon var sjuk och förvirrad skrev hon att hon absolut inte ville ligga i den ort där hon nu ändå ska ligga, men så sent som i mars förra året sa hon att hon ville bli begravd tillsammans med pappa i vår hemort. Att inte ha dem tillsammans hade varit så fel! Det gav ett lugn inombords att se stenen på plats igår - och nu finns det ingen återvändo...

Mammatankar

I början av veckan fick vi veta att bouppteckningen var registrerad och klar hos Skatteverket så nu kan vi när vi vill gå till de olika bankerna för att skifta boet. Skönt att vi hade gjort allt rätt och slapp komplettera - och skönt att vi inte lät en jurist göra den! Vi sparade många tusenlappar och det var verkligen inte särskilt svårt. Det känns också bra att boet är skiftat nu innan lägenheten ska säljas. Min syster och jag måste nu bara boka tid på bankerna för att flytta över pengarna till våra konton.

Vi har bestämt dag för urnsättning i slutet av mars och jag har pratat med begravningsbyrån som levererar urnan och med stenhuggeriet som ska fixa stenen i god tid innan dess. Den enda erfarenhet jag har av urnsättning är min pappas och det var mycket värre än begravningen. Det var så definitivt. Det blir ju också känslomässigt jobbigt att röra i graven och det blir en påminnelse om att båda mina föräldrar är döda. För barnen tänker jag att det kanske kan bli ett litet avsked till morfar samtidigt som de tar avsked av mormor. De kan om de vill rita teckningar till båda och lägga i graven.

Vi har funderat på vem som ska vara med. Min syster, jag och våra familjer så klart - barnen får välja om de vill vara med eller inte men det verkar det som att de vill. Min moster och hennes man ska förstås också vara med och jag vet inte om mina kusiner också vill komma. När pappa dog var min farbror och hans fru så klart med men även min moster och morbror. Kanske var de med främst som ett stöd för mamma, jag minns inte hur vi resonerade. Kanske var de med för att fylla ut platsen efter min faster, som inte fick vara med. Vi funderade lite på om vi skulle bjuda in min farbror och hans fru nu så att det blev lika men landade i att det blir konstigt att bjuda in dem och inte min faster, som vi ju nu har kontakt med. Det blir även konstigt och lite laddat att bjuda in henne tillsammans med min farbror. Då ska de båda träffas igen för andra gången på 19 år och i så fall vara vid sin brors grav. Det kommer att väcka många minnen från tiden mellan 2001 och 2003 och det känns bäst om vi undviker att de träffas just där. Efter urnsättningen fikar vi hemma hos oss så att vi får lite tid att prata.

Om några veckor ska vi på "syjunta", min syster och jag. Från början, i början av 1980-talet, var de sex småbarnsmammor som träffades regelbundet och sydde, stickade, broderade eller virkade en kväll i månaden samtidigt som de fikade. Efter något år blev de fem när en var tvungen att prioritera sitt sjuka barn, på 90-talet blev de fyra när en flyttade från byn och för ca tio år sedan blev de tre när ytterligare en flyttade längre upp i landet. Nu är de bara två kvar... Min bästa barndomskompis mamma (som H nu har utnämnt till extramormor) och mamman till min bästis, som jag slutade umgås med i slutet av mellanstadiet när vi växte ifrån varandra. De ville träffa mig och min syster för att prata om psykopaten och lite annat som har kommit fram sedan mamma blev sjuk. De har ju som de flesta andra en helt annan bild av mamma än den vi har och de är lite chockade över att de egentligen inte alls har känt henne så bra som de trodde. Det blir bra att vi kan sitta ner tillsammans och prata i lugn och ro. Jag har pratat ganska regelbundet med H:s "gudmormor" men det är förstås ännu bättre om vi kan prata med båda samtidigt.

I måndags fyllde "gudmormor" eller extramormor 75 år så då åkte vi dit hela familjen för att överlämna en blomma och ett litet arv från mamma i form av en karaff och sex glas som K gärna ville ha och hade erbjudit sig att köpa av oss. Det var meningen att det bara skulle vara jag och H men när J behövde åka till Italien denna veckan, fick jag bearbeta och förbereda O på att även han behövde följa med. Nu ställde ju J in sin Italienresa på grund av Corona-viruset så då bestämde vi att hela familjen följde med och uppvaktade. Det var fullt hus med barn och barnbarn och lite andra släktingar och vi fick lite smörgåstårta trots att vi precis ätit middag och även vanlig tårta så klart. Det är alltid så kul att träffa hela deras familj och jag slogs av hur lyxigt det är att min väninna har båda sina föräldrar kvar i livet. Även om de har några mindre krämpor är de pigga och i stort sett som de alltid har varit. Deras barnbarn är mellan 14 och 19 år och i år kommer de att få vara med när deras äldsta barnbarn tar studenten. Det är inte lönt att vara bitter och tänka "tänk om mina föräldrar..." men det blir väldigt påtagligt hemma hos dem eftersom de bor ett hus bort från mitt föräldrahem. Det är knepigt att försöka tänka sig hur livet hade kunnat se ut om båda mina föräldrar hade varit i livet och om de hade bott kvar i vårt hus. Någonstans tror jag att jag kanske inte hade haft det liv jag har nu. Jag hade kanske varken haft man eller barn om min pappa inte hade dött. Det är jättekonstigt att tänka så men jag är inte helt säker på att jag hade tagit tag i mitt liv och gått i terapi och fått hjälp med mina privata problem om inte pappa hade dött. Kanske hade jag det men troligtvis inte. Jag hade möjligen kanske skaffat barn på egen hand eftersom min längtan efter barn alltid har varit stor men den personliga utveckling som jag gjorde mellan 2003 och 2007 är jag inte säker på att jag hade gjort om jag inte hade varit tvungen att gå i terapi för att hantera sorgen och saknaden efter pappa och hela historian runt hans sjukdom och bortgång.

Livet blir väl sällan som man har tänkt sig men det kan bli väldigt, väldigt bra ändå - även om man mister en förälder och även om man är föräldralös lite tidigare än man hade tänkt sig. 

Hästfest i ett blåsigt Göteborg

I fredags åkte vi till Göteborg eftersom H fick biljetter till Gothenburg Horse Show i julklapp. Jag visste inte om hon skulle gilla det, om det kanske skulle vara för mycket ljud och intryck, om hon skulle orka sitta still och hålla intresset uppe med alla ekipage etc men det var inga problem! På fredagen började vi med att gå på den stora mässan som anordnas i anslutning till hästshowen. Det känns som att den var större förr med fler utställare men det var kanske bara en känsla. Det jag reagerade på var att allting är med "fancy" nuförtiden. Det är likadant på Falsterbo Horse Show. Det är bubbel, vinbarer, dyra maträtter, dyr fika och allmänt snobbigt. Känns som helt fel fokus när det är idrott åskådarna ska titta på och när det är väldigt många unga i publiken.

H letade främst efter tävlingskavaj, ridbyxor och ridskor men det fanns inte så mycket sortiment för barn utan mest kläder för vuxna och utrustning till hästarna. Det är helt galet så mycket grejer det finns och så väldigt mycket onödiga och opraktiska sådana. Vem behöver exempelvis ett par helglittriga boots - skydd som hästarna har på sig i hagen för att inte trampa av sig skor alt trampa på sig själva när de rids? De ska ju ändå bara bli leriga och smutsiga.

Efter ett par timmar hade vi fått mer än nog och gick tillbaka till hotellet. J hade bokat fel hotell så det var en bit att gå. Vi ville bo på Gothia Towers men det var så klart fullt eftersom vi var sent ute så då sa jag till J att boka Scandic Opalen som ligger bara några 100 meter från arenan. Han råkade boka Scandic Rubinen istället som ligger på Avenyn. Inte superlångt att gå men väldigt långt om det regnar och blåser halv storm... Vi hann upp på rummet och vila tio minuter innan det var dags att bege sig till en restaurang för att hinna äta innan vi skulle vara på plats och titta på kvällsklasserna. Vi åt på en italiensk restaurang som låg mellan hotellet och arenan och H njöt av ensamtid med mig. Klockan 18 var vi på plats i arenan och såg första klassen av Världscupen samt ytterligare en hopptävling. Det blev svensk seger och även svenskt på andra plats så det var extra roligt eftersom vi fick sjunga "Du gamla, du fria". Tävlingarna varade till ca 22.30 men en stund efter klockan tio gav vi upp eftersom det ändå var en klass uppdelat i olika grupper. Vi hoppade helt enkelt över den sista gruppen av fem eftersom den ändå inte innehöll några kända ryttare. J var snäll och hämtade oss eftersom det blåste storm och regnade. O sov under tiden efter en rolig eftermiddag på Universeum, middag på hotellet och mys i sängen framför "Talang".

Det var tidigt upp på lördagsmorgonen för att hinna äta frukost och vara på tävlingarna till första start klockan nio. J:s kollegas son skulle starta och det ville vi så klart inte missa! Det var en kort klass och därefter paus och besök på mässan igen. H hade bestämt sig för att köpa ett par ridbyxor som hon hade sett dagen innan men hur vi än letade så hittade vi inte just den montern... Vi gav upp och gick in till våra läktarplatser igen för att så småningom titta på final i GP-ponnyn. Den följdes av voltige och sedan det som nästan är den verkliga höjdpunkten - agility! Det är alltid så roligt att se mer eller mindre galna hundar i olika storlekar som klarar hinderna mer eller mindre bra. Oftast tar de över själva och struntar i sina förare och då blir det så klart extra roligt! Efter hundarna blev det gymkhana, en tävlingsgren som är stor i England. Sverige har ett lag och en klubb som tävlar i detta och det är alltid samma klubb år för år som är i Scandinavium. Det har varit samma klubb och samma coach sedan mitten av 90-talet, märkte jag nu i år, och det kändes som att flytta sig bakåt i tiden till alla de där åren på 90-talet då mamma, pappa, jag och min syster hade biljetter till samtliga dagar och såg alla klasser.

Efter gymkhanan var det en ny paus då vi och alla andra gick ut på mässan igen och trängdes. Vi letade vidare efter de där ridbyxorna som H ville ha men hittade inte montern. Som tur var hittade vi en annan monter som skyltade med ridbyxor till bra pris och de såg dessutom ut att vara så smala att de kunde passa H! Efter en stunds köande till provrummet kunde vi konstatera att de satt riktigt bra och H blev lycklig! Om man köpte två par fick man 30% rabatt och H behöver ändå ett par nya vita ridbyxor så det gjorde vi. Sen var det dags för sista hoppklassen och därefter var våra Scandinavium-dagar över för den här gången. H vill definitivt dit igen! J kom och hämtade oss eftersom det ösregnade och stormade och sedan tog vi det lugnt på hotellet några timmar. Vi gick ut och köpte godis till Melodifestivalen och fortsatte sedan till Pinchos en liten bit ifrån hotellet, där vi åt middag. Trötta barn efter två intensiva dagar däckade direkt när Melodifestivalen var slut och J och jag somnade nog också strax därefter. J och O hade varit på ett flygmuseum strax norr om Göteborg och haft jätteroligt. O var särskilt begeistrad i den flygsimulator som han hade fått prova ett par gånger.

I söndags tog vi det lugnt på morgonen och åt frukost länge innan vi checkade ut och begav oss hemåt. H invigde sina nya ridbyxor på kvällen när hon red lektion på ridskolan. De har en ny, ung instruktör som varken har kunskap eller erfarenhet och denna gången gick det inte alls bra. Hon hade inte koll på gruppen och det bidrog till att ett av barnen ramlade av och barnets mamma blev chockad och ledsen. Jag vill egentligen inte lägga mig i men jag kan inte låta bli när det begås uppenbara säkerhetsfel som drabbar eleverna. Jag mailade ridskolechefen samma kväll men hon tog inte emot det som jag hade hoppats. Jag har erbjudit mig att hjälpa den unga instruktören gratis när jag ändå är där i samband med att H rider men jag vill att det ska ske i samarbete med ridskolechefen eftersom det ändå är hon som ska vara chef... Det är svårt att titta på när det är så mycket som skulle kunna vara så mycket bättre med mer utbildade instruktörer och en bättre fungerande organisation. Jag har ju ändå högskoleutbildning i både pedagogik, arbetsrätt, organisation, skolutveckling och ledarskap och har fått bra vitsord på många olika arbetsplatser så jag tror inte att jag är helt fel ute när jag säger att en organisation inte fungerar optimalt och att personalen som är anställd för att undervisa inte har tillräcklig kompetens för sitt uppdrag. Självklart har jag ett hjärta i föreningen efter ett engagemang i många olika roller som har varat i snart 35 år och det är väl också därför som det är extra tråkigt att se verksamheten som den är nu.

Familjetid i Tyskland

Mitt i allt kaos har vi ju ändå hunnit med att umgås, bara vi i familjen. På höstlovet var vi i Berlin under fyra dagar och kopplade bort allt som hände hemma. Vi bodde på ett hotell som vi valde med tanke på O, bara en station ifrån Bahnhof Zoo. Vi hade sagt att det var ett test för att se om de klarade av att vara en en storstad utan alltför mycket gnäll eftersom de gärna vill åka till London och gå i Harry Potters fotspår. I Berlin lockade vi med ett Legoland inomhus och lite andra roliga aktiviteter för barn. Nu är det så länge sedan vi var där att jag knappt minns vad vi gjorde... Vi flög den korta resan från Kastrup till Berlin och var framme vid hotellet strax efter lunch på onsdagen. På eftermiddagen åkte vi till de forna östra delarna av centrum och gick på DDR-museum. Vi hade inte tänkt oss att ungefär hälften av alla Sveriges höstlovslediga skulle ha samma planer som vi och besöka Berlin denna vecka men så verkade det vara. Dessutom hade tydligen eleverna i Berlin också någon form av Halloween-lov så det var väldigt mycket folk överallt.

Även om det var trångt tyckte barnen ändå att det var roligt att se hur det såg ut i det forna DDR. Man fick prova en Trabant-simulator, titta in i en typisk lägenhet, skriva på en gammal hederlig skrivmaskin mm. Jag skulle visa hur man skrev men insåg att mina fingrar är mycket snabbare nu än de var när jag hade maskinskrivning på högstadiet så tangenterna bara fastnade i varandra när jag ville skriva så som jag gör på datorn. På kvällen var vi på barnens favoritrestaurang Block House.

På torsdagen var vi tidigt uppe och iväg för att vara på Legoland när de öppnade. Vi och x antal andra familjer, väldigt många andra svenska sådana. Det var fint och roligt uppbyggt men för mycket folk på för liten yta så efter två-tre timmar var barnen nöjda. Vi åkte till Alexanderplatz för att gå på det stora varuhuset där och visa barnen lite av hur den delade staden såg ut innan 1990. Jag var i Berlin på klassresa våren 1990 och är väldigt tacksam för att jag fick uppleva DDR, även om det var en viss frihet sedan ett halvår tillbaka när vi var där. Vi softade lite på hotellet och tog oss sedan iväg till en annan Block House-restaurang eftersom barnen så gärna ville äta där igen...

Under fredagen tog vi det lite lugnare på morgonen och njöt av hotellets fantastiska frukostbuffé. Den var lite annorlunda men väldigt fräsch och fin. Vi besökte Berlins aquarium eftersom vi hade läst om en stor glashiss som skulle finnas där. Man skulle åka i en enorm cylinderformad hiss så att man fick känslan av att vara under vatten tillsammans med fiskar och hajar. Den visade sig vara under renovering så vi fick nöja oss med att titta på det vanliga akvariet. Vi åt lunch på Subway och gick sedan till Fernsehturm och "Little Berlin" - ett miniatyrmuseum över Berlins historia. Barnen tyckte att det var sådär men vi tyckte att det var roligt... Vi tog oss även till Brandenburger Tor och Checkpoint Charlie för att visa barnen lite historia. Vi fikade på helt underbara tårtor på KaDeWe och sedan gick jag och H lite på stan medan O och J åkte till hotellet. Det regnade på kvällen så vi åt på en italiensk restaurang som låg mitt över vårt hotell.

På lördagen var det dags att åka hem igen. Planet gick på eftermiddagen så vi hann med ett par timmar på Berlins zoo innan det var dags att ta sig till flygplatsen. Vi var där 2012 men det vi främst minns av den resan vara att H mådde väldigt dåligt och bara ville sitta i vagnen eftersom hon vägrade bajsa borta. Vi mindes dock att det var ett roligt zoo med många vilda djur men nu höll de tyvärr på att renovera just den delen av anläggningen... Vi såg dock en nyfödd liten pandabebis på monitor - jättegullig! Resan hem gick bra och vi var alla överens om att barnen nog kommer att klara av London.

Det är snart en tradition att vi åker till Tyskland på jullovet och det gjorde vi även i år. De senaste åren har vi åkt dagarna mellan nyår och trettondagen. Vi har börjat med en natt i Lübeck för lite shopping och avkoppling på mysigt hotell och sedan fortsatt till Weissenhäuser Strand där vi har bott två eller tre nätter. De första gångerna var det inte alls mycket folk där under denna period men i fjol var det väldigt trångt. Vi tänkte att det berodde på att de höll på att bygga om så att vissa delar var avstängda men nu hade de öppnat tillbyggnaden och det var ändå galet mycket folk. Vi bestämde ganska snabbt att detta nog var sista gången som vi åkte dit på jullovet...

Vi körde direkt från båten till City, en stormarknad där det är fördelaktigt att handla det mesta, bl a vin och öl. Vi fortsatte sedan in till stan och letade upp ett för oss nytt hotell i västra delen av centrum. Vi brukar annars bo precis vid Holstein Tor. Vi valde detta hotell eftersom här fanns en mindre pool som barnen kunde bada i både före och efter middagen. O har ju gått och simmat med skolan under några veckor av höstterminen och efter ett par gånger deklarerade han stolt att nu kunde han simma! Han har ett väldigt bra självförtroende så vi tänkte att han kanske kunde simma lite grann men inte så som han beskrev. Vi borde dock ha vetat att O aldrig ljuger eller hittar på... Han simmade flera längder helt obehindrat, främst bröst men även rygg. H blev lite fundersam när hon såg detta eftersom hon simmar bra bröstsim men inte vågar simma ryggsim. Hon hoppade i igen fastän hon hade känt sig färdig och övade lite ryggsim - väldigt motiverad... Vi åt - så klart - middag på Block House, som även finns i Lübeck.

På fredagen körde vi först till den stora outleten i Neumünster och shoppade främst kläder till O som älskar Ralph Lauren-butiken där. Det gör vi också eftersom det är HM-priser på alla märkeskläder! På eftermiddagen kom vi till Weissenhäuser Strand och gick direkt in på badet - galen ljudvolym och väldigt mycket folk så vi stannade inte så länge. Vi åt middag på den italienska restaurangen som finns på området, precis som vi brukar. På lördagsmorgonen var vi på plats en halvtimme innan badet öppnade för att verkligen vara med dörren in. Vi njöt av att ha en hel bassäng för oss själva och den första timmen var det väldigt skönt att bada. Sen började det fyllas på med folk och strax efter lunch var vi alla nöjda och gick tillbaka till lägenheten för att fixa tacos. På eftermiddagen tog vi en mycket uppfriskande promenad vid stranden - det blåste halv storm men det var ljust och soligt! Därefter var vi på leklandet tills det var dags att äta på Djungelrestaurangen. Söndagen inledde vi på samma sätt som lördagen - i kö i god tid innan badet öppnade och eftersom vi bara hade en familj före oss i kön hade vi även denna dag i princip badet för oss själva en lång stund. Vi badade några timmar tills barnen var trötta och nöjda, åt på Mc Donalds i Oldenburg och styrde sedan hemåt igen.

Vi värdesätter våra små familjeturer högt. Det ger så mycket avkoppling och samvaro att vara borta några dagar, bara vi. Idag styr vi mot Göteborg för mer familjetid - jag och H ska gå på Göteborg Horse Show och J och O ska roa sig på egen hand när vi är på Scandinavium. Vi hinner dock även få tid tillsammans alla fyra och efter de senaste månaderna känns det särskilt välbehövligt att komma bort och släppa allt som hör vardagen till här hemma.

Bouppteckning och lite annat

Ibland går det långt mellan gångerna och ibland, som nu, skriver jag här flera dagar i sträck - eftersom jag främst skriver för min egen och för min familjs del så får det vara så...

Förutom att hantera allt kring mammas sjukhusvistelse, bortgång, begravning och minnesstund ska ju även dödsboet skötas så fort en person avlider. Det är nästan en halvtidstjänst ibland, om inte mer! Det tog inte många dagar efter att mamma hade dött innan det första brevet till dödsboet trillade in och sedan har det bara fortsatt. Samma dag som vi var på begravningsbyrån ringde jag även till Adressändring och ändrade mammas post så att den går direkt hem till mig eftersom jag och min syster var överens om att jag skulle sköta det ekonomiska. Det är ju på ett sätt väldigt enkelt eftersom allt mamma ägde ska delas i två lika stora delar. Vi valde att inte konstra till det och betala räkningar från hennes konton eftersom det var väldigt omständliga procedurer på de två banker där hon hade konton. Istället betalade vi med våra egna pengar - det spelar ju ingen roll eftersom pengarna på mammas konton ändå kommer att tillfalla oss så småningom.

J tog hem hennes bil och gjorde i ordning den för försäljning. Mindre än två veckor efter hennes död hade vi sålt den och fick på så sätt in lite kapital som vi kunde använda till de räkningar som kom. Pengarna varade i ungefär två månader men nu får vi ta av våra sparpengar tills boet är skiftat. Det droppar in en hel del räkningar även till en avliden person... Hyra och el betalar vi så klart fortfarande men det var även en hel del räkningar som släpade efter. Det krävdes många samtal till olika företag, organisationer, föreningar, samfund etc där hon på något vis hade ett avtal eller ett medlemskap. Jag ringde ju många sådana samtal även när pappa dog eftersom mamma inte orkade och då upplevde jag det väldigt jobbigt. Det var jobbigt även nu men inte känslomässigt på samma sätt som med pappa, bara att det tar väldigt mycket tid och att jag ibland har varit tvungen att ringa både två och tre gånger.

Förutom konton på två kända stora banker hade hon även två konton på ICA-banken. De tar priset för omständligast och sämst kundservice - med råge! Mamma hade en skuld hos ICA-banken eftersom hon hade betalat med kreditkort och inte alltid betalat den räkning som kom varje månad. Eller jo, hon hade betalat men inte hela skulden. Det var en sammanlagd skuld på ca 6000 kr så det var inte så farligt men vi ville ändå veta hur den hade uppkommit så vi beställde kontoutdrag från startdatumet för kontona (någon gång 2008) fram tills nu. När vi gick igenom dessa fick vi bekräftat det vi egentligen redan visste. Mamma hade verkligen noll ekonomiskt sinne. Noll. Det visste även pappa och han och jag pratade om detta vid ett tillfälle när vi visste att han skulle dö. Han var orolig för hur mamma skulle klara ekonomin och för hur hon skulle klara av att göra en budget och följa den. Han hade sett min morfars brist på ekonomiskt tänkande och visste att mamma hade ärvt "spenderarbyxorna". Tydligen hade mina morföräldrar goda inkomster men ändå fanns det inte mycket kvar när de gick bort eftersom min morfar gärna bjöd ofta och frikostigt och gärna satte sprätt på de pengar som kom in varje månad.

Av kontoutdragen kunde vi se att mamma hade handlat mer mat än vad som är normalt för ett ensamhushåll. Hon hade ofta en matkostnad på runt 3000 kr, någon månad mer men sällan mindre, och då baserades detta bara på det hon handlat på ICA. Till denna summa ska läggas mat som hon handlade i andra affärer samt den mat som hon åt ute varje månad. Vi hade ju redan insett att hon måste ha lagt enorma mängder pengar på kläder och detta bekräftades med kontoutdragen. Hon kunde en dag ha handlat för 2800 kr, två dagar senare för 900 kr, ytterligare en vecka senare för 1200 kr osv. Det fanns inte en enda månad utan klädinköp. Jag hade inte sagt något om hur mycket pengar hon la på kläder om hon inte samtidigt hela tiden dels hade klagat över hur lite pengar hon hade och hur synd det var om henne, och dels över att hon aldrig hade något att sätta på sig... För några år sedan ville hon att vi skulle dra ner på presenter till barnen och till oss vuxna. Det tyckte vi var självklart - vi ville inte att hon skulle lägga pengar på presenter till oss, det räckte med något litet till barnen när de fyllde år och vid julen. Så här i efterhand hade hon ju mycket väl haft råd att ge barnen presenter och hon hade haft råd att åka på många fler resor - om hon inte hade lagt så sjukt mycket pengar på kläder och prylar...

Att hon hade fått en skuld var heller inte konstigt. Hon hade inte klarat av att ha ett kreditkort. Vi har ett kreditkort där vi samlar poäng på SAS men vi använder det mycket restriktivt, t ex till större inköp som möbler, resor och andra större utgifter. Vi använder det även när vi är på semester för att samla alla utgifter på ett ställe. Vi är ändå hela tiden medvetna om ungefär hur mycket pengar vi kommer att få betala i slutet av varje månad när fakturan kommer. Självklart betalar vi hela beloppet i samband med att vi betalar alla andra räkningar. Så hade inte mamma gjort... Hon hade satt in lite pengar då och då på kreditkortet, helt utan rutin. Ibland satte hon exempelvis in 3000 kr den 16/2 för att sedan den 19/2 sätta in ytterligare 2000 kr trots att hon hade en skuld på över detta belopp. Inte en stor skuld men om skulden är 5867 kr och man sätter in 5000 kr så får man ju ändå betala ränta på 867 kr. Varför bara inte betala av hela beloppet när man ändå sätter in pengar? Några månader hade hon gjort flera mindre inbetalningar så att hon låg på plus men några månader hade hon sedan inte satt in något alls. I min värld betalar man antingen skulden varje månad eller så har man en stående överföring samma dag varje månad så att man vet att det alltid finns pengar till kreditkortsräkningen. Så resonerade uppenbarligen inte min mamma...

När pappa dog tog vi hjälp av en jurist som gjorde bouppteckningen. Det var ju lite knepigare då eftersom dödsboet skulle delas och förvaltas på ett annat sätt, eftersom det fanns arvsskatt och gåvoskatt och eftersom pappa hade pengar som var placerade utomlands. Begravningsbyrån var snabb att erbjuda sina tjänster men skulle ha ca 8000 kr för att göra en bouppteckning. Så svårt kan det väl inte vara, tänkte jag, och kollade lite på Skatteverkets hemsida. Där fanns tydlig och bra hjälp och eftersom vi ska dela allt mitt av kände vi att vi borde kunna göra bouppteckningen själv. Vi hjälptes åt att sammanställa allt, hade ett förrättningsmöte som man formellt ska ha, utsåg två förrättningsmän som medverkade (J och min svåger) och skickade sedan in allting för ett par veckor sedan. Nu väntar vi bara på om den vinner laga kraft eller om vi måste komplettera med några uppgifter.

Med tanke på pappas omsorg om oss och med tanke på hur orolig han var för att det kanske inte skulle finnas så mycket pengar kvar till oss om mamma förvaltade ekonomin, känns det bra att dödsboet inte är helt tomt. Så här i efterhand var det bra att mamma betalade ett överpris för sin lägenhet 2007. Den hade ett utgångspris på strax över två miljoner och hon gav nästan tre - ytterligare ett bevis på att hon inte hade ekonomisk koll. Vi försökte säga att man måste sätta en gräns för sig själv i en budgivning och inte gå över den men hon lyssnade inte på det örat - "jag SKA ha den lägenheten". Om hon inte hade betalt så mycket hade hon haft mer pengar att spendera på annat men nu har de varit låsta i bostaden och det var ju på ett sätt bättre. Vi kan inte sälja den med så mycket vinst men å andra sidan blir skatten heller inte så hög då. Ett arv är ju aldrig några roliga pengar att få så egentligen bryr vi oss inte så mycket om hur mycket pengar det blir kvar men det hade inte känts rätt mot pappa om det inte hade funnits några pengar alls.

Eftersom barnen har fått offra mycket mammatid dessa månader och fått tillbringa väldigt mycket mer tid än vanligt i mormors lägenhet, vilket de inte har tyckt var så roligt, har vi bestämt att vi ska åka till Legoland tillsammans när allt är över. Vi ska kosta på oss att bo på det fina Legohotellet och inte bry oss om att allt är tokdyrt och att den danska kronkursen är galen... Det är vi värda! Vi pratade om att vi skulle åka till Legoland med mamma som i våras med det hann vi aldrig med. Nu får vi göra det utan henne. Imorgon åker vi till Göteborg där H och jag ska titta på hästtävlingar - ytterligare en sak som jag hade tänkt att hon kunde följa med på. Jag tänkte det redan förra året men då kändes H lite för liten så därför var min plan att ge henne biljetter i födelsedagspresent och boendet i julklapp. Det kunde ha blivit en resa med henne, min syster, H och jag. Vi var på Göteborg Horse Show många gånger under 90-talet, hela familjen, och jag tänkte att hon kanske hade kunnat tycka att det var roligt att komma dit igen. Vi försökte verkligen att få med henne på saker för att skapa gemensamma minnen tillsammans med barnen men det enda hon egentligen ville var att åka till Bakken en gång varje sommar. När vi föreslog andra saker var hon aldrig särskilt entusiastisk. Det var ju inte så att vi tyckte att hon var jätterolig att umgås med men vi försökte ändå många gånger och när vi var i Tyskland i samband med hennes sjuttioårsdag upplevde vi att hon hade det trevligt.

När jag tänker på hennes ovilja att umgås blir jag bara irriterad och ledsen. Det är inte kul att känna sig bortvald av sin egen mamma. Min syster och jag har sagt många gånger att det egentligen inte spelar så stor roll att hon valde bort oss men det som kändes var att hon valde bort våra barn - det finaste vi har. Det fanns också en bitterhet hos oss båda över att han som hade blivit världens bästa och mest närvarande morfar aldrig fick chansen. Hon som fick den valde att inte ta den.

Mer lättnad än saknad...

Det har gått tre månader sen mamma dog och hur märkligt det än kan låta, saknar jag inte henne. Får man ens lov att skriva det? Det är otroligt sorgligt att jag mer känner en lättnad än en saknad men det är så det är. Jag, som har saknat min pappa i snart sjutton år, saknar honom fortfarande varje dag och ännu mer nu när vi har gått igenom allting i mammas lägenhet och hittat väldigt mycket som påminner om honom. Jag vet hur det känns att sörja och sakna någon men jag känner inte alls dessa känslor när det gäller mamma. Det var otroligt jobbiga veckor när hon var sjuk och det var verkligen en fruktansvärd sjukdom som hon drabbades av men jag saknar inte att hon inte finns här. Hon har liksom inte funnits där så mycket när hon levde heller.

Min mamma tog mycket energi. Som hennes vuxna barn kände jag ett ansvar för henne och hennes välmående, en plikt att hålla någorlunda koll så att hon mådde bra. Hon ringde väldigt sällan för att kolla läget. Ofta kunde det gå två veckor utan att vi hördes och när vi då gjorde det, var det för att jag ringde och hörde så att hon levde. Ofta var våra samtal lite krystade och ibland hade vi inte så mycket att säga varandra. Hon redogjorde i detalj dag för dag vad hon hade gjort sedan vi hade pratat senast och pratade mest om sitt liv, sina väninnor och bridge. Jag fick ofta sticka in något om barnen eller själv ta upp något från vårt liv eftersom hon inte alltid frågade hur det var med oss. Ibland var hon mer engagerad och kunde själv ringa och kolla läget men det var mer i undantagsfall än en vana. Hon höll sig alltid lite på avstånd, det fanns liksom aldrig något riktigt engagemang på djupet. Kanske mer en plikt även från hennes sida - man ska ringa sina barn då och då, man ska ha lite koll på hur det är med barnbarnen när släkt och vänner frågar. Hon var alltid noga med att ta foton på barnbarnen när hon var här, förmodligen för att kunna visa väninnorna att hon var en engagerad mormor. Det var nämligen den bild hon hade gett de flesta. Hon behövde väl ett alibi för att hinna träffa psykopaten och inför sina vänner blev hon då väldigt upptagen med att passa barnbarn (vilket hon gjorde väldigt, väldigt sällan) och när hon pratade med oss spelade hon bridge i stort sett varje dag.

Jag har länge tänkt att det nog kommer att vara så här. Jag har sagt det till flera olika personer genom åren - att jag redan har sörjt den mamma jag inte har haft och att jag troligen inte kommer att vara så ledsen när hon går bort. Många har reagerat på att det låter krasst och kallt men det är så det verkar bli. Jag har gråtit floder över min mamma medan hon var i livet, jag sörjde den ickerelation som vi hade redan i början av 2000-talet när jag fick i terapi i samband med pappas bortgång.. Som dotter har jag varit arg på henne, jag har varit besviken, jag har varit sårad, jag har varit ledsen, jag har känt mig kränkt av många uttalande som hon har gjort mot mig som person och mitt utseende. Som beteendevetare har jag förundrats över hennes personlighet, hennes ickeförmåga som förälder, hennes ickeförmåga att visa kärlek och känslor, hur alla har lovprisat henne på olika sätt som både vän, föreningsmedlem och kollega och hur ingen har sett de sidor av henne som jag har sett. Som mamma har jag reflekterat över vad som har gått fel när man inte kan visa kärlek och ömhet i förhållandet med sina barn, när man inte kan älska sina barn villkorslöst, när man kan göra skillnad på sina barn och behandla dem olika, när man kan kränka sitt eget barn verbalt. Hur kan man inte bara älska det finaste man någonsin har fått och vilja vara i deras närhet så mycket det bara går? Ett barn väljer inte sina föräldrar och kan inte förväntas älska dem men en förälder väljer att skaffa barn och har en skyldighet att älska dem.

Jag tittar på foton från min barndom och lägger märke till alla bilder där pappa har armen runt mig eller min syster, där vi går nära och trivs i varandras närhet, där han kramar oss, där han skrattar och där vi skrattar tillsammans. Det finns inga sådana bilder med mamma. När jag är riktigt liten ser hon glad ut när hon tittar på mig men pappa lyser med hela sig när han håller i mig. Han är stolt och lycklig, hon är åtminstone glad. Jag vet att man kan älska någon även om man inte kan visa det och jag antar att min mamma älskade mig på sitt sätt, åtminstone under mina första år i livet. Jag vet med säkerhet att hon inte gillade mig som tonåring och ung vuxen och att vi ändå har kunnat ha någon form av fungerande relation de senaste femton åren beror nog främst på att jag medvetet har ändrat mitt förhållningssätt gentemot henne. Efter några år i terapi insåg jag att jag måste förlåta henne om jag vill fortsätta att ha henne i mitt liv. Jag var tvungen att tänka att hon har gjort så gott hon har kunnat och att hon helt enkelt inte har haft förmåga att bli den mamman som jag hade behövt. Psykiatern som jag gick till under flera år ville att jag skulle bjuda med mamma till ett trepartssamtal men det var ju helt omöjligt. Mamma hade aldrig förstått vad hon skulle göra där. Hon trodde att alla mina terapisamtal handlade om pappa och möjligen lite om mig själv men att jag pratade om hennes och min relation hade hon ingen aning om. Hade jag tagit med henne hade hon dels varit väldigt obekväm i hela situationen och dels bara tagit på sig offerkoftan och sagt att "det här är tacken för allt man har gjort..". Jag valde att ha en ickerelation till min mamma, att prata om väder och vind, om hästar, om ytliga saker. Jag blev tidigt den vuxna i vår relation rent intellektuellt och när pappa dog fick jag ofta vara mamma till min mamma.

Min mamma ville aldrig ha barn och kanske skulle hon heller inte ha haft det. Hon och jag var så olika, både till utseende och som personer. Min syster och hon är mer lika på flera sätt och kanske var det därför som hon alltid tyckte bättre om henne. Min mormor tyckte att det var viktigt med utbildning och självständiga kvinnor och var troligen besviken när mamma valde lättaste möjliga väg genom skolsystemet och inte tog studenten. Hon blev allt annat än självständig eftersom hon träffade pappa när hon var sexton år och hängde upp mycket av sitt liv på honom. Hon ville inte jobba mer än nödvändigt och hade heller inget driv när det gällde jobb och karriär. Hon var nog ganska nöjd med att vara hemmamamma eller arbeta deltid och leva på pappas lön. Kanske var det därför som hon alltid såg ner på mig och mina högskolestudier och inte intresserade sig för dem. Medan pappa var stolt som en tupp över att jag inte bara tog en utan två akademiska examina, visade mamma inget intresse alls. Tvärtom fick jag ofta kommentar som "du som är en sådan besserwisser", "du som har läst så mycket", "du som kan så mycket om psykologi och sånt" i en nedlåtande ton. Jag lägger verkligen ingen värdering i om en person är hög- eller lågutbildad men de flesta föräldrar brukar ju ändå vara nöjda om deras barn utbildar sig. Om inte annat brukar det ju oftast ge högre lön och skapa större trygghet om man har en högre utbildning, och är det inte det man vill för sina barn - att det ska gå bra för dem på olika sätt? Min mamma var snarare avundsjuk på att jag och J tjänar relativt bra och att vi kunde göra resor, köpa saker vi ville ha etc. Jag fick ofta kommentarer som "ska ni resa bort nu igen?", "har du nya kläder nu igen?", "ska ni verkligen köpa ny bil igen?". Även om hon aldrig sa det rakt ut kändes det som att hon inte unnade oss det liv som vi lever - och då lever vi verkligen inget överdådigt liv på något sätt. Vi lever som vanliga medelsvenssons men ser efter vår ekonomi och sparar för att kunna lägga mycket av våra pengar på resor och upplevelser tillsammans med barnen.

Nej, jag saknar inte min mamma. Jag kanske kommer att göra det så småningom men jag tvivlar. Vi har alla mammas och pappas syskon kvar i livet och det är en trygghet. Jag kan fortfarande prata med min faster och min moster om pappa och mamma och deras liv och jag slås över hur mycket mer gemensamt jag har med dem jämfört med mamma. Vi kan prata på en helt annan nivå, de uppskattar våra samtal, de tycker om mig och bryr sig om. När min faster går bort, kommer jag att sörja och sakna henne otroligt mycket men jag känner inte så för mamma. Det är ledsamt och sorgligt och jag önskar så att det hade varit annorlunda. Undrar vad barnen tänker...? Mormor dör men allt verkar vara som vanligt med mamma, hon verkar inte särskilt ledsen... De har inte reagerat nämnvärt men de hade ju heller inte någon närmare relation med sin mormor och saknar nog inte henne så mycket i sina liv. Vi pratar mycket om henne så de har chans att uttrycka saknad och att vara ledsna men de har inte varit det.

Mitt mål är sedan länge utstakat - jag ska bli en så mycket bättre mamma till mina barn än min mamma har varit till mig! Återstår att se om mina barn tycker att jag lyckas...

Att försöka hantera en psykopat

Vi har ju under många år vetat att vår mamma spelade bridge med en man som vi tyckte var ganska märklig. När mamma lärde känna honom och vi förstod att han var knappt fyllda femtio år och sjukpensionär anade vi att allt inte stod rätt till. Han var tydligen sjukpensionär pga sin hörsel men om man kan leva ett aktivt liv och gå på konserter, väljer att umgås med många personer samtidigt i en miljö där det blir samtal och sorl - kan man då inte klara av att sköta någon form av arbete? Hur många män knappt fyllda femtio år väljer att umgås med pensionerade damer och omge sig med dem? Vi förstod att de umgicks utöver bridgen men eftersom han var gift - i och för sig med en psykiskt sjuk kvinna men ändå gift - så utgick vi ifrån att de hade någon form av vänskapsrelation. Det var hela tiden något som inte kändes rätt med denna man och efter att ha träffat honom en gång och hälsat på honom, förstod jag direkt att han inte var helt och fullt som alla andra. Man både såg det på honom och märkte det direkt på hans beteende.

Aldrig hade vi väl trott att vår mamma hade en relation med denna man under tio års tid. Jag hade verkligen högre tankar om min mamma än så. Jag trodde absolut inte att hon skulle ge sig in i en relation med en gift man. Jag trodde kanske inte att hon skulle träffa någon man överhuvudtaget eftersom hon sällan eller aldrig visade känslor mer än på ett ytligt plan. Det gällde egentligen alla människor, inklusive barn och barnbarn. Ingen hade väl blivit gladare än vi om hon ändå hade träffat en trevlig man som hon kunde umgås eller leva tillsammans med och som kunde vara en extramorfar för våra barn. Nu valde hon alltså att umgås med en psykiskt sjuk man som utsatte henne för psykisk misshandel under väldigt lång tid. Jag visste att hon var en svag person som inte kunde fatta beslut eller stå för sina åsikter men så svag trodde jag inte att hon var. Jag trodde definitivt inte att hon skulle låta någon trampa på henne på det sätt som han har gjort och om någon nu ändå försökte det, trodde jag att hon skulle ha vett nog att bryta med en sådan man eller åtminstone be om hjälp att bryta med honom.

Förutom att jag är djupt besviken på min mamma och det liv hon har valt att leva under de senaste tio åren, känner jag även en enorm frustration över att aldrig kunna prata med henne om detta. Jag vet att jag kanske inte hade fått några klara svar om jag konfronterade henne med allt vi vet nu och jag vet att hon säkert hade kunnat välja honom framför oss men den risken hade jag kunnat ta. Vad rörde sig i hennes huvud det sista decenniet i hennes liv? Hur kunde hon falla för en psykiskt sjuk man som behandlade henne så illa? Hur kunde hon inte direkt märka det som vi och många med oss märkte bara genom att byta några ord med honom? Bara genom att se honom? Man kan inte hjälpa hur man ser ut, det är inte det jag menar, men man ser att denna man inte är frisk och när han öppnar munnen märker man det direkt om inte annat. En väldigt obehaglig och ocharmig person på alla sätt. Hade det åtminstone varit en snygg äldre man med grånade tinningar som uppförde sig som en gentleman men ändå var en skitstövel, hade jag kanske åtminstone kunnat förstå om hon föll för det fysiska eftersom utseende och yta var väldigt viktigt för henne men den här mannen...

Mitt i all ilska har vi även tvingats hantera honom vid ett flertal tillfällen sedan mamma blev sjuk. Först när hon låg på sjukhuset och han skrev konstiga mail till henne där han bad att få besöka henne utan någons vetskap, triumferande berättade att han minsann redan hade hittat en annan bridgepartner som det skulle bli sååå roligt att spela med mm. Därefter när hon låg för döden och vi ändå lät honom komma till sjukhuset för att ta avsked trots allt - vilket vi ångrar så här i efterhand men då tänkte vi mer ur ett medmänskligt perspektiv. Inför begravningen skrev vi ett brev efter att ha hittat lite olika brev hemma hos mamma som visade att han hade kränkt henne vid ett flertal tillfällen, där vi bad honom om att inte komma till begravningen. Om han ändå valde att komma, bad vi honom att inte tilltala eller ta någon som helst annan kontakt med oss. Han skickade ett svar på detta brev där han talade om hur mycket han och mamma älskade varandra och att han absolut skulle komma på hennes begravning men inte prata med oss, vilket han inte heller gjorde.

I mellandagarna hittade vi mammas dagboksanteckningar sedan många år tillbaka och förstod vidden av det han hade utsatt henne för under alla år. Vi förstod även vilken sjuk person han var. Även om han under de första åren kunde ursäkta sig med att han ofta var kraftigt alkoholpåverkad, fortsatte hans mycket märkliga och kränkande beteende även när han blev nykter. Vi förstod även varför vår mamma mer och mer hade dragit sig undan från oss och varför hon aldrig hade tid att träffa oss eller barnbarnen. Hon prioriterade helt enkelt en psykiskt sjuk man som utsatte henne för psykisk misshandel före... Charmigt. Vi förstår så klart att hon var djupt medberoende men det finns ju hjälp att få och både hennes syster och några nära väninnor som umgicks i samma kretsar hade verkligen försökt att hjälpa henne att bryta med denna man men hon ville inte ha deras hjälp.

Samma dag som mamma dog, bara ett par timmar efter att hon hade somnat in, mailade denna psykopat till min moster. Han beklagade inte sorgen, han nämnde inte att mamma hade gått bort överhuvudtaget och visade ingen som helst omtanke om min moster. Han efterfrågade ett vandringspris som hade funnits i bridgeklubben under några år men som hade slutat att vandra 2015. Mamma och han var de sista som hade fått priset och mamma hade därför förvarat det hemma hos henne. Ingen på klubben hade efterfrågat priset och eftersom det inte finns en egen klubblokal hade de väl ingen lämplig plats att förvara det på. Nu påstod psykopaten att mamma och han hade kommit överens om att priset skulle tillfalla den ena om den andra dog men att det så länge skulle förvaras hemma hos mamma. När nu mamma var död bad han min moster att ombesörja att priset överlämnades till honom och undrade om hon kunde göra det påföljande torsdag - fem dagar efter mammas död. Bara någon vecka tidigare hade han skrivit ett tårdrypande mail till mig och min syster om att han inte kunde leva utan mamma men spela bridge som vanligt några dagar efter hennes död gick tydligen bra, liksom att skriva ett mail om ett vandringspris innan hon ens hade hunnit kallna.

Vi kunde inte bry oss mindre om ett fult vandringspris men min moster som är engagerad i samma förening tog väldigt illa vid sig. Dels med tanke på tidpunkten då han skrev mailet och dels med tanke på att han krävde något som inte tillhörde honom. Hon svarade honom något kort om att hon inte kunde ta det med på torsdagen och han höll sig sedan lugn någon vecka. Efter begravningen mailade han min moster igen och bad henne överlämna priset. Hon svarade att hon inte kunde det eftersom hon inte hade det (det tillhörde ju rent formellt dödsboet och hon hade ingen tillgång till mammas lägenhet). Då svarade han att han skulle polisanmäla henne för stöld och mailade samtidigt hela styrelsen. Han skickade även ett brev till min syster där han bad henne prata förstånd med vår moster samt överlämna priset. Han skrev tydliga instruktioner om hur vi skulle lägga det i mammas brevlåda så att han kunde hämta det där. Det var en måndag som vi fick detta brev och på torsdagen samma vecka kom det ett nytt brev i min systers brevlåda, denna gången ställt till mammas dödsbo med krav på att överlämna priset till den rättmätiga ägaren. Han störde även klubbens ordförande, en 83-årig annars pigg dam som nu hade influensa och lunginflammation, och överlämnade samma brev till henne.

Då fick vi nog - allting kändes så obehagligt och tog så mycket onödig energi! Vi hade sedan tidigare tänkt skriva ett brev till honom angående de dagboksanteckningar som vi hade hittat. Vi ville att han skulle veta att vi visste hur han hade betett sig mot mamma och att vi självklart hade polisanmält honom för psykisk misshandel och kränkande behandling om vi hade fått veta detta tidigare. Vi formulerade nu ett skarpt och tydligt brev som vi avslutade med att han aldrig skulle kontakta oss igen. Det har han heller inte gjort men om han hade gjort det hade vi polisanmält honom för trakasserier och begärt besöks- och kontaktförbud. Vi kontaktade även den stackars ordförande för att få hjälp att få ett slut på hans krav. Hon letade igenom en massa gamla protokoll och hittade statuter för priset så att hon svart på vitt kunde visa att priset tillhörde klubben och inte psykopaten. Då släppte han det äntligen. Tänk om vi hade varit helt nerbrutna av sorg och dessutom tvingats hantera detta... Nu har vi ju haft ett annat känslomässigt läge men det har ändå varit obehagligt att hantera en psykiskt sjuk man ovanpå allting. Det blir även extra sorgligt att vår mamma valde att umgås med en person som han, nu när vi på nära håll har sett hur han kan bete sig. Vad såg hon hos denna obehagliga och sjuka man, kan man undra...

Med tanke på allt detta har hennes år i hennes nya hemort solkats ner betydligt. Hon har alltid uttryckt att hon var så glad över att hon flyttade dit men så här i efterhand kan vi nästan önska att hon inte hade gjort det. Eller åtminstone att hon inte hade träffat honom. Beslutet att låta henne vila bredvid pappa känns bra. Det var nog bra att vi inte tog ett beslut direkt i samband med hennes bortgång utan att det fick mogna fram. Vi väljer att lägga henne i en frisk och sund miljö bredvid hennes man som bara ville henne väl. På så vis lämnar hon inget avtryck i den miljö där hon vistades sina sista tolv år i livet och det känns som det bästa beslut vi kan ta även om det går emot hennes sista (och kanske något förvirrade) vilja. Det är vi som lever kvar och vi vill ha våra föräldrar tillsammans. Allt annat hade känts mycket märkligt.

Tillbaka till nutid

Under lång tid har jag försökt sammanfatta vad som har hänt under de senaste månaderna. Igår var det tre månader sedan min mamma gick bort. Nu ska jag försöka återgå till nutid även om den hänger samman med det som har hänt från begravningen, julen och framåt.

Det mesta av vår lediga tid sedan julafton och tills nu har gått åt till att på olika sätt ta hand om mammas dödsbo. Det är mycket som ska skötas, avslutas, beslutas, städas, sorteras, slängas, betalas osv. För ett par veckor sedan kände jag att jag var så otroligt trött och jag ville absolut inte åka till mitt jobb men gjorde så klart det ändå... Jag pratade med min mycket förstående chef och eftersom jag hade en vecka som var lite lugnare i min kalender jobbade jag halvtid och var sjuk halva dagar. Veckan därefter beordrade hon mig att fortsätta med detta utan att behöva fixa läkarintyg så jag gick lite på halvfart ytterligare några dagar, vilket var välbehövligt. Jag känner mig piggare igen och jobbade som vanligt förra veckan.

Det har varit ett enormt arbete att tömma mammas lägenhet. Hon har haft alldeles för mycket plats för en person som är helt oförmögen att fatta beslut. Hon har inte kunnat slänga något eftersom det ju kräver någon form av beslut, vilket har resulterat i att vi har tvingats gå igenom allt som fanns i lägenheten och slänga massor. På ovanvåningen har hon haft en stor klädkammare med hyllor, klädstång och skåp - den var proppfull. Hon har haft ett sovrum med sex normalstora garderober, en stor bokhylla och en byrå - allt var proppfullt. Lägenheten är en trea så hon hade ett extra rum med tre bokhyllor, ett skrivbord och massor med golvyta - allt var i proppfullt. I badrummet hade hon tre olika lägre skåp samt ett högt skåp - proppfulla. Jag vet inte om det är normalt att ha minst 50 flaskor nagellack, fem flaskor nagellacksborttagning och massor med handdukar, lakan och dukar som för länge sedan har sett sina bästa dagar - jag tror inte det... Mängden med kläder beskrev jag i tidigare inlägg - den var helt sjuk! I och för sig var hon inte helt vid sina sinnes fulla på sjukhuset när hon bad mig köpa en ny fleecetröja eftersom hon inte hade någon annan hemma än den hon hade på sig, men jag tror att det var något som hon tänkte ofta. "Jag har inget att ha på mig, jag måste köpa nytt." Vi hittade minst tio olika fleecetröjor i olika färger i hennes garderober. Hon hade dock så mycket kläder att hon inte hade en överblick av vad hon egentligen hade.

Från övervåningen hade hon även tillgång till en vind - på tok för stor för en person som inte kan slänga. Här hade hon satt upp allt som inte fick plats i lägenheten och även om den inte var proppfull eftersom den var så stor, tog den oss lång tid att tömma. På nedervåningen hade hon ett nytt kök med fulla skåp och lådor, ett vitrinskåp som var fullt och en rumsavdelare med lådor och hyllor som också var proppfull. I trädgården hade hon ett mindre, öppet förråd med hyllor och ett större låst förråd med många fler hyllor och rejäl golvyta - proppfullt. Hur många krukor och vaser kan en människa behöva...? Hur många påbörjade säckar jord behöver man? Behöver man verkligen fem sekatörer i en trädgård som man inte har så stort intresse av att sköta? Sist men inte minst hade hon även ett stort, låst förråd i en separat byggnad där varje lägenhet har ett förråd och även här hade hon lastat in sådant som hon flyttade med från vårt föräldrahem men inte orkade sortera eller slänga. Vårt hus är ett en- och en halvplans hus på 178 kvm men jag är helt övertygad om att vi ändå inte har hälften så mycket saker som hon hade - och då är vi ändå fyra personer. SUCK!

Det är verkligen tur att vi är två och att även våra män har hjälpt till då och då. Det mesta av sorteringen har vi dock varit tvungna att göra själva eftersom det bara är vi som kan avgöra vad som ska slängas eller sparas. Vissa delar har jag och min syster sorterat tillsammans men ibland har vi varit i lägenheten på egen hand och sorterat olika delar. Nu ser vi äntligen ljuset i tunneln! För några veckor sedan hämtade en auktionsfirma en hel del, vi har kört massor av säckar till återvinningen och klädcontainrar och nu i lördags hyrde vi ett släp och körde bort två fullastade sådana. För ett par veckor sedan visade vi lägenheten för två olika mäklare och förra lördagen hade vi besök av en stylist som kom med tips och råd inför försäljningen. Min syster är väldigt inredningsintresserad och duktig och jag tyckte att hon hade gjort den jättefin men vi jämför så klart med hur den såg ut tidigare. Helt nya ögon såg andra saker och vi insåg att det var värt de sextusen kronor som stylisten ville ha för att styla hela lägenheten och trädgården. I priset ingick att hon tog med sig egna saker och att vi fick hyra det hon tog med sig i en månad. Hon fixade bl a en dubbelsäng i det ena sovrummet som verkligen blev ett lyft. Det hade ju kostat oss en del att köpa olika saker för att styla ytterligare så detta blev inte så mycket dyrare egentligen och dessutom mer miljövänligt eftersom stylisten återanvänder sina saker. Vi hade ju inte haft någon nytta av det vi köpte så det hade mest känts som slöseri.

I tisdags stylades lägenheten på förmiddagen och fotograferades på eftermiddagen. Den kommer att komma ut på marknaden under denna vecka och sedan kan vi bara hålla tummarna för en bra budgivning... Vi är på inget sätt klara med lägenheten även om den ser fin ut när man tittar på bilderna. Inne i alla skåp gömmer sig fortfarande mycket som ska sorteras, fördelas och tas hem och för att detta ska vara möjligt behöver vi ordna mer plats och förvaring hemma också. För att lyckas med detta behöver vi även städa, sortera och slänga i vårt eget hus... När lägenheten är såld ska vi även göra oss av med en del möbler och andra saker som vi har behållit för visning och slutligen ska allt städas så vi räknar med att lägga ytterligare många timmar där innan allt är klart. Mamma skrev ju små lappar under sin första vecka på sjukhuset, innan hon flyttades till psykavdelningen. Hon skrev bland annat att vi skulle behålla hennes lägenhet men det har vi varken råd eller lust med. Den hade kunnat vara en sommarbostad åt oss men det blir alldeles för dyrt att både köpa ut min syster och betala hyra varje månad.

Något annat som också stod på dessa lappar var direktiv om var hon skulle bli begravd. Att hon ville ha begravning i den kyrka där hon gifte sig, på den ort som hon har bott de senaste tolv åren, visste vi sedan tidigare och det var ju naturligt att den skulle vara där. På en av lapparna hade hon nu skrivit att hon absolut inte ville ligga begravd i den by där vi är uppväxta, där pappa ligger begravd och där hon har levt större delen av sitt liv, vilket hon aldrig har sagt tidigare. Hon har ju varit med och designat sin gravsten och sett ut platsen där hon en gång ska ligga i samband med att pappa gravsattes. Hon ville nu bli begravd i en urnlund på sin senaste bostadsort och hon ville även att vi skulle flytta pappa dit så att de fick vara tillsammans. Från början kände vi att vi inte kunde gå emot hennes vilja och att vi ville försöka ordna så att hon begravdes där hon ville och att även pappa fick en skylt där. Vi hade även planer på att då skriva till hennes namn på pappas sten, vilket man kan göra om man skriver "till minne av" före namnet. Någonting skavde ändå i mig och även i min syster... Skulle inte mamma och pappa ligga tillsammans? Skulle vi ha dem på två olika ställen? Kunde vi gå emot det mamma så tydligt hade önskat på sina lappar och strukit under med tjocka streck?

I helgen tog vi så till slut ett beslut. Vi kan inte göra mamma till viljes när det gäller att behålla hennes lägenhet och vi kan heller inte göra henne till viljes när det kommer till gravplats. Hon ville ligga på sin sista bostadsort tillsammans med pappa och det går inte. Vi kan inte flytta pappa och han hade av olika anledningar aldrig velat ha någon anknytning till den orten. Vi kan alltså inte uppfylla båda hennes önskemål och väljer då att tänka att vi uppfyller det ena - att hon vill ligga tillsammans med pappa. Det blir därför urnsättning i den by där vi är uppväxta och där jag fortfarande bor. De får ligga tillsammans - något annat hade känts mycket märkligt. De hör ju ihop och det känns kanske extra viktigt att markera detta efter allt vi har fått reda på om mammas hemliga och konstiga liv de senaste tio åren. Vi har inga samvetskval för att vi går emot hennes vilja, särskilt inte eftersom hon har ljugit för oss i så många år och valt bort både oss och sina barnbarn i stor utsträckning. Idag har jag tagit kontakt med ett stenhuggeri som kommer att gravera in hennes namn i den gravsten som redan finns och vi har även preliminärbokat ett datum för urnsättning. Det känns bra att ha fattat ett beslut så att vi kommer vidare!

Tacksägelse och förberedelser

Fredagen den 22 november jobbade jag som vanligt och när jag kom hem och tömde brevlådan hittade jag ett brev från Skatteverket som innehöll dödsfallsintyg och släktutredning och det hade även kommit ett första brev till dödsboet. Det blev så tydligt i dödsfallsintyget att vi nu är föräldralösa, jag och min syster. Svart på vitt.

Söndagen den 24 november var vi på tacksägelsegudstjänst i Falsterbo kyrka. Jag lämnade av J och barnen hos kusinerna så att de slapp vara med i kyrkan. Det var söndagen före första advent vilket innebar domsöndagen och det är tydligen en mörk och dyster dag i kyrkans värld så högmässan var ännu tråkigare än vanligt. Dessutom var det nattvard så den var inte bara tråkig utan även lång... Jag och min syster hämtade upp vår moster så att min morbror, mina kusiner och min ena kusins sambo kunde åka i en bil. Mina kusiner var jätteledsna och väldigt berörda eftersom de alltid har tyckt mycket om mamma. Församlingen tände ljus för de som hade dött den senaste veckan och just den delen var en fin ceremoni. Efter gudstjänsten samlades vi allihop hemma hos min moster och morbror för att äta en sen lunch. Barnen roade sig efter bästa förmåga men hade så klart inte jätteroligt... Det var dock skönt att prata lite med våra kusiner om allt som hade hänt. Vi passade på att ta hem mammas bil så att J kunde göra den i ordning för försäljning innan vintern.

Denna söndag var också mammas dödsannons i tidningen. Den blev precis så som vi hade tänkt oss, till skillnad från pappas som var fel när den kom i tidningen. Det var lite konstigt att det samma dag var en dödsannons på en man som hette samma namn som pappa med exakt samma stavning på både för och efternamn (och båda dessa namn kan stavas olika). Dessutom var denne man född samma år som pappa och bara några dagar innan honom, i samma månad...

Efter att den psykopatiska mannen spelat teater på torsdagens bridgekväll bestämde vi oss för att skriva ett brev till honom om vad vi ansåg om detta samt även be honom att inte närvara vid begravningen. Vi påbörjade ett utkast denna helgen men det fick ta ytterligare en dryg vecka innan vi skickade iväg det, vilket var tur eftersom vi denna vecka hittade en del meddelande som han och mamma hade skrivit till varandra. Vi började förstå att allt inte hade stått helt rätt till...

På tisdagen var jag ledig igen för att vara i Falsterbo och fortsätta den röjning av lägenhet som vi hade påbörjat så smått föregående vecka. Vi insåg snabbt att vi hade ett omfattande arbete framför oss... Klockan 10 var det själaringning så då var vi på plats vid kyrkan tillsammans med min svåger för att lyssna på klockorna. På kvällen ringde vår äldsta kusin (min fasters äldsta son) som bor i Stockholm, till min syster för att kolla hur det var med oss. Alla tre kusinerna hade då hört av sig per telefon, vilket kändes väldigt fint, särskilt med tanke på att vi bara har setts ett fåtal gånger de senaste nitton åren...

Dagen efter vaknade jag med förkylning och ont i halsen och ganska snabbt tappade jag nästan rösten så jag fick vara i princip tyst några dagar. Jag passade på att leta bilder till begravningen och minnesstunden, vilket tog lite tid. Jag hade inte så mycket men kom på att barnen fick collage med bilder av mamma i olika åldrar när de döptes så de var i stort sett färdiga att använda. På helgen var vi lite i lägenheten och jag sms:ade även mammas barndomsväninna som bor i Stockholm så att hon skulle veta vad som hade hänt. Hon ringde upp mig och vi pratade en lång stund. Hon ville väldigt gärna försöka komma till begravningen (även om det sedan inte visade sig möjligt). Denna helgen pratade jag även med H:s gudmor och min äldsta barndomsväninna, som dels ville kolla hur det var med mig och dels berätta hur det var med hennes äldsta dotter, som var inlagd på vuxenpsyk pga depression... Hon undrade om jag kunde förmedla kontakt med någon som kunde erbjuda dottern samvaro med hästar eller ridning eftersom hon ville ta upp detta intresse igen och det hade jag ju gärna gjort men där och då hade jag dels inte tid och de kontakter jag kollade med hade heller inte möjlighet.

Onsdagen den 4 december var jag på nytt ledig från jobbet eftersom det var dags för samtal med prästen. Jag fixade olika saker på förmiddagen inför begravningen. Bland annat pratade jag med den flöjtist som skulle spela. Jag och min syster åt lunch hos vår moster och morbror innan det var dags att åka till församlingsgården. Prästen hade mamma själv haft önskemål om. Hon var i vår ålder och verkade bra. Vi berättade om vår situation - om vår inte alltför nära relation med vår mamma och förstås om hennes liv. Det var tur att vår moster var med och kunde berätta om mammas barn- och ungdom eftersom mamma sällan har berättat så mycket själv om dessa perioder och när hon har gjort det har det mest varit negativt. Hon har heller aldrig berättat hur hon och pappa träffades mm. Det gick ju inte att ge en fullständig bild av mamma utan att berätta mindre smickrande sidor hos henne och vi var ju tvungna att förklara varför vi inte var ledsna när vi pratade om allt. Vi framhöll självklart även hennes positiva sidor så att prästen kunde ta upp dessa i griftetalet. Efteråt stannade jag kvar hos min moster för att leta efter fler foton tillsammans med henne och det blev ett tre timmar långt samtal om allt möjligt, kopplat till mammas uppväxt, vårt familjeliv, hennes liv efter pappas död etc. På vägen hem pratade jag även med min ingifta faster som ringde för att kolla hur det var med oss.

Min syster fixade allt med bokning och koll av lokal för minnesstunden medan jag sammanställde alla som anmälde sig till den slutna minnesstunden och beställde mat. Jag hade även kontakt med kantorn angående den musik som vi ville ha på begravningen. På torsdagen la ryttarföreningen ut mammas dödsannons på sin hemsida tillsammans med en text eftersom hon hade ett långvarigt engagemang i klubben och dessutom var hedersmedlem. Detta bidrog till att flera gamla hästkompisar hörde av sig och beklagade.

På lördagen var jag först på bio med Min stora dag-barn och på eftermiddagen körde vi ner för att städa lite i lägenheten. Vi fokuserade främst på att tömma alla kläder från mammas garderober men insåg att det var ett mycket större projekt än vi hade tänkt oss. Hon hade helt galna mängder med kläder, visade det sig! Att hon hade mycket visste vi, och det har jag pratat med henne om flera gånger, men inte så här mycket... När vi var färdiga (vilket inte var denna dag utan ett par veckor senare...) hade vi utan att överdriva sorterat ut ca 350 tröjor, ett sjuttiotal byxor varav en tredjedel svarta, ett tjugotal kavajer, lika många koftor, x antal överdelar, kjolar, massor av skor, väldigt mycket med lappen kvar mm. Vi insåg det vi kanske redan hade vetat - vår mamma hade ett väldigt osunt shoppingbeteende! Vi beställde mat från byns pizzeria på kvällen och satt hemma hos min syster och svåger och pratade.

Praktiska bestyr

Måndagen den 18 november tog jag bussen in till Malmö efter att först ha varit och handlat ett antal chokladkartonger. I väntan på bussen hann jag ringa patologen för att ta reda på om det var möjligt att planera för begravning innan jul eller om obduktionen skulle dra ut på tiden. Jag fick svar att de måste vara klara inom fyra veckor så då skulle det som tur var inte bli några problem. Jag hann även prata med min svägerska och berätta om allt som hade hänt under de senaste dagarna. Jag mötte upp min syster i sjukhusets entréhall där vi slog in alla chokladkartonger i cellofan och sedan åkte vi upp till IVA för att överlämna dem till personalen som tack för den fantastiska vård de gav vår mamma och det fina stöd som vi fick. Efter det åkte vi in till stan där vi hade bokat tid på en begravningsbyrå. Vi hade ju en tråkig men värdefull erfarenhet med oss i bagaget sedan vår pappa dog så besöket gick smärtfritt eftersom vi hade diskuterat det mesta innan vi kom dit. Jag minns besöket som vi gjorde när pappa hade dött som något av det värsta vi gjorde i samband med hans död. Det var så otroligt många val som vi inte var beredda på, det ena avlöste det andra och det kändes som att det aldrig tog slut. Samtidigt som det kändes som att det var totalt oviktigt med alla dessa val, var de också så otroligt viktiga. Det måste ju helst kännas rätt på begravningsdagen och vi hade som sagt förberett oss genom att prata igenom det mesta under mammas sista tid i livet.

Vi var helt överens om att vi inte kunde skriva "vår älskade mamma" i dödsannonsen. Det gick helt enkelt inte. "Vår kära mamma" kändes lite gammalmodigt så därför hade vi enats om "vår lilla mamma". Vi skrev även "har somnat in efter en kort tids sjukdom" och nämnde inget om sorg och saknad. Det kändes bäst så. När pappa dog valde vi en fin liten dikt som vi hade läst i ett häfte på hospis men när vi nu bläddrade bland olika förslag så hittade vi ingen som vi kände för. Det blev till slut "Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans" och då tänkte vi in både mamma och pappa i detta samt alla minnen vi har. I pappas annons hade vi tre hjärtan som bild men här valde vi två hästar, främst eftersom mamma hette ett relativt vanligt namn och med hästar i annonsen kunde människor som kände henne få bekräftat att det var hon. Vi valde dag, tid, präst, kista, urna, diskuterade musikförslag, bestämde oss för att anlita en flöjtist, diskuterade minnesstund, blommor mm. Min svåger är ju grafiker så agendan ville vi göra själv med hjälp av honom. Avslutningsvis lämnade vi över en påse med de kläder som vi hade valt att mamma skulle ha på sig och sedan åkte vi tillsammans ner till Falsterbo i min systers bil.

J och barnen mötte upp i mormors lägenhet och även min svåger och kusinerna kom dit. Vi fikade tillsammans för att det skulle kännas lite mysigt och det var nog ett bra beslut att vara i lägenheten så kort efter bortgången. Det kändes lite konstigt att gå in i mammas hem och börja titta igenom alla saker men efter ett tag kändes det bättre och vi hann få en överblick över en del avtal och papper så att vi kunde påbörja samtal för att säga upp och stoppa allt sådant som behövde avslutas. Jag ringde även Skatteverket för att beställa dödsfallsintyg och släktutredning och anmälde adressändring av mammas post så att alla brev skulle gå till mig istället. När pappa dog var vi alla helt nedbrutna av sorg och förtvivlan och då blev samtal och uppgifter som dessa så svåra. Nu kändes det inte alls på samma sätt - på gott och ont...

På tisdagen hade vi bestämt att vi skulle hälsa på vår faster som så gärna ville träffa oss. Hon var ledsen när vi kom och vi började förstås med att prata om allt som hade hänt kring mamma. Vi hade med oss smörrebröd till lunch och stannade hos henne tills det var dags att hämta barnen. Vi hann även prata med henne om vårt besök hos hennes bror och vad han hade sagt mer i detalj. Hon kände att hon skulle orka att komma på begravningen men visste inte om det blev för jobbigt att även vara på en minnesstund tillsammans med honom. Vi förstod så klart hennes oro - de hade ju ändå inte haft någon kontakt på nästan nitton år - men betonade hur gärna vi ville ha henne där och att även vår moster skulle tycka att det var roligt att ses igen och gärna såg att hon kom. På eftermiddagen var jag och H i stallet hos lilla B och det var skönt att känna stalluften och viss normalitet i tillvaron igen.

På onsdagen var jag i Skrylle och gick en lång promenad med bästa L och lille L. Vi pratade och passade även på att fika i restaurangen. Mina närmaste vänner fortsatte att höra av sig dagligen och frågade hur det var och om de kunde hjälpa till med något. Även mammas väninnor hörde av sig på olika sätt. Vi fick många blombuketter till våra hem och barnen förundrades över att de nästan inte fick plats i vardagsrummet. Samtidigt som det är fint känns det lite gammaldags och jag hade hellre sett att pengarna skänktes till Hjärnfonden än vissnade bort - men det är omtanken som räknas och värmer.

På torsdagen var det så dags att gå tillbaka till jobbet igen. Jag skulle på "Skolinspektionens dag" och tänkte att det kunde vara en lagom mjukstart eftersom jag då inte var på plats på skolan. Efter ett par timmar var jag helt slut av alla människor och intryck och efter lunch höll jag nästan på att somna. Min chef tyckte att jag skulle gå hem men det kändes bättre att kämpa på så det gjorde jag. På kvällen fick jag rapporter från min moster som var och spelade bridge i samma förening som den psykopatiska mannen. Han var där och hade uttryckt till några gemensamma bekanta att han nästan tillhörde familjen och var en av de sista som var hos mamma - helt galen!! Vad visste han om hur många som hälsade på mamma på sjukhuset efter honom? Och att han bara hade mage att säga att han skulle vara en i vår familj - helt sjuk! Om vi hade låga tankar om honom förut blev de inte precis högre nu... Klubben hade i alla fall haft en tyst minut för mamma och en tänt ljus framför hennes porträtt så det var en fin gest för att hedra henne.