Moderskap och plikt

För ett par veckor sedan hade Malou von Siwers en kvinna, som ångrade sitt moderskap, som gäst i sitt program "Efter 10". Jag blev väldigt provocerad av intervjun där kvinnan tydligt framhöll att hon hade haft ett bättre liv om hon inte hade blivit mamma. Hennes man hade velat ha barn men hon ville inte. Trots detta hade hon gått med på en graviditet och då fött tvillingar. Mannen hade inte tagit något större ansvar för barnen medan kvinnan hade gjort sin plikt och tagit hand om barnen, som nu var i övre tonåren. Hon beskrev det som att hon troligen hade kunnat bli en väldigt bra skådespelerska om hon hade velat ge sig in i den branschen och att hon hade spelat sin mammaroll väl. Så fruktansvärt! I debatten efteråt var det många som tyckte att detta var en viktig fråga att lyfta och att kvinnan var modig som trädde fram och pratade. I sak kan jag hålla med om att alla frågor är värda att uppmärksamma och lyfta, särskilt sådana som kanske ofta är tabu. Det var dock denna kvinnas okänsliga och själviska sätt att berätta på, som upprörde mig. Var fanns barnens perspektiv? Enligt mamman visste de hur hon kände och hade inga problem med detta. Det har jag mycket svårt att tro. Denna kvinna var välutbildad och hade en ordnad tillvaro när hon blev gravid och som alla andra vuxna människor hade även hon ett ansvar för sin situation och sitt val. Hon menade att ångra sitt moderskap och allt som kommer med det, inte behövde innebära att man inte älskar sina barn. Så är det kanske men för mig låter det som en omöjlig ekvation. Det är ju barnen som har förstört hennes liv - och ändå är det hennes val att skaffa barn. Hur kan man hålla det oskyldiga barnet ansvarigt för att ha förstört ens liv och sitta och prata om hur mycket bättre livet hade kunnat vara om hon inte hade fått barn? Skaffa då inga barn! Och om du ändå blir gravid: gör abort! Och om du inte kan göra abort: adoptera bort barnet till ett föräldrapar som inget annat vill än att bli föräldrar.

Jag tror att intervjun trycker på många knappar i mig. Jag är helt säker på att min mamma också ångrade sitt moderskap. Min pappa har berättat att hon aldrig ville ha barn och att han fick tjata flera år och till slut säga att han inte kunde leva med henne om hon inte ville ha barn. Hon har berättat samma sak för ett par väninnor, har vi fått reda på nu efter hennes bortgång. Kanske kände hon att hon inte var ett mammaämne och det är ju tragiskt att inte våga stå upp för sig själv och välja bort barn om man nu verkligen inte vill ha några. Jo, tiderna var annorlunda i början av 70-talet men ändå. När jag ser tillbaka på min barndom och min mammas liv efter att pappa hade dött, blir det så tydligt att hon alltid var sig själv närmast. Även om vi tycker att de sista tio åren i hennes liv var konstiga och att hon gjorde många galna val, så tror jag tyvärr att det var då hon levde sitt liv som hon ville. En form av frihet som hon inte hade upplevt på länge, kanske aldrig. Hon var 16 år när hon träffade min pappa, 19 när de förlovade sig och knappt 21 när de gifte sig. Hon pratade alltid i negativa ordalag om sina föräldrar och kände sig nog hårt hållen och styrd av dem. Min pappa var säkert inte helt lätt att leva med och ganska bestämd och envis och då klarade hon heller inte att stå upp för sig själv och sina åsikter. Under de år som gick mellan att pappa gick bort och att min syster och jag bildade familj, kände hon nog fortfarande en plikt och ett ansvar för oss till viss del. När vi hade stadgat oss och hade varsin man som nu blev vår närmast anhöriga, kunde hon släppa sin föräldraroll fullt ut och leva sitt liv. Man får ju hoppas att hon var lycklig även om det känns otroligt i den sjuka relation som hon levde i. Hon valde ju ändå detta sätt att leva framför sina barn och barnbarn vid många tillfällen och just ordet plikt är nog en helt rätt beskrivning för vår ömsesidiga relation. 

Mamma gjorde sin plikt som mamma och mormor - tyckte hon nog själv i alla fall. Jag skulle säga att det är tveksamt om hon ens gjorde det. När jag var barn och ända fram till 2007 kan jag se att hon gjorde sin plikt som mamma även om det ofta var jag som fick vara den vuxna och även om hon gjorde det på sitt sätt. Efter att jag träffade J tyckte hon nog att hon var klar. Hon fanns som en figur i våra liv men utan någon värme och utan större engagemang. Visst engagerade hon sig men jag kan undra om det var av fortsatt plikt och för att det skulle se normalt och bra ut utåt eller om det var för att hon verkligen ville? I så fall ville hon inte så ofta. Plikt är helt rätt ord för vår relation, åt båda hållen. När vi var barn tog hon hand om oss av plikt och som vuxna gjorde även jag och min syster vår plikt i relationen med vår mamma. Jag ringde en gång varannan vecka om vi inte hade hörts däremellan och oftast gjorde vi inte det. Min syster ringde med ungefär samma frekvens och ofta stämde jag och min syster av med varandra om någon av oss hade pratat med henne. Mamma ringde absolut ibland men inte så ofta som jag tänker att en mamma kanske gör. Samtalen handlade till stor del om hennes liv och ganska lite om våra.

Med samma pliktkänsla som jag hade sedan pappa gick bort, tog jag hand om mamma när hon blev sjuk. Jag gjorde min plikt som dotter och stod på min mammas sida och stred för att hon skulle få rätt vård. Det var min plikt eftersom hon inte hade någon annan än mig, min syster och till viss del hennes egen syster. Lika mycket var det min plikt som medmänniska när vården misshandlar någon så som man kan säga att de gjorde med henne. Det handlade inte bara om att det var min mamma - det var en person som behövde min hjälp och jag är en empatisk person som gärna hjälper till om jag kan. Vi ordande en fin begravning av plikt - och helt ärligt för att vi ville göra en så bra sammankomst som möjligt för våra gäster. Vi mottog kondoleanser av plikt eftersom vi egentligen inte var särskild ledsna. Kanske spelade även vi vår roll väl? Kanske trodde många att vi ordnade en fin begravning för en älskad mamma? Kanske trodde de att vi grät för att vi sörjde henne? Ja, vi grät så klart inte av plikt men jag gråter alltid när jag ser en begravning på film eller på TV och på mammas begravning var det mer stilla tårar och en sorg över det som inte blev och det hon inte var. Inte av saknad efter en älskad mamma som vi var tvungna att ta farväl av. Tyvärr. 

Idag var jag på sjukhuset i Malmö för att undersöka mina förlossningsskador. Jag parkerade i parkeringshuset där vi oftast stod vid alla våra besök hos mamma och gick samma väg som vi gjorde många gånger då. Kliniken som jag var på ligger granne med kliniken där mamma dog och mittemot ligger psykiatriska kliniken. Jag gillar inte att vara där. Det påminner om helt galna veckor för drygt två och ett halvt år sedan och det påminner om detaljer i alla besök och läkarsamtal som jag helst inte tänker på eftersom jag blir arg och frustrerad. Både över mammas situation och över den usla vården och bemötandet från en del personal. En jobbig morgon med en O i panik, stress på jobbet och obehag inför en utelämnande, obehaglig undersökning blev nog för mycket tillsammans med promenaden i sjukhusområdet. När jag kom in för samtalet som föregick undersökningen kände jag att det nog inte skulle bära och efter några minuter gjorde det inte heller det... Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka och fick förklara att min mamma hade gått bort och att jag tycker att sjukhuset är en jobbig miljö. De trodde att det hade hänt nyligen så jag fick mellan snyftningarna förklara att det är några år sen men orkade inte gå in på detaljer och de frågade inte heller. Läkaren sa att man inte alltid väljer när känslor ska komma till en och det är ju sant. På vägen tillbaka till bilen gick jag in i huvudbyggnaden för att köpa lite lunch och mötte då den neurolog som ansvarade för mamma mot slutet och var den som hade återgivning efter obduktionen. Han kände inte igen mig men det kändes ändå bra att det var honom jag mötte och inte den ansvariga psykiatern... Konstigt ändå att jag mötte just honom. En positiv sak med besöket: jag slipper en större operation där bak men ska fortsätta undersöka om de kan ordna till det lite framtill.   

Sköna maj välkommen!

Tre veckor som hästägare idag! W har landat in i sitt nya stall och verkar trivas. Han var ganska spänd i början och är det tidvis fortfarande men det blir bättre och bättre för varje dag. Han har varit hos säljaren i sex år och de köpte honom direkt från uppfödaren när han var fem år så han är ju inte van vid så många olika människor. Klart att det blir konstigt för honom en bra tid framöver innan han lär känna oss. Vi har ridit på ridklubben ett flertal gånger och det har gått bra även om promenaderna dit har varit lite äventyrliga... W är ganska lättskrämd och då vågar inte H sitta på. Om hon hade vågat det tror jag inte att han hade hoppat till så ofta eftersom hon hade stöttat honom men det är ju ett moment 22 eftersom hon blir räddare ju mer han hoppar till och han troligen hoppar till mer eftersom hon inte är på... Det som är bra är att W hoppar till men sen lugnar sig snabbt, funderar och går vidare. Han är aldrig spänd eller stirrig någon längre stund och det finns alltid en anledning, t ex en cykel (som han aldrig har sett tidigare), en lastbil, en bil med gallersläp, en motorcykel etc. Han tittar inte på många saker som andra hästar hade kunnat vara rädda för och det har jag försökt förklara för H. En häst är ingen maskin och om man vill ha en ponny som man kan tävla dressyr med kan den inte vara för ouppmärksam och likgiltig inför saker i omgivningen även om den så klart ska vara lydig och lita på ryttaren om denna säger "gå". Där vi har honom nu är det mycket trafik men om en månad flyttar vi längre ut på landet och det tror jag att han trivs bättre med. Det är egentligen inte ett stall som vi hade valt men nu finns det inget annat ledigt så vi får ta detta så länge. "Så länge" kan kanske bli ett eller två eller tre år, svårt att veta. Vi står i kö på tre olika ställen men de är populära och har långa köer tyvärr.

Annars rullar livet på i en sedvanlig hektisk fart precis som alltid i april och maj. Det är inte många veckor kvar av terminen nu och om tiden går fort annars så rusar den alltid i slutet av vårterminen. Imorgon är det fem veckor kvar tills eleverna slutar och det är mycket som ska hinnas med innan dess. Våra barn slutar inte förrän den 16 juni, vilket framförallt H tycker är väldigt orättvist. Kompisen i Lund slutar den 10 juni och det är svårt för H att förstå att alla barn går 178 skoldagar varje år men att kommunerna kan planera läsåren olika. Om man dessutom gör som vår hemkommun och lägger ut sju studiedagar istället för de fem som är tillåtna enligt skollagen så blir terminerna längre... Söndagen efter midsommar ska vi ge oss iväg på en efterlängtad bilsemester för första gången på tre år. Det blir inte Italien som vi hade tänkt eftersom det fortfarande finns en hel del covidrestriktioner där men det blir i alla fall Tyskland och Österrike. Vi kan inte vara iväg riktigt lika länge som vi brukar eftersom vi inte kan lämna W alltför länge men nästan två veckor planerar vi att vara ute. Ju mer man fäster sig vid en häst desto svårare blir det att vara borta så jag tänker att det är bäst att passa på detta året... 

J har åkt till Polen idag och stannar hela veckan för att komma hem över helgen och sedan åka iväg ytterligare en vecka... Underbart i detta redan maxade liv. Not. Det blir en hel del färdigmat och det blir en del ensamtid för O, vilket alltid ger dåligt samvete. H är för liten och W för stor för att hon ska kunna klara honom själv så jag måste till stallet varje dag. Det är även långa dagar på jobbet så det gäller att få ihop livet på alla sätt. Som tur är har O fastnat för Fortnite och spelar varje dag, ibland i flera timmar och med många olika kompisar. Han har ju en del speltid att ta igen om man jämför med hans jämnåriga och så länge han kommer när vi ska äta eller när vi ropar på honom av andra anledningar samt går ut varje dag, får han gärna spela. Han interagerar med kompisar hela eftermiddagarna och kvällarna och har återknutit kontakten med flera kompisar i skolan tack vare Fortnite och det känns jättebra! Han reflekterade själv över att det är mycket roligare nu när han kan prata med kompisarna om spelet och förstår vad de andra pratar om. Nu gäller det bara att han inte blir helt beroende och fast i detta - han har ju lätt att snöa in på olika saker i olika perioder. Just nu pratar han inte om så mycket annat än Fortnite och jag hänger inte riktigt med... Huvudsaken är att han har roligt och det har han! Det känns dessutom bra att han umgås med sina kompisar mycket mer - även om det är digitalt.

Igår hade vi en dag då O i alla fall fick lite mer uppmärksamhet. Först hade vi hans 10-årskalas på Laserdome tillsammans med en klasskompis, vilket var mycket lyckat, och sen var vi på O:s första konsert. Han spelar ju gitarr en gång i veckan sedan snart fyra terminer tillbaka men det är ungefär det han gör. Han övar ytterst sällan hemma men vill ändå fortsätta till hösten. Nu hade han skrivit en egen melodi som han framförde. Jättemodig och duktig eftersom han var så nervös innan! Ingen visste ju hur låten skulle gå så ingen kunde heller veta om han spelade rätt eller fel, vilket var en fördel. H var på marknaden som ordnas i byn första helgen i maj varje år och som nu ordnades för första gången på tre år. Hon och flera kompisar gick iväg vid 11-tiden och kom hem vid 17. Vad de gjorde där så länge är svårt att förstå men de hade i alla fall haft roligt! På kvällen premiärbadade J och barnen i poolen - det gäller att passa på och värma upp den nu innan vi får höjt elpris från och med den 1 juli. Vi band elpriset för snart två år sedan och har haft ganska mycket lägre elräkning än många andra det senaste halvåret men nu är det snart slut med det...

Dags att krypa till sängs denna 9 maj som inte blev särskilt historisk, i motsats till vad många experter trodde. Putin förklarade inget krig mot Ukraina och utropade heller ingen seger. Det blir nog ett långt krig så länge denna galna mytoman får styra det stora landet i öster.