Oviss framtid

I måndags var min chef från Göteborg och en tjej från HR-avdelningen på skolan och i tisdags bokade rektor ett möte med mig. Jag misstänkte direkt att det var nu hon skulle säga att jag inte skulle få ha kvar min tjänst till hösten - och mycket riktigt var det precis det som hon ville prata om. Hon var tydlig med att det inte kommer att finnas någon tjänst för mig till hösten och att hon ville komma överens om en uppgörelse redan nu. Jag har ju sedan i februari varit fast besluten om att jag absolut inte vill vara kvar till hösten men det hade så klart varit bättre att jag var den som tog första steget till ett avslut och sa upp mig när jag hade fått ett annat jobb. Enligt turordningsreglerna så kan de inte säga upp mig på grund av arbetsbrist eftersom jag har rätt till två andra tjänster (som jag egentligen inte vill ha - inte för att jobbet i sig inte hade varit roligt men jag vill ju inte vara kvar på skolan). Det hade dock varit en trygghet att ha denna andra tjänst tills jag hade hittat ett jobb som jag ville ha. Nu blir det istället så att det kommer att ske fackliga förhandlingar eftersom vi inte är överens om hur många månader som det ska kosta att bli av med mig... Rektor erbjöd tre (april-juni) och det är ju löjligt eftersom jag hade haft rätt till två månader om jag hade sagts upp pga arbetsbrist, personliga skäl eller annat. Nu är detta ju ingen uppsägning eftersom det inte finns saklig grund. Jag har skött mitt jobb mer än prickfritt och bidragit med mer än vad man kan begära och det medgav rektor också. Arbetsbrist kan de heller inte åberopa eftersom jag inte är sist i turordningslistan. Facket tyckte att jag skulle kräva tolv månader så det har jag gjort så får vi se var det slutar. Samtidigt som jag är ledsen för hur allt har blivit ska det bli skönt att inte vara kvar. Det är ingen sund arbetsplats och så som rektor har behandlat mig kan nästan klassas som mobbing enligt den psykolog som jag gick i samtal hos på företagshälsovården. Detta ärende har jag dock ingen ork eller vilja att driva. Nu hoppas jag på så många betalda månader som möjligt och på att jag kommer att få ett nytt jobb inom kort. Det hade inte varit helt fel med några månader ledigt för att bara rensa hjärnan och vila men prio ett är så klart en ny anställning!

Veckan har annars rullat på. Vi har turats om att hämta barnen tidigt varje dag eftersom O var tvungen att ta sin medicin senast halv två. Man hinner så mycket mer när man hämtar så tidigt. Jag har börjat sju de dagar som jag har hämtat tidigt och även jobbat en del hemma på eftermiddagen eller kvällen men det blir ett annat lugn för både oss föräldrar och barnen när vi kommer hem lite tidigare. J var hemma med O i tisdags eftersom han var riktigt förkyld och i fredags blev H förkyld men klarade av att gå till skolan ändå. Kanske främst för att två kompisar skulle följa med hem och äta våfflor... Igår var vi på kalas hos min guddotter som fyllde tretton år och idag har vi mest tagit det lugnt och njutit av vårsolen. L har fått en vårstädning och blivit av med en massa päls och jag har friserat lite växter i trädgården. Nu ska H och jag gå till stallet - tänk om jag kan få lite mer tid till ridning framöver? Det hade varit fantastiskt!

En vecka närmare sommar och semester

Så har ytterligare en vecka passerat och vi har kommit en vecka närmare sommar och semester. I den takt som dagar och veckor rullar på så är vi snart där. Det är ju också viktigt att ta vara på varje dag och inte längta till sommaren alltför mycket och det försöker jag också göra. Jag tänker på de som har en begränsad tid kvar och inte kommer att uppleva sommaren - de uppskattar även en dag som idag med regn, storm, grå himmel och kyla.

När jag hämtade i måndags klagade O över att han hade ont i örat, det örat där trumhinnan höll på att spricka. Jag ringde kvällsmottagningen direkt när de öppnade och vi fick en tid. J och O åkte in och det var en begynnande inflammation. Vi fick ett recept att ta ut om det blev värre och eftersom han hade ont under natten och ont i båda öronen när han vaknade, hämtade jag penicillinet på förmiddagen. Vi vabbade halv dag var och på kvällen kom farmor och farfar och passade barnen eftersom jag skulle döma och J skulle på avtackning på sitt gamla jobb. Farmor och farfar fick även komma dagen därpå för att passa O eftersom jag och H skulle till Ullared med min syster. Vi hade en mysig heldag och prickade in en bra dag med lite folk. Tiotusen kronor fattigare...

Igår och idag har H gått på en extra ridkurs på ridskolan och imorgon ska hon dit på teorikväll istället för vanlig ridning eftersom det är temavecka denna vecka. När vi gick hem igår sa hon: "en hel helg med hästar, mamma - det kan inte bli bättre!" och jag kan bara hålla med. Inte för att det går så bra för mig att vara ridskoleförälder - jag är mest frustrerad - men det är kul att H tycker att det är roligt. Imorgon ska J gå med henne till stallet eftersom jag är på domarkurs så det blir en hel helg med hästar även för mig. Det är verkligen något som jag är bra på, det där med att undervisa i ridning. Jag har inte så lätt för att säga vad jag är bra på alltid men det här är verkligen något som jag behärskar. Därav frustrationen när någon inte gör det på samma sätt...

Medan jag skriver letar J och barnen efter olika filmer och ser trailers på "Trolls" och "Husdjurens hemliga liv". Vi såg ju den senare på bio i höstas och hela familjen tyckte att den var bra. Nu skrattar båda barnen åt trailern och särskilt O skrattar så att han kiknar. Han har i alla fall nära till sina känslor. Visst är det lite jobbigt när han bölar och är ledsen eller arg men det är det värt för att höra hans skratt. Han skrattar så hjärtligt och smittande så man kan inte annat än att bli glad. Älskade O, vad jag är glad att just du kom till oss! Jag inbillar mig att han delvis måste ha ärvt sitt humör av sin morfar. Min pappa hade också nära till sina känslor, nära till skratt men var även lättrörd och kunde lätt bli arg. Glädjen och skrattet kommer inte från J:s sida i alla fall och varken jag eller J har så lätt för att skratta som O har. H liknar mer vårt sätt att vara och uttrycka sig men hon har ärvt andra saker efter morfar - intresset för läsning och böcker, vissa fysiska kännetecken och nyfikenheten på allt omkring henne. Mina fina bästa barn - det överlägset bästa som jag har gjort i mitt liv!

Det är vår!

Vilken underbar lördag! Igår var det också fint väder men då satt jag inomhus och jobbade hela dagen - idag åkte vi till skogen med familjen S och gick en mysig runda. Vi lyxade till det med en lunch på restaurangen i Skrylle som har helt okej mat. Jag har nog aldrig sett så mycket folk i friluftsområdet som idag om man undantar midsommarafton. Det kändes som om alla ville ut och fånga våren!

Jag har jobbat under torsdag och fredag och H har gått i skolan men inte på fritids eftersom hon måste ha medicin även på eftermiddagen. Lite trix och fix med hjälp av farmor och farfar som tur är. Jag tar mitt penicillin morgon och kväll tillsammans med mat så det är lättare att hålla reda på än H:s som ska vara två timmar efter eller en timme före mat. Vi fick svar på den odling de tog på mig och det var streptokocker trots att snabbprovet inte visade det. Skönt att inte vara den inbillade sjuka!

Igår hade jag medarbetarsamtal med rektor. Ett märkligt samtal som inte blev ett medarbetarsamtal utan mer ett samtal om andra i personalen, skolans organisation mm. Hon flaggade också för att det inte är säkert att jag får vara kvar till hösten i den roll som jag har nu. Jag har haft det på känn en längre tid, både beroende på att skolan måste spara under nästa läsår och att hon inte vill ha någon biträdande rektor. Jag är ju kvalificerad för en annan tjänst på skolan så det är inte så att jag kommer att stå utan jobb rent arbetsrättsligt men jag kommer att söka nya tjänster som planerat. I längden är det ingen sund skola att vara på, det kommer att vara svårt att utvecklas. Jag måste bara ta reda på om jag har rätt att fortsätta på rektorsutbildningen eller inte om jag skulle få en annan tjänst.

Finalen av Melodifestivalen ikväll och H år mycket förväntansfull! Hon hade en stark önskan om att vi inte skulle ha gäster eller gå bort ikväll utan bara vara hemma och fokusera på "mellon" så det ska vi vara. Det känns som att vi gör ganska mycket som H vill just nu men det är för att hennes idéer är bra! I födelsedagspresent önskar hon sig att åka och titta när kungen fyller år så det ska vi göra. Inte bara för att hon vill för det är ju en väldigt dyr present men eftersom 1 maj är en måndag i år så passade en långweekend bra. Dessutom är det fem år sedan vi var i Stockholm så det känns som att det är läge för en utflykt dit och dessutom har J en massa poäng som vi kan flyga för så det blir inte så dyrt. Jag är ju royalist och tycker att det ska bli nästan lika roligt som H! Hon och jag får kanske även lura resten av familjen till Solliden och Öland en sommar och titta när kronprinsessan fyller år...

Dags att åka och köpa lite godis och annat för att ladda upp inför kvällen!

För mycket tid att tänka

Jag har vabbat "på riktigt" nu två dagar. Kollat mailen lite och svarat på det nödvändigaste men inte mer än så. Det som händer varje gång jag kopplar av lite är att det poppar upp pappa-tankar som annars inte kommer fram. Jag antar att min omedvetna strategi är att vara fullt sysselsatt så att hjärnan är ockuperad på annat än att tänka på det som annars trycker på. Dessutom har jag börjat läsa "Bröderna Lejonhjärta" för H, eftersom de läser ur den i skolan och hon inte ville komma efter i handlingen nu när hon var hemma. Hon ställde många frågor om döden, vad som händer och sa även att hon inte behöver vara rädd för att dö för då kommer hon att träffa morfar. "Det längtar jag efter!", sa hon, och då fick vi ändå prata om att det är ju förhoppningsvis väldigt, väldigt länge tills det händer. Man ska ju inte längta till döden när man inte ens har fyllt åtta år...

Pappa är hur som helst mer närvarande än vanligt. Jag har även läst lite andra texter som personer som har förlorat någon har skrivit. Visserligen har den ena förlorat ett barn som var sex år i cancer och den andra har förlorat sin trettioåriga man i samma hemska sjukdom men när de beskriver sin sorg och sitt mående känner jag så väl igen mig. Mamman som har förlorat sin dotter för ett drygt halvår sedan undrar hur hon någonsin ska fungera igen, hur hon ska kunna vara en bra mamma till sina andra två döttrar, hur hon ska våga komma dem nära så som hon var nära sin äldsta dotter som nu inte finns mer. Den unga änkan, som har levt utan sin man i ett par månader, undrar över aldrigheten. Aldrigheten som vi aldrig pratar om och som du inte upplever förrän du har förlorat någon.

Det blir så tydligt. Jag har också undrat hur jag skulle kunna fungera igen, hur jag skulle kunna leva resten av mitt liv utan min pappa, utan den som älskade mig mest, utan den som var min trygghet och vän, den som jag kunde prata om det mesta med. Nu har jag levt så i snart fjorton år och kan konstatera att det går eftersom det måste gå. Det finns helt enkelt inget alternativ. Då, när sorgen var som djupast, var jag övertygad om att jag aldrig skulle skaffa barn. Jag ville inte utsätta någon annan människa för de känslor som jag hade, för den enorma sorg som det kan vara att förlora en förälder. Någonstans på vägen ändrade jag mig som tur var men min största skräck är fortfarande att mina barn ska förlora mig eller J och uppleva den smärtan som det för med sig. Jag är inte rädd för döden, inte ett dugg. Jag är lite rädd för själva döendet och för att bli sjuk i en sjukdom som långsamt bryter ner mig och bara leder mot döden men jag är fullkomligt paniskt rädd för att dö ifrån mina barn! Det är förmodligen de flesta föräldrar men jag känner att jag är det på en nivå som begränsar mitt liv. Jag och J kommer aldrig att kunna åka bort på en weekendresa tillsammans, bara vi två. Jag kan inte sätta mig i en bil med bara honom för en längre resa och heller inte på ett flygplan. Tänk om det händer något som gör att vi inte kommer hem igen. Det går inte. Mitt rationella jag vet att par som reser iväg oftast kommer hem igen men det hjälper inte när mitt känslomässiga jag tar över. Ja, jag borde nog gå i terapi, jag vet...

Jag har även tänkt tillbaka på ögonblicket då aldrigheten slog mig. Jag har nog skrivit om det innan men det har varit så starkt dessa dagar. Jag ligger på sängen, den andra sängen som finns i rummet på Hospis, dit pappa har kommit dagen före. Jag har slumrat en stund med huvudet vid fotänden och fötterna vid huvudänden, varför vet jag inte. Jag minns att jag har på mig en ljus jeanskjol, en vit t-shirt och en rosa kofta. Det tar lång tid innan jag använder den kjolen igen och jag gör det inte så många gånger. Jag vaknar ur min korta slummer, det är tidig eftermiddag men jag har inte sovit så mycket under natten. Det slår mig som ett slag i huvudet där och då. Min pappa kommer aldrig att krama mig igen. Vem ska krama mig när han inte finns mer? Min pappa kommer nog aldrig att kunna prata med mig igen. Vem ska jag ringa när jag behöver kloka råd eller bara vill höra hans glada röst? Min pappa kommer aldrig mer att skratta, skämta, komma med knäppa kommentarer som jag kan bli galen på. Vem ska jag nu argumentera med? Aldrigheten. Jag vet inte att det finns ett begrepp som kallas så. Har aldrig tänkt på det. Det har nog bara den som har upplevt det och det har ju inte jag - ännu. Jag gråter förtvivlat, kanske är det första gången som jag gråter precis så förtvivlat. Jag gråter först tyst eftersom det bara är min farbror och faster som är i rummet och jag inte känner mig helt bekväm med att gråta inför dem. När man gråter den förtvivlade fulgråten går det inte att göra det tyst. Det blir till kvidande och hela jag skakar av gråt och ligger i fosterställning med ryggen emot pappas säng där min faster sitter på en stol och ryggen emot den soffa som min farbror sitter i. Jag känner efter en stund en hand på min och jag tar min farbrors hand. Jag kramar den hårt och han kramar den hårt tillbaka och stryker mig över ryggen. Jag tänker att hans hand är väldigt lik pappas men ändå inte. Kanske är händerna det som är mest lika hos de båda bröderna. De är ju ganska olika för övrigt, på många sätt. Där och då, i ett rum på Hospis, ett drygt dygn innan jag ska förlora min pappa, är aldrigheten väldigt påtaglig. Efter nästan fjorton år är aldrigheten fortfarande bedövande.

Tidiga tankar

Igår jobbade jag på förmiddagen eftersom jag var mer eller mindre tvungen att genomföra det jag hade lovat. Med Ipren och en flaska vatten gick det ok - den första klassen gick utan problem, de var tysta, lyssnade, diskuterade när jag bjöd in till det och gjorde den övning som jag hade förberett. Exakt samma upplägg som fungerade bra i den klassen, fungerade inte alls i nästa grupp. Min röst höll inte och jag fick göra ett annat upplägg och korta ner lektionen. Efter lunch åkte jag till Lund för datortomografi av mina njurar. Jag fick en nål satt, fick 6,5 dl vatten att dricka under en timme och sedan var det dags för själva röntgen som tog 20 minuter. Svaren kommer förhoppningsvis inom någon vecka.

Idag ska jag vara hemma med H som fortfarande har ont i halsen. Jag ska inte jobba utan ta det lugnt även för egen del eftersom mitt halsonda också är kvar. Vi ska försöka få en tid på vårdcentralen för att ta prover och se om det är något som behöver behandlas. Morgonen inleddes på bästa sätt - H kom upp ca kvart i sju och la sig hos mig i sängen. Vi pratade om allt möjligt, bl a hennes kalas och vem hon ska bjuda, om jag kan rita fjärilar, om att jag inte är så bra på att rita, om min syster är bra på att rita, om mormor är det och sen frågade H om morfar var det. Sedan kom fler frågor om morfar; "mamma, tror du att morfar hade gillat mig och O?". Jag svarade som jag brukar, att han hade älskat sina barnbarn över allt annat och att han hade velat vara med dem hela tiden om han hade fått lov. Varje gång blir jag så ledsen för mina barns enorma förlust och det gör ont i hela mig. Min pappa var en bra pappa och jag älskade honom mycket men jag är helt övertygad om att han hade varit en ännu bättre morfar och att alla hans barnbarn hade avgudat honom. De har inte samma relation till sin mormor, farmor och farfar som de förmodligen hade haft till honom. H frågade också hur gammal morfar hade varit om han hade levt idag och när jag sa 75 år så tyckte hon att det var jättegammalt. Det är ju ganska gammalt men med tanke på hans fysik så hade han säkert kunnat leva till en bra bit över 90 år om ingen sjukdom hade förstört för honom. Hans syster är ju över 80 år och hur pigg och vital som helst på alla sätt så det tror jag även att pappa hade varit.

Pappa, var du än är - jag hoppas att du är med oss och ser dina fina barnbarn och njuter av dem lite sådär från ovan även om du inte kan vara närvarande fysiskt.

Ny vecka - nya tag!

Idag har jag varit och dömt större delen av dagen - inte alls bra eftersom jag har jätteont i halsen och inte alls mår bra. När jag är uppbokad sedan månader tillbaka och många väntar på att jag ska komma, kan jag ju inte bara ställa in så det var bara att knapra Ipren och se glad ut. När jag kom hem ville H att vi skulle gå till stallet och titta när hennes grupp red även om hon inte skulle rida på grund av febern igår. När vi kom dit var hon dock ganska pigg, så pass pigg att ridläraren frågade om hon ändå inte skulle rida och det ville hon. I turbofart gjorde vi i ordning häst och ryttare och det gick helt ok att rida i pyjamas som hon hade under termobyxor, fleece och vinterjacka...

Imorgon ska jag försöka ta mig igenom förmiddagen och ha två lektioner i sammanlagt tre timmar. Känner redan att det kommer att gå sådär... Det är samma sak här - det finns ingen annan som kan ha lektionerna och jag har planerat detta sedan länge eftersom det är treor som ska få information inför studenten och framtiden. Bara att bita ihop och köra på. Efter lektionerna har jag ett möte med en elev och sedan måste jag köra i ilfart till Lund för att göra en magnetröntgen av mina njurar. Denna tar mellan 1,5 och 2,5 timmar så det är tur att vi har stöttning av våra föräldrar imorgon. H har studiedag så det var planerat sen länge att barnen skulle vara hemma och nu passar det extra bra eftersom H ändå är förkyld och har ont i halsen. Mormor kommer direkt på morgonen och sedan avlöser farmor och farfar henne vid lunchtid. Om jag inte mår bättre får jag vara hemma på tisdag och söka läkare för då är det nog halsfluss. Suck! Veckan i övrigt ser så här på pappret ganska lugn ut och det är ju bra om jag nu skulle bli sämre och om jag mår bättre har jag massor av saker på "att göra"-listan att fylla den med. Min hjärna är just nu inställd på att söka nytt jobb och när man väl har bestämt sig för det så gäller det att ändå hitta motivationen på det nuvarande jobbet...

Varför inte lite sjukstuga - igen...?

J hade tänkt sig två lediga dagar innan han skulle börja sitt nya jobb, dagar då barnen var i skola och på dagis så att han kunde göra bara vad han ville några timmar. Det blir ju sällan så, har jag lärt mig med åren. När jag jobbade som konsult hade jag några sådana dagar per läsår men det slog ju aldrig fel att något av barnen var sjuka de dagarna. O klagade över att han hade ont i örat i söndags och vi varvade med Ipren och Alvedon för att få bort värken. Han var pigg under måndagen och klagade inte alls på öronvärk men åt inte som vanligt. J som var hemma gav inte smärtstillande eftersom han inte hade ont men enligt sjukvårdsrådgivningen som jag ringde förra gången O hade ont i örat så skulle man fortsätta i tre dagar med smärtstillande så att kroppen kunde läka ut infektionen själv. Det var dock viktigt att vara smärtfri för att kroppen skulle kunna göra detta. O var hemma även i tisdags eftersom han fick feber i måndags kväll helt plötsligt. När jag kom hem på kvällen la jag märke till att han inte hörde vad jag sa och J bekräftade att det varit så vid flera tillfällen under dagen. Han hade på nytt ont i örat och var uppe flera gånger natten mot onsdag. Jag ringde vårdcentralen direkt klockan åtta men när jag väl kom fram (21 samtal före...) så var tiderna slut och de rekommenderade kvälls- och helgmottagningen i Lund. Jag ringde dit direkt när de öppnade klockan 17 och fick en tid ett par timmar senare. Dubbelsidig öroninflammation med en trumhinna som var på väg att spricka på ena sidan... Vi kände oss inte som särskilt bra föräldrar! Han måste ju ha haft riktigt ont men har verkligen inte klagat så mycket. Nu fick han penicillin - någon form av intensivbehandling med 10 ml tre gånger om dagen i fem dagar och vi får verkligen hoppas att det hjälper. Just nu känns det som att vi lever tillsammans med en gammal person som inte hör - vi får påkalla uppmärksamhet fyra-fem gånger innan han reagerar och prata högt och tydligt för att han ska höra. J kunde ju så klart inte inleda sin nya anställning med vab så jag fick vara hemma onsdag-fredag med lite hjälp av farmor, farfar och mormor några timmar. Idag vaknade H med feber så vi får väl se hur nästa vecka artar sig...

Jag sökte ju ett jobb som jag hade viss förhoppning om att få eftersom jag känner rektor. Hon flaggade dock för att det är knepigt när det är en anställning i en kommun och det visste jag ju om. Ansökningstiden gick ut i tisdags, jag fick meddelande om att de skulle kalla till intervju efter detta datum och igår fick jag mail om att anställningen var tillsatt av en annan sökande. Någon i kommunen var således redan tilltänkt... Nu finns det en ny tjänst ute i samma kommun som vi bor men i grannbyn några kilometer bort. Den ska jag absolut söka men jag är ganska säker på att den kommer att gå till en som har hoppat in som vikarierande biträdande rektor på H:s skola under vårterminen. Den som han vikarierar för är på väg tillbaka så det borde bli så att han kan börja den tjänsten till hösten.

I måndags var det förskoleråd och i tisdags var det skolråd. Intressant att vara med även om förskolerådet börjar kännas lite inaktuellt för vår del. Om drygt tre månader så har vi ju inget dagisbarn längre... Skolrådet känns i allra högsta grad aktuellt och jag tycker att det är roligt att vara med och påverka och få information om vad som är på gång. Det pratades en hel del om att det var ett högt söktryck till H:s skola och att de inför nästa läsår måste ge negativt besked till många som vill ha plats. Det är i första hand upptagningsområdet som styr och vi tillhör ju ett annat upptagningsområde. Jag var tvungen att räcka upp och fråga om det var så många barn att de även har fått frångå syskonförturen men så var det som tur var inte så det borde innebära att O är garanterad en plats! Det definitiva beskedet kommer under veckan som kommer...

I veckan skrev Camilla Läckberg ett inlägg om barnuppfostran på sin blogg. Så bra! Jag instämmer rakt av i allt. Det är så många föräldrar som fallerar i sitt föräldraskap och det går ut över barnen på ett eller annat sätt. Det är så många barn som aldrig får lära sig att ta ett "nej", som föräldrarna inte orkar engagera sig i, som föräldrarna gör en björntjänst genom att vara för snäll och vek och ge med sig i alla lägen etc. "Pelle vill ju inte.." - nej, men Pelle tre år kanske inte vet riktigt vad han vill och även om han vill något så kanske det i längden inte är bra för honom. Pelle kanske också måste lära sig att man inte alltid kan få som man vill, att man måste kunna leva i samspel med andra individer, att man måste ta hänsyn till andras känslor osv. Jag möter många tonåringar där föräldrarna säger exempelvis "Kalle kommer inte med på mötet [som rör Kalles skolsituation som inte fungerar] för han vill inte och man kan ju inte tvinga honom" - nej, man kan inte fysiskt tvinga en sextonåring in i en lokal ner på en stol deltagandes i ett möte men det börjar ju så mycket tidigare än så... Det börjar ju från början när barnet är litet. Om jag som förälder säger till mitt omyndiga barn att vi ska gå på ett möte så ska barnet följa med. Samma Kalle vill inte heller ta medicin mot sin ADHD och föräldrarna "kan ju inte tvinga honom". Tänk om jag skulle säga samma sak när barnen ska ta penicillin: "de vill inte så jag kan inte tvinga dem". De flesta föräldrar har väl någon gång fått hålla fast sitt barn för att få i dem medicin som de inte vill ha. Till slut går det lättare och lättare - mutor, lock, pock, hot, samtal, tårar, kramar, belöningar mm gör sitt till men framför allt förstår barnet att detta inte är förhandlingsbart. Det är kanske inte heller förhandlingsbart om man ska prova medicin eller inte mot sin ultra-ADHD när man är sexton år. Kalle är definitivt inte sexton år mer än på pappret, vilket också föräldrarna tillstår och då måste man som förälder kunna påverka sitt barn även om barnet är ganska stort och absolut kapabelt att fatta en hel del egna beslut men dock inte alla. Läs Camillas inlägg på http://blogg.mama.nu/lackbergochskold/2017/02/28/barnuppfostran-en-bortglomd-konst/.

Något annat som fick stor uppmärksamhet i veckan var när Janne Josefsson gjorde en uppföljning på sitt program "Fittja Paradiso" som gick för ett antal år sedan. Han ville följa upp småkillarna som han intervjuade i det programmet och se hur det hade gått för dem. Det var ingen rolig uppföljning och många som såg programmet verkade chockade över den verklighet som de här killarna hade växt upp i och levde i idag. Även J och min mamma var förfärade. Jag, som ser öden som dessa dagligen, undrar vilken värld många svenskar lever i. De flesta befinner sig i sin egen bubbla och ser inte den parallellvärld som finns bredvid oss. Eller vill inte se. För mig var de öden som skildrades i programmet ingen överraskning. Vad hade de som gjorde programmet förväntat sig? Tragiskt, absolut. Fruktansvärt tragiskt men efter att ha mött så många ungdomar från de områden i Malmö som ingen vill bo i, så är jag inte alls förvånad. Detta handlar ändå om personer som är födda och uppväxta i Sverige eller som har kommit hit i tidig ålder och medan det fanns någon form av koll på den invandring som skedde. Hur ska det gå för alla de som kom till Sverige under 2015? Det vill jag inte ens veta. Om vi inte kunde ta hand om de ensamkommande barn som kom före 2015, kan vi ju definitivt inte hjälpa alla de som kom under förrförra året. Det finns så många trasiga, unga själar som inte får någon vidare hjälp i livet från varken samhället, skolan, socialen eller släkt och vänner. De bär på livserfarenheter som är helt främmande för oss som är födda i Sverige med svenska föräldrar och svenska far- och morföräldrar. Jag möter dem som sagt dagligen och ibland känns det som att man bara vill låta dem följa med hem. Stora, tuffa killar som är så små när man pratar med dem på tu man hand. Jag försöker alltid tänka på att alla har varit små och oskyldiga från början, jag försöker tänka på det lilla barnet och på vad som måste ha gått fel under deras uppväxt. Och sedan tänker jag på mina egna barn och vår lilla bubbla och hur enormt bra vi har det.