Minisemester i Göteborg

I tisdags packade vi ihop det vi behövde för tre dagar på vift och styrde mot Göteborg. Vår plan var att gå på Universeum eller Liseberg på eftermiddagen, lite beroende på hur vädret var. Vi stannade och åt lunch utanför Varberg och var framme i Göteborg vid halv ett. Det regnade ganska mycket så vi beslöt oss för att parkera utanför Universeum och avverka det under eftermiddagen innan vi checkade in på hotellet. När vi kom in genom dörrarna gick vi rakt in i en enorm kö... Endast två kassor var öppna och kön slingrade sig fram och var hur lång som helst. Den rörde sig inte nämnvärt under de minuter som vi stod i den och med alla hostande barn runtomkring var det ett lätt beslut att åka till hotellet istället som barnen föreslog. Vi hade lite svårt att hitta parkeringshuset som rekommenderades men till slut ordnade det sig och därifrån fanns en gångtunnel hela vägen till hotellet - perfekt! Vi fick ett rum i tredje tornet på Gothia Towers - ett skyroom på 22:a våningen med utsikt mot Liseberg. Ett högst ordinärt rum men utsikten var fin och det bästa var att det ingick att äta frukost i restaurangen på 29:e våningen istället för den enorma och hemska frukostmatsalen som man annars är hänvisad till. Där åt jag den enda gång som jag bott på Gothia tidigare och det var verkligen ingen rofylld start på dagen. Vi slappade på rummet, gick ner i affären som låg vid parkeringshuset och handlade snacks och lite godis, åt lite av det vi hade handlat, läste, lekte och fördrev tiden tills det var dags för middag. 

Vi hade bokat bord på Pinchos vid Heden så det var en liten bit att gå men en lagom väg för att få lite frisk luft (även om barnen klagade). Det var vårt första besök på Pinchos - här nere är det så populärt att det är svårt att få bord med kort varsel men i Göteborg var det lättare. När vi gick därifrån var vi överens om att det var kul att prova deras koncept men att vi nog inte kommer att återvända. Vissa maträtter var helt ok men vissa var inte alls goda och definitivt inte prisvärda! Dessutom tog det väldigt lång tid att få maten. Vi beställde först sju rätter som tog en dryg halvtimme att få in och när vi fick dem och såg storleken och H dessutom inte gillade sin, beställde vi sex rätter till. Dessa tog femtio minuter att få in... Funkar sådär på en restaurang som vänder sig till barnfamiljer! Medan vi väntade på omgång nummer två beställde vi efterrätterna så de kom i alla fall inte långt efter att vi hade ätit färdigt varmrätterna. Slutnotan blev ganska saftig för den lilla mat som vi hade ätit och för samma pengar kan man få väldigt mycket bättre mat på en annan restaurang. Jag tror att Pinchos får tänka om, om de vill att konceptet ska hålla i längden och att gästerna ska komma tillbaka.

Efter en skön natt åt vi en väldigt bra frukost med magnifik utsikt i nästan 360 grader. Vi orkade inte gå ner till stan för att fördriva tiden så vi tog det bara lugnt på rummet tills Liseberg öppnade klockan ett. SMHI hade som vanligt inte rätt i sin prognos så det regnade ganska mycket och vi hann bli rejält blöta innan vi kom in och kunde köpa regnponchos att dra utanpå kläderna. Barnens kläder tål en hel del vatten och även våra kläder var till viss del vattenavstötande men det är ändå otrevligt att bli alltför blöt. Som tur var slutade det regna efter mindre än en timme och sedan var det i stort sett uppehåll hela eftermiddagen och kvällen - tur! Barnen fick verkligen valuta för pengarna och kunde åka utan att köa på de allra flesta karusellerna. Om de fick vänta var det max en runda - stor skillnad jämfört med att åka dit på sommaren. Vi åt middag på Järnvägsrestaurangen och fick en timmes paus där men annars åkte barnen nonstop till klockan åtta, då det var en fin ljusshow som vi såg innan vi gick över gatan till hotellet. Väldigt smidigt - kändes som ett bra beslut att bo där istället för det hotell som vi hade tänkt bo på ca en halvtimme utanför stan med spårvagn. Där bodde vi senast vi var i Göteborg men då var det sommar och barnen satt i vagn...

Ännu en god frukost och sedan packade vi ihop och lastade in allt i bilen innan vi gick till Universeum för att nytt försök. Vår plan var att vara där direkt när de öppnade klockan tio men eftersom barnen sov länge och vi ville äta frukost i lugn och ro så var vi inte på plats förrän vid halv elva. Massiv kö men nu var det i alla fall fyra kassor öppna så det gick något mindre långsamt i alla fall. O ville mest åka hem men eftersom H ville till Universeum bestämde vi oss för att gå in. Ett par timmar senare kände vi oss ganska klara - det är säkert fint och roligt om det är lagom mycket folk men eftersom det var kö till allt blev det inte så roligt. Det var kaos i cafeterian när vi skulle köpa lunch till barnen så vi beslöt oss för att gå till Mc Donalds vid Scandinavium istället. Mätta och belåtna styrde vi sedan hemåt igen efter tre mysiga dagar. O hade roligt även om han inte alls ville åka - om han hade fått bestämma hade vi inte tagit oss alltför långt hemifrån någon gång. Han är ytterst skeptisk mot alla förändringar och allt som är okänt och eftersom han inte har varit på Liseberg så att han minns det (han var i min mage en gång och nio månader den andra gången), visste han inte vad som väntade. Vi försökte likna det med Tivoli och Bakken som han har mer minnen ifrån men det hjälpte inte. Väl på plats tyckte han dock att det var jätteroligt, precis som vi visste att han skulle göra. Om vi bara hade gett efter för de åsikter han uttrycker hade han gått miste om så mycket. Han måste utmanas i vardagen och komma utanför sin komfortzon. Det bor nog en liten filur i honom med "Asperger light" - han har definitivt drag av NPF-problematik men absolut inte i en utsträckning som hade gett honom en diagnos. Vi måste bara anpassa livet lite åt honom och vi måste även anpassa oss själva och vårt sätt att tänka och förbereda honom för att det ska fungera bättre. H är med på det mesta och det är skönt eftersom hon blir en bra draghjälp till O.

Idag har O fått vara inomhus en hel dag i pyjamas och bara lekt med lego - det bästa som finns i hans värld! Jag och en väninna gick en timme i morse, därefter storhandlade jag tillsammans med hur många andra som helst och sedan var H och jag en kort runda på vårt närmaste köpcentrum. Vi shoppade lite på rea och fixade medicin till L så att hon ska överleva nyår. Vi började ge henne direkt i eftermiddags och nu ikväll när det smällde reagerade hon men blev i alla fall inte helt hysterisk. Bara att hoppas att hon överlever ytterligare ett nyår... 

Lugnaste dagen på året

För oss är juldagen helig - bara vara hemma, skrota runt i pyjamas, äta rester från julbordet, sova middag eftersom alla är trötta och framförallt sysselsätta sig med alla nya julklappar. O är mycket nöjd med att få vara inomhus hela dagen, inte klä på sig och bara bygga lego. Även H har byggt och byggt på sitt nya sjukhus men även hunnit med lite andra julklappar.

Vi hade en mysig julafton hos min syster och svåger i Skanör. Mormor, farmor och farfar var också på plats. Vi inledde med fika framför Kalle Anka och sedan blev det en otålig väntan för kusinerna innan tomten till slut knackade på. Min svåger agerade tomte, vilket alla barnen utom minsta kusinen genomskådade, men under tiden han var på plats var barnen ändå helt med på att det var tomten - konstigt det där... Vi delade upp julklapparna i två omgångar eftersom de annars bara sliter upp presenterna utan att titta vad det är i dem. Jag föredrar att man låter barnen öppna en i taget i tur och ordning så att de kan ta del av varandras glädje och se varandras julklappar men det fungerade inte igår. Vi åt ett sedvanligt julbord mellan klapputdelningarna och självklart en massa julgodis när alla paket var öppnade. L stannade kvar i Skanör så att vi slapp köra ner med henne idag - imorgon beger vi oss till Göteborg för en liten minisemester. Vi tar igen det som inte blev i somras och vi firar mitt nya jobb men framförallt får vi ett par dagar tillsammans, bara vi i vår familj, och de dagarna är alltid de allra bästa.

Igår var jag hos pappa och la en blomma och tände ett ljus. Jag har varit ur balans sedan samtalet med min faster och det har varit mycket tankar på pappa eftersom det alltid blir många funderingar och minnen så här runt jul. Jag hade inte tid att bryta ihop och gråta, vilket jag behöver när jag är i denna sinnesstämning, men när barnen la sig för att sova middag fick jag en stund för mig själv på toaletten och då kunde jag släppa ut lite tårar. Det var ju inte så här det skulle bli. En bukett på en grav. Ingen julklapp till morfar. Inte för att han hade velat ha någon eftersom han alltid sa att han hade allt men ändå... H frågade häromdagen hur gammal morfar hade varit om han hade levt och jag insåg att han hade varit 76 år. Kanske hade han inte levt men troligen hade han det om inget annat hade tillstött eftersom han var kärnfrisk och en mycket sund individ. Hans syster fyller snart 82 år och är precis lika pigg och vital som alltid så chansen hade nog varit väldigt stor. Jag upphör aldrig att förvånas över hur stark sorgen och saknaden är när den kommer upp till ytan - det är inte lika ofta nu för tiden men när det händer är det lika starkt som alltid.

Samtal och saknad

I torsdags ringde jag till min faster, som jag brukar försöka göra innan jul. Vi skickar också julkort till varandra men det är ändå trevligt att ringa och kolla hur det är med dem. Det var som tur var bra med både min faster och min farbror. De är ändå över åttio år båda två så det är inte helt självklart att hälsan är på topp men när jag pratar med min faster i telefon känns det som det alltid har gjort. Hon är pigg och vital och vi kan prata om det mesta.

Innan jag ringer har jag alltid lite ångest men den blir mindre och mindre och den släpper alltid efter mindre än en halv minut. Det väcker dubbla känslor i mig att prata med henne - dels blir jag alltid nedstämd och ledsen efter våra samtal eftersom det påminner mig om pappa och om allt som kunde ha varit men inte blev och dels blir jag alltid väldigt glad och nöjd eftersom jag är så glad att vi ändå har kontakt efter allt som har varit. Det är bara det att saknaden blir ännu större när jag pratar med henne. Saknaden efter pappa som inte finns men även saknaden efter min faster som finns men inte på det sätt som hon hade kunnat göra. Jag tror att jag önskar att hon hade funnits i mitt liv på ett mer närvarande sätt för att fylla den saknad jag har efter både en pappa och en mamma. Hon är den länk som jag har kvar till min pappa - de är så lika på många sätt och det skänker mig en tröst att ha henne kvar i mitt liv. De har/hade samma humor, de har/hade lätt för att prata om allt, de är/var allmänbildade och hänger/hängde med i samhällsutvecklingen, de är/var varma personer - hon fyller helt enkelt en plats som gör saknaden lite mindre korta stunder.

Eftersom hon är kvinna fyller hon även en roll som min mamma inte alltid har förmåga att fylla men det är också det som gör att jag hade velat ha en närmare relation. Jag hade velat kunna känna mig liten igen, sitta i soffan med henne, känna den värme som finns mellan oss, gråta över det som har varit, lyssna när hon berättar om sina föräldrar - mina farföräldrar som jag aldrig har träffat. Igår nämnde hon att min farfar var en känslig person som hade lätt till tårar när han blev rörd och jag kunde fylla i att pappa var likadan. Han kunde på 1990-talet gråta när han såg "Beverly Hills" tillsammans med sina tonårsdöttrar (vilket vi då tyckte var lite pinsamt men ändå samtidigt insåg var något fint), han grät på bröllop, på begravningar, när han blev glad, stolt, ledsen. Jag känner att jag vill veta mer om min pappa som liten, om deras familjeliv med farmor och farfar, om vad som formade min pappa som person mm. Jag har ju även min farbror men han är en helt annan typ av person och inte särskilt bekväm i att prata om det som har varit.

Sedan vi pratade senast har min faster och farbror även hunnit bli gammelfarmor och gammelfarfar. Deras äldsta barnbarn har blivit mamma till en liten pojke. Hon bor i Belgien och annars i Stockholm så de hade inte hunnit träffa det lilla underverket ännu men skulle försöka att ta sig upp till Stockholm när det var dags för dop i februari. Min farbror har lite svårt för att gå men det borde ju fungera att ta sig iväg om de får lite assistans. För många år sedan förlorade den nyblivna mamman sin lillebror i plötslig spädbarnsdöd när han bara var sju veckor gammal. Hon var då bara fyra år men förlusten har satt stora spår hos henne. Min faster berättade att hon har hans namn tatuerat på sitt ben och den lille nyfödde sonen ska bära samma namn som lillebrodern gjorde. Så fint! Lite kusligt nästan att bebisen var beräknad till början av november men kom i slutet av oktober, en dag efter lillebroderns födelsedag.

Vi ska försöka ses i julhelgen - min syster och svåger ska bjuda hem dem till sig. Det är alltid trevligt att träffas men när vi gör det alla tillsammans blir det inte så mycket prat om det som har varit, det blir det bara om vi pratar på tu man hand per telefon och inte alltid ens det eftersom vi inte alltid kommer in på relationerna i släkten och det som hände för drygt femton år sedan. Jag har ofta tänkt att det hade varit skönt att ses bara hon och jag men det blir liksom aldrig av. Ännu är det inte för sent men när som helst kan det ju egentligen vara det och det vill jag verkligen inte. Ytterligare ett projekt att ha på min lista för framtiden...

Dan före dan före dopparedan

O har svårt att sova på morgnarna sedan några dagar tillbaka eftersom han vaknar till, tänker på julafton och sedan somnar om... Det helt klart bästa med julen är barnens glädje och förväntan! De flesta julklapparna är klara, den mat vi ska bidra med är inhandlad och imorgon ska jag bara fixa lite julgodis. Granen ska vi klä idag och lite julpynt får vi väl sätta upp i huset även om vi inte ska vara hemma.

Förra inlägget handlade bara om mitt nya jobb - nu är det påskrivet och klart, dock utan barnens sällskap eftersom vi klarade av julklappsshoppingen snabbare än väntat, hämtade O:s kompis E igår istället för idag och därför åkte jag själv och skrev avtalet medan barnen och L tog hand om huset på egen hand. I mitten av januari börjar jag någon eller några dagar i veckan för att sedan i mitten av februari börja "på riktigt". Nu ska jag istället för att skriva om jobb, uppdatera vad som hänt sedan förra fredagen, så jag skev senast.

Andra advents-helgen bakade jag lussekatter båda dagarna. Barnen hjälpte till på lördagen men på söndagen bakade jag bullar som skulle vara till jobbet. På lördagen var vi på glöggmys hos våra vänner som var med i Spanien. Det var fullt hus med fem familjer, varav en som vi inte hade träffat tidigare. H var lite besviken eftersom det i den familjen fanns en tjej som var jämnårig med K, som H annars är med, och nu hamnade hon lite utanför. På nyårsafton blir det bara H och K som är tjejer så det ser H fram emot. O togs omhand av två fina killar som vi inte träffar så ofta, J:s kompis M:s båda söner. De är 13 och 11 men hjälpte med stor entusiasm O att julpyssla och sparkade fotboll med honom och alla tre tycktes ha behållning av detta umgänge, så roligt att se! På söndagen var H och red, ganska tveksam och lite blek men det gick ändå bra.

På måndagen hade jag ännu en galen dag på mitt gamla jobb som jag skrev om i förra inlägget och på kvällen förberedde jag den fika jag skulle ha på jobbet på onsdagen. Det är liksom inte bara att baka en kaka och bjuda på utan man måste ha olika sorters bröd, massa olika pålägg, grönsaker, olika ostar, kex och någon kaka, gärna hembakad. På tisdagen var jag i Stockholm hela dagen så allt behövde vara klart på måndagskvällen. I Stockholm rådde snökaos - redan kvällen innan fick jag meddelande att planet skulle vara en halvtimme försenat. Det visade sig bli femtio minuter och när vi väl kom till Arlanda fick vi vänta ytterligare tjugo minuter från landningen till att vi kom in till en gate eftersom ett flygplan hade fastnat i en snödriva... För att inte komma alltför mycket för sent fick jag ta en taxi med livet som insats - hatar att åka taxi, särskilt i snökaos och rusningstrafik. Chauffören körde inte bil på ett betryggande sätt precis men jag kom fram som tur var. Jag hade många samtal innan jag begav mig mot Arlanda igen i ca 15 cm blötsnö. Väldigt skönt att komma hem till barmarken i Skåne igen. På luciadagen var jag på en annan grundskola som jag har jobbat på tidigare och stöttade med lite samtal där, innan jag fortsatte till min vanliga arbetsplats. Kul med lite omväxling!

På torsdagen lämnade jag jobbet lite tidigare för att åka på den andra intervjun och fredagen blev också en lite kortare dag eftersom jag var på lunchmöte i Lund och det inte var lönt att åka tillbaka till jobbet igen. Dessutom skulle jag dit på kvällen för julfest. J och jag lyckades pricka in julfest på samma dag så mormor fick göra en insats och ta hand om barnen. Vi hade en jättetrevlig julfest som vår festkommitté hade ordnat - den första julfest som jag har fått betala för att gå på... I och för sig bara 50 kronor samt att man själv fick ta med valfri dryck men det säger en del om budgeten i vissa kommunala skolorna. Jag menar inte att elevpengen ska gå till överdådiga saker för personalen men i dagens läge när många lärare jobbar hårt gäller det att ta vara på sin personal och visa dem uppskattning. Det tjänar eleverna på i längden så lite pengar måste gå till trivselaktiviteter. Vid tisdagens avslutningslunch serverades mackor med ost, korv och skinka - inte särskilt juligt och ganska fattigt.

I lördags var vi hos L:s storasysters familj. Vi gick en fin runda på landet innan middagen och barnen fick turas om att åka vagn efter deras lilla ponny, väldigt mysigt! L var som vanligt överlycklig över att få träffa den numera enögda storasystern och hennes matte. På söndagsmorgonen var H och jag på ridskolan och red en stund eftersom vi skulle till J:s syster på eftermiddagen. Hästarna busade utanför i hagen så att H:s ponny blev lite spänd och det tyckte H var läskigt. Jag erbjöd henne att rida fler gånger denna vecka men det vill hon inte. Vi får väl se om hon vågar fortsätta... Vi hade en mysig eftermiddag och kväll med de stora kusinerna och deras föräldrar - de åker till USA på julafton så vi hade bestämt att inte ha något julfirande eller julklappsbyte med dem men det var ändå kul att träffas.

I onsdags hade barnen sin sista dag i skolan med sedvanlig julavslutning och H var med och sjöng i kören, vilket hon var mycket nöjd med. Hon var även mycket stolt över att hon vann den nutidsorientering som klassen har haft varje vecka hela terminen och fick välja ett pris först av alla. Det lönar sig att titta på nyheterna nästan varje kväll och intresserat fråga om allt som händer i världen! O kunde vara i skolan i onsdags eftersom det örononda gick över och barnen hämtades vid lunch av farmor och farfar.

Nu är det jullov på riktigt och vi ser fram emot många lugna dagar då vi bara ska ta det lugnt och ta vara på tiden med varandra!

Äntligen!!!

Det har varit mycket den senaste veckan och jag har inte hunnit skriva, ska försöka komma i fatt... Jag avslutade med att det bästa hade varit att säga upp sig för att jag hade fått ett nytt heltidsjobb - och precis så blev det! Äntligen!!! Jag är så glad och lättad över att min period på min gamla arbetsplats nu kommer att vara helt över om ett par månader. Jag är ännu gladare över mitt nya jobb som känns hur bra som helst! Vi tar det från början.

Förra måndagen var jag på en första intervju. På förmiddagen hade jag en mindre sammandrabbning med den sämsta chef jag någonsin har träffat på, eftersom hon anklagade mig för att vara illojal. Hon begärde ut min mailkonversation med en annan skola angående några elever som jag på sedvanligt vis hade hjälpt att byta skola. Hon ville i vanlig ordning inte alls lyssna utan bara pratade på i värsta härskartekniken och till slut blev jag riktigt arg och kunde inte behärska mig. Jag sa några inte helt genomtänkta ord och var sedan mer än taggad för intervjun! Det kändes bra direkt och jag kände att jag klickade med både rektor och biträdande rektor. De i sin tur pratade efter en stund redan om "att det är vi tre" men rättade sig och sa "ja, eller den som får tjänsten" men det lät ändå som att de tänkte att det var jag. Tjugo minuter efter att jag gått ut från intervjun hade jag ett mail om erbjudande om en andra intervju några dagar senare... Jag var där ytterligare en gång och vi pratade i drygt en och en halv timme. Jag kände att jag kunde vara mig själv till hundra procent och jag var helt ärlig med min tid på min förra skola och varför jag hade varit tvungen att söka mig därifrån. Jag uppgav löneanspråk och tog i lite eftersom jag tänkte att man bara får en chans...

I fredags meddelade min förra rektor, som var min referens, att kommunen hade ringt och varit väldigt positiva och att hans ord förhoppningsvis inte hade gjort det sämre. Igår förmiddags ringde så rektorn och erbjöd mig jobbet! Sju minuter med bil, fri parkering utanför, helt fria tider, inget eget personal- eller budgetansvar, trevliga kollegor - känns verkligen jättebra! Jag tröstar mig med att även om det inte skulle bli det så kan det inte bli sämre än min gamla skola. Vi pratade om när jag skulle kunna börja och var överens om detta och innan vi skulle avsluta samtalet så var det den där lilla detaljen om lönen... Jag var beredd att gå ner 5000 kr eftersom jag då hade legat på ungefär samma nivå som på mitt gamla jobb men döm om min förvåning när hon erbjöd tusen kronor mer än jag hade begärt. "Om det är ok med dig?" - eh, ja! Var tvungen att genast berätta det för min kollega som jag delar rum med och kort därefter skrev jag ut den och scannade in den till min chef som inte var på plats. Så skönt! För säkerhets skull skickade jag även den till chefen i Göteborg eftersom jag inte litar på att rektorn sköter det ordentligt. Hon har missat vid ett par tillfällen tidigare vilket har ställt till det för de anställda som har slutat. Ringde så klart sedan J direkt när jag hade pratat med min kollega - han satt i bilen på väg till en kund och blev lika glad och förvånad som jag! Det ska bli så skönt med en hel tjänst, med fokus på skolutveckling och rektorsutbildning, med trevliga kollegor och förhoppningsvis dito elever. En tidig och helt fantastisk julklapp!

Det som inte var lika roligt var att jag idag var tvungen att informera min rektor på den högstadieskola som jag har varit på sedan augusti. Jag har aldrig haft en sådan kort anställning och tror inte att jag kommer att ha det igen - det är liksom inte min grej. Jag känner mig som en skurk när jag lämnar efter så kort tid. Rektorn har verkligen varit helt super och ställt upp jättemycket för att få mitt arbetsliv att fungera och det känns allt annat än bra att ge honom denna julklapp... Han tog det på det sätt som jag visste att han skulle göra men det känns ändå inte alls roligt. Jag skulle kunna sluta om en månad men det vill jag inte eftersom eleverna ska välja till gymnasiet innan den 15 februari. Jag kan inte bara lämna dem i sticket! Jag vill försöka lösa det så att jag är kvar tills dess på deltid och påbörjar mitt nya jobb på deltid. Efter sportlovet börjar jag full tid på mitt nya men om det kan bli en smidig övergång för alla hade det varit det allra bästa!

Nu är det bara en dag kvar att jobba och sen ska jag försöka vara helt ledig i nästan tre veckor - nice! Barnen har skolavslutning imorgon och längtar också efter jullov. På torsdag har vi planerat att åka till stan för lite julshopping efter O:s tandläkarbesök och på hemvägen får barnen hänga med till mitt nya jobb och skriva kontrakt. Båda barnen var med för drygt två år sedan när jag skrev kontrakt med mitt gamla jobb och H var med i våras när jag skrev kontrakt med mitt nuvarande så det ska nog gå bra att ta med dem nu också, På fredag ska både jag och H till tandläkaren och vi har lovat att hämta O:s kompis E på fritids så att han kan vara med oss under delar av dagen. På julafton åker vi till min syster, juldagen ska vi bara vara hemma och skrota och mellan den 26-30 december kommer vi att åka bort en eller två nätter, kanske till Göteborg. Vi ser hur vädret blir innan vi bokar - egentligen hade vi tänkt åka till Helsingborg en natt men nu tänker vi att vi borde fira mitt nya jobb och göra det som vi inte gjorde i somras när J blev sjuk. Liseberg har ju vinteröppet och barnen älskar karuseller så det borde bli en bra överraskning!

O var hemma från skolan idag eftersom han har klagat på att han har ont i örat sedan i söndags kväll. Det har inte blivit värre och han har ingen feber och äter med god aptit och leker som vanligt så det borde inte vara öroninflammation. Han fick följa med mig till jobbet i morse och vara med på vår avslutning. Efter den lämnade jag honom till farmor och farfar som passade honom till halv två. Vi åkte hem och hämtade H och hade sedan en lugn och skön eftermiddag. J är på någon tillställning med jobbet och kommer hem senare ikväll. Nu ska bara han få ett nytt jobb så är allting så mycket bättre än för ett år sedan!

Lite närmare jullovet!

Sedan senast jag skrev har det hänt lite smått och gott men bara bra saker! I söndags kom barnens stora kusin och följde med på H:s ridning, åt middag med oss och passade sedan barnen medan vi åkte till Lund för att se David Batra. Han var bra men det handlade inte lika mycket om livet med hans politikerfru som jag hade trott att det skulle göra. Vi ska se Johan Glans i februari och han är allt strået vassare! När jag bokade denna föreställning hade jag i tanken att vi skulle gå och äta middag innan men det gjorde vi istället i lördags och som alltid är det alltid bäst när vi gör det tillsammans med barnen. Det är viktigt att föräldrar får tid för sig själv, hävdar alla, men för oss är det inte viktigt att det måste innebära att vi lämnar huset och hittar på någonting på tu man hand. Vi har ju egentid i flera timmar varje kväll och hinner prata och umgås då. Därför känns det inte nödvändigt för någon av oss att åka iväg från barnen tillsammans så ofta som många andra föräldrar verkar ha behov av. Vi upplever hellre saker tillsammans med barnen!

Måndag till onsdag har jag varit i Ystad på rektorsutbildning. Fantastiskt sköna dagar som vanligt med trevligt sällskap, god mat och många lärorika stunder. Inför denna träff hade vi alla en uppgift att intervjua en kollegas chef, en jämbördig kollega samt två lärare som hade kollegan som chef. Vi fick sedan återkoppling i grupp kring det som hade framkommit och jag fick så fantastiskt bra feedback. Det var två medarbetare från min förra skola samt den rektor som jag jobbade med under mitt första år på skolan, som intervjuades. Egentligen skulle min nuvarande chef också svara på frågorna men hon hann nog inte och eftersom vi även är vänner privat så var det kanske lika bra. Jag började nästan gråta av alla superlativ och goda exempel som min rektorskollega läste upp - efter förra läsåret behövde jag verkligen det, det blev en riktig självförtroendeboost och jag tror att jag ska läsa sammanställningen minst en gång per vecka för att kanske våga mig på jobbet som rektor någon gång i alla fall. Jag ska faktiskt på en intervju i nästa vecka - kanske inte ett jobb som jag vill ha men det är alltid kul att gå på intervju! Dessutom är jag tveksam om jag kommer att härda ut med denna tillvaro som jag har nu i en hel termin till. Ett jobb är psykiskt påfrestande eftersom jag måste stå ut med en psykopatchef, ett jobb är fysiskt påfrestande även om dessa resdagar inte kommer varje vecka och ett jobb är i och för sig roligt ibland och alla kollegor är trevliga men emellanåt sitter jag bara av tiden och det passar verkligen inte mig alls.

Igår drog vi fram alla julklappar som vi har köpt hittills för att ha lite koll på vad vi har köpt till varje barn. När vi ändå hade allting framme passade jag på att slå in julklapparna också. Skönt att ha kommit en bit på vägen! I helgen blir det upphängning av julgardiner och lussekattsbak. Vi ska bort på adventsmingel imorgon kväll och innan dess ska H på kalas. O ska till en klasskompis på söndag - något som han har sett fram emot hela veckan. Det är en nyinflyttad familj så han har bara känt pojken sedan de började förskoleklass men de har verkligen klickat och kommer väldigt bra överens. Igår var J hemma med O eftersom han var förkyld. Han kunde kanske ha gått men det är bättre med en vilodag när man inte är helt på topp.

Igår när jag inte hade något att göra på jobbet började jag läsa bloggen bakifrån, från första början, från våren 2012. Jag har kommit några månader framåt och det är kul att läsa om allt som hände för snart sex år sedan. Det stör mig lite att jag inte fortsatte att skriva på den blogg jag påbörjade när H var liten. En del finns dokumenterat från hennes första år men sedan är det ett drygt års glapp och det är jättetrist... Särskilt så här i efterhand när man läser om allt som händer med små barn. Det blir inte lika mycket om deras utveckling nu och det kanske inte är så konstigt eftersom det händer ganska mycket mer tydliga utvecklingssteg med bebisar och små barn.

Åtta dagar kvar att jobba innan jag ska vara ledig i två och en halv vecka! Det blir en tur till Stockholm på tisdag och fullspäckade dagar på min högstadieskola onsdag till fredag. På måndag ska jag lyckas överleva ännu en arbetsdag i kaoset - efter den dagen kommer jag att tänka över när jag ska säga upp mig och på vilket sätt jag ska göra detta. Antingen går jag bara därifrån eller så gör jag en anmälan uppåt om alla fel och brister tillsammans med min uppsägning. Det bästa hade varit om jag kunde säga upp mig eftersom jag hade ett nytt heltidsjobb...

Första advent

Känner att jag ligger ohjälpligt efter på ungefär alla fronter just nu... J har satt upp alla ljusstakar så lite adventsfint är det i alla fall och jag har lyckats pyssla ihop adventsljusstaken så att den är klar att tändas men mer än så blir det inte denna helgen. Igår var jag och dömde sex timmar och efter en stund hemma med lite fix och pluggande till Rektorsprogrammet, åkte vi in till Malmö för att titta på julskyltningen och äta fondue. Mysigt eftersom det var kallt och lite julkänsla i luften!

Veckan har varit ganska lugn även om jag eller J har jobbat länge om vartannat på kvällarna så att det inte har blivit så mycket tid tillsammans för hela familjen. I måndags var jag i kaoset på min gamla skola och ser nu fram emot att ha semester därifrån imorgon. I tisdags hade jag tänkt jobba en kortare dag men kom inte iväg hem i tid eftersom den sista eleven hade mycket att prata om. Jag hämtade barnen strax efter klockan tre och vi åkte på det traditionsenliga besöket på Vellingeblomman. Vi fikade och tittade på alla julsaker och fortsatte därefter till XXXLUTZ för att äta middag. J var i London så det var bara vi andra som skulle ha mat så det blev en bra lösning.

I fredags var barnen som vanligt förväntansfulla inför julkalenderns start och om de skulle få någon kalender eller inte. Jag trodde att H var lite för stor för en Lego-kalender men hon ville gärna ha en och O önskade sig en Star Wars-legokalender så det blev två glada och nöjda barn på fredagsmorgonen. Kanske är det på grund av att första advent är så sent i år som det känns ovanligt kort till julafton men jag har inte riktigt greppat att det bara är tre veckor kvar... Vi har försökt fixa de flesta julklapparna till barnen redan men sen är det kusiner och föräldrar kvar - föräldrar är helt klart det svåraste!

I söndags var det som vanligt ridning för H och allt gick hur bra som helst. Hon hade precis lyckats få sin häst i galopp när hästen bakom struntade i att vänta på sin tur och stack iväg i full rulle förbi H:s ponny och den ponny som var före H. H:s ponny som annars är mycket trygg och lugn blev rädd när kompisen kom rusande förbi, hängde på och H lyckades inte stanna eller hålla sig kvar så hon och två andra barn ramlade av med buller och bång. Jag har ju sett detta hända väldigt många gånger men det är lite annorlunda när det är ens eget barn. Jag försökte att se hur H ramlade men det var hästar i vägen. Jag hörde bara att hjälmen slog i väggen och såg att hon låg väldigt nära väggen och det är inte så bra. Jag tog hand om ponnyn medan ridläraren tog hand om H. Första instinkten är ju att rusa fram till sitt barn vilket de båda andra föräldrarna gjorde så därför höll jag mig på avstånd så att ridläraren kunde trösta H. Barn gråter och känner efter på ett annat sätt när föräldrarna kommer i närheten... Som ridlärare tyckte jag att det bästa var att föräldrarna blev kvar på läktaren i möjligaste mån men en ridlärare klarar inte tre lösa ponnyer och tre ledsna barn ensam så nu var det klart att någon fick gå ner. Det bästa hade dock varit att vi hade bytt barn. Alla kom upp på hästarna igen och red vidare men H hade ont i nedre delen av ryggen där säkerhetsvästen tryckte till hela veckan. Idag har hon varit och ridit igen på morgonen eftersom gruppen skulle ta igen ett tillfälle som inte blev av. Det var tyvärr tre barn till som ramlade av idag och ett av de barnen var samma som förra gången - inte helt lysande... Idag var det ett misstag av ridläraren som orsakade kalabaliken men H satt kvar eftersom vi hade pratat om hur man ska göra om någon annan ramlar av eller om en häst börjar springa fort. Om en timme är det dags att gå till stallet igen och rida den ordinarie lektionen och H är lite tveksam. Det är ju fullt förståligt men samtidigt kan man inte rida om man är rädd för att ramla av och det är perfekt att det blev ytterligare ett tillfälle idag! Stora kusinen J kommer för att passa barnen ikväll och hon ska följa med på ridningen också så det gör säkert att H ändå kommer att sitta upp utan att tveka.

J och jag ska gå och se David Batra ikväll. Inte helt lysande planerat eftersom jag har mycket att förbereda inför Rektorsprogrammet imorgon, mormor är på släktkalas och farmor och farfar åkte till Teneriffa i morse. Jag hade tänkt att vi även skulle gå och äta någonstans innan men det får bli en annan gång när vi har mer tid. En rolig stund tillsammans blir det förhoppningsvis!