Att bemästra den värsta av rädslor

Det är det jag kämpar med just nu - igen. Mina tankar de senaste veckorna upptas mycket av tankar på döden. Min död. Om J dör. Jag tänker inte lika ofta på barnens död. Det orkar jag inte.

Jag är två jag. Mitt rationella jag går in i min professionella samtalsroll och jag blir min egen kurator som säger kloka saker. Oroa dig inte för sådant som du inte kan påverka. Värdesätt det du har och tänk inte på risken att förlora det. Du kanske lever tills du är 90, 100. Är det då rimligt att lägga en massa energi på att oroa dig för sådant som ändå inte händer? Njut av din familj, av ditt liv, av dina vänner. Titta på allt ljust i ditt liv. Ta vara på varenda sekund med de två fina som du har varit en del av att skapa. Ha roligt. Carpe diem.

Lättare sagt än gjort. Mitt andra jag är starkare och tar just nu över. Jag har ont på vissa punkter i ryggen. Säkert skelettcancer. Borde jag kanske söka läkare och be om en röntgen? Ont i fotleder, knän, kan knappt gå ur sängen på morgnarna. Något allvarligt fel, säkert cancer, MS, ALS eller något annat. Tankarna vandrar vidare. Vad händer när (inte om) jag dör inom kort? Kommer mina barn att minnas mig? Vem ska ge dem de där mammakramarna som bara jag kan ge? Vem ska köpa kläder åt dem? Laga mat? Lägga dagisschema? Boka aktiviteter? Hålla koll på vardagen? Är det bra att vi har bokat en resa i september? Vem vet hur livet ser ut då? Jag vill så gärna se mina barn växa upp. Jag begär inte att få bli mormor eller farmor men om jag får leva tills O är ca 20 år kommer jag att vara så tacksam. Jag har kämpat så hårt för möjligheten att träffa en man, att bilda familj. Jag skulle så väldigt gärna vilja njuta av min familj så länge det bara är möjligt men om jag har turen att få vara med ca 15-20 år till kommer jag att vara mer än tacksam.

Tänker andra fyrtioåriga småbarnsföräldrar på döden på samma sätt som jag? Är det normalt? Troligen inte. Mitt rationella jag råder mitt andra jag att gå och prata med någon. Lufta tankarna med någon klok person. Mitt förvirrade och deprimerade jag försökte detta för snart två år sedan. Den personen jag pratade med då var inte tillräckligt klok. Hon såg inte bakom min fasad, hon ställde inte de rätta frågorna, hon kom inte åt allt som trycker mig. Jag öppnade mig och berättade en del men hon tyckte mest att jag var en vanlig småbarnsmamma som försökte få ihop livets alla pusselbitar. Vi hade inte den kemi som krävs för ett bra kurativt samtal. Kanske borde jag hitta någon annan. Kanske borde jag avsätta en timme varannan vecka, en timme i månaden för samtal med någon. Jag orkar inte ha tankar som dessa hela livet. Det är inte sunt.

Kanske är det årstiden. Det är alltid jobbigt under april, maj, juni. Oftast jobbigare än övriga månader. Alla pappatankar, den sista tiden, de sista veckorna, de sista dagarna, de sista minuterna, sekunderna. Döden. Tiden efter. Begravningen. Tomheten. Overkligheten. Aldrigheten. Sorgen. Saknaden. Det som plågar mig fortfarande.

I fredags var jag och barnen på kyrkogården för att vattna. O tittade länge mot himlen och letade efter morfar. H frågade som hon brukar hur morfar kan hålla sig uppe där i himlen. Jag försökte mig på min vanliga förklaring om att skalet är kvar på jorden och att tankar och känslor kanske tar vägen någon annanstans. Var vet ingen, man får tro vad man vill men jag berättade att jag väljer att tro att morfar ser oss. Att han tittar ner på sina fina barnbarn och ser dem, tar del av våra liv, stöttar på det sätt han kan, skyddar, älskar. Jag måste tro på att detta inte är slutet. Jag måste tro på att det finns något mer. Att det vi gör nu i vårt liv är meningsfullt även sen. Mina barn får tro som de vill eller inte alls. Återigen sörjer jag förlusten av den bästa av morfäder. En enorm förlust för mina barn.

Knäppa tankar denna Valborg... Imorgon är det maj och snart är det sommar med en lång ledighet. Kanske borde jag följa rådet som mitt professionella jag ger mig? Jag borde kanske ringa någon på måndag. Frågan är bara vem.

Mycket träning i lågaffektivt bemötande...

I söndags var jag tvungen att googla "treåring utbrott" för att se om jag kunde hitta några bra tips på hur man ska bemöta en helt galen tre och ett halvt-åring, som hakar upp sig och upprepar samma mening hela tiden samtidigt som han gallskriker i panik. Jag hittade diverse olika trådar där fler föräldrar vittnade om samma sak och då kände jag mig lite lugnare. Jag var annars beredd att ringa BUP, helst akut... ;-)

Söndagens utbrott handlade om att O och H skulle bada tillsammans. De började prata om skumbad och jag frågade om de ville ha det - det är länge sedan de ville ha det nämligen. Båda var överens om att de ville, H klev i badkaret men O fick lite panik när han såg skummet. Jag tänkte (och det var kanske dumt) att han skulle gilla det när han väl kom i och upptäckte att det inte var farligt utan tvärtom till och med kul. J lyfte i honom eftersom jag inte kunde när han var spänd som en fjäder och gallskrek. Han brukar ju fungera så att han först protesterar mot nya saker men sedan lugnar sig när han förstår att det inte är farligt. Han skrek likadant när vi skulle bada första gången i Grekland och då fick vi ju till slut bara göra det. Så resonerade vi nu också men kanske skulle vi gjort annorlunda denna gång... Han hade skrikit om något annat vid middagen och H hade hämtat sina hörselskydd och J hade hämtat in ett par vuxenskydd från förrådet för att avleda lite. De kom nu väl till pass! H och jag satte på oss hörselskydd och tänkte att vi skulle vänta ut O, som skrek "Jag vill inte ha skum på min kropp" hela tiden utan paus... Efter 10 minuter gav jag upp och duschade av honom och lyfte upp honom. Suck!

Idag hade H ett mastodont vansinnesutbrott eftersom hon inte hittade sin vattenflaska, som skulle med till dagis. Jag höll på att göra mig i ordning och bad henne leta istället för att bara stå och skrika. Tipsade om ovanpå tvättmaskinen, i grovköket, på hennes rum men hon blev bara helt blockerad och skrek en massa saker som jag knappt hörde. Hon gick upp och letade men där fanns ingen flaska. När jag var klar och gick mot grovköket såg jag två vattenflaskor på tvättmaskinen innan jag ens kom ut i grovköket (tvättmaskinen står precis innanför dörren och blir därför en avställningsyta ibland). Detta fick dock henne inte att lugna sig utan nu skrek hon ännu mer att det var mitt fel, att hon hade letat där innan osv. Helt galen och jag fick ett tillfälle att öva lågaffektivt bemötande... Tur att jag oftast är utrustad med ett bra tålamod! En fördel med barnen är att det är ytterst sällan som båda får utbrott samtidigt - O var som ett lamm under hela H:s utbrott och försökte komma med små hjälpande tips och när O var galen i badet försökte H avleda honom.

Ser fram emot tonåren...

Det värsta jag har sett

Igår när jag bläddrade igenom min Facebook hade en av mina vänner delat ett inlägg och skrivit kommentaren "men ta ifrån henne barnen för h-vete". Under den millisekund som det tog att läsa texten började filmen att rulla - jag brukar inte annars titta på klipp som mina vänner har delat särskilt ofta men nu hade jag inget val.

Från första sekund såg man en bebis (ca 7-8 månader för den kunde ställa sig på alla fyra) liggande i ett hörn på en madrass och en rasande mamma bredvid som slog den i huvudet med en kudde. Jag förstod inte först vad jag såg, tror jag... Det händer liksom inte att man beter sig så mot en bebis i min värld och förhoppningsvis inte i så många andras värld heller. Misshandeln fortsatte och jag tittade vidare mest för att förstå vad jag faktiskt såg och lite för att se hur det löste sig. Efter en dryg minut sprutade tårarna och jag var tvungen att stänga av klippet, som varade i drygt 4 minuter. Då hade mamman hunnit slå barnet flera gånger med öppen hand, sparka på det, putta det ifrån sig när det kröp mot henne och slagit det i rytmisk takt cirka ett slag varannan sekund med kudden. Helt fruktansvärt ofattbart! Jag fick en konstig panik och kände att jag måste ingripa, rädda barnet och ta det i famnen. Helt irrationellt eftersom det så klart inte går men hela mitt mamma-jag skrek och rasade inombords.

Jag vill inte veta vad som hände under dessa fyra minuter, jag vill inte veta hur det slutade. Jag hoppas verkligen att någon ingrep och tog hand om bebisen och de två äldre men ändå ganska små syskonen som fanns i bakgrunden. Hur kan någon bara stå och filma när detta pågår framför ögonen? Den personen som filmade är precis lika skyldig till misshandeln (om det nu inte är filmat av ett äldre syskon som någon form av bevis men det har jag svårt att tro). Budskapet till filmen/länken var på engelska och uppmaningen var ungefär "mamman slår sitt barn för att det inte vill sluta skrika - hjälp mig att dela så att vi kan få tag på henne och överlämna henne till polisen".

Jag hade väldigt svårt att somna (J hade redan gått och lagt sig så jag hade ingen att dela denna fruktansvärda upplevelse med) och jag vaknade vid ett par tillfällen under natten och då var detta det första som poppade upp på näthinnan. Det kommer att dröja länge innan jag slutar att tänka på bilderna känner jag och jag tror aldrig någonsin att jag kommer att glömma det jag såg.

Att sedan tänka på hur många barn det är som har det så här och ännu värre, gör så väldigt ont. Tänk på åttaåriga Yara i Blekinge som misshandlades till döds av sin morbrors fru utan att han ingrep. Tänk på alla spädbarn som kommer in med benbrott och blåmärken av onaturliga orsaker. Tänk på alla barn som inte får ha en lycklig barndom utan verbal eller fysisk misshandel. Tänk på alla barn som lever i misär, som inte har tak över huvudet, mat för dagen och trygghet i sin familj. De barnen finns över hela världen men de finns mycket närmare än du någonsin tror. Idag kramar jag mina egna barn lite extra och önskar att alla barn får uppleva den kärlek som jag hoppas att jag förmedlar till mina barn, från sina föräldrar. Verkligheten ser dock helt annorlunda ut, tyvärr...

Lördagen den 18 april 2015

I lördags firade vi vår sexåring! Det har varit en nervös väntan och många tankar runt födelsedagen och H har inte riktigt varit sig själv under veckan - fler utbrott än vanligt och ett humör som går utanpå det mesta... Alla minns vi kanske känslan av att ligga och vänta i sängen på födelsedagens morgon. Vid kvart i sex hördes ljus från H:s rum och när jag gick in och kollade låg hon under täcket och snyftade eftersom vi "aldrig kom". Hon hade nog varit vaken en bra stund... Hon fick flytta ut i vår säng och slumrade lite men vid halv sju väckte jag O så att vi kunde sjunga för H. Han var med på noterna direkt och påpekade att han kunde hjälpa H att ta av snörena "för det kan vara lite klurigt". H blev glad för sina presenter; mycket gick i Frost-anda men det blev även lite kläder, pyssel mm. Mest nöjd blev hon över sin Elsa-klänning med tillhörande handskar, tiara och stav. O blev av någon anledning helt frälst i handskarna och det var en liten kamp under större delen av dagen om vem som skulle ha handskarna och om O överhuvudtaget skulle få låna dem.

Vi satte som vanligt på Barnkanalen för att kolla på Morgonshowen. Kollade mailen och hittade ett mail från SVT eftersom jag hade skickat in H:s bild. Man fick en länk där en av programledarna höll upp H:s bild och sjöng och sa grattis (ingen personlig hälsning men ändå väldigt fint tyckte H). När det sedan var dags för "Dagens grattis" som de har varje morgon såg jag redan när de tog upp de tre bilderna som kommer med varje morgon, att H:s foto var det första. Hon blev helt överlycklig - och något förstummad när hon såg sig själv i rutan! Vi har skickat in henne ett par gånger förut och det är ju som ett lotteri att komma med och därför var kanske lyckan ännu större. O blev lika glad eftersom de sa hans namn på TV i grattishälsningen som lästes upp!

H var bjuden på kalas på ett lekland vid lunchtid och det var perfekt eftersom hon på så vis fyllde den långa väntan på att gästerna skulle komma med en rolig aktivitet. Det var hennes första kalas på lekland och hon var mycket förväntansfull. Allt gick bra och eftersom det var ett gäng dagiskompisar som var med hade de hur kul som helst. Hem och sova en stund och sedan var det dags för släktkalas. Massor av presenter som vanligt - gladast blev hon nog för en Anna-klänning och en Frost-pyjamas från mormor, böcker som hon kan läsa själv från moster med familj, ett presentkort hos Build a bear från farmor och farfar och en ny sparkcykel (en "riktig", inte en sådan med tre hjul) från faster med familj. Gudföräldrarna var i Tyskland så det blir mer uppvaktning till helgen.

Lördagen den 18 april 2009

Lördagen den 18 april 2009 var en av de bästa dagarna i mitt liv. Då föddes fina H! Det var en lång väntan som äntligen var över när hon kom till oss den där soliga vårdagen. Väntan i flera bemärkelser. Jag hade väntat och längtat så länge på att få bli mamma. Jag hade nästan gett upp tanken på att jag skulle bli det när jag träffade J. På dagen ett år efter att vi träffades första gången gjorde jag ett positivt graviditetstest så just den biten gick ganska snabbt. Nio månaders väntan är länge för alla och jag såg verkligen fram emot den 1 april som var det datum då födseln var beräknad. Jag slutade min anställning den 31 mars och var därför helt redo för att ta emot vårt barn.

Nu var ju H lika segstartad som sin mamma när det gäller att komma till världen så det blev en väldigt lång väntan. Varje dag efter det datum då födseln är beräknad känns som en evighet. (När jag väntade O la jag direkt på två veckor och tre dagar på det datum som räknades fram - längre än så får man inte gå över om man tillhör Lund - så att jag hade ett annat slutdatum att förhålla mig till och han kom på det viset en vecka "för tidigt" fastän jag gick tio dagar över tiden). Vi var inne på ganska täta ultraljudskontroller de sista veckorna eftersom hon först låg i säte och det sedan upptäcktes att det var för lite fostervatten. De sista dagarna fick jag även lite högre blodtryck och det bestämdes att jag skulle sättas igång fredagen den 17 april.

Vi åkte in på förmiddagen efter att ha väntat hemma på besked om att det skulle finnas plats för oss. Väl inne på förlossningen fick vi vänta ytterligare och strax efter 11 fick jag den första gelen som skulle sätta igång förlossningen. Ingenting hände och två timmar senare fick jag en ny dos samt någon tablett som skulle hjälpa kroppen på traven. Efter det hände - ingenting... Ny gel vid 15-tiden och efter det tog vi en promenad till kiosken som ligger i närheten för att köpa glass. Där, i kön när vi skulle betala, gick vattnet. Det forsade (kändes det som i alla fall) ner för benen och ner i skorna. Jag hade nylonstrumpbyxor och kjol så det var inget som samlade upp vätskan på vägen... Vi tog oss tillbaka till rummet så att jag kunde byta om till sjukhuskläder. Nu fick vi ett litet hopp om att det skulle hända saker och det gjorde det på ett sätt - värkarna kom igång och kom ganska regelbundet. De tilltog ganska snabbt i styrka och jag kopplade fast mig vid lustgasen. Jag kunde följa förloppet på ctg:n och var förberedd inför varje värk med lustgasen. När barnmorskan med jämna mellanrum kollade hur öppen jag var, visade det sig flera gånger att det inte hände ett dugg på den fronten tyvärr.

Strax innan midnatt var jag väldigt trött av allt värkarbete som inte gav någonting. Jag var öppen tre centimeter och det kändes ganska hopplöst efter åtta timmars intensivt värkarbete. Barnmorskan (den tredje i ordningen) rekommenderade att jag skulle få en epidural som skulle ta bort smärtan en stund så att jag kunde sova och vila lite. Efter viss tvekan gick jag med på det och narkosläkaren kom och satte en bedövning utan problem. Efter det vilade jag några timmar och fick sedan en påfyllning så att jag kunde slumra ett tag till. När det var dags för barnmorskebyte igen bedömde barnmorska nummer fyra att jag inte skulle få mer bedövning eftersom jag under natten hade öppnat mig till sju centimeter. Ett par timmar senare var jag på nytt helt utmattad av värkarna och jag hade nog fått för mycket lustgas eftersom jag mådde illa och kräktes några gånger, vilket tog ytterligare på krafterna. I samband med detta kom också de första krystvärkarna och jag fick lite nytt hopp om att det snart skulle vara över.

Falska förhoppningar visade det sig - jag krystade i ganska precis två timmar och nu hjälpte ingen smärtlindring, det gjorde så sjuk ont! Jag tror att jag på grund av smärtan kämpade mer emot min kropp än följde med och att spänna sig för smärtan är ingen bra taktik när det är någon som vill komma ut... Mot slutet gick H:S hjärtljud tydligen ner något och rätt som det var var det ganska många personer förutom barnmorskan och undersköterskan i rummet. Jag var helt omedveten om detta - jag skrek mest att jag inte ville ha något barn, att jag ville ha kejsarsnitt och en massa annat... Läkaren nämnde både tång och sugklocka och eftersom detta på förhand var min värsta fasa fick jag ännu mer panik i mitt redan förvirrade tillstånd. Jag minns sedan att barnmorskan sa att "nu lägger jag ett klipp" och jag hann protestera lite innan det gjorde mer ont än någon annan smärta jag har känt (kanske inte så konstigt när någon klipper i dina mest intima och känsliga delar utan bedövning...) och jag minns att jag svor och skrek mer än jag gjort vid något annat tillfälle i livet. Jag kände något blött och varmt på magen och hann tänka eller möjligen även säga "men vad fan händer nu då" när jag tittade ner och såg en lite H med massa mörkt hår på min mage. Klockan var 11.14 lördagen den 18 april och min förlossning varade därmed i ganska exakt ett dygn.

Helt mirakulöst tog nu livet än tvärvändning - från smärta, hopplöshet och total uppgivenhet till mötet med min bebis, som de nu flyttade lite högre upp mot mitt ansikte och bröst. Stor lättnad och en enorm lycka över vårt fina lilla barn, som skrek nästan direkt. Det tog en stund innan jag kom på att jag inte visste om vi hade fått en flicka eller pojke men glädjen var stor när barnmorskan sa att det var en flicka. I efterhand känns det dock skönt att det inte spelade någon som helst roll. Jag älskade mitt barn de där första minuterna innan jag visste och könet var verkligen helt oviktigt. Med tanke på vad jag gick igenom när jag väntade O känns denna känsla bra att tänka tillbaka på. Moderkakan kom ut utan större problem och därefter syddes klippet ihop. Visst hade jag ont och var ganska svag när jag skulle ta mig upp efter några timmar men så lycklig över vårt fina lilla underverk. Tänk att jag, som så länge hade tvivlat på om jag någonsin skulle få vara med om att bilda familj, faktiskt hade blivit mamma!

Fina, älskade H - så högt älskad från första stund, så positiv, glad, omtänksam, klok och smart. Ibland prövar du dina föräldrars tålamod precis som andra sexåringar i "minitonåren" säkert gör och ska göra men i stort sett alltid är det fantastiskt att vara tillsammans med dig. Vi gläds åt att du har många små kompisar, att det ibland är barn på kö som ropar att de vill leka med dig när du kommer till dagis, att du älskar och kanske bäst av alla förstår din lillebror (även om det är många stunder då du önskar dig en lillasyster), att få höra alla superlativ som dina pedagoger öser över dig. Tänk att du redan är sex år och till hösten ska börja skolan - inte riktigt på riktigt ännu men det känns nästan så. Du hade säkert kunnat börja i ettan direkt men längre fram kan det vara dumt att vara yngre än sina klasskompisar. Jag ser fram emot varje ny dag med dig och det är så kul att se hur du utvecklas. Jag hoppas innerligt att jag får följa dig på din resa genom livet och finnas där som vinden i seglet och inte vara rodret som styr.

Avgiftning...

I fredags var jag hos tandläkaren. Det var två år sedan sist trots att de ska kalla mig en gång om året. Folktandvården funkar sådär... Det är ju inte heller så att jag kommer ihåg eller prioriterar att ringa om en tid eftersom jag inte gillar att gå till tandläkaren.

Jag brukar ha ganska mycket tandsten men har inte haft hål på väldigt, väldigt länge. Jag har sedan högstadiet ätit väldigt mycket godis, mer än genomsnittet, långt mer. Jag minns att det började med att vi på högstadiet fick gå utanför skolan och då kunde gå till konditoriet eller Pressbyrån som låg nära skolan. Ganska ofta gick vi dit och köpte godis... På gymnasiet handlade jag ofta lösgodis på lunchrasterna eftersom min skola låg mitt i stan och det var nära till alla affärer. När jag efter gymnasiet var au pair i Österrike åt jag också mycket godis och annat sött, delvis var det tröstätning och delvis berodde det på att jag inte fick så bra mat i min värdfamilj. Det nattjobb som jag hade under flera år efter min Österrikevistelse bäddade för ännu mer godis, kakor och Coca Cola för att bli lite piggare och mindre uttråkad. Jag fortsatte med ungefär samma intag när jag pluggade och det har sedan länge blivit en ful vana att småäta godis vid flera tillfällen per dag. Under småbarnsåren var det ett sätt för mig att hålla energin uppe och nu när jag jobbar oregelbundet och har det stressigt har det också varit ett sätt att få snabb energi.

Jag har fortsatt som jag har gjort eftersom allt har sett fint ut hos tandläkaren. Jag har alltid skött tandborstning två gånger om dagen, tuggat tandvänliga tuggummin i perioder, tagit fluortabletter efter varje tandborstning mm. Nu hade jag dock början till hål på tre ställen! Om något kan få mig motiverad att sluta med mitt överdrivna godisintag så är det detta. Jag hatar att laga hål! Verkligen hatar. Livrädd, panik, söv mig.

Jag har inte ätit en enda godisbit sedan i fredags eftermiddag. Vi var på kalas i fredags kväll och då åt jag marängswiss och på lördagens kalas åt jag en liten bit kladdkaka men godis har jag klarat att låta bli. Min kropp är däremot inte helt glad... Båda barnen är lite hostiga och förkylda så i söndags förmiddag trodde jag att det var min tur att bli sjuk. Jag hade ont i kroppen, var trött och kände mig febrig. På eftermiddagen fikade vi på hembakad chokladkaka och efter det mådde jag tiptop igen... Abstinensbesvär förmodligen efter drygt tjugofem års (o)vana att äta bra mycket mer socker än vad jag har gjort de sista dagarna...

Jag tar verkligen en timme i taget, en dag är för länge. En minut i taget ibland. Som en alkoholist som försöker bli nykter. För sockerberoende finns det dock inte så mycket hjälp att få annat än att ta tag i livet på egen hand. Mina tankar ockuperas fortfarande mycket av vad jag skulle vilja äta men hittills har jag klarat att stå emot godis i alla fall. Jag kommer heller inte att få äta kakor i veckorna. Socker får jag antagligen i mig ändå via maten men smågodis kommer jag inte att få äta alls denna första vecka och i framtiden kommer jag bara att få äta det på lördagskvällarna, precis som barnen. På kvällarna använder jag tandtråd och sköljer fluor - planen är att detta också ska fungera under lång tid framöver. I oktober ska jag tillbaka för att se om mina tänder mår bättre eller om jag ändå måste laga hålen. Hoppas, hoppas inte!

Föräldrar: skolan är viktig!

Idag behövde jag lämna barnen lite tidigare än vanligt eftersom jag behöver sluta mitt jobb tidigare i eftermiddag för att hinna med en tandläkarbesök. När vi kom till förskolan strax innan klockan 8 kom H på att hon hade glömt en sak som alla barnen skulle ta med sig till idag. Hon blev förstås jätteledsen och jag insåg att det inte fanns något annat alternativ än att köra hem och hämta leksaken som skulle ligga i "hemliga säcken". Jag gjorde det, körde tillbaka till dagis, lämnade leksaken och O:s vantar som vi hade glömt i bilen och körde sedan mot jobbet.

Klockan var 8.18 när jag satte mig i bilen och hann bli 8.19 innan jag rullade iväg på den lilla vägen som enbart leder till förskolan och den intilliggande skolan. Här mötte jag en strid ström av bilar med ganska stressade förare bakom ratten. Skolan börjar 8.20...

I denna stund lovade jag mig själv att jag ska aldrig vara en sådan förälder. Jag är en obotlig tidsoptimist och stressar nästan alltid in på jobbet i sista sekunden (men kommer sällan för sent) men det är mitt ansvar att se till att mina barn kommer till skolan i tid utan att stressa. Alla människor har samma mängd tid - det handlar egentligen bara om hur man planerar tiden. När H börjar skolan till hösten kommer jag att programmera in att skolan börjar 8.10 och att vi helst ska vara där kl 8.00. Svårare än så är det faktiskt inte! Jag vill sända ut signaler till mina barn om att skolan är viktig. Hit kommer vi i tid så att läraren och klasskamraterna inte behöver vänta på oss och så att vi inte stör den undervisning som påbörjas vid en bestämd tidpunkt. Det är mitt ansvar som förälder att detta fungerar och att jag redan från början lär mina barn att det inte är ok att komma för sent. Inte till skolan, inte till jobbet, inte till bussen, inte till avtalade möten.

Det finns inte en chans att de barn som jag mötte i bil kl. 8.19 kan sitta färdiga för undervisning i sitt klassrum kl. 8.20. Om föräldrarna inte tar detta ansvar - hur ska vi då kunna kräva av barnen att de ska komma i tid när de blir äldre? Alltför många skolor som jag jobbar på (främst gymnasier) har "flextid", dvs eleverna dyker upp lite när de känner för det och lektionerna störs hela tiden av elever som kommer när det passar dem helt utan respekt för lärare, tider eller klasskamrater. Skolorna har gett upp. Därför anser jag det extra viktigt att alla föräldrar tar sitt ansvar och lär barnen att skolan är viktig och hit kommer man i tid!

Totalt slut

Är det inte meningen att energidepåerna ska fyllas på när man är ledig? Jag blir bara ännu tröttare efter en ledighet och har en dag som idag absolut ingen ork alls. Jag sitter bara och tänker på att jag vill vila, sova, åka bort, inte vardagsstressa med jobb, simskola, matlagning och mer jobb. Jag saknar inspiration, vill mest ligga i sängen och gråta, inte prata med någon, inte umgås med någon (förutom familjen då förstås). Det jag verkligen hade behövt är förmodligen att resa bort ett tag helt för mig själv - utan dator, telefon, internet mm, utan kontakt med omvärlden. Bara jag, tystnaden, en bra bok och en skön säng. Miljöombyte och tid för eftertanke. Helst i en bergsby i Österrike.

Men det går förstås inte så det är bara att bita ihop och kämpa på. En dag i taget och jag vet att det kommer att kännas bättre om ett tag. Våren är alltid intensiv och jobbig på många olika sätt och jag brukar nog må ungefär så här men så trött som jag har varit de senaste dagarna var det längesedan jag var. På söndag ska jag sova middag med barnen - ser redan fram emot detta. Då är det kanske något som inte står rätt till...?

Påsklovet är slut...

Det är inte alls så att jag har ångest över att lovet är slut och att jobbet kallar klockan 8 imorgon bitti. Jag tycker att det är jätteroligt att jobba. Det är bara det att det är ännu roligare att vara ledig...

Vi har haft ett skönt påsklov men det rusade förbi rysligt fort. Så här i efterhand minns jag knappt vad vi har gjort. Sen jag skrev sist har vi varit på lite cykelturer i det fina men något kalla vårvädret. Vi köpte en ny men begagnad cykel till O eftersom vi tycker att hans börjar bli liten men den vi köpte var alldeles för stor så den får nog vänta till nästa år. Vi funderade på om H skulle få en ny cykel i födelsedagspresent men vi har bestämt oss för att vänta till nästa år eftersom nästa storlek känns ganska mycket större. En liten tur till Vellingeblomman hann vi med i onsdags och där köpte vi bl a penséer som blev planterade i lördags. H blev även ansiktsmålad och var mycket nöjd. I torsdags eftermiddag åkte vi in till Malmö och tog in på hotell en natt. Det är verkligen vardagslyx att unna oss en sådan natt då och då. Barnen älskar det, vi tycker att det är skönt att komma bort och det blir ett avbrott från alla vardagsbestyr. Det bästa med att sova alla i samma rum är att vi måste släcka när barnen vill sova och därmed får även vi sova i tid vilket verkligen behövs.

Vi passade på att shoppa lite och utnyttja presentkort som vi fick i julklapp, vi gick i en rask promenad till min och barnens frisör så att O blev klippt och därefter en lika rask promenad tillbaka till köpcentret igen för att äta asiatisk buffé på vårt stamställe. Mys på hotellet innan det var sovdags hann vi också. I fredags morse åt vi en god frukost, slappade lite, tittade i ett par affärer och åkte sedan hem strax innan lunch. Eftermiddagen och kvällen gick åt till förberedelser inför påskaftonens släktmiddag. I lördags fortsatte jag att fixa en massa men hann ändå med en promenad med T på morgonen. Fantastiskt väder att plantera om alla krukor i så nu är det vårfint istället för vintervisset.

Full rulle med hela släkten på plats på kvällen men det gick bra. Lite väl livligt blir det ibland när yngsta storkusinen och äldsta småkusinen stirrar upp varandra men barnen har kul tillsammans i alla fall. Våra barn är inte precis vana vid det tempo som sätts upp men hänger med bra även om de är trötta efteråt. Igår var jag iväg och dömde en stor tävling som återkommer varje år och då var barnen och J hemma och bara tog det lugnt. På kvällen kom familjen M och hjälpte till att äta upp våra rester. Jag var tröttare än jag har varit på väldigt länge och det var riktigt kämpigt att döma och jag kände inte alls för att ha gäster när jag kom hem. Det blev dock hur trevligt som helst och barnen som annars inte har lekt speciellt mycket med varandra (deras killar är 11 och 8 år) funkade hur bra som helst igår.

Idag har vi varit ute på förmiddagen och på eftermiddagen var vi och fikade hos barnens faster som fyller år idag. Jag har även gratulerat min faster som också fyller år idag via sms. Borde kanske ha ringt men hade ingen energi för det. I min plan finns ändå att jag ska ringa under våren för att kolla läget - jag vägrar att släppa kontakten en gång till! Samtidigt vill jag inte gå från nästan ingen kontakt under många år till att tränga mig på för ofta men några gånger per år kan väl inte vara för mycket? Hittills har hon inte tagit initiativ till någon kontakt och därför vill inte jag vara för "på".

Imorgon är det så tillbaka till ekorrhjulet igen med jobb, simning, matlagning och ännu mer jobb på kvällen. Veckan rullar på i full fart och kommer förmodligen att gå ännu fortare än vanligt eftersom det bara är fyra arbetsdagar och vi dessutom är bokade på en del sociala aktiviteter fredag och lördag. Tandläkarbesök och klippning ska också hinnas med. Annars laddar vi för H:s sexårsdag om mindre än två veckor - H har redan många tankar och planer för hur dagen ska se ut och hur hon vill ha sina kalas!

Våra vänner som vi träffade igår har inte sett barnen sedan i julas och kommenterade hur lätt H:s tal flyter och hur mycket mer O pratar nu. H stammar just nu nästan inte alls och är då som vanligt mer harmonisk och har inte lika många utbrott. O har också, precis som vanligt, haft mycket färre utbrott nu när vi har varit lediga och han deklarerade tydligt idag att han inte vill tillbaka till dagis... Han har varit ovanligt öppen och glad - hälsat spontant på människor i affärer och på restauranger, svarat på tilltal, kramat gäster som har kommit mm. Kanske håller han på att blir aningen mindre tillbakadragen och trubbig i nya sammanhang...? Det blir nog bra för honom att byta avdelning på förskolan till hösten - det borde hjälpa honom att växa lite till.

Nu kallar sängen om jag ska vara någorlunda pigg imorgon bitti!

Saknar att vara dotter till min pappa

Jag halkade in på en blogg där en tjej i trettioårsåldern skriver om saknaden efter sin pappa som gick bort i cancer för ett drygt år sedan. Hon var då 29 år, precis som jag var när min pappa dog. Det kändes på något sätt skönt att läsa hennes rader även om jag naturligtvis är väldigt ledsen för hennes skull. Hon satte ord på det även jag känner och alltid när någon gör det, känns det mindre ensamt. Det finns fler där ute som känner och mår som jag.

Hon skrev att det hon saknar mest är att få ha en pappa, att få vara någons dotter, att inte alltid behöva vara vuxen och förståndig, att ibland kunna ringa och vara så liten som man vara kan gentemot sina föräldrar. Detta har jag nog aldrig kunnat sätta ord på men det är precis det här som nästan är den allra värsta saknaden. De där råden som jag vill ha som jag vet att bara pappa hade kunnat ge. De där renoveringstipsen i vårt hus, tankar om världshändelser, berättelser om när han var liten, när jag och min syster var små. Jag saknar till och med de där diskussionerna som hade blivit när han var lite stelbent och generaliserande i vissa diskussioner. Jag saknar hans besserwisserattityd som säkert hade krockat helt med min svärfars besserwisserattityd, när det gäller renovering, husbygge mm. Jag saknar hans envishet som ibland retade gallfeber på mig. Jag saknar hela hans person. Men väldigt mycket saknar jag att få vara någons dotter och få vara liten igen ibland. Jag saknar kramarna som bara han kunde ge, blicken som lyste av stolthet, orden som visade hur mycket han uppskattade mig. Jag saknar att han bara kom förbi spontant ibland, jag saknar stunderna tillsammans i soffan, samtalen som vi hade. Jag saknar överraskningarna som han kom med, omtanken om mig, min syster och min mamma, som alltid, alltid gick före allt annat. Jag vill inte vara stark - jag vill vara liten och krypa in i pappas trygga famn och få den tröst som bara min pappa kan ge. Jag vill känna hans värme, hans pappakärlek, hans händer. Jag vill se hans leende, höra hans skratt.

Jag är även dotter till min mamma men hennes och min relation är komplicerad och hon är en helt annan person än pappa var. Här måste jag vara den starka eftersom hon inte är det. Hon har heller inte förmågan att visa kärlek på det sätt som pappa gjorde. Visst tror jag att hon älskar mig på sitt eget sätt men det är som sagt mycket mer komplicerat.

Det finns bara en saknad som är större och det är saknaden av en morfar. Jag vill se honom leka med barnbarnen, jag vill att de ska få uppleva hans enorma kärlek för dem, att de ska få känna hans kramar, hans värme, hans humor, höra hans kloka ord, tröttna på att lyssna om hans berättelser om förr, sucka lite och himla med ögonen när han återigen berättar något som han redan har berättat - allt det där som en morfar gör. Jag vill höra honom diskutera den senaste Porschemodellen med J, se dem förenade i ett stort gemensamt intresse. Jag vill höra J uppskatta en del av de råd som hans svärfar ger honom och samtidigt klaga över råd som han har fått men inte hade velat ha. Lyssna på när J blir irriterad på sin svärfar som säkert vill lägga sig i lite för mycket i all välmening.

Idag tillåter jag mig att vara lite bitter över det faktum att det aldrig kommer att bli så. Idag känns det inte som att det räcker att han finns i mitt hjärta och att jag bär med mig alla minnen. Idag känns det inte som om att det räcker att vi fick 29 fina år tillsammans. Idag vill jag bara ha tillbaka min pappa! Imorgon ska jag försöka vara lite klokare och starkare igen. Imorgon, inte idag.