Liten minisemester

Efter att J var tur och retur Sundsvall måndag-tisdag för att köpa bil och jag flög till Stockholm över dagen i onsdags, var det igår hela familjens tur att ge sig ut på en liten minisemester. Vi packade ihop lite kläder och annat behövligt och åkte till Halmstad vid 10-tiden. Att det blev just Halmstad berodde på att vi letade Scandichotell inte alltför långt ifrån där vi bor och att det på detta hotell gick att kombinera boende med ett besök på ett äventyrsbad.

Halmstad visade sig vara en fin och mysig stad. Vi kunde checka in direkt när vi kom upp och gick sen ut på stan för att äta lunch. Barnen somnade därefter i vagnen så vi fick lite tid för shopping. Varsitt par jeans blev det till oss (hittade äntligen ett par som passade alla mina krav - måste bara träna magen lite till...) och lite kläder till H. När barnen vaknade gick vi tillbaka till hotellet och myste, de gillar verkligen att bo borta! Vi letade sedan upp en restaurang som vi tittat på under dagen och maten visade sig vara just så som vi hade tänkt oss. Servicen var inte precis på topp och priserna stämde inte med det som utlovades utanför men gott var det i alla fall! Mer mys på hotellet och sedan somnade vi hela familjen innan halv tio... Det bästa med hotell är att man inte kan göra så mycket när barnen väl har somnat och då kan man för en gångs skull komma i säng i tid. Barnen somnade hur snabbt som helst, så gulliga när de sover bredvid varandra.

H vaknade dock ett par gånger och när jag gick bort till henne kände jag att hon hade feber, inte mycket men ändå. Typiskt, insåg ju då att det inte skulle bli något badande... När O vaknade hade han visserligen inte feber men kraxade lite förvånat med sprucken röst och H lät ungefär likadant. De var dock pigga och frukost åt båda med god aptit. Eftersom vi inte kunde bada slappade vi en stund på hotellet, checkade sen ut och gick till det stora stadsbiblioteket som vi passerade igår. Sjukt stort, fint byggt på pålar i ån Nissan. Vi avslutade med lunch på en kinarestaurang innan vi körde hemåt i sakta mak så att barnen skulle få sova.

Semestern blev inte riktigt som vi hade planerat men det var skönt att komma bort ändå! H sa att hennes högsta önskan var att jag alltid ska vara hemma så att hon inte behöver vara på dagis. När jag försökte kontra med att hon då inte hade träffat flera av sina kompisar sa hon att hon ändå helst hade velat vara hemma med mig. Och då undrar jag igen vad vi gör mot våra barn... Lämnar dem till helt okända människor när de är runt året, tvingar dem att tillbringa dagarna med en massa andra barn som de inte heller känner och vissa hade de kanske heller inte velat lära känna. Jag är kanske ovanlig men jag hade som sagt gärna varit hemma med mina barn om samhället bara hade tillåtit det ekonomiskt och om det hade varit fler föräldrar hemma. Nu räknar vi ner veckorna till jullovet - om sju veckor är det lov igen. Det går snabbt, det har jag bara bestämt att det måste göra. Inte för att jag inte gillar att jobba för det gör jag definitivt - jag vill bara ha mer tid med mina barn!

Tillsammans mot cancer!

Idag och i morgon är jag själv hemma med barnen eftersom J har åkt på en liten tur med sin pappa som sällskap, för att köpa ny bil (till sig själv, sportvariant, är helt oense om detta...). Barnen och jag tog det lugnt i morse - O har inte riktigt hängt med i tidsomställningen så han vaknade strax efter 5 för att sedan bara ligga och stöka utan att somna om - suck! Efter duschning av alla åkte vi till stan för att titta på leksaker och äta kinabuffé på det som nästan har kommit att bli ett nytt stamställe för oss. Särskilt H åt hur mycket som helst. Sedan sov barnen i vagnen medan jag fick lite tid för att shoppa. Mest kläder till dem men även ett par toppar till mig. På onsdag ska jag på möte i Stockholm och hoppas då hinna med en och annan affär innan jag åker hem.

Det känns helt oväsentligt att skriva om shoppning när jag samtidigt tittar på en gala på Sjuan, "Tillsammans mot cancer". Fantastiska reportage om fantastiska människor, som alla kämpar, har kämpat, står bredvid någon som kämpar eller har förlorat någon som har kämpat klart. Tilde de Paula och Kristin Kaspersen leder galan på ett otroligt proffsigt sätt med känsla och värme. Ett av reportagen handlade om en pappa, en mamma, en dotter i ålder med H och en son i ålder med O. Mamman finns inte längre. Det går inte att ta in och det går inte att tänka på om det skulle drabba oss. Kanske tänker jag tankar som dessa mer än vad som är sunt och rationellt men jag har också levt med cancer på nära håll.

Idag när vi promenerade med L pratade vi om att H tyckte att det var svårt att rita hjärtan. Jag sa att hon kunde be mormor eller farmor att visa eftersom jag tror att de är ganska duktiga (jag är helt värdelös på att få till ett fint hjärta). Hon undrade om inte farfar kan rita hjärtan och eftersom jag inte visste sa jag att hon får be honom nästa gång de ses. "Kunde morfar rita hjärtan?" Jo, det kunde nog morfar även om jag inte kan komma på att jag har sett det men han var ganska duktig på att rita. Det kändes bra att hon nämnde morfar helt naturligt och som en del i ett sammanhang utan att jag tog upp det. Kan jag hålla hans minne levande och inkludera honom i våra barns liv, som en naturlig del, får jag nog vara ganska nöjd. Ändå gör det så ont varje gång jag påminns om att han inte är här. En enorm förlust för barnbarnen - det har jag skrivit förr men det blev aktuellt igen just idag när jag läste några rader i en minnesannons. Tiden läker inga sår, stod det. Istället växer sig saknaden bara större för varje år. Precis så är det - och hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Ju fler dagar det går sedan man senast såg den person man har förlorat, desto fler dagar av saknad.

H vände huvudet mot himmeln och sa att hon kanske kunde fråga morfar om han kunde rita hjärtan, tänk om han hör oss? Ja, tänk om... Men hur kan alla hålla sig kvar där uppe i himlen, var nästa fundering. Jag försökte mig på en förklaring om att det är personens tankar och känslor som försvinner upp i himlen och att skalet/kroppen blir kvar på jorden - men tänkte samtidigt att det tror jag ju kanske inte ens på själv... Eller så gör jag det, och hoppas.

Idag har jag betalt våra räkningar. Det blev ett bidrag till Cancerfonden och ett till Barncancerfonden. I år har vi skänkt mer pengar till dessa fonder än någonsin tidigare och får jag bestämma ska vi fortsätta med detta. Det är helt omöjligt för mig att slänga de kuvert som kommer med inbetalningskort till dessa båda fonder. De hamnar alltid i räkningslådan. Att det har blivit mer än vanligt i år beror på att jag har varit på tre begravningar och samtliga tre har dött i någon form av cancer.

Jag har precis gett några löften till mig själv - jag ska se till att vara i så god fysisk form som möjligt för att kunna stå emot så gott det går om jag skulle drabbas av cancer. Jag ska smörja in mig med solskyddsfaktor och inte bry mig om om jag blir brun eller inte. Jag ska prioritera det som är viktigt i livet och inte stressa lika mycket som jag gör nu. Jag ska prioritera att umgås med de jag tycker om och inte lägga energi på sådant som jag inte kan påverka eller som ger mig energi tillbaka. Jag ska fortsätta att prioritera att jobba deltid för att få mer tid med mina barn. Jag vill tillsammans med min familj försöka resa och uppleva saker som kan berika mitt liv och ge oss alla roliga minnen. Jag har aldrig någonsin provat att varken röka eller snusa och kommer naturligtvis heller aldrig att göra det. Jag ska fortsätta att dricka ytterst måttliga mängder alkohol.

Nedskrivna löften och samtidigt slår det mig - min pappa levde precis så och det gick ändå som det gick. Kanske var det dock på grund av hans goda fysik och sunda kosthållning som han levde så länge som han ändå gjorde. Läkarna sa att det kunde bli omkring ett år efter fastställd diagnos och det blev drygt 2½ år. Å andra sidan så var den kvinna jag kände, som avled i bröstcancer i våras, kraftigt överviktig både före sin sjukdom och under hela sjukdomsförloppet. Hon rökte inte men motionerade inte heller och åt säkert inte särskilt sunt. Trots detta levde hon alla de tio år som hon fick som någon form av max efter sin diagnos. Kanske spelar det inte så stor roll vad man gör, kanske är det slumpen, gener eller något annat som styr men det kan ju inte skada att leva sunt och röra på sig i alla fall.

Jag kan aldrig veta om just jag får cancer men jag ska försöka att inte oroa mig i onödan för det som jag inte kan påverka. Det som oroar mig allra mest är att mina barn ska drabbas av denna hemska sjukdom. Den oron är svårare att slå ifrån sig men jag ska försöka. Jag ska ta tillvara på dagen och njuta av vardagliga saker - leva så som många som har drabbats av cancer gör och inte vänta tills jag eventuellt själv drabbas. Jag kanske inte ens ska vara irriterad på att J har köpt en helt onödig bil. Det är ju ändå hans pengar från de bilar han har haft sedan tidigare och sålt med vinst som han nu använder. Han vill inte vänta eftersom han tänker att han ska göra saker medan han kan och har möjlighet. Jag kanske också borde tänka så oftare och inte vara så snål mot mig själv eller alltför sparsam med familjens pengar. Detta är ett drag som jag har ärvt av min pappa, som drömde om att köpa en röd Porsche när han gick i pension för att åka Europa runt i den med min mamma på ålderns höst. Han blev aldrig pensionär. Han köpte aldrig sin drömbil. Fuck cancer!

Och mitt i alla dessa tankar får jag inte glömma att nämna att H var superduktig idag när vi var på försenad femårskontroll och hon skulle få en spruta. Lite ledsen innan men bet ihop och satt helt stilla. Efteråt var hon lättad och tyckte inte alls att det var så farligt. Idag fick vi även inbjudan till informationskvällar på de olika skolorna och skolvalet ska vara gjort den sista november - stort för vår lilla tjej (som inte är så liten längre)! Imorgon ska vi bara vara hemma i lugn och ro och ta dagen som den kommer. På onsdag är jag borta hela dagen och på torsdag och fredag åker vi några dagar till Halmstad - bara för att det är relativt nära, bara för att få bo på hotell och äta på restaurang, bara för att få vara tillsammans. För att vi kan!

Jag känner mig som en så mycket bättre mamma när jag är ledig och inte jobbar. Jag har ett helt annat tålamod, är gladare, orkar mer, stressar mindre, har mindre dåligt samvete osv. Jag hade inte haft alls mycket emot att vara hemmamamma om bara fler hade varit det. Det är roligt att jobba och utan barn hade jag absolut haft ambitionerna att göra karriär men nu känns det helt oväsentligt. Jag vill egentligen bara vara med mina barn och ge dem så mycket av min tid som möjligt. Drömmen hade varit att inte jobba alls så länge de inte går i skolan - de hade kanske kunnat vara på någon form av lekskola några timmar några dagar i veckan och om fler föräldrar hade varit hemma hade man kunnat ses och umgås tillsammans. När båda barnen sedan gick i skolan hade jag kunnat jobba cirka halvtid och när de blev äldre hade jag kunnat jobba 75%. Heltid hade jag kunnat tänka mig när de har tagit studenten... Mitt mål ska åtminstone vara att jobba deltid så länge som möjligt, i sisådär 16 år till. Det tror jag att hela familjen mår bäst av!

O fyller tre år!

Vid den här tiden för tre år sedan låg vi på KK med vår fyra timmar gamla son. Kvällen innan hade jag som vanligt jobbat i ridhuset till klockan 22 och kände under promenaden hem att det gjorde lite ont. Jag var nio dagar över tiden men hade gått över 18 dagar med H och blivit igångsatt så jag var lite inställd på att det skulle kunna bli så igen. När jag kom hem fortsatte det att göra ont men J tyckte att vi skulle gå och lägga oss... Jag låg i sängen en stund men insåg att det nog inte skulle bli så mycket sömn den natten. Ringde sjukhuset och mormor som gjorde sig klar för att köra den halvtimmen det tar till oss. Det visade sig bli en lång halvtimme, värkarna tilltog med jämna mellanrum och vi stod redo vid bilen när mamma kom. Då hade vi hunnit förbereda välling till H och ordna med detaljer för att H och mormor skulle ha en bra dag. Jag tror att vi kom in till sjukhuset vid 00.30 och sedan kom O ut 04.24 efter en okomplicerad men intensiv och självklart smärtsam förlossning.

Vad som sedan gick fel vet jag inte - kanske en blandning av utmattning, ny lustgas när moderkakan inte ville komma ut och allmän förvirring eftersom allt hade gått fortare än jag hade tänkt mig. Jag kommer alltid att ha så dåligt samvete för att jag inte ville ha min son under en stund efter förlossningen. Jag har inget klart tidsbegrepp men en timme var det helt säkert. Jag var helt tom, orkade inte bry mig alls, ville inte titta på honom, inte hålla honom. Där satt stackars J med ett litet nytt liv i famnen och undrade vad som var fel. Jag var inte ledsen, inte arg, inte glad - bara helt likgiltig. Jag hade haft en väldigt jobbig förlossning med H - 24 timmar med igångsättning som slutade med ett akut klipp. Trots detta var jag överlycklig när bebisen kom ut, vilket kön det var visste vi inte och det tog någon minut innan jag kom på att fråga. Det spelade ingen roll. När jag väntade O visste vi att det var en pojke och jag fick konstiga känslor under de sista månaderna som jag fick hjälp av psykolog att bearbeta. Jag ville inte ha en pojke och trodde inte att jag skulle klara av att ta hand om en liten kille. Behöver jag skriva att jag har otroligt dåligt samvete över detta..? Kanske inte varje dag men åtminstone flera gånger i månaden.

Fina,bästa O - jag hoppas att du aldrig någonsin tvivlar på din mammas kärlek även om den var komplicerad i början. När du var ett par timmar gammal kom alla moderskänslorna och sedan dess har du haft en lika stor plats i mitt mammahjärta som din storasyster. Idag fyller du tre år och just nu betraktar jag dig när du leker med dina nya presenter. Jag tror inte att det finns många små killar som har ett större hjärta än du. Du är så full av empati, så snäll mot dina små kompisar och din syster, så omtänksam och har hittills aldrig haft minsta tanke på att puttas, slåss eller säga dumma saker till andra barn. Du är omtyckt av många, älskad av din familj och släkt och jag hoppas att du fortsätter att utvecklas på samma fantastiska sätt som hittills. Du har lärt mig så mycket och hjälpt mig att inse viktiga saker. Vad ska jag berätta för dig när du är tillräckligt gammal för att förstå. Tidvis frestar du pappas och mitt tålamod med dina envisa utbrott men det känns som att de inte kommer lika ofta eftersom du blir allt bättre på att uttrycka dig med ord allt eftersom språket utvecklas. Idag ska vi fira dig med hela släkten och dina och H:s gudföräldrar och jag är så tacksam att just du kom till oss den där dagen för tre år sedan. Jag älskar dig mest av alla pojkar i hela världen!

Finbesök på jobbet!

J har varit hemma med H och O måndag och tisdag och det känns som om jag bara har varit hemma och vänt. Jag har knappt sett barnen - jobbade 8-16 i måndags, handlade, lagade mat och jobbade sedan i ridhuset 18.30-21.30. I tisdags jobbade jag 8-15, fortsatte till leksaksaffären och handlade presenter till O, lagade mat, hann umgås lite med barnen innan jag jobbade på stallet igen mellan 19.30-21.00.

Idag hade J en klipptid och ett ärende på kontoret och då passade det bra att han lämnade av H på min skola på vägen dit. O fick vara på dagis några timmar eftersom han inte mår så bra av långa uppehåll. H var mycket förväntansfull och tyckte att det var spännande. Hon var ganska blyg men svarade åtminstone på tilltal efter lite uppmaning... Hon pysslade i en klistermärkesbok och ritade medan jag hade samtal och sedan fick hon även äta lunch - elva (!) köttbullar slank ner innan det var dags för henne att åka hem. Jobbade till 16 och sedan åkte vi och beställde tårta till O:s kalas hela familjen. Nu har jag landat i soffan mittemellan barnen, som tittar på barnprogram. Ikväll ska jag bara vara hemma, väldigt skönt! Nästa vecka är det lov och inga träningar, också väldigt skönt. Funderar alltid på om jag ska fortsätta med träningarna eftersom det tar emot väldigt mycket att ge sig iväg på kvällarna men när jag väl är på plats är det roligt. Dessutom gör dessa kvällar att vi kan åka på en extra semester och då känns det värt det - åtminstone så länge det inte blåser storm, ösregnar eller är för kallt.

Imorse när jag körde till jobbet kom det upp en massa tankar på pappa i huvudet, bilder från när han låg på Hospis näst sista dagen. Undrar varför det kommer sådär utan anledning, det händer inte så ofta numera. Det är ganska jobbigt att inte kunna kontrollera sina tankar - som tur är kan jag nu skjuta undan dem och bestämma mig för att inte börja gråta. Inte precis läge innan jobbet. Sorg är svårt att förstå sig på. Saknaden är däremot inte svår att förstå - bara oändlig, ständigt närvarande och så otroligt sorglig. Det räcker att jag tittar på H och O, som många säger liknar mig och därmed även sin morfar eftersom pappa och jag var väldigt lika. Jag saknar min pappa och jag saknar deras morfar. Det är verkligen en enorm förlust att han inte är med oss, särskilt för hans fyra barnbarn. Just nu är O väldigt intresserad av att spika och hamra - tänk vad kul morfar, som var snickare i botten, och hans dotterson hade kunnat ha tillsammmans och så mycket kunskap som nu går förlorad.

Regnig söndag

Utanför fönsterna vräker regnet ner och har gjort det sedan i morse. Hade planerat med en väninna att vi skulle ta en power walk på morgonen och väntade därför med motionsrundan tills hon vaknade men precis då hade det börjat regna och sedan har det bara tilltagit. Hade jag gått ut direkt när vi vaknade, som jag brukar, hade jag hunnit med lite jogging även idag. Hoppas fortfarande på att jag ska kunna ge mig ut närmare kvällen.

H vaknade med hög feber vid 7-tiden och har i princip sovit sedan dess. Hon vaknade vid 13 och kräktes ner sängen och sig själv eftersom jag också hade somnat och inte hörde när hon ropade... Håller tummarna för att hon kräktes av febern och att det inte är magsjuka. Lämplig dag att bli sjuk på om det nu måste hända - en dag då vi inte hade något planerat utan ändå bara skulle vara hemma och ta det lugnt. Det känns som att jag verkligen behöver en dag som denna - har lagt ut lite annonser på Tradera, tvättat lite och påbörjat Liza Marklunds senaste eftersom jag nu är parkerad i soffan, där H ligger och sover. På hennes order, om hon skulle kräkas igen... O och J är förvisade till ovanvåningen och leker med lego, L sover på sin kudde i soffan bredvid och är deppig pga vädret. Jag borde läsa kurslitteratur men har ingen motivation, jag borde göra en del extrajobb som jag har över mig från en skola men orkar helt enkelt inte. Inbillar mig att jag behöver en pausdag för att ta nya tag imorgon. Intensiv arbetsvecka ligger framför mig så J får vabba - ser fram emot höstlovet nästa vecka!

Igår var jag iväg och dömde på förmiddagen. H var på frukostkalas hos en dagiskompis - tur att hon blev sjuk idag och inte igår! På kvällen hade vi gäster - en av mina vänner som vi innan i somras inte hade träffat sedan vi gifte oss för fyra år sedan... Anledningarna till detta är kanske flera men egentligen ingen alls allvarlig grej och det var så roligt att de bjöd oss till sin 40-årsfest i juni. Då hann vi inte prata så mycket och eftersom vi dels ville bjuda tillbaka och dels träffa dem för att verkligen umgås med dem, utlovade vi en grillkväll när vi skildes åt vid festen. Sommaren gick utan att vi fick till en middag men mot slutet av sommaren hittade vi i alla fall ett datum som fungerade för båda familjerna. För tre veckor sedan, när de skulle komma, var vi sjuka hela familjen och ställde in men igår kunde vi äntligen ses! Deras flicka är elva år och pojken åtta men de lekte snällt med våra barn och hade riktigt roligt. J har inte träffat dem så många gånger men eftersom de är trevliga och lätta att umgås med flyter det alltid på bra ändå de gånger vi har setts. Jag har tillbringat många roliga fester med dem och firade många nyår och midsomrar innan de fick barn, tillsammans med dem. De "förbarmade sig" över denna ständiga singeltjej, vilket jag alltid kommer att vara tacksam för. Min väninna och jag har gått i parallellklasser men träffades och blev kompisar via hästarna och fortsatte sedan att vara vänner eftersom vi har mycket annat gemensamt. Vi kan prata om det mesta och hon är en av få som hela tiden har vetat min historia. Vi bestämde igår att det absolut inte får gå lika lång tid igen innan vi ses! Jag är så glad och tacksam att jag har de vänner jag har - jag har flera vänner som jag inte träffar lika ofta som jag skulle vilja eftersom vi har barn i olika åldrar och till viss del därför lite olika liv men om jag vill och behöver det har jag många nära vänner som jag kan kontakta när som helst och jag vet att de finns där även om vi inte hörs mer än enstaka gånger om året via Facebook just nu. Vännerna som vi träffade igår är jag övertygad om att vi kommer att umgås med livet ut, kanske mer sedan när barnen är större och vi kan umgås bara vi vuxna. Livet har olika faser och det är bara att hänga med och göra det bästa av varje tid!

Tankeställare

Eftersom jag just nu jobbar mycket och hela dagarna sitter i samtal med barn och ungdomar får jag mig också flera tankeställare och påminnelser om hur tacksam jag ska vara över mitt liv. Vissa samtal gör större intryck än andra och idag hade jag ett sådant. En tjugoårig tjej, som går sitt sista år på gymnasiet, efter ett liv så olikt det jag hade när jag växte upp. Född i en familj med en svag mamma, en alkoholiserad pappa som hon bara har träffat ett tiotal gånger, en storebror som i denna muslimska familj har tagit någon sorts huvudansvar (och är inblandad i gängkriminalitet) och en lillebror som är kriminell och dömd för flera brott trots att han precis är myndig. Bröderna har vaktat sin syster, misshandlat henne (båda har anmälts och blivit dömda till allt för korta straff) och kallat henne diverse könsord. Hon har rymt vid flera tillfällen och omhändertagits av jourfamiljer men aldrig blivit placerad i ett stabilt familjehem utan återvänt hem. Under flera år missbrukade hon cannabis, kokain och smärtstillande tabletter men är sedan några år helt fri från detta - helt på egen hand! För att försöka få bättre relationer med familjen och släktingarna tog hon på sig slöja när hon slutade missbruka men tog av sig den i somras eftersom hon inte trivdes alls med denna. Då tog alla återigen avstånd ifrån henne och hon bor nu i en egen studentlägenhet som soc har hjälpt henne med. Hennes bröder har båda tagit hem svenskfödda tjejer och hennes ena bror lever tillsammans med en svensk tjej men om hon skulle umgås med någon kille, oavsett ursprung men absolut inte en svenskfödd, hade det inte setts med blida ögon av familjen och släkten. Jag blir bara så arg och så ledsen! Idioter!!

Många barn och ungdomar mår så dåligt och många har föräldrar som inte alls tar ansvar och som inte orkar eller kan vara starka förebilder. Jag förstår inte varför Sverige inte ställer hårdare krav på föräldraansvaret. Mycket i debatten kring skolan handlar om lärarna och lärarnas/skolans ansvar men det pratas sällan om elevernas ansvar och ännu mer sällan om föräldrarnas. Något har gått väldigt fel i samhället - de problem som syns i skolan är inte främst skolans. De är ett kvitto på att något behöver förändras på hemmaplan och att föräldrarna måste ta ett mycket större ansvar för sina barn och deras beteende. Vi måste också diskutera den totala avsaknaden av integration. För mig som upplever den ickefungerande integrationen dagligen är det ett mysterium hur våra politiker bara kan fortsätta att blunda för alla problem som detta för med sig. Krafttag behövs på väldigt många områden!

Ännu en vecka i ilfart!

Så har ännu en arbetsvecka rullat på... Imorgon är det fredag och jag förstår inte hur tiden kan gå så fort som den gör. Jag hinner inte med! Jag minns förr, för sisådär mer än tjugo år sedan, när jag fortfarande gick i skolan. Måndagen var seg men ändå lite kul eftersom man träffade kompisarna igen efter helgen, tisdagen var oftast jobbig eftersom det då var många dagar kvar till helgen, onsdagen var en bra dag eftersom jag slutade klockan 14 både på grundskolan och gymnasiet och då hade man åtminstone kommit halvvägs genom skolveckan, torsdagen var otroligt långsam och tråkig och fredagen självklart den bästa skoldagen. Känslan för de olika dagarna satt kvar när jag började jobba och just tisdagar och torsdagar har alltid varit jobbigare än de andra dagarna för mig. Nu är det verkligen ingen skillnad. Om det är för att jag har fått barn eller om det är för att jag trivs med mitt intensiva och omväxlande jobb eller en kombination av båda vet jag inte. Självklart är det fortfarande skönt när det är helg men jag känner verkligen inte samma längtan efter fredag eftermiddag som jag gjorde tidigare.

I måndags var förskolan stängd och det var meningen att jag skulle ha varit föräldraledig. Jag blev dock tvungen att jobba och J sa att han kunde vara hemma men när även han var tvungen att jobba ställde farmor och farfar upp och passade barnen. Efter jobbet åkte jag på mammografi och sen hann jag bara hem och äta innan det var dags för kvälljobbet på ridklubben. Denna vecka har jag i alla fall försökt att inte jobba alls på tisdags- och onsdagskvällarna och istället gått och lagt mig vid 22-tiden. Välbehövligt eftersom O är i någon sorts fas och vaknar tidigt... I tisdags kl. 04.16, igår kl. 05.23 och idag var det sovmorgon till 05.58 - suck! Kanske dags att dra ner på middagsvilan? Han sover två timmar och är inga problem att lägga på kvällen men kanske vaknar han så tidigt för att han har sovit de timmar han behöver på dygnet? Kvart över fyra hoppas jag verkligen var en engångsföreteelse!

Igår var jag med H på simskolan och det var roligt att studera henne i bassängen. Hon vänder sig bort från de andra barnen när det stänks vatten men helt plötsligt vågade hon doppa hela huvudet under vatten - och det gick hur bra som helst! Hon tillhör förstås de mest försiktiga i gruppen men är absolut inte fegast och definitivt inte gnällig eller vill att vi föräldrar ska vara med. Skönt!

I helgen blir det ett besök hos Sigge på Scandic tillsammans med kompisar, födelsedagskalas hos min syster och lite annat småfix. Egentligen har jag inlämning på en uppgift på den kurs i Socialrätt som jag började denna termin men det finns inte en chans i världen att jag hinner läsa och skriva ihop den. Jag har bestämt mig för att hoppa av kursen om jag inte får uppskov med deadline. Jag har aldrig missat en inlämning förut men att jobba heltid, ta hand om hus, hem och familj och samtidigt plugga halvtid går helt enkelt inte ihop...

Galen vecka...

Veckan som tar slut om en dryg timme har varit mer intensiv än på länge. Jag har jobbat ganska mycket mer och dessutom haft en praktikant vid min sida, vilket i och för sig är utvecklande men också tar mycket tid och energi. Hon ska följa mig tre veckor till så jag är inställd på att detta var den första men inte den sista veckan på terminen som jag längtade efter fredagen...

Strul med dagisschema, en konflikt med J, saker som aldrig hinns med, inte helt återhämtad efter förra veckans förkylning, plötsligt tilltagande inkontinensbesvär när jag hostar och när jag började springa igen nu i veckan, för mycket jobb på för lite timmar, kalas som ska planeras, biljetter som ska bokas - listan kan göras lång... Flera dagar hade jag en malande huvudvärk, förmodligen på grund av stress. Jag försökte dock komma i säng tidigt de kvällar jag inte jobbade på ridskolan - jag borde ha jobbat med annat dessa kvällar men orkade helt enkelt inte.

Igår bakade jag kanelbullar eftersom det var kanelbullens dag. Helt nytt recept och de blev verkligen mycket goda! Vi tog med en del av dem på spontanfika hos grannarna och det visade sig sedan att denna fika förlängdes till en middag. Spontana aktiviteter är oftast de bästa! Idag har vi varit på middag hos mormor tillsammans med min farbror och faster. Det blir inte så ofta som vi träffar dem så därför är det trevligt när vi kan ses. Nu ska jag krypa till sängs och försöka ladda för en ny vecka - bara tre veckor till höstlov!