Gott nytt år!

Tidigare år var jag ganska duktig på att göra en summering av det gångna året på nyårsafton eller dagarna strax efter. Kanske kände jag mer behov av det när barnen var små och det hände så många framsteg under ett år. Nu händer det också saker men inte lika påtagligt. Det har ju heller inte hänt något väldigt revolutionerande under 2021 eftersom året har präglats av Covid och restriktioner... Skulle vara att Sverige har fått sin första kvinnliga statsminister förstås men på det personliga planet har det varit ganska lugnt.

Julafton avlöpte väl och vi hade en mysig eftermiddag och kväll. Det blev ju en vit jul i år! Lagom till gästerna skulle komma blev himlen klarblå och solen sken - fantastiskt! Tomten hade Covid-restriktioner även i år så det blev bara en knackning på ytterdörren och en säck paket utanför. Barnen delade själva ut julklapparna i en rasande fart och sen gick vi som vanligt laget runt när de öppnade dem. Vi vuxna sparade våra klappar till efter middagen och även barnen valde att spara några tills dess. Massor av mat och massor av godis, precis som det ska vara! För att det inte ska kännas alltför galet i den orättvisa värld vi lever i, fick alla i vår familj samt farmor och farfar varsin gåva via Unicef. H fick ett skolpaket för flickor, O fick blyertspennor till barn som saknar det, J fick ett pappa-paket och farmor och farfar fick nötcreme till barn på flykt. Både J och jag är världsföräldrar och skänker på så sätt pengar varje månad men det känns bra att göra något extra ibland.

På juldagen var jag ganska slut som artist... Den envisa hostan och hesheten har hållit i sig hela veckan och jag är fortfarande inte bra trots att det är tio dagar sen jag blev sjuk. Jag testade mig både på lille julafton (PCR) och på julafton (snabbtest) och båda testen var negativa. Jag hade inte förväntat mig något annat eftersom testen var negativa även när jag förmodligen hade Covid i våras men det kändes bäst att vara säker. Det var även en stålande dag i lördags så vi tvingade ut barnen på en promenad i snön (H grät eftersom hon inte ville gå med oss då hon skämdes för mycket...). O åkte även lite pulka men det var som det brukar här nere - klassisk skånsk pulkaåkning. Kylan och den snö som kommit gjorde dock att det var bra glid i alla fall! H och jag var hos lilla B på seneftermiddagen och kunde longera henne lite i paddocken men inte rida. Vi avslutade traditionsenligt med alla rester från julbordet - juldagen är en av årets bästa dagar!

Annandagen inleddes tidigt eftersom H skulle tävla med lilla B i Lund och startade vid halv 11. Det var fruset och knöligt att ta sig till tävlingsbanan men väl i framridningsridhuset gick det bra och på banan gick det också bra. Inte lika bra som på tävlingen för några veckor sedan men bra för att inte ha ridit så mycket den sista veckan och bra för att vara den första Lätt B:n på riktig tävling. Denna gången hade H dessutom turen på sin sida - med en poängs marginal fick hon en rosett och var så klart nöjd och glad!

I måndags var det ett alldeles strålande väder och vi tvingade med barnen ut till Vombsjön för promenad längs sjökanten och korv med bröd. Efter en del knot erkände båda att det faktiskt var väldigt roligt att leka på isen och att det var skönt att komma ut. Flera skridskoåkare svischade förbi i olika omgångar och isen knakade betänkligt - eller knakade är kanske inte rätt ord, det sjöng mer i den långt innan åkarna var nära oss. Det är kanske normalt men det kändes inte som att det var en massiv is precis. J hackade lite i den och då var det bara någon centimeter innan det kom vatten... I tisdags var det dags för optikerbesök för H så då passade vi på att äta lunch i Lund och även göra lite ärenden. I onsdags hade vi en ganska långtråkig och lugn hemmadag eftersom jag behövde vila min kropp och min hosta i ett försök att må bättre till idag. Vi var en liten runda hos lilla B men annars bara hemma. Igår var J och O på biblioteket medan H och jag gick till ridhuset med lilla B. Vi hann även med att vara hos P för att mocka och borsta. På kvällen åkte vi till Ikea för att köpa möbler till barnens rum och äta middag. De hade ett erbjudande om att de bjöd på restaurangnotan om man köpte saker för 800 kronor och det är ju inte så svårt att komma upp i den summan så det kanske vi utnyttjar fler gånger.

Nu är det dags att åka till grannbyn och fira nyår med våra vänner precis som traditionen bjuder. Gott nytt år!

Julstök i Covid-tider

Och så blev det jul i år igen - eller imorgon i alla fall. För en gångs skull känner jag mig ganska klar. I princip alla julklappar är inslagna, maten är inhandlad, det som ska lagas och bakas är klart, granen är på plats och huset är pyntat. Ett tag kändes det stressigt men de senaste dagarna har det känts som att läget är under kontroll. Hur vi fick ihop en jul för två år sedan när vi samtidigt fixade med både begravning och dödsbo, vet jag inte men julafton blev det även då på något underligt sätt.

Jag ska försöka ta vid där jag slutade förra gången. Helgen efter min Göteborgsvecka var vi hos våra grannar som hade bjudit in oss för att fira att mannen i huset fyllde 80 år i somras. Vi var över med en blomma då och därför ville de bjuda oss och två andra grannpar på middag. H och O tyckte att det var sådär kul... De skötte sig som vanligt ändå hur bra som helst och gick hem ett par gånger och pysslade med sitt men var med när vi åt. Värdparet är gulliga och lätta att prata med med de övriga två paren har jag inte så mycket gemensamt med och det är inga som jag hade valt att umgås med på egen hand. Inte otrevliga på något sätt men som H säger: "inte min typ". På onsdagen efter ringde den ena grannfrun, vilket hon aldrig skulle ha gjort om det inte var för att berätta att mannen hade testat positivt för Covid... Jag bokade test eftersom vi ändå hade umgåtts en hel kväll men klarade mig. Hela deras familj blev dock smittade. J kom hem från Polen på torsdagskvällen och testade då negativt men hans kollega som han hade suttit i samma bil som i en hel vecka, var positiv. De hade under veckan fått reda på att hans fru hade Covid och han hade haft symptom under ett par dagar så det var ingen större överraskning men det visar hur dumt det är att ge sig ut att resa eftersom man ju måste kunna ta sig hem om man blir sjuk och då riskerar man att smitta andra på vägen.

På torsdagskvällen var jag på väsensvandring på O:s skola. De hade läst om olika nordiska väsen och stod nu i grupper längs en runda utomhus och berättade om dessa. Så duktiga! Till varje presentation hade de dessutom ett antal frågor till oss föräldrar men eftersom de inte alltid pratade högt och tydligt och eftersom vuxna personer helt uppenbart inte alltid är helt fokuserade kl. 18 på kvällen, var det få som kunde svara. Som tur var hade vi en femårig lillebror som var med i vår grupp av lyssnare och han kunde svara på precis allt. Snacka om att insupa kunskap och ha god hörförståelse! Till slut blev det både komiskt och pinsamt för oss föräldrar men lillebrodern levererade hela vägen som tur var.

På lördagen var det dags för den sista tävlingen för H och lilla B. Det var kallt och fruset hela veckan innan så lilla B hade vrickat sig i hagen på tisdagen och hade dessutom ont i hovarna eftersom hon behöver skyddande sulor när det är hårt och knotigt och hovslagaren kom först på fredagen. Hon stod alltså mer eller mindre stilla i tre dagar, två av dem i boxen eftersom det var för knöligt i hagen. På fredagen lastade vi och körde till ridhuset för att se om hon var halt eller inte men då var hon pigg och glad och H red en kort stund. Det blev en tidig morgon med start sju minuter efter nio. Kallt var det också men det gjorde bara att lilla B var pigg och fin. Så bra som hon gick på denna tävling har hon inte gått tidigare och H var så nöjd och glad när hon kom ut! Det var elva starter i klassen och tre som fick pris och trots väldigt fina poäng kom H fyra, två poäng från att ha blivit placerad. Hon ville så gärna ha ett pris eftersom det skulle vara prisutdelning till häst med ärevarv och det hade så klart varit en fin avslutning på deras tävlingstid tillsammans. Nu blev hon ledsen och besviken även om hon egentligen var nöjd med ritten.

På söndagen var vi hos min syster och svåger och bakade lussekatter och pepparkakor tillsammans med kusinerna. Vi åt lunch på gatuköket i byn och bjöd sedan vår moster och morbror på fika med nybakade kakor. De var så nöjda och glada över att vi kunde ses nästan som vanligt och dessutom inomhus. Det har vi inte gjort sedan december 2019 så det var nog stort för dem. Så lite som behövs för att göra äldre personer glada! De uppskattade verkligen att ses och vi hade en trevlig eftermiddag. Det gäller att ta tillvara på tiden och ta tillfället i akt att ses medan alla är friska.

Vi har även hunnit med att titta på en ponny som stod några hundra meter från där min syster och svåger bor. Den såg snäll ut på bilderna i annonsen och verkade ok. H red den bättre än ägaren, som ägaren förvånat konstaterade men den var lite för liten för att vara en D-ponny. H var lagom på den nu men om hon växer, vilket hon så klart kommer att göra, kommer den snabbt att bli för liten. Det finns verkligen inte så många ponnyer på marknaden nu och priserna är horribla. För en normal ponny som har tävlat och placerat sig lite så får man betala mellan 250 000-500 000 kronor beroende på meriter, ålder mm. Vi har inte de pengarna och även om vi hade haft det är det galna summor för en ponny till ett barn. För 100 000 kr, som också är väldigt mycket pengar, får man inte så mycket eller så är det alltid något "men" med ponnyn. En lång annons som presenterar hur trevlig och fantastisk den är och sedan ett sista stycke som beskriver det som är mindre bra. Nu har vi hittat en ponny i Småland som verkar trevlig och inom vår gräns på max 30 mil hemifrån. Det blir kanske en tur dit på jullovet. Vi ska även prova den ponny vi har testat en gång ytterligare en gång innan vi helt överger den.

O:s distansundervisning fortsatte även denna vecka. Eleverna i hans klass fick egentligen gå tillbaka till skolan i måndags men eftersom den andra fyran hade distans till och med i tisdags blev alla i årskursen erbjudna att delta hemifrån. Dessutom stängde de en trea som var hemma till i onsdags så det kändes säkrast att låta O vara hemma. Även H:s årskurs var tydliga med att de förstod om man höll barnen hemma och skrev tydligt ut att de inte skulle göra något viktigt under de sista dagarna men H ville gärna gå eftersom det är hennes sista hösttermin på nuvarande skola. O testade vi i måndags och svaret som kom i tisdags visade negativt. Han hade inga symptom så vi var inte överraskade men ville ändå testa på femte dagen eftersom hans båda bästa kompisar var positiva. J har hemma i måndags och jag vaknade med ett sandpapper i halsen i tisdags samt hosta och fick stanna hemma och kunde då samtidigt fixa mat till O. Det var avslutning på min skola i tisdags men de fick helt enkelt klara sig utan mig, vilket så klart gick hur bra som helst. Jag hade för en gångs skull förberett ett tal men det fick jag skriva ner så att vår kurator kunde hålla det istället. Lite snopet att inte få vara med och önska alla god jul men jag hade en väldigt kraxig röst och lät sjukare än jag var så det hade inte fungerat. Igår var jag lite bättre men idag är jag ganska sänkt och känner mig trött och sliten av en begynnande förkylning. Redan i tisdags försökte jag boka Covid-test men fick inte tid förrän idag, trots att jag letade i hela sydvästra Skåne. Det testet får jag ju inte svar på i tid så jag har även bokat ett snabbtest som jag får betala själv. Självtester är totalt slut på apoteken så det var inte något alternativ. Jag är ganska säker på att jag är negativ men vill ha bevis på det eftersom J:s föräldrar ska fira jul med oss och de har inte tagit sin tredje dos. Jo, J har sagt till dem ett par gånger att göra det men det händer tyvärr inte... Om jag mot förmodan skulle vara positiv blir det ingen roligt jul...

Imorgon blir det en jul hemma hos oss med min syster och hennes familj och som sagt J:s föräldrar. Ojämna år firar vi med min sida, jämna med J:s men i fjol blev det ändå med min syster eftersom det vara restriktioner om att ses max åtta personer. Barnen vill helst fira med småkusinerna eftersom det inte alls blir lika roligt för dem när vi är med de stora kusinerna. Återstår att se hur vi löser det nästa år... Jämna år har tidigare min syster och svåger varit hos hans bror med familj men nu har de barnbarn och nog med sin egen familj så om vi inte firar med min syster har de ingen att fira med vartannat år. I värsta fall får väl alla vara här nästa år men då blir vi mellan 15-17 personer beroende på vem som följer med. Vi var ofta många när jag var barn och det tyckte jag var roligt och mysigt då men min farbror och faster har ett stort hus som lätt rymde alla. Hos oss blir det lite trångt och det blir en massa att stå i med all mat och disk men finns det hjärterum finns det stjärterum, heter det ju.

I år blir det förhoppningsvis en lugn och skön jul. Juldagen är helig för vila men i år måste vi åtminstone åka till stallet eftersom H ska rida en mindre tävling med lilla B på Annandagen. Ingen riktig tävling men den allra sista starten i tävlingsliknande sammanhang för det lilla ekipaget. Lilla B blir 21 år nästa år så kanske är det hennes sista start någonsin om de inte hittar en annan liten ryttare som vill tävla. Vi är lediga i mellandagarna och J är även ledig vecka 1 medan jag jobbar onsdagen och fredagen den veckan. Barnen har tre hela veckors lov och börjar inte förrän den 12 januari. Vi ser fram emot många lata dagar och kanske lite utomhusumgänge med vänner och familj.

God jul!

Det lackar mot jul...

Det går fort nu, så här dagarna innan jul. Medan barnen väntar, längtar och känner att tiden masar sig fram rusar den fortare än vanligt för alla vuxna som ska fixa allt som hör julen till. För vår del har vi kryddat tillvaron med att J har varit i Polen i flera veckor och sedan i onsdags har O dessutom hemundervisning eftersom de har ett Covid-utbrott i hans klass. I måndags var tre elever sjuka, i tisdags var de nio elever på plats och resten sjuka... O är lite för liten för att reda ut att vara helt själv hemma hela dagen. Han klarar skoljobbet hur bra som helst men fixa lunch vill han inte göra om det inte handlar om att värma pannkakor. I onsdags fick han göra just det eftersom jag hade en klipptid som sträckte sig över lunchen och jag behövde dessutom hinna med lite julklappsärenden när jag ändå var i stan. Igår blev som tur var den planerade heldagen för alla chefer inställd eftersom föreläsaren blev sjuk så jag kunde jobba på plats på förmiddagen och hemma från lunchen och framåt. Idag hann J hem till lunchen så jag slapp avbryta mitt möte och åka hem. Om det blir en fortsättning nästa vecka får J vara hemma. Så typiskt att det händer när jag är ensam... I onsdags skulle jag och tre gymnasiekompisar ut och äta men det fick jag ställa in eftersom jag inte ville att farmor och farfar skulle komma hit. Otto testade sig i onsdags och sent igår kväll kom svaret, som var negativt. Det verkar vara lite kaos med testandet nu när väldigt många vill/ska testa sig och det är svårt att få tid.

Det har gått en månad sedan jag skrev senast och det har så klart hänt en del. Sista helgen i november var vi i Göteborg och kom som tur var i väg som planerat . Barnen och J var hemma på torsdagen när de hade sin första studiedag och på fredagsmorgonen åkte vi iväg så att vi kom fram till Göteborg vid lunch. Vi checkade in på Gothia men eftersom rummet inte var klart började vi med att gå på Universeum. Där var det luftigt och lite folk och barnen roade sig ett par timmar med olika saker. Vi slappade på rummet ett tag efter att ännu en gång ha stått i en lång kö för att få vårt rum. Hotellet var fullbelagt och det är ju ett väldigt stort hotell så det innebar en hel del folk... Receptionen var inte riktigt dimensionerad för det tyvärr även om de som jobbade säkert gjorde sitt bästa. Senast vi bodde på Gothia hade vi ett Sky-room och med facit i hand så ska vi aldrig bo på Gothia om vi inte kan bo i ett sådant rum. Att äta frukost i den enorma frukostmatsalen känns väldigt mycket skolmatsal och frukostutbudet serverades inte med någon som helt finess. Det är ju ändå dyrt att bo på Gothia och man kan absolut förvänta sig mer. Jag betalar hellre någon krona till för ett Sky-room eftersom man då får äta frukost i en egen liten matsal med en helt annan kvalitet på maten. Dessutom fick vi själva bädda ut den bäddsoffa som barnen skulle sova i och det saknades handdukar på rummet, som kom med roomservice efter en dryg timme från det att vi hade ringt. Att tvätta håret var inte att tänka på för den som har lite längre hår - trycket i duschen var så dåligt att det knappt gick att duscha bort tvål från kroppen. Nu betalade vi inte fullt pris denna gång eftersom vi nyttjade två gratisnätter som J hade men om vi hade betalat 3000 kr per natt som vi egentligen skulle ha gjort, hade det verkligen inte varit värt priset!

På fredagskvällen åt vi middag på Pinchos, köpte med oss godis och hade det mysigt på rummet. Efter en allt annat än lugn frukostupplevelse åkte J, H och jag ner på stan en stund medan O var kvar på rummet enligt eget önskemål. På fredagen hade det varit strax under noll grader och bitvis halt när vi körde och lagom till vi kom ner till stan började det snöa. Först var det lite mysigt men sedan tilltog snön och den var ganska blöt. Som tur var hann den upphöra tills det var dags för oss att gå in på Liseberg.  Barnen ville gärna vara på plats direkt när de öppnade kl. 12 och vi var nog där en halvtimme senare. Jag tror att de tänkte att det skulle vara som när vi är på Bakken på somrarna men de insåg snart att det inte är lika skönt att vara utomhus så länge på vintern även om vi hade mycket kläder på oss. Vi åkte en del under ett par timmar och trots att det var utsålt var det inte särskilt långa köer. Vid halv fyra gick vi upp på rummet igen - det var ju främst därför som vi hade valt att bo på Gothia. Efter lite värme och vila gick vi över till Liseberg igen och fortsatte åka innan vi åt middag. Lite lätt hysteriskt att få bord på den österrikiskinspirerade restaurangen som vi hade sett fram emot att äta på och eftersom det var fullsatt tog det så klart lång tid att både beställa och få maten. De har en bit kvar om de vill att maten ska smaka som i Österrike... Mysigt att åka när det var mörkt även om Lisebergshjulet inte var lika kul som när barnen var mindre. De pratade mest om vad som skulle hända om hjulet stannade och vi skulle behöva evakuera och jag tror inte att någon av oss njöt av åkturen... J och O gick tillbaka till hotellet lite tidigare än H och jag eftersom O frös men även vi var tillbaka strax efter åtta.

På söndagsmorgonen var vi uppe tidigt för att äta frukost och sedan köra hemåt. O skulle vara på en kompis kalas på Laserdome kl. 12.00 och eftersom det har varit få kalas de senaste åren ville han inte missa det. Han hade jätteroligt och ville gärna gå dit igen! Han var bjuden på ett kalas där även på måndag men det tackade vi nej till idag eftersom det inte känns ok med den höga smittspridningen. H och jag var hos lilla B på eftermiddagen och sedan var det bara för mig att packa om för att åka till - Göteborg. Igen. Lite första advent-fix och traditionell fika hann vi så klart med. På måndagsmorgonen hämtade jag min chef och sedan styrde vi kursen längs E6:an. Ju längre norrut vi kom, desto kallare blev det. I Göteborg var det strålande sol, en hel del snö låg kvar och det var minus sex grader mitt på dagen. Brr! Vi skulle vara i ungefär samma kvarter som jag hade varit helgen innan men bodde på Scandic Opalen - relativt nyrenoverat och väldigt mycket bättre än Gothia. Vi tillbringade två dagar på en bedagad och relativt primitiv konferensanläggning och det fanns inget Corona-tänk överhuvudtaget. Över 200 personer i en för liten lokal utan fönster och dessutom serverades maten i samma lokal. Vissa avstod middagen på kvällen och gick till andra restauranger istället och överlag blev det ingen trevlig upplevelse. Natten mellan måndagen och tisdagen snöade det en hel del och vi var lite oroliga för att kunna ta oss hem men det gick som tur var utan större problem förutom att det var lite halt vid Hallandsåsen. Vi hade verkligen tur - dagen efter var det snökaos på E6:an genom hela Halland och över åsen... 

Det har ju hänt ganska mycket mer den senaste månaden men det får jag ta i nästa inlägg... Nu är jag för trött och ska försöka komma i säng lite tidigare för en gångs skull.

Det tuffa livet när man har djur...

Förra veckan var J i Polen från tidig måndag morgon till torsdag kväll. Jag jobbade på ridskolan under H:s lektion på måndagen eftersom de fortfarande inte har hittat en ersättare. O klarade sig själv hemma den timmen men ville inte att jag skulle stanna ytterligare en lektion. På tisdagen var vi en snabb runda hos lilla B när jag kom hem från jobbet och därefter åkte vi till Ikea för att köpa lite småsaker och äta middag. På onsdagen var vi hos P och red och på vägen hem fick det bli en runda inom Mc Donalds eftersom jag inte hann laga mat. Lite får vi ju unna oss när J är borta för att underlätta vardagspusslet...

I torsdags kom J hem så att han hann följa med O på friidrotten. Jag och H åkte till lilla B efter middagen. P:s ägare skulle till veterinären med P under torsdagen för att kolla igenom honom och hade lovat att höra av sig direkt när hon körde därifrån. När klockan var över 19 och hon ännu inte hade hört av sig, messade jag och kollade läget. Hon svarade inte då och hade heller inte svarat på morgonen. Jag förstod redan på torsdagen vad den uteblivna kontakten förmodligen betydde men messade ändå ännu en gång innan H gick till skolan eftersom hon var orolig och vi båda två ville ha besked. Strax efter att hon hade gått och precis när jag skulle påbörja dagens första digitala möte, kom ett långt sms... Detta bekräftade det som jag egentligen redan visste. 

P gick omkull förra hösten, innan H började rida honom, när ägaren red på plant underlag i en balanserad galopp. Ena frambenet bara försvann under honom, det blev tvärstopp och ponnyn störtade medan ryttaren hamnade delvis under honom med ena benet och skadade sig ganska rejält. Den veterinär, som har kliniken på samma gård som P står, kollade honom men kunde inte se något fel och tyckte att vi skulle rida som vanligt. Det har vi gjort men med viss försiktighet. H har t ex inte fått trava och galoppera utanför ridhuset eller ridbanan och jag har varit med varje minut av varje ridpass för att ha koll. P har snubblat och gått ner på knä en gång under det år som H har ridit men det var i skritt och eftersom H är liten och lätt hittade han balansen själv igen och tog sig upp.

Förra lördagen tävlade H och vann och mindre än en vecka senare får P aldrig ridas mer... Så svårt att ta in för alla i hans närhet men så klart särskilt för H. Veterinären, som ägaren anlitade för en second opinion, hade först tyckt att han såg pigg och fräsch ut och kunde inte se någon hälta i skritt och trav. När ägaren förklarade vad som hade hänt förra hösten samt berättade att P har haft det lite svårare i höger än vänster varv på sistone, gjorde veterinären en rad neurologiska test. Ungefär som de man gör på en människa - om veterinären/läkaren gör på ett visst sätt, ska patientens kropp reagera på ett förutbestämt sätt om allt i hjärnan är ok. Alla test som provade funktioner i vänster sida fungerade bra men när hon gjorde motsvarande på höger sida reagerade inte P som det var tänkt på ett par övningar. Signalerna går helt enkelt inte fram alltid och när det drabbar ett av hästens ben blir det helt enkelt livsfarligt att rida. Lite som en pinne i framhjulet på en cykel med den skillnaden att en häst väger ganska mycket mer än en cykel och ibland går ganska mycket fortare...

H bröt först samman så klart men hon har nog ändå varit lite förberedd på att det kunde vara något med P. Kanske inte att han skulle försvinna så pass fort men att hon inte skulle kunna fortsätta att rida. Hoppas gör man ju ändå hela tiden och emellanåt har han varit riktigt fin. Veterinären menade att han egentligen hade många år kvar och det är det som gör det extra tråkigt. Samtidigt kan man tänka att om ägaren hade åkt till denna veterinär för ett år sedan när han störtade, så hade vi inte fått det fina år som vi nu fick. Baksidan av denna tanke är att jag har låtit mitt barn rida på en häst som är livsfarlig att rida men så väljer jag att inte tänka...

Om P hade varit en annan individ med samma skada, skulle man kunna tänka sig ett liv som sällskapshäst och bara gå och ha det bra men det passar inte P. För att han ska fungera måste han skos med dyra specialskor minst var åttonde vecka, han måste äta speciellt hö som är dyrare än vanligt hö/hösilage och han vill helst inte gå med andra hästar i hagen. Det finns bara en lösning och det är de evigt gröna ängarna och på ett sätt känns det bäst. Då vet man var hästen är och att den har det bra. Att låna ut är ett riskmoment och inte alltid ett bra alternativ. Nu väntar ett par veckor där vi kan pyssla om P som vanligt och H kan rida i skritt. Som tur är finns ju fortfarande lilla B men vi hade tänkt fasa ut henne efter årsskiftet. Nu får det nog vänta ytterligare en tid och vi får helt enkelt börja leta egen ponny till H. Det är nog en tröst i sorgen och besvikelsen men att hitta  och köpa en ponny med allt vad det innebär är ju inte helt enkelt.

Mycket hästtankar som upptar livet just nu. I lördags hann vi i alla fall med att fira O lite till tillsammans med hans och H:s gudföräldrar. Tioårsdagen måste ju uppmärksammas lite extra även om vi fick dela upp det i två olika firanden! Julfirandet har vi också rett ut med våra respektive familjer och förra onsdagen inhandlade jag nästan alla presenter till barnens (eller främst H:s) julkalender. Biljetter till Liseberg samt hotell är bokat till nästa helg - håller alla tummar för att vi håller oss friska!

För två år sedan - en sammanfattning

Idag är det två år sedan min mamma dog. Jag saknar inte henne och har tyvärr inte gjort det över huvud taget sedan dess men jag kan inte låta bli att tänka på att ingen människa borde behöva avsluta sitt liv så som hon gjorde.

Det var egentligen galet från början till slut. Första gången på sjukhus den 29 september 2019, andra gången den 7 oktober och tredje och sista gången den 11 oktober. Efter den dagen kom hon aldrig hem igen. Vid de två första besöken var hon konstig och annorlunda men de hittade inga fel. Lund tog det ändå på allvar och skickade henne på röntgen den 29 september med uppföljning för en massa undersökningar och ytterligare röntgen den 3 oktober. Andra gången var hon själv på sjukhuset och i efterhand hade det kanske varit annorlunda om vi hade varit där med henne. Eller inte. Den 11 oktober hann min svåger inte köra henne till Lund eftersom hon var helt borta emellanåt och helt galen emellanåt. Färden till Malmö var fullt tillräcklig. I efterhand borde vi kanske ändå ha flyttat henne till Lund när hon inte erbjöds vård i Malmö.

Efter en dag på akuten den 11 oktober tog vi henne till psykakuten samma kväll. Personalen på akuten tyckte att vi skulle åka hem och att mamma skulle kontakta vårdcentralen på måndagen och ta lite prover om hon inte mådde bättre. Oklart vilka prover. Personalen på psykakuten medgav visserligen att mamma betedde sig underligt men inte tillräckligt underligt för att bli inlagd på psyket. Var vi verkligen säkra på att det var något psykiskt och inte bara en begynnande demens? Vi kunde ju inte ta hem henne eftersom hon var så konstig och dessutom knappt kunde gå så vi tog henne tillbaka till vanliga akuten igen och begärde en prövning av hjälp i hemmet. Hon fick en plats på en avdelning för äldre och kanske hade allt sett annorlunda ut om hon hade fått stanna kvar där. Eller inte. Dagen efter flyttades hon till en avdelning för öron-näsa-hals-operationer med absolut noll kompetens om äldres sjukdomar. Här förvarades hon i en vecka utan någon direkt vård medan vi slogs mot sjukhuset och mot Vellinge kommun för att hon skulle få den vård och hjälp vi ansåg att hon hade rätt till.

Fredagen den 18 oktober skulle hon skrivas ut och åka hem och var beviljad hemtjänst för att få hjälp att duscha. Hon skulle även kunna få mat tre gånger om dagen och ett trygghetslarm. Hon visste vid detta laget knappt vem hon var och var hon var men hon visste att hon inte ville hem och inte till det äldreboende i Skanör som det precis hade skrivits om i media efter vanvård av de gamla. Hon uttryckte att hon inte orkade mer och inte ville leva och bröt samman i panikångest en timme innan hon skulle skrivas ut. Då skrevs hon istället över på vuxenpsyk och flyttades dit.

Alla mina fördomar om en psykavdelning besannades när jag besökte henne där för första gången. Det var precis så obehagligt och nergånget som man kan se i filmer och vissa i personalen skulle nog definitivt ha jobbat någon annanstans. Helst på ett arbete som inte inbegrep människor. Det fanns självklart undantag men hela stämningen på avdelningen var väldigt "creepy". Här förvarades hon i två veckor och då menar jag verkligen förvarades. Någon vård var det definitivt inte tal om. De tvingade henne att klä på sig varje dag, de tvingade henne att duscha, de tvingade henne att dela rum med två andra patienter, de bevakade henne var femte minut dygnet runt i början eftersom hon påstods vara suicidal. De tvingade henne att gåträna med en rollator för barn eftersom det var den enda som de kunde skaffa till avdelningen. De brukade inte ha personer med rörelsesvårigheter. Nä, precis - vår mamma var ju inte på rätt ställe! De tvingade henne att sitta i dagrummet fast hon inte ville. De gav henne sömnmedicin som gjorde henne helt groggy fram till lunch trots att både hon och vi hade sagt att hon inte ville ha sådan medicin. 

Tisdagen den 29 oktober hälsade jag på henne precis som jag hade gjort varannan dag sedan hon blev inlagd. Vi turades om min syster och jag eftersom vi inte orkade eller hann vara där varje dag båda två. Någon enstaka dag var vi inte där alls men ringde då och kollade läget. Den dagen hallucinerade hon väldigt och personalen berättade om ett par "incidenter" som hade hänt. Bland annat hade hon slagit sitt huvud i väggen bredvid sängen flera gånger och ramlat med rollatorn när hon skulle gå i korridoren trots att två personal hade stöttat henne. Hela tiden hade vi fått höra att det är normalt med fysiska förändringar när man har en djup depression. Det var ju bara det att hon inte hade en depression. Det hade inte hänt något i hennes liv som skulle kunna ha orsakat en sådan plötslig, akut depression. Jodå, med lite elchocker så skulle hon snart vara bra igen. Eller inte. Den tisdagen kunde hon inte styra sin ena arm när hon skulle äta och hennes ena ben hoppade hela tiden i samma rytm. Dessa symptom hade hon haft även andra dagar men för varje dag hade de blivit värre och nu var motoriken helt galen. Vi skulle åka till Berlin dagen efter eftersom det var höstlov och jag kände att jag inte kunde lämna henne utan att göra något. Jag sa till personalen att de måste låta mig prata med en läkare och att jag inte skulle lämna avdelningen förrän jag hade fått göra det. Det tog lång tid och många påstötningar men till slut kom den värdelösa danska läkaren som hade ansvar för mamma. Vid det laget var jag väldigt uppretad och bestämd för nu hade jag spenderat många timmar med mamma och det var helt klart något som var väldigt fel. Och det var inte en depression.

Hon röntgades dagen efter men röntgen visade ingenting, rapporterade min syster. Dagen efter ringde sjukhuset upp och meddelade att de bara hade röntgat nacke och rygg. De hade glömt hjärnan... På torsdagen röntgades den och då såg man förändringar som gjorde att hon flyttades till neurologens observationsavdelning med förstärkt bemanning under fredagen. Äntligen kunde vi andas ut lite - nu var hon i alla fall i rätta händer även om vi fick bekräftat att hon var mycket allvarligt sjuk. Efter fem dagar med olika behandlingar och provtagningar och med ett fortsatt negativt sjukdomsförlopp, placerades hon på IVA och sövdes ner. Efter tisdagen den 5 november vaknade hon aldrig mer. Tiden på IVA var ändå fantastisk jämfört med övriga veckor. Vi slapp kämpa, slåss och vara arga och visste att mamma var i så goda händer som det bara gick att få. Läkarna höll oss uppdaterade om det allvarliga och väldigt mörka läget och vi förberedde oss på att de livsuppehållande maskinerna skulle komma att stängas av när de hade provat alla behandlingar de kunde komma på. Det kändes sedan länge helt kört för oss som hade följa mamma de senaste veckorna och på ett sätt kändes tio dagar på IVA som onödigt lång tid. De ville förstås vara säkra på vad som var fel och prova allt men vi hade ju redan googlat och hittat en diagnos som stämde.

En på miljonen och år drabbas så det innebär ju ändå 10-12 personer om året i Sverige. Ändå verkade det komma som en överraskning för alla neurologer som borde ha haft kunskap om sjukdomen. Kanske hade det varit annorlunda om hon hade varit i Lund hela tiden. Eller inte. Malmö hade kontakt med Lund och till slut även med Uppsala och Göteborg för att prata med hela Sveriges samlade expertis. Fredagen den 15 november vid 17-tiden stängdes alla maskiner av och sen var det bara att vänta. Vi väntade och väntade. Vid ettiden på natten flyttades mamma genom långa kulvertar från IVA till Neurologen eftersom det inte fanns plats på IVA längre. Det var totalt ovärdigt. Jag vet att jag tänkte att dör mamma i en kulvert eller i en hiss så vet jag inte vad jag gör. Nu dog hon ju inte förrän strax innan 17 den dagen men det kunde ju ha hänt precis när som helst.  

Det sista dryga halva dygnet var ingen toppenupplevelse. Återigen levererade svensk sjukvård inte alls. På Neurologen betedde personalen sig som om de aldrig hade tagit hand om en döende person. Heller inte om den döende personens anhöriga. Vi fick ingen mat, ingen säng att vila i och i stort sett ingen uppmärksamhet om vi inte själv påkallade den. Om inte vi hade varit där hade mamma troligen lämnats ensam att dö. Ingen hade sugit slem, ingen hade vänt henne och kanske hade de heller inte haft koll på smärtstillande och lugnande. Nu var det vi som fick säga till om detta hela tiden och bemötandet när vi gjorde det var svalt och oengagerat. Vi var ju inte så känslomässigt berörda varken jag eller min syster men hade det varit en högt älskad anhörig hade det varit en helt galen situation! Har man aldrig sett en person dö innan hade man behövt mer information och stöd som anhörig. Nu hade vi ju redan erfarenhet från vår pappas död men det visste ju inte personalen där. De bemödade sig inte en att titta in vid skiftbyte och säga hej eller hejdå. Usch, verkligen ett tråkigt slut på en tråkig sjukhus- och vårdresa och ett underbetyg till svensk sjukvård!   

Söndagsreflektioner

I fredags följde vi vår plan och var på biblioteket för första gången sedan pandemin bröt ut. Det har nog varit öppet ett tag men vi har inte haft möjlighet eller prioriterat ett besök där. Barnen var inte superentusiastiska men jag tvingade dem att låna några böcker i alla fall. Nu ska jag bara få dem att läsa dem också... Reglerar det med minus med skärmtid, tror jag. De senaste veckorna har det stått en del om att barns läsvanor har försämrats drastiskt de senaste åren och att barn inte läser lika bra i dag som tidigare. Just uthålligheten och förmågan att läsa en längre text dalar, troligen på grund av olika digitala media där man sällan läser en längre text än några meningar i taget. O cyklade hem själv medan H, jag och H:s kompis O åkte några små ärenden i Malmös östra utkant. Kompisen O följde även med till P så att tjejerna kunde hjälpas åt att göra honom fin inför gårdagens tävling. På kvällen åkta vi in och hämtade J vid Hyllie. Jag hade en plan på att vi skulle åka till Kastrup men trodde inte att vi hade en brobizz hemma, vilket J sedan sa att vi hade eftersom han hade tagit företagets när han körde ut.

Det blev en halvtidig morgon igår - inte lika tidig som när H ska rida lilla B men att vara i stallet kvart över åtta var ändå lite tidigt efter att nu ha sovit lite längre i en vecka. P var pigg och glad och fick lite feeling på framridningen och showade runt som i gamla dagar för att visa hur fin han är. Det gick mycket bättre inne på banan än vad det gjorde för en månad sedan och H var jättenöjd. Förutom att hon vann ganska överlägset igår kommer hon även att få ett vandringspris som hon också fick för två år sedan med lilla B. Det var hennes mål med tävlingarna på P denna säsong och det är ju alltid roligt när man lyckas nå sina mål. Efter att vi hade lämnat P i hans stall igen och pysslat om honom körde jag till kyrkogården och städade lite samt la dekorationer vid graven - en större hjärtformad sak med en skylt med texten "Saknad" till pappa och en lite mindre dekoration till mamma... Det kändes på något sätt bra. Vi åkte upp till kyrkogården efter middagen igår kväll. Det brukar vara mysigt att gå där när det är mörkt och det brukar vara mycket folk men eftersom det regnade ganska mycket hela eftermiddagen och kvällen var det nog mindre folk än vanligt. Ljust och fint var det i alla fall men det gick ju inte riktigt att njuta av det när det blåste halv storm och regnade både uppifrån och från sidan.

O har haft fortsatta tankar och funderingar kring morfar, min faster och min farbror. Jag fick på ett enkelt, barnanpassat sätt berätta varför de två syskon som ännu lever inte har kontakt med varandra och varför min farbror är så besviken på min faster. Det har jag berättat för H när hon var 5-6 år men O har aldrig frågat eller varit intresserad. Nu ville han skicka ett sms till min farbror och säga att han borde bli vän med sin syster igen och att det är onödigt att vara osams och då frågade han samtidigt vad de hade bråkat om. Det är svårt att berätta så neutralt jag kan och att svara på alla frågor som väcks hos O eftersom jag känner att det bubblar upp ilska och oförståelse för det beslut som min faster valde att fatta. Det är verkligen det sämsta beslut någon jag känner har tagit. Jag märkte att även O tyckte att det var konstigt att min faster inte ville/kunde hjälpa morfar och i torsdags var han ledsen över att morfar faktiskt kunde ha funnits om hon hade fattat ett annat beslut. Det hade han själv räknat ut och så kunde det ju ha varit. I sådana stunder kan jag bli arg igen och hata det beslut som min faster valde att ta men jag vet att det inte är lönt att lägga kraft och energi på detta. Det går över ganska snabbt och jag vet att det är rätt att vi har kontakt idag, jag och min faster. Det känns bättre än att inte ha det och min pappa kommer ju ändå inte tillbaka. I min faster har jag en liten del av pappa eftersom de var väldigt lika och hos min faster har jag en trygghet som jag inte har upplevt med så många andra vuxna. Hon är klok och bra på så många sätt men långt inne i mig finns det en liten tagg kvar som gör sig påmind ibland. Nu är hon drygt 85 år och det känns bra att ta tillvara den tid som är kvar och som vi kan få tillsammans.

Imorgon är det dags för jobb och skola igen. Barnen går två och en halv vecka för att sedan ha två studiedagar i slutet av november och efter det är det bara tre och en halv vecka kvar innan det är jullov. Det betyder å andra sidan att det är mindre än sju veckor kvar till julafton - panik!! Framför allt är det inte så långt kvar till första advent och 1 december och tills dess måste jag fixa en presentkalender till H och delvis även till O. Det var ju lätt förra året när det var första gången de hade en sådan efter att ha haft färdiga leksakskalendrar i alla år men nu... Får nog vara lite ledig på onsdag och ta mig ut på en inköpsrunda.

Höstlov

En vecka går snabbt - imorgon är det redan sista lovdagen... Jag har verkligen kunnat slappna av och har inte rört jobbdatorn sedan i fredags eftermiddag. Jag har inte kollat mail eller telefon utan verkligen varit helt ledig. Eftersom J är i Polen hela veckan har barnen och jag rått om oss själva och det är ganska mysigt. Hellre att J är borta en lovvecka än en vanlig vecka på ett sätt. Vardagspusslet kan stressa ibland när jag är ensam men nu har vi ju all tid i världen. Å andra sidan är det ju ganska trist att hitta på saker utan J men vi har roat oss med olika saker under veckan. I söndags utnyttjade H och jag den extra timmen som vintertidsomställningen gav oss och var i stallet halv nio den nya tiden. På så vis kom vi iväg på vår utflykt till Helsingborg runt lunch. Vi startade med lunch på Mc Donalds i utkanten av Malmö innan vi körde norrut. Ett besök på favoritgodisaffären Godiskristallen på Välaområdet var ett måste innan vi körde ner till stan och checkade in på vårt hotell. Samma hotell som vi har bott på minst tre gånger tidigare. H och jag hade gärna provat ett annat med O är lite svår att förhandla med. Jag hade planerat att ladda vår nya elbil, som bara hade 52% batteri kvar, på en av de laddplatser som hotellet hade utlovat. Vi hade ju kunnat ta oss hem men det kändes dumt att chansa och vara precis på marginalen. Nu visade det sig att laddplatserna inte var den moderna variant som det brukar vara men efter lite strul kunde jag låna en adapter av hotellet och ladda med nödsladden med vanlig stickkontakt, som bilen har-

När vi väl hade fixat bilen och fått vårt rum gick vi ner på stan för att fika på Fahlmans. Det är en tradition som inte går att ändra, enligt barnen. Vi gick sedan direkt till bion som ligger nära hotellet för att se den senaste Sune-filmen. Det var ju ett tag sen det gick att gå på bio... Efter filmen slappade vi på hotellet innan det var dags att bege oss till Pinchos som också ligger i samma kvarter som hotellet. Vi åt mycket och gott och hade sen en mysig kväll på hotellrummet. H hade tagit med Yatzy och Uno men vi spelade bara det förstnämnde eftersom barnen sen ville leka kurragömma. I över en halvtimme roade de sig i ett rum på 35 kvadratmeter - inte alltför många olika gömställen men det behövdes tydligen inte. Måndagen inledde vi med en fantastisk frukostbuffé och gick sen ner i centrum eftersom barnen (också traditionsenligt) ville gå upp i Kärnan. Vi hittade en lekplats i parken intill som vi inte har varit på förut och här roade sig barnen länge. Inte på samma sätt som när de var mindre men de gjorde någon lek som de leker i skolan och som främst inbegrep olika balansredskap. När det började småregna hämtade vi bilen och åkte ut till Väla för att uträtta lite ärenden. O var inte helt pepp på detta men mutades med en Lego-sats och löfte om att köpa en klocka till honom. Vi hittade vinterjacka till H och det var egentligen det viktigaste. H hittade även velourbyxor på Gina Tricot som hon väldigt gärna ville ha. Jag gillar ju egentligen inte att barnen ska ha myskläder i skolan men inser att detta är någon form av mode och att H tyckte att kläderna var jättefina. Det viktigaste är ju att hon trivs och får ha den stil hon vill ha. Dessutom köpte jag samma kläder för att ha hemma eftersom de var mysiga och för en gångs skull fanns i extra lång modell.

I tisdags var H och jag hos lilla B på förmiddagen och efter lunch åkte vi till min faster för att fika. Jag har pratat med henne i telefon några gånger under året men inte hälsat på henne sedan i julas då vi tittade in till henne på en utomhusfika. Innan dess träffades vi i slutet av förra sommaren. Hon blir 86 i april och det är ju en aktningsvärd ålder. Hon bor fortfarande kvar i den villa som hon har bott i i över 50 år och klarar allt utom trädgården helt själv. Lite virrigare än tidigare var hon och inte riktigt sig själv i början men sen var det precis som om alla sinnen kom igång och då blev hon mer som vanligt igen. Barnen var verkligen helt fantastiska, mycket stolt mamma! De satt med och fikade och gick sedan och satte sig i vardagsrumssoffan med sina mobiler. När de tröttnade på det lekte de kurragömma och sen satt de med vid köksbordet en stund igen. O sa innan vi åkte att han gick med på att stanna en timme men jag förklarade att det nog ändå skulle ta det dubbla eftersom det skulle vara lite oartigt annars. Nu stannade vi i drygt tre och en halv timme... 

Min ena kusin tittade inom när vi var på väg att åka så då fick vi stanna en bra stund till för att prata med honom. Vi har inte setts sen mammas begravning så det var så klart roligt att ses en stund - tyckte åtminstone jag men inte barnen. O gjorde en klarsynt analys: "vuxna är så konstiga - ni säger alltid att ni ska gå och sen gör ni inte det utan hittar ett nytt samtalsämne och sen säger ni att ni ska gå igen och börjar prata om något annat och så går ni aldrig". Så är ju det sociala spelet lite. Det är ju sällan man bara reser sig upp, tackar och går. När vi åkte därifrån klagade båda över att vi hade stannat för länge men O sa att han kunde tänka sig att göra det igen eftersom min faster bor ensam och H sa att hon kunde göra det igen om några månader så det kändes ändå helt ok. Vi åt middag på XXXLutz och fick schnitzlar som liknar de som finns i Österrike. På kvällen kunde O inte somna utan var ledsen för mormor och morfar. Han kunde inte sätta ord på exakt vad han var ledsen för mer än att han saknar dem och önskar att de hade funnits. På ett sätt är det kanske bra att han sörjer dem, särskilt morfar som han ju aldrig har träffat. Ikväll kom han också efter att han hade gått och lagt sig eftersom han var ledsen för samma sak igen. Det bor väldigt mycket känslor i den lilla kroppen!

Igår gjorde vi inte något roligare än att bara vara hemma. H och jag rensade och städade på hennes rum på förmiddagen och efter lunch åkte vi till P för att rida. Jag tvingade ut O på en cykelrunda men det var nog allt han rörde sig under dagen. Jag gjorde hemmagjorda köttbullar med potatis och sås och äppelkaka till efterrätt så det blev kökstjänst i fyra timmar på kvällen. Särskilt då saknade jag J som alltid röjer undan i köket. Idag var jag ute och gick med en väninna på morgonen och sedan var jag och H hos lilla B. Jag fixade en snabb lunch innan vi åkte in till stan för att möta min syster och barnens kusiner. Vi spelade shuffleboard och bowling på Big bowl och gick sedan lite på stan innan det var dags att äta middag. En mysig kväll med god mat och glada barn!

Imorgon blir det biblioteksbesök, uträtta lite ärenden och åka till P. H ska tävla på lördag så vi ska förbereda lite. J kommer hem ganska sent på kvällen om allt går enligt plan så han hinner inte vila så mycket eftersom det som vanligt är en tidig morgon på lördag. Vi ska även hinna med ett besök på kyrkogården på lördag kväll men på söndag har vi inget planerat och ska bara ta det lugnt.

O har fyllt 10 år!

Tänk att jag nu har varit tvåbarnsmamma i ett helt decennium! Älskade, fina, unika O kom till världen en tidig tisdagsmorgon efter en mer okomplicerad förlossning än den jag upplevde när H gjorde entré. Hon hade alltså banat en god väg för lillebror. En bättre upplevelse fysiskt (om än väldigt smärtsam då jag inte hann få någon smärtlindring annat än lustgas) men en mycket jobbigare upplevelse psykiskt. Jag ville ju inte ha den lilla killen som bodde i min mage. Jag hade gått i terapi för detta under ett par månader men var ändå inte redo när min lille son väl kom ut. Först efter en dryg timme släppte allt som jag hade känt och jag kunde ta honom till mig precis som jag gjorde med H. Det var nog en lång timme för J... Jag har nog fortfarande dåligt samvete för hur jag kände då även om jag vet att jag inte kunde hjälpa det. Under O:s första år berättade jag varje dag hur mycket jag älskade honom och länge sa jag det till honom varje kväll när han skulle sova. Det kan jag göra fortfarande ibland men inte av skuld. Det är skönt att se att han tar det som en självklarhet. Han reagerar inte nämnvärt när jag säger det eftersom han vet att det är så. Någon gång när han är äldre ska jag prata med honom om det som hände - om det känns nödvändigt och om han vill lyssna.

Han är verkligen en väldigt ovanlig kille, vår O. Det tycker väl alla föräldrar kanske men det är något speciellt med O. Han har ett djup som inte många andra barn, kanske särskilt inte killar, i hans ålder har. Han har en mognad och en omognad som är en spännande kombination. Hans tankar och funderingar är ibland långt mer mogna än många andra tioåriga killars men samtidigt kan han ibland upplevas barnsligare än sina tio år. Han går sin egen väg och bryr sig inte så mycket om vad andra tycker och tänker. På det viset är han stark. På andra sätt är han lite svagare. Han har svårt för att stå upp vad han själv tycker, särskilt i kompissammanhang. Han tar inga strider utan går i så fall därifrån om han inte tycker att situationen känns bekväm. Han menar att han inte vill bråka men vi försöker uppmuntra honom att ändå stå på sig ibland.

Födelsedagen firade vi lördagen innan hans födelsedag. Vi tyckte att det skulle vara roligt att samla alla eftersom vi inte har kunnat göra det sedan han fyllde nio. Alla är vaccinerade och vi dukade lite luftigare än annars. Vi bjöd heller inte hans och H:s gudföräldrar som vi har gjort tidigare utan de får komma om några veckor istället. Det blev en trevlig kväll med alla utom yngsta storkusinen som jobbade. De båda äldsta storkusinerna kom dock tillsammans med sina respektive och det är ju roligt att de vill umgås med både oss äldre och de ganska mycket yngre kusinerna. O hade önskat pulled pork så det fick det bli - igen. Det är ju enkelt när man ska laga till många men eftersom vi har haft det ett par gånger tidigare hade jag kunnat tänka mig att laga något annat... Han ville ha en tårta med L så det ordnade vi så klart från byns konditori. Vi beställde även en tårta från ett bageri i Lund som J och O var inne och hämtade. Eftersom det stod "Grattis O 10 år" på tårtan räknade expediten ut att det var O som var födelsedagsbarnet och skickade med en gratis Halloween-dammsugare i en påse som en present från bageriet. Inget de behövde göra men en så trevlig gest! De hämtade sedan den andra tårtan på det lokala konditoriet och där visade personalen knappt upp tårtan för O, ännu mindre sa grattis. Det behövs så lite för att det ska bli en väldigt mycket bättre upplevelse!

Själva födelsedagen var en måndag så det blev inte så mycket speciellt som hände den dagen. Vi trodde att O skulle vilja gå på restaurang för att fira men han ville äta middag hemma. Vi väckte honom som vanligt med paket och sång och han som alltid brukar sova till minst sju när vi så gott som alltid väcker honom, var så klart vaken och väntade. Han blev glad för sin nya PS4 med tillhörande spel samt lite Lego. I skolan sjöng klasskompisarna för honom och på eftermiddagen fikade han, jag och H när de kom hem från skolan. Jag fixade den middag han önskade - samma middag som jag ätit på många av mina födelsedagar och som även var O:s morfars favoriträtt och ibland serverades på hans födelsedagar... Vi åt även tårta så klart. En väldigt nöjd tioåring!

Ledig i nio dagar!

Jag som tyckte att jag hade fått in någon form av rutin på att skriva lite oftare... Nu är det tre veckor sen senast men livet har varit sådär galet intensivt ett tag. Jag avslutade med att jag skulle på digital anställningsintervju och den gick bra. Så bra att jag var en av två kandidater som de valde ut till slutprocessen. Jag fick komma till skolan och träffa potentiella kollegor, fackliga representanter, HR-strateg och rektor. Jag gjorde även ett test innan den andra intervjun. Det kändes absolut intressant och både skolan och de jag träffade gav ett gott intryck men jag var redan från början lite tveksam till rektorn. Jag förhörde mig så klart lite bland olika kontakter och enligt en som gick samma rektorsutbildning som jag fanns det ett rykte om att rektorns inställning var ungefär "my way or the highway". Nu ska man ju inte tro på allt man hör men jag har sett att skolan har haft många annonser ute efter biträdande rektorer de senaste åren och detta ställde jag så klart frågor kring på intervjun utan att få särskilt bra svar. Det kändes dessutom som om rektorn blev ganska obekväm. Hon och jag verkade dessutom inte ha samma elevsyn och då tror jag att det blir svårt. Förmodligen kände hon samma sak eftersom de valde att gå vidare med den andra kandidaten. Det var ändå bra för mig att vara i denna process och landa i att jag inte är redo att byta jobb ännu. Det är mycket som är knasigt i organisationen i den kommun jag är i nu men samtidigt är det också många saker som är bra med min arbetsplats och anställning. Min kollega har dessutom varit i en process samtidigt som jag och sa upp sig igår och det hade inte känts bra om vi båda lämnade vid samma tidpunkt och dessutom mitt i ett läsår. Nu ordnade sig ju allting ändå genom att andra tog beslut åt mig och jag har släppt mitt missnöje med lönen tillsvidare och försöker fokusera framåt.

H:s ridlärare på ridskolan har varit sjukskriven tre veckor och de måndagarna har jag ryckt in som ridlärare i H:s grupp och gruppen efter som är en specialgrupp som bara rider dressyr. Nu har hon dessutom tyvärr sagt upp sig så jag har lovat att ha dessa lektioner resten av terminen... Jag har ju så mycket tid över så varför inte, liksom...? Det är verkligen något som jag tycker är roligt och som ger energi och eftersom H ändå rider den dagen är kvällen redan uppbokad. Det kommer inte att fungera att ha båda lektionerna alla måndagar eftersom J ska vara borta en del men H:s kan jag åtminstone ha alla gånger utom en och det känns viktigast.

För snart tre veckor sedan var H och jag i Ullared. Vi åkte upp på tisdagseftermiddagen och sov över i Falkenberg, precis som i våras. Det är väldigt skönt att slippa köra både upp och ner samma dag och dessutom mysigt att komma iväg från vardagen ett tag. Vi bodde på ett annat hotell denna gången men det visade sig vara sämre än det vi bodde på i våras så dit åker vi inte fler gånger. På onsdagen åkte vi till Gekås och tyckte att vi hade valt en bra dag. En vecka innan barnbidrag, flera veckor efter löning och dessutom ganska långt kvar till jul. Jag vet inte om det var studiedag i Halland eller i landskapen runtomkring men det var galet mycket folk! Vi kom ungefär samtidigt som alla bussar och fick för första gången någonsin köa in. För att komma undan den värsta ruschen gick vi längst ner i varuhuset och började där istället för vid hygienartiklarna där de flesta stannade upp. Det lättade upp folkmängden en aning men det var fortfarande alldeles för mycket människor... Vi fick köpt det mesta som vi hade tänkt i alla fall och var hemma i rimlig tid dessutom. Jag hann tom ut till P för att mocka och fixa mat.

J har ju inte rest alls på ett och ett halvt år och heller inte haft besök från kunder från andra länder av förklarliga skäl. Därför kändes det extra knasigt att de två aktiviteter som han och jag har haft på varsina håll utanför ordinarie arbetstid skulle sammanfalla till exakt samma dagar... Först var det hans middag med spanska kunder som krockade med min övernattning första veckan i oktober och andra veckan krockade en mässa i Göteborg för honom med min träff med rektorsgruppen som jag läste utbildningen med. Jag kunde vara med på eftermiddagsdelen men åkte sen hem till barnen när de andra fortsatte ut för att äta middag tillsammans. Barnen ville inte att farmor och farfar skulle komma igen eftersom det bara var en vecka sedan de senast passade dem och så viktig var inte min tänkta middag. Det var kul att träffa rektorsgruppen igen! Vi sågs veckan innan Corona tog Sverige och världen i sitt grepp men har sedan dess bara "setts" en gång digitalt. Det känns som att vi kommer att fortsätta att hålla kontakten länge och vi har stor glädje både av varandras kunskap och erfarenheter, och varandras sällskap. På lördagen var H och jag i stallet och sen var hon på tjejträff med några klasskompisar hela eftermiddagen och kvällen. O och jag passade på att ha lite egen tid och åkte till Lund för att hämta mina läsglasögon och fika på ett kondis. Inköp av lördagsgodis hann vi också med.

På måndagen hade vi utvecklingssamtal med O. Innan samma helg hade han varit väldigt ledsen och stressad när han kom hem från skolan eftersom de skulle ha prov i NO veckan innan lovet. Lärarna hade lyckats förstora upp det hela och inskärpt allvaret i att förbereda sig väl för ett bra resultat på provet på ett övertygande sätt. Det hjälpte föga att vi sa att det inte spelar någon roll och att han skulle klara provet hur bra som helst bara genom att vara närvarande på lektionerna. Jag mailade hans lärare som inte var så förstående som jag hade hoppats. På utvecklingssamtalet kom hon visserligen med några lösningar för att det skulle kunna kännas bättre för O men själva provhetsen spädde hon snarare på genom att säga att han skulle plugga på det häfte som de hade fått varje dag. Hon menade nog att det skulle vara mindre stressigt jämfört med att spara allt till sista dagen men stressen var ju att han skulle ha prov överhuvudtaget. Så trist att det ska kännas så här för ett barn redan i årskurs fyra... Det finns massor med andra sätt att kontrollera barns kunskap - man måste inte ha skriftliga gammeldags prov. För att lugna O och för att han ville göra som läraren hade sagt, pluggade vi lite varje dag och i tisdags skrev han provet. Han var ganska nöjd när han kom hem men när han insåg att han hade missförstått en fråga som han egentligen kunde, blev han helt otröstlig. Det hjälpte inte alls att jag försökte förklara att man klarar sig bra utan att veta vad en pålrot är och vilka träd som har en sådan. Det lärde jag mig nu vid 47 års ålder och det har ju ändå gått ganska bra ändå...

O har ju också hunnit fylla 10 år men det är värt ett helt eget inlägg! Jag ska försöka skriva mer i veckan när jag förhoppningsvis har lite mer tid över. Ledig i hela nio dagar - det ska bli helt fantastiskt!!

Härlig höstig hästig helg!

Vilket fantastiskt väder som avslutade denna veckan! Idag var det aningen kallare och lite mindre sol men torsdag, fredag och lördag har varit helt makalösa. Jag var ju på utbildning i Höör och hann inte njuta fullt ut av de första två dagarna men ändå mer än jag hade kunnat göra om jag hade jobbat som vanligt. I alla pauser smet vi ut och vände ansiktet mot solen, gruppdiskussioner kunde vi ha utomhus och ett par promenader på lunchen och efter avslutad kursdag hann vi också med. Två riktigt bra dagar - långt över förväntan! De chefskollegor som gick utbildningen förra året var inte alls begeistrade så jag tror inte att någon av oss som skulle delta i år hade så höga förväntningar. Förra omgången gjorde hela utbildningen digitalt och det är så klart inte alls samma sak, i alla fall inte när man ska lära känna chefer från andra förvaltningar inom kommunen. Innehållet har dessutom vässats i år och jag och många med mig tyckte att det var väldigt givande. Jag ser fram emot övriga utbildningsdagar och ytterligare en övernattning i slutet av januari! Extra roligt var det förstås att uppleva ett ställe som jag hört mycket om genom hela livet. Min mamma och särskilt min moster har pratat mycket om Åkersberg och den tid de tillbringade där. Jag fick mycket intressant information av min moster, bl a att de två tanter jag minns att vi besökte när de var lite äldre, hade varit ett par under lång tid. Den ena var rektor och den andra var lärare. De bodde på skolan och när de gick i pension flyttade de ihop i en villa i Lund. Jag har ju hört om detta båda tanter men inte förstått att de var homosexuella. Så starkt att stå upp för det i en tid då det betraktades som en sjukdom! I fredagsmorse lös solen på en gammal hängbok, som stod utanför huvudbyggnaden, när jag var på väg till frukosten och jag tänkte att detta träd har tittat på både min mormor, min mamma och min moster. Det kändes fint på något sätt.

Annars har veckan rullat på enligt plan. Farmor och farfar fick komma i torsdags eftersom varken J eller jag var hemma och farfar skjutsade även H till stallet och var med henne där när hon red. O fick skjuts med en kompis till friidrotten. H har haft en späckad vecka för att hinna rida båda ponnyerna så mycket som möjligt. I måndags vilade hon sig och var hemma från skolan eftersom hon fortfarande var kraxig men i tisdags var vi hos lilla B på kvällen och red i ösregn. I onsdags var det P:s tur och även i fredags var vi hos honom trots att jag var ganska mör och inte var hemma från kursen förrän vid halv sex... Bara att byta om och ge sig iväg innan man sätter sig ner. Igår dömde jag på förmiddagen och då cyklade H själv ut till lilla B och red henne. Jag kom hem vid lunch och då var det dags att åka till P och göra honom tävlingsfin. J och O kom en dryg timme senare eftersom jag inte får köra honom själv. P var jättefin när H red fram men tävlingen var i ridhus och när han kom in där tog bensinen slut. H fick kämpa en del och bitvis gick det inte så bra men hon fick ändå höga poäng och vann! Efter prisutdelningen lastade vi och åkte tillbaka med P, gjorde i ordning honom och stallet och fortsatte sedan till Mc Donalds för att köpa middag till barnen. J hämtade sushi till mig och honom i Lund under tiden. Snabbt i med lördagsmiddagen och sedan i bilen igen för att köra till lilla B. Vi behövde tvätta hennes vita ben och hennes svans samt rycka manen och borsta bort lera. Putsa stövlar och träns hann vi också med innan vi körde hem och precis kom i tid till Lego Masters.

Idag hade jag satt klockan på sex men vaknade en halvtimme innan och kände att det var bäst att inte somna om. Jag väckte H tio över sex och halv sju satt vi i bilen på väg till stallet. Jag påtalade det lustiga i att när jag väcker H (de få gånger hon inte vaknar av sig själv) tjugo i sju en skolmorgon, börjar hon alltid gråta och blir jättestressad - trots att skolan börjar tjugo över åtta. När jag nu väckte henne tjugo minuter innan vi skulle åka var hon lugn, gick upp och klädde på sig det hon hade förberett och var så klart klar i tid. Lilla B fick mat direkt när vi kom och vi fixade allt som ska fixas och packas medan hon åt. Flätningen av manen fick vänta till sist och när J kom var vi precis klara. Kylan gjorde lilla B pigg och H var nöjd när hon kom ut från banan. Det gick ungefär precis som vanligt och då brukar H ligga kring 64-70% beroende på domare. Idag fick hon 59% och så lågt har hon inte fått på två år. Så är det i dressyrsporten tyvärr - domaren dömer och alla domare har lite olika skalor trots att det egentligen inte ska vara så. Igår fick hon en massa poäng som hon inte borde ha fått och idag borde hon ha fått ganska mycket mer. Hon kom tvåa av sju startande och fick rosett så så långt var allting bra men det blir knepigt att förklara för barn varför domarna dömer som de gör.

Dags att laga middag och ladda för en ny arbetsvecka! Imorgon ska jag på en digital anställningsintervju - det blir spännande...

En helt vanlig höstvecka

En lugn helg på grund av en lättare förkylning som drabbade H i fredags men även har gett mig lite halsont. Vi trodde först att det var "H-sjuka" eftersom H hade 37,7 när vi tog tempen men det visade sig alltså vara en vanlig förkylning. Med lite tur så kommer H-sjukan mer sällan nu när hon äter bättre och har ökat i vikt och längd. Enligt H har hon inte längre alls lika mycket ätstörningstankar. De försvann mer eller mindre under sommaren även om det fortfarande är lite kämpigt med portionsstorlek varje gång vi åter middag.

Denna helgen bjuder inte på lika fint höstväder som den förra gjorde... Vi hade en mysig utflykt till stranden och åt på "Grillen" innan vi gick ner till havet. På vägen hem körde vi inom min syster med familj och fikade. I måndags körde en ny arbetsvecka igång och den inleddes med ett möte med min chef angående min tjänst. Eftersom vi får mindre elever tycker min chef att min tjänst behöver fyllas med annat. Jag kan så klart förstå det om man bara tittar på elevantal men jag har mer att göra än någonsin. Nu ska jag få arbetsuppgifter som ligger inom vuxenutbildningen och eftersom jag inte vill det, berättade jag för min chef att jag har sökt nya jobb. Vi hamnade i en diskussion som var lite dämpad eftersom hon inte vill att jag ska sluta och jag inte vill sluta. Jag har dock ingen energi att lära nytt inom något som jag verkligen inte tycker är roligt och därför har jag inget val. Nu återstår det att se hur lång tid det tar innan jag får ett annat jobb eftersom jag inte på något sätt är desperat. Jag söker bara de jobb jag verkligen kan tänka mig och det är så klart inte säkert att de vill ha mig så det här kan ta tid.

I onsdags avverkade jag lite saker som jag länge har skjutit upp. Dagen inleddes med besök på vårdcentralen, där jag äntligen fick tid. Även om jag har skjutit upp samtalet och glömt att ringa så tog det flera veckor att få en tid. Väl på plats fick jag i alla fall träffa en trevlig och bra läkare, som tog sig tid att lyssna både när jag berättade om min molande värk i njurtrakten, mina svårigheter att kissa ibland och mitt håravfall. På något sätt kom vi även in på mitt psykiska mående som ju aldrig är helt på topp. Vi diskuterade möjligheten att prova antidepressiv medicinering i lägre dos och det kanske ändå är en bra idé. Biverkningarna är ju dock inte så roliga så jag ska fundera ett tag till. Efter en timmes jobbande fortsatte jag till optikern för undersökning och beställning av läsglasögon. Jag passade på att äta lunch och uträtta lite ärenden när jag ändå var i Lund. Glasögon och jag känns inte alls kompatibelt men jag antar att jag måste vänja mig. När jag skriver detta inser jag att texten på skärmen är ganska suddig så det är absolut dags.

Torsdagsmorgonen inleddes med att jag skjutsade J till operation i Lund tidigt på morgonen. Han skulle operera sitt ljumskbråck och var därför justerad under eftermiddagen och kvällen. Jag fick följa med O på friidrott i ösregn. Från och med nästa vecka ska de vara inomhus i en grannby - lite längre att köra men definitivt värt det för att slippa vara utomhus. Det var roligt att se en träning men jag kan ju inte titta på olika pedagogiska aktiviteter utan att börja tänka på hur man skulle kunna utveckla och förbättra. Det var häcklöpning på schemat och alla tjugo barn skulle springa samma bana, vilket dels gjorde att de fick stå och vänta stor del av tiden och dels innebar att tränaren omöjligt kunde hålla kolla på och hjälpa alla. Detta hade lätt kunnat avhjälpas genom att dela gruppen i två mindre grupper och låta barnen träna på olika saker och sedan byta. Jaja, O hade roligt i alla fall och det är ju det viktigaste!

J och H kunde vara hemma tillsammans i fredags så jag jobbade på plats hela dagen. Vår kommun har tagit fasta på de lättade restriktionerna så sedan i onsdags är den generella hållningen att vi ska gå tillbaka till fysiska möten och jobba så mycket som möjligt på plats. Det känns sådär, både ur ett smittskyddsperspektiv och eftersom det är mer omständligt vissa gånger. I torsdags hade vi ett gemensamt chefsforum i hyrd lokal för att få plats. Två timmars information som precis lika väl hade kunnat klaras av digitalt. Nu behövde jag bege mig hemifrån nästan en halvtimme innan mötet för att hitta, parkera och vara på plats lite innan mötet började. Om det hade varit ett digitalt möte hade jag sparat en hel del tid. Dessutom fanns det kollegor som behövde jobba hemifrån på grund av förkylning och nu kunde de inte delta i mötet och missade därför viss information. Visst kan det vara trevligt att ses men fördelarna med digitala möten är ändå många.

I fredags var det dags att hämta vår nya bil som vi provade för några veckor sedan. En elbil som vi ska privatleasa, helt emot våra principer egentligen men man är ju inte sämre än man kan ändra sig... J har räknat framlänges och baklänges på en ekonomisk kalkyl och kommit fram till att detta alternativ är det mest fördelaktiga. Jag skulle vidare på after work med mina rektorskollegor så jag skrev bara på avtalen och åkte vidare medan J körde hem den nya Mazdan. Jag har kört den lite i helgen och det känns bra även om det är en lite udda känsla att starta och rulla iväg helt tyst. Framförallt känns det dock bra att göra en insats för miljön och att slippa tanka bensin. På torsdag ska jag på internat i Höör två dagar och då får jag testa bilen en lite längre sträcka. Vi ska vara på Åkersberg som nu är en konferensanläggning men som tidigare var en hushållsskola för unga kvinnor där min mormor jobbade och där min mamma och moster har tillbringat mycket tid. Min mamma bodde där några veckor ett par somrar då min mormor och morfar var på semester och mormors kollegor på skolan har varit en del av det fasta umgänge som min mormor och morfar hade. När jag berättade för min moster att jag skulle åka dit blev hon så klart glad och har nu skickat en del historia, minnen och information om anläggningen. Det ska blir roligt att komma dit och att komma bort en natt men även lite stressigt eftersom nästa helg är minst sagt fullspäckad med hästtävlingar som behöver förberedas under veckan. Dessutom ska J ut och äta med spanska kunder på torsdag kväll när även jag är borta så då får farmor och farfar rycka in, vilket barnen inte är överförtjusta i...

H är så pass frisk att hon vill åka till lilla B idag så det får vi göra trots regn och halv storm. Igår var jag hos P själv och tog hand om honom eftersom jag vet att hans ägare uppskattar att slippa göra det de dagar vi har honom. Innan vi åker ska kött som ska bli pulled pork in i ugnen och tvätt ska hängas. Vardagen helt enkelt...

Höst, häst, hår och hund

Höstdagjämningen har passerat, det första höstovädret likaså och om tre månader har vi firat julafton. Tiden rusar som vanligt och vi försöker hänga med. Jag har fortfarande massor att göra på jobbet och kommer liksom aldrig ikapp. Jag har planerat in en ledig dag i oktober, tagit semester hela höstlovet och planerat för ytterligare en ledig dag i november för att försöka vila och koppla av lite. I oktober ska jag och H åka till Ullared och troligen sover vi över även denna gång även om H inte fyller år... Denna gången gör vi i så fall det främst för min skull - det var väldigt skönt att slippa köra både upp och ner samma dag och dessutom uppskattar H egen tid med mig väldigt mycket. O vill bara vara hemma så jag behöver inte känna att det blir orättvist att han inte får en hotellnatt. Han har absolut fått erbjudandet men vill inte. På lovet ska barnen och jag bo på hotell en natt men resmålet måste vara Helsingborg om O ska vilja följa med... Så klart måste vi även bo på samma hotell som vi brukar göra, varför prova något nytt..? J ska vara på tur i Europa hela lovet så vi får hitta på saker på egen hand.

Jaha, var har hänt sen sist..? Hela familjen lyckades komma iväg på 20-årskalas eftersom O mådde bättre. Roligt med lite fler människor på kalas och roligt att träffa många som vi inte har sett på länge. O fick vara hemma även dagen efter medan H kämpade på i skolan även om hon var trött på torsdagen. Det blev inte jättesent på kalaskvällen men efter 22 är ändå väldigt mycket senare än barnen brukar lägga sig en skolkväll... På fredagen mådde O bra och kunde gå till skolan igen. Han missade hela utvecklingssamtalsveckan då de slutade kl. 12 varje dag men slapp samtidigt vara i skolan med vikarie, då hans lärare hade varit sjuk hela veckan. Hon var sjuk även denna vecka så utvecklingssamtal för O:s del får vänta några veckor till.

Förra fredagen var vi på Första linjen med H. Det blev ett avslutande samtal eftersom de tyckte att H mådde så bra att det var dags att avsluta kontakten. Vi hade gärna sett att H fortsatte att gå i samtal i förebyggande syfte men så funkar inte deras uppdrag, vilket är synd. Tänk om de hade investerat lite tid när patienterna börjar må bättre för att förebygga att de senare mår sämre igen. Nu fick vi instruktioner att ringa om H mår dåligt igen men då är det ju så dags... J behövde åka till jobbet men H och jag gick och fikade på det konditori som vi brukar gå till innan jag lämnade henne på skolan. Jag fortsatte till Malmö för att göra slingor och klippa mig. Egentligen skulle jag ha gjort det för tre veckor sedan men mitt i all jobbstress missade jag den tiden. Som tur är har jag haft samma frisör i snart tjugo år och aldrig missat en tid hittills men det var ändå väldigt pinsamt. Jag tappar så galet mycket hår just nu! Snart är det inget kvar... Jag har ont i hårbotten ibland och i duschen kan jag stå och dra av massor med hår. Lika mycket följer med när jag sen kammar mig. Två handfullar hår blir det varje gång och nu är mitt hår så tunt att jag måste lägga det rätt för att hårbotten inte ska synas. När jag samlar ihop håret blir det en mycket, mycket tunn hästsvans. Sedan två veckor äter jag tabletter från Apoteket som ska vara bra för hår, naglar och hud. Jag äter även B-vitamin men ännu så länge märker jag ingen skillnad.

I lördags var O på en prova på-tävling i friidrott. J och han åkte in först och H och jag kom efter en dryg timme. O och kompisen I iklädde sig friidrottsföreningens nya tröjor och provade 40 m, längdhopp, stafett, visselspjut och någon form av stavhopp. När man var nöjd var det bara att kliva upp på prispallen och få sin medalj. En trevlig tävlingsform som O uppskattade! Vi åt lunch i Lund och H och jag uträttade lite ärenden. Jag hann med en promenad med min kusin som jag inte har pratat med sen hon började som biträdande rektor på barnens skola - alltid roligt att prata med någon i samma bransch! På kvällen var vi hos L:s storasysters familj. O njöt av deras båda hundar och den yngsta, som precis har fyllt två år, är verkligen världens finaste. Hon påminner om L och I men är lite gladare än I och tryggare än L. O grät så klart på kvällen när han skulle sova och saknade L. Får lilla K valpar är det nog kört med vårt beslut att inte ha en hund till...

Hästar hinner vi med i stort sett varje dag så det är inte så intressant att skriva om - de dagarna ser i stort sett likadana ut... Det är därför lite roligt att variera med friidrott! O sprang ett litet lopp i tisdags kväll - 800 m i bra fart och den andra medaljen på fyra dagar, inte dåligt! I onsdags skulle min mamma ha fyllt år och i tisdags kväll skrev min moster till mig att hon och min morbror tänkte komma ut till graven och lägga en blomma. Eftersom jag inte har varit vid graven sen min pappas födelsedag för sex veckor sedan blev det ett panikbesök i onsdags morse för att plocka undan vissna blommor och massor av löv och annat som fallit ner från det träd som graven är under. Note to self: inte en grav under ett träd... Det är kanske fint men väldigt opraktiskt. Vi tyckte även att det var fint med stenläggning runt gravstenen i somras när vi gjorde den men nu när löv och annat skräp hade letat sig ner kring alla stenar, var det inte lika fint. Jag städade undan det värsta, fixade en liten bukett med blommor från Citygross och tände ett ljus. Jag hann lagom hem till den ledarskapsutbildning som jag skulle påbörja under förmiddagen och i en av kvartspauserna kom min moster och morbror inom och sa hej. De kom 11.01 och fick 11.13 - perfekt!

I helgen har vi för första gången på många veckor inget alls planerat - väldigt skönt! Idag har vi mest slappat och tagit det lugnt, imorgon blir det en runda till stranden i Falsterbo och lunch på gatuköket där. Det gäller att njuta av det fina höstvädret!

Röriga tankar och svåra beslut

Det senaste året har jag inte varit fullt engagerad i mitt jobb. Jag behöver brinna för det jag gör för att det ska bli bra och jag har inte haft ork och energi till det sen förra hösten. Då gick luften ur mig när jag fick en väldigt liten löneförhöjning och det blev definitivt inte bättre i våras när även den löneförhöjningen inte alls var som jag hade tänkt mig. Nu ska jag gå ett ledarskapsutvecklingsprogram som alla chefer i kommunen ska gå under ett år. Förra veckan förberedde jag mina mål tillsammans med min chef och en HR-representant och det blev väldigt tydligt för mig att jag inte har det engagemang och det driv som krävs för att åstadkomma förändring. Jag vet inte ens om jag vill vara chef. Det är inget som jag har strävat efter, det har bara blivit så. Jag vet heller inte om jag vill vara kvar i den tjänst som jag har nu eftersom den kommer att förändras. Min enhet får allt färre elever, vilket är positivt eftersom det betyder att alltfler elever kommer in på andra gymnasieprogram och introduktionsprogrammen inte behövs i samma utsträckning som tidigare. Nu ska dock min tjänst till viss del fyllas med arbetsuppgifter som är kopplade till Komvux och det dränerar mig helt på energi. Jag tycker inte att det är roligt att jobba med vuxna, jag kan inget om vuxenutbildning och jag har ingen lust att sätta mig in i den komplexa värld som vuxenutbildning är.

Detta innebär att jag måste se mig om efter ett annat jobb och det är en sorg. Jag trivs bra på min enhet, med personalen, med eleverna och med mina arbetsuppgifter. Det är en lyx att ha åtta minuter till jobbet och det underlättar vardagspusslet mycket. Jag kan disponera min arbetstid som jag vill, jag har en jättebra chef och kommunen är så liten att samarbete blir enkelt. Jag hade så gärna jobbat kvar men känner inte tillräcklig uppskattning för det jobb jag lägger ner och om jag nu dessutom ska få arbetsuppgifter som jag inte vill ha, är det bäst att söka sig vidare. Det har jag egentligen inget emot men det tar mycket tid och energi att börja en ny anställning och just nu behöver jag all tid och energi till H för att hon ska må bra. Det är ju ändå det allra viktigaste och då underlättar det massor om jag jobbar kvar där jag är nu. Det stora problemet är då att jag inte är så bra om jag inte tycker att det är roligt och då blir det inte roligt att jobba alls. Jag ska ändå söka nya jobb för att se om jag kommer till intervju. Det är säkert lite lättare att få nytt jobb nu eftersom många skolledare är lojala och byter i samband med läsårsskifte. Därför är det inte lika många som söker tjänsterna som är ute nu och då borde jag ta chansen. Söka kan man ju alltid men det lyser säkert igenom om jag inte helhjärtat vill ha jobbet. Jag söker inte vad som helst utan bara sådana jobb som jag verkligen kan tänka mig och just nu är det två sådana ute.

Förra veckan tickade på utan större problem. Jag lyckades vara ledig några timmar i onsdags och hann med Ikea, köpa shortchaps, boka tid hos optikern och försöka boka tid hos vårdcentralen. Det sistnämnda är ju alltid spännande... Vår vårdcentral har bara ett fåtal akuttider per dag och de vill jag inte ta i anspråk eftersom mina besvär inte är akuta. De hade även några tider för bokade besök men dessa tider släpps veckovis varje måndag morgon och då får man ringa igen , vilket jag glömmer och oftast inte har tillfälle till eftersom jag sitter i möte då. Jag missade det så klart igår så nu får jag vänta till måndag. 

I lördags skulle vi ha varit på brunch hos min guddotters storasyster som fyller 20 imorgon. Hon blev förkyld och kalaset ställdes in. Vi får istället fira henne på hennes födelsedag även om det inte är idealiskt mitt i skolveckan. H orkar förhoppningsvis eftersom de bara går i skolan till lunch denna vecka pga utvecklingssamtal. Vi hade hennes samtal idag och allting var hur bra som helst. H vill ha A i alla ämnen och var inte nöjd med att ligga på C i matte men vi försökte säga att det är hur bra som helst. I många av ämnena, bl a Svenska och Engelska, låg hon på A- eller B-nivå. Hon kommer att få ett F i höstterminsbetyget i Idrott eftersom hon inte vågar simma ryggsim och de ska inte ha simundervisning förrän till våren men det är hon förhoppningsvis okej med.

O skulle ha haft sitt samtal igår men läraren blev sjuk så vi gör ett nytt försök på torsdag. I söndags kväll var han otröstligt ledsen över L och grät länge. Igår morse kom han ner strax efter sex, vilket är en timme innan han brukar vakna, och var ledsen eftersom han inte hade sovit bra och hade ont i huvudet. Han brukar aldrig klaga över det men jag tänkte att det hade med tankarna kvällen innan att göra. Det kändes inte som att han var i skick att gå till skolan så när han sa att han inte ville det eftersom han inte mådde bra, tog jag inte någon strid. Inlärningsmöjligheterna hade inte varit på topp eftersom han var så trött och ledsen. J höll inte med och tyckte att han måste gå och prova men då hade jag redan sjukanmält honom och mailat hans lärare så han fick stanna hemma. Vi var dock tydliga med att nästa gång får han gå även om han har lite ont i huvudet och har vaknat tidigt. Han fick heller inte titta på TV eller iPad eftersom han behövde vila huvudet. Det var han helt med på. 

När jag skulle åka ropade jag upp till honom som jag brukar. Inget svar. Försökte igen eftersom han brukar komma ner och kramas men ingen reaktion. Det händer att han inte hör i sitt rum som är välisolerat men när jag gick upp hittade jag honom djupt sovandes i sängen. Jag hade pratat med honom bara tio minuter tidigare så han måste ha slocknat snabbt. Jag var tvungen att åka till jobbet men ringde hem strax efter tio och då hade han precis vaknat. När jag kom hem strax efter lunch såg jag direkt att han verkligen såg sjuk ut och tog tempen mest för att kolla. Han hade 38,6! Inte konstigt att han inte mådde bra... O var ändå nöjd med att vi hade fel (särskilt pappa) och att han faktiskt hade haft rätt känsla på morgonen. Han blev ju sjuk för mindre än två veckor sedan så det var delvis därför vi tänkte att han överdrev. Han hann vara i skolan i fyra dagar innan han nu är sjuk igen. Det blir troligen inget kalas för honom imorgon även om han har mått lite bättre idag och skolan får vänta minst till torsdag. På lördag ska han vara med på en prova på-tävling i friidrott som han har sett fram emot så då hoppas vi att han är frisk!

I söndags var jag och mina två kollegor och red turridning på islandshäst. Det har jag aldrig gjort men det är nog heller inget jag kommer att göra igen. Möjligen tillsammans med H för hennes skull men det var inte den upplevelse som jag hade sett fram emot. Islandshästar har ju en gångart som inte andra hästar har, tölt, och det var den jag hade sett fram emot att prova. Det brukar beskrivas som att denna gångart är skönare än vanliga hästars gångarter och visst var det lite mer stilla när jag väl fick till det men ingen jätteupplevelse. Min chef fick en häst som kunde flygande pass och valde detta när vi andra galopperade och det var tydligen en upplevelse. Om vi gör det igen måste jag prova att rida den hästen! En naturupplevelse i fin skog var det i alla fall, även om det inte är det som jag uppskattar mest med ridning. Två timmar i sadeln gav lite lagom träningsvärk men inte så allvarligt som jag trodde. Det är mycket inbokat på jobbet de närmaste veckorna och då kan jag inte styra mina tider på samma sätt men om jag får lite mindre uppbokat i kalendern ska jag även rida lite hästar på ridskolan någon morgon.

Dags att sova för att ladda för en heldag på en konferensanläggning tillsammans med mina två kollegor i ledningsgruppen!

Lilla M och saknaden efter en mamma

Ibland kan jag inte låta bli att tycka lite synd om lilla M. Den flickan som var jag innan jag blev stor. Jag kan även tycka lite synd om halvstora M. Den tonåring som var jag innan jag blev vuxen. Nu är det ju inte så vidare lönt att tycka synd om eftersom det förflutna inte går att ändra på. Det enda som stora M och mamma M kan göra är att försöka vara en bättre mamma än vad barnens mormor hade förmåga att vara.

När jag kramar H och O, vilket jag göra ofta och många gånger om dagen, kan jag tänka på lilla M som saknade sin mammas närhet och kramar. När jag säger till mina barn att jag älskar dem mest av allt, att de är de finaste som finns i hela världen, att de är fantastiska och sådana saker som man kan säga till det allra finaste man har, kan jag tänka att jag förmodligen säger detta för ofta till barnen. Om man nu kan säga det för ofta, det kanske man inte kan. Lilla M hade ingen mamma som visade fysisk ömhet och kärlek. Inga pussar och kramar. Inga snälla ord. Inga bevis på att hon älskade lilla M. Kanske är det därför som jag nu funderar på om jag säger det så ofta till mina barn att det blir tjatigt. Jag vet inte hur det ska vara eller kan vara. Jag kör bara på känsla och tror på att det är viktigt att uttrycka alla känslor man har, särskilt kärlek.

Lilla M hade som tur var en pappa som var väldigt fysisk och kramades ofta. Han sa nog heller aldrig att han älskade henne, inte med ord, men det behövdes inte. Det visste hon ändå. Han var skön att krama, fanns där när lilla M behövde det och var en trygg person som kunde vara glad, ledsen, arg, irriterad, irriterande, rolig, störig, envis och allt annat som en ganska normal förälder är. Hans ögon kunde lysa av glädje och stolthet, han kunde krama hårt, varmt och länge, han var intresserad av vad både lilla, halvstora och vuxna M tänkte, han var en orolig hönspappa och det var sjukt jobbigt men halvstora och vuxna M visste innerst inne att han var så för att han brydde sig om henne.

Lilla M:s mamma visade alltid omsorg om sina barn. Hon var hemmafru tills lillasystern började skolan, tog hand om sina barn, lagade god mat, fixade presenter vid födelsedagar och namnsdagar, la blommor runt tallriken när det var födelsedag, julpysslade, skjutsade, förhörde läxor och skrev under saker som skulle till skolan. Hon engagerade sig i sina barns fritidsaktiviteter, särskilt i Mulle, Strövarna och Friluftsfrämjandet och självklart i deras ridning. Vuxna M är dock inte säker på om hon gjorde det främst för sina barns skull eller främst för sin egen. Troligen det senare. Sen var det bara bra att hennes största intresse blev hennes barns dito och att det blev ett gemensamt intresse i familjen. Ibland kan vuxna M undra hur tonårstiden annars hade sett ut.

Lilla M:s mamma kunde inte ge det som lilla M behövde och som vuxna M fortfarande kan sakna. Hon kunde inte visa och ge villkorslös kärlek. Många skulle nog säga att lilla M ändå hade en trygg och bra barndom och så var det också. Det var bara det att det var något som fattades och att det som fattades ändå orsakade skada - inte fysiskt men psykiskt. Vuxna M var besviken på sin mamma och sörjde sin mamma långt innan hon gick bort. Vuxna M var arg på sin mamma för det som hon hade sagt och inte sagt, gjort och inte gjort. Vuxna M tog ett aktivt beslut att ändå ha kvar sin mamma i sitt liv och inte bryta kontakten, att ha någon form av relation där samtalsämnena rörde hästar, väder och livets olika problem och orättvisor. Mammans problem och orättvisor alltså. Ofta kände sig vuxna M som en mamma till sin mamma. 

Mamma M har så fruktansvärt svårt att förstå hur det kunde bli så här. Om vuxna M var arg, irriterad, besviken och ledsen på sin mamma så blev nog mamma M mer uppgiven. Hur kunde mamman inte känna de starka moderskänslor som var så naturliga för mamma M? Hur kan man låta bli att visa att man älskar sina barn? Hur kan man låta bli att ta sitt ansvar som mamma och söka hjälp om man känner att man inte har dessa känslor eller om man har dem och inte kan visa dem? Ja, det var en annan tid då och nej, det fanns inte lika mycket hjälp att få men ändå. Hur klarar man av att inte vara nära sina barn? Att inte krama dem? Det är självklart så att man kan visa kärlek på många olika vis men att alltid ha sina barn på replängds avstånd, det är ändå lite udda. För det var ungefär så det kändes. Hit men inte längre. Alla människor har olika zoner omkring sig och sin fysiska person. En främling håller man längst ifrån sig, en arbetskamrat kan komma lite närmare, en väninna ännu närmare och ens familj tätt, tätt inpå. När en mamma håller sina barn på samma avstånd som en arbetskamrat blir det lite konstigt.

Lilla M klarade ju sig ganska bra ändå, främst tack vare en pappa som inte var som mamman. Vuxna M kan dock fortfarande känna en tagg långt inom sig, något som skaver. Om inte ens mamma älskar en, vem ska då kunna göra det? Så tänkte halvstora och vuxna M ganska länge och kanske var det därför som det tog så lång tid för vuxna M att våga lita på sig själv, tycka om sig själv och äntligen våga släppa en man tätt, tätt inpå? Vuxna M kan fortfarande sakna sin mamma. Inte den mamman som var men den mamman som aldrig blev.

Minns i november den ljuva september...

Den strofen kan vara viktig att tänka på - särskilt efter den kallaste augusti på väldigt många år. September har hittills levererat bättre och just nu sitter jag utomhus för att insupa lite sensommarsol och värme. En ledig dag då jag kunde göra ingenting blev det inte i fredags utan istället en hel jobbdag för att få undan en massa så att jag förhoppningsvis kan vara ledig på onsdag istället... Jag är åtminstone mindre stressad denna veckan och har inte jobbat lite mycket övertid även om det som vanligt blev några timmar mer än det skulle. 

O vaknade med ont i halsen i tisdags och fick vara hemma hela veckan. Han hostar fortfarande ganska mycket så han kan inte gå imorgon heller. J och han ska ändå till en hudläkare och kolla ett märke som O har haft i pannan en längre tid så J tar vab hela dagen. Det är ju inte så mycket av den varan nu för tiden så det känns helt ok. Vi har turats om att jobba hemma och inte behövt vabba alls detta och förra året. Är barnen inte alltför sjuka klarar de ju också att vi är borta några timmar och de är ensamma hemma. Skönt med stora barn! Att O blev sjuk gjorde att vi slapp äta middag hos våra grannar som återigen har bjudit in oss och inte verkar förstå att det inte är en bra idé att umgås när man knappt hälsar annars... Ja, alltså jag hälsar varje gång jag ser dem men får inte alltid svar.

H sa att hon hade ont i halsen när hon vaknade i torsdags morse så hon fick vara hemma eftersom vi trodde att hon hade fått samma förkylning som O. Nu var det nog mest ett svepskäl för att slippa gå till skolan men det går ju inte att skicka iväg någon som säger sig ha ont i halsen och det är dessutom svårt att kolla om det stämmer eller inte. Hon fick vara hemma även i fredags eftersom man ska vara symptomfri 48 h men så särskilt sjuk var hon inte. Hon behövde möjligen en paus men glädjande nog har hon inte varit "H-sjuk" med feber sen skolan började. I fredags kväll fick hon följa med till stallet och rida lite eftersom hon skulle tävla med P igår. Hon var förväntansfull och nervös inför sin första start med honom men allt gick hur bra som helst. Han skötte sig fint och var sådär lugn och rutinerad som man vill att en 19-årig ponny ska vara. H red ett bra program med en hel del mindre ryttarmissar men fick ändå ihop drygt 68% och vann sin klass. Glad som en speleman och lättad över att ändå ha kunnat genomföra programmet utan större missar. P är ganska stor, vill inte alltid fatta galopp och kan ibland ta lite för mycket egna initiativ men igår var han hur snäll som helst. Nu måste H bara våga lita lite mer på honom men det blev en väldigt fin start i alla fall!

Idag var vi hos lilla B som i veckan har varit på återbesök hos veterinären och nu är friskförklarad. H red lite lätt i skritt och trav men stannade efter en stund och ville ha hjälp att länga stigläderna. Hon började gråta när jag sa att det ju är bra att hon växer för det höll hon inte alls med om. Hon är ju lätt och smal så på det sättet är det ingen fara att rida lilla B men hon kommer ju att bli längre och större och är redan på gränsen. Hon får rida året ut men efter nyår löser vi inget nytt anläggningskort till henne och då går det inte att rida så mycket eftersom vi under vintern är beroende av ridhus eller en bättre ridbana än den som finns på gården. Det är självklart tråkigt och sorgligt men det är en del av hästlivet som man behöver lära sig även om det är tufft. 

En ny vecka ligger framför oss. Besök på Första linjen med H, digitalt föräldramöte i hennes klass, läkarbesök med O, fira min guddotters storasyster som fyller 20 år och nästa söndag ska jag och mina två skolledarkollegor rida islandshäst. Det ska bli spännande! Spännande blir det också nu när EM-finalen i hoppning ska avgöras och medaljerna fördelas. Peder Fredricson ligger tvåa - heja, heja!

Intensiv vecka

Veckan som har gått har varit en sådan där vecka då man nästan inte hinner andas... Galet som alltid på jobbet då läsårets schema ska läggas. I princip alla andra skolor brottas med schemaläggning på vårterminen men har då det mesta klart när höstterminen börjar (om inte flera medarbetare har valt att säga upp sig under sommaren så klart...). Vi kan inte göra ett schema förrän eleverna är på plats. Först måste vi under tre dagar göra olika tester så att vi ser vilken nivå de ligger på för att kunna göra så bra grupper/klasser som möjligt samt få en hum om hur många elever som behöver särskilt stöd - förutom de som vi redan vet om från olika överlämningar. Först därefter kan jag lägga schema och då måste det gå fort och helst bli rätt. Det är inte heller så att jag kan lägga all tid på att lägga schema. Det händer ju allt annat samtidigt med möten, elevärenden, anställningsintervjuer mm så det är egentligen först på kvällarna som jag har tid att sitta ostört. Jag måste ha tyst omkring mig och inte bli avbruten för då tar allting ännu längre tid och jag riskerar att tappa viktiga detaljer. Schemaprogrammet är bra men jag är mest självlärd och därför tar det säkert längre tid än det behöver göra när jag ska göra olika moment. Eleverna behövde ha ut sitt schema i fredags förmiddag och det är inte helt enkelt eftersom våra ca 45 elever kanske har ca 38 olika scheman. Jag behöver alltså handrita scheman till alla och det tar också sin lilla tid. Flera av mina medarbetare erbjöd sig att hjälpa mig men det kändes inte lönt eftersom det är jag som vet hur allt hänger ihop och därför gör det snabbast (och förstår mina egna krumelurer och anteckningar). Jag jobbade till midnatt tisdag, onsdag och torsdag och körde på i full rulle de första timmarna av arbetsdagen i fredags och jag klarade det nästan... Jag fick be en kollega att visa runt en vikarie som kom på en andra anställningsintervju medan jag gjorde det sista men alla elever fick i alla fall ett schema som funkar initialt.

I helgen har jag försökt ta det lugnt men varit för mycket uppe i varv för att kunna sova så mycket som jag hade behövt. Igår hade vi dessutom försenat födelsedagsfirande med min syster och hennes barn samt farmor och farfar. Min svåger spelade golf och var därför inte med. Jag kom inte iväg och handlade förrän vid lunch, la kött i marinad när jag kom hem och gjorde tzatziki. Därefter hann jag slappa i soffan en timme och titta på ett program som jag missade en kväll i veckan, duscha och duka i lugn och ro och sedan göra en grekisk sallad. Jag gjorde potatishalvor i ugnen, skivade grekiskt bondbröd och J grillade köttet - den smidigaste släktmiddagen jag har fixat. Det är ändå en fördel med Corona, att man inte ska ses så stora sällskap samtidigt. Igår var det ju dessutom kallt och regnigt så det var tur att vi inte var fler eftersom vi fick vara inomhus hela kvällen. Tilltugg till fördrinken (som var bubbel) blev tre sorters chips och efterrätten bestod av en tårta beställd från ett konditori. Jag brukar ju vilja göra allt själv men inser samtidigt mina begränsningar - för det mesta i alla fall. Idag var jag först ute och gick med en väninna innan jag och H åkte till lilla B. H skrittade och provade även lite trav några raka sidor för att se hur det kändes inför tisdagens veterinärbesök. Hem för en dusch och snabb lunch innan H och jag åkte till Hallongården. Det var sista dagen för självplock och eftersom H gärna äter hallon ville jag ladda upp ännu mer i frysen. Idag var det inte lika enkelt som för två veckor sedan att få ihop bär i askarna men åtta askar lyckades vi med i alla fall även om bären var väldigt små. Vi fikade och fortsatte sedan till Mobilia i Malmö för att fixa lite ärenden. En timme i liggande läge blev det i alla fall på eftermiddagen och nu känner jag mig ganska återhämtad!

I fredags fick H sin andra spruta mot livmoderhalscancer och samtidigt passade skolsköterskan på att väga och mäta henne. Det var uppåt på båda dessa kurvor och då även upp på BMI-kurvan, vilket känns skönt. Lite i taget så ordnar det nog till sig - hoppas vi. Det har varit en lugn skolvecka och H går just nu dit med glädje och förhoppningsvis håller detta i sig. Jag tror att hon gillar att vara äldst på skolan samt att ha nya ämnen som Hemkunskap och Tyska, som hon tycker är roliga. Just nu är Idrott det ämne som bekymrar henne mest. Det känns helt galet - som att vara tillbaka på mina egna idrottslektioner på 1980-talet! Denna vecka ska de springa 60 m på tid och göra det två och två medan alla andra står och tittar på de som springer. Det ska göras på tid och tiden betygsätts. Ingenstans i kunskapskraven för Idrott och hälsa står det något om att springa fort men H:s lärare har tydligt meddelat hur många sekunder man ska springa på för att få ett A och att det för ett E räcker att man bara deltar. Fel på så många sätt! Måste påtala detta för antingen idrottsläraren eller rektor, ska bara fundera på vad som blir bäst. Idrottsläraren behöver definitivt en utbildning i betyg och bedömning. Det är inte bara H som har reagerat utan fler av eleverna i hennes klass. Jag reagerade redan förra året då hon kom hem och pratade om att hon hade fått ett D på samma sträcka. För det första ska man inte prata betyg med barn i årskurs fem eftersom betyg sätts först i sexan. För det andra ska en lärare inte sätta ett betyg på ett enskilt bedömningstillfälle och för det tredje kan man absolut inte sätta ett D eftersom det inte finns några kunskapskrav för det betyget. Stor suck!

O har nu varit på friidrotten två gånger och tycker hittills att det är roligt. I tisdags började även gitarren igen och även om han aldrig övar hemma ville han gärna fortsätta spela och det får han så klart gärna. H är spänd inför lördag då hon ska tävla P för första gången. Han var så fin förra helgen men skruttig i tisdags när hon red. Det berodde troligen på att hans ägare hade tränat på ett lite olämpligt sätt dagen innan. I onsdags när H skulle träna för den som har anläggningen där P står gick det som tur var bättre. Denna vecka ska hon rida honom tre gånger förutom på tävlingsdagen så nu får hon lite möjlighet att trimma. Roligt med nya utmaningar och jag är övertygad om att hon kommer att klara det hur bra som helst!

Efter en kylig vecka går vi på onsdag in i den första höstmånaden men det har ju känts som höst ett bra tag nu. Det bara måste komma lite värme igen innan hösten på riktigt tar greppet om landet! Just nu saknar jag en all inclusive-resa till värmen väldigt, väldigt mycket... På fredag ska jag i alla fall ha en ledig dag som kompensation för all övertid denna vecka och då ska jag bara göra - ingenting.

Pappa skulle ha fyllt 80 år...

För två veckor sedan skulle min pappa ha fyllt 80 år. Om han inte hade fått cancer är jag helt säker på att han hade levt eftersom båda hans syskon lever och är ovanligt friska och alerta för sin ålder. Pappa var en person i fysisk toppform och jag kan se honom framför mig som en pigg åttioåring som skulle ha tagit en aktiv del i sina barns och barnbarns vardagsliv. Jag köpte en gravdekoration och en bukett och var vid graven lite längre än jag brukar. Jag satt på en bänk med tårarna rinnande och gjorde ett inlägg på sociala medier, där jag dels delade en bild av graven och dels en bild på mig och pappa som togs för tjugo år sedan. Jag skrev en lite längre text än jag brukar göra och beskrev saknaden efter en pappa och morfar. Just i sådana lägen är sociala medier bra. De kommentarer jag fick från både väntade och oväntade håll värmde verkligen och gjorde en tung dag lite lättare.

Jag försöker att inte vara bitter men vissa dagar är det svårt och 80-årsdagen var en sådan. Ibland känns det som om jag bara ser mor- och farföräldrar med sina barnbarn överallt. Lite som att personer som vill bli gravida ser stora magar och barnvagnar överallt. De första åren efter att pappa hade dött såg jag ibland dels honom på stan (dvs någon som på något sätt påminde om honom) och dels fäder och döttrar som umgicks, kramades och hade det trevligt. Det blir extra jobbigt när jag ser en morfar/farfar som har en fin relation med barn som är i samma ålder som våra. Då gör det ibland fysiskt ont.

Det är alltid lite skakigt för mig under somrarna. Saknaden är större då, kanske eftersom dödsdagen, begravningen och den första akuta sorgetiden inträffade då. Kanske är det något med vädret, luften, lukterna och det man gör på sommaren som påminner om sommaren 2003 och kanske även sommaren 2004 som var mer nattsvart än den sommar då pappa dog. Det är inte bäst att ha det jobb jag har eftersom det inte finns plats att må dåligt i samband med uppstart av och skolstart för ett nytt läsår. När man som jag ändå gör det blir livet sådär... Jag håller ihop och jobbar på men jag är inte på topp, det känner jag ju. I år är det lite sämre än det brukar vara och kanske märker mina medarbetare det. Jag gör så gott jag kan men det känns som att det är ganska skört just nu. Kanske borde jag ta erbjudandet från min chef och gå i samtal några gånger. Nu hjälper några gånger säkert inte mer än för stunden men det är troligen bättre än ingenting...