Sorgen och jag

Jag är själv hemma med barnen denna vecka eftersom J är i Danmark och jobbar. Då blir det mer tid över att själv välja det jag ska se på TV och igår såg jag första delen av "Sorgen och jag" med Claes Elfsberg. Han förlorade sin 30-åriga dotter i cancer för några år sedan och har gjort ett program i två delar som känns väldigt angeläget. Sorg är något som drabbar alla, förr eller senare. men ändå pratar vi så lite om den. Alla drabbas så klart olika av sorg och vissa människor går kanske genom livet utan att drabbas av stor sorg. Visst kan det vara en stor sorg även när en gammal person går bort men det är ju ändå livets gång och lättare att acceptera än om en person dör "för tidigt". Det allra värsta är självklart att mista ett barn. Här spelar det kanske mindre roll hur gammalt barnet är, man är ju alltid barn till sina föräldrar. Att mista ett litet barn, en ungdom eller ett barn som precis är på väg ut i vuxenvärlden är kanske ändå mer smärtsamt än om en nittioåring mister ett sjuttioårigt barn men det behöver kanske inte vara så.

Min pappa skulle ha fyllt 62 år det året han dog och jag skulle fylla 29 år. Det var definitivt för tidigt. Det var för tidigt för min kärnfriska, starka pappa som nästan aldrig hade varit mer sjuk än en lätt förkylning. Det var för tidigt för mig och min syster som var 24 år. Vi behövde fortfarande vår trygga, roliga, snälla, omtänksamma pappa väldigt många år till. I år skulle han ha blivit 79 år. Med tanke på att hans syster är en pigg och frisk 84½-åring och hans lillebror är fyllda 75 och helt frisk är det ingen omöjlig tanke att han hade levt idag om ingen annan sjukdom hade tillstött på vägen. Kanske hade han lätt kunnat leva tills han blev 90-95 år? Sorgen efter min pappa var så stark och jag kände igen mig i så mycket av det som Claes Elfsbergs program handlade om. Det där med sorgeår är ju bara en myt, löjligt egentligen. Varför skulle det bli bättre efter ett år? För mig var de två första åren avgrundsdjup sorg och saknad, det tredje året var inte heller lätt, inte det fjärde heller... Under det femte året utan min pappa träffade jag J och många pusselbitar föll på plats i mitt liv. Sorgen och saknaden var fortfarande närvarande men något mer behärskad. När H föddes ramlade jag ner några pinnhål igen. Nu sörjde jag inte bara min pappa utan även mitt barns morfar och det var en helt ny sorgeprocess som jag inte alls var beredd på. Jag vet att jag inte är konstig som fortfarande sörjer och saknar min pappa nästan varje dag. Jag gråter inte lika ofta längre, ibland kan det gå månader utan att jag är ledsen, men saknaden och sorgen finns alltid där. Vår statsminister höll tal under All helgonahelgen. Jag lyssnade inte eftersom han inte är min favoritperson och verkligen ingen skicklig talare men jag läste lite av det han hade sagt. "Stor sorg är bara en annan form av kärlek". Inte så bara kanske men det kändes ändå fint att tänka så. Jag har en stor sorg eftersom jag också har upplevt stor kärlek.

Min mamma hade nyligen fyllt 72 när hon gick bort. Också alldeles för tidigt. Här var dock situationen en annan på flera sätt. Mamma hade fått vara med om fyra barnbarn och hade fått se både sina döttrar bilda familj, flytta till hus, utvecklas yrkesmässigt etc. Pappa dog när jag var en notorisk singel som aldrig hade presenterat en pojkvän hemma (av den enkla anledningen att jag inte hade haft någon) och när min syster var väldigt svårt sjuk i anorexi... På något sätt har jag alltid varit mer beredd på att mamma kan dö. Hon var svårt sjuk när jag var sex år, hon hade ofta ont i huvudet och var sängliggande under min uppväxt, hon har opererat bort ett födelsemärke som var malignt melanom, hon har gjort diverse andra mindre kirurgiska ingrepp för olika ofarliga knutor. Hon klagade ofta över smärta i olika delar av kroppen, hon var sjuk mycket oftare än pappa och som individ mycket svagare psykiskt och hanterade därför inte sjukdom särskilt bra. Att hon inte fick adekvat hjälp förra hösten när hon blev sjuk, berodde kanske till viss del på att hennes journal var lång och att hon hade sökt hjälp för en massa olika åkommor genom åren. När min mamma gick bort sörjde jag i princip inte alls och jag saknar henne heller inte. Det låter kanske hårt och känslokallt men jag vet att också dessa känslor är normala. Jag upplevde inte kärleken som hon kanske kände för mig och jag har under större delen av mitt liv, åtminstone så länge jag kan minnas, saknat en mamma. En sådan mamma som jag hade behövt. Jag önskar nästan att jag hade varit nerbruten av sorg, saknad och inledningsvis även chock efter hennes plötsliga sjukdom och bortgång. Det hade känts bättre, "stor sorg är bara en annan form av kärlek". Om man då inte känner någon stor sorg, betyder det att det heller inte fanns en stor kärlek? I mitt fall är det nog så. Jag sörjde min mamma för femton-sexton år sedan. Jag sörjde den mamma jag hade och den mamma jag aldrig fick. Jag vill ju tro att hon älskade mig, åtminstone de första åren och åtminstone på sitt sätt men det sättet var i så fall inte mitt sätt och i så fall ett ganska knepigt sätt. Hur jobbig sorgen och saknaden efter min pappa än kan vara, så föredrar jag de känslorna framför den lättnad jag har känt under det senaste året. Man rår inte för sina känslor och jag hade kanske en föraning om att det skulle kunna bli så här men det är ändå väldigt, väldigt tråkigt att inte sakna sin mamma.

Igår kväll, efter första delen av "Sorgen och jag", lyssnade jag på musiken från min mammas begravning. Den är fin och berör mig men jag blir inte ledsen. Om jag hör "Du måste finnas" som spelades på min pappas begravning rinner alltid tårarna utan att jag kan stoppa det. När radion spelar "Jag och min far", som kom till långt efter min pappas bortgång, får jag också nära till tårarna. Ikväll ska jag se andra delen och ta del av fler berättelser om hur sorg har drabbat olika människor. Tack, Claes Elfsberg, för ett viktigt program!

En ganska lång uppdatering...

Det har varit intensiva veckor på många sätt och dagarna trillar på i vanlig ordning. Jämfört med förra hösten är det ju ändå hur lugnt som helst... Det känns märkligt att tänka tillbaka på de där veckorna hösten 2019. Allt var kaos under några intensiva veckor medan min mamma blev konstigare och konstigare. Idag är det precis ett år sedan vi kom hem från Berlin och jag åkte direkt till den observationsavdelning som hon hade flyttats till under de dagar som vi var borta. Sjukvården hade äntligen tagit oss på allvar och insett att det var något allvarligt fel på vår mamma men vägen dit var så mycket längre, krokigare och mer bråkig än den skulle ha behövt vara om alla hade gjort rätt. Den 2 november förra året var Alla helgons dag. Direkt efter att ha hälsat på mamma, som blev glad när jag kom och lyckades peta i sig lite kräm och knäckebröd med min hjälp, åkte jag till pappas grav och tände ett ljus för honom. Jag grät över både honom och mamma men trodde ändå att jag skulle orka fortsätta till våra vänners Halloween-mys dit resten av familjen hade begett sig. Jag trodde att jag hade samlat mig men bröt ihop igen direkt när värdinnan frågade hur det var... I lördags tände vi ljus för båda mina föräldrar men att det skulle bli så anade jag nog ändå inte riktigt för ett år sedan. Även om vi förstod att mamma var väldigt sjuk och att hon troligen inte skulle bli frisk hade vi ingen aning om att allt skulle gå så fort, att denna dag var den näst sista som jag kunde kommunicera med henne och att hon skulle vara död om bara två veckor.

Hösten 2020 är annorlunda på många vis. Den är lugnare än hösten 2019 på det privata planet men den är ju väldigt konstig på grund av den pågående pandemin. Nu är det bara att gilla läget och försöka ha så få sociala kontakter som möjligt. Våra elever får fortfarande vara i skolan så egentligen sker det inte så stora förändringar i mitt arbetsliv även om så många möten som möjligt är digitala och en del aktiviteter är inställda. Barnen har varit hemma i omgångar av olika anledningar. O har varit förkyld ett par gånger under terminen, senast veckan före höstlovet. H har varit sjuk i det vi kallar "H-sjukan" mer frekvent. Hon var hemma i mitten av oktober och igår blev hon sjuk igen och ligger just nu och sover. Jag sitter i telefonkö till BUP och har även försökt komma i kontakt med skolsköterskan. Det är ju helt ohållbart att hon ska ha det så här! Vi måste få någon form av hjälp och någon måste ta hennes symptom på allvar. Hon är ofta på ett uselt humör och det är sällan som hon är glad. Antingen är hon ledsen, arg eller irriterad. Hon kan inte sätta ord på varför det är så här. Hon lever under konstant stress, en stress som hon själv skapar. Vi försöker skapa en så lugn miljö som möjligt omkring henne men hon måste ju också få leva och göra saker som hon tycker är roliga. Hon är missnöjd med väldigt mycket och många dagar är det svårt att kommunicera och nå fram. Hon äter för lite, hon har ingen som helst energi till annat än skola och hästarna och hon tycker bara att vi tjatar och klagar. Vi har försökt komma ifrån det som hon upplever som tjat - under två veckor sa vi ingenting om använda trosor som låg i vardagsrummet där hon klär på sig, om kläder som hängde på köksstolen, låg i vardagsrumssoffan eller på badrumsgolvet, sa ingenting om alla tidningar och böcker som ligger överallt etc. Hon upplevde att detta var skönt men det är ju inte hållbart i längden. J och jag behöver hjälp och strategier hur vi ska hantera vår familjesituation för att alla ska må så bra som möjligt.

O har hunnit fylla nio år! Förra helgen firade vi honom i dagarna tre. På lördagen hade vi släktkalas med alla utom hans gudföräldrar som alltid är inbjudna men nu får komma om några veckor istället så att vi inte blev för många personer samtidigt (det var tillräckligt med de sexton som vi ändå var...). På söndagen sjöng vi för honom på morgonen och sedan tillbringade han förmiddagen med att bygga lego. Vid lunch åkte vi ner till Falsterbo för att äta på gatuköket där eftersom de enligt O har de bästa hamburgarna. Vi passade på att gå en runda med L på stranden - en plats som hon alltid har älskat men nu var hon mest förvirrad eftersom hon inte såg någonting. Hon verkade dock uppskatta lukterna och veta var hon var! På kvällen hade H ridlektion så vi åt bara rester från lördagens kalas för att sedan i måndags äta på Pinchos enligt O:s önskemål. Nästa år fyller han tio - det är ju helt galet!

Förutom oron för H har det varit fortsatt strul kring O:s skola. Vi fick efter många om och men till ett möte med rektor. Det blev uppskjutet ett par gånger och vi fick påminna om nya mötestider men till slut så... Jag vet inte om det gav så mycket tyvärr. Rektor redogjorde för olika insatser men som J sa, det kändes mest som en vision. Vi ville veta vilka konkreta åtgärder de planerade NU för klass 3B, inte bara höra om hela skolans framgångsrika arbete (enligt rektor...). En kedja är som bekant inte starkare än sin svagaste länk och så länge det inte är en bra arbetsmiljö i O:s klass kommer vi inte att ge oss. Jag blev kontaktad av en mamma till en annan pojke i klassen som också var väldigt orolig så nu skulle även hon stöta på. Det känns inte som att alla föräldrar engagerar sig precis men kanske räcker det att vi är några som gör det för att det ska hjälpa. Det ska i alla fall vara ett digitalt föräldramöte om några veckor så då får vi en chans att lyfta frågan igen. Vi kan konstatera att den där nolltoleransveckan inte gav något resultat i alla fall...

H har hunnit med ett par starter på tävlingar utanför klubben. I mitten av september red hon en klass som inte gick så bra, åtminstone inte enligt resultatlistan. Hon kom sist av sex starter men egentligen gick det inte mycket sämre eller bättre än det brukar göra. De andra var väl helt enkelt bättre och dessutom verkade domaren ha vaknat på fel sida. Jag brukar inte kritisera domarkollegor men man måste ju vara lite positiv och pedagogisk i sina kommentarer när man dömer barn. Det gick desto bättre på tävlingen i mitten av oktober. Då fick hon jättefina poäng och kommentarer och blev tvåa trots framridning i regn och rusk och trots att B gick ungefär som månaden innan. Bedömningssporter är vad det är, det är bara att lära sig det om man vill hålla på med dressyr! I helgen skulle hon varit med på en klubbtävling i hoppning och startat en 20 cm-bana med B men när vi kom ut till henne i fredags gick hon på tre ben och hade jätteont i vänster bak. Hon är lite bättre nu men dressyrtävlingen som skulle ha ridits på lördag får vi så klart ställa in. Då får hon rida en lektionsponny istället och det är nog bara bra eftersom hon snart är för lång för lilla B. I lördags var vi och provade en annan ponny som är ganska mycket större men väldigt välutbildad och snäll. H sken som en sol när hon satt på honom men det blev ingen längre stund eftersom han var lite oren i traven. Nu ska han kollas av veterinär innan vi kan rida på honom igen men jag håller tummarna för att hon hade kunnat ha honom under ett par år tills vi eventuellt kan köpa en egen ponny.

I torsdags var vi trots rådande restriktioner i Helsingborg och bodde på hotell. Inte helt optimalt att röra sig bland en massa andra människor men vi behövde verkligen komma iväg från vårt hundtomma hus. Vi var försiktiga men tråkigt nog är ju inte alla andra det... Det var inte mycket folk på Väla där vi gjorde ett snabbt ärende till Lekia, inte heller i den stora godisaffär som vi besökte och som hade väldigt bra hygienrutiner och inte där vi åt lunch. Efter lunch hade vi bokat shuffleboard och under de första femtio minuterna var vi helt ensamma. Mot slutet kom ett stort killgäng som hade bokat någon form av femkamp. De var drygt 30 ganska högljudda killar så då valde vi att avsluta eftersom H tyckte att det var obehagligt. Det är lite märkligt att inrättningar som dessa får vara öppna. Smittspridning på bowlingklot, biljardköer etc borde vara överhängande. Det var ingen som torkade klot, bord, shuffleboardpuckar etc och personalen uppmanade även killarna att inte lägga ut filmer eller foton på sociala medier, "ni vet allt med Corona, det ser inte så bra ut"... Nä, men ta ert ansvar då och ha inte öppet för så stora sällskap som inte kan hålla avstånden och som inte heller respekterar att hålla avstånd till andra sällskap! Vi gick lite på stan men var bara inne i två affärer samt på ett fik där allt var bra uppstyrt. Vi bodde i hotellets svit som lät lyxigare än den var - ett stort och bra rum i och för sig men inte mer än så. När vi har bott på detta hotell tidigare har barnen alltid fått ett gosedjur och när O uttryckte att det var så bra att vi skulle bo just där nu när L hade dött eftersom gosedjuret då kunde bli en tröst, var jag tvungen att kontakta dem för att kolla så att det fortfarande var så. Det var det inte så vi fick fixa varsin liten hund själva och smuggla in till hotellets reception så att de kunde ge hundarna till barnen i samband med incheckning. O har sovit med sin hund sedan dess och döpt den till L Junior så jag tror att den fyller en bra funktion. Middagen i torsdagskväll var inte så Coronasäker som man kunde önska och dessutom heller inte alls god. Frukosten i fredags var bra men det var alldeles för trångt och ingen personal som styrde upp det hela. Nu känns det som att vi ska hålla oss hemma ett tag framöver och lyda de restriktioner som finns! J är i och för sig i Danmark hela veckan men drar förhoppningsvis inte med sig någon smitta hem...

Det går väldigt trögt att komma fram till BUP - har avancerat från nummer elva till sex under en och en halv timme... Underbart!

Hundhimlen har fått en ny stjärna...

 Idag är en sorgens dag i vår familj. Vår fina. älskade lilla L finns inte mer. Vi har vetat sedan i våras att det skulle behöva bli så här men ändå är det så smärtsamt när det väl händer. L:s syn har försvunnit gradvis under ett drygt år och sedan tidigt detta år har vi förstått att hon är i det närmaste helt blind. Hon har dagligen gått emot saker, krockat med hårda föremål, hoppat rakt ut i tomma intet när hon trodde att hon skulle hoppa upp i soffan etc. Hon var frisk och rörlig i sin kropp och vissa dagar pinnade hon på ganska bra när vi var ute med henne. De som såg henne såg en snäll och väldig lydig unghund som de imponerades av eftersom hon gick fot rakt förbi alla hundar - av den enkla anledningen att hon inte såg dem... Hon som alltid har hetsat upp sig i mötet med andra hundar och skällt på de flesta gick nu bara förbi. Skönt men inte normalt. Hon har alltid älskat skogen men de senaste gångerna har hon bara varit rädd och tveksam eftersom hon inte har känt igen sig, trots att vi har åkt till skogsstigar som hon har gått massor av gånger. Hon trivdes bäst med att gå till höger på gångbanan på morgonen och till vänster vid gångbanan på eftermiddagen. Dessa båda rundor hittade hon på inbyggd GPS men alla övriga rundor var jobbiga för henne hela sista året. Allra bäst gick det när vi gick rundor med grannhunden - då kunde hon följa dennas lukt och gå lite fortare än annars.

För en hund som älskar att jaga kaniner, springa så fort i skogen så att det dundrar i marken, leka med pinnar, vara med i stallet etc var det inget liv att vara blind. Lägg dessutom till hennes något svaga psyke som gör att hon blev rädd varje gång hon krockade in i något. Hon älskade sommarhalvåret med sol och värme men hatade regn, rusk och kyla. Hon genomled fjorton nyårsaftnar samt dagarna före och efter, mer eller mindre drogad och mer eller mindre i panik. Därför var det ett lätt beslut i våras att ge henne sommaren för att sedan låta henne slippa vintern och ytterligare ett nyår. O fick bestämma om vi skulle göra det före eller efter hans födelsedag och eftersom han ville att vi skulle göra det efter, blev höstlovet en bra tid. Om det nu kan finnas en sådan... Vi har vetat om denna dag och tid i över fem veckor eftersom jag var tvungen att boka i tid - veterinärer har ju också barn som har lov.

O har varit ledsen varje kväll i flera veckor medan H inte har visat nämnvärt vad hon känner. Igår och idag har hela familjen gråtit tillsammans i omgångar och det är på något sätt också fint. "Jag är mer ledsen nu än när mormor dog", sa O i morse och jag kunde bara hålla med. Vi gick en gemensam sista promenad i morse så att allt var som vanligt och de senaste veckorna har L så klart fått en massa extra gott att äta. Veterinären kom strax innan halv tio och gav henne efter en stund en lugnande spruta i låret medan jag höll henne. Hon reagerade på sticket och ville ta sig loss men hon reagerade inte alls på att det kom hem i ny person - hon som annars alltid for till dörren i full rulle och skällde när det knackade. Hon gick omkring en halv minut men sedan la hon sig och somnade så småningom. Efter det fick hon en spruta till med sömnmedel så att hon skulle vara riktigt sövd. När vi kände oss klara och hade suttit runt henne och klappat henne, gick barnen och J in i sovrummet medan jag satt kvar hos L när veterinären satte den sista sprutan i hjärtat. Sedan tog vi ett sista avsked och bäddade in henne i hennes filt innan J bar ut henne till veterinärens bil. Om ett par veckor kan vi hämta hennes aska och om ett par dagar kommer en skylt som O har fått vara med och designa. Den ska vi ha där vi begraver henne men var det blir har vi inte bestämt ännu.

Älskade lilla L. Det var ju inte alls meningen att jag skulle ha en hund. Hösten 2005 anställde jag en ny medarbetare på ridskolan där jag jobbade och på köpet följde det med en liten hund, som visade sig vara en helt fantastisk individ. När min kollega tidigt på våren 2006 berättade att I:s mamma var dräktig frågade hon samtidigt om jag inte skulle ha en valp. Efter flera mycket tunga och sorgsna år kände jag att det kanske var just det jag skulle ha... Jag var då i en fas i livet då jag tvivlade på om jag någonsin skulle få en egen familj så jag kände att det kanske var ödet som ville att jag åtminstone skulle ha någon form av familj. L föddes den 1 april 2006 och när hon var tio dagar gammal hälsade jag på henne för första gången. Jag ville ha en tik och det fanns två tikar i kullen av fem valpar. Jag valde L eftersom hon hade mer brun päls än den andra tiken som nästan var helt vit. Egentligen skulle hon ha hetat Ebba hade jag tänkt men när uppfödaren sa vad hon hette var det så självklart att hon skulle heta det. Jag hälsade på flera gånger innan det var dags att ta med henne hem lördagen den 27 maj. Hon flyttade in och blev en så självklar del av mitt liv, trots att jag inte hade någon som helst erfarenhet av att ha hund. Jag gjorde massor av misstag som jag inte skulle göra om, om vi någon gång skaffar en annan hund men på det stora hela gick det ganska bra. Min mamma och syster ställde upp och passade henne när det behövdes och hon älskade sin storasyster och hennes matte, som också passade henne ibland. Jag jobbade kvar på ridskolan ett år längre än jag hade tänkt eftersom jag kunde ha henne med mig där på dagarna. Hon gillade att vara i stallet och såg hela ridskolan som sina domäner. Vilka äventyr vi var på, A, I, L och jag! X antal veterinärbesök med olika hästar, långa turer för att titta på nya ponnyer till ridskolan, några turer till Ullared för att handla utrustning - och hundarna hängde med. Om de bara fick en McDonalds-hamburgare på vägen hem var de nöjda!

I augusti 2007 flyttade det in en husse i vår lilla familj. L gillade honom snabbt men det var värre med hans mamma och den yngsta systersonen som hon bet lite i hasorna när hon kom åt... Nu blev det långa promenader och många skogsrundor och L tyckte att livet var toppen! När L var ett år flyttade jag till en ny lägenhet och hon älskade verkligen sina nya kvarter. Hon var djupt olycklig när vi flyttade till vårt hus i andra änden av byn eftersom promenaderna här inte var alls lika roliga. Dessutom kom det en människovalp några veckor efter hennes tredje födelsedag och det var hon inte alls imponerad av. Inte blev det bättre när det ett par år senare flyttade in ytterligare en... Det var först när barnen var i sex-sjuårsåldern som hon accepterade dem fullt ut och till och med tyckte om dem. Hon blev ju också gradvis degraderad från att ha varit min bebis och mitt allt till att alltid vara nummer fem i familjen. Hon var ändå helt unik och jag kommer aldrig att kunna få en sådan hund igen! En blandrashund som var liten men pigg och snabb, med på det mesta, fällde inte trots att hon hade mjuk och mysig päls, klok som en bok och kunde mellan 30-40 olika ord, vägrade gå ut (eller åtminstone längre rundor än tio meter ut till närmaste gräsmatta) när det regnade eller blåste kallt, kunde bajsa och kissa på kommando - ja, listan kan göras lång. Nu finns hon inte mer och det är redan tystare i huset än det brukar vara. Imorgon åker vi iväg och bor på hotell en natt, bara för att komma bort och kanske lite för att känna att det även finns fördelar med att inte ha hund. Bästa, bästa älskade L - vi kommer att sakna dig så!

Andra halvan av augusti

Som alltid är det extra intensivt när det är skolstart och dagarna och veckorna flyger förbi... Helgen innan skolan började firade vi min födelsedag tillsammans med min syster och hennes familj, mina svärföräldrar och min moster och morbror. De sistnämnda brukar vi inte bjuda men eftersom de hade försökt bjuda oss på lunch flera gånger under sommaren när vi inte kunde, tyckte jag att det var lättare att de kom till oss istället. Det var en varm och fin dag så vi kunde sitta ute hela tiden och de fick gå in och ta mat från buffén först av alla medan vi andra höll oss utomhus. De är ändå 82 år och min morbror är lite skröplig. Barnen badade och lät förstås en hel del så jag vet egentligen inte hur mycket den äldre generationen uppskattade tillställningen eftersom de emellanåt verkade besvärade men de sa i alla fall att de hade haft trevligt... Den lunch de tänkte bjuda oss på hade de tänkt dela upp familjevis så att vi kom fyra åt gången och det kändes så klart helt rimligt med tanke på allt fixande med mat och möblering men när det visade sig att anledningen var att de ville prata med barnen under lugnare former, tyckte vi att det var bra att de kom till oss istället. De har ju inga egna barnbarn och det var länge sedan de hade barn omkring sig, vilket märks. Varken våra eller min systers barn är särskilt bekväma med att sitta vid bordet med en massa vuxna och konversera artigt. Självklart kan de göra det en liten stund men inte så som min moster verkade förvänta sig. Jag tror att de vill lära känna barnen bättre och är ledsna för att vi inte har setts oftare när de var små men det blir lite svårt att skapa relationer nu. Till min faster vill barnen gärna följa med (även om de inte vill stanna någon längre stund där heller) eftersom de tycker om henne men hon är en helt annan typ av person än min moster och det märker så klart barnen.

Skolstarten gick bra för båda barnen även om det kändes lite konstigt att inte få vara med pga pandemin. H hade nog ändå inte velat ha oss med men eftersom O fick en ny lärare - igen - hade det varit roligt att vara på plats. Hans gamla lärare, som bara varit på skolan i knappt ett år, sa upp sig i mitten av juli eftersom hon hade fått tjänst närmare sitt hem. Det var i alla fall den officiella versionen men med tanke på att hon bara hade 25 minuters resväg till vår by tror jag att det även var annat som låg bakom. O och hans klass har nu sin sjätte ansvariga lärare på tre år - suck! Man får ju inte tag på de bästa lärarna när man annonserar om ett vikariat på en termin i slutet av juli precis men de fick åtminstone tag på en behörig lärare med många års erfarenhet. Varför hon har haft en brokig karriär de senaste åren förtäljer inte historian. Hon verkar ok om man ser det utifrån O:s perspektiv och han gillar henne men som skolledare har jag vissa synpunkter... I helgen fick vi t ex ut ett brev om att det denna vecka skulle vara nolltolerans-vecka mot stök, skrik och höga ljud i klassrummet. Efter tre tillsägelser skulle läraren skicka hem ett mail till föräldrarna och det kunde bli mer än ett mail per dag om eleven inte skötte sig. Det är lite knepigt att lägga över ansvaret för studieron i klassen på eleverna och vårdnadshavarna... Det är ju lärarens ledarskap i klassrummet och sättet som skolan är organiserad på som brister om det inte är studiero. Självklart kan vissa barn skärpa till sig och bli bättre på att lyda tillsägelser men det finns säkert minst en handfull barn som inte kan "skärpa sig". Jag försökte förklara för barnen att det är som att säga till H att "nu ska vi ha nolltolerans mot stamning i en vecka, alla måste prata med flyt - annars blir det tillsägelser och mail hem". Har en elev koncentrationssvårigheter eller någon NPF-diagnos kanske den inte kan uppfylla det som läraren har nolltolerans för och vad gör det med barnets självkänsla om den får skäll hela tiden istället för rätt anpassningar? Återstår att se om det fungerar - jag tvivlar! J och jag skrev ett långt mail till rektor om den ohållbara situationen i klassen och på tisdag ska vi ha möte med honom. Vi hade ett möte även i den första skolveckan, då tillsammans med den nya läraren, kuratorn och biträdande rektorn. Då liksom nu var det skolledningens sätt att organisera som vi framförde kritik mot men den biträdande rektorn, som ansvarar för lågstadiet, är en väldigt konflikträdd och mesig person som inte vågar ta ett möte med oss på egen hand så därför var ytterligare två personer med. Att den nya läraren var med var så klart bra med kuratorn...? På det möte vi ska ha på tisdag ska specialpedagogen vara med - oklart varför... Hur det går med nolltoleransveckan? Den är uppskjuten till nästa vecka eftersom läraren är sjuk - igen. Tredje gången hon är sjuk på mindre än fem veckor...

Vi försökte ta tillvara semesterkänslan lite även om skolan hade börjat. På onsdagen den första skolveckan bjöd vi in grannarna på korvgrillning och poolhäng i all enkelhet. Trevligt med lite spontana aktiviteter ibland! Jag fick idén sista söndagen av sommarlovet då jag i en och en halv timme flöt omkring på en madrass i vår pool, helt själv. Jag hörde då grannarna cykla förbi utanför och tänkte på hur länge sedan det var som vi sågs så sagt och gjort - jag messade dem direkt när jag kom upp. För övrigt var detta nästan de bästa timmarna hittills i år: trettio grader varmt, vindstilla, flytandes på en bekväm nätmadrass, ingen som avbröt eftersom barnen gjorde annat med J - bara jag och mina tankar... Kanske var det dumt att bjuda in grannarna eftersom barnen inte kom i säng förrän vid halv tio. Borde ha tänkt på att det kanske inte var vad H behövde den första skolveckan - på torsdagen var hon ledsen och trött när hon kom hem från skolan och på fredagen vaknade hon med feber och "H-sjuka"... Hon mådde bättre efter helgen då hon mest vilade men på söndagskvällen klagade O på att han hade ont i halsen. När vi sa att han precis hade varit sjuk och förkyld och att man inte blir det så snabbt igen övergick han till att han "kände sig kass i kroppen". I vanliga fall hade vi stått på oss och sagt att han skulle till skolan men det vågar man ju inte i dessa restriktionstider... Han var hemma ett par dagar men fick sen prova att gå och det gick utan problem. Han erkände då att det var stökigt i skolan och att det var därför han inte ville gå dit.

Sista helgen i augusti skulle H vara med på en klubbtävling i dressyr på ridskolan. Hon vann ju ett vandringspris förra året och fick därför inte vara med i den lättaste klassen. Vi hade tänkt att hon kunde rida den ändå men utom tävlan men en vecka innan bestämde hon sig för att prova att rida ett svårare program istället. Hon hann inte träna så många gånger innan det var dags att rida upp programmet på tävlingen men hon nådde de mål hon satte upp med råge och var väldigt nöjd även om det inte blev någon placering. Vädrets makter var inte med oss - det ösregnade på morgonen när vi åkte till stallet för att göra i ordning lilla B och medan vi gjorde det började det dessutom blixtra och åska och inte så lite heller... Tävlingen sköts upp fyrtiofem minuter eftersom prognosen visade att ovädret skulle avta och eftersom H red en senare klass behövde vi som tur var inte vara på plats så tidigt - då hade vi blivit rejält blöta. Nu droppade det lite de första hundra meterna av vägen ner till ridhuset men väl där sken solen. Ridbanan liknade dock mer en pool så tävlingen fick hållas inomhus. Jag var allt annat än på topp och borde kanske inte vistats bland folk men fördelen med hästtävlingar är ju att de är utomhus och med väldigt mycket naturligt avstånd mellan djur och människor. Jag låg i sängen större delen av lördagseftermiddagen och hela söndagen. På måndagen mådde jag inte heller bra men kunde jobba hemifrån och det gjorde jag även tisdagen och onsdagen för att vara på den säkra sidan. Två förkylningar på en månad - jag som aldrig brukar vara sjuk... Nu är planen att jag ska hålla mig frisk resten av året!

Nostalgi och saknad

En månad sen sist jag skrev och det har givetvis hänt en hel del under höstterminens första månad. Återkommer till en sammanfattning i nästa inlägg. 

I somras tog jag äntligen tag i en del projekt som jag har skjutit upp alltför länge. Jag gjorde bl a en fotobok till H och en till O om året mellan de fyllde fem och sex år. Jag ligger fortfarande back eftersom de ju är ganska mycket äldre än så men jag kom ett litet steg framåt i alla fall. Jag lämnade även in gamla kassettband för digitalisering - ett band som jag spelade in på min födelsedag när jag fyllde åtta år och fick en ny bandspelare och där min knappt fyraåriga lillasyster också medverkar, ett som dels innehåller sagan om Katitzi och dels en del som jag har pratat in och dels ett band som det bara stod mitt namn på med pappas handstil. Idag hämtade jag dem och jag och barnen lyssnade lite på det första bandet. Båda två skrattade länge och väl åt sin mamma och moster! Det band som det bara stod mitt namn på visade sig innehålla tretton minuter babyskratt och -joller och lite mummel av mina föräldrars röster som jag måste lyssna noggrannare på en dag.

Jag hade även ett band som min pappa spelade in till min farbror och hans familj för ganska exakt 46 år sedan. Min farbror och hans familj befann sig då i Libyen och jag och mina föräldrar skulle ansluta några månader senare. Detta är ett band som uppenbarligen har lämnats tillbaka från min farbror till pappa någon gång och vi har lyssnat på det några gånger tillsammans under tiden som jag bodde hemma. Någon gång i mitten av 90-taket lossnade bandet från det ena huvudet och sedan dess har det inte gått att spela. Det var slätt och fint som tur var och jag har många gånger tänkt att jag måste laga det eftersom det är pappa som pratar i ca en timme. Jag har kontaktat olika firmor under årens lopp men inte kommit längre än så. Firman som fixade banden som jag beskrev ovan kunde inte hjälpa till att laga bandet så jag letade på nätet och hittade en firma i Gamleby som jag kontaktade. De trodde att de skulle kunna ordna det så jag skickade bandet dit. De har kontaktat mig löpande under processen och meddelat hur det går och i fredags fick jag det digitaliserade innehållet i min mail. Jag var så klart tvungen att ladda ner det direkt och där var den - min pappas röst som jag inte har hört på över 17 år...

Jag visste inte hur jag skulle reagera så jag lyssnade bara några sekunder för att se så allt stämde, vilket det gjorde. Vi var mitt i förberedelserna för H:s poolparty och det var inte läge för att bryta ihop. Jag lyssnade lite senare på kvällen och J hörde också. Han tyckte att rösten var lik både min farbrors och min fasters och det är ju inte så konstigt. I lördags lyssnade jag på hela bandet i lugn och ro och det kändes skönt att höra pappas röst. Ju mer jag hörde desto mer blev rösten bekant igen. Barnen fick också lyssna och tyckte att det var roligt att höra hur morfar lät, även om de tröttnade ganska snabbt. Min systerdotter hade frågat min syster om det var morfar som pratade från himlen...

Förra söndagen hälsade jag på min faster för första gången sedan pandemin bröt ut. Vi satt ute i drygt fyra timmar även om det regnade lite och blev ganska kallt till slut. Hon är ju ändå 84 år så jag ville verkligen inte att vi skulle vara inomhus. Jag hade med mig en kartong med foton och dokument som kommer från min farmors och farfars liv. Vi tittade på en del saker som hon hade och jag lät min kartong vara kvar hos henne så att hon kunde gå igenom den i lugn och ro. När jag fick filerna med pappas band i fredags ringde jag min farbror för att fråga om han ville ha dem. Det är ju ändå till honom som bandet var från början. Han svarade inte men på söndagsförmiddagen ringde min faster/hans fru upp. Varför han inte ringde själv är oklart... Vi pratade om ditt och datt och hon bjöd in oss på fika på eftermiddagen. Det passade inte så bra eftersom min syster och hennes barn skulle komma och bada hos oss och eftersom J behövde fixa klart pumphuset så därför bjöd jag dem till oss istället. De är i och för sig runt 75 år men rör sig ändå i samhället även om de är försiktiga. De satt inomhus eftersom vädret var sådär, självklart på lite avstånd från oss andra. Innan de skulle gå spelade jag upp lite av innehållet i filerna och min farbror blev märkbart tagen. Det är ju ändå konstigt att höra någons röst när den som rösten tillhör har varit borta så länge... Jag mailade filerna till honom så att han kan lyssna på allt innehåll i lugn och ro.

Kanske har de senaste dagarna rört upp något från förr för det var länge sedan jag saknade min pappa så intensivt som jag gör nu. Å, om han bara var här så att vi kunde prata, kramas och umgås tillsammans med hans barnbarn! Jag gråter när jag skriver och det är ett tag sedan jag grät över pappa senaste gången. En liten del av mig och mitt hjärta gör fortfarande så ont när jag tänker på honom. Tänk så mycket glädje många personer hade haft av honom om han hade varit en pigg och frisk 79-åring! Båda hans syskon är väldigt "välhållna" med tanke på deras ålder så det är inte helt otroligt att tänka att även han hade varit det. Samtidigt tänker jag återigen på att jag inte saknar min mamma ett enda dugg. Snart är det ett år sedan hon åkte in till akuten första gången och imorgon har hon varit död i tio månader. Även om saknaden efter min pappa fortfarande gör ont efter drygt sjutton år, har jag hellre den känslan eftersom det tyder på att det fanns en djup kärlek mellan oss. För min mamma känner jag egentligen inte så mycket och det gjorde jag ju inte när hon levde heller. Det är ändå väldigt, väldigt tragiskt. Som tur är upplever min syster liknande känslor som jag och vi kan prata om det tillsammans.

Dags att hoppa i säng - J är borta tre nätter och då är det lätt att jag stannar uppe för länge och fixar med sådant som är skönt att göra när jag är själv.

En liten tripp genom Sverige

Vår Kroatien-resa blev ju så klart inställd men vi hade ändå hela tiden en plan på att åka någonstans sista semesterveckan eftersom vi då firade tioårig bröllopsdag och att vi har varit tillsammans i tretton år. Vi velade länge och var sugna på att åka ner i Tyskland när de öppnade upp för svenska turister men efter att ha kollat deras restriktioner och insett att vi skulle behöva ha munskydd på oss på många ställen, ville inte barnen (och inte vi heller för den delen). Vi började då titta på alternativ i Sverige och eftersom vi hade sen semester och hann få en del tips av andra som la ut bilder på Facebook så konstruerade vi en liten tripp bara en vecka innan vi skulle ge oss iväg - inte alls likt oss! Förra måndagen åkte vi mot Bohuslän med ett stopp på Kungsbygget vid Hallandsåsen för att kolla om vi möjligen kunde åka rodel där. Det var dock fullbokat och barnen var ändå inte sugna när de såg banans utformning och att man var tvungen att låna hjälm för att få åka. Vi körde vidare, åt picknick-lunch utanför Varberg och var framme i Bokenäset vid tre-tiden. Vi fick en lagom liten stuga med gott om plats. Vi gav oss iväg ganska snart igen och tog vägfärjan över till Lysekil, där vi åt middag - kan vara den bästa och godaste räkmackan som jag har ätit! Vi körde sedan vidare till Hunnebostrand där J har en vän som tidigare hade en stuga där med sin fd fru. J har varit där många somrar och nu ville han visa mig den eftersom jag har hört så mycket om den - barnen var inte helt överförtjusta... Vi fick dessutom vänta på vägfärjan en halvtimme när vi bara ville tillbaka till hotellet och då blev inte tongångarna muntrare precis.

På tisdagen var vi bara på hotellanläggningen och rörde inte bilen. Vi åt samtliga måltider i hotellets restaurang (galna överpriser och ingen vidare kvalitet på maten), badade i deras SPA (alldeles för litet och alldeles för dyrt) och hyrde en liten motorbåt eftersom vi trodde att barnen skulle tycka att det var spännande. Det visade sig dock bli mer av en traumatisk upplevelse för båda två och efter en kvarts åktur på havet fick vi sätta av dem på bryggan och köra vidare en runda på egen hand... Hela onsdagen spöregnade det och då passade vi på att köra till Norge eftersom varken jag eller barnen hade varit där. Vi hade laddat med pass och personbevis för att bevisa att vi kom från Skåne men när vi körde in i den obligatoriska kontrollen vid gränsen stod det ett gäng passiva poliser där som inte verkade bry sig om att vi kom från Sverige - de gjorde åtminstone inte minsta ansats till att stanna oss. J stannade ändå, hissade ner rutan och frågade om de inte ville se våra papper och då frågade de var vi kom ifrån. När vi sa "Skåne" svarade de "ha en god tur" och vinkade iväg oss utan att kolla så att det verkligen stämde. Danskarna verkar ju vara mycket nitiska så vi hade nog trott att de åtminstone skulle bry sig lite... Vi körde till Halden och körde upp till fästningen där. J och jag gick av en kort runda och tittade men barnen ville sitta i bilen eftersom det regnade. På vägen mot Norge hade vi besökt ett stort köpcentrum med gränshandel - helt galet stor godisaffär som rymde allt där barnen fick handla en del eftersom det skulle bli många timmar i bil. Vi åt lunch på Mc Donalds och kunde bara konstatera att det är dyrt i Norge! Väldigt vackert måste det dock vara även om vi inte såg så mycket av det i grårusket men med lite fantasi kunde vi ändå föreställa oss det...

Vi körde serpentinvägar tillbaka mot Sverige istället för att ta motorvägen och även dessa är säkert väldigt vackra i klart väder. O blev förkyld under tisdagen och hade ont i halsen och i bilen på de inte helt raka vägarna började han även klaga på illamående... H fick så klart då panik och gömde sig under sin kudde och skrek hysteriskt. Det visade sig dock att O hade ätit några sura godisbitar efter varandra och då kan det ju riva lite i halsen och kännas konstigt och han är inte så bra på att definiera olika känslor i kroppen. Efter en stund var faran över och vi kunde som tur var köra vidare mot Trollhättan där vi skulle bo en natt. Vi checkade in på ett Scandic-hotell mitt i stan och fick ett stort och bra rum. Middag åt vi på en restaurang några minuter från hotellet eftersom det fortfarande regnade... På torsdagsmorgonen sked dock solen och efter en något mager frukostbuffé åkte vi till slussområdet i Trollhättan för att titta. Vi hittade en jättefin lekplats som barnen roade sig på länge och tittade när de slussade en båt. På lekplatsen fanns en karta över alla andra lekplatser i stan och de ville barnen också gärna besöka så det gjorde vi. En mitt i stan med Jan Lööf-tema och en en bit utanför centrum med Macken-tema. Vi körde sedan mot Mariestad eftersom vi skulle titta på Vänern och samtidigt förflytta oss mot Vättern. På vägen blev det Mc Donalds igen eftersom vi inte hittade något annat bra lunchalternativ. I Mariestad upplevde vi Vänerns södra ände och tog en glasspaus. Vid 17-tiden var vi sedan framme på vårt hotell i Forsvik, en mil utanför Karlsborg vid Vätterns norra del. Ett litet, nyrenoverat hotell med fina rum precis bredvid en sluss. Nu fick vi verkligen möjlighet att se dem slussa båtar åt båda hållen och från början till slut - riktigt intressant och roligt tyckte J och jag som inte har upplevt detta innan men barnen var måttligt imponerade. Vi åt på den restaurang som tillhörde hotellet och förvånades över hur icke-prisvärt det var - igen. När vi reser i Tyskland och Österrike blir man väldigt sällan besviken på maten men i Sverige varierar verkligen kvaliteten och ett högt pris är definitivt inte alltid en garanti för en god måltid.

I fredags firade vi så vår bröllopsdag med en helt ok frukost innan avfärd mot Småland, Hestra och Isaberg. Vi började med att äta lunch när vi kom fram och sedan åkte vi rodel! En österrikisk sådan visade det sig och den var faktiskt riktigt bra. Jag åkte bara ett åk eftersom jag inte tycker att det är så kul när det går fort och är högt ovan mark men O åkte en gång med J och fyra gånger själv medan H åkte en gång själv, en gång med mig och tre gånger med J. Väldigt varmt så det fick bli en glasspaus innan vi körde vidare till ett fint hotell som låg 5-10 min från Isaberg. Här hade vi kostat på oss ett rum med utsikt över Nissan och en trerätters middag med fördrink dagen till ära. Maten var helt ok och framför allt var miljön väldigt trevlig. Hotellet hade också en pool som H och J badade i men tyckte att den var väl kall. Vi inser att vi inte kommer att kunna bada i någon annan pool än vår egen utan att uppleva att vattnet är kallt... På lördagsmorgonen åt vi en god frukost och styrde sedan hemåt igen. Under eftermiddagen njöt vi av det väldigt varma och soliga vädret och kunde konstatera att denna gång var borta bra men hemma verkligen bäst!

Dags att åka och handla och ta tag i förberedelserna inför kvällens kalas. På söndag ska vi inte göra många knop och på måndag är allt tillbaka till de vanliga rutinerna igen efter nio veckors ledighet för barnen... Full skoldag direkt kommer troligen att kännas lite tufft, i alla fall i slutet av kommande vecka. Vi laddar även inför ett möte på skolan på onsdag då vi ska träffa biträdande rektor, O:s nya lärare och tydligen ytterligare två personer eftersom den biträdande rektorn inte verkar våga vara själv på möten med oss. O ska följa med och vara med en stund i början eftersom han själv vill föra sin talan och det uppmuntrar vi ju så klart!

Tillbaka till jobbet men ändå inte...

Fyra veckors semester försvann snabbt- Så lite ledighet har jag inte haft sedan H föddes men det kändes ändå helt ok. Kanske beroende på att det är ett konstigt år och att vi alla är begränsade i vad vi kan göra på vår ledighet, kanske pga att J var hemma så mycket så att barnen ändå fick ett långt lov och kanske pga att jag hann varva ner lite på jobbet innan jag gick på semester. Jag hade ju gärna varit ledig längre så klart men känner mig ändå utvilad och laddad för ett nytt läsår. Om inte en plötslig förkylning hade kommit emellan hade jag varit på plats i måndags, något som jag verkligen hade sett fram emot. Nu fick jag jobba hemifrån och vara med på länk istället och det är inte alls samma sak. Ännu mer hade jag hela sommaren sett fram emot tre dagars konferens och två nätter på hotell men i måndags kändes det inte möjligt om jag skulle följa alla råd som finns och som chef måste och ville jag ju självklart föregå med gott exempel. Jag var inte och har inte varit särskilt sjuk men mina förkylningar sätter sig alltid på stämbanden, som är skadade efter alla år som ridlärare, och då låter jag väldigt kraxig, hostig och sjuk, vilket inte är helt lysande i dessa tider. Även om jag var helt säker på att jag inte smittar så kändes det inte bra att vara på en konferensanläggning med en massa andra människor. Jag pratade med mina två skolledarkollegor som tyckte att det var ok att jag kom till hotellet i tisdags eftersom det bara skulle vara vi den dagen. I tisdags morse mådde och lät jag mycket bättre så jag packade en väska om det skulle vara så att jag ändå kunde stanna. Under dagen höll min röst och jag hostade inte alls särskilt mycket så vi bestämde att det var ok att jag stannade kvar trots allt. Under kvällen hade vi en middag med de två föreläsare som skulle hålla i onsdagens arbete så något SPA eller andra aktiviteter i den fina miljön hann vi tyvärr inte med.

Jag upplever mig själv som hyfsat tålig när det gäller hotell. Vi har bott både bättre och sämre men bara någon enstaka gång bytt hotell eftersom det har varit för dåligt. En gång 2010 när vi bodde på ett inrökt hotell i Stuttgart och upplevde att vi inte kunde andas på hela natten och en gång 2016 när vi gav upp en minimal lägenhet där det också var otroligt varmt och obekvämt. På ett hotell som detta har man ju höga förväntningar eftersom de har hög svansföring och dyra priser. Rummet jag fick var i och för sig fint men eftersom det var varmt under tisdagen var rummet också otroligt varmt. Det hjälpte inte att jag vädrade med fönstret på vid gavel i en timme innan jag skulle sova - efter två timmars försök att somna hade jag ändå inte gjort det. Jag provade att öppna fönstret men då smattrade rullgardinen, jag tog ur innertäcket men det hjälpte ändå inte. Det fanns ingen ventilation alls på rummet och det kändes som om jag inte fick luft. Någon gång efter halv två måste jag ändå ha somnat men vaknade flera gånger och vaknade för natten strax innan klockan sex. Jag sa till i receptionen att jag inte ville sova där en natt till och att jag hellre åkte hem om de inte hade något annat ledigt rum. Jag ville så klart inte att någon annan skulle behöva utsättas för detta rum när jag fick ett bättre. Jag fick ett fint rum i en helt nybyggd byggnad - värsta lyxen och dessutom med AC så det löste sig till slut ändå. Skönt att komma iväg tre dagar - kändes helt ok att börja jobba eftersom jag inte behövde vara på plats på skolan förrän några timmar idag. Vi har gjort förändringar i personalgruppen och det känns som att det finns alla förutsättningar att detta blir det bästa läsåret hittills!

Vad gjorde vi då under våra fyra semesterveckor? Ja, det är det dumma med att inte skriva så ofta - man glömmer väldigt fort och dagarna flyter ihop. Den första veckan var det främst fokus på att få poolen i badbart skick eftersom det utlovades en helg med sommarvärme och det var ju välkommet efter några regniga och tråkiga veckor. På fredagen kunde barnen sticka fötterna i poolen och vågade till slut till och med doppa sig i ungefär tjugogradigt vatten. Efter två dygn var den dock varm och skön och höll ytterligare tio grader när vi skulle ha gäster på besök. Det var L:s storasysters familj som kom till oss, vilket var planerat sedan länge. I finns ju inte mera, hon fick somna in i januari - 16 år och drygt sju månader gammal. De har en ny lite hund som var tio månader när de var hos oss och den var så fin! Barnens tjat om en ny hund när L inte finns mer tilltog så klart och jag inser att vi absolut inte ska åka och hälsa på denna lilla hunds valpar, som min väninna planerar att ta om ca 1,5 år... L, som alltid lystrar extra noga, spetsar öronen mer än vanligt och får något speciellt i blicken när man säger "A och I", reagerade denna gång inte nämnvärt. A fick göra tre försök att närma sig L för att hälsa på henne innan hon fattade vem det var och även om hon då blev glad gick hon ganska fort och la sig igen och brydde sig sedan inte särskilt mycket. Beslutet om att lilla L ska få somna in under hösten står kvar.

Annars har vi hunnit med vårt traditionella besök hos J:s syster och svåger i stugan i Åhus (regn och kallt), middag på grillen i Falsterbo och en kväll på stranden (kallt), Skånes djurpark med familjen P (regn och kallt), diverse spelkvällar och andra inomhusaktiviteter eftersom det har varit just regnigt, blåsigt och kallt större delen av juli. Tydligen den kallaste juli på väldigt, väldigt länge. Några lite bättre dagar har vi också haft och då har vi passat på att boka in kusinerna med föräldrar för bad och grill en dag, familjen S en annan dag och familjen M en tredje. Vi har också varit hos familjen S på Österlen en dag och då var det bara lite kallt och lite regn... Hallongården ingår också i våra traditionella sommaraktiviteter och där var vi en dag då det faktiskt var lite solsken även om det inte var jättevarmt. Det hade varit kaos under några veckor med massor av folk så vi var lite tveksamma till att åka dit men just den dagen vi var där slapp vi köa och det fanns gott om bär och bra plats i caféet. Annars har mycket av tiden gått åt till att fixa klart allt med poolen - det blir ju alltid mer än man tror.... Trädäcket tog sin lilla tid och att återställa allt som var uppgrävt och nedmonterat ägnade J väldigt många timmar åt. Pooltaket är ännu inte klart eftersom han som har byggfirman som vi har anlitat har gått in i väggen och är sjukskriven - kanske inte så konstigt denna sommar då alla helt plötsligt skulle bygga pool. Hans anställda (polacker som inte vi kan kommunicera med) kom visserligen en dag då vi efterlyste att pooltaket skulle färdigställas men de fick inte ihop det så en del saknas fortfarande. Firman som vi köpt poolen av svarade varken på mail eller telefon så i tisdags var J tvungen att åka till butiken och kolla vad som händer. Han fick lite svar men det mesta som har med pool att göra är slut så vi får vänta ett tag till på de delar som saknas.

Det känns redan som att poolen har varit en bra investering! Efter två veckor i den och en del tjat från H och pepp från oss, vågade O vara under vatten för första gången förra söndagen. Med cyklop men ändå ett stort framsteg! Nu vill han bara vara under vatten... H fortsatte att tjata på honom om att han också ska hoppa från kanten nu när han kan vara under vatten och i lördags eftermiddag gjorde han så det till slut - och sedan dess har han klättrat upp ur och hoppat ner i poolen otaliga gånger. I onsdags var yngsta storkusinen här och badade så efter en liten lektion från honom kan O nu även dyka ner på botten och hämta saker hur fint som helst. Han simmar bra och flyter utan problem. Nu är det bara H:s ryggsim som vi ska träna på så att hon kan få ett godkänt betyg i Idrott nästa läsår. Ikväll tränade vi lite och det är minst sagt en bit kvar... Jag har badat fem-sex gånger och visst är det lyxigt att ha en pool i trädgården och slippa ta sig iväg hemifrån när det är varmt, ta ett dopp när man kommer hem från jobbet etc. I år känns det särskilt bra att ha sluppit att trängas med en massa andra människor. Vi har dock inte haft en enda solig stranddag och heller inte varit på Falsterbo-badet men sommaren är ju inte riktigt slut ännu...

Vi måste våga prata om döden!

Första semesterveckan har redan passerat men det känns ändå som att vi har hunnit med en hel del. Jag kommer att skriva om det som har hänt i ett kommande inlägg men nu behöver jag få ner lite andra tankar. De senaste dagarna har det varit en del i media kring aktiv dödshjälp efter att en pensionerad läkare och professor emeritus har skrivit ut en dödlig dos sömnmedel till en svårt sjuk man, som denne sedan intog i ett glas smoothie på egen hand. Jag lyssnade också på Björns Lindeblads sommarprat och instämmer helt med honom - vi måste våga prata om döden!

Jag är helt med på att det inte är svart eller vitt, det här med aktiv dödshjälp men det kan väl ändå inte vara rätt att många djur ska få dö en kontrollerad och smärtfri död medan få människor får den möjligheten. Det kan inte vara rätt att jag som individ inte ska få bestämma över mitt eget slut - det om något borde jag väl verkligen få lov att påverka i den mån och de fall det går. Jag är inte rädd för döden men jag är rädd för att den ska komma för tidigt och jag är rädd för själva dödsförloppet. Jag hade varit så mycket lugnare och tryggare om jag hade fått påverka förloppet själv. Jag hade velat skriva ett intyg när jag är vid mina sinnes fulla bruk och lista olika scenario och hur jag vill att mina anhöriga agerar beroende på vad som drabbar mig. Om jag drabbas av demens vill jag inte gradvis brytas ner och sitta på ett äldreboende där jag inte blir väl omhändertagen och där mina anhöriga måste hälsa på mig av plikt trots att jag inte kommer att känna igen dem. Jag vill avsluta mitt liv på ett kontrollerat och sjukvårdsassisterat sätt innan jag går in i dimman. Detsamma gäller om jag får någon annan obotlig sjukdom som påverkar kroppens olika funktioner, t ex ALS. Jag vill självklart leva så länge jag kan ha ett någorlunda fungerande liv men när jag inte längre kan det fysiskt eller psykiskt vill jag själv vara med och på ett kontrollerat sätt avsluta mitt liv tillsammans med mina anhöriga. Björn Lindeblad pratade om sin pappa och hur denna valde att avsluta sitt liv på en klinik i Basel i Schweiz eftersom han hade drabbats av KOL och inte ville leva så länge att han kvävdes till döds. Björn beskrev på ett rättframt och samtidigt  känslosamt sätt hur familjen hade planerat faderns död och hur de hade tagit avsked av honom. Jag hade hundra gånger hellre velat ha ett sådant förfarande än att tvingas genomlida den utdragna resan mot döden som många människor måste göra.

Jag har sett de två som gav mig livet kämpa mot döden. Jag har suttit i två olika rum som har det gemensamt att de har fyllts med rosslande, kämpande andetag som har varit så påfrestande för kropparna. Jag har baddat pappas panna, jag har fuktat hans läppar, jag har bett sköterskor om mer morfin när jag såg att han hade ont, jag har bönat honom att släppa taget, jag har sett honom ligga som en utmärglad skugga av sig själv. I drygt två och ett halvt dygn levde vi med döden väldigt nära, det kunde enligt läkarna hända när som helst. När det till slut hände var det slutet på ett långt lidande för min starka, friska pappa som hade brutits ner bit för bit när tumörerna invaderade hans kropp. Han var relativt klar i huvudet fram till tio dagar innan sin död och under dessa tio dagar hade han klara stunder även om han var väldigt trött. De utsatte honom för undersökningar och behandlingar som han till slut själv satte stopp för. Han orkade inte prata men han höll upp sin hand som ett stopptecken när läkarna föreslog ytterligare någon behandling. Då var han på hospis - hade det inte varit så mycket bättre att han slapp allt det lidande han genomgick de sista två veckorna av sitt liv? Kanske kunde han även ha fått slippa de sista månaderna som var så ansträngande för honom? Jag har sett min mamma förnedras under flera veckor i en sjukvård som inte trodde på henne och inte tog hennes symptom på allvar. Hon var tydlig med att hon inte ville leva längre när hon kände att det höll på att hända väldigt konstiga saker i kroppen. Eftersom läkarna inte hittade rätt diagnos förrän dagen innan hon dog hade det inte varit lika lätt i hennes fall när det kom till att avsluta livet. Hennes sista dygn i livet var dock väldigt onödigt och väldigt ovärdigt. Istället för att behandlas illa av en sjukvård som uppenbarligen inte hade varken tid eller plats för henne hade hon väl kunnat få somna in lugnt och stilla direkt när respiratorn stängdes av? Det hade sparat pengar och resurser i vården, det hade sparat onödigt lidande för oss anhöriga och det hade framförallt varit en mer värdig död för vår mamma. Kan någon förklara för mig varför vi pumpar människan full med morfin eller andra smärtstillande preparat, ger dem lugnande och ångestdämpande och sedan lämnar dem åt en kamp mot döden som de aldrig kan gå vinnande ur? Jag vet att alla inte dör på samma sätt som mina föräldrar gjorde men det är ändå väldigt vanligt att döden inte kommer så där stilla och fint som på film.

Det enda vi med säkerhet vet är att vi alla ska dö. Ändå är döden något som är obekvämt och jobbigt för de flesta att prata om. Människor går över på andra sidan gatan istället för att möta en medmänniska i sorg, viker undan i en gång i mataffären för att inte behöva prata med någon som nyligen har mist en nära anhörig. Om vi hade vågat prata mer om döden, om dödsförlopp, om hur vi vill ha vår död om vi drabbas av obotlig sjukdom mm så kanske det hade öppnats upp för en bredare debatt om aktiv dödshjälp. Jag hoppas att jag kommer att leva minst fyrtio-femtio år till och att det under denna tid kommer att ske lagändringar i Sverige som gör att jag får rätt att bestämma över min egen död - liksom jag har många möjligheter att bestämma över mitt eget liv. Om inte hoppas jag att jag kommer att vara så pass klar att jag kan boka plats på en klinik i Schweiz och att jag orkar genomföra resan dit. Jag kan tänka mig mycket värre sätt att dö på än lugnt och stilla på en klinik i ett land som omringas av de berg som jag älskar och där de talar ett språk som jag förstår. Mina anhöriga kommer ju att vara ledsna och sörja mig oavsett när jag dör men jag vill tro att det är bättre med ett kontrollerat förlopp även för deras del. Att få ta farväl på det sätt som Björn Lindeblad beskrev att hans familj hade gjort av sin make och pappa, måste vara mindre obehagligt och traumatiskt jämfört med en sjukhussal på ett underbemannat svenskt sjukhus.

Rensat lite till...

I helgen har vädret inte varit på topp och då passade det bra att göra lite inomhusarbete medan J kämpade på med anläggningsarbete kring poolen i det blöta vädret... Jag sorterade och rensade på kontoret där jag har ställt in alla saker som jag tog hem från mammas lägenhet. Vissa saker tog jag nya beslut kring och slängde under gårdagen fastän jag hade tänkt behålla dem och vissa saker hade jag bara tagit hem utan att egentligen veta vad jag skulle göra med dem så där behöll jag en del och slängde annat. Jag gjorde en speciell kartong med saker som jag ska ta med till min faster nästa gång jag träffar henne. Mycket av det som kom från min farmor och farfar (hennes föräldrar) hamnade tydligen i mitt föräldrahem och jag tänker att hon kanske vill se det även om jag sedan gärna sparar det. Mina kusiner kanske också vill ta del av vissa saker men då får de säga till. Planen någon gång i framtiden är att jag ska göra varsin bok till barnen om deras släkt - en på pappas sida och en på mammas. Jag har massor med dokumentation från mammas sida men inte alls lika mycket på pappas men det går nog att göra något av det i alla fall. Det känns bättre att göra en digital variant än att ha allt i papper även om det är roligt att spara en del original också. Jag måste sitta med min moster och min faster och gå igenom vem som är vem innan det är för sent... En massa gamla foton som man inte vet vem det föreställer är ju inte lönt att spara. Regniga höst- och vinterdagar framöver kommer jag i alla fall inte att ha några sysselsättningsproblem! Jag har ju även ett antal fotoböcker till barnen som ska fixas... Det började så bra med en årsbok varje år fram till deras femte födelsedag men sedan har det stannat av. Nu har vi i alla fall köpt en ny och snabbare dator så nu finns det egentligen inget mer än tiden som hindrar mig.

Jag hittade också ett par dvd:er där mamma hade fått lagt över smalfilm på. Jag har nog fått en likadan kopia men när jag nu hittade dessa passade jag på att titta på den ena. Det var blandade filmer från mammas och pappas bröllop, deras bröllopsresa, från när jag var liten och från när min syster var liten. Det är roligt att se filmerna men man önskar så klart att det även hade funnits ljud till! Jag hittade även ett kassettband som jag spelade in när jag fick min bandspelare när jag fyllde åtta år. Min syster som då var knappt fyra medverkar också - måste spela upp det för barnen! Jag ska självklart även visa dem filmerna men jag tror inte att de orkar se alla som finns på dvd:n eftersom det var över en timmes material.

Annars hände det inte så mycket i helgen. I fredags var vi med lilla B på ridskolans bana och H vågade för första gången på över ett år hoppa flera hinder i galopp. Låga visserligen men det spelar ju inte så stor roll. Hon hoppade en bana med tio språng och var nöjd och glad. Mot slutet började det regna och därför blev det ingen ridning på ridskoleponnyn som vi hade planerat. Hon fick istället rida honom på lördagsförmiddagen och då gick det jättebra! Perfekt att rida en lite större ponny som passar H precis i storlek och temperament. Resten av dagen lekte H med granntjejerna och hon sov sedan även över där och kom inte hem förrän på eftermiddagen igår. O njöt av en inomhusdag i lördags och gick i pyjamas hela dagen. Vi såg knappt till honom eftersom han hade olika lego-projekt på sitt rum och dessutom ritade en del olika Harry Potter-detaljer som han skulle sätta upp på sitt rum. Eftersom det var dåligt väder såg han den sista delen av Harry Potter-filmerna på kvällen och tyckte att det hade varit en toppendag!

I onsdags kväll kollade jag platsannonser precis som jag brukar göra dagligen och såg då att barnens skola sökte en vikarie för höstterminen i årskurs tre... Jag fick genast en dålig magkänsla och var tvungen att ringa rektorn och kolla vem som skulle vara borta. Mycket riktigt - O:s lärare, som var nyutexaminerad förra våren och bara har jobbat i klassen ett läsår, har sagt upp sig... SUCK! Skälet var att hon hade flyttat men hon bor en halvtimme bort så hade hon velat borde hon ha kunnat stå ut med ett läsårs pendling och sedan byt jobb nästa läsår. Så lojala var lärare förr känns det som - om de slutade (vilket de sällan gjorde...) så gjorde de det i samband med att de ändå lämnade en klass. Nu ska O:s klass, som är en av de stökigaste på skolan, ha en vikarie under hösten och i januari ska den lärare som de hade i årskurs ett komma tillbaka från sin mammaledighet. Det är ju i och för sig bra men med ett litet barn som börjar förskola så lär det ju bli ganska mycket vab och egen sjukdom den terminen... Och hur lätt är det att hitta en vikarie som är bra och bara vill jobba under en hösttermin...? Detta var verkligen inte vad klassen behöver! Rektorn menade att alla andra i arbetslaget ju är kvar men det spelar tyvärr inte så stor roll eftersom ingen av fritidspedagogerna är några stjärnor. Den andra läraren som har O:s parallellklass är superbra och den klassen har fått ha henne hela F-klass och lågstadiet - inte rättvist någonstans! Förra rektorn införde ett tvålärarsystem i alla årskurser just för att minska de negativa effekterna när en lärare slutar. Slutar en finns det då alltid en annan lärare som känner barnen lika bra och det blir inte lika sårbart. Det finns säkert även nackdelar med ett sådant system men jag tror ändå att fördelarna överväger nackdelarna. Nu har en klass haft en väldigt bra lågstadietid och fått en stabil grund medan den andra klassen hade tre olika lärare i f-klass (samtliga var mer eller mindre olämpliga i sin yrkesroll), en ny lärare i åk ett, en annan i årskurs två och nu blir det minst två nya lärare i årskurs tre. Underbart - not! Vi ska ha ett möte i början av läsåret och prata om hur vi bäst ordnar det för O, som verkligen inte mår bra av allt stök. Rektorns spontana lösning var att han kan sitta utanför klassrummet och det kan väl vara en idé men då ska de ändå säkerställa att han får utmaningar och undervisning på rätt nivå.

Fyra dagar kvar att jobba innan semestern - känns ändå helt ok med tanke på att vädret ska vara dåligt hela denna veckan!

Mammatankar igen

Snart är det åtta månader sedan min mamma dog och hur hemskt det än låter så har jag inte saknat henne mer än vid ett enda tillfälle under denna tid. Det var när H vann ett vandringspris i mars - då kände jag att det hade varit roligt om mamma hade varit där och fått ta del av detta, eftersom hon under lång tid var engagerad i föreningens vandringspris och dessutom skänkte hon och pappa ett vandringspris i dressyr till klubben.

I måndags när jag träffade mina gamla gymnasiekompisar för första gången på ett år, blev det tydligt att detta inte är helt normalt. Det normala är självklart att sörja och sakna en mamma som har gått bort! Jag har ju i och för sig sörjt och saknat en mamma i många år men jag gjorde det medan hon levde och det är väl det som är det onormala. Två av mina tre väninnor som jag träffade har jag inte pratat med sedan mammas död. En av dem uppmärksammade ett inlägg som jag skrev på Facebook kring jul och messade då och beklagade så hon visste lite men den andra hade helt missat detta och var ovetandes. På något sätt kom vi in på att mamma var död och hon reagerade så där som man gör när någon berättar att ens mamma har dött. Jag fick förklara att jag inte var särskilt ledsen och att jag kunde prata om allt kring hennes död utan problem. Jag berättade hennes sjukdomsförlopp i korta drag, berättade kort om rensningen av hennes lägenhet och det som uppdagades efter hennes bortgång och varje gång jag berättar om det känns det helt galet. Samtidigt känns det lite skönt att det jag har tyckt under så många år nu kan luftas offentligt och att min mamma, genom sina handlingar medan hon var i livet, kan bekräfta att allt inte stod helt rätt till.

Igår var min syster och hennes barn hos oss under eftermiddagen och kvällen. Barnen lekte en stund först och sedan åkte vi till graven eftersom vi skulle titta på den och komma överens om hur vi ska göra om kring stenen. Vi gick först in i kyrkan och tände ljus och sedan fäste H ett brev, som hon hade skrivit till mormor och morfar, vid gravlyktan. Vi plastade in det i en plastficka så kanske håller det någon vecka. Det känns bra att hon ville skriva något. På midsommarafton hade hon sms:at mormors telefonnummer och undrat hur hon hade det i himlen samt berättat lite annat. Det är bra att hon skriver - kanske har hon mer tankar än hon uttrycker och kanske saknar hon ändå mormor lite grann. Hade jag varit mer öppet ledsen hade kanske barnen också gråtit men eftersom jag inte har gråtit mer än kvällen då mamma dog och på begravningen, så kanske inte barnen heller gråter. Jag kan ju heller inte gråta när jag inte är ledsen...

Jag önskar självklart att det hade varit annorlunda. Att jag hade sörjt och saknat en älskad förälder precis som jag gjorde (och fortfarande gör) när pappa dog. Även om det var de absolut jobbigaste åren i mitt liv så betyder ju stor sorg och saknad också att man har varit älskad av och älskat en fin person. Jag och min syster pratade om den ickesorg vi känner igår och det är skönt att vi delar samma känsla. Annars hade det nog varit jobbigt. Alla som blir gravida och föder barn är inte per automatik ett bra mammaämne tyvärr. Särskilt kanske inte de som inte vill ha barn men ändå skaffar dem. Vi var överens om att mamma säkert inte var en jättedålig mamma när vi var små men som tonårsmamma var hon en katastrof och som mamma till vuxna barn var hon bara konstig. Det är ändå galet att ha två döttrar och aldrig prata om mens, fråga hur döttrarna mår när åtminstone en av dem (jag) låg i kramper en dag varje period, köpa mensskydd som förvaras synligt etc. Jag fick ta av egna pengar för att köpa mensskydd, se till att följa med mamma till affären och då kasta ner mensskydd i vagnen - eller be pappa... Min syster berättade igår att hon hade lagt lappar under mammas täcke när hon behövde mensskydd så att hon hittade den när hon skulle gå och lägga sig. Sjukt att det ska behövas!

Nä, jag har det bättre utan min mamma och jag ska göra allt jag kan för att mina barn inte ska känna likadant när jag inte finns mer! Igår hade H och jag en mysig kvällspromenad med L och pratade då om att människor är introverta eller extroverta samt vad det innebär och att båda är normalt - bara olika. Vi kom in på vad jag trivs med och vad H trivs med och hon jämförde med sina kompisar. Efteråt berättade hon för J att vi hade haft en mysig och bra promenad och pratat om bra saker. Måste få till flera sådana tillfällen!

Inte långt kvar till semester!

Nu var det ett tag sedan jag skrev senast och det har såklart hänt en hel del på två veckor. Helgen för två veckor sedan gick främst åt till att förbereda midsommar med lite bakning mm samt åt att rida. H:s ridlärare frågade om jag kunde ha två lektioner den sista gången på terminen eftersom hon hade ont efter ett fall och det ställde jag gärna upp på även om det var hopplektioner som inte är det bästa jag vet. Alla barnen satt kvar och H var nöjd - det var det viktigaste!

På måndagen hade vi en gemensam avslutning med all personal. Vädret var strålande så vi kunde vara utomhus och ha picknick under lunchen. Vi startade dagen tidigt genom att packa 50 kylväskor med diverse saker - årets sommarpresent till personalen. Vi letade efter en passande kylväska till en rimlig peng och jag blev väldigt glad när jag lyckades hitta en likadan som den vi tvingades slänga förra året. Den fick jag när jag arbetade på Pågen i slutet av 90-talet eller möjligen i början av 00-talet och den har använts flitigt och varit väldigt hållbar men nu gick det inte längre. Jag bildgooglade och hittade den av en slump och dessutom var den relativt billig. Många verkade uppskatta den och det är ju alltid kul!

Tisdagen ägnade vi åt resultatanalys och på onsdagen var hela arbetslaget på Ven och cyklade i strålande väder. Jag följde inte med, dels eftersom jag inte är så förtjust i att cykla (särskilt inte om det regnar eller blåser och det vet man ju aldrig i förväg), dels eftersom jag inte gillar att cykla i grupp, dels eftersom jag hade mycket annat att göra och dels eftersom jag tror att mina medarbetare har det roligare om inte chefen är med... Det var dock flera som blev besvikna på att jag inte skulle följa med och så här i efterhand när de hade en väldigt solig, vindstilla och fin dag så ångrade jag mig nästan. Men bara nästan. Mina medarbetare hade varit jättegulliga och skramlat till en badrock till mig, från ett av Vens finare hotell. De tänkte att den skulle komma väl till pass vid poolen och det har de ju rätt i! Jag ägnade istället förmiddagen åt chefshandledning med mina skolledarkollegor och passade på att äta lunch med en väninna när jag ändå var i stan.

På torsdagen slutade jag lite tidigare för att hinna påbörja förberedelser av allt som skulle fixas inför midsommar. Det blev en hel del och jag stod i köket till kl. 23 på kvällen för att få allt som jag kunde förbereda klart. Det blev ändå mycket att fixa även på midsommaraftons förmiddag och gästerna kom redan kl. 14.30. Vi började med picknick-fika i vanlig ordning men gick till en gräsmatta vid en stor lekplats i närheten av oss, istället för till ett midsommarfirande. Eftersom barnen är stora och ändå inte vill dansa fungerade det minst lika bra. Flera familjer hade valt att göra samma sak men det fanns gott om plats så vi kunde vara väl utspridda. Varmt och soligt en midsommar är vi ju inte alltid bortskämda med men i år blev det ju väldigt bra! Vi hjälptes åt att fixa fram all maten samt laga det sista som skulle värmas och åt sedan inomhus eftersom hela trädgården är upp och ner... Vi kunde sitta ute och prata i vår loungegrupp men äta fungerade inte. Barnen roade sig på olika sätt, både inom- och utomhus, och efter maten hade vi femkamp i tre olika lag. O hade gjort lagindelningen och H hade hittat på lekarna - jätteduktiga! Framåt niotiden blev det efterrätt med jordgubbar, glass, tårta etc och strax efter midnatt åkte gästerna hem. På midsommardagen tog vi det mest lugnt och pustade ut, åt rester mm. Vi var hos lilla B och H red på ett gräsfält som ligger intill gården där de precis har tagit in hö. På söndagen var vi på ridskolan och red på en ridskoleponny som vi ska ta hand om under fem veckor. Vi skulle egentligen ha honom helt själva men när jag hörde att en annan elev i H:s ridgrupp hade letat sommarponny utan resultat kändes det inte ok att H skulle ha tillgång till två ponnyer under sommaren och den andra tjejen ingen så nu delar de på ridskoleponnyn istället och det passar oss alldeles utmärkt. I måndags red H båda ponnyerna och det gick bra men det hade blivit för mycket att göra det varje dag.

O och H har varit själva hemma vissa förmiddagar när både J och jag jobbar. Jag har kommit hem till lunchen och hjälpt dem med den och därefter fortsatt att jobba hemifrån under eftermiddagen. De dagar då J är hemma och permitterad måste han ägna större delen av tiden åt poolbygget och olika förberedelser så då får barnen också klara sig själva även om han så klart finns till hands om det är något. Våra barn har inga problem med att sysselsätta sig på egen hand. Vi har flera gånger frågat O om han inte vill leka med någon kompis men det har han bara velat en dag och sen tyckte han nog att det räckte. När han väl leker med någon har han roligt men han leker nog helst på egen hand. Vi kan lite till 120 procent på att han inte överskrider sin en timmes skärmtid så han spelar xbox och det gör han alltid på eftermiddagar. H kan också gärna vara själv någon dag men varvar det med att leka med olika kompisar. Hon kommer ju även ut när hon rider medan det är lite svårare att tvinga ut O... De har fått små sommaruppdrag varje dag så att de har något att göra under förmiddagarna.

H har tränat flitigt med lilla B och det går bättre och bättre. Hon har vågat hoppa små hinder på ridskolans bana och hon börjar få lite kläm på att rida hästen i rätt form. I fredags var en stor dag då vi för första gången hade anmält till en tävling utanför den egna klubben, som vi har på gångavstånd. Lite meck eftersom vi inte har drag på vår större bil och på den mindre har vi visserligen drag men häst och släp blir för tungt. Vi fick låna farfars bil och lilla B:s ägares släp och eftersom J har både BE- och C-körkort var det inga problem att köra. Problemet först var att varje tävlande bara fick ha en medhjälpare med sig - jag kunde inte köra ekipaget och J kan ingenting om ridning och hästar... Som tur var ändrade Ridsportförbundet reglerna dagarna innan så att barn och juniorer får lov att ha två medhjälpare med sig så vi behövde inte ta till vår krångliga och kreativa lösning... H var nervös och förväntansfull men hanterade situationen bra. Lilla B är ju nitton år och har varit ute på många olika tävlingar men trots värmen var hon lite extra pigg och tyckte nog att det var roligt och då blev H lite ledsen eftersom hon inte hade full koll. Hon genomförde dock ritten prydligt och fint även om hon inte var nöjd efteråt eftersom det inte hade känts lika bra som för ett par veckor sedan. Det var dock som det brukar vara - vissa saker var bättre än tidigare, andra lite sämre men absolut ingen katastrof. Klassen var en rosettklass, vilket innebar att man fick en bronsrosett om man hade över 65%, en silverrosett om man hade över 67% och en guldrosett om man hade över 69%. Det blev spännande minuter innan poängen kom men till slut visade det sig att H hade fått 65,37% och klarade gränsen med en eller ett par poäng! Då tyckte H plötsligt att det hade gått ganska bra ändå... Hon har blivit lite bortskämd med att ha lyckats få en rosett i alla starter som hon har gjort hittills och vi hade pratat om att hon inte skulle ha det som mål på sin första tävling ute - målet var att komma ihåg banan och att B inte skulle busa. Hon har dock höga krav på sig själv och hade säkert inte varit nöjd utan rosett...

Det har varit soliga och fina dagar och i vanliga fall hade vi säkert varit på stranden men nu har vi behövt vara hemma för att fixa allt med poolen. Barnen förstår det och klagar inte utan ser istället fram emot när den ska vara badbar. Planen är att den ska vara det om två veckor då vi påbörjar vår semester... I lördags njöt vi istället av det fina vädret i farmors och farfars trädgård när vi firade deras födelsedagar lite i efterskott. Barnen hade roligt med storkusinerna och deras respektive trots att åldersskillnaden mellan O och äldsta kusinen är 14 år. H hann rida ridskoleponnyn både lördag och söndag och kommer att kunna lära sig mycket på honom. Han är snäll men lite pigg och busig emellanåt så det gäller att ligga steget före och ha kontroll.

Nu räknar vi snart ner till semester! Nio dagar kvar för min del och tre jobbdagar för J. Trots att jag bara ska ha fyra veckors semester känns det helt ok eftersom sommaren ändå är som den är i år. Det är skönt att hinna varva ner lite och avsluta saker i lugn och ro. Övriga år har jag jobbat hysteriskt för att få klart allt innan midsommar men nu känns det som om jag har väldigt gott om tid att få allt klart. Man kan ju alltid göra mer men jag kommer i alla fall att hinna göra en hel del. De dagar då J är på jobbet jobbar jag halva dagar hemifrån och det fungerar bra eftersom det är lite trångt med rum på vuxenutbildningen där vi håller till efter det att våra lärare har gått på semester.

Ikväll ska jag ut och äta med tre gymnasiekompisar. Det var nog ett år sedan sist så det ska bli trevligt!

Sommarlov och studenter

Juni har tuffat på i samma rasande fart som den månaden brukar göra. Massor att göra på jobbet så här i samband med läsårsslut och även om det inte har varit några avslutningspicknickar eller dylikt med barnens klasser har det ändå varit full rulle varje kväll känns det som. Förra lördagen tävlade H sin första lokala tävling - en tävling som inte bara är för klubbmedlemmar utan för ekipage från hela Skåne. Vi tränade några gånger på ridskolans stora bana i förra veckan för att H skulle rida igenom programmet på en dressyrbana med rätt mått. Sista passet gick riktigt bra och H fick äntligen känna hur det ska kännas när hästen går i rätt form. Lilla B var jättefin! Vi följde väderprognoserna noga och det växlade från dag till dag mellan sol och varmt och regn och kallt... Mot slutet av veckan verkade det ändå som om meteorologerna hade bestämt sig för sol men på fredagskvällen sa de plötsligt att det skulle regna under lördagsförmiddagen... Vi måste gå ner till ridskolan, vilket tar ca 20 minuter så det var bara att plocka fram regnkläder för att skydda tävlingskläderna.

Klockan ringde tidigt och när vi körde ut till stallet vid 7-tiden regnade det fortfarande, vilket det också hade gjort hela natten. Medan vi flätade och borstade upphörde dock regnet och vi kunde gå ner utan att bli blöta. Lilla B var pigg och fin på framridningen och många kommenterade hur fina hon och H var tillsammans. H startade allra först och även om det inte gick riktigt lika bra som när hon värmde upp gick det ändå väldigt mycket bättre än helgen innan. H gjorde ett par misstag men lilla B skötte sig fint. H grät nästan när hon kom ut eftersom hon var besviken på sig själv men blev lite mer nöjd när hon fick sina poäng - hon hade fått nästan 66% och det är den bästa poängen hon har fått hittills. Det var bara hon och en ryttare till som tävlade i klassen för barn som är max 12 år och när det stod klart att detta ekipage fick 63% och H därmed vann, blev hon väldigt mycket mer nöjd och glad! Nu har vi anmält till en tävling ett par mil bort om några veckor och H ser mycket fram emot att åka ut på tävling "på riktigt".

H hade verkligen tur - vi hann hem med lilla B, skötte om henne ordentligt och åkte sedan tillbaka till ridskolan vid 10.30 eftersom vi hade glömt en sak där. På vägen hem till oss såg vi att vägen var helt blöt och J intygade att det precis hade kommit två rejäla skurar. Ridskolan ligger ca 500 m från vårt hus och där hade det inte regnat en droppe. Ytterligare en halvtimme senare kom en ny skur med hagel och denna drabbade även de tävlande ekipagen. Jag sa som jag brukar - att det nog var morfar (och numera kanske även mormor) som hjälpte till lite men det köpte inte O... Det dåliga vädret fortsatte vilket gav mig ett utmärkt tillfälle att börja röja lite bland mammas saker som belamrar kontoret. Mitt mål är att allt ska vara borta tills jag går på semester om en månad.  Jag fortsatte även på söndagen och hann en liten bit men inte mer än en bråkdel av allt som behöver sorteras.

I måndags började utgrävningen för poolen och den har sedan fortsatt under veckan. Galna mängder jord som måste forslas bort! Traktorn, som tydligen var splitterny, fick oljeläckage och hela projektet sinkades ett dygn men nu är det i alla fall klart för anläggarna som kommer imorgon och ska börja förbereda för botten! Hela trädgården är upp och ner men eftersom det är så torrt är det i alla fall inte lerigt och kladdigt. På måndag gjuts plattan och under veckan ska de sedan bygga väggarna. Vi ska ha midsommar hos oss så det blir lite stökigt men så får det helt enkelt vara.

I tisdags hade barnen skolavslutning och det kändes onekligen lite konstigt att skicka iväg dem utan att få vara med. Jag hade möten hela dagen och J hade bytt dag för att kunna vara hemma under måndagen då grävningen började, så ingen kunde vara hemma och ta emot barnen när de kom från skolan. Farmor och farfar offrade sig gärna även om de egentligen ska hålla avstånd. Vi var istället på Pinchos i Malmö på kvällen och firade sommarlovets början så det blev i alla fall lite festligt och barnen var nöjda.

Det blir lite tråkiga sommarlovsdagar för barnen nu när jag jobbar och J är upptagen med poolfixandet men de klarar sig bra på egen hand och trivs med att pyssla för sig själv med olika saker. I onsdags var jag och H dock i Ullared, vilket vi inte har varit sedan i september, Vi brukar ju åka en gång i halvåret ungefär men nu i våras vågade vi så klart inte. Nu kändes det dock som ett bra tillfälle - jag jobbade på helgen för att jobba in en del timmar, H hade sommarlov, nästan inga andra hade slutat skolan, det var veckan innan barnbidrag och det var fortfarande reseförbud för resor som var mer än 2 timmar. Otroligt skön upplevelse att slippa trängas! Vi kunde parkera nära och det var väldigt luftigt inne i varuhuset. Vi kom upp strax innan kl. 11 och körde hemåt vid 15.30 - smidigt! Det blev lite andra avdelningar i fokus än det brukar vara - smink och väskor ville H titta länge på. Vi tittade lite på leksaker, spel och böcker men inte alls lika länge som vi annars brukar göra... H frågade om hon fick sminka sig på skolavslutningen och det fick hon så klart. Jag gjorde det men insåg att det var bättre om hon fick eget smink om hon nu vill börja experimentera lite, så vi köpte olika ögonskuggor och en mascara.

Jag hade lovat O en liten present, precis som han brukar få och vi hade kollat i lego-katalogen kvällen innan. Han saknar tre av Harry Potter-satserna så jag planerade att köpa en av dem. Jag hittade dock inte dem på lego-avdelningen men däremot hade de fem helt nya satser som ingen i vår familj hade en aning om skulle släppas! Jag köpte fyra av dem - en som han fick nu, en mindre som namnsdagspresent i sommar och två större till hans födelsedag i oktober. När vi kom hem blev han först lite lurad och besviken när jag sa att de inte hade någon av satserna i katalogen - jag fick snabbt lägga till att vi hade sett fem nya satser och ta fram den som jag gömde bakom ryggen. En mycket nöjd och glad O!

I torsdags var vi tidigt i stallet hos lilla B så att H skulle hinna rida och jag skulle hinna jobba så fort som möjligt efteråt. Under hela veckan har eleverna haft olika aktiviteter i mindre grupper och det har gått hur bra som helst. Roligt med elever på skolan igen och till hösten får vi ha dem där från början (i alla fall som det ser ut nu...). Snabbt hem efter en ännu snabbare inköpsrunda inför skolavslutningen och snabbt ombyte innan det var dags att åka på student hos min bästa barndomskompis äldsta dotter. Hon togs emot av sin lillasyster på skolgården och sina föräldrar strax utanför. I Lund fick varje student bara ha en anhörig på skolgården men det gick ju att lösa med uppvaktning på gatan utanför och kommunen sände alla utspring live. Hon kom hem i sin mosters och morbrors öppna bil och togs emot av mindre än 50 gäster... Det blir lite udda att bara hälsa på alla med ett "hej" utan närmare presentation men så fick det bli. Precis när vi skulle sätta oss och äta kom regnet och höll i sig en dryg halvtimme. Det var lite kyligt hela kvällen men eftersom vi kunde sitta både inomhus, i tält och i uterum funkade det bra ändå. H och O tyckte inte att det var jätteroligt men satt snällt med oss och lyssnade när vi pratade. Det var en del andra barn i deras ålder där men barn idag hamnar tydligen med varsin skärm i varsitt hörn istället för att interagera med varandra... Trist! När alla andra satt upptagna fick även våra lyssna på Storytel med sina mobiler.

Igår var H uppe tidigt och cyklade ut till lilla B för att följa med henne och ägaren till veterinären. Lilla B skulle bara vaccineras och raspa tänderna men H ville väldigt gärna vara med och var väldigt nöjd efteråt. Vi hade skolavslutning på min skola och jag var där ganska tidigt för att förbereda allt och hann så klart inte med ett veterinärbesök. Vi delade upp avslutningen på två olika sammankomster - en på förmiddagen och en efter lunch - vilket innebar två tal för mig (och jag som inte alls gillar tal...). Den första avslutningen hade vi utomhus men den andra valde vi att ha inomhus eftersom regnet hängde i luften. Jag var inte helt fokuserad eftersom jag kommunicerade med min svägerska på morgonen och hon bara grät. Barnens mellankusin tog studenten igår och i tisdags fick min svägerska ringa ambulans eftersom hennes man föll ihop på jobbet och tappade medvetandet. De trodde då att det var en öronkristall som hade lossnat och det fanns inte mycket att göra. Han mådde fortsatt dåligt i onsdags och i torsdags ramlade han ihop igen så då körde min svärmor in honom till akuten igen. De röntgade huvudet sent på kvällen men ville att han skulle komma tillbaka direkt morgonen efter för en MR-röntgen. Min svägerska tyckte att han betedde sig konstigt och var jätteorolig att det skulle vara en hjärntumör. Hon tyckte att läkarna hade antytt att de ville röntga för att den första röntgen inte visade hela huvudet tydligt och att de trodde att de såg något i bakhuvudet. Sämsta tänkbara timing - stackars hela familjen! Alla var förstås rädda och oroliga men när min svägerska hade gråtit en stund pratade vi om att hon måste ta sig samman för deras sons skull och genomföra hans student, oavsett utgång på röntgen nummer två... Strax efter lunch fick hon dock besked på att det inte var någon tumör och alla kunde andas ut. Min svåger mår ju fortfarande dåligt och är yr men bara vetskapen om att det i alla fall inte är en tumör var så klart en oerhörd lättnad!

Efter en känslosam avslutning för de elever som ska lämna oss, åkte jag hem tillsammans med H, som jag hade hämtat upp på lunchen. Båda barnen brukar ju vilja vara med men nu ville inte O. Vi fixade till oss och åkte ut lite tidigare för att hjälpa till att förbereda innan alla gäster kom. Det blev en fin kväll och en bra student för barnens bästa kusin till slut! Barnen reagerade på att det var lite olika studenter och att de gjorde olika. Främst reagerade de på att det inte var några tal på kusinens student, "det ska det väl vara?". De jämförde med den student vi var på i fjol, hos min kusins son, och där var det en del tal. På torsdagens student var det minst fyra tal så kanske var det därför de reagerade när ingen höll tal till kusinen.

I torsdags höll studentens mormor ett tal, som fick mig att börja gråta. Inte så mycket för innehållet men för gesten att hålla ett tal och så klart för en del av det hon sa. Jag kom på mig själv att sörja att mina barn aldrig kommer att få en sådan relation med sina mor- och farföräldrar som min väninnas barn har med sin mormor och morfar. Deras mormor är en av min mammas väninnor och den som har tagit på sig rollen som extramormor till våra barn. Äldsta dottern har alltid varit morfars flicka, vilket även hennes mormor nämnde i talet. Det är så sorgligt att mina barn aldrig fick chansen att få ett sådant band med sin morfar och det är så sorgligt att deras mormor aldrig tog chansen att bygga en djupare relation med dem. Jag är så klart glad för min väninnas skull och för hennes barn men det gör ändå ont i hjärtat att mina barn berövas på denna form av relation, liksom jag själv gjorde eftersom även jag och min syster växte upp utan mor- och farföräldrar.

Imorgon blir det lite jobb och förberedelser inför lärarnas sista vecka och jag måste även påbörja förberedelser inför midsommar. Det ska bli skönt när veckan är över - då tror jag att det lugnar ner sig lite på jobbet och att jag hinner pusta ut lite innan det är dags för semester. Det ska faktiskt bli skönt att för första gången någonsin jobba lite efter att lärarna har gått på ledighet. Alla andra år har vi åkt på semester söndagen efter midsommar och då har det verkligen varit maxat att få klart allt för att sedan kunna vara ledig. När jobbar jag tre veckor efter midsommar - återstår att se om det är ett bra beslut att bara vara ledig fyra veckor...

Mors dag utan en mor

Idag är det min första Mors dag utan min mamma. I november 2003 upplevde jag min första Fars dag utan min pappa. Det var den absolut värsta dagen under det första året som han var borta. Inte hans födelsedag, inte min födelsedag, inte julafton - de dagar som många hade sagt skulle vara jobbiga. Ingen hade sagt något om Fars dag. All reklam inför denna dag, alla andra som skulle fira sina pappor. Det blev så väldigt påtagligt att jag inte hade någon pappa längre och det gjorde så ont. Så fruktansvärt ont.

J frågade i förmiddags hur det kändes att inte ha någon mamma att fira en dag som denna då fokus ligger på alla mammor. Jag var vid graven i morse för att sätta en blombukett men det var mest av plikt. Penséerna som jag satte vid påsk hade dött eller ätits upp av sniglar trots att jag verkligen inte har slarvat med vattningen. Jag kände att det inte kunde se så visset och trist ut så jag åkte till Plantagen och köpte nya blommor som jag planterade. Medan jag gjorde det tänkte jag på att det är väldigt sorgligt att i princip bara känna lättnad över att inte behöva ha min mamma med vid dagens firande. Min syster och jag har alltid gjort något på Mors dag tillsammans med mamma. Vi är uppväxta med att fira både Mors och Fars dag, oftast med presenter på morgonen och med att gå ut och äta, åtminstone på Mors dag så att mamma slapp laga mat. Vi tycker att vi har haft flera trevliga Mors dag och firat dem på olika vis men mamma har inte varit varken särskilt glad, entusiastisk eller tacksam. Hon har kanske tyckt att det har varit trevligt men hon har inte visat det. Hon visade å andra sidan aldrig särskilt mycket känslor. Hon har så klart sagt tack och att det var trevligt men mest på ett artigt sätt, sådär som man säger. Inte med någon känsla bakom. Sedan jag och min syster blev mammor har hon ibland gett oss små presenter på Mors dag och kanske var det hennes sätt att visa någon form av kärlek.

För att vara helt ärlig så har vi under ganska många år mest bjudit med mamma och organiserat något firande för att vi kände att vi borde göra det. Återigen den där pliktkänslan. Hade vi inte gjort det hade hon blivit besviken men när vi gjorde det var det mer vi som fick tjata och ta alla initiativ. I år träffades vi hemma hos oss och grillade hamburgare och åt tårta, bara vi och min systers familj. Jag tänker att vi kommer att hålla den traditionen vid liv, om inte annat så för barnens skull. Vi har helt enkelt trevligare när inte mamma är med och det är väldigt, väldigt tråkigt. Jag läser alla inlägg på sociala medier där många hyllar sina fantastiska mammor och det känns fint i hjärtat. Jag ska göra allt jag kan för att mina barn ska vilja fira mig och visa uppskattning - inte bara en dag om året men alla år.

I veckan hade vi chefshandledning på jobbet men eftersom båda mina skolledarkollegor var sjuka och vi ändå fick betala för tiden även om vi avbokade (eftersom det var så sent), valde jag att nyttja de två timmar vi hade bokat. Den första timmen pratade vi mest om Corona- och distanssituationen men den andra pratade vi lite mer om mig och det som har hänt under läsåret. Jag konstaterade att jag har mer energi nu än tidigare, kanske för att jag inte måste förhålla mig till min mamma och kanske för att hon inte tar en massa energi. Vi pratade om att det känns konstigt för mig i förhållande till barnen - mormor dör och ingen är särskilt ledsen. Psykologen sa att det skulle vara samma sak för hennes barn när deras mormor dog. Kanske är det vanligare än man tror att inte ha ett bra förhållande med sin mamma? Det är inte många som pratar om det men kanske är det lite tabu att prata om icke-fungerande mammor? Pappor som inte är närvarande och inte fungerar i sin föräldraroll är det vanligare att man hör om och det finns nog procentuellt fler ickefungerande pappor än mammor. Jag är tacksam för min pappa - tänkt om jag hade haft två ickefungerande föräldrar som vissa barn har.

Mors dag är alltid en känslosam dag för mig. I år firade jag min elfte Mors dag. Min längtan efter att bli mamma har alltid varit stark men väldigt länge trodde jag ändå inte att det skulle vara möjligt. Jag är oändligt tacksam för våra två fina barn! Kanske för att jag aldrig tog dem för givna, kanske för att vägen till deras ankomst till världen var komplicerad och långt ifrån självklar. Idag fick jag en blomma på morgonen och när O kom på att det var Mors dag pep han snabbt upp på sitt rum och kom så småningom ner med det här:

Fina, fina O! Han sammanfattar nog läget ganska bra... Det är även tydligt att barn lever i nuet. Igår spelade vi spel på kvällen och igår städade jag även undan en hel del kläder eftersom vi skulle ha gäster men självklart stämmer det han skrev även andra dagar också. Det fanns också en fram- och baksida som han hade ritat och kämpat med.

H har haft en bra helg - igår var det en träningstävling på ridskolan och det har hon verkligen längtat efter! Hon har tränat och kämpat och det gick hur bra som helst. Det tyckte inte H som har höga krav men jag kunde se att det gick mycket bättre än i augusti. På lördag är det dags för hennes första "riktiga" tävling - en tävling som är öppen för tävlande från hela Skåne, och det ser hon fram emot väldigt mycket. Igår hann vi även med en brunch för att fira barnens storkusiner som har fyllt år och ska fylla år inom kort. Vi passade även på att gå en promenad längs stranden i Ystad och förvånades över att ungefär hälften av alla bilar vid spa-hotellet Ystad Saltsjöbad var danskregistrerade... Undrar om alla kommer att sitta fjorton dagar i karantän när de återvänder till Danmark..? Troligen inte.

Arvskifte, klagomål och en dyr helg

Förrförra helgen var vi mest hemma. På lördagen var jag först ute och gick med en väninna, vars föräldrar har det lite jobbigt just nu, främst pga att hennes pappa har haft sömnsvårigheter under drygt ett år. Att bo i en tvåa och att nu dessutom vara isolerade har inte hjälpt upp hans mående och även mamman mår dåligt eftersom allt blir en enda ond cirkel. Detta är samma väninna som när mamma hade dött sa att hon nästan var lite avundsjuk på mig eftersom jag nu visste hur det slutade för båda mina föräldrar. Jag förstår vad hon menar - väldigt många av mina vänner har båda sina föräldrar kvar i livet och allt det som kommer med åldrande föräldrar framför sig. Det tar väldigt mycket tid att ha gamla föräldrar som kräver omsorg, det är mycket oro, tvära kast, sjukhusbesök etc. Man har ju självklart inget val, man måste ju se till att de mår så bra det går men mitt i ett ekorrhjul med jobb, aktiviteter, umgänge med vänner, skötsel av hem, matlagning mm så är det helt enkelt ett projekt för mycket men samtidigt är det bara att prioritera om och göra det man måste göra.

H och jag var hos lilla B och red ut en lite runda i skritt och trav. Det finns inte så många ställen att rida på kring stallet där hon står men en liten grusväg att trava på finns det i alla fall en kvarts skrittväg bort. O och J cyklade till stallet när vi började bli klara och därifrån cyklade vi sedan vidare till ett välbesökt fik några hundra meter bort. Massor av bilar, helt full parkering och några som fick vända eftersom det inte fanns plats! De hade ordnat det fint och säkert även om fiket i sig är trångt och alla kunde sitta utomhus. På kvällen grillade vi i de lite svala solskenet. På söndagen var jag och dömde en programridning och H följde med trots att det tog över tre timmar. Roligt att vara igång igen efter ett långt tävlingsuppehåll! På kvällen var vi på ridskolan och H red för en ridläraraspirant som har sökt en tjänst inför hösten. Hon var helt ok men tackade tyvärr nej till tjänsten så nu står de ännu så länge utan en ridlärare. Det hade varit kul att ha lektioner en dag i veckan men det går så klart inte...

Veckan rusade på som vanligt - lite mer intensivt dock eftersom jag dubbeljobbade och var studievägledare ganska många timmar. Kvällarna gick åt till att antingen sköta extrajobbet eller ta igen mitt vanliga jobb eftersom jag även var på högstadieskolan några timmar på dagtid. Jag förberedde även det möte vi hade i onsdags och läste hela mammas journal samt skrev av viktiga detaljer. I onsdags vaknade O med ont i halsen, lite feber och väldigt kraxig röst. Jag var hemma till klockan tio då min syster och jag skulle vara på den bank där mamma hade det mesta av sin ekonomi för att skifta arvet. J kom hem vid lunch så O behövde inte vara själv så länge. Vi gick ut från banken lite rikare än när vi kom in men det är ju inga roliga pengar att få. Mitt arv ska till största del bara stå på banken på olika sätt och förvalta sig tills barnen behöver dem någon gång. Vi fortsatte till en annan bank och förberedde för att kunna skifta arvet även där. Efter en lunch på ett relativt välfyllt fik med avstånd mellan borden åkte vi in till stan och var laddade inför mötet med psykavdelningen, dit vi skickade ett klagomål på mammas vård - eller ickevård.

Vi träffade enhetschefen på avdelningen, chefsöverläkaren samt den överläkare som hade hand om mamma under de två veckor hon var på psykavdelningen. Enhetschefen hade jag träffat innan eftersom hon jobbade den eftermiddagen då jag sa ifrån på skarpen och mammas läkare hade jag ju också pratat med några gånger. Chefsöverläkaren var som man tänker sig en typisk läkare inom psykiatrin... Han inledde med att fråga vad vi ville diskutera och jag kontrade direkt med att det ju var de som hade kallat till mötet så det borde vara de som bestämde agendan. Han blev lite obekväm och ställd men gick sedan igenom hela mammas sjukdomsförlopp och vi var överens om att det hade skett många fel längs vägen, inte bara på psykavdelningen. Det var dock under de två veckorna på psykavdelningen som hon blev sämre nästan varje dag utan att någon gjorde något så vi tycker nog ändå att de har ett större ansvar än övriga inblandade. Vi kom inte så långt under samtalets gång... Mammas läkare sa bara att han hade gjort samma bedömning igen om han hade fått in en patient som mamma - kändes sådär - och chefsöverläkaren medgav mest att de hade gjort en felbedömning men att det berodde på att mammas fall var väldigt svårt. Enhetschefen var vettigast och tyckte att samtalet hade gett henne många nya tankar, främst att somatiken och psykiatrin måste kommunicera mer med varandra och att man måste ha på sig varandras glasögon när det kommer patienter som inte faller inom de vanliga ramarna.

Förra lördagen var vi och beställde vår pool och i början av veckan gjorde vi den första delbetalningen. De ska börja gräva i mitten av juni och allt ska vara klart i slutet på juli om planen håller. Lite sent men bättre än i september i alla fall! H följde med oss och på vägen hem körde vi inom en hästaffär där hon hade presentkort att utnyttja. Hon köpte lite smått och gott och medan hon tittade igenom hela affären hittade jag ett par stövlar som var smala och såg ut att kunna passa henne. De satt verkligen jättebra och vi kom överens om att hon skulle betala det hon kunde med sina presentkort och vi skulle betala resten. På eftermiddagen red vi till den stora banan vid ridskolan och på kvällen tog vi det bara lugnt eftersom O fortfarande var hängig och förkyld. Inte för att vi umgås med folk varje hela annars heller men det har verkligen varit lugnt på umgängesfronten sedan Corona började påverka människors liv. På söndagen var jag och dömde en "pay and ride" - ryttarna anmäler sig och betalar för att rida ett program för domare. Det är ingen tävling och därmed är det ok att ordna trots att det är tävlingsstopp. Det var fyra startande ekipage på en timme så det var verkligen ingen trängsel (inte för att det så ofta är det på dressyrtävlingar annars heller...). Det är roligt att döma denna typ av arrangemang eftersom jag då som domare får en chans att prata med ryttaren om ritten och diskutera vissa saker som kan bli bättre. Jag får även en bild från ryttaren om hur det har gått under dagen jämfört med hur det brukar gå och det är också givande. H var med hela förmiddagen och satt tyst och stilla på läktaren. Ett par år till så kan hon säkert vara min sekreterare! När vi kom hem åkte J och jag iväg för att köpa ugn. Vår gamla har känts osäker en längre tid men vi har inte fått tummarna loss att titta på en ny. Nu beställde vi en och när vi ändå var i den typen av affär passade vi på att köpa en ny apple-TV och en dator... Det blev en dyr eftermiddag men så blir det ibland!

O var inte helt ok i måndags så han fick stanna hemma både måndag och tisdag även om han var pigg. Han lät dock väldigt förkyld så det kändes inte rätt att skicka iväg honom. H var hängig och trött så även hon var hemma i måndags. I tisdags kände hon sig pigg igen och vi kunde rida som planerat. På lördag är det dags för pay and ride för H så hon vill gärna träna och förbereda sig. Vi hann rida även i onsdags och torsdags och det går lite framåt för varje gång. Idag hade vi också tänkt rida till den stora banan vid ridskolan men ett ösregn satte stopp för de planerna. Annars var det ju helt fantastiskt väder i onsdags och torsdags, nästan sommarkänsla. H hade sin kompis O här hela torsdagen och hon sov även över till igår. Igår var också två av O:s kompisar här så det var full rulle. Jag jobbade ändå igår så det var bra att barnen var sysselsatta. Farmor och farfar kom på utomhusfika i torsdags och de fick dessutom komma idag igen eftersom det behövdes en elektriker för att installera den nya ugnen.

Idag skulle vi egentligen varit i Skånes djurpark med familjen P men det ostadiga vädret gjorde att vi istället ses hemma hos dem och lagar pizza nu ikväll. Imorgon ska vi förhoppningsvis till skogen med familjen S. Man ska vara glad för varje dag man kan göra ungefär det man hade tänkt sig... O:s gudföräldrar har den senaste månaden spenderat mycket tid på sjukhus med två av sina tre barn. Först fick den femtonåriga sonen testikelomvridning och fick operera bort den ena testikeln eftersom den inte gick att rädda och i måndags åkte de till vårdcentralen med den trettonåriga dottern eftersom hon har varit trött den senaste tiden samt druckit och kissat mer än vanligt. Mycket riktigt - diabetes... Nu har de några veckor framför sig på sjukhus och livet har för alltid förändrats även om det så klart inte är världens katastrof. En kronisk sjukdom är dock alltid ett allvarligt tillstånd som man måste ta hänsyn till även om jag inte är ett dugg orolig för att familjen ska klara det.